Publicerad 2 kommentarer

Fler ensamkommande barn? Kärt besvär för familjehemsfar med upp till 120k i månaden.

DN ger i en insändare röst åt den godhetsångest som präglar medarbetare, vars agendajournalistik inte längre får ta lika stort utrymme som förut, helt enkelt av det skälet att de flesta tidigare så väl upprepade lögnerna är avslöjade. Då får insändaren lämna argument, som inte ens behöver vara styrkta, bara känslomässigt färgade och fulla av empati för en fortsatt flyktingkarusell och mer inströmmande genom det såll som nu enligt senaste förslag ska vidgas ännu mer, med nya anhörigregler, som för många gör Sverige till automatiskt ‘första land’ så fort man kommit in i EU, det ska räcka med en anhörig redan här. Det kommer innebära att länder som tidigare röstat emot, som Ungern och Polen, nu har goda skäl att säga ja – i dessa länder finns ju knappt en enda anhörig som nytillkomna kan anknyta till. Men det gör det i Sverige. Med råge.

Rubriken är närmast totalt missvisande. Migrationen KOMMER öka med dessa regler. Det finns ingen som helst anledning att tveka om den saken. Charlie Weimers, SD, slår in ännu en öppen dörr kan man tycka. Men detta är ju vad EU och Ylva Johansson faktiskt vill göra. Trots vad man (regeringen) säger här hemma.

Man skulle kunna tycka att vi redan gjort vårt och mer därtill, men inför utsikten att på detta sätt permanenta skevheten i mottagningen inom EU, så kan det vara bra om svenska väljare duschas i en ny dos snyftreportage. Jan Ola Forsberg är dock inte vilken godhetsivrare som helst, han är en filantrop som verkligen handlar som han lär. Och vill därför gärna göra reklam för sin sak, understryka sitt engagemang genom att etikettera sig som mottagare av fem afghanska barn. Det låter väl bra?

Men skenet kan möjligen bedra. Jag beslöt mig för att ta reda på den ekonomiska sidan av saken, och upptäckten var, som vanligt, värre än ens min mest cyniska tanke kunnat ana. Det är en veritabel liten guldgruva som Jan Ola sitter på. Och att generositeten i just den här socialförsäkringen är så stor kanske vi kan räkna ut, beror på att pengarna oavkortat lär gå till just de godhetstörstande själva. Det lär ju inte vara så många andra än just sådana som väljer att räcka upp handen, när familjehemsplacering av afghanska ‘pojkar’ på (formellt) 16-17 år ska göras. Man kan konstatera att regeringen inte vågat förlita sig på att någon faktiskt tar emot, man har sockrat anbudet. Rejält.

Min fråga, Jan Ola, vet du själv hur lönsamt det här är?

Hur mycket stöd i månaden uppbär du Jan Ola, för dina fem afghanska pojkar? Det står inte att du adopterat dem, så därför antar jag att det handlar om familjehemsplacering. Du kanske inte vet? Det är ju svårt att hålla reda på alla bidrag, så jag ska berätta. Om de är under 13 så får du i grundersättning 4336:-/barn, mellan 13-19 år 4927:-/barn. Härutöver i tilläggsersättning (för barn-/skolbarnomsorgsavgift, kostnader för umgängesresor till föräldrar eller andra närstående, specialkost, glasögon eller linser, kostsamma fritidsaktiviteter såsom ishockey, balett, ridning, semesterresor samt eventuella avgifter för färdtjänst) utgår sedan med 6110:- resp. 6898:-/per barn och månad. Totalt som lägst 52.230:- och som högst 59.125:-. Allt detta är skattefritt.

Men det är ju inte nog. Om du bor lite illa till så kan du få milersättning med 18,50 för skjutsning till de olika aktiviteterna. Och, javisst, man ger förstås även ett arvode för din välgörenhetsinsats. För de yngre barnen 6.357:- och de äldre 8.246:-. Denna ersättning är visserligen skattepliktig och inte pensionsgrundande. Men för eventuella inkomstbortfall har tidigare kompenserats med upp till 14.264:-/månad, de nya reglerna är oklara säger källan, familjehemmet.se. Totalt talar vi alltså som lägst om 31785:- och som högst 71.320:- per månad. Du må besitta ovanligt stor altruism, Jan Ola. Men den råkar också belönas så väl att den faktiskt inte behövs alls, det är nämligen få som tjänar så här bra. Upp till 120 lax per månad, varav nära hälften skattefritt. Du kan nog skratta hela vägen till Försäkringskassan. Och har råd att skaffa barnvakt när du och frugan åker till Mauritius på höstlovet.

Beloppen är per barn. Och det saknas begränsningar som minskar ersättningsnivån om antalet barn är flera. Ingen hänsyn tas alltså till ‘stordriftsfördelar’. Källa Familjehemmet.se

Ska vi gissa att Jan Olas fem ungar nu vuxit sig förbi formellt bidragsuppfyllande ålder? Att de börjar upplevas även av Jan Ola som de gökungar skattebetalarna har haft god anledning att kalla dem redan under vistelsen i Jan Olas hem? De har nog i så fall också sparkats ut. Och nu behövs alltså påfyllning i det lilla familjehemmet – för att bevara kassaflödet.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Efterspel

Givetvis censurerade DN Ifrågasätt min kommentar:

Så jag svarade så här:

DN Ifrågasätt tycker inte att det hör till saken att upplysa om att debattinlägget skrivits av någon som tjänar upp till 120.000:- per månad på sitt lilla familjehem.

Det är ungefär motsatsen till hur man argumenterar när man vill att unga (och vuxna) ska lära sig att ifrågasätta fake news, dvs att det är viktigt att kontrollera vem som är källan och vad denne kan ha för intresse av att argumentera som den gör. Här kan det t ex handla om att barnens ålder nu snart överskrider formell nivå för att bidrag ska ges, och att det då skulle sitta bra med fler. Det hör till kritiskt tänkande, men få vet ju om detta. Genom att låta bli att censurera, så skulle var och en kunna göra sig en egen bedömning.

Utöver detta så säger uppgifterna som ges av familjehem.se att bidragen för mottagningen ligger på en nivå som för många av oss förefaller orimligt generös, hur kan det inte ha med saken att göra?

Att varje barn kostar svenska staten upp till 24.000:-/månad är ju något var och en måste ta i beaktan när man ställer sig bakom eller tvärtom säger nej till fler. Eller menar Ifrågasätt att den här artikeln bara handlar om vad vi i våra drömmar vill? För i så fall vill jag ha fred på jorden och att alla ska få bo i varsin herrgård.

Undrar bara hur stort intresse det är att skriva artiklar om något alla kan instämma i, som om det inte fanns en kostnad och baksida, som vi liksom inte ska känna till eller bry oss om.

Publicerad 5 kommentarer

Kling & Klang och Klan: Total oordning på polisens kommunikationsavdelning.

‘Ett 40-tal klaner har kommit till Sverige enbart för att begå brott och de är systemhotande’. När en hög polischef, vice RPC Mats Löfving, säger något som allmänheten (eller kanske snarare: stora delar av den) känt till eller anat mycket länge, då blir det plötsligt fart. Inom mindre än en vecka så har självaste statsministern tvingats uttala sig. Han befinner sig visserligen några universum bort i verklighetsbeskrivningen, men har nu i alla fall insett att det finns en koppling mellan kriminalitet och invandring. Uttalandet är så urvattnat att det egentligen inte säger någonting alls, särskilt inte eftersom Löfven samtidigt är noga med att inte se något samband mellan brott och ras/religion. Ändå har hans medgivande betydelse, eftersom det flyttar eftertrupperna till en ny försvarslinje – man har förlorat en mycket viktig kulle i skyttegravskriget: från och med nu blir det möjligt även bland politisk korrekt allmänhet att nämna invandring och brott i samma mening.

Nu kan vi diskutera invandring och brott på middagsbjudningen

Underskatta inte explosiviteten i detta! Det gör inte heller Löfven, och det är skälet till att det tagit ett helt år efter hans Agendaförnedring, med lexikal betydelse ‘att vara siste svensk att förneka något som alla andra vet’, innan han kröp till korset. Media gör faktiskt rätt som inte fokuserar på hans gardering, utan blåser upp den ovilliga omvändelsen. Om vi tänker oss en svartmålad vägg, bakom vilken allt det som befolkningen inte får prata om så togs därmed en ganska försvarlig del bort, konturerna av en dörr skymtar, och ett handtag att vrida på.

Kommer diskussioner nu komma igång vid fikabordet på jobbet i Alingsås, mellan hundägarna på promenadstigen i Nybro och parmiddagstillställningen i Svappavaara? Diskussioner som till och med kan landa i några rimliga slutsatser? Som att vi behöver nya lagar mot dessa fenomen. Bevisad tillhörighet till brottslig organisation ska per automatik leda till utvisning i de fall svenskt medborgarskap saknas. Och givetvis ska s k flyktingar som tillhör en brottslig klan inte få inresetillstånd, än mindre uppehållstillstånd. Insikten om att barn uppfostras in i kriminell verksamhet bör få en och annan att fatta att det inte hjälper att sätta en tid hos skolans kurator eller att polisen bygger relationer med ungdomsgängen.

Polisens organisation och arbetsmetoder är förstås nästa givna samtalsämne. När Löfvings uttalanden sprids så tas kommunikationsavdelningen på sängen. Bara i en av de sju regionerna, i Väst, har man koll på antalet klanrelaterade brottssyndikat, och där är också antalet flest, tolv stycken.

Jodå. Klaner är något alldeles särskilt.

– Vi har inte jobbat med det här begreppet och har inte heller någon dokumenterad siffra, berättar Magnus Mowitz, tillförordnad chef för underrättelseavdelningen i Region Stockholm. ‘Och det är heller inte viktigt för oss’. Inte heller i region Öst ser man poängen. Det skulle inte finnas någon skillnad mot MC-gängens tystnadskultur. Men en sådan är faktiskt ganska lätt att se; hur ska ett barn kunna bryta mot den omerta som fanns utvecklad omkring det redan medan det låg i mammas mage? Att blodsband är tjockare än vatten är en sanning få skulle invända mot, och den avgörande skillnaden ligger ju i att dessa består och aldrig kan ersättas. Vem ska man gå till om man vill ta sig ur kriminaliteten när mamma och pappa, farmor, bröder, och systrar alla är lika djupt insyltade? Och hur ska man uppfostra sina barn annorlunda?

Det är här det blir omöjligt att säga vad som kom först, hönan eller ägget. Att trycka tillbaka klaner är möjligt men att slå sönder och utrota dem är närmast omöjligt, se på maffiafamiljerna i New York. Det behöver inte finnas en enda individ i dessa brottssyndikat som självmant hade klivit in i kriminalitet om de inte fötts in i den, men det skulle lika gärna kunna vara tvärtom, klanens brottslighet är självgenererande och närmast omöjlig att stoppa utan att varje individ i den hamnar bakom lås och bom. Eller utvisas. Tänk er en sådan där science fiction, där de sönderslitna kroppsdelarna av en utomjording återförenas en efter en, och – vips – så lever den igen.

När man inte vågar registrera problemet så kan man heller inte angripa det.

Polisen har sedan debaclet med registret över brottsliga romer blivit livrädda att registrera allt som kan tänkas anses vara rasistiskt. Släktskap och etnicitet betraktas som känsliga personuppgifter och får i normalfallet inte registreras, enligt brottsdatalagen. Brottsliga datalagen? Vi har som vanligt lagar vars funktion är att skydda brottslingarna. På nationella underrättelseavdelningen säger chefen Linda Staf att man nu har ‘bra balans’.

Skulle inte tro det, när man inte ens känner till vilka nätverken är i fem av sju regioner. Den beryktade kommunikationsavdelningen (se min intervju med Springare) har det jobbigt: – Det är en lätt panikartad stämning inom vår del av organisationen. Man var inte alls beredd på detta och vet inte hur man ska kommunicera vad som gäller för nätverken här, säger en av flera källor inom Region Stockholm. DN sammanfattar förvirringen: ‘Var finns egentligen de beskrivna klanerna? Hur stora är de? Och har alla klaner verkligen kommit till Sverige i syfte att begå brott? Det är några av de frågor som fortfarande hänger i luften.’ Hur kan man vara så tagna på sängen? Det är verkligen otroligt pinsamt.

Grabbarna från Tureberg

I Malmö säger sig Patrik Andersson, chef för underrättelsetjänsten att man har bra koll, men uppskattningen är ändå inexakt, ‘cirka 8-10 stycken gäng’ i Malmöområdet. Tillsammans kommer regionerna bara upp i halva antalet klangäng, som Löfving nämner. Samtidigt kan det röra sig om många fler: i Stockholm säger Magnus Mowitz att det handlar om en handfull först, men när han tänker efter lite så rör det sig snarare om ett 50-tal helt eller delvis släktbaserade grupperingar. Satt i det ljuset tror jag att de flesta av oss skulle vilja veta hur mycket organiserad grov gängbrottslighet vi har idag som inte är klanrelaterad. Stockholmspolisen vågar inte sätta namn på företeelsen. Den inofficiellt mest kända klanmaffian kallas missvisande för Turebergsnätverket, som om de varit Sollentunabor i generationer. Bara i region Väst vet man alltså berätta det exakt antalet klaner. Liksom varifrån klanerna kommer:

– De släktbaserade nätverk som vi har kommer från Mellanöstern, med bas i Levantländerna Libanon, Turkiet, Palestina och Syrien, berättar Göteborgs polisområdeschef Erik Nord. Precis. Det var väl ingen som var förvånad över den uppgiften egentligen.

Och med kusingiften så återskapas de nära blodsbanden när även ingifta är släkt. Ja, det är så det fungerar i klanerna sedan hundratals, ibland tusentals år, och det har fungerat precis som avsett. En klan dör först med sin siste medlem.

Att använda orden rätt. För att undvika verkligheten. Det är polisens kommunikatörer mästare på.

Tack Erik Nord för uppriktigheten. Den är annars minimal, som denna läsarkommentar på pricken visar:

“Vi har inte jobbat med det här begreppet och har inte heller någon dokumenterad siffra”. Regel nummer 1 för hur svenska makthavare skall hantera känsliga frågor – Låt bli att sätta ord på ett problem och låt bli att undersöka det, så kan du med gott samvete säga denna replik. “Det är svårt att sätta en etikett som säger att de per definition är att anse som släktbaserade kriminella nätverk med en klanliknande struktur”.

Regel nummer 2. Gör allt till en fråga om semantik och ställ så höga krav på språklig precision i alla formuleringar att det blir omöjligt att diskutera något som helst omkring ämnen du inte vill skall diskuteras.

Regel nummer 3. Märk ord in absurdam. Tex. kan formuleringen “klaner som kommit till Sverige enbart för att begå brott” tillbakavisas genom att märka ordet “enbart” så länge det finns några medlemmar av klanen som inte är kriminella.

Mats Andersson, DN-läsare

Då återstår bara en långtidsutredning som ska tillsättas, så kanske man 2026 kan konstatera att det faktiskt finns viktiga skillnader mellan klanerna och annan brottslighet. Vad som ska göras åt saken får man sätta sig ned och fundera över då i så fall.

Ett litet steg för en pajas. Men ett kliv framåt för brottsbekämpningen i Sverige.

Ett litet hopp om att utredningen kan snabbas på, går trots allt ändå att skönja. När jag browsar igenom läsarkommentarerna så är de obligatoriskt närvarande vänstertrollen helt frånvarande. En tydlig effekt av Löfvens reträtt. Nu kan ingen längre låtsas som om sambandet inte finns. Ett litet och motvilligt steg för vår pajas till statsminister. Men ett potentiellt stort kliv för brottsbekämpningen i Sverige.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Publicerad 2 kommentarer

Alex Schulman vill få alla att låna hos Lendo. Det talar för ett ekonomiskt D-scenario. D som i Dumskalle.

Svenska hushåll hör till de högst skuldsatta i världen. Vid årsskiftet låg siffran enligt BIS på 89% av BNP, att jämföra med USA:s som låg på 75%. Medan amerikanerna har minskat sina privata skulder sedan 2008, då som bekant just denna sektor utlöste världens senaste finanskris, så har svenska hushåll fortsatt öka den, ända sedan slutet på 90-talet, då den som ett resultat av finanskrisen i början på 90-talet hade sjunkit till strax över 50%.

Slösa vinnaren på kort sikt, Spara är förlorare – i alla lägen

Förr ansågs det vara en klok strategi att spara och amortera, men med låga eller rent av negativa räntor så är det idiotiskt – så länge som detta varar. Och hittills har ju allt gått bra för den som gjort det motsatta. Medan Slösa har kunnat vandra på spindeltråden, som om den bestod av tjocka rep, så har Spara suttit och surat och pratat om en lömsk Svart Änka som lurar i sin håla – en depression med hög arbetslöshet och höjda riskpremier i räntesättningen.

Men den ludna besten är det ingen som tror på längre, uppenbarligen. Skrämskottet i våras skapade panik, men belöningen för att fortsätta som förut är för stor och lockande, straffet för avlägset och diffust. Så enligt den senaste statistiken har svenskarna faktiskt inte bara ökat sina hushållsskulder mer än 5% ytterligare, skuldökningen accelererar t o m. Hur det ens är möjligt, medan svenska folket blir mer och mer arbetslösa. En gissning är att statistiken är manipulerad eller skevt redovisad, en annan är att det handlar om en kombination av de riktigt välbeställdas opportunism, det är ju de som kan låna, och de mest sårbara, som tvingats gå upp i skuld. Men visst, jag kan ha fel. Det kan vara den genomsnittlige dumskallen som är i farten igen.

Njae, optimisten vinner på kort sikt, det är ju vad vi redan sett. Vem som vinner i längden? Ingen. Med de skuldberg som nu byggs upp finns det inga vinnare.

Dumskallarnas sammansvärjning styr aktiepriserna

Bristen på krisinsikt talar i så fall för att statens propaganda fungerar. Man är invaggade i den falska föreställningen att krisen är över och löst. På kortare sikt antyder detta att staten därmed är på väg att ‘få rätt’. När det gäller utbud och efterfrågan så har marknaden nämligen alltid rätt – i det momentana ögonblicket – om den så består miljoner Einsteins, eller bara av lättlurade dumskallar, det spelar ingen roll. Skillnaden är att Einsteins också på längre sikt får rätt; allt annat lika så skulle deras bedömning stå sig. Dumskallarnas sammansvärjning leder istället gång på gång fel. Gemensamt önsketänkande får upp priserna långt över var de borde befinna sig, och framtida rekyler inträffar först när verkligheten gör sig påmind – och bubblan brister.

SEB talar om låg inflation och fortsatt digitalisering som skäl för sin optimism. Men ursäkta, är detta nyheter? Något som inte fanns 2019?

Att dumskalle-scenariot inte är att förvånas över beror på att att marknaden samarbetar i jobbet att övertyga andra och varandra för att undvika en alla rekylers onda moder. Man vet ju vad som står på spel. Så här har man hållit på i tjugo år och de ‘upparbetade’ konsekvenserna är nu så allvarliga att ingen ens vågar tänka dem. Ett showdown skulle innebära tabula rasa – rent bord, en enorm risk för alla som just nu har sin plats vid detta bord. Det är därför som SEB:s analytiker kommer fram till att börsens uppumpade kurser med P/E-tal som aldrig tidigare skådats, är ‘motiverade ändå’. Logiken bygger alltså på att alla kurser som sattes före juni 2020 varit felaktiga och alldeles för låga – och detta upptäckte man nu plötsligt, alla tillsammans, samtidigt! Då är DI:s Mitelman åtminstone mer ärlig; även han pumpar fram positiva rubriker, men i ingressen är det de enorma stödpaketen som är orsaken – och den tillgångsinflation som dessa förorsakar.

En återhämtning kan per definition inte vara ‘L-formad’, inte med mitt typsnitt

Intressant är att jämföra med hur ansedda ekonomer som nobelpristagaren Robert Schiller såg på situationen 2019, dvs före Corona: bubblor precis överallt. Och när WTO kommer med sin superdystra analys, ett ras i världshandeln som för oss med ens 13 år tillbaka i tiden, då talar rubriken i Affärsvärlden om att ‘återhämtningen kan bli L-formad’. Återhämtningen? Det krävs ett särskilt typsnitt för att se någon uppgång överhuvudtaget i ett L, och detta används inte av mig i alla fall.

Vad staten, marknadsaktörerna och media tillsammans skapar är ett scenario där konsekvenserna av ett framtida showdown kommer bli än mer förskräckligt. Husköparna som ökar sina lån blir tillsammans en spelare som för ekonomin blir ‘too big to fail’, för många skulle gå i personlig konkurs om räntan steg eller blev arbetslösa. Dumskallarna kan alltså få rätt ännu en tid, staten/riksbanken tvingas skydda även dem. När katastrofen kommer så är dumskallarna kanonmat, vilket man kan tycka är helt välförtjänt, det är bara det att man inte då kommer straffa sig själva utan dra med sig i stort sett alla andra i fallet, ingen lär komma undan helt enkelt.

Konsumtionslånarna – vår regims favoriter

Samma ‘logik’ kan vi nog förväntas se när det gäller blancolåntagarna. Det vill säga de som lånar för att konsumera rakt av, till höga räntor, eftersom de saknar bra säkerheter och ofta inte heller förvärvsarbetar. De stod för 250 mdr av hushållens totala skulder vid årsskiftet, 5% av BNP, och ökar fortare än någon annan typ av skuld. Deras slöseri är förkastligt enligt alla traditionella måttstockar, inte minst för dem själva, för det är mycket surt som kommer efter – många av dem sätter sig på detta sätt i evig skuld för något de inte kommer ha kvar imorgon, mer än räntor och amorteringar. Men att vår kära skurkregim ser med tyst gillande på det här är inte så konstigt. Eftersom den är totalt omoralisk. Och för att detta ju är vad den vill; att vi ska börja konsumera som förut. Och ingen ställer väl så helhjärtat upp på den filosofin som den genomsnittlige Lendokunden?

Alex Schulman

Alex Schulman är knappast någon sådan. Med årsinkomster på över tre miljoner har han råd att betala cash, när bastun brinner ned. Skulle man kunna tro i alla fall – men icke! Han ringer Lendo! ‘För att låna ett par hundra lax’, enligt vad han påstår i sin pod. Den här typen av produktplacering är vad s k influencers som Alex pysslar med. Lurendrejare kallade man dem förr, parasiter som låter sig köpas för en skärv för vilka ändamål som helst. Cyniskt räknar Alex – och framförallt Lendo – med att omnämnandet ska sätta ytterligare några tusen slösaktiga i oåterbetalbar skuld. Frågan är dock om Alex den här gången bara fick betalt av kreditgivningsföretaget, eller om Löfven gav honom en liten extra dusör ur partikassan eller – mer troligt – ur statens. Det här är ju vad vår regim vill: lura oss alla, så att vi blir systemberoende. I en skurkekonomi är det skurkarna som belönas, och den stora massan dumskallar som sätter dagordningen.

Glöm alla V- W-, U- och L-scenarion. Vi är på väg att allas dras med i ett ‘D-scenario’, där dumskallarna styr. Det betyder att det går upp, så länge det går. Men också att när det går ned, så går det ned med besked.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Publicerad 3 kommentarer

Vi måste överväga om Björn Wimans godhetstörst kan göras till brottslig även enligt lag.

Att driva en åsiktsagenda, som innebär att man medvetet vill förorsaka svenska folket lidande, från en plattform som DN, med ett fortfarande betydande inflytande över den hjärntvättade och politiskt korrekta allmänheten, det är självfallet moraliskt helt oförsvarligt. Och enär Löfven ser över möjligheten att förbjuda ‘högerextremism’ så bör vi inte rygga för möjligheten att även göra vänsterextremism olaglig – och straffbar. Beroende på hur framtiden utvecklar sig, så kan det snart finnas en politisk vilja att åstadkomma något sådant – vilket är viktigt att alla godhetsmånglare blir medvetna om. De ska nämligen få en ärlig chans att sluta i tid, och göra avbön. De ska veta att det kommer bli trångt i dörren en dag, och att den mest förhärdade då kommer stå ensam kvar, när syndabockarna skall utses.

Björn Wiman är en av DN:s allra mest kulturmarxistiska reportrar. Han gör nu vad han kan för att elda på de mångfaldskramande och massinvandringsälskandes omättliga längtan efter att få känna sig bättre än alla andra. Så här uttrycker han sig (obs särskrivningen, han kan inte ens svenska):

Det går att påminna om att de miljoner människor som befinner sig på flykt i världen i dag kommer att bli mångdubbelt fler i framtiden till följd av klimatförändring och konflikter. Folkvandringens tid har bara börjat. Vi kommer att vara tvungna att lära oss att leva tillsammans under betydligt hårdare villkor än så här.

DN 20-09-05

Ett citat som mer än antyder att vi nu alla måste förbereda oss på hårda umbäranden för att massinvandringen ska kunna fortsätta, så som de troende anser oundvikligt – och rättfärdigat, just genom vårt lidande. Mycket obehaglig läsning; sådana som Wiman visar att de inte är beredda att backa från orimliga utopier, oavsett alla empiriska iakttagelser om hur illa detta faktiskt fungerar. Han förespråkar mer av samma ändå och hans tal om de umbäranden som svenskarna kallt måste räkna med, är i själva verket troligen en lockelse för dessa fanatiskt troende. Massinvandringsreligionen börjar likna en dödskult.

Wiman har mage att kalla denna egoistiska längtan efter att få känna att man står över alla andra, för – ‘anständighet’. En studie i kulturmarxistiskt tvärtom-språk.

Men så kan man ju inte skriva på DN Ifrågasätt, då blir man censurerad. Bland alla uppskattande godhetsknarkares hyllningar fick jag dock faktiskt kommentaren nedan att stå kvar:

Hur orkar du Wiman?

2015 hade godhetskramandet nått sådana proportioner att ingen vågade säga att kejsaren var naken. Kollektiv masspsykos.

Idag är det inte bara misstankar som bekräftar att 9 av 10 som söker sig hit och till Europa är ekonomiska flyktingar. Eftersom det föds 80 miljoner nya potentiella ekonomiska flyktingar varje år i de länder man ‘flyr’ ifrån så kommer det inte någonsin finnas en chans att vi (Sverige, Europa, Västerlandet) klarar att ta emot dem alla. De som registrerades som flyktingar var för bara tre år 69 miljoner och att det är 80 miljoner nu enligt Wiman visar bara hur meningslösa vår flyktingmottagning var. Inte bara ett sisyfosarbete, utan ett där stenen som ska knuffas uppför berget blir större och större, som en snöboll.

Detta visste många redan 2015, men då var det ingen som ville lyssna. Sen slog verkligheten till. Kostnaderna började bli svåra att dölja. Man började få tala om hur omöjligt det var att integrera dem som kommer från nedre vänstra hörnet i kulturmatrisen med oss svenskar, i det övre högra, att vare sig vi eller dem, med försvinnande få undantag, skulle kunna tänka oss att gå ens halvvägs, därmed aldrig kunna mötas. Det blev t o m möjligt att tala om brottsligheten som följt i spåren och den överrepresentation som finns bland de huvudsakligen icke-integrerade bidragsflyktingarna.

*

Att bortse från allt detta och fortsätta propagera för mer av samma är brottsligt dumt. Systematisk hjärntvätt. Försök till, medhjälp, anstiftan eller huvudansvar för åstadkommande av svenska folkets orättmätiga lidande; uppsåtligen eller genom vårdslöst handlande. Det må vara de lege ferenda, Björn Wiman, lag som bör gälla, men ännu ej är fäst på pränt. Men en ekonomisk härdsmälta och ett enda regimskifte efter det, räcker faktiskt för att skapa de lege lata; förvandla dumheten till brottslig även enligt gällande lag. Kom ihåg det; att propagera för att medvetet låta svenska folket lida, för att tillfredsställa ditt eget behov av godhetsfix, det är direkt uppsåt. Och för sådan finns inga förmildrande omständigheter i min lagbok.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 6 kommentarer

Är Dan Park Sveriges svar på van der Lubbe?

Titta på den här intervjun med Dan Park, av Jesper Johansson i Exakt24. Det här är mannen som medvetet startat upplopp och kravaller i Malmö och oroligheter lite varstans i Skåne och även övriga Sverige. Han förefaller på ett närmast onaturligt vis oförskräckt av att riskera en fatwa från någon muslimsk potentat nere i Egypten. Detta dödsförakt inför utsikten att göra extremisterna inom islam galet förbannade är svårbegripligt för en vanlig människa, man måste försöka få en bild av honom. Jag kan inte efter sju minuter påstå att han ger ett sinnesrubbat intryck. Inte heller framstår Park som en posör för mig.

Hans försvar för yttrandefriheten kan ses som ultimat och berömvärt. Men jag saknar någonstans passionen i hans röst och ansiktsuttryck. Hur kan han vara så lugn, rent av oberörd? Inför utsikten att spendera resten av sitt liv som Lars Wilks, Hirsi Ali eller Salman Rushdie, med livvakter med ända in på toaletten? Få halsen avskuren som Theo van Gogh, eller bli lynchad av en folkmassa? Det är utsikter som får oss andra att dra öronen åt oss. Vi har förvisso familjer också som vi inte vill utsätta för oron eller risker att dras över samma kam. Wilks kanske inte riktigt kunde ana vad han skulle förorsaka, kanske inte Rushdie heller, fullt ut. Men Park borde sannerligen veta.

Nej någon galenskapens låga lyser inte igenom, han är ingen idiot, av allt att döma. Är han då en hjälte? Vi som avskyr islams totalitära ideologi måste ju se det så. Väl? Detta är verkligen ett test av yttrandefriheten i Sverige, och med nekande svar i kommun efter kommun har Park avslöjat hur ovilliga man är att låta något ske som skulle göra muslimerna förbannade.

Medelmedborgarens bild: en mediakåt dåre med sjuklig lust att provocera

Det är bara det att vi kan ju samtidigt lätt se hur medelmedborgaren kommer se på det här. Dan Park är i dennes ögon självklart en mediakåt dåre, som förorsakar samhället enorma kostnader pga denna sin sjukliga lust att provocera. Medelmedborgaren behöver inte indoktrineras av vinklade reportage för att gissa sig till att polisen säger nej bara för att slippa bråk och stora kostnader för den skattebetalande allmänheten. Detta kan vem som helst räkna ut. Och att Dan Park inte är just vad medelmedborgaren just nu inbillar sig, innebär att även han har förstått.

Vad än värre är; det är lika lätt för oss alla att förstå den ilska som koranbränningen förorsakar, även bland mer moderata muslimer. Det är som att få ett pekfinger i bröstet. Vem skulle inte bli arg då? Om invandrande flyktingar brände den svenska flaggan (vilket inte heller är förbjudet), så skulle de göra många fler än mig förbannad och det spelar ingen roll vilket som är mest motiverat eller omotiverat, det är den känslan som är så lätt att identifiera sig med, att det är ofrånkomligt att muslimerna här får mångas sympati.

Lägg sedan medias vinkling ovanpå detta. DN och SvD har rapporterat med rubriker och hela artiklar som inte bara gör det möjligt utan sannolikt att deras mer naiva läsare (huvuddelen) tolkar det som att det är högerextrema bråkmakare som står för alla oroligheterna, medan snälla muslimer står och tittar på. Det här var lätt att räkna ut, Dan Park. Vi får inte bara en polarisering, en majoritet av svenskarna sympatiserar nu med muslimerna, och ser koranen och dess lära som ett offer. Lätt att räkna ut eller åtminstone gissa. Så varför?

Svenska postmodernisters svar på van der Lubbe?

Park agerar medvetet som en van der Lubbe, holländaren som brände ner Riksdagshuset i Berlin och gav nazisterna den förevändning de behövde för att göra processen kort med den bräckliga demokratin. För en konspirationsteoretiker så måste det vara glasklart att Park är en femtekolonnare och att han sannolikt redan på förhand fått frikort av Muslimska brödraskapet från alla fatwor. Bara hans plötsliga död skulle kunna motsäga detta.

Men så är det knappast. Likt van der Lubbe, så agerar Park antagligen utan någon beställning. Hans övertygelse om vad som är rätt och fel är sannolikt helt opåverkad av vilka de praktiska konsekvenserna är. Park är inte galen, men någon pragmatiker är han inte. Man kan beundra detta eller se honom som nyttig idiot. Islamisterna må applådera, men att de skulle kunna styra någon som Park är en ganska löjeväckande tanke.

Islamisterna vore naturligtvis lika opragmatiska även de, om de nu utfärdar sin fatwa och ser till att Dan Park blir en martyr. Det vore nämligen det enda som skulle på allvar ‘förstöra’ det positiva sentiment för muslimska oroligheter, kriminella våldsverkares förstörelselust och vänsterextremistiska sympatiyttringar, som Park genom sin aktion har bidragit till.

Alla tvingas nu ta ställning

Å andra sidan kan man förstås ställa frågan: om en libanonisering av Sverige ändå ser ofrånkomlig ut, så kanske det är lika bra att få den överstökad? Vad Park ändå åstadkommer är att alla tvingas ta ställning. Det kommer till en punkt där härjningarna drabbar den egna egendomen, då den egna säkerheten hotas. Okontrollerad eskalering av kravaller lär fresta på tålamodet hos medelmedborgaren och till slut försvinner sympatin, oavsett vad media skriver. Svensken är så apatisk att inte ens avspärrningarna i Angered har fått honom på benen. Men det kommer en ekonomisk kris att göra. Särskilt om den paras med fortsatt ökad och tillsynes planlös brottslighet från dem som just nu älskar att hata Dan Park.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56 40

Publicerad 4 kommentarer

Vägspärrarna i Angered och tortyren på kyrkogården kräver ett svar.

Men i svensk systemmedia är det fortfarande förbjudet att tala klarspråk. Ivar Arpi berättar om ‘Angeredsfamiljen’ som kontrollerar vägspärrarna. Man håller ett bostadsområde med 50.000 invånare som gisslan, och kommunanställd servicepersonal behöver poliseskort till arbetet.Men att berätta om att ‘familjen’ är en klan och att överhuvudet heter Ali Khan, det vågar man inte riktigt trycka i SvD, för det hör ju inte till god ton. Än mindre nämna att Ali (och hans 40 rövare) är imam och använder islam som verktyg i sin kriminella verksamhet. Islam och kriminalitet funkar nämligen perfekt ihop för att hålla folk i ett terrorgrepp. MSM anser inte att problemets kärna går att nämna. Hur ska man då kunna lösa det?

Samtidigt, i huvudstaden, så begås ett av de hittills vidrigaste förnedringsövergeppen hittills. Två minderåriga pojkar är offer, säger Aftonbladet. Varför inte helt enkelt kalla dem för barn? Och deras plågoandar, tortyrmästarna, som håller dem fångna en hel natt under det att man utför de mest avskyvärda övergrepp, de är faktiskt inte bara redan fällda för en rad grova brott, trots sin ungdom. De har också utländsk bakgrund. Men det tycker Aftonbladet inte är värt att nämna.

Av respekt för vem? Offren? Tillåt mig hånle. Jag säger bara: Benny Fredriksson, Aftonbladet – vi kommer aldrig att glömma honom.

Meanwhile. Vi som följer rapporteringen i DN och SvD. Vi vet ingenting – det här är inte ens värt att rapportera om! SVT väljer till slut att berätta om saken, några få sekunder, ett inslag omgärdat av ‘nazistreportage’ med fylliga ‘expertkommentarer’. Sådana saknas i notisen om detta vidrigaste av vidriga övergrepp. Vad nazisterna gjort är mer oklart, mer fokus där på vad de kanske skulle kunna göra, om de blev fler – och mer våldsamma.

Det finns förstås ytterligare en feg stackare som kraftfullt hjälper till att bidra till den här publicistiska ynkedomen. Åklagaren.

Så här beskrivs dådet av AB:

” Det brutala och utdragna våldet mot pojkarna ska ha börjat vid 23-tiden på lördagen. [..] Offren utsattes för tortyrliknande misshandel med förnedrande inslag. Åklagaren uppger att de bland annat knivhöggs i benen. Enligt uppgifter till Aftonbladet ska även andra tillhyggen ha använts. Vid ett tillfälle under natten ska de två omyndiga ungdomarna ha tvingats klä av sig, hotats ner i en grop i marken och börjat begravas, uppger källor för Aftonbladet. De utsattes även för våldtäkt, uppger åklagaren. “

Hatbrott? Hatbrott!

Offren tycks ha utvalts ‘slumpmässigt’, men är vita, svenskar. GM har båda utländsk bakgrund. Hur kan detta INTE vara ett misstänkt hatbrott? Grövre sådant är svårt att föreställa sig.

Med hatbrottsrubricering så får brotten ett mycket högre straffvärde. Det skulle kanske ha varit läge att ha prövat även i domen för den molotovcocktail den ena gärningsmannen kastat, och förorsakat mångmiljonskador med, bara någon månad tidigare. Ett brott han visserligen fälls för – men släpps ut ur häktet utan att avtjäna straffet… Hans kumpan är 18 år, men kommer inte dömas till annat än öppenvård, och halverad strafftid, för så ser det ut i det av sossarna utformade överseende- och undfallenhets-samhälle, där det är brottslingen det är synd om.

Straff för hela familjen är det enda som hjälper.

Svensk lag är föråldrad. Den gäller Sverige när det var Sverige, på 1900-talet. Inte ett nytt Libanon på 2000-talet. Det finns inga ideala lösningar längre. Det måste ske en avvägning. Och den måste ske till fördel för det övriga samhället, inte brottslingen. Inte hans familj. Vad som ska ske i så här grova fall är följande: minderåriga födda utomlands eller i familjer där någon förälder är immigrant, ska utvisas tillsammans med sin familj. Tekniskt sett förstås enbart den som inte förvärvat svenskt medborgarskap från födseln – men som vårdnadshavare så ska man då tvingas följa med. Efter uppnådd myndig ålder får förstås förövaren klara sig själv bäst han vill; familjen har då rätt att få förnyad ansökan om inresetillstånd till Sverige prövad och finns då t ex asylskäl så kan familjen få komma tillbaka, dock med självklart undantag för förövaren, som förverkat sin rätt att beträda svensk jord för evig tid.

Kommer vi att släppa in dem? Troligen inte. För vid det laget bör vi ha hunnit införa en väldigt restriktiv syn på asyl. En som bara tar in dem som verkligen är i akut behov. Och som när sådant inte föreligger längre, givetvis ska skickas tillbaka igen.

Libanon är här nu. Vi kan antingen fortsätta hymla eller ta tag i tjurens horn.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Frågor på det?

Hur kan en stor svensk stadsdel annekteras av en kriminell klangruppering, känd sedan lång tidigare i press och polisens straffregister, utan att svensken går man ur huse i Göteborg och kräver militär och polisiära insatser som återställer ordningen? Hur kan Löfven i n t e tvingas kommentera, med konkreta åtgärder som svar, vad som händer i Angered och var är regeringens sympatiyttringar med de båda torterade svenska pojkarna?

Våra barn kläs av, våldtas och torteras av dem som ni tagit hit, ni som röstat för det här. Bidragsflyktingarna och deras barn utövar veritabla skräckvälden i utanförskapsområdena och på skolorna. Jodå, det kommer vara ditt barn som utsätts nästa gång. Fattar du inte det? Eller bryr du dig inte? Är du helt apatisk?

Vad är det som får mig att tänka på den där skräckfilmen från 1950-talet då alla människor förvandlades till lydiga zombies efter ett angrepp från yttre rymden? Vad i hela helvetet är det med er? Vakna, era försåsade sopprötter! Vi håller på att invaderas! Vi håller på att gå under! Vi håller på att fastna i träskrötterna, drunkna i sumpen. Gör åtminstone något. Ta ett enda j-vla simtag för att bevisa att ni fortfarande lever.

Och vet ni vad. När det vänder kommer det gå fort. Fega ynkedomar som ni är, så kommer ni inte vilja vara sist kvar. Och ni som tjänat på det här – dags att betala blodspengarna, om ni ska ha en chans att få någon syndaförlåtelse. Ni som ‘bara’ tittat på, eller valt att heja på. Tro inte att vi glömmer er heller.

Ni kommer kanske inte alla att kunna fällas till livstids straffarbete. Men kanske ett tvång att bära ‘refugees welcome’-skyltar väl synliga varhelst ni går, precis som ni gjorde 2015? I detta framtidssamhälle kommer få straff ha mildrats jämfört med idag. Men åtminstone en sådan strafflindring kan denna ledare ställa sig bakom: bespottning av skyltbärarna.

Publicerad 3 kommentarer

Presstop! Magnus Stenlund ny programledare på Exakt24!

Först av allt: det här är en fantastisk möjlighet att nå ut till fler, med budskap som jag anser för viktiga för att kunna tacka nej till möjligheten när den väl yppas. Sedan ska snabbt påpekas: det här innebär inte att jag överger bloggen eller mitt projekt. Man kan väl lite krasst se det som ett försök och en förhoppning om att kunna lyfta båda dessa genom att få genomslag i en ny kanal. En hel del av det jag skriver här kommer ‘gå rätt ut i rutan’, bara i ett lite annat format. Men det är förstås ett ganska snålt sätt att beskriva saken, detta är utan tvekan något som kommer förändra tillvaron på flera sätt – och jag är övertygad om att det bara kan bli bättre.

Exakt24 – Ledaren

Överenskommelsen blev klar i veckan, så tillåt mig att inte vara helt bestämd på alla detaljer. Men det jag ska göra på Exakt24 är ändå ganska väl definierat: dels handlar det om att göra ledarinlägg i aktuella och brännande frågor, en nyhetsfördjupning/-kommentar. Det kommer bli ungefär två sådana i veckan under rubriken Exakt24 – Ledaren och även Erik Almqvist kommer bidra med sådana. Formatet kommer normalt vara relativt kort, 5-10 minuter, min första ledare blir dock längre.

Ekonomipodd

Dels kommer jag och Erik att tillsammans göra en ekonomipodd. En sådan är alltså redan inspelad och länkad till här. Formatet på dessa kommer vara en kort (3-5 min) nyhetssammanfattning från Erik, och sedan ett mer djuplodande samtal om en eller ett par större frågor. Den som inte vill lyssna på mer än det viktigaste har förstås möjlighet att stänga av, men ibland är som bekant djävulen djupt nedrotad i detaljerna och det är honom vi ska plocka fram. I denna pod diskuteras Magdalena Anderssons och Jämlikhetskommissionens förslag till ny förmögenhetsskatt, bl a. Erik avslöjar en hemlig fetisch för Göran Persson och jag själv en ännu mörkare hemlighet – vad jag röstade på i valet 2006.

Signerat Magnus Stenlund

Min tredje roll handlar om att göra lite mer ambitiösa program, möjligen i reportageform, men så här inledningsvis är det intervjuer av intressanta personer och samtal kring viktiga ämnen som kommer vara mitt huvudfokus. I dessa fall kommer vi försöka hålla intervjuerna kring 30 minuter, men ibland kommer vi tillåta oss att dra iväg lite till, flera mycket spännande intervjuobjekt finns i pipelinen.

För mig personligen är det här väldigt intressant och spännande. Det är ett nytt medium, även om jag nu varit med några gånger i Swebbtv och Education4Future. Att sitta på andra sidan bordet och intervjua är däremot inte så nytt, för det är vad jag sysslat med under större delen av min karriär som finans- och kreditanalytiker. Att lära mig att ställa snällare frågor blir kanske däremot mer ovant – även om jag tror att det kommer kännas lättare än det omvända skulle ha gjort. Och om ni önskar mig lycka till så går det säkert bra!

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40


Den som gillar vad jag skriver får gärna visa det i form av gåvor. Alla måste vara fullt medvetna om att min verksamhet är ideell, att gåvor inte innebär krav på motprestationer och att jag är min egen huvudman. Det finns direktiv på SKV att klämma åt ‘swishhororna’, men min ideologiska verksamhet har jag bedrivit länge utan finansiellt stöd och skulle antagligen kunna fortsätta så även i fortsättningen. Men med gåvorna visar ni ett sant moraliskt stöd och ett hjärta som ger mig motivation att fortsätta och få kraft att driva mitt mycket långsiktiga projekt. Tack.

Publicerad 3 kommentarer

Rättsstaten krackelerar – därför måste namn på grova brottslingar publiceras

Enligt en ny rapport publicerad på SVT så har media blivit mer restriktiv att publicera namn på brottslingar. Men inne i artikeln får vi klart för oss att det bara är halva sanningen. Det är de grova våldsbrottslingarnas namn man undviker att nämna. Samtidigt har man blivit alltmer glada i att sätta ut namn på dem som döms för mer lindriga brott. 

Låt oss undvika den retoriska frågan om det finns någon logik i det här, för det både gör det – och inte.  

Vi börjar från början istället. Bör vi publicera grova våldsbrottslingars namn? Det är långt ifrån självklart. Ända sedan femtiotalet har svensk press varit återhållsamma med sådana så kallade uthängningar. Samhället ska inte straffa två gånger säger man. Jag tror det flesta är överens om att det är en sympatisk princip för ett fungerande rättssamhälle. Ännu mer så naturligtvis när det gäller människor som är anklagade för brott men inte ännu är dömda. Att låta sådana människors namn komma till offentligheten skulle kunna skada dem för alltid – även efter en eventuellt friande dom. För vi vet ju alla hur det resoneras – ingen rök utan eld. Dessutom kommer det finnas gott om sådana uppfattningar spridda på nätet, som ger stöd för den som vill tro det värsta.

Men rättstryggheten då?

Rättssäkerheten för den anklagade, såväl som för den dömde, måste dock alltid vägas mot allmänhetens intresse av rättstrygghet – att kunna lita på att brottslingar drabbas av samhällets sanktioner. Den här ledaren vill hävda att ju liberalare och kortare straff samhället utdömer, desto större anledning finns det för allmänheten att veta vem som dömts för sådana här brott. Med den praxis som Sverige har ifråga om frihetsberövanden som straff, så är det inte osannolikt att även mördare och grova våldtäktsmän befinner sig i sitt hem, i så kallad öppenvård, inom mindre än ett eller ett par år. Detta gäller särskilt de minderåriga – och de officiellt minderåriga, de män som tagits hit på helt uppdiktade grunder. De kan få öppenvård hela voltan, och den behöver inte vara längre än att tiden räknas i månader. Inte nog med att sådana sanktioner stämmer illa med gemene mans rättsuppfattning, det finns uppenbara risker att de då begår nya brott. Här är det bästa försvaret mot detta givetvis att låsa in dem under längre tid. Men om man nu inte gör det? Då blir det ännu viktigare för allmänheten att veta vem som döms och hur länge. För att kunna skydda sig.

Döms man verkligen två gånger?

Vi måste också fundera över om inte argumentet ‘att man döms två gånger’ upprepas helt slentrianmässigt, utan att man reflekterat över om det stämmer. Just när det gäller grova våldsbrott så är det ytterst sällan detta utgör förstagångsbrott och ännu mer sällan att dessa väljer att lämna den brottsliga banan. Den sorgliga realiteten är att dessa brottslingar lever i en subkultur där deras grova brott snarare anses meriterande. Om vi nu ponerar att de faktiskt får sitta inne den tid allmänheten anser rimlig minst fem, kanske tio år eller mer, vad är det då som talar för att en namnpublicering vid voltans början skulle skada dem? Vid det laget är deras namn för länge sedan glömda, nedsänkta i det djupa träsk av våldsbrott som Sverige plågas av idag.

Closure

Vad nytta tjänar då en sådan publiceringen kan man å andra sidan fråga sig? Jag skulle vilja hävda att det finns ett behov av s k closure, inte bara för närmast anhöriga, utan för alla medlemmar i det laglydiga samhälle som läser om det begångna brottet. Vi behöver veta vem den skyldige var, hur han såg ut och att han fick sitt straff. Det får oss att må bättre och att gå vidare. Eller, skulle få oss att må bättre, om det verkligen var så att ett rimligt straff utmättes.

Varför inte utvisning?

Just här ligger ju förstås den egentliga anledningen till att man inte vill publicera namn på förbrytarna. Skulle vi se en bild av dem och läsa deras namn, tillsammans med uppgifter om brottet och offret, så blir våldshandlingen så mycket tydligare för oss. Vi – inte bara traditionella högerväljare – skulle då reagera hårdare på alltför lindrigt utmätta straff, uppenbart felregistrerade uppgifter om ålder, och utestående frågor om varför inte utvisning var en del i straffmätningen, eller ens yrkades av åklagaren. Systemet skulle helt enkelt bli mer transparent och avvikelsen mellan vad politiker och kriminologer tycker jämfört med folk i allmänhet, skulle komma i dagen.

Tror du att alla vet redan? Bara att se är att veta

Utvisningar, sa jag. Och där är förstås nästa krux. Det viktigaste. Alla skulle snabbt bli klara över hur överväldigande stor överrepresentationen bland de utlandsfödda och första generationens invandrare faktiskt är. En lång rad med bilder på mörkhyade med svåruttalade efternamn, bara avbruten av enstaka ‘vanliga svenska’ våldsbrottslingar, det är just exakt vad publicering av dessa namn skulle generera, och det är just en sådan som politikerna till varje pris vill undvika. Efter en sån kavalkad så skulle nämligen lögnerna bli omöjliga att upprätthålla, det skulle skapa starka reaktioner och krav på meningsfulla åtgärder. Att se är att veta – på riktigt.

Efter metoo är det fritt fram – fortfarande.

Men vad är det då istället som sker? Sanningen är att media har inte alls blivit generellt mer restriktiva att publicera namn på brottslingar. Det gäller just bara de grova förbrytarna. Som ni säkert vet, så skedde ett kraftigt trendskifte för tre år sedan, då metoodrevet härjade fritt. Då ansågs det fritt fram att hänga ut män för anklagelser om begångna sexbrott så många år tillbaka i tiden att de inte sällan redan var preskriberade, och i andra fall var anklagelserna så illa underbyggda att de överhuvudtaget inte hade ansetts förtjäna publicering, namn eller inte namn. Det må ha varit en och annan skyldig bland de utpekade, men många var också de oskyldigt anklagade, och ytterst få blev dömda i domstol. Av allmänhet, kolleger, vänner, bekanta och familj blev man istället desto hårdare dömda. Liksom av arbetsgivare, som behandlade dem som heta potatisar som man inte nog snabbt kunde göra sig av med. Få, om ens någon av offren för denna lynchvåg har kunnat återstarta sina karriärer, många blev av med bekantskapskretsen, en del sin fru och familj. Några gick så långt att de tog sina egna liv.

Det här är varför pressetiken finns. Eller fanns.

Detta är alltså just sådana effekter det pressetiska påbudet att inte namnpublicera är avsedda att förhindra. Och som pressombudsmannen gav i stort sett hela MSM bakläxa och en ordentligt knäpp på näsan efter Metoo för. Men – förstås – utan några som helst personliga straff för de närmast ansvariga. Det kanske man borde ha fått?Det är nämligen så att det är för sådana här brott man nu konstaterar att benägenheten att namnpublicera ökat.

Metoodrevet gällde faktiskt inte grovt kriminella, utan människor som var fast förankrade i det laglydiga samhället, de bidrog till samhällsnyttan, betalade skatt och drabbades långt hårdare av medias dom än vad några månaders fängelse skulle ha inneburit för dem. Och med så korta straff som dessa brott leder till eller bör leda till efter fällning, så är dessutom risken uppenbar att dessa namn, de få som faktiskt dömdes, finns kvar i allmänhetens medvetanden. Vilket av allt att döma tycks också vara den närmast åsyftade effekten. I pöbelns ögon räcker nämligen inte fängelsestraff i dessa fall. Samma pöbel som sedan tycker att de grova våldsbrottslingarna varken ska låsas in eller namnges.

De oskyldigt anklagade – och de orättfärdigt friade

Det grövsta övertrampet i metoo gällde förstås behandlingen av de oskyldigt anklagade. Men skådeprocessen mot den s k kulturprofilen som faktiskt fälldes, mot sitt nekande och helt i avsaknad av tekniska bevis, visar också att de principer som styrt rättssamhället helt kunnat slängas överbord, med denna dom fick pöbeln vad den skrek efter. När den sedan ställs mot hur domstolsaktivisterna agerar mot de grova våldsbrottslingarna så blir den extra upprörande, eftersom man då tillämpar beviskrav som är groteskt höga, med rättssäkerheten som svepskäl. Såväl Göta som Svea Hovrätt har nyligen friat män för mord och grova vapenbrott, samtidigt som man underkänt nödvärn och fällt för ‘oaktsam våldtäkt’ med rättsskäl som alla med sunt förnuft kan konstatera innebär att man låtit de skyldiga gå medan de oskyldiga straffats.

Det är den här ledarens uppfattning att när rättstryggheten har försvunnit totalt, alla principer kastats överbord av domstolarna, och systemmedia vänder upp och ned på sina pressetiska principer, då finns det faktiskt fog för att publicera namn även på dem som rättvisan låtit komma undan. Det är ju inte ett dubbelt straff. Inte ens ett halvt. Men ändå något.

Vad det egentligen handlar om vet vi ju allihopa. De grova brottslingarna är till övervägande del flyktingar och med utlandsbakgrund. De metooanklagade är vita, svenska män. Det är inte bara exempel på rasism och sexism i dess allra grövsta form. Det är exempel på en rättsstat i förfall. Och det måste vi berätta om.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Skatteverkets politiska rensning mot ‘swishhororna’ – egen aktivism eller uppdrag direkt från regeringen?

För den som inte ännu läst om skattemyndigheternas övergrepp mot Helena Edlund, gör det. Det handlar om ett långvarigt, systematiskt, oproportionerligt och uppenbart rättsvidrigt trakasseri mot en enskild. En enskild tjänsteman har i egen aktivistisk övernit eller – mer sannolikt – efter order högt, högt uppifrån och utanför verket – bestämt sig för att till varje pris sätta stopp för Helenas livsuppehälle, swishpengarna hon får av människor som sympatiserar med hennes livsgärning.

Om Helena Edlunds lagstöd – gåvors skattefrihet – bryr man sig inte

Trots att Helena varit ytterst noga med att påpeka för alla som vill bidra, att detta måste ske helt utan motkrav och att det bör anges vid överföringen att det handlar om just en gåva, så har skattemyndighetens handläggare valt att fullständigt ignorera detta. Helena ska motivera och försvara varenda swishtransaktion som skett två år tillbaka i tiden. Hennes försvar har sedan givetvis inte ansetts ens värt att kommentera av handläggaren, lika lite som denne ansett det nödvändigt att ge motargument till Helenas principiella försvar avseende gåvors generella skattefrihet. Så agerar inte en opartisk tjänsteman, så gör en aktivist.

Handläggarens arrogans och motvilja mot att gå in i en saklig diskussion, och istället upprepa sin begäran, som om Helenas yttrande är helt innehållslöst, skrivet med osynlig skrift, är dock inte otypisk för Skatteverket. Det är en funktion av en processgång, där verket enligt svensk lag har rätten att begära in skatter för överföringar som gjorts flera år tillbaka i tiden, innan någon domstol sagt sitt. Och härutöver begära skattetillägg, 40%, om man anser att Helena varit medveten om ‘undanhållandet’.

Att Sverige flera gånger fått bakläxa på detta, att det bryter såväl mot EU-regler som mot mänskliga rättigheter, är något man endast ovilligt och ett steg i taget, tagit hänsyn till, och först när frågan blivit helt akut. Så helt otypiskt för myndighets-Sverige, eller hur? Som annars är så måna om att följa internationella regelverk till punkt och pricka. Men här gäller det ju de egna medborgarnas rättssäkerhet. Den anser man sig mellan skål och vägg ha ensamrätt på att hantera.

En sådan här process kan skatteverket sedan hålla igång i flera år, inte sällan till att den enskilde avlidit, eftersom svenska förvaltningsdomstolar inte direkt är kända för att värna skattesubjektens, d v s individernas rättssäkerhet, allra minst genom att skynda på processerna.

Vattentätt enligt lagen och skattejuristen. Men vad hjälper det mot en aktivist på Skatteverket?

Ränta och rättshjälp som kan uppgå till en väsentlig del av individens uppehälle, har skatteverket förstås inga problem med. Och man driver ofta sådana här frågor, enbart för att få till stånd prejudikat; d v s man kan mycket väl vara medvetna om att individen troligen har rätt, men tycker ändå det är värt att pröva, ifall det skulle kunna visa sig att man kan få in mer skattekronor av ett större kollektiv. Motivet brukar alltså vara rent pekuniärt, och som skattebetalare kan man möjligen sympatisera med denna allmänna viljeinriktning, om det just inte vore för att Skatteverket är så penninghungrigt att man hugger in även där man själva vet att det är moraliskt – och sannolikt även juridiskt – helt galet.

Skatteverket bedriver politisk rensning mot ‘swishhororna’

Men i detta fall så är det ju ännu mycket värre: det här är en utredning som drivs av ideologiska skäl: kampen mot ‘swishhororna’. De små belopp det här är frågan om motiverar på inget sätt handläggarens omfattande utredning. Inte när det gäller Helena. Och knappast heller vad det gäller kollektivet ‘swishhoror’ totalt heller. Motivet är exakt lika omoraliskt som det är oekonomiskt: skatteverket är väl medvetet om att det är givarnas redan beskattade medel, som man på detta sätt vill beskatta igen. Att detta dessutom är direkt i strid med den lagtext Helena själv refererar till bekommer dem inte alls. Det förvånar väl inte; hade de velat läsa den så hade de gjort det, de behöver inte Helenas kommentar för att upplysas, de vet redan. De är bara ute efter att knäcka henne, och skrämma alla andra ‘swishhoror’, sådana som Helena och jag själv – och ännu hellre våra bidragsgivare.

Influencers och politisk bloggare är inte samma sak

Nu hävdar skattemyndigheten helt fräckt att s k influencers och politiska bloggare är samma sak. SKV har självsvåldigt definierat in gåvor till bloggare under vad som egentligen är kommersiell verksamhet. Det finns inget lagstöd för detta, det är enbart de själva som hittat på att det är samma sak. Att ge pengar utan att ha personlig vinning och där mottagaren inte har motkrav, det är som sagt och skall inte vara någonsin annat än skattefritt. Det handlar för f-n om redan skattade pengar!

Helt fräckt svarar SKV obetingat ‘Ja!’ på sin hypotetiska fråga. Som om saken var glasklar. Men att vara bloggare och åsiktsdrivande är något helt annat än att som influencer hjälpa företag att tjäna pengar, mot förtäckt betalning som ‘donation’.

Den andra sidan av saken är att gåvor oftast ges mellan närstående, och/eller för att undkomma skatt. Eftersom arvsskatten är avskaffad så är detta inte längre så aktuellt, i närståendesituationen, inte just nu i alla fall (förslag om återinförd arvs- och gåvoskatt finns i Jämlikhetskommitténs utredning som nyligen lades fram). För företag är myndigheterna allmänt njugga ändå. Det finns en beloppsgräns på €4.999 över en treårsperiod, för att få avdragsgillhet. Privatpersoner får inget avdrag i alla fall, så här borde det inte finnas gränser öht, det bryter mot alla principer. Jag tror alltså inte att detta skulle hålla om det prövades, och att alla försök att lagstifta om det skulle kallas rättsvidriga – om det fanns en författningsdomstol i Sverige. Nu gör det som bekant inte det, och vår lagvidriga regim får hållas lite som den vill. Men för den som gillar att driva långa rättsprocesser som slutar i EU-domstolen och Europadomstolen (för mänskliga rättigheter), så är det här en öppen dörr att sparka in. Tyvärr är vi få som är så glada eller har pengar och tid nog att ägna åt detta. Och våra domstolsaktivister har ju annat för sig.

Morgan Johansson har beställt

För skatteverket är det här intäkter som knappast står i proportion till den möjliga vinsten, än mindre om den jämförs med andra, mer samhällsnyttiga indrivningskampanjer, t ex mot den grova brottsligheten. Visst kan en enskild aktivist frossa i förföljelse av det här slaget, men enskilda handläggare måste faktiskt göra skäl för sig, och kan inte lägga veckor på utredningar som berör småbelopp, utan att få chefens ögon på sig. Det lönar sig helt enkelt inte. Så vem ligger då bakom? Ja, inte är det vem som helst som kan förmå SKV att ge anvisningar och ‘tips’ om hur gåvor och donationer ska deklareras på det här sättet. En inte alltför vågad gissning: Det här är ett rent beställningsuppdrag. Sannolikt via finansen och ursprungligen från justitiedepartementet och Morgan Johansson.

Detta är en jurists kommentar:

Det Helena Edlund är utsatt för är ett mycket grovt rättsövergrepp! I Gåvolagen står inget om att gåvotagaren retroaktivt ska redogöra för gåvors tillkomst, anledning eller övriga premisser. I gåvobrev finns endast ett utrymme för att markera huruvida gåvan har krävt någon motprestation. Finns ingenting noterat där har Skattemyndigheterna inget med saken att göra. Att någon swishar pengar till någon annan kan gälla känsliga privata angelägenheter som på flera sätt är sekretessbelagda vid tillfället för transaktionen – här bryter skatteverkets personal mot de mänskliga rättigheterna, när de ställer krav på att få ut informationen.

Våra lagar har skapats för att ge myndigheter vetorätt, lagarna är till för att säkra medborgarnas rättigheter och inte myndigheternas. Svenska skattemyndigheter har vid många tillfällen fällts i Europadomstolen för sina rättsövergrepp. Bla har de svenska skattemyndigheterna fått bakläxan, att det är förbjudet att straffa någon för ”brott” innan ett domslut finns i svensk domstol. Dvs att tvinga någon att betala in straffskatter till skattemyndigheten innan dom från svensk domstol finns i ärendet. Sverige bryter kontinuerligt mot de mänskliga rättigheterna, något som är signifikativt för diktaturer.

*

Döm själva. Har vi en demokrati längre eller är kulissen så nedriven nu att alla kan se?

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56 40

Publicerad 1 kommentar

När Stockholm stöps om i den postmoderna sleven så blir det förort även av innerstaden

Redan som liten fascinerades jag av kvarterstaden innanför tullarna. Jag var och är ju inte ensam om det, det är i stort sett bara arkitekter och stadsplanerare som inte håller med. Men inte heller de väljer funktionella Vällingby framför Stockholms innerstad, när de röstar med fötterna. Och hur många av dem bor i Skärholmen?

40 års exempellös tillväxt – en fantastisk möjlighet till stadsutveckling som har gått till spillo

Stockholm har växt med en och en halv miljon människor sedan 80-talets början. En fantastisk möjlighet för stadsutveckling. Men som inte märks på mångfalden (ett ord som stulits för något annat, men som jag här vill ta tillbaka). Tvärtom: antalet butiker har växt, men de säljer ju alla samma saker och ser likadana ut. Antalet hus har blivit fler, men de nya ser snarlikt ut i varje vinkel. Räta sådana, sterila, gråbruna. Och miljöerna har också blivit mindre varierade. Det schabbiga, nedgångna och förfallna är överslätat och bortsopat. Rörelsen och förändringen är noga reglerad och tvångsanpassad in i döda enklaver, återvändsgränder och trettiozoner. Tråkigt, dött, fantasilöst. Som små miniförorter trafikregleras alla nya innerstadsområden sönder, allt för att den hatade bilen inte ska få plats.

Tryggheten finns inte i de räta linjernas sterila miljö.

Men är de räta linjerna något som får oss att må bra? Känner vi oss tryggare? Nej. Det finns vetenskapliga bevis för att vi mår sämre i dessa miljöer. Och andelen människor som svarar nej i de årliga trygghetsundersökningarna växer mycket riktigt exponentiellt. Ännu viktigare fråga: ÄR vi tryggare? Nej. Den absurda nollvisionen i trafiken matchas nämligen inte av någon motsvarande vision när det gäller brottsligheten.

Den förbjudna vurmen för det gamla

Så varför är det otillåtet att kopiera det som är bra? Kvartersstaden byggdes runt och före det förra sekelskiftet, i mina ögon står sig ingenting som kommit till därefter ens nära i en jämförelse. Betalningsviljan för en lägenhet i sekelskifteshus visar att fler tycker som jag. Men att upprepa dessa framgångskoncept när nytt byggs är helt tabu. Man fnyser föraktfullt åt ‘nostalgin’ och ‘bristen på nytänkande’ när sådana förslag kommer upp. Visst vore det trevligt om svenska arkitekter var något annat än – i bästa fall – mediokra liktänkare. Men när man inte har kreativitet nog för annat än fler gråbruna lådor, så kanske man borde inse sina begränsningar? Inse att efterapningar av mästarna är bättre än efterapningar av varandra?

Måste höga hus vara så fula som i Stockholm?

När man bygger i Värtahamnen så kommer samma misstag upprepas istället – ännu en gång. Och när man bygger högt, varför tittar man inte på de skyskrapemiljöer som faktiskt fascinerar oss; en skyline som får oss att hissna och som vi beundrar? Frank Lloyd Wrights Chicago, Art Deco och New Yorks fantastiska blandning av gammalt och nytt skulle mycket väl kunna återskapas vid Värtan. Det mycket, mycket stora, det moderna och gärna hissnande höga är fortfarande saknat eller rumphugget i Stockholm, feltänkt och fultänkt. Varför går det inte att bygga höga, vackra hus här?

Lena Andersson skriver en artikel om eländet i DN. Hon är en av få i det vänsterliberala gänget där som har ett eget tänk och vågar höja rösten. Hon vågar t o m kritisera självmordsskydden som tagit bort den hissnande vackra utsikten på Västerbron. Men av läsarkommentarerna förstår man varför ingen politiker någonsin igen kommer våga ta bort dem. Varje ny självmordshoppare skulle räknas dem till last. Och när det gäller avvägningar, t ex lösningar med horisontella, mjuka nät som fångar upp dem och som skulle ta bort den psykologiska lockelsen, ja, sådana görs inte alls. Renlärigheten är allt. Nedan min egen kommentar till Lena (som faktiskt inte censurerats):

Gentrifieringsgettot

När det högsta målet är att undvika alla incidenter så är det ju bara en tidsfråga innan privat biltrafik innanför tullarna förbjuds helt och hållet för andra än dem som redan bor där.

Allt stök, allt storstadsmässigt, inklusive byggkranar och nedgångenhet, förfallna hus och miljöer, måste bort, i gentrifieringens namn. Tiden ska helst stå still även den och allt göras om till ett museum.

Det är ‘de goda’ (och välavlönade) barnfamiljemödrarna inom media och humanjuridik som bestämmer och deras avmaskuliniserade män som nickar och verkställer.

Det enda jag kan gotta mig åt när mitt Stockholm avkönas, är att reservatet inte länge till kommer behålla sin attraktionskraft, med denna formel. Den nya trenden med hemarbete lär hjälpa till och handla gör vi ju alla på nätet.

Bombslängarna slipper ni däremot inte. Inte förnedringsrånarna eller gruppvåldtäktsmännen heller.

Vägen tillbaka är inte heller rolig. Avgentrifieringen kommer kunna gå snabbare än någon önskar och med alldeles fel drivkrafter, Kungsholmens strandpromenad är ett tecken i tiden.

Hej Chicago, alla vänsterliberalers favoritgetto, här kommer vi!