Den här bloggen blir rätt kort. Därför att alla normalt funtade människor inser att det är galen felanvändning av mänskliga resurser att lägga tid på att räkna antal utställda djur av han- respektive honkön på naturhistoriska och biologiska museer. Inte mindre än 2,5 miljoner utställnings-ex har man hunnit pricka av. Det tar över 400 timmar bara att räkna högt så långt, och vore ungefär lika meningsfullt. Och betydligt mindre kostsamt. Jodå någon betalar för detta, det är inte ideellt arbete.
Fågelskådare de mest manschauvinistiska?
Att det står särskilt illa till bland fåglarna beror förstås inte heller på att manliga traditionella könsrollsuppfattningar styrt urvalet, utan på att det är de (vanligtvis, inom fågelvärlden) som brukar vara betydligt mer färggranna och trevliga att se på. Det är ingen manschauvinistisk uppfattning, jag garanterar att även mänskliga honor brukar tycka det. Dessutom är fågelhonor med ungar fredade, på samma sätt som bland däggdjuren. Man kan undra varför inte mansaktivister står utanför museerna och skanderar om orättvisan i detta.
Ingen queerteori förklarar avsaknaden av däggdjurs-hen
Och att man bland däggdjuren har en manlig favör med bara 52% mot 48% går förstås även det att tolka nattsvart negativt och skapa rubriker världen över. Hade man brytt sig om det omvända gällt? Misstänker att inte ens 65/35 i kvinnlig favör fått några genuskänsliga alarmklockor att ringa. Eller beror upprördheten på att man inte hittat några animala hen bland de diande djuren? DN:s artikel berättar inte. Men man lyckas ändå motivera en publicering. Nästa gång, varför inte skriva om förskoleklassens iakttagelser om underrepresenterade trebenta snabeldjur och enhörningar; de går fortare att räkna, relevansen är minst lika hög och teorierna säkert mer spännande för allmänheten att höra.
Könsneutral kärnbränslehantering
Genusteori kan tillämpas på allt från järnvägsstationer, trumpeter och tandborstar. Kärnavfallsförvaring är också en verksamhet som tydligen kräver sina duktiga och skarpögda genusaktivister. Svensk Kärnbränslehantering AB ansåg i alla fall det och lät två ‘forskare’ på området spinna loss. Deras rön var oroande: kvinnor var aningen mindre positiva till förvaring och enligt de båda forskarna berodde skillnaden på att kvinnor internaliserat patriarkala föreställningar om risk. Läs Tanja Bergkvists briljanta krönika, med skoningslös humor, om hur ännu en onödig kostnad vältras över på kärnkraften. Artikeln skrevs 2008 och sedan dess har det bara blivit fler av liknande beting, ett pensum som i slutändan vi skattebetalare står notan för. Per kilowattimme betalar vi alltså inte bara enorma straffskatter utan även för politiskt påtvingande genusprojekt.
Hotet mot vår västerländska civilisation
Det här behövs inte, det fattar nästan alla. Men är det också ett allvarligt hot mot vår västerländska samhällsmodell, den som feministerna utnämnt till ‘patriarkal’ och därmed oönskad? Svaret är ett tveklöst ja. Artiklarna som kritiserar galenskaperna är gamla. Allt har rullat på ändå. Dessa strömningar har varit instrumentella i att bereda väg för massinvandring och klimatalarmism, vilket alldeles fö få har insett, men just här och nu lämnar vi detta åt sidan. De radikalfeministiska flumteorierna har under de två sista decennierna tagit steget ut ur kuvösen och erövrat samhället på område efter område, hand i hand med HBTQ-teorierna.
Dessa utgör en tvångströja som inte bara försvårar meritokratiska urvalsprinciper, sådana motarbetas aktivt – och man har kommit mycket långt i nedbrytningen. Idag har så många som befordrats genom ‘positiv särbehandling’ erövrat positioner där de själva sållar agnarna från vetet – eller snarare tvärtom; fördumningsrekryteringarna växer exponentiellt, eftersom man helst undviker att tillsätta folk som kan avslöja ens egen inkompetens. Genusteoretikernas trams är inte längre något vi bara kan rycka på axlarna åt, det kostar samhället enorma belopp, både att försörja dem som jobbar med normsättningen i statlig och kommunal regi, och alla inom det privata näringslivet som tvingas ta sin tid i anspråk för att svara på enkäter, hålla möten och lämna in jämställdhetsplaner. Allra värst på kort- och medellång sikt för nationalproduktiviteten är effekterna sannolikt inom forskningen, där alla som vill få anslag vet att de måste ge motiveringar som visar att deras forskning genererar positiva resultat ‘ur genussynpunkt’ (se min krönika).
Skolan är värst
Men långsiktigt så är det ändå inom skolan som genomslaget är störst. Den tid som lärare tvingas fortbildas på området, den andel av läroböckernas omfång som stipuleras vara genuskorrekt, och den tid som eleverna kunnat ägna sig åt sant kunskapsberikande, istället för att bli politiskt indoktrinerade, är betydande. Den är också direkt kontraproduktiv i intellektuellt hänseende; hjärndödande, eftersom eleverna itutas att de ska tänka kritiskt och självständigt, samtidigt som ingenting av just detta får ifrågasättas. Sådan kognitiv dissonans verkar hämmade, skapar otrivsel, och underminerar såväl intellektuell som moralisk resning. Vi är på god väg att skapa ett samhälle dominerat av ett moraliskt snöpt kollektiv.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
[…] Läs hela artikeln HÄR. […]
Tack!
Trycker på länken till Tanja Bergkvists blogg och finner “blank. blockerad.”
Sverige sjunker allt djupare i Den Totalitära Statens Giftiga Dynga!
Här är texten, min länk funkar:
https://tanjabergkvist.wordpress.com/2009/03/10/genusaspekter-pa-slutforvaringen-av-anvant-karnbransle/
Genusaspekter på slutförvaring av använt kärnbränsle
I slutet på 2008 när det var det dags för företaget Svensk Kärnbränslehantering AB (som tar hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken) att lägga fram sin årsbok, betitlad Samhällsforskning 2008, fick man panik då man insåg att man missat genusperspektivet på kärnbränslehanteringen! Detta resulterade i att man genast anlitade två genusvetare som fick i uppgift att producera en 16-sidig bilaga till årsrapporten: ”Könskonstruktioner, föreställningar om kön och riskupplevelse – en reflektion kring betydelsen av kön gällande attityder till ett slutförvar för använt kärnbränsle.”
Oerhört fascinerande läsning: ”I den här artikeln kommer vi att – ur ett genusteoretiskt och feministiskt perspektiv – problematisera och reflektera kring dessa skillnader mellan kvinnors och mäns utgångspunkter.”
Det är bara att reflektera och problematisera på, nu när Svensk Kärnbränslehantering AB ändå betalar notan. Frågan som inställer sig hos mig är däremot: kan denna genusbilaga ses som ett bevis för att företagsledningen exponerats för det använda kärnbränslet? Vad säger det i så fall om deras metoder för hantering av det radioaktiva avfallet? Dags att se över rutinerna! Kanske är det en civilingenjör som behövs här snarare än en (eller två) genusvetare?
Vad sägs för övrigt om följande djupa insikt kring hanteringen av använt kärnbränsle: ”Den maskulina träningen i att förlägga händelser och känslor utanför det egna jaget, leder till att det som kan betraktas som oöverskådlighet kan kännas hanterbart”. Är det detta som är orsaken till att män, i högre utsträckning än kvinnor, anser att kärnbränslet är hanterbart? Är inte detta bara en lek med ord eller vad är det jag som doktor i matematik och dessutom med en examen i språk, inte förstår?
Min riskkalkyl rörande genusvetarna
Min riskkalkyl rörande genusvetarna
I en intervju hävdar genusvetarna som står bakom rapporten att det faktum att kvinnor är aningen mindre positivt inställda till förvaringen av kärnbränsle än män är (även om den största skillnaden i synsätt enligt rapporten är mellan olika geografiska områden) ”därför att riskerna är undersökta ur ett manligt perspektiv”! (Sidan 8 här) Är riskerna inte undersökta ur ett vetenskapligt perspektiv? För hur skulle annars riskanalysen göras? Och kan inte kvinnor jobba med riskanalys? Jag har tex själv beräknat att risken för att genusvetarna finns kvar om tio är är ungefär noll.
Vad menas för övrigt med positivt eller negativt inställd till förvaringen av använt kärnbränsle? Menar författarna till genusbilagan att fler kvinnor anser att det inte ska förvaras alls!? Är det bättre att inte förvara kärnbränslet? Ska vi skicka ut det i rymden kanske (tillsammans med genusvetarna och alla deras statliga anslag)? Logiken lämnar mycket övrigt att önska här…..
Genusvetarna går dock till botten med problematikens kärna under kapitlet ”Könskonstruktion som process”: ”De inredda barnkamrarna, barnklädesavdelningarna och de kamouflagefärgade pojknapparna är några enkla exempel på explicit gjord och förtydligad könskonstruktion. De visar tydligt hur könskonstruktion kräver handling och aktivt aktörskap….De mer dolda könskonstruktioner som sker i tidsmässigt längre sammanhang, är alla de år barn befinner sig i skolan, i fritidsaktiviteter och i hemmiljö.” Det är alltså redan här Svensk Kärnbränslehantering AB bör sätta in åtgärder för att få en vettig slutförvaring på kärnbränslet!
Men var kommer då kärnbränslet in? Jo, här fanns en mening:
”I föreställningar om hur kvinnor ska vara, kan man återfinna
sådant som att kvinnor ska vara sårbara, omsorgsorienterade,
omhändertagande och känsloorienterade. I detta finns en förväntan
om att kvinnor har en annan rationalitet som grund för resonemang och konsekvensanalys än män, till exempel gällande slutförvaret för använt kärnbränsle.”
Är kärnbränsle-hanteringen en global anti-feministisk konspiration?
Är kärnbränsle-hanteringen en global antifeministisk konspiration?
Äntligen förstod man hur det hela hängde ihop! Då kvinnor föreställs och förväntas vara mer omhändertagande blir detta en självuppfyllande profetia. Men betyder inte detta att kvinnor borde vara mer intresserade av att ta hand om det använda kärnbränslet än män i så fall? Och betyder inte det faktum att männen är mer positiva till omhändertagandet/ förvaringen av kärnbränslet att männen härmed bryter könsbarriären med denna sin könsgränsöverskridande inställning? Detta innebär att undersökningen kring attityderna om kärnbränsleförvaringen faktiskt vederlägger hela genusvetenskapens grundstomme! Är Svensk Kärnbränslehantering AB ett antifeministiskt smygprojket initierat av det internationella kapitalet?
Teoretiserandet går vidare:
”I själva konstruktionen av kategorin ”kvinna” ingår att både förhålla sig till och att hantera förväntade mönster för kvinnor, genom samhällets pågående könskonstruktion. Detta i sin tur leder till att de handlingsmönster som kvinnor antar, strävar efter eller åtminstone förhåller sig till, innebär förhållningssätt till dessa olika förväntningar på normativ kvinnlighet. Detta leder till att en del av kvinnors handlingsmönster sker utifrån en förväntan enbart utifrån hennes (sociala) kön. Detta fenomen benämns i teoretiska sammanhang internalisering.
Internalisering kan sägas innebära en inkorporering av externa värden – att kvinnan som individ tar in någon annans värderingar i sitt eget värdesystem och ersätter sina egna värderingar med någon annans. Hur detta empiriskt beläggs och teoretiseras kring, är en av de stora utmaningarna för kvalitativ genusteoretisk och feministisk forskning. Är ett handlingsmönster ett ”sant” handlingsmönster hos en individ eller är det internaliserat?”
Precis, hur kan det vara så att genusvetarna alltid vet vilket som är det sanna handlingsmönstret och vilket som är ett resultat av en patriarkal påtvingad maktordning?
Sedan fortsätter man med ett långt utlägg om Yvonne Hirdmans resonemang om manlig överordning och kvinnlig underordning och ”den manliga ordningens primat”. Var kommer då kärnbränslet in? Jo, här: ”……skulle Hirdmans resonemang innebära att den manliga värderingen av risk är den korrekta värderingen av risk……När män bedömer och värderar risk så blir det därmed en annan risk med ett annat innehåll, än när kvinnor gör det.”
Eeeehhh, vem inser INTE att olika individer värderar risker olika? Men just det ja, nu pratar vi om könskollektiven, och då är det bara genusvetarna som är förunnade sann insikt och en djupare förståelse av kärnbränslefrågan ur ett queerteoretiskt-intersektionalitets- och socialkonstruktivistiskt intenaliseringsperspektiv.
Och det är först någonstans i slutet av rapporten det framgår att ”inställningen till slutförvaret” i själva verkat betyder inställningen till att slutförvaret förläggs i ens geografiska närhet. Och det är för övrigt i slutet av den 16-sidiga rapporten som vi serveras den fullständiga feministiska analysen:
”Maskulinitet som innebär att män inte tränas att kommunicera känslomässigt leder till att oron för brister i det tekniska kunnandet förläggs utanför den egna personen/den egna kroppen, medan kvinnor tränas i motsatsen nämligen att uttrycka och kommunicera oro över potentiell fara. Kvinnor tränas därmed till att internalisera maktordningen och värderingen av upplevd risk, där internaliseringen leder till att risk förläggs inom den egna personen/den egna kroppen. Den feminina träningen att internalisera och förlägga händelser som känslor i kroppen leder oöverskådlighet av konsekvenser av ett slutförvar för
använt kärnbränsle. Den maskulina träningen i att förlägga händelser och känslor utanför det egna jaget, leder till att det som kan betraktas som oöverskådlighet kan kännas hanterbart. Det som, så att säga, riskerar att hända, händer någon annanstans än i den egna kroppen.”
(Ja, det står verkligen ”… leder oöverskådlighet av konsekvenser…”)
Vad är det för dumheter!? ”Kvinnor internaliserar maktordningen”, ”Männen förlägger sina känslor utanför den egna kroppen”! Vad har författarna till rapporten för belägg för detta, och var förlägger de sina egna känslor? Eller, kanske en än mer relevant fråga, var förlägger de sitt förnuft? Utanför den egna kroppen?
Uppdatering: tydligen handlade SKB AB inte i panik, utan genusbilagan var påtänkt i tid, se detta inlägg.
Det var ett stort misstag 1921 att ge kvinnor rösträtt. Dessutom borde kvinnor förbjudas i riksdag och regering, samt kommunala politiska uppdrag.