Publicerad 2 kommentarer

Vilka är det som kastar sten från broar på E4?

Vilka är det som kastar sten från broar på bilarna under? Som bränner bilar? Som går in på restauranger och skjuter folk? Startar våra skogsbränder? Detonerar bomber som hörs i hela Stockholm? Rånar, misshandlar och förnedrar våra barn? Som gruppvåldtar våra kvinnor?

Bara att sätta samman fenomenen till ett och på det sättet skapa intrycket av att det är en och samma grupp av människor är känsligt nog för de censurbenägna. Det är ju samma grupp, eller ska jag säga ur samma grupp, och det är just vad som provocerar så mycket. Vi får inte peka ut dem. Christer Nilsson skriver pricksäkert om det i NewsVoice, om fenomenet att vi idag har ett mansöverskott på 25% i unga åldrar, betydligt större t o m än vad Kina hade under sin mest rigorösa enbarnspolitik. Mansöverskottet består av de lågutbildade klanmedlemmarna i tjugoårsåldern från Menaländerna, Afghanistan och Somalia, som bokstavligen klumpats ihop till explosiv sprängdeg i våra mönsterbildande utanförskapsområden, dessa som vår godhetsknarkande skurkregim bara fortsätter att fylla på för allt vad tygen håller.

Några illustrerande bilder. Sådana som DN vägrar att förse sina artiklar med, då det handlar om extra fega och förkastliga handlingar som vi skulle reagera mot hårt om vi förses med känsloargument – och bilder.

Ingen ursäkt, inte ens en förklaring. Bara mer sten på bördan.

Vad detta skapar för typer av obalanser behöver man inte vara expert för att inse. Att växa upp till man i ett samhälle där det inte finns plats eller möjlighet att skapa en egen familj, ett samhälle där umgänget med andra asociala unga män är allt som erbjuds. Nej, detta är ingen ursäkt för vad som räknas upp ovan. Långt ifrån heller en allt annat uteslutande förklaring. Men det är en extra lök på laxen, mera sten (sic!) på bördan, som de ansvariga, godhetspolitikerna, inte vill kännas vid. Och som vi därför inte får prata om.

Så här gör de unga männen där de kom ifrån.

Huvudbudskapet i NewsVoice-artikeln är just att det inte finns någon yttrandefrihet för gemene man. Bara experten får uttala sig. Varför? Jo, för experten har bevisat sig vara trogen systemets principer. Experten vet var ramarna går och är i sin tur beroende av systemet; han kan inte uttala sig på ett systemkritiskt sätt utan att riskera sin ställning och uppehälle.

Och så här gör de unga männen där de är.

Jag har som princip att kommentera DN:s mest systemvärnande artiklar. Det är här Sveriges mest hjärntvättade håller till och de behöver då och då höra något som ankrar dem kvar i verkligheten. Nej, jag tror inte att de kan omvändas, det är snarare så att jag är rädd för att de ska skena iväg ännu mer i sitt lilla kotteri, övertygande varandra och sig själva, om de inte råkar höra en röst som min. Jag blir så klart ofta ‘bortmodererad’. Och att klaga på detta är i sig ett lika säkert sätt att bli det igen – det är att ‘inte hålla sig till ämnet’.

Denna kommentar har tagits bort

Jag tror på ett ungefär jag vet vad Liljedahl skrivit.

“Denna kommentar har tagits bort efter granskning”. Det sker när någon ‘spekulerar’ i vilka det är som gör sådant här. Och det duger inte att försöka med vanlig enkel logik, för vad folket kan hitta i egen fatabur är inget värt, det måste vara en ‘expert’ som källa. Sådana som får sina tankar publicerade alltså. Att spekulera utan bevis får vi inte göra i kommentarsfälten. Ännu mindre komma med förslag på vad som kan göras åt saken, det anses ligga ‘utanför ämnet’. Debatten ska hålla sig till ‘aj’ och ‘oj’.

DN:s bildlösa artikel. I lokaldelen.

När en ‘kvinna’ genom vittnesmål kan identifieras som den som slängde sten från en bro ned på E4 i Botkyrka, så skulle jag vara beredd att satsa min folkpension på att det inte handlade om en etnisk svensk(a). Och att signalementet också kunde ha berättat något om hennes klädedräkt, för bara med en niqab eller dylikt på sig skulle det sannolikt ha varit möjligt att identifiera könet på stenkastaren nedifrån vägbanan. Men DN och polisen valde att inte göra det. Jag, vet, det är ett fegt vad. Folkpensionen kommer inte vara så mycket att glädjas åt i alla fall om tio år. Men jag undrar hur många av er som skulle våga sätta emot?

Så här kommer mitt bidrag till DN Ifrågasätts kommentarsfält:

Aj vad det måste ha gjort ont. Oj vad tråkigt om sånt här ofog sprider utanför de närmast berörda på norra Järvafältet. Ända till Botkyrka. Men vi vänjer oss nog ska ni se, vid artiklar utan bild i lokaldelen, som snabbt förpassar fenomenet till den nya normala verkligheten.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Anne Ramberg, ska du flytta nu? #välkommen-till-inbördeskriget

Ska vi bry oss mer om stockholmare än om folk i Malmö, Uppsala eller Örebro? Naturligtvis inte. Men signalen är ändå desto starkare när bomben smäller även på fina Östermalm. Särskilt till de globalister som bor där.

PS. DN:s artikel är full med läsarkommentarer, varav dock mina fyra alla är snabbt bortmodererade. Inte ens nu är sanningen önskvärd. DS.

När det gränslösa våldet knackar på är vi nakna.

Sverige är konstruerat som ett öppet samhälle. Vi har kunnat vara öppet därför att befolkningen har varit homogen och klyftorna små. Vi har inte förberett oss för vare sig djupgående etniska eller religiösa konflikter. Inte för kriminella som saknar alla spärrar.

Vi har en låg polistäthet (ännu lägre avseende patrullerande konstaplar) jämfört med de flesta länder, och särskilt de som har befolkningar med stora etniska/religiösa spänningar. Vi saknar gated communities och portvakter även i finare områden. Ingenting har heller gjorts, trots att vi (= alla utom BRÅ och Sarnecki, Löfven och Morgan) har sett den här utvecklingen eskalera exponentiellt sedan 2012.

Att en sådan här explosion kan ske i Sveriges mest prestigefyllda bostadskvarter visar helt enkelt att vi står HELT nakna.

Och den nuvarande massimmigrationspolitiken fortsätter samtidigt i stort sett som förut, och utan minsta notis om att integrationen bara fungerar sämre och sämre. Det är inte bara dumt, det borde vara brottsligt.

Kommer globalisterna och Anne Ramberg att vakna nu?

Även globalisterna är förstås nakna när det gränslösa våldet knackar på. Min första tanke var annars (egoistiskt) att min fru jobbar på Östermalm. Sedan insåg jag hur löjligt det är att vara särskilt oroad för just detta. Östermalm är bara som resten av Sverige, ett område där det är fritt fram att kasta bomber och skjuta ihjäl folk, eftersom vår regim inte ansett det värt att göra något åt saken. Klart att man berörs när våldet kommer närmare och det är ju det enda positiva med att det sprängs även här: här bor ju beslutsfattarna. Globalisterna, mångkultur- och massinvandringsvännerna i näringslivet. Jodå, det är gott om dem. I det allra översta skiktet. Storbolagsägarna. Och så deras klienter, direktörerna som inte säger någonting. Eller som skriver på listor för att stötta regeringskansliets antidemokratiska upprop mot en eventuell SD-stödd regering. Och sådana som Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet under hela 2000-talet, fram till förra året. Med ett stort ansvar för vad som händer nu, inte minst för den rättsvidriga aktivism som alltmer präglar svenska domstolar. Ska vi gissa så planerar väl hon nu, som de flesta av hennes grannar, att flytta till Portugal, Spanien eller Schweiz.

Alla de här har gynnats som särintressen av att massinvandringen fått fortgå. Medan LO blivit ett rundningsmärke och den reglerade lägstalönen en chimär, så har det vällt in mer eller mindre outbildade, som bara kunnat konkurrera med svart arbetskraft. Men de har ju ändå snällanställts i massor; i kommunerna och på statligt subventionerade jobb. Och de har tagit jobb de egentligen inte är kvalificeade för, inom äldrevården, hemtjänsten, sjukvården, skolan. Man har alltså i praktiken sänkt ribban. Det har kostat oss, eftersom den sämre kvalitén som välfärden erbjuder är vad vi betalar ännu mer för nu, till ännu fler inom den offentliga sektorn. Och eftersom de är så många fler har vi ju varken råd eller lust att betala dem som vi förut gjorde.

Följden av dumpningen av såväl kompetenskrav som löner är vad stora företag ser som fördelar. Med dessa sänken har löneutvecklingen för den stora lägre medelklassen och arbetarklassen kunnat hållas i schack. Samtidigt så är det bara de riktigt stora företagen som kan dra full nytta av situationen. Det ser man till med allt krångligare upphandlingsregler, GDPR och ISO- och EU-certifieringar. Man drar nytta av alla skärpta miljökrav, för manhar ju rätt att ta betalt för krånglet, som alltså drabbar konsumenten fullt ut – och lite till, eftersom de mindre konkurrenterna slås ut och – det eftertraktade – oligopolet skapas, som gör det möjligt att höja priserna ännu mer. Och med ständigt sjunkande krona har företagen kunnat skära guld med täljkniv. Exporten har gynnats enormt, ingen har behövt vara så jätteduktig och innovativ, man har sålt grejor till allt större rabatt i förhållande till sina utländska konkurrenter. Och på hemmaplan har samtidigt importen blivit dyrare och gjort våra inhemska företag lika lata. De branscher som gått allra bäst är förstås de som levt på invandringen: flyktingbostadsbyggarna, och juristerna och ett antal andra parasitära entreprenörer som fått sina pengar mer eller mindre direkt från staten.

Myndigheter som SCB, BRÅ och Riksbankens uppgift: att dölja vad som händer

Samtidigt har vi en centralbank och myndigheter som BRÅ (se artikel bl a här) och SCB (Se artikel här), som gör allt för att dölja den statistik som skulle kunna avslöja det som pågår. Inflationen bestäms så att de ingående parametrarna inte visar vilka prishöjningar folk faktiskt utsätts för. Dödstalsregistret inte det verkliga dödliga våldet. Och sysselsättningen bland de nytillkomna är acceptabel. NOT – se artikel här om forskningsrapporten som media nonchalerat.

När Leif Östling (se min artikel här, eller här eller sök själv, det finns mer) bröt ledet och sa som det var, så fick han noll stöd av sina näringslivskolleger. Och hans efterträdare på Scania gav honom istället en knäpp på näsan, förebild eller inte, Östling gick inte bara emot vänsterflummande regimlojala, utan också den rådande storföretagsagendan. Frågan är nu om det finns ett näringsliv kvar på rätt sida, som är beredd att ta fajten, så som man gjorde mot löntagarfonderna. Eller kommer man nu bara fegt lägga benen på ryggen? Lämna oss andra kvar i sticket? Klart det finns en punkt efter vilken det är rationellt att fly, men med näringslivets muskler så finns det fortfarande god anledning att kämpa – folket kommer vara med er.

Det är tack vare egoistiska globalister, de superrika och bidragsparasiterande jurister m fl dito, som vänstern har kunnat driva sin vansinnespolitik. Om näringsliv och höga advokater och domare nu börjar känna flåset lite för nära i nacken, så är det bra. Det är dags att göra upp. Inte bara med den naiva mångfaldspolitiken. Utan även med den cyniska globalismen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Alt+Delete. Vad du behöver veta om svensk historia. Del 2.

I bokens inledning är ambitionen att förklara vad som gör det möjligt att rekonstruera fornhistorien, liksom att förklara varför det är så viktigt att det görs. I det första avsnittet beskrev jag språkvetenskapen och hur denna kan fogas samman med religionshistorikernas ansträngningar. I det här avsnittet ska vi titta på topologin och myten, som i båda fallen är grovt underskattade förklaringsfaktorer.

Verkligheten är som vi vet mer komplex, slumpmässig och fantastisk än vad historieböckerna kan vara. Undantag och tillfälligheter är sådant som historievetenskapen och arkeologin har svårt att etablera som sanning – och därför helst undviker. Det ligger i sakens natur: det alltför avvikande är det få som vågar tro på, än mindre kalla för historiskt. Vetenskapen skulle aldrig ha kunnat förutspå utgången av grekernas kamp mot perserna eller Leif Erikssons resa till Amerika och historieskrivning utan dokument måste naturligtvis bygga på ’rimliga sannolikheter’. Men det betyder ju inte att Goliat alltid måste vinna – bara att den som vill hävda något annat har bevisbördan. En kastad handske som vi här gärna tar upp.

Uppland och Uppsala: en unik topografi och en lika unik myt

En bok om svensk forntidshistoria börjar med självklarhet i Uppland. Mälardalens centrala betydelse för den politiska utvecklingen i norra Europa är också just en sådan tillsynes osannolik anomali, som kräver sin motivering. Regionen ligger för långt norrut, för långt ifrån de stora befolkningskoncentrationerna och deras militära förmåga och ekonomiska makt; för långt ifrån där allt händer, teknisk utveckling, kultur och förfining. Detsamma gäller förstås i det europeiska perspektivet Sverige i sin helhet. Man sätter gärna frågetecken på allt som är alltför extraordinärt och utgår ifrån att det handlar om slump eller att det nog ändå måste ha skett längre söderut. Den metodiken bekräftar sedan sig själv: antaganden som någon historiker går i god för citeras och blir svårare och svårare att ändra på. När så en dag en svensk statsminister hävdar att det inte finns någon svensk kultur alls, så är det nog inte (bara) politiskt spel, utan exempel på en lika djup som väl spridd okunnighet. För när något upprepas tillräckligt ofta av många auktoriteter, en lista till vilken statsministern lagt sitt namn, så blir det ’en sanning’. 

En skärgård som inte finns någon annanstans än här

Är du stockholmare så tycker jag att du har rätt att kalla din skärgård för en av världens vackraste miljöer. Men en gång i tiden var den inte bara mycket större, utan något ännu mer betydelsefullt. Forntidens Mälardalen erbjöd en unik och strategiskt ytterst attraktiv topologi. Före landhöjningen var neolitikum och bronsålderns Uppland ett enormt skärgårdslandskap och hade också ett betydligt varmare klimat än nu, ungefär motsvarande dagens sydtyska. Det var därför närmast ofrånkomligt att stora flyttningar norrut pågick under denna tid. Det perifera läget var också delvis en synvilla: i en tid utan landsvägar var havet  – för den sjökunnige – en motorväg, ingen barriär. För andra däremot gällde det omvända och detta innebar konkret att regionen var mindre utsatt för angrepp, ett förhållande som gällt långt in i modern tid. Vi har därför också haft en kontinuitet som varit omöjlig att upprätthålla på mer centrala platser. 

Stockholms skärgård är bara en liten rest av den enorma vattenlabyrint som för 3.000 år sedan fortfarande täckte större delen av östra Mellansverige.

Men hela Skandinavium ligger ju mer eller mindre avsides? Jo, men det verkligt unika med Uppland bestod just i myllret av vattenvägar. Fiske och säljakt kunde förse upplandsborna med stapelföda och fungera som reservkost vid tillfälliga nödår; stora landdjur som t ex älg var lättare att jaga när vattnet skar av möjliga flyktvägar – dessa extremt gynnsamma lokala förutsättningar är sannolikt en viktig anledning till att man här under en period efter indoeuropéernas ankomst generellt upphörde med jordbruket. Näringsrika strandängar fungerade också utmärkt som beten för boskap – och nya sådana marker öppnade sig hela tiden i takt med markhöjningen. Men viktigast av allt: i en tid när väglöst land med skogar och myrar dominerade så var vattenvägarna överlägsna för den interna samfärdseln. Ingenstans fanns lika goda förutsättningar att samla en större bygd under en gemensam ledning. Och inte heller fanns lika goda anledningar att göra detta, än för ett gemensamt försvar.

Stockholms tunnelbana är inte på långa vägar (sic!) så finmaskigt som Upplands vattenvägnät var. Knöt samman en stor bygd på ett sätt som ingen annan, före landsvägarnas tid. Men bara för den som hade kartan i huvudet. (Statens Geologiska Undersökningars karta, bearbetad av författaren, med tillagda gamla orts- och bygdenamn.)

Förutsätter vi en förekomst av vårdkasar och spanare så hade bygderna längre in i denna enorma skärgård utomordentliga möjligheter att vid angrepp sätta i stånd ett försvar eller i värsta fall gömma sig själva och sina ägodelar. Flera mils labyrintiska farvägar försvårade givetvis ett anfall även av det enkla skälet att förutbestämda mål var svåra att hitta till – och nästan lika svåra att hitta från. Var man t.ex. ute efter slavar, så var det här ett knepigt ställe att ta dem på; kostnaden i form av restid och den höga risken i förhållande till avkastningen gör att det finns goda skäl att starkt betvivla sådana teorier.[1] Att upplänningarna var ett sjöfarande folk just som Tacitus säger, är med dessa förutsättningar en nödvändig självklarhet. Deras skepp var dessutom väl anpassade till skärgården på ett sätt som långväga angripares förmodligen inte var; man kunde smidigt eda över fast mark och på så vis ta genvägar för att komma ifatt eller undan en  angripares större fartyg och man kunde passera över grynnor som mer djupgående båtar riskerade att fastna på. 

Ur Åsa M. Larssons bok BREAKING AND MAKING BODIES AND POTS, 2009. Stridsyxornas första bosättningar i Sverige. Mälaren och Hjälmaren var en havsvik då, för 5.000 år sedan; nätet av vattenvägar i NV Uppland antyds bara på denna bild.

Läget var också strategiskt utmärkt även för handel och annan kommunikation. Kvinnor, lerkärl och yxor vet vi att man ’importerade’ österifrån via Åland. Pälsar och skinn kom norrifrån, liksom så småningom järnet, som man även hämtade i inlandet. Närheten till bärnsten på andra sidan Östersjön bör också ha haft betydelse, när bronsålderns centraleuropeiska Úněticekultur försvann och handelsvägarna på kontinenten ritades om. Vägen via Åland och längs den svenska kusten var ingen omväg för dem som skulle söderut mot södra Östersjöns flodmynningar, och rent av en genväg till Jylland – och vidare till tennet som kom från Cornwall via Nordsjön.

Samarbeten över så här pass stora områden, organiserade så fast att de möjligen även skulle kunna kallas ’riken’, är förstås kontroversiella och svåra att leda i bevis, kanske är det också mer relevant att göra en jämförelse med den tyska Hansan under medeltiden. Men etableringen under neolitikum och den under bronsåldern begynnande rikedomen, med paralleller till rika fyndorter i nuvarande Danmark och Tyskland, visar att här fanns ett embryo redan från början till senare tiders sveamakt. Topografi och läge skapar i själva verket en logik som inte bara möjliggör dominans, den är svår att undvika. Detta kommer mer i detalj argumenteras för i boken, men huvudbevisningen består alltså i den topografiska formation som Stockholms skärgård idag är en liten rest utav; en forntida uppländsk skärgård som trots att den krympt så mycket ännu idag anses unik nog att upphöjas till världsarv.

RAÄ-nr: Uppsala 123:1. Schakt från utgrävningen av Västhögen 1874.

Uppsala – mytens huvudstad 

Det finns ingen mytisk plats i Norden eller ens i hela den förhistoriska germanska miljön, som är mer känd än Uppsala. Platsens sakrala betydelse måste ha varit enorm för att bli så beryktad även borta på Island och i Danmark. Birka, norska Nidaros, jylländska Jelling, Fyns Gudme och Angelns Hedeby är som jämförelse sagodvärgar bredvid jätten. Själlands Himlingöye och skånska Uppåkra nämns inte alls, inte heller andra fornfyndstäta bygders möjliga huvudorter i Västergötland, på Gotland eller Öland. Sagans enda riktiga konkurrent är väl Lejre, som många vill placera Sköldungaättens borg Heorot i – men inte ens Lejre är då av större betydelse än som Florens bredvid Rom. Observeras bör förstås att denna världsbild inte måste reflektera en reell verklighet. Rikedom, befolkningsstorlek och regional makt bör naturligtvis på något sätt vara korrelerad med mytisk signifikans, men det är just det faktum i sig, att Uppsala tillmäts så stor betydelse i Eddan, som är det avgörande ur vårt perspektiv nu och här: detta är en pelare som alla religionshistoriska argument tyst kan vila på – nämligen att den nordiska hednareligionen haft ett betydande och kanske även ursprungligt huvudsäte i Uppsala, vars inflytande bör ha varit så stort att Eddans beskrivning är representativt för och rent av kan vara dominerat av den uppsvenska kultens uttryck. Stödet för den slutsatsen finner man inte bara i namnet Uppsala, utan också i den teofora ortnamnsflora som är så riklig just i östra Mellansverige. Men också det faktum att den svenska kulten fortfarande frodades då den poetiska Eddan skrevs och ännu på Snorres och Saxos tid fanns kvar, medan den försvunnit ca 200 år tidigare i Västnorden. Uppsalas sakrala betydelse är internationellt okontroversiell och medges oftast (motvilligt) även av svenska historiker. Man har – utan trovärdighet – (därför) försökt att hitta andra tänkbara platser med samma namn som skulle utgöra Eddans verkliga hemort, och i t ex tv-serien Vikings har man helt ohistoriskt förlagt Uppsala till de norska fjällen. Det är förstås detsamma som att stjäla ett starkt varumärke från oss, och borde inte få passera oemotsagt. Som här vill göras tydligt finns det heller ingen anledning att stanna vid Uppsalas ’sakrala betydelse’; som om staden utgjort centrum i något sorts hednapåvedöme utan värdslig makt. En sådan struktur skulle ha saknat poäng. Religion och makt har gått arm i arm med varandra alltsedan människans första samhällen bildades, och den som hävdar motsatsen om Uppsala har utan tvekan bevisbördan emot sig.

Mytens huvudstad.



[1] Kristensen, Kristian, Ling, Johan – Forskning.se/2019/11/12/bronsaldern-en-tidig-vikingatid/, där det talas om slavhandel främst utefter Norges kuster. Invändningarna för de norska fjordarna är i stort sett samma. Däremot har man goda poänger med handeln i brons, tenn och bärnsten, där nordborna, med centrum på norra Jylland, ser ut att ha varit mycket viktiga aktörer.

Publicerad 2 kommentarer

För DN högt upp i det blå, är USA och Iran lika goda kålsupare. Och Linde ger Iran kondoleanserna.

DN har följt konflikten mellan USA och Iran med ‘svenskt’ neutrala ögon och rapportering. Dvs fortsatt spy ut det vanliga Trumphatet medan det vanliga överslätandet avseende den islamska skurkregimen har stått pall för alla rapporter om brott mot internationella avtal och regler, för att inte tala om brotten mot den egna befolkningen. Ann Linde gör nu ett patetiskt lamt försök att kräva upprättelse för offren. Den skyldigheten tar ett land på sig nämligen, när man gjort dem till medborgare. Man kan samtidigt, som Hanif Bali, ifrågasätta hur rimligt det är att som Linde gjort, erbjuda Iran kondoleanser i en situation då misstankar om nedskjutning av planet redan cirkulerade. Men hon vågar inte knysta om att planet skulle vara nedskjutet.

Linde var med och firade 40-årsminnet av iranska revolutionen. Den som lett till lagtvång på slöja bl a.

Lindes beteende borde inte förvåna någon. Hon var ju inte länge sedan också på vänskapsbesök, klädd i den för all sann kvinnokamp feministiskt avskyvärda slöjan.

Poserar gärna med de rätta tillbehören. För den goda sakens skull (Dvs muslimska klanröster).

För Linde inga problem – och självklart inga problem för DN heller, eftersom det är ‘lag på det i Iran’, så det var ju liksom bara att göra så. Att man kan kräva undantag var okänt, eller att undvika att sådana bilder blev offentliga, lika omöjligt. Ingenting av detta rapporterade DN om, förrän man istället gav Ann Linde möjligheter till replik: “Ann Linde slår tillbaka i slöjstormen – DN.SE”. Så gör en tidning som gillar Ann Linde. Och slöjor lika mycket.

Skönt propagandatillfälle för två skurkregimer.
Ja, jag relativiserar lite. Men vänta bara. Det är det fler som gör, se nedan.

*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***

Men idag satte man väl ändå nytt rekord på DN. Efter Irans enligt flera världsledares fördömande och otvetydiga bedömning, att Iran skjutit ned det plan, som ayatollorna påstår skulle ha kraschat på grund av ‘tekniskt fel’ (det visste man genast, utan att kolla svarta lådan). DN:s första rubrik är enligt samma mönster som i försvaret av Linde, ett reflexmässigt: “Iran bjuder in Boing i haveriutredningen.” Jajemän, här går allt schysst till minsann! När Iran nu sent på fredagen medger nedskjutning så agerar DN än en gång nyhetsbyrå åt regimen med rubriken: “Iran: mänskliga faktorn bakom nedskjutning”, och i artikeln sätts inte den uppgiften ifråga en enda gång. Man skriver att “Kanada och USA [] uppgav tidigare i veckan att Iran av misstag hade skjutit ner planet”, men så har man inte formulererat sig, man har bara konstaterat att det rör sig om en nedskjutning, vilket nu alltså har bekräftats. Men det är en tredje artikels rubrik som tar priset:

“Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.”

DN:s relativiserande rubrik liknar Sverige på höga stolar i början på 70-talet: ondskans imperium för Palme var ju som bekant inte nödvändigtvis Sovjetunionen; USA var minst lika hemskt.

Här har vi nu ett land som har skjutit ned ett passagerarplan – har man nu till slut medgivit. Möjligen som en tänkt vedergällningsåtgärd mot ‘väst’ eller liknande. Hur det skulle kunna vara ett ‘misstag’ återstår att se, men det är banne mig rätt obegripligt inkompetent om så varit fallet. Bara lögnerna om händelsen räcker väl för att visa, med all önskvärd tydlighet, för alla, att respekten för människoliv är minimal. Irans regim dömer folk till döden för homosexualitet. Kvinnoförtryck är legio – slöjan är lagstiftat tvång – och alla andra religionsutövare än shiamuslimer förföljs. En diktatur där åsiktsförtryck råder även avseende det mest vardagliga och där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp. Vars människosyn inte kan bli mycket värre.

Och så har vi USA. “Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.” Är Michael Winiarski fri att sätta vilka rubriker han vill, herr chefredaktör? Låt oss pröva några liknande slängar:

“Naivt att inbilla sig att Afghanistan och Sverige skulle börja göra något åt hedersmorden.”

“Meningslöst att förvänta sig att Löfven och Khomeini skulle göra något för invandrarkvinnornas rättigheter.”

“Dumt att tro att DN och Pravda skulle få en annan syn på yttrandefrihet.”

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Nu slipper gängen utvisning genom att ge sig själva intyg. #skurktribunal

En man som blivit tagen på bar gärning för mordbrand utförd på beställning av ‘högt uppsatta’ gängkriminella dömdes av tingsrätten även till utvisning efter avtjänat straff. Men domstolen för Skåne och Blekinge bestämde sig för att lita på ett ‘klanintyg’, där det påstås att den utvisningsdömde riskerar livet om utvisningen verkställs. Artikeln är från Dagens Juridik.

Konsekvenser

För domstolarna: Hovrättsdomen lär vara svår att överklaga, eftersom det handlar om bedömning av bevis, vilket oftast också är fallet med domar mot gängkriminella. Hovrättsdomar avseende bevisning kan alltså i det närmaste uppfattas som prejudikat. Dvs ingen annan domstol, utom möjligen en annan hovrätt kommer döma på annat sätt.

För de gängkriminella invandrarna: man kommer nu kunna tillverka liknande ‘intyg’ åt varandra för vilket syfte det vara må. Utvisning kommer i praktiken aldrig kunna ske om det gäller kriminella, med noll respekt för sanningen.

För hederliga invandrare i utanförskapsområdena: Ska vi gissa? tjugo peka-finger och ‘vad-var-det-vi-sa, brott lönar sig’ från de kriminella kommer väl få dem på sämre tankar kanske.

För åklagare: att yrka om utvisning är ett be om stryk och förödmjukelse. Dåligt för karriären att förlora. Och domarna lär ju inte gilla en heller direkt.

För polisen: att se bus utan medborgarskap tillbaka på gatan för nya hyss är en upplevelse som aldrig kommer ta slut. Det vet man redan, men nu är det prejudikat på saken.

För skattebetalarna: Varför ens lägga en krona på domstolar som bara dömer svenska män som brutit mot samtyckeslagen?

Ur Dagens Juridik.

För allmänheten: Alla som har någon form av realistisk människokännedom inser ju att en mordhotande klan inte gärna tillverkar dokument om saken, särskilt inte för att visas upp av den mordhotade i svenska domstolar för att göra det svårt för den mordhotande klanen att verkställa sitt hot. Men det gör inte hovrättsdomarna i Skåne. Om domstolarna hade någon form av respekt hos allmänheten fram tills nu så borde den nu vara borta.

För Sverige: Noll respekt för domstolarna, noll rättstrygghet. Lagen i egna händer etc. Sverige är ett eget klansamhälle inom tjugo år.

Konklusion

De svenska domstolsaktivisterna har tagit ännu ett steg ut i utopiernas la-la-land och det är på sätt och vis bra att man bekänner färg , för så mycket tydligare kan det ju inte bli: vi ligger med buset. #skurktribunal

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 11 kommentarer

Försäkringskassan: Bidragen forsar ut bland uppehållstillståndens samordningsnummer.

Ännu en bomb som detonerar utan att man knappt hör det. DN Debatt låter tre före detta direktörer på Försäkringskassan berätta om de pågående stölderna inom socialförsäkringssystemet. De skräder inte orden.

Det här har godhetsknarkarna vetat om i tjugo år. Man gör ändå ingenting.

Den som tror att Försäkringskassan inte har vetat vad som pågått tror fel. Man måste bara vara en före detta försäkringskassedirektör för att våga berätta om saken. Redan när Göran Persson varnade för ‘social turism’ inför utvidgningen av EU i öst, så kunde man ha gjort något åt systemen, men Han Som Bestämde valde att låta bli.

Varför fick Berit Rollén inte något gehör Persson? Var det inte du som Bestämde?

Sedan dess har följden blivit att färre och färre får vad som var tänkt. Taken i ersättningarna har legat stilla och kompensation har bara skett efter politiska beslut:

“Exempelvis fick den genomsnittlige inkomsttagaren hela försäkringens ersättningsbelopp 1999. För att hantera kostnadskrisen i socialförsäkringen har politiken sedan flera år slutat räkna upp prisbasbeloppet i takt med reallöneutvecklingen. Därför får dagens genomsnittsinkomsttagare bara 84 procent av det som genomsnittsinkomsttagaren fick 1999.

Grupp mot grupp. Bedragare vs. Behövande

Snacka om att ställa grupp mot grupp! Bedragare vs. behövande. I tjugo års tid har svenska politiker favoriserat bedragarna. Fullt medvetna om systembristerna har detta tillåtits fortsätta, år ut och år in, med värre och värre konsekvenser för samhälle, skattebetalare – och behövande. Men vi vet ju alla varför, det tabubelagda i att peka finger mot ett visst håll har gjort oss oförmögna att ställa krav. Ja, jag behöver inte vara cynisk för att utgå ifrån att somliga handläggare och politiskt sakkunniga nog har korsat fingrarna bakom ryggen och tänkt att pengarna säkert ändå gör nytta bland favoritobjekten, ‘all världens fattiga’. Frågan är om någon av dem i så fall tänkt tanken att det kanske finns en gräns för hur många ‘fattiga’ ute i världen som svenska skattebetalare ska försörja?

27 miljarder per år forsar ut ur systemen

Vad fusket går på? Det handlar om belopp i storleksordningen 27 mdr per år. Det är jämförbart med hela svenska försvaret. En kostnadspost det knusslas med och som omförhandlas en gång i kvarten, vi har inte råd ens med två brigader, trots att vi behöver minst sex. Eftersom bidragspengarna betalas ut utan någon som helst kontroll kan vi också vara säkra på att de skulle kunna gå att en åtstramning skulle ge mycket stor effekt. Min artikel om saken skrevs strax före jul: https://suntfornuft.space/demokrati/skurkregim/ och baserar sig på en debattartikel av Sven-Erik Österberg som DN lyckats gömma undan så att den fick noll uppmärksamhet i media.

Kranen är ställd på fullt öppen. Bidragen bara forsar ut ur landet. Medan Magdalena Andersson funderar.

Det här har man vetat länge alltså. Men först nu erkänner man det öppet. Men Magdalena bryr sig måttligt om vad hennes myndigheter varnar för och deras förslag att åtgärda problemen. Samordningsnummer har Skatteverket haft synpukter på i flera år. “Intressanta förslag” tycker vår finansminister, och lägger utredningsförslag som ska göra det ännu enklare för fler att få de åtråvärda numren. Se min tidigare artikel: https://suntfornuft.space/antidemokrati/massimmigration/en-halv-miljon-vistas-i-sverige-utan-att-vi-vet-deras-identitet-med-statens-medgivande/.

Tribunal

Artikeln har varit ute i minst tio timmar och de vanliga systemfelsförnekande kommentatorerna på DN Ifrågasätt lyser med sin frånvaro. TRE kommentarer är allt! På ett haveri som borde förtjäna en särskilt inrättad tribunal med ansvariga politiker från båda blocken grundligen förhörda inför ditkommenderad statstv så att svenska folket äntligen får någon verklig nytta av licensskatten. Tjugo års försummelser. Och Göran Persson går sannerligen inte fri, Han Som Bestämde valde att inte göra det den här gången. Varför?

Nyckelmeningen är väl i artikelförfattarnas “Och missbruk av systemet leder i slutändan till att mindre resurser finns för dem som mest behöver samhällets stöd.” För det måste ju tydligen påpekas. Att vi (för länge sen) har nått punkten då inte bara skattebetalarna, utan även dessa faktiskt drabbas, inte gynnas. Häri ligger nämligen enfaldens russinförtorkade hjärnors fallissemang: rädslan för att en åtstramning skulle kunna drabba någon behövande. Hellre ösa guld över tio icke-behövande bedragare än att ett enda ömmande fall inte får sin ersättning.

Omsorgen om svenska skattebetalare är fortfarande noll, så argumenten som går hem måste formuleras därefter för att ta bland de goda givarna. Frågan är bara om det räcker. För givetvis är detta att svära i kyrkan. Man måste vara f d någonting för att våga säga det högt. De som nu stjäl pengarna och har gjort det under 20 års tid. De tillhör ju det omhuldade kollektivet. Det tog 20 år innan det ens fick knystas om i DN.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 8 kommentarer

Assar Lindbeck: invandringshaveriet kommer nu kräva smärtsamma reformer.

Assar Lindbeck är en av de klokaste vi har högst däruppe. När han, tillsammans med nationalekonomkollegan Mats Persson, får DN att trycka upp en debattartikel (olåst) så är det tung ammunition som avfyras, mot en massinvandring och integrationspolitik som havererat. Vi har tagit emot för många. Vi har tagit emot för uselt utbildade. Och vår förmåga att ta emot dem är sämre än de flesta länders. Nu väntar kraftfulla och ytterst smärtsamma reformer.

Skrållat igenom och konstaterat att DN:s läsare som vanligt verkar helt fakta- och logikresistenta. Den ende som tar upp frågan om arbetsmarknadens totala haveri gör det genom att hävda att nationalekonomi är en pseudovetenskap. (Och han får stå kvar omodererad…)

Artikelförfattarna har nått fram till det här katastrofbeskedet mha officiell och tillrättalagd statistik. Sådan där ‘sysselsatt’ räknas som den med en timme arbete i veckan, eller anställd på statligt subventionerad anställning. Man spekulerar inte i hur många som snällanställs av kommunerna. Man gör ingen egen bedömning av hur många som har samordningsnummer, de ‘inofficiellt’ härvarande. För andelen med utländsk bakgrund accepteras SCB:s sedan år 2000 ändrade definition gälla, den där de som har en utländsk förälder räknas som svenska istället för som förut, till dem med utländsk bakgrund. (Räknar vi hälften av alla dem så är det 30% som har en sådan. )

ÄNDÅ räcker informationen mer än väl för den som orkar ta till sig den för att se att detta är fullständigt OHÅLLBART.

Titanic

Sverige närmar sig vägs ände, som Titanic med fören redan halvvägs in i isberget. Läsarmajoriteten tycks inte ens beredd att lägga om kursen en halv grad, än mindre försöka backa. Lindbeck&Persson nämner inte vilka reformer som krävs, av det enkla skälet att de är politiskt ogenomförbara. Ingenting visar tydligare att det är så, än just DN-läsarnas oförmåga att ta till sig budskapet.

Nej, det har sannerligen inte skett någon ‘skärpning’. Och ja, prognosen är sannolikt alltför optimistisk. Den är ju Mig-verkets officiella och full med caveats.
Ja, vi är värst. Och nej, Estlands icke-EU-befolkning är inte outbildade muslimer, utan rika ryssar som velat betala för ett EU-medborgarskap, som en reservstrategi.
Att nära 70% av de utlandsfödda i Sverige har gymnasieutbildning är förstås dessutom ett skämt. Man har fått SFI här i Sverige och med nöd godkända betyg. Och som författarna framhåller: det är skillnaden mot vår egen utbildningsnivå som är mest avgörande för förmågan att integreras.
1. Detta är i högkonjunktur! 2. Som sysselsatta räknas alla med en timmes arbete i veckan. 3. Statligt 100% subventionerade arbetsmrknadsprogram är en svensk (s)pecialitet, 4. Snällanställda i kommunerna räknas inte heller bort. SÅ HUR KAN DET ÄNDÅ VARA SÅ HÄR DÅLIGT? 1. För att facken vägrar släppa minimilönen. 2. För att bidragen är så höga att man tjänar på dem. 3. För att invandrarna ofta är totalt oanstälningsbara oavsett.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Sverige tar emot flest kvotflyktingar i världen. Och vi är ensamma om att vara helt kravlösa.

DN:s artikel är jättelång. Och inte bara en snyftis faktiskt. Den gäller kvotflyktingarna. De påstått mest ömmande fallen, som FN sållat hårt och som bara en liten, liten andel kan hoppas på att passera nyckelhålet och få hjälp. Vi ska börja med vad som är sant och riktigt.

Sedan när blev ekonomiska flyktingar hårt sållade kvotflyktingar?

Det är troligen bland dessa vi har störst chans att hitta verkligt hjälpbehövande.

Så. Då var det gjort.

Nu till några frågor, i all ödmjukhet.

  • Hur hjälpbehövande är man som somalisk flykting, när man redan lyckats ta sig till Kenya? Bilden talar för att det handlar om ekonomiska flyktingar och texten säger detsamma. Har FN börjat plocka in sådana även i sina kvoter?
  • Vad är UNHCR:s poäng med att hjälpa 70.000, en (1) promille, i ett hav av påstått 70 miljoner, som kallar sig flyktingar? Är flyktinghjälpen ett lotteri?
  • Om FN sållat ut 1,44 miljoner av dessa varför använder man inte pengarna på plats?
  • Jag lovar att även en tusendel av 70 miljarder skulle kännas fint. 1.000:- per person drygar ut uppehället bra i dessa länder. Så varför tar vi inte vad som spenderas på lotteriet och delar ut på alla?
  • Bara 28 länder i världen tar emot. USA tar emot flest, 18.000. Bara de, Kanada och Tyskland tar emot fler kvotflyktingar – i absoluta tal – än vi gör. Varför ska Sverige ta emot 5.000, överlägset flest per invånare? För att vi är rikast? Tagit emot färre än andra förut? Tar emot färre av andra flyktingkategorier och anhöriga? Eller är det bara för att vi helt enkelt är de godaste, finaste och jättebästa av alla människor?
  • Kvotflyktingar integrerar sig sämre än andra. Tyskland och Holland ställer krav på ‘integrationsmöjlighet’ för att ta emot, ‘en vilja och möjlighet’ att klara sig. Andra länder vill inte ta emot analfabeter. Varför är bara Sverige totalt utan krav? För att allt funkar så mycket bättre då?
  • Man konstaterar att det kommer märkas på integrationen när andelen kvotflyktingar växer. Den kommer bli sämre. Är den så bra nu att vi kan acceptera en försämring alltså?
Gissa vad det betyder för godhetsknarkarna att få se en sådan här rubrik? Det är en fix som är värd varje skattekrona du kan förmås att betala.

Återigen upprepandet om hur Sverige har ‘stramat åt’ flyktinginvandringen, som ska säljas in. Det är de 18,9% av 2018 års massinvandring som man då refererar till. De som definieras som flyktingar. Men 33,8% ska läggas till dem, ‘anhöriginvandringen’. Som bara växer. Så har vi 30,9% s k ‘arbetskraftinvandring’, mest från samma länder och i praktiken utan krav på annat än att en släkting i Kista påstår sig ha givit hen jobb ett par månader. Sådana som sen får ett samordningsnummer och försvinner.

Notera hur kraftigt anhörig- och s k arbetskraftsinvandring växer. Tack vare dessa är totalen nästan densamma som toppåret. ‘Arbetskraft’ är alla som kan hjälpa till i pizzabutiken eller cykla. Och intyget från Karim’s Närlivs duger alltid lika bra.

Totalt tog vi 2018 emot över 132.000. Och det som sägs om kvotinvandringen kan sägas om de anhöriga också: det kommer märkas på integrationen, den kommer bli (ännu) sämre. Dels pga (ännu) lägre utbildning & motivation att integreras (islams kvinnor står vid spisen & föder barn), dels för att man redan är alldeles för många.

Svenska flaggan slokar när tejpen släppt. När inga andra tar emot längre så fjäskar FN lite för sin stora beneficiär.

Vad artikeln också matar oss med är information om hur extrem Sveriges flykting politik är jämfört med andra länders. Godhetsnarkomanerna ser detta som något rimligt, ja de behöver mer. Hade vi t ex haft 20.000 kvotflyktingar (och därmed mer än USA) så hade man reagerat likadant – då hade man kunnat ta bort den sista reservationen i “Sverige tar emot flest (i förhållande till befolkningen)”, det hade ändå inte fått någon att börja tänka. Det säger rätt mycket om hur inbilska och totalt tondöva de massinvandringsförälskade är. Hen har rätt oavsett vad n å g o n annan tycker. Och det behövs bara större och större sil för att dosen ska ta och kännas bra.

Några klipp ur artikeln:

Det här gör vi för att det känns så skönt. För oss som gör det. Nästa år kommer det ha fötts 70 miljoner till i de här länderna. Det blir svårt att hinna ikapp.
Nej, nu har ju sossekommunerna i landsorten fattat att ingen kommer flytta efter två år och att betalningsansvaret är evigt. Att man därför måste blanda upp de mest hopplösa fallen för att lura på kommunerna ännu fler är ju då rätt så troligt.
Och det beror nog främst på att de som tagit sig hit har väl förankrade nätverk nu, säger artikeln. Det betyder i klartext att det jobbar folk i samma klan på mig-verket, inom polisen, och på kommunerna. Det är genom dem man kan få tillstånd och snällanställningar.
Här en trippelfint! DN vill få det att låta som att alla andra flyktingar är mycket bättre. Det är de inte. Bara 27% av dem tjänar 20.000:-/månaden efter 9 år (snällanställda inkluderade). Men kvinnorna är faktiskt ännu värre. Vad DN refererar till är ju ‘sysselsättning’ och sådan definieras som minst en timme arbete/vecka. Slutligen: det handlar inte om att ‘lyckas’ så mycket som att vilja: de flesta kvinnor som kommer hit ställs vid spisen för att föda barn. Så säger islam och så säger deras män.
Det kommer den säkert. Ännu sämre. Men det är ju anhöriginvandringen som i första hand ökar, kvotflyktingarna är bara en liten del av den totala flyktinginvandringen.
Det är skönt för Mig-verkets anställda att få komma till Nairobi. Här har FN redan sållat åt dem. Och är man redan förstående för lögnerna på hemmaplan så förstår man ju att det känns bra att inte behöva vara cynisk.
Det är så skönt att slippa säga nej. Allt ska hem. Om man upptäcker en tidigare straffad våldtäktsman, så kanske man gör ‘orosanmälan’ då också?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 16 kommentarer

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia.

Det här är del 1 i en serie inlägg som utgör inledningen till en ny svensk forntidshistoria. Du kan läsa mer om denna här.

Hjälmdekoration, Vendel. Hildesvinet (stridsgalten) var inte bara Freyrs och Freyas favoritikon, det var även svearnas.

Vår historia är aldrig helt sann

Låt oss göra en upptäcktsresa bakåt i tiden. Se hur långt vi kan komma innan det blir alltför grumligt. Naturligtvis förstår både du och jag att det vi ser är skuggbilder, ingenting fast och säkert att hålla i. Men så länge det går att hitta en möjlig sanning ska vi borra vidare. Och hittar vi övertygande argument kan denna göras till en trolig sådan. Ibland så trolig att åtminstone jag skulle vilja skriva in den i historieböckerna. För när vi kan ana en struktur i grumlet, varför ska vi då avstå ifrån att göra den synlig för så många som möjligt? Varför ska vi låtsas som att detta, det mest troliga, aldrig har hänt, bara för att det inte säkert går att bevisa? Själv blir jag i alla fall alltid besviken när jag anar att en historiker eller arkeolog väljer att avstå från att dra slutsatser om en helhet, trots att det framgår att en sådan helhet är fullt möjlig att plocka fram. Särskilt frustrerande är det när en sådan verkar kunna stämma med vad sagoskatten säger. Ingenting skulle ju vara mer spännande! Det är alldeles för vanligt att en möjlig sanning förkastas när inte alla pusselbitar är på plats. Vore det inte mer sympatiskt att fria, så länge som vi inte säkert kan fälla?

Om du redan läst böcker om svensk forntid så kommer du märka att den här boken är annorlunda. Vetenskapen anses ofta sluta där myten tar vid, men i den här boken försöker vi hitta svar i båda, och tar oss full frihet att spekulera – givet att vi hittar stöd så anser jag att vi har rätt och närmast skyldighet att göra det. Sedan är det upp till var och en att själv bedöma hur rätt eller fel vi har. En sak kommer vi i alla fall kunna fastslå: ’myten’ innehåller mer sanning än vad den vanligen får ’cred’ för. Och det som räknas som historiskt fastställbart visar sig ofta ändå vara osant, eller åtminstone ge en skev bild av den verklighet historikerna vill – eller inte alls vill – spegla. Inte ens dagsaktuella händelser kan vi vara säkra på att vi får veta sanningen om. Fakta går inte att verifiera, vittnen vägrar att träda fram. Men är det ett gott skäl att inte ta upp de hypoteser som finns? Det finns de som vill att vi inte gör det, politiker och journalister som använder sin makt för att så gott det går lägga locket på. Men för mig är sådana motiv tvärtom goda skäl att istället ge allmänheten möjlighet att göra sin egen bedömning. Och det gäller ju även forntiden. Svensk forntid är nämligen ett politiskt minfält, precis som nutiden är, och för den som är rädd att förlora anslagen till forskningsprojekt eller kampen om en docenttitel finns det små utrymmen att röra sig inom. Källa på det? Nej, just det. Bara mellan skål och vägg.

Figur 1. Bra att ha koll på. Tidslinjen mellan de stora epokerna brukar dock variera lite. Jag valde denna för att visa att nutida historiker även här gärna är modesta i överkant. Samtidigt som gränsen för järnåldern (500 f.Kr.) mycket väl skulle kunna flyttas bakåt ytterligare ett par hundra år, efter vad vi nu vet, men utan att så skett, så har man istället flyttat fram bronsålderns inledning ett århundrade, till 1700 f.Kr. utan särskilt goda skäl.

Skriftkällorna och den så kallade förhistorien

Tiden före kristnandet i Sverige för tusen år sedan, brukar kallas förhistoria. Det är ett sätt att tala om hur försumbara våra kunskaper om dessa forna tider är, de räknas inte ens som ’riktig’ historia. I vår berättelse ska vi få se hur orättvist detta ofta är. När man ställer samman den inblick som vi får genom historieberättare som Tacitus och JordanesPaul Diakonen och Procopius, med vad arkeologerna har kunnat gräva upp så kastas ljus över mer än spridda punkter; då kan stumma föremål plötsligt få liv. Och den sammanhängande historien finns! I såväl Snorre Sturlassons prosaiska Edda som hos den danske Saxo Grammaticus. Båda dessa har också mängder av bekräftelser i tidigare skrivna källor, som Codex Regius (den poetiska Eddans) dikter, YnglingatalWidsith och Beowulfkvädet. Ibland även i folksånger och sägner som överlevt ända in i modern tid. Att dessa naturligtvis inte alltid kan tolkas ordagrant är en mycket dålig anledning att undvika dem.

Beskrivning: Macintosh HD:Users:macms:Desktop:PIE satem kentum.jpg
Figur 2 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)

Den äldsta skriftkällan som vi säkert vet behandlar vår del av världen brukar man säga är Tacitus Germania från år 98. Mer problematiskt blir det när vi rör oss ännu längre bakåt i tiden. Vi har en möjlig runinskrift på Meldorffibulan, från runt år 50, men den innehåller bara fyra tecken. Ändå är det inte sant när man säger att den förromerska järnåldern och bronsåldern är tysta och namnlösa. Vi har mängder av namn, alldeles inpå knuten, nämligen våra ortsnamn. De kan ge oss ledtrådar som sträcker sig mycket längre bakåt i tiden än Tacitus, och här har inte minst Per Vikstrand bidragit med sin genomgång av järnålderns bebyggelsenamn som, baserat på senare decenniers arkeologiska rön och omtolkning av bebyggelseutveckling, förlänger kronologin även till bronsålder för vissa namn.[1]

Och med filologin, den historiska språkanalysens hjälp, kan även orden själva hjälpa oss att tolka de döda föremålen. Med språkvetenskapen som verktyg kan vi följa de moderna språken bakåt till deras gemensamma rötter, och därmed både plats- och tidsätta folkvandringarna. Som framgår av språkkartan ovan, så urskiljer vi svenskan som ett s k centumspråk, medan man i Indien och Iran talar s k satemspråk. Eftersom vi vet att det var Yamnaherdarna norr om Svarta havet som var upphov till dessa folkrörelser och att uppdelningen i en östlig och en västlig variant av proto-indoeuropeiska (PIE) skedde för ungefär 5.000 år sedan, så är det mycket vi också kan säga som måste vara just så gammalt (minst), eftersom vi kan hitta spår av ett från början gemensamt ord.

Från PIE utvecklades sedan för-urgermanskan (eng. Pre-Proto-Germanic) för ca 3.500 år sedan. Detta språks Urheimat anses vara södra Skandinavien. Världens mest talade språk, engelskan, har alltså sitt ursprung just här! Urgermanskan (eng. Proto-Germanic, PGmc) räknar man med från ca 500 f.Kr; urnordiskan (Proto-Norse, PN) som skrevs med den äldre futharkens 24 runor, från 150 e.Kr. och fornnordiskan (eng. Old Norse, ON) som skrevs med den yngre futharkens 16 runor, från ca 750 e.Kr.. Fornöstnordiskan (fön.) 850-1350 e.Kr. var en dialekt av denna som skiljde sig från Snorres fornvästnordiska (fvn.) Edda främst vad avser färre diftonger, men skillnaderna ser ändå ut att ha skapat missförstånd i vissa specifika fall, som t ex vid översättning av fön. Ynglingatal. Till sist, ca år 1350 e.Kr. uppstod så svenska språket, den (tillsammans med gutniskan) mest östliga varianten av germanska språk. Att vi svenskar upplevde oss hemmahörande i öst framgår såväl av språkkartan som i just Ynglingatal, där bland annat Aun kallas ’östkonung’. De indoeuropéer som först nådde Sverige gjorde det också österifrån, över Ålands hav – detta kommer vi tillbaka till. 

Textruta: Figur 1 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)
Figur 3 Fornnordiskan (eng. ’Old Norse’) på 900-talet. Som synes hade fornöstnordiskan stor spridning i östliga ’öar’ utefter Dnjepr. (ur Wikipedia)

Religionshistorikernas sammanställningar av de äldre religionerna tillsammans med språkträdkartan gör det möjligt att se hur gudarna spridit sig – och därmed även folken. Genom att ta hjälp av antropologerna kan vi också få en uppfattning om deras karaktärsdrag och betydelse. Den religiösa kosmologin säger mycket om det samhälle där det skapats. Nya fynd och omtolkning av gamla, inte minst med hjälp av klimatvetenskapliga rön, innebär att gamla ’myter’ ofta bekräftas; först i nutid har vi till exempel funnit spåren efter en verklighetens ’fimbulvinter’, efter den ’Hiroshimabomb’ som kan ha kungjort åskgudens ankomst, och t o m efter ett svunnet nordeuropeiskt ’Atlantis’.


[1] Vikstrand, Per – Järnålderns bebyggelsenamn, 2014

Publicerad 2 kommentarer

Ännu en ‘synnerligen grov misshandel’ av ett svenskt barn. De tio som sparkade var kanske inte alls invandrare (0,01% chans på det).

Vad vet jag. Kanske DN har skrivit en artikel utan att ange signalement på etniskt svenska rågblonda misshandlare? I så fall är det första gången sedan 2006.

När kommer den dagen DN vågar skriva *invandrargäng’ respektive ‘en ensam svensk pojke/flicka’?

Nej, DN är som vanligt lika noga med att inte skriva ut etnisk tillhörighet på förövare och offer. Men i gårdagens DN gick det bra att skriva om ‘Johan’ med ‘rågblont hår’ som planerat ett (icke genomfört) skolattentat. Det ska tolkas motsatsvis så här: för alla GM med rågblont hår och svensk bakgrund är det tillåtet att lämna ut etniskt signalement, och alla brott där etniskt signalement inte lämnas ut avseende GM har därför med 99,99% säkerhet begåtts av icke-svenskar. Därav min rubrik (som jag kommer ändra så fort någon ger mig anledning att göra det). En policy tvärs emot DN:s alltså. Jag anser att vi måste skriva om detta fenomen nu, varje gång det inträffar. För det är här vi måste dra en gräns. Det gäller våra barn – och det är bara upp till oss. DN kommer fortsätta sin lögnpolicy även efter att det första offret avlider. Och Morgan? Detta sker uppenbarligen med hans goda minne, han har inte gjort någonting ens för att addressera frågan, än mindre komma tillrätta med problemet. Som bara är fullständigt hårresande. Sverige 2019 har förvandlats till Stanley Kubrick’s Clockwork Orange. Våra barn utsätts för ‘ultravåld’ av invandrargäng lite som de vill och känner för, när andan råkar falla på.

Sparkar mot huvudet är som vi alla vet alltid livshotande. Det här gänget är antingen gravt psykiskt störda eller kan förväntas vara i början på en mycket lång och grov våldsbrottskarriär.

Detta måste väl ändå vara någon sorts rekord? Ett unikt, fullständigt makabert undantag i ett annars inte fullt så dysfunktionellt samhälle? Väl? Nejdå. Det här är vardagsmat:

Och att tjejer är med och sparkar de också, tydligen.

De sparkande lär inte ens få en prick i straffregistret.

D v s: det svenska samhället är inte förberett för sådant här. Det saknas helt skydd och sanktion mot den här typen av – vanliga! – grova våldsbrott. Vi har aldrig behövt lagar som hanterar den här typen av unga kriminella. Men nu gör vi det.

Nuvarande strategi tycks gå ut på att man hoppas att problemen ska försvinna av sig självt. Förövarna är skyddade av sin (påstått) låga ålder mot verkliga sanktioner och dessutom skyddade av sin färg på skinnet för att drabbas av mediaexponering. Tillämpningen av Lagen om hets mot folkgrupp har tillämpas så skevt att man skulle ha varit stolt över den i 30-talets Nazityskland. Medan svenska tanter lagförs för att de skriver arga kommentarer på facebook, något som både renderar i dryga skadestånd och ibland fängelse, så tillåts icke-etniska svenskar i stora horder sparka och slå oskyldiga svenska barn utan att orden hat och rasism ens nämns.

Fallet i Farsta igår är inget undantag, av artikeln att döma. Att offret, den minderårige pojken (enligt DN:s rubrik och polisen ‘en person’) och hans lika minderårige vän hotas är underordnat. Förövarna är ju egentligen fina killar (& tjejer) och hatet de visar beror ju ‘socioekonomiska problem’ (och har inte alls samband med att de är invandrare). Man måste ju också ha förståelse för att de känner behov av att leva ut sina aggressioner på det här sättet, de mår ju så dåligt själva. Så man stänger av dem ett par dagar från skolan innan de återvänder dit, där de fullt sannolikt är klasskamrater med offren.

Och ‘golare har ju inga polare‘; den som vågar tjalla och den som vågar vara tjallarens vän inser snart att hoten (mot liv&hälsa/egendom/familj/lillasyster) kan verkställas utan minsta respons eller sanktion från det flata svenska samhället. Stenar kastade in genom fönsterrutor till den golandes familjs hem, mordhot per telefon, förstörda bildäck och repor i lacken och lite annat smått och gott är vad man får räkna med.

Med 100% rättssäkerhet fälls ingen. Då kan vi lika gärna lägga ned domstolarna. För det är rättstryggheten de finns till för.

Lagen är ett rundningsmärke för alla minderåriga (varav flera naturligtvis kan ha skägg, formellt under 15 vet vi är inte sällan informellt lika med 21). Eftersom det är upp till socialtjänsten så låter man det bero i nio fall av 10 (eller mer), istället för att ens göra en brottsbedömning och fastställa gärningsman. Men för dem som passerat 18 även officiellt är risken att drabbas av konsekvenser för sina vidriga handlingar inte heller särskilt stor. Detta beror på att domstolar och rättsväsende har glömt bort sin kärnuppgift: (urbefolkningens) RÄTTSTRYGGHET. Den har helt fått ge vika för domstolarnas masochistiskt höga krav på RÄTTSSÄKERHET åt de grova våldsbrottens (invandrade) förövare. Med detta som rättesnöre har domstolarna avskaffat sin egen samhällsfunktion när det gäller denna typ av brott, vi medborgare skulle inte vara mer otrygga om domstolarna inte fanns alls.

Nej då, det här visste man om redan 2006.

Aktivistiska (feministiska) domare och åklagare har skapat en total låtgå-praxis och (feministiska) politiker och (feministiska) journalister låtsas som om de inte fattat. Men brottslingarna har fattat, för länge sen. Nej, detta är inte ovanligt, det är tvärtom något som börjar bli regel. Som jag skrev om en vecka före jul, så hade en ung man knivskurits upprepade gånger i armarna och benen i samband med ett ‘rånförsök’ där förövarna ser ut att ha kommit undan. Men det är långt ifrån nytt. Redan 2006 skrev man om det i DN, och då vid dess rätta namn; att det var ‘invandrare som krigade mot svenskar‘ med rån. En forskare hade uppmärksammat och skrivit om fenomenet, att invandrarungdomar njöt av att råna svenska barn, att det fick dem att känna sig väl till mods: “det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man har lyckats”. Petra Åkessons C-uppsats var unik 2006 och är det fortfarande, för sedan dess har ingen fått forska mer på området. Och hennes handledare, sociologiprofessor Malin Åkerström, drog slutsatsen att ‘detta bara kunde lösas genom att ge alla jobb.’ Det vet vi inte har gått och inte heller kommer gå. Förövarnas våld är ju ett utslag av mindervärdeskomplex som grundar sig just på deras totala brist på både vilja och kapacitet att skaffa sig ett hederligt arbete. Sedan ville Åkerström inte kalla beteendet för hat. Idag bör hon veta bättre.

DN kunde publicera detta 2006. Men idag skulle den ha refuserats. Forskningen som refereras till är något man låtsas ännu mindre om.

Men DN, resten av MSM och politikerna låtsas som om den här C-uppsatsen aldrig skrivits, och därmed inte heller deras artikel om saken. Det här är nämligen en artikel DN skäms för idag och den skulle aldrig publiceras nu. Man har mörkat detta i 13 år nu, medan fenomenet blivit allt grövre och allt mer utbrett.

Tre timmars tortyr. Inte hat?

Ett av de mest uppenbara formerna av dominansvåld inträffade i Malmö för 1,5 år sedan och uppmärksammades inte alls av MSM. Nyheter Idag skriver om hur två (svenska) pojkar blev utsatta för hårda sparkar, slag med bordsben, brända med cigaretter och håret på den ena pojken satte man eld på. Tre timmar höll man på. Kravet att pojkarna skulle kyssa förövarnas skor är något som ofta går igen i liknande situationer. Det är rädslan och underkastelsen man går igång på; den pojke som sade emot fick mindre stryk. Lydnaden, att kyssa foten, belönades istället med extra hårda sparkar. Allt under förevändning att man ville ha pengar. Den (påstått) 16-årige ledaren hade vid tillfället lagt upp minst sju klipp på sitt instagramkonto där han misshandlar svenska yngre killar. Uppenbarligen njuter han av att visa sin makt och av att se pojkarna förnedras. En revansch på svenskarna som grupp för allt ont de gjort honom.

Inga kulturer är bättre än andra? På allvar?

För en månad sedan skedde den här brutala misshandeln inför vittnen:

Sedan blev de hotfulla mot vittnena. Och för säkerhets skull anger heller inte vittnena några signalement. Den rätta skyddande hudfärgen som ger frikort från mediaexponering fungerade helt perfekt igen.

Att man är många och större är uppenbarligen inget hinder för att man ska känna den där sköna kicken av att vara starkare, tvärtom får vi nog förutsätta att de ynkliga kräken inte skulle våga att ge sig på någon annan. Övervåldet är större ju svagare offret är. Deras hederskodex är så långt ifrån den som vi själva vuxit upp med, helt enkelt eftersom den inte är svensk utan motsatsen till svensk: i en hederskultur är det resultat som räknas, alla medel är tillåtna – lögn, bakhåll och numerär överlägsenhet är bara positivt, eftersom det reducerar riskerna så att de närmast är noll. Och är man starkare så går man gärna ännu längre än så om man bara kan. AB rapporterar om en rå misshandel där en guccikeps påstås vara det löjeväckande svepskälet, har ett gäng misshandlat ett flertal yngre killar:

Ja det här känns ju nödvändigt, för att komma åt den åtråvärda kepsen. Spotta och sparka och dra i håret? Men AB verkar köpa argumentationen, de har inga egna teorier. Eller närmare signalement på den vidrige översittaren. Kan han möjligen vara i besittning av ett skyddande lager rätt hudfärg?

Man drar sig inte ens för att misshandla en pojke inför hans lagkamrater, som får order att lämna ifrån sig mobilerna, så att de inte kan filma och sedan vända sig om och inte titta på:

Det här kallas dominansvåld i Danmark, för det är vad det handlar om: invandrares resentiment, d v s hat mot folkgrupp, de etniska svenskarna. I Sverige låtsas vi som att vi inte fattat vad det handlar om ens.

Ska vi göra något eller ska vi låta dem döda våra barn?

Man har för länge sedan påbörjat förnedringen av våra kvinnor, tusentals grova våldtäkter varav det stora flertalet skrivs av. Nu ger man sig på våra barn också. Och rättssystemet låter dem komma undan. Mord, grov barnmisshandel, överfallsvåldtäkter. Avskrivning, frikännande eller med löjligt låga straff. Utvisning? Nästan aldrig ens yrkat av åklagarna, trots att lagen ger dem alla möjligheter.

Med Morgan och vår nuvarande skurkregims goda minne och tysta bifall, och medan slagordsretoriken regnar. Allt prövas utom de konkreta åtgärder som fungerar: Höga skadestånd. Långa fängelsestraff. Livstids utvisning. Och ja – vi har ett långtgående föräldraansvar för våra barn. I de invandrandes fall måste detta kunna innefatta utvisning av hela familjen, när de minderåriga begår grova brott som detta. Nej, jag vet att det inte lär hända på ett tag, men det kommer sannolikt till en punkt då Sverige faktiskt måste göra lag av dessa ord – i preventivt och avskräckande syfte, men också, och viktigast av allt: för att skydda våra barn från mördare.

Klart att våldsverkarna visar fingret åt tafattheten, ovilligheten och undfallenheten. Vem har hört talas om regler som följs utan sanktioner? Men nu är det dags att säga nog. Det här går inte, vi kan inte tolerera detta oavsett vad staten bestämmer sig för att göra eller inte göra. Beväpna er – så gott ni kan. I förebyggande syfte. Ju fler som gör det, desto oftare kommer de att inse att det inte är så lätt och många av dem är sådan kräk att de då inte ens kommer våga försöka igen. För den som kämpar emot, aldrig tigger om nåd, inte visar sig vara ett lätt offer – får ändå respekt. De ynkedomar som gör så här mot våra barn måste börja stöta på motstånd. De kommer kanske vinna ändå, eftersom de har vapen och är fler. Men vi måste ändå göra vad vi kan.

Allt är bättre än att frivilligt gå på tåget till Dachau, och det är dit vi är på väg nu.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft