Publicerad 3 kommentarer

När SCB inte gör sanity checks på sina siffror så kan man inte skylla ifrån sig. Privatpersonen Magnus Stenlund ska inte behöva göra jobbet.

Året var 2008. Jag hade fyra mycket stora fastighetsaffärer på väg att gå i mål. En av dem var redan i hamn, min köpare var enda budgivare på ett bestånd fastigheter i Sundbyberg, budet låg på 700 mkr. Som inköpsrådgivare hade jag nära en halv procent i arvode i bonus. Två av de övriga affärerna var i samma storleksordning, den fjärde affären – Skandiahuset på Sveavägen – var på flera miljarder. Det var några mycket spännande sommardagar – innan Riksbanken bestämde sig för att höja räntan – på grund av att skopriserna hade skenat. Mina intressenter drog omedelbart tillbaka sina bud; ingen fick längre ihop affären.

Ingves nationalekonomer, hela SCB – ingen kunde göra ett enkelt överslag och fatta att något var fel.

Kom aldrig på tanken att jag borde ha stämt SCB på den bonus jag gick miste om. Men tanken att man måste ha räknat fel slog mig redan när jag såg nyheten om felräkningen första gången. Det kallas för rimlighetskalkyl. Inflation kan inte påverkas så mycket av priset på skor, det behövs ingen kalkylator för att fatta. Men varken SCB eller Ingves fattade ändå.

Ja, det är klart att jag svor över Stefan Ingves tjurskallighet, ingen annan centralbankschef i världen var så totalt omedveten om krisen som skulle brisera bara någon månad senare. Och lika förbaskad var jag på att ingen – vare sig bland Ingves nationalekonomer eller på SCB verkade kunna räkna. För inte f-n kunde lite skor höja inflationen så mycket! Någon månad senare – då allt var för sent – kom svaret: man hade mycket riktigt räknat fel. Och det borde alltså vem som helst kunnat räkna ut innan man begick – för nationen, fastighetsmarknaden och inte minst undertecknad – avgörande misstag. Allt som behövts hade ju varit en ‘sanity check’.

SCB 2019. Ännu en gång är det Magnus Stenlund som upptäcker felet…

Och nu verkar SCB ha gjort det igen. AKU-undersökningarna, enkätintervjuer som ger underlag för sysselsättnings- och arbetslöshetsstatistik har fuskats ihop av en underleverantör. Pressen på lågavlönade telefonintervjuare skulle ha varit anledningen till detta. En för hög arbetslösheten skulle ha rapporterats de senaste månaderna, påstår Aftonbladet. AB:s rubrik vill så klart hjälpa Löfven. Men i artikeln framgår att för 2018 var det precis tvärtom. Då angavs en för låg siffra. En siffra som användes av regeringen för att rädda sig kvar vid makten. Den kan ha varit tungan på vågen.

Ända sedan juni 2018 har fel förelegat. M a o sedan tre månader före valet.

Ja, man kan förstås undra hur mycket vi ska lita på SCB. Och om det handlar om medvetet mygel för att hjälpa sossarna. Ännu värre är det förstås när det nu visat sig att även BNP-siffrorna har påverkats av fusket. Det här kräver stora omräkningsinsatser. Frågan är framförallt varför man, precis som 2008, missat att göra en rimlighetskontroll. Den som jag gjorde. Det var nämligen jag, privatpersonen Magnus Stenlund, som uppmärksammade SCB på att AKU-siffrorna måste vara felaktiga. Precis som jag hade kunnat gjort 2008, om Ingves ringt och frågat mig. Men den här gången ringde jag alltså själv upp.

Deltidsarbetande arbetar lika mycket som heltidsarbetande?

Det var i samband med att jag gjorde en analys av kommunernas skenande upplåning, som jag av en en slump råkade slänga en blick på dessa siffror. Jag ansåg att det var mer relevant att slå ut kommunskulden per antal heltidsarbetande istället för på alla invånare och försökte därför hitta den uppgiften, heltidsarbetande, eller ännu bättre heltidsekvivalenter. Det visade sig inte vara helt enkelt. Vår regim – och därmed SCB – gillar nämligen inte heltidsekvivalenter. Man vill bara publicera uppgifter om antalet sysselsatta, för den siffran är mycket högre och gör sig så mycket bättre när man ska göra reklam för Sverige – och regimen. Med ‘sysselsatta’ förstås bl a alla som jobbat en enda timme den senaste veckan. Sådant försörjer man sig inte på, än mindre ger den sysselsättningen möjlighet att hjälpa till att betala någon kommunskuld.

Jag ville därför räkna om sådana deltidssysselsattas insats så att jag istället fick heltidsekvivalenter. Två deltidare som arbetar drygt 15 h i veckan är en heltidsekvivalent. När det inte gick att hitta en så relevant siffra i SCB:s ‘reguljära statistik’ så blev jag sur och bestämde mig för att räkna ut den själv; på pin kiv skulle jag minsann få fram de underlag som krävdes, trots att vår kära statistikmyndighet inte vill göra siffran lättillgänglig för alla – det är ju klart att den finns. Jag ringde upp och fick kontakt med en tjej som jobbade med AKU och hon gav mig siffror – men de hjälpte inte alls. Tvärtom, när jag räknade antalet arbetade timmar per vecka och det antal sysselsatta som hon försett mig med, så kom jag fram till något som inte kunde stämma. En heltidsarbetande är ju oftast kontrakterad för ca 37,5 h arbete per vecka. När semester, sjukledighet och helger räknats bort och lite övertid lagts på, så landar man på ungefär 30,5 h netto. Det märkliga var då att residualen, antalet arbetade timmar som de heltidsarbetande inte svarade för, i förhållande till antalet deltidsarbetande, i så fall blev nästan exakt lika stor: 30,5 h. Men deltidsarbetande arbetar faktiskt inte lika mycket som heltidsarbetande. Detta kunde alltså inte stämma.

Lätt som en plätt: Om alla sysselsatta inklusive deltidsarbetande jobbar i snitt 30,55 h/vecka, så måste något vara fel, eftersom bara heltidsarbetande kommer upp i 30,5 h/vecka netto (efter semester, helger, sjukledighet etc), deltidare jobbar mindre. Jag ställde upp min kalkyl så noggrant och pedagogiskt jag förmådde. Men det hjälpte inte. Nationalekonomen förstod inte ändå.
Det finns förstås fler frågetecken, inte minst att SKL har en så avvikande total för heltidsarbetande. Men sådant brukar kunna förklaras av olika definitioner. Jag fick dock inget svar på det heller.

Det behövdes därmed inte ens en rimlighetskalkyl för att säga att AKU måste vara fel! Det där kunde tjejen inte svara på, så jag fick ringa igen och blev kopplad till en nationalekonom. Det vill säga en av dem som använder AKU:s siffror, bl a för att beräkna BNP. Jag talade med tjänstemannen i säkert tjugo minuter, kanske en halvtimme, utan att lyckas få honom att begripa vad jag var ute efter. Så jag skrev ett mail, där jag ställde upp allt. Mycket noggrant, för nu var jag övertygad om att jag hade rätt; ingen kunde ju förklara bort det här.

Min kalkyl var ‘något oklar’ enligt SCB:s nationalekonom. Jag fick gulmarkera ordet ‘heltidsarbetande’ så att han hittade det. Men något svar fick jag inte i alla fall.

Men trots min pedagogik lyckades jag inte få nationalekonomen att förstå. Jag fick ett svarsmail som lät som goddag yxskaft, men jag svarade artigt ännu en gång; det var trots allt jag som bad om uppgifterna, så jag var ju tacksam för att han tog sig tiden, tjockskallig eller inte tänkte jag, han försökte i alla fall så gott han kunde. Det var dock det sista jag hörde från honom och från SCB överhuvudtaget.

Men istället verkar det ha tagit hus i helvete på myndigheten. I Aftonbladet rapporteras, dagen efter min kontakt och mitt mail med bifogad ‘sanity check’, att SCB har helt fel siffror från AKU. Eftersom jag normalt inte läser AB så passerade den här notisen mig förbi. Vad jag dock kan vidimera är att ingen av de båda ‘sakkunniga’ jag talade med, denna dag innan nyheten spreds, hade något som helst att säga om dessa misshälligheter. Man var såvitt jag kunde bedöma hjälpsamma efter förmåga, utan att på något sätt antyda vare sig i sätt eller tonfall att ett allvarligt fel skulle ha upptäckts. Och det är märkligt. Om en anonym privatperson råkar ringa mitt i vad som måste ha varit en intern bomb, det värsta som hänt någonsin på AKU-enheten, så är det ju märkligt att någon ens har tid att svara. Man borde förstås ha undrat hur det kom sig att jag verkade känna till den ännu inte offentliggjorda hemligheten. Men nej. Inga misstänksamma frågor, inga medgivanden, ingen angelägenhet eller försök till förhör om vem jag var eller var jag fått mina uppgifter ifrån, vem som måhända var min uppdragsgivare. Ingen tvekan eller försök at lägga på locket på heller. Någon påbud om tystnad hade alltså inte gått ut, trots att det var dagen innan man offentliggjorde den största blamagen AKU någonsin varit med om. Nej, de här människorna visste helt enkelt ingenting. Inte före mitt mail och telefonsamtalen i alla fall. Och med all sannolikhet visste ingen annan på SCB något heller.

Smokescreen och akut skademinimering – skyll på leverantören

Totalt 50 minuter med SCB. ‘Förmodligen skräp’ avgjorde min telefon. Snacka om artificiell intelligens.

Min tolkning är följande: när nationalekonomen fått mitt mail och tittat på det, men först då, måste han ha fattat – och slagit larm. Hans andra mail till mig skickades troligen för att sända ut en smokescreen, få det att verka som om mina observationer inte hade ett dugg med deras samma dag offentliggjorda erkännande. På torsdagen bestämde man sig ju nämligen för att gå ut med nyheten och minimera skadeverkningarna. Vid den tidpunkten hade man klart för sig att felet låg hos en underleverantör och därmed hade man funnit en utmärkts syndabock.

Mitt svar visade att jag inte hade sett deras pressmeddelande eller läst om det i tidningarna. Man kunde sedan chansa på att jag inte skulle få reda på det heller, eller koppla ihop saken rätt. Så man valde att inte höra av sig mer. Hade det inte blåst upp igen så hade det varit en riktig bedömning.

Förvisso kan man ju ha upptäckt dessa fel tidigare, att undersökningen varit hemligstämplad för alla utom en mycket liten krets, men nog förefaller det ytterligt osannolikt att jag råkar kontakta SCB om detta dagen innan man offentliggör en skandal som pågått i över ett år – utan att mitt samtal skulle ha något som helst med saken att göra? Och vad hade i så fall hänt om jag inte visat mig så ihärdig? Hade man fortsatt att hålla saken hemlig?

SCB är skyldiga. Och felet är mycket allvarligt. Precis som 2008.

Sammanställning av sysselsättningsuppgifter, arbetslöshet och BNP har enorm betydelse för beslutsfattare i hela ekonomin. Om dessa slarvas med – eller avsiktligt myglas med, åt något håll, eventuellt för att gynna ett visst intresse, så kan påverkan vara enorm. Analytiker på aktie- och kreditmarknaden baserar sina bedömningar på dessa och företag och enskilda fattar i sin tur beslut efter vad som kommer fram i nyhetsflödet. Liksom riksbankschefer. Att regeringen fick alltför positiva arbetslöshetssiffror före valet kan, mht hur jämt det var, ha givit SAP de sista rösterna som behövdes för att få det röda blocket att bli större än det blå (SD oräknade). Då hade Alliansen suttit vid makten. Sådana uppgifter är ett lättsinne att leja ut – ett ödesdigert beslut som SCB har fattat. Och lejer man ut så har man ansvar för att kontrollera. Slutligen så borde någon ha gjort upptäckten även om sådan särskild kontroll inte hade påbjudits. Man frågar sig om statistikerna och nationalekonomerna är helt inkompetenta, oförmögna att förstå innebörden i sina egna siffror? En privatperson och lekman som jag ska inte kunna hitta ett fel som ingen statistiker observerat på över ett år. Inte ett så enkelt observerbart fel!

Skandalen luktar förstås inte bättre om SCB alternativt haft för avsikt att fördröja offentliggörandet eller helt hemlighålla saken. Att man inte ringt eller mailat svar till mig, trots att den här skandalen sannolikt rullats upp pga mina observationer är det verkliga lågvattenmärket. Man hoppades väl att utomstående ska inbilla sig att SCB ändå själva gjort upptäckten. Eller så är man bara snåla, och vill inte bjuda på en ask choklad.

Så här i efterhand känns det som att jag borde fått timbetalt av SCB för min insats. Eller åtminstone en ask choklad och ett litet hyllningstelegram.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

SCB, the Swedish Statistical Central Bureau, has been overestimating unemployment rates this year, according to Aftonbladet. What the (independent Social democratic paper’s) headline didn’t say, is that the same key figure instead has been underestimated for 2018, when the election was held. Thus, this may have given Löfven the extra few votes he needed to stay in power. Not only this but also the numbers of employed and GNP figures have been distorted up until now, for a period of over a year back. Strangely, no one had detected anything strange with these figures until Oct 16th. And the one who did this was me, yours truly. By total coincidence I stumbled across these very odd figures, realizing that there was something wrong with them, since part time employes average weekly number of working hours was almost exactly the same as full time employes; 30,5 h per week netto, after excluding vacation, sick leave and holidays.

I had two telephone calls to SCB the day before the scandal was out in the papers. The day before. Something that actually had been going on for so long time; it just does not seem believable that there is a mere coincidence here. The persons i spoke to was a) directly involved in the AKU employment section of SCB, and b) an economist working with these figures, in order to put together our GDP figures. Thus clearly in the middle of things. Neither one of them reacted over phone. The economist however, was sent a mail in which I explained my points in detail. My best guess is that this must have triggered SCB to make the scandal public. It may very well also have been the catalyst behind a swift and decisive internal enquiry, that identified an outside subcontractor to blame.In fact, this seems to me as the most probable scenario.

Given the utmost importance that these statistics have for decisionmakers, households, companies and government, it is extraordinary that SCB management have decided to handle the assigment and subcontracting it so lightly. The trustworthyness of the authority is clearly damaged. The fact that the economist or anyone else at SCB has not even bothered to give me a final answer, or better still, returned and thanked me for my input, well, that is even more disturbing. I think it could have been worth at least a box of chocolate pralines. Instead the total silence seems to express a wish to pretend my input had nothing to do with this. I cannot rule this out completely. However, I find it very, very unlikely.

3 reaktioner på “När SCB inte gör sanity checks på sina siffror så kan man inte skylla ifrån sig. Privatpersonen Magnus Stenlund ska inte behöva göra jobbet.

  1. I den ”skottväxling” som nu pågår mellan finansministern, SCB och Evry ser jag ingenstans återgivet eller omnämnt att upptäckten av hur det stod till gjordes av dig utan Aftonbladet verkar ta åt sig hela äran av avslöjandet.
    Hur är det med den här saken? Avser du banka på någon trumma, blåsa i någon trumpet, skicka underlag till olika nyhetsredaktioner, inländska som utländska och påtala hur upptäckten av sifferfelen gick till??

    1. Jag har varit i kontakt med DI, AB och Expressen. DI fick en länk hit, som de var ointresserade av. Båda AB och Expressen ringde jag till och de ringde tillbaka och var mycket intresserade. Sedan tappade man tydligen intresset, att använda en värdekonservativ blogg som källa gör man tydligen inte frivilligt.

  2. […] göra en invändning, och värdet av en sådan är sällan vad det förtjänar. Precis som SCB kör ut felaktig sysselsättningsstatistik ända tills en privatperson (jag) avslöjar dem, så fortsätter BRÅ och Sarnecki med sina hel- och halvfabrikats-lögner, det krävs att de blir […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *