Publicerad 1 kommentar

Runkalendern 16. Týr

Nu ska vi öppna lucka nummer 16, och där hittar vi honom, han som borde ha stått i mitten av brädet, på plats tolv eller 13, eftersom, som vi väl nu är överens om, inte Odinn eller Thor gjorde det, när runraden kom till. Odinns runa var istället Hästrunan, som vi kommer tala om snart, även om han så småningom framförallt kom att förknippas med Nödrunan, nr. 9, som egentligen är nornornas.

En annan potentiell himmelsfader, Thor, fick representeras av Reidrunan (Vagnrunan) på plats nr. 4. Heimdall på plats 8 (Hagalrunan) räckte inte heller riktigt till för att nå ända fram. Även om de nämnda varit så starkt knutna till respektive tal att de inte kunnat byta plats så hade de ju kunna erhålla ytterligare en symbolisk koppling till tronen i mitten, plats tolv (eller 13).

Där tronar istället alltså Ull, som i tidens anda, d v s bronsålderns, i egenskap av solgud kom att överglänsa den tidigare himmelsfadern och ta över hans roll, innan han själv detroniserades. Frågan är om Týr var den som detroniserade, eller den som detroniserades? Eller ingen av dem?

Personligen tror jag att Thors alter ego, åskguden Fjörgynn, särskilt omnämnd i lucka 13, hann emellan, men annars är svaret ja: Týr bör ha varit den förste indoeuropeiske himmelsguden, och möjligen hann han också ta över under epoken som följde efter att runraden ristades, nämligen under den förromerska järnålderns 500 år fram till Kristi födelse.

Týr, den enhandade segerguden, är den som nämns efter Odinn i den passage i Tacitus’ Germania, när han berättar om vilka gudar germanerna främst dyrkade. Merkurius, Mars och Herkules kallar han dem, såsom romarna alltid gjorde, enligt ’interpretatio romana’, en översättning till sina egna.

Tyr är alltså en krigsgud. Hans mod är oöverträffat, det är han som sticker in handen i Fenrisulvens gap för att se till att vargen låter sig bindas, en myt som har ur-indoeuropeiska rötter. Han är också den gud forskarna tror var den germanske himmelsguden före Odinn.

Detta dels eftersom Týrs namn betyder just Gud, och överensstämmer med namnet på den proto-indoeuropeiska himmelsfader som språkforskarna har rekonstruerat. Dels eftersom man på olika grunder uppfattar Odinn som en relativt sentida gud, och har ett namn som inte stämmer alls.

På Negauhjälmen, där den av runologerna idag icke erkända runinskrift står ristad sedan ca 400 år före Kristus, kan man läsa ’teiva’, vilket skulle kunna vara den allra tidigaste formen av gudens namn. Det är också oomtvistat att det är Týr som är avbildad på ett av de jylländska Gallehushornen, enhandad och tillsammans med sin ärkefiende Fenrisulven.

Just denna historia har gått till eftervärlden om Týr, och det ser ut som detta också kan vara mer eller mindre det enda om honom som man minns även då hornen gjordes, ca 400 e.Kr., utöver en vag bestämning till lagstiftande och den av Tacitus bekräftade rollen som krigsgud.

Týr kan också ha haft en sydtysk gemål, vid namn Zisa, enligt ett manuskript från 1100-talet. Ett namn som sammanställts med den mystiska Isis, som sueberna påstods ha dyrkat enligt Tacitus. Vad Týrs eventuella gemål kan ha hetat längre norrut är inte känt, men det är inte omöjligt att vi finner henne på platsen intill, i nästa runa, d v s Bjarka.

Suebernas Isis har en intressant koppling också till de frygier som dyrkade Kybele, eftersom hon påstås ha haft ett skepp som sin symbol, som Tacitus ansåg liknade liburniernas. Dessa liburnier levde vid den adriatiska kusten, där frygiernas föregångare, brigerna, också levat under en tid.

Tacitus nämner även namnet Tuisto eller Tuisco, som skulle vara far till människans anfader, Mannus. Den senare stavningen, om den är rätt, skulle kunna betyda Týrs son. Den förekommer dock bara i ett manuskript.

Men även Tuisto kan ha varit förknippad med Týr i hans roll som högste himmelsgud (och därmed kanske också förklara ’felstavningen’) – så som den kan ha kommit att förvanskas till, innan han detroniserades. Namnet betyder den dubble, och har i alla germanska språk en negativ konnotation: tvist, konflikt.

Som vi redan nämnt så är tvåtalet något negativt och förklarar thursarnas placering i runa två. Som vi också talat om, så har den persiska och zoroastriska  religionen kommit att vända på betydelsen av de gudomliga vediska devas, till att bli Avestas demoniska daevas.

Något liknande kan ha hänt Týr i stora delar av hans kultområde, något som också skulle förklara varför bara angliskan/engelskan behållit en positiv konnotation; det förefaller ju som om hans kult varit starkare i Angeln, att döma av ortnamnen.

Den första stavningen, Tuisto, ger också en etymologi som är parallell med den vediske Tvastars, morfadern till tvillingarna Yama och Yami, som i sin tur kan kopplas språkligt till den nordiske urjätten Ymir. Yama är den vediske dödsguden.

Tvastar råkar också i vedisk mytologi tillhöra släktet Bhrigu, att jämföra med de nämnda brigerna. Det finns också ytterligare kopplingar till frygierna, som bodde vid sjön Ascania och kan vara ursprunget till det bibliska namnet Ashkenaz, som i sin tur enligt ett rabbinskt manuskript från 1000-talet var en härskare över ett germanskt folk i norra Europa.

Att Týr görs till Odinns son först i sen tid, antyds av en tidigare uppgift där han istället är jätten Hymirs. Men kopplingen mellan den vediske Tvastar och hans sonson dödsguden Yama, visar att detta också kan vara en hågkomst om en tidigare omvänd släktrelation – Yamas nordiske motsvarighet kan nämligen ha varit Odinn, i hans mest ursprungliga gestalt som dödsrikets härskare, en roll som sedan förvandlas till psykopomp.

Positionen vid slutet av andra ätten är betydelsefull och att Týr givit namn åt en av våra veckodagar, tisdagen, visar att han långt in i vår tid fortfarande ansågs vara en betydande gud. Redan i Runmästarens tid var Týr dock så uppenbart avpolletterad från himmelsgudstronen att det inte fanns någon tvekan om att hans plats flyttats från mitten av brädet.

Týrs namn kan också betyda ’glory’, ’härlighet’, precis som Ulls, och det ger förstås möjlighet till sammanblandning och förväxling, som kan ha möjliggjort eller förenklat ett mer eller mindre medvetet genomfört tronskifte, särskilt om någon annan gud hunnit komma emellan.

Vi ska passa på att påpeka att runan naturligtvis skulle kunna ha varit menad att avse gudar i generisk bemärkelse, någon accent över y skulle i så fall inte finnas, men så kan det ha varit tänkt från början, även om det är osannolikt: gudarna finns ju redan representerad med Assrunan, och detta på den mest prominenta platsen: det heliga tretalets.

Týr uppges vara en av asarna, vilket också kopplingen till den vediska klanen Bhrigu skulle på ett sätt verifiera; i de vediska texterna var Bhrigu själv en av asuras. Men även den vediska kontexten måste vara en sen utveckling, eftersom den högste himmelsguden ju var den förste av de egentliga gudarna, devas, och därmed motsvarigheten till vanerna.

I Runmästarens tid hade sålunda asarna för länge sedan kommit att etableras som det gudomliga släktet par préférence och Týr var med största sannolikhet en av dessa redan då. Vanerna förärades ingen egen runa, troligen eftersom de ansågs omfattas av begreppet asar som gudomligheter i vidare bemärkelse.

På samma sätt, fast omvänt, kan det berömda svärdet Tyrving ha varit avsett att tillägnas Týr, fastän namnet saknar accent. Detta svärd gick enligt Hervararsagan i arv bland svenska kungar, vilket är spännande, inte minst eftersom sagan skildrar historiska händelser där goterna är inblandade.

En av goternas undergrupper kallades tervinger, vilket även skrivits som tyrvingar, och bland goterna så stod guden så högt i kurs att han räknades som född ibland dem, enligt vad Jordanes skriver i sin Getica från 500-talet. Det mytiska svärdet kan faktiskt ha varit Attilas.   

Týrrunan är, som alla ser, den logiska konsekvensen av att horisontella streck var otillåtna. I övrigt är överensstämmelsen med grekiska Tao fullständig, liksom med latinets T. Eftersom han är bara en av två gudar som namnges av runmästaren så bör vi fråga oss varför.

Kan det ha varit på grund av hans stora betydelse? Inte nödvändigtvis. Runmästaren hade en preferens för dubbeltydighet. En gammal norrön tradition verkar det, som levde kvar i den poetiska Eddans beskrivningar. Runraden rymde därmed mycket mer än blott 24 företeelser.

Det är heller inte några alldeles självklara sådana, med begynnelsebokstaven T, som Týr slår ut, som annars skulle bevisa hur högprioriterad han är. Ännu svårare är det faktiskt att hitta sådana som han självklart skulle associeras med. Hand, Mod, Seger. De fanns, men konkurrerades lätt ut. 

Det kan ha varit därför som runmästaren kände sig nödsakad att använda Týrs egennamn, trots att han egentligen haft samma ambition med honom, som med övriga gudar: att dölja dem för den oinvigde, genom att istället ange de föremål eller företeelser som associerades med dem.

Týrs placering som runa 16 i den dolda ordningsföljden och som 17 i den mer ’offentliga’ är likvärdig med Hagal/Heimdalls på plats åtta/nio, som ’grindvakt mellan två ätter. Det ger honom sannolikt en högre status, men inte den högsta, den som vore rimlig för himmelsguden.

Tacitus skulle förstås ha kunnat missuppfattat saken. Men vad som är minst lika besvärande är avsaknaden av andra bevis. Några fåtaliga brakteater runt år 500 som anses föreställa ’den enhandade guden’ står sig slätt mot en hel uppsjö av Odinnsbrakteatrar och Thorsamuletter.

Även den av mig föreslagne solguden Ull har man hittat fynd från vendeltid, som talar för att han fortfarande dyrkades i Uppland så pass sent som år 600. Ringfynden talar också för att Ull enligt kulten var löftesedernas gud, en roll som anses ha hört till den högste himmelsgudens domvärjo.

Att Týr inte heller var en särskilt framträdande gud i de isländska sagorna, trots hans förpliktigande namn, gör det mer eller mindre självklart att han i så fall istället måste ha haft större betydelse tidigare. Frågan är bara hur långt tidigare.

Sagornas minne var långt, troligen måste vi gå tillbaka till tiden runt Kristi födelse för att det skulle vara så tomt att Týrs eventuella maktinnehav skulle kunna ha hunnit glömmas. Men enligt Tacitus var det alltså Merkurius (d v s Odinn) som vid cirka år 100 redan satt på tronen.

Odinns kröning måste ha skett väldigt ’nyligen’ i så fall, om det skulle finnas utrymme alls för Týrs regentperiod som den högste himmelsguden, efter Ulls abdikering ca år 500 f.Kr.  

Och om solguden Ull från bronsåldern ännu tusen år efter sin abdikation kunde engagera en egen kult, hur kommer det sig då att Týr var så lite hyllad? Som jag tidigare antytt, så är min favorit som Ulls efterträdare på Hlidskialf, asagudarnas högsäte, istället Heimdall.

Det kan dock möjligen ha med regionala skillnader att göra. Vi ska ju komma ihåg att runmästaren precis som Snorre Sturlasson representerar egna snävt geografiska perspektiv, som inte måste eller ens kunde vara allmängiltiga för hela det germanska området.

Tiveden är nog namngiven efter Týr, liksom möjligen Tierp. Men bare ett enda sakralt ortnamn med guden Týr finns belagd i Sverige, dagens Torskinge i småländska Finnveden. I Norge finns också bara en säker förekomst. I Danmark är de talrika, men även på Fyn saknas de.

Ett enda sakralt Týr-namn i Sverige.

Intrycket är att kulten av Týr aldrig slagit an på den fennoskandiska halvön, eller alternativt att den försvunnit så tidigt där, att den inte satte spår i ortnamnen. Avsaknaden av Týr-namn på Fyn är också intressant, Kulten på Jylland och Själland ser ut som överlevande undantag.

Hur gamla är våra ortnamn då? En av våra främsta namnforskare, Per Vikstrand, har i en banbrytande genomgång visat att somliga namnändelser faktiskt kan vara från bronsåldern. Och orter med sakrala förleder hör till de garanterat äldsta. Så vad vet vi om bronsålderns Týr?

Knappast mer än om järnålderns. En hällristning i Tanum föreställande en man med en hand, behöver inte vara Týr, men kan vara det. Om det skulle vara Týr så ger bilden intryck av att ha med kalendarisk information att göra. En likaledes handlös man på en av stentavlorna i Kiviksgraven kan också vara Týr. Även här kan det vara fråga om en referens till tiden, ett fenomen som mycket väl kan ha haft med guden att göra, men som vi saknar bekräftelser på.

Utan närvaro av Fenrisulven så får det räknas som osäkra förekomster. Det betyder att Týrs försvinnande från kulten i Sverige och Norge, och danska Fyn bör vara ännu äldre. Om han varit himmelsfadern här så talar vi troligen om föregångaren till Ull.

I Danmark, där Ull saknas i ortnamnen, så ser det däremot ut som att hans kult kan ha fortsatt under bronsåldern. Kanske var, som en del forskare tror, det mytiska kriget mellan asar och vaner, ett krig också mellan olika kulter, men inte mellan Odinns och Ulls, utan mellan Týrs och Ulls?

Danske Saxos nidskrift om Ull, som grep makten i Asgård under tio år – obs. det olycksbådande talet 10, Isrunans – skulle i så fall kunna vila på mycket gamla hågkomster. Att lägga på minnet är dock att såväl asar som vaner med all säkerhet båda har ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung.

Vi vet nu att våra första indoeuropéer, stridsyxorna, kom hit via Mälardalen och Östsverige först. De hade haplogrupper R1a. Dessa kan ha haft en preferens för vanerna. De som något senare kom via Skåne bar även på R1b, och kan kanske istället ha haft asarna som favoriter. När de sedan blandades, så krävdes en kultisk förklaring. Man slöt fred, både bland människorna på jorden, och bland gudarna i himlen.

Publicerad 1 kommentar

Runkalendern 15. Sol

Nu ska vi öppna lucka nummer 15, och lämpligt nog så hittar vi här Solrunan, alldeles intill sina båda hjälpare. Att detta också bör ha varit en viktig anledning till såväl solens som hjälparnas placering i runraden kan man inte bortse ifrån.

Men man kan ju också förundras över hur det kommer sig att dessa placerats på avstånd från Ull, den solgud som vi tror erövrade himmelsfaderns tron under bronsåldern. Fanns det inte plats? Det ska vi återkomma till, jag tror att runmästaren ville säga oss något med detta.

Precis som månrunan Kenaz, den femte i den hemliga ordningsföljd som Sigurd Agrell avslöjade, så representerar Solrunan ju knappast någon personifierad gud, utan mer av ett mytologiskt kultföremål. Den har i nordisk myt ett kvinnligt kön, men Sunna, eller Sol, saknar personlighet.

Eftersom solguden var en man, var det logiskt att göra solen feminin. Så såg det ut i det proto-indoeuropeiska kosmos som flertalet av runradens namn relaterar till; de personifierade mångudinnorna är yngre, men kan å andra sidan ha ännu äldre icke-indoeuropeiska förebilder.

Solguden var i sin indiskt vediska variant son till himmelsfadern, en familjekonstellation som även kan ha indoeuropeiska rötter. Men sådana här samband var föränderliga. Solen har också olika funktioner, och betydelse, inte minst på grund av klimatet.

Den assyriske Nergal var Solen vid middagstid, kallas ’Brännaren’ och är både rasande och underjordsgud samtidigt. Det är svårt att föreställa sig en så dödlig sol på våra breddgrader, därför är det rimligare att denna härskarkaraktärs vrede istället förknippas med andra symboler.

Solen är både en härskarsymbol i sig, och lämpar sig alldeles särskilt väl för envåldshärskare, som höjer sig högt över folket – och ställer sig ensam i förgrund bland himlakropparna. Det är en anledning till att vi kan misstänka att den runda guldplattan på Nebraskivan under högkulturens slutfas kan ha kommit att omtolkas så att den representerade solen istället för fullmånen.

Detta högmod tycks ha förebådat härskarens fall, även om detta sannolikt mer direkt kan härledas till Theras vulkanutbrott år 1600 f.Kr. Men på våra breddgrader är annars solen framförallt förknippad med fruktbarhetskult, en uppenbart lika nödvändig ingrediens som vatten och jord.

Intressant är att Nergal också firades vart nionde år, en kult eller talmagi som anknyter till asatron. Medan Nergal alltså har egenskaper som delvis överlappar Odinns, så har den akkadiska solguden Ninurta, som senare sammansmälter med Nergal, en pilbåge i sin ägo, i likhet med Ull.

Avstånden över tid och rum gör att likheterna kan vara tillfälliga, men visar ändå hur det skulle kunna ha gått till, när en tidigare mindre prominent gud får högre status, och upphöjs till den högste bland gudarna.

Att Ull kan ha sammansmält med någon lokal, redan befintlig storhet är en möjlighet bland flera. Den här typen av metamorfos måste ha varit förhållandevis lätt att genomföra i den germanska myten eftersom guden själv bara ’äger’ själva symbolen, solen, för sin dyrkan, istället för att själv personifiera den.  

Som ni ser så består solrunan av ett dubbelt sicksackmönster. Det var också så runan avbildades i de först kända ristningarna; det hände att man både gjorde färre och fler sicksackanden, men det var ändå så här som den arkaiska förlagan av Sigma såg ut.

Det verkar ha varit en något av en tillfällighet, för Sigma, precis som dess feniciska förebild Shin, har inte alls samma symboliska konnotationer. Så varför nöjde sig runmästaren med Sigmas form? Helst hade han ju åtminstone fäst den vid en huvudstav från tak till golv.

Det bör ha funnits två skäl: dels att sicksackmönstret hade en redan etablerad ideogrammatisk funktion i germansk myt. Dels att solen, precis som månen, helt enkelt inte ansågs lämplig eller möjlig att ’binda’.

Mönstret med sicksackränder är mycket vanligt förekommande på keramik ända sedan trattbägarnas, de första jordbrukarnas ankomst till Sverige för 6.000 år sedan. Att det också förknippades med solen kan vi inte veta. Men det finns minst en god indikation. Kiviksgraven.

På hällarna i denna unika östskånska grav har arkeologerna Andreas Toreld och Tommy Andersson nyligen lyckats fått fram mönster som tidigare varit osynliga eller övermålade. De föreställer bland annat sådana här märkliga ’plommonstop’, som vi talade om i lucka 11 i samband med tideräkning. Det vore ju på intet sätt märkligt om de samtidigt har med solen att göra, som tillsammans med månen utgjorde astronomernas viktigaste hållpunkter.

De liknar på pricken dem som de båda statyetterna från Stockhult bär och som vi hittade när vi öppnade lucka 14, solgudens båda hjälpare. Ännu fler finns på en teckning av en delvis försvunnen häll. Vi har också dubbla par hästar och solkors på samma hällar.

Är det en uråldrig förlaga till Ingvaz eller två soltecken?

Och vi har dubbla yxor avbildade på en nu försvunnen häll. På en annan så ser vi kanske solvagnen, med en av hjälparna, en asvieniai, bakom två vita hästar. Till allt detta kommer dessa sicksacklinjer som rent av kan tolkas som de ideogram för solen som runmästaren använt.

Och vad är det för mystiska figurer längst ned här?, Sambandet är inte helt möjligt att klarlägga, skall medges, men de  påminner spöklikt mycket om Perchta i lucka 13, vår Huldra.    

På kalendern placerar vi vår sol i gryningen i öster, i trygg förvissning om att hennes hjälpare står beredda vid skymningen att hjälpa henne genom natten. Imorgon får hon kasta sitt ljus över nästa lucka.

Publicerad 2 kommentarer

Runkalendern 14. Algiz

Nu ska vi öppna lucka nummer 14. Algiz ljudvärde ligger i slutet av ordet och vi brukar återge det med ett Z. Detta ljudvärde skiljer sig nog inte mycket från grekiska Zeta, vars arkaiska variant såg ut så här:

Med tre streck, varav två horisontella, så är det fullt möjligt för runmästaren att landa i det som kom att bli Algiz utseende. Men det finns också två exakta förebilder i det arkaiskt grekiska alfabetet: Psi och Chi. Av dessa ligger Psi närmast i ljudvärde.

Algiz
Psi

Runmästaren kan alltså ha utvecklat Algiz på egen hand från Zeta men då säkert efter inspiration från Psi, eller så tog han Psi rakt av. Oavsett vilket så är Algiz ännu ett indicium för att det var i den joniska övärlden som runmästaren lärde sig alfabetet, för det var bara där Psi användes.

Algiz betydelse är nästa och än mer intressanta fråga. I den senare engelska futhorcen översätts runan som Älgrunan. Dess utseende är närapå ett piktogram för älgens krona, så tanken var säkert näraliggande. Särskilt i norra änden av Sverige, där älgfångstgropar var vanliga.

Vårt ord för älg går också att härleda till ett proto-germanskt ord algiz. Samtidigt är det lite svårt att förstå varför just detta ord används för att uttrycka ljudvärdet, som var mycket allmänt. Det handlar nämligen om maskulin ändelse i nominativ, var och varannat substantiv slutade så.

Många andra djur saknas i runraden. Hund, svin, varg, björn, orm, fisk och säl. Alla dessa var mer betydelsefulla för människan, både kulturellt, ekonomiskt och/eller och inte minst, sakralt. Älgen finns på hällristningar, men då nästan bara i norr, och den förekommer mycket sparsamt i Eddan.

I England så var älgen ett exotiskt och främmande djur redan då deras futhork kom till. Det skulle förstås kunna tolkas som ökad äkthet, med antagandet att man pietetsfullt valt att behålla en symbol trots att den förlorat något av sin mening. Men mer troligt är att man missuppfattat något.

När urgermanskans maskulina ändelse –iz slutade att användas förlorade Algiz sin funktion. I futhorken behöll man runan men ljudvärdet ändrades. Och i den yngre futharken vändes det älgliknande tecknet upp-och-ned, samtidigt som dess ursprungliga form övertogs av Mannaz-runan. Detta innebar att det blev ännu lättare att tappa grepp om vad runans ursprung handlade om.

En glömd betydelse kan förstås också ha övertagits av en senare, särskilt när tecknet så lätt leder tankarna dit. Men troligen beror glömskan mest på att Algiz förlorat sin religiösa betydelse långt innan dess. Så vad skulle denna betydelse ha varit?

Jo, ordet Algiz har en latiniserad form, Alcis, som användes av Tacitus om ett gudapar som dyrkades av den germanska stammen Naharvalerna. Tacitus Germania skrevs år 98, och då var alltså dyrkan av dessa båda gudar troligen redan begränsad. De kan ha varit älggudar, eller inte.

I baltisk myt heter de asvieniai, och är hästgudar, som körde en solvagn över himlen, bakom två vita hästar. Och legenden om hur anglosaxerna invaderade England på 400-talet handlar om de båda ledarna Hengist och Horsa 14:5, vars namn betyder hingst och häst.

Möjligen kan också Ynglingatals brödrapar Alrek och Erik, som i hästkapplöpning dödade varandra, vara en liknande myt, men sådana kapplöpningar vet man förekom och att det rörde sig om farliga lekar finns också evidens för. Liksom om dödliga maktkamper mellan bröder.  

Erik och Alrek

Myten om ett heligt brödrapar har faktiskt ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung, och går alltså mer än 5.000 år tillbaka i tiden. Såna finns belagda i sanskrit, de vediska hästgudarna ashvinerna, vars andra namn Nasatya också har en indoeuropeisk rot och betyder ’trygg hemkomst’.

Ashvinerna

Och det är i detta uttryck vi sannolikt ser deras betydelse under bronsåldern; de var solgudens hjälpare som jag tidigare berättat om, de båda som hjälpte solen på sin dygnslånga väg, över och under jorden.

En oklar fråga är om Algiz är asar eller vaner, men det mesta indikerar det senare. Viktigast är att solguden själv är en av vanerna, som vi ska se. Deras motsvarighet i Rigveda utgörs av ’devas’, sonsöner till solguden.

Devas utgör de ursprungliga gudarna, medan asuras antingen upptas bland dessa, eller utgör gudarnas fienden. Asuras motsvarigheter inom zoroastrismen utgörs av ahuras, båda orden betyder ’herre’ och man tror dessa också har en gemensam PIE-etymologi med de nordiska asarna.

Det är intressant hur man inom zoroastrismen också har en motsvarighet till devas, nämligen daevas, som fått samma roll som de onda vediska asuras. Den här typen av kullerbyttor är inte ovanliga när religioner breder ut sig över stora geografiska områden, under stora tidsrymder.

Algiz var allmänt dyrkade, vilket symboliskt bekräftas i form av den frekvent förekommande dubbleringen av gravgåvor, framförallt av yxor. Det finns också statyetter, som de båda vi visade i lucka nummer två, och som här, i en teckning avseende ett fynd från Grevensvænge på Själland.

Men då runraden ristades hade de troligen redan förlorat en stor del av sin betydelse. Deras kult kan ha varit obsolet, ja, kanske hade den till och med börjat symbolisera onda krafter. Just på detta sätt behandlades ashvinerna i senare zoroastrisk tro, där de gjordes om till demoner. Det är ett gott indicium för att gamla gudar sällan försvinner, men desto oftare får en annan form och annat innehåll med tiden, ibland och som här, ett diametralt annorlunda. Och ni som undrar varför Algiz får ordningstalet 14. Jag har inte glömt den frågan. Ni kommer få svaret i lucka 21.

Publicerad 3 kommentarer

Runkalendern 13. Pertra

Pertra
Pi

Nu har vi kommit halvvägs och passerat en viktig punkt: tal upp till tolv skriver man ut med bokstäver, sedan vidtar de stora talen, som vi använder enbart siffror för. Det första av dessa är 13 och det var ett mycket viktigt mytologiskt tal, kanske det viktigaste av alla.

Uruz igen

När vi öppnar lucka nummer 13 finner vi ett tecken där som inte är helt lätt att förklara. Att runmästaren vrider på förebilden (arkaiska Pi) ett kvarts varv är visserligen logiskt, de båda tvärslåarna kan ju inte vara horisontella, och formen som Uruz har är upptagen.

Men åtminstone jag tycker att runmästaren borde kunna ha nöjt sig med den här varianten, som har samma antal streck som förlagan och som inte kan förväxlas med något annat tecken – och som är minimalistiskt, såsom han annars så tydligt strävat efter.

Varför inte?

Han måste ha haft sakrala motiv, ideogrammatiska. Återigen kan man, om man vill, se hänvisningar till månens ny och nedan, vilket i så fall är ännu en referens till en månrelaterad gudom. Men av vilket kön? Asatrons måne var ju manlig, eller hur?

Ni som tittade på förra programmet vet att vi här ska ta oss an brädets drottning, Moder Jord. Men den som tänkt efter inser att det väl lika gärna kunde ha varit i förra rutan som hon skulle placeras medan vi nu skulle få träffa kungen. Vad är det som knyter dem till talen tolv respektive 13?

Talet 13 räknade Agrell som ’det stora trolldomstalet’, det är inget annat tal som så tydligt förknippas med magi i antiken – liksom än idag. Och eftersom månen var lika tydligt kopplad till magi återvänder vi till just frågan om månen var man eller kvinna.

Visserligen finns manliga kandidater som den mycket sparsamt nämnde Mundilfare, och Máni, månen själv, men de är inte alls så framträdande att de med självklarhet placerar sig mitt på brädet. Det här är en prominent position, kanske den mest prestigefyllda av alla.

Det saknas också antika manliga mångudar som ger oss anledning att tro att det kunnat se annorlunda ut på bronsåldern. Det mest noterbara undantaget var den sumeriske Nanna (en man), men han var vis, snarare än magisk. Dominerande egyptiska mångudar är än mer frånvarande.

Däremot finns flera kvinnliga mångudinnor med magi som specialitet. Vi har nämnt den grekiska Hecate. Och före henne den egyptiska gudinnan Isis, som med magi helade Osiris, sin makes 13-delade kropp. Hans manslem hittade hon aldrig, så den fixade hon till helt på egen hand.

Hennes frygiska efterföljare Kybele är än mer intressant. Hon var nämligen mycket dyrkad i Anatolien vid den tid vår runmästare bör ha befunnit sig där. Hon blev senare förd till Rom, i form av en svart meteoritsten, och hon kallades där för Magna Matres, den Stora Modern.

Kybele med katten.

Kybele  var ’den födande stenen’, Petra genetrix, och ansågs vara Mithras, solgudens moder. Eftersom hon verksamt skulle ha bidragit till romarnas seger över kartagerna kom hon att upphöjas till den 13:e gudomen i den romerska zodiaken, observera ordningstalet.

Just födandet var en central aspekt i en sann jordmoders gestalt. Isis skickliga handarbete med Osiris manslem måste räknas hit, och den blodiga Kybelekulten hade samma tema; genom att skära av lemmen på sin älskare Attis skänkte hon liv åt både människorna och åt jorden.

Romarna var bokstavligen tvungna att förbjuda detta inslag i kulten för att inte Attisprästerna, i sin blinda dyrkan och i vild extas skulle begå självmord på detta sätt.

Temat är även i svensk folklore sammanknutet med samma beståndsdelar: magi, födelse, stenar och talet 13. Myten om så kallad ormsten är ett exempel: för att få ormen att föda sådana, så skulle man enligt en svensk svartkonstbok knyta svarta silkesband runt dess navel – 13 stycken.

Ormsten

Såväl Kybeles upphöjelse i Roms zodiak som ormstensrecept är dock sannolikt av senare datum än runraden, även om man inte kan säga säkert: ormkult förekom redan på bronsåldern, enligt hällristningar i Tanum. Ordningstalet är inte heller helt bekräftat i de runrader vi känner till.     

Ormkult i Tanum

Runradens ordningsföljd är given på Kylverstenen, Vadstenabrakteaten och Grumpan-brakteaten, men just vad gäller tolfte och 13:e tecknen så är de omvända på Kylverstenen, den första hela bevarade raden. Det verkar som om det var fler som hade problem att hålla reda på detta.

De (nästan) hela runraderna.

Även om tolv var ett betydelsefullt tal så tycks 13 dominera både i antik och nordisk gematri. Ponera att vår runmästare drevs av egna motiv. Att han kanske inte var så förtjust i den solgud som att döma av det allt bistrare klimatet under bronsålderns slut tycktes ha övergivit nordborna.

Tänk om han medvetet placerade ’Moder jord’ på den mest prominenta platsen, 13, och ändrade en tidigare given men kanske inte helt fastslagen och något diffus ordningsföljd, för att på så vis hjälpa till att detronisera den äldre och i runmästaren tycke misshaglige och ohjälpsamme guden?

Indicier för att den manlige himmelsguden Ull någonsin skulle ha varit förknippad med 13 saknas, men är heller inte särskilt starka vad avser talet tolv. Agrell sökte bland samernas trolltrummor och sannolikt skulle Ull, såsom jaktens gud, liksom samernas motsvarighet, ha haft björnen som totem. Ett djur som ansågs ha ’tolvmannakraft’, eller ’tio mans styrka och tolv mans vett’. 

Den tolfte runans anknytning just till idegranen har också observerats. Det generiska ordet ’träd’ saknas ju i runraden, ’T’ var upptaget. Kanske hade runmästaren här en dubbel tanke, en minnesregel, som skulle göra det lättare att hålla reda på vår sol- eller himmelsguds placering?

Det finns ett träd i Odens trollsångers tolfte vers, och vi har livets träd i Uppenbarelseboken, som gav tolv skördar och som motsvarades av ett tolvgrenat träd i den antika zodiaken. Men att generellt sätta träd i samband med talet tolv är det nog få som gör spontant.

Anknytning finns alltså, men är ganska svag. Som alla vet är minnesregeln ’svart dam på svart ruta’ bra att ha i schack. Men om någon skiftar regler så vet man inte längre vad som är rätt. Positionerna kan ha växlat. Indicierna pekar dock ändå mot att Ull hör hemma på plats tolv.

Men vem passar då runa 13, Pertra, med? Vi har ju ingen gudinna som heter så? Nej, men vi har flera som börjar på ’F’. Båda våra främsta kandidater: Freya och Frigg. Och enligt en germansk omljudsregel så har många av våra ord med ’F’ som begynnelsebokstav tidigare haft ett ’P’.

Exempel som fisk, som i latinet heter pisces, och fader, som motsvarar latinets pater. I båda fallen har latinet varit det indoeuropeiska arvet trognare. Något språkligt samband mellan Frigg och Freya respektive ’pertra’ är det trots detta ingen som har hittat.

Det finns dock en figur som ännu lever kvar i tysk myt: Mor Hulda, som ser ut att kunna vara äldre än de flesta asagudar, och som enligt Marija Gimbutas teorier till och med skulle kunna vara ett arv från för-indoeuropeisk tid, en över 5.000 år gammal pan-europeisk modersgudinna.

Gimbutas jordmoder – förlaga till Kybele?

Mor Hulda kallas här i Sverige för Huldran och Hon har i Eddan också en sparsamt nämnd föregångare vid namn Holda som visar att folksagorna är mycket gamla. De ålderdomliga ordet huld betyder ’rättvis, vänlig och behaglig’, vilket kanske förvånar den som hört om henne, inte minst i Ynglingasagan, där Huld är en elak trollpacka som tar livet av såväl Vanlande som Visbur.

Ursprungligen var hon en godhjärtad figur, men efter kristnandet fick hon alltså en allt mer ond, häxliknande karaktär i folksagorna. Det lär vara hon som far till Blåkulla vid påsk, med sin karaktäristiska häxhatt med slokbrätten. Just en sån som grekiska Hecate också avbildats med.

Den vita frun , Mor Hulda/Perchta

I Sydtyskland har Mor Hulda ett annat namn: Perchta. Se där – ett begynnelse-’P’, nu börjar vi närma oss! Namnet tros betyda ’the Bright one’, den ljusa, vilket är nära bokstavsbetydelsen av en av mor Huldas aspekter, ’den vita frun’, som efter kristen förvanskning blivit till ett ont spöke.

Tyska Mor Hulda sänder i en fabel ut en hel armé med kvinnor som har en skära i sin hand, det är intressant eftersom det anknyter henne till – månen. Och förstås även till nymåneskärans Hecate igen, den svarta magins grekiska gudinna.

Mor Hulda firades in i sen medeltid i samband med trettondag jul, som hon rent av kan ha personifierat under namnet Epifania – notera alltså talet 13. Hon var känd bland såväl franker som visigoter och i södra Österrike och Slovenien uppträdde hon i en manlig variant, som tros ha haft ursprung i figuren Berchtold, den vite härskaren. I Alperna lever en förkristen jultradition, ’Den Vilda jakten’, faktiskt fortfarande kvar, i vilken Perchta har en central roll.

Perchta i olika skepnader, avbildade av etnografen Karl Rozum, efter de sägner om henne som denne nedtecknat.

Karl Rozum, böhmisk etnograf som levde vid förra sekelskiftet, samlade folksägner om Perchta och tecknade henne enligt de drag som folkloren fortsatt ackumulera ända in i sent 1800-tal. Gudinnans äldsta ursprung kan spåras till såväl germanskt som keltiskt språkområde, vilket, tillsammans med hennes många olika namn är ännu en anledning att förutsätta hög ålder.

De två guldhattarna funna i Axtroki i spanska Baskien.

En möjlig ledtråd kan de i lucka 11 beskrivna plommonstopsliknande guldhattarna ge. Tre av dessa kommer nämligen från norra Spanien, varav två från Axtroki i Baskien. Hantverket och utbredningsområdet över Irland, Frankrike, Alpländerna (Berlinhatten tros vara härifrån), södra Tyskland och Eberswaldeskatten nära Oders mynning skvallrar om ett arv från den atlantiska klockbägarkulturen.

I skålarna från Axtroki går det kanske rent av att påvisa samröre med det urgamla Europa, som fanns innan indoeuropéerna nådde hit. Just i Baskien lever nämligen ättlingar från denna kultur kvar både språkligt och genetiskt.

Hattarna är försedda med varsitt band med Perchta-processioner.

Länken är, skall medges inte särskilt påtaglig, men tittar man noga, så kan det band med svagt S-formade figurer som löper runt båda skålarna, med lite god vilja tolkas som en procession med Perchta-gudinnor. På båda skålarna är S-formen spegelvänd, d v s processionen ser ut att röra sig åt vänster.

Tolkningen baseras kanske främst på en rent intuitiv likhet med Rozums teckningar. Men också på ett par ’hårda fakta’: Perchta förekommer inte bara i singular, utan är kanske främst förknippad med de så kallade Perchtaläufe, ’Perchta-tågen’, där deltagarna bär groteska masker. Detta är en tradition med anor långt tillbaka, som än idag är populär i alpländerna, och vars förlaga alltså är Den Vilda jakten.

De S-formade figurernas tyngdpunkt ligger i deras nedre del; en genomgående förtjockning, som är tydlig på båda hattarna och knappast tillfällig. Den skulle kunna tolkas som en av klädet dold ’svanfot’ – en groteskt förstorad klumpfot på ena benet, som Perchta påstods ha varit utrustad med. Samtidigt är S:ens tvådimensionella huvudände smalt och skulle kunna tolkas som ett platt och minst lika groteskt huvud, just i stil med Rozums teckningar.

Perchta/Frau Holda kallades också Mormor Vinter i sen tids folklore. Här finns ett samband även med Skades öndurdiser, vinterfruarna. Och kanske är det dessa man velat återge på en stenhäll i den skånska Kiviksgraven?

Ett ännu äldre ‘Perchta-tåg’ eller en Oskoreia? Del av häll 7 i Kiviksgraven (efter Toreld/Andersson).

Åtta stycken, i en med de båda Axtroki-processionerna snarlik – och ett halvt millennium äldre – rad, med minst lika spöklika skepnader. Även dessa figurer är spegelvända mot vänster och deras antal överensstämmer med ekrarna på skålarna/hattarna från Badelunda och Eberswalde i lucka 11. De tycks stå inför eller röra sig mot en enhandad person, möjligen Týr, med ett betydligt mänskligare utseende (som uppenbart inte ingår i processionen).

Skade tror man rentav kan ha givit namn åt den skandinaviska halvön, vilket är en indikation på att hon fanns här mycket tidigt. Hon var som vi redan talat om av allt att döma en mångudinna, som sannolikt också skiftat kön över tiden. Sådana gudomliga könsbyten är sällsynta, men inte omöjliga. Vid införlivande av en underkuvad folkgrupps gudar är förstås ett tillfälle då så skulle vara mer plausibelt än annars, i rent missförstånd eller som en nödvändig anpassning till den egna kulten.

Det finns för övrigt ännu en möjlig ljusgudinna med anknytning till talet tretton, nämligen Lucia, vars namn betyder just ’ljus’ eller ’ljusbringaren’. Traditionen ska ha haft ett västsvenskt ursprung innan den förlorar sig ännu längre bakåt i förkristen tid.

Centrum för den här trosuppfattningen skulle i så fall ha varit det som under germansk järnålder hette Alvriket, d v s Bohuslän med omnejd, och som långt dessförinnan, under neolitikum, förefaller ha importerat en megalitgravstradition via Danmark eller direkt från britanniska öarna. Denna tradition omfamnades av klockbägarna, men är alltså ännu äldre än dem.

Den 13 december var vintersolståndets dag enligt den äldre Julianska kalendern, och datumet var i folktron förknippat med farliga skeenden. Lussekärringen var en häxa som kom ridande med sina ondskefulla följeslagare i vad som kallades lusseferda, en parallell till den alpina Perchtas Vilda jakten, som också hade ett eget svenskt namn: Oskoreia, en möjlig föregångare.

Apropå ovan nämnda könsbyte så handlade det, framförallt i Västergötland, istället om en Lussegubbe. Även Perchtas diametralt motsatta karaktärer, ett ljus i mörkret eller mörkret som kväver allt ljus, motsvaras av Lucia och hennes onda alter ego Lucifer, som visserligen är ett kristet påfund, men båda orden har en proto-indoeuropeisk etymologi.

Som vi kommer till i lucka 17, så har Lucia också en irisk motsvarighet, Brigid, vars namn har med upphöjdhet att göra, och som gärna förknippas med höga lågor. Att hon även kopplas till smide och poesi, båda lika kraftigt mansdominerade yrken förr i tiden, kan kanske också vara ett eko av ett svunnet könsbyte.

Guldcapen från Mold i Wales, en viktig länk.

En guldcape från äldre bronsåldern funnen i en trolig kvinnograv i Mold, Wales, förser slutligen jämförelsen med en ännu koppling. Dels med de iriska guldhattarna, dels med den fantastiska Nebraskivan, som den är samtida med och som vi ska ta upp i lucka 19. Guldcapen är del av ceremoniell dräkt/klänning som påminner om en poncho, eller en nutida prästs mässhake. Den är uthamrad av ett kilo guld till en tjocklek av 0,11 mm, med samma teknik och utsökta skicklighet som guldhattarna tillverkats i.

Capen saknar visserligen de för hattarna typiska ringarna med cirklar, men dess mest framträdande mönster är två trianglar på sidorna, som bör ha varit solsymboler. Utöver hantverksskickligheten utgör kult, guld och makt genom kontroll över tiden de med hattarna gemensamma nämnarna.

Nu när det förefaller som att vi har nästan alla pusselbitarna på plats ska jag avsluta med att röra till det för er igen. Ett problem för runmästaren var att det var ont om ord i urgermanskan som började på P. Och de blev bara färre i takt med att allt fler av dem kom att uttalas med F.

Som jag nämnde under fjärde luckan om åskguden, så fanns det en manlig Fjörgynn, stavat med två ’n’ på slutet. Germanska fergunja betyder bergets skog, gotiska fairguni skogsklätt berg. Han råkar vara far till modersgudinnan Frigg, som i en annan saga antyds även vara hans älskarinna.

Sannolikt bedrev Fjörgynn varken pedofili eller incest, däremot tyder de inkonsistenta uppgifterna på att han genom historien haft olika roller, som sagan ger dimmiga hågkomster av. En gång kan han ha varit himmelsfadern själv. Rent av innan solguden, den strålande Ull tog över?   

Fjörgynns baltiska och slaviska liksom indiskt vediska kollegors namn börjar på ’P’: Perun, Perkunas, Parjanya. Liksom deras två alternativa proto-indoeuropeiska rötter: Perkwunos och Peruhnos. Det betyder antingen ’Den hårdslående’, ’Ekarnas herre’ eller ’Han med blixtstenen’.

Idegranen, det enda trädet i runraden, skulle då stå som symbol även för eken, det hårda träd som blixten lättare fällde, och som hjälpte jordbrukarna att röja den under neolitikum täta ekskogen, som länge utgjorde ett stort hinder i såväl Tyskland som Sydskandinavien.

När det väl var röjt förlorade blixtguden delar av sin praktiska betydelse och på något nordligare breddgrader var blandskogsdomänerna mer lättbrukade. Det kan ha varit på jakt i sådana skogklädda berg som Ulls karriär från boskapsbeskyddare till dominerande solgud påbörjades.

Men Fjörgynns maktställning bör ha brutits mer än tusen år innan runmästaren skapade sin rad. Dock råkar Eddan samtidigt tala om en kvinnlig Fjörgyn, stavad med ett ’n’. Hon var åskguden Thors mor. Vi kan därför ana att hon också varit den manlige Fjörgynns maka. Fjörgyn passar förstås utmärkt som ledarinna för den nämnda nordiska ’åskfärden’ Oskoreia.

Den första indoeuropeiska gudinnorna saknar personifikation och bär endast snäva karaktärsdrag. Solen var visserligen kvinnlig, men kallades också himmelsgudens lampa eller hans öga. Därför är gudinnan Fjörgyn sannolikt det skogsklädda berget maka, en poetisk omskrivning för jorden.

Det är därför många forskare tror att hon var samma som vår ’Jörd’, dvs moder jord. Och det blir lättare att förstå den betydelseförändringen om man lägger in den antika traditionen och Kybele i ekvationen. Liksom hennes hettitiska föregångare, Perunas.

Hettiterna var ett indoeuropeiskt folk som bodde i Anatolien. I den urgamla sägnen ’Ullikummis sånger’ så nämns en kvinnlig klippa eller sten, som föder en klippliknande varelse. Det låter exakt som den arketyp varur frygiernas Kybele kan ha skapats ur.

Kybele, den födande stenen, Petra Genetrix. Det antikt grekiska och romerska ordet Petra betydde också ’klippa, sten’. Vid bronsålderns slutskede hade germanska Fiorgyn fortfarande ett namn som började på ’P’. Men runmästaren valde ändå Pertra, klippan, ett icke-germanskt ord.

Det gjorde han troligen för att det gav associationer både till Jörd och till den mäktiga Kybele han hört talas om i det joniska Grekland. Och för att detta måhända på ett bättre sätt beskrev den Moder Jord som Fjörgynn nu hade utvecklats till. Med en mycket dominant personlighet. En Modersgudinna som troligen tagit intryck från jordbrukare som fanns här redan innan indoeuropéernas ankomst. Och som hade betydande likheter med den Freya vi känner från Eddan. Gimbutas teori skulle i så fall faktiskt kunna stämma: att modersgudinnan verkligen är uråldrig.

Publicerad 1 kommentar

Runkalendern 12. Eihwaz

Nu ska vi öppna lucka nummer tolv, i mitten av den äldre runraden. Och precis som på schackbrädet kan vi där förvänta oss en kung och en dam. Eller mer exakt: himmelsfadern och jordmodern, ett par som fanns representerat i så gott som alla äldre jordbrukande folks religioner.

Hade nu runraden kommit till som dagens runologer inbillar sig så borde förstås Odinn suttit på denna tron, kanske med Frigg på andra sidan salen. Men nej. Inte heller Týr, hans troligen närmaste föregångare, var aktuell under runmästarens tid.

Enligt lingvisterna ligger runans ljudvärde närmast grekiska Digammas W-ljud, men det gjorde ju även två andra tecken, så runmästarens val av tillåtna efterbildningar var begränsade.

Att döma av hur Eihwaz, som vår tolfte runa heter, blev, så ser det ju ut som att han valde den pamphyliska varianten. I så fall ett ännu starkare indicium för att han befann sig i den joniska övärlden; Pamphylien låg nämligen ännu längre österut, utefter dagens Turkiets södra kust.

Men det finns ett alternativ. Som nämnts kan runmästaren ha inspirerats av det grekiska sambandet mellan gamma och digamma, eftersom det finns ett sådant samband också mellan hans egna runmotsvarigheter, Gifu och Eihwaz. Och i så fall är Eihwaz ett slags dubblering av Gamma.    

Vad är då detta samband? Eihwaz betyder idegran. Detta träslag är känt som det mest lämpliga att göra pilbågar av. Och den asagud som mer än någon annan gjort sig känd som bågskytt är Ull, vars urgermanska namn Wulþuz betyder ’glans’ eller ’härlighet’.

Det finns flera bevis för detta samband. Inte minst Grímnismáls uppräkning av gudaboningar, där Ull bor i den först uppräknade, som heter Ydalir, vilket betyder Idegransdalen. Ull förekommer mycket sparsamt i Eddan, men han är desto mer frekvent i gamla svenska och norska ortsnamn.

Ingenstans dominerar dessa ortsnamn som i Uppland och Mälardalen och de är oftast ytterst gamla. Att notera är att Ull inte existerar bland danska ortnamn. Detta sätter ett frågetecken för att runmästaren kom från Danmark, trots att flera av de tidigast kända runförekomsterna är därifrån.

I Gesta Danorum, Saxo Grammaticus förhärligande saga om de danska kungarna från 1200-talets mitt, finns faktiskt en kort passage om Ull. En riktigt lömsk typ som tar makten från Odinn under en period av nästan tio år, innan han ’flyr från Bysantin och pensionerar sig i Sverige’.

Där blir han senare dödad av danskarna. Det sistnämnda i stil med allt som Saxo skriver, ett sätt att baktala svenskarna och Sverige, ungefär som Jan Guillou gör med sina s k historier. Men Saxo låter ändå ana att Ullkulten trots allt funnits även söderöver, om än inte lika dominerande där.

För Runmästaren bör han ha varit bronsålderns främste gud, för att förtjäna sin plats i mitten av brädet. I så fall kanske mer en solgud än en himmelsfader trots allt, med tanke på namnbetydelsen ’glans’ och eftersom solen förefaller ha haft en särskilt stor betydelse under denna tid.

Som jag berättade i lucka fyra, så kan åskguden Thor ha fått sitt namn av tundrans härskare, Tengri, redan för 6.000 år sedan, då invandrad under namnet Thorym, eller något snarlikt. Thorym var en himmelsfader förknippad med meteoritnedslaget i Kaali’s krater på Ösel.

När Ullr, boskapsguden, av Snorre gjordes till ’Thors styvson’ i Gylfaginning, var det till denne Thorym; konstruktionen var nödvändig eftersom Ullr efter upphöjelsen som den mest prominente guden behövde en länk till den han i kulten de facto detroniserat, den gamle himmelsfadern.

Kanske var Ullr egentligen Fjörgynns biologiske son, kanske var det för uppenbart oriktigt att göra honom till den befintlige Thoryms egne son, som troligen räknades till ett annat släkte, så styvson fick duga.

Ull är alltså mycket anonym i sagorna, men han är den sannolikt förste guden att nämnas vid namn på de runinskriptioner vi känner till. Inskriften på doppskon till ett svärdshänge i nordtyska Thorsbjerg, förutvarande danska Schleswig, kan läsas:

’Ägs (eller ärvds av) Wolþuþewaz. Māriʀ ska inte skona (fiender)’. Wolþuþewaz tolkas vanligtvis som «Ulls tjänare». Māriʀ är svärdens namn, som betyder «berömd». Doppskon utgör ett av många vapenoffer i de danska mossarna. Den ursprunglige bäraren kom alltså inte därifrån.

Att döma av de vaga hågkomsterna av Ull i sagorna så faller han alltså sen från sin tron. Och det troligaste är att detta faktiskt är på väg att ske just i runmästarens tid. För vi kan nog anta att Runmästaren bara motvilligt placerat honom på tronen eftersom han väljer idegranen som symbol.

Ulls roll som skidlöpare och bågskytt är ju vad vi minns än idag, och runalfabetet kan ha gjort sitt till för att påskynda den detroniseringen, som nog kan ha tagit lång tid att fullborda. Den betydligt mer glansfulla och prominenta härskarpositionen låter sig sedan bara anas i gudens namn.

Enligt språkforskarna kan Ull en gång ha varit samma som den Welnos man anar ett gemensamt proto-indoeuropeiskt ursprung hos i de slaviska och baltiska språken. Welnos var boskapens beskyddare, och måste ha varit en viktig gud för herdarna, kanske den mest dyrkade av alla.

I så fall har Ull nära 5.000 år på nacken i Sverige, alltsedan han anlände tillsammans med stridsyxefolket, de första indoeuropéerna.

Publicerad 2 kommentarer

Runkalendern 11. Jara

Nu ska vi öppna lucka nummer elva, och finner där en runa som skiljer sig från alla andra, eftersom den är delad i två. ’Jara’, som ni kanske hör kommer ordet igen i modern engelskas year och tyskans Jahre, och det står för årsskörden, även kallad äringen.

Jara
Xi

En tanke är att det redan fanns ett nordiskt ideogram för sädesax som såg ut så här. Men det verkar inte ha varit vedertaget; runans form kom att ändras en hel del över tiden, redan innan den yngre Futharken trädde i kraft. När så skedde togs samtidigt den sjunde runan, Wunjo, ur bruk.

Eftersom vi har goda skäl att förutsätta att denna räknades som Freyrs, så är det rimligt att han, vars fruktbarhetskult levde långt in i medeltiden, istället kom att förknippas med Jara-runan; det finns bland annat en episod där Freyr skänker sin brud, jättinnan Gerd, elva äpplen.

Gerd får elva äpplen. Äpplen är starkt förknippade med fruktbarhet.

Här spann nornorna sina ondaste trådar, med förödande konsekvenser för gudarna. Vettlös av kärlek skänkte nämligen Freyr till slut även sitt svärd till Gerd och detta kom då i den svarte Surts hand, eldthursarnas anförare vid Ragnarök, som blev både Freyrs och hela världens baneman.

Hur kunde då runmästaren komma på den här runformen? Ja, till att börja med fick han leta för att hitta något grekiskt ljudvärde som stämde hyfsat överens med J. Han fick då nöja sig med ett ljud han inte hittade i sitt eget, urgermanskan. Och det han fastnade för var troligen Xi.

Endast i Jonien, tredelad Xi.

Och det valet talar för att han befann sig på någon av de joniska öarna. Det var nämligen bara där som den lodräta stav, som förenade de tre tvärslåarna i övriga grekiska alfabet, saknades, eller hade försvunnit vid denna arkaiska tid då den klassiska epoken i Grekland ännu inte hade inletts.

Runmästaren var förstås ändå tvungen att göra om Xi, i det här fallet tvingades han också lägga till ett extra streck. Men sättet han gjorde det på visar att han ändå följde sina regler så gott det nog var möjligt. Lösa stavar vridna åt vilket håll det än var utgjorde ju en otillåten förväxlingsrisk med Isrunan.

Det kan även vara så att det rör sig om två stiliserade halvmånar, i ny och nedan. Ännu en hänvisning till denna – inom magin så betydelsefulla – himlakropp är inte att förvånas över, och i detta fall handlade det säkerligen om just tidmätning, runnamnet är ju en direkt referens till året.

Vi kommer att komma mer i kontakt med de antika gudinnan Kybele senare, men redan här vill jag nämna det faktum att hon dels hade med tiden att göra, dels bar hon ofta hatt i de avbildningar som gjorts av henne. Den var hög och cylindrisk och kallades på grekiska för polos. Ordet har betydelsen ’kretsa kring, hålla sig till’, en referens till gudinnans ställning som den världsordning som skapelsen hade att förhålla sig till. Liknande märkliga hattar har sedan förekommit både i Orienten och något senare i Europa. De senares samband med tidmätning är inte bara bekräftad, hattarna har visat sig utgöra veritabla kalendrar.

Kybele är från början en frygisk gudinna från Anatolien, det som idag är Turkiet. Hennes frygiska tillbedjare bar faktiskt också en mycket karaktäristisk huvudbonad, en koniskt utformad ’toppluva’, som frygierna med tiden blev så intimt förknippade med att de var lätta att identifiera på grekiska avbildningar – hade någon en ’toppluva’ så var det en frygier. Frygiernas kungar bar, åtminstone i ett par fall, mer avancerade hattar. Dessa var koniska och inte cylindriska som Kybeles polos, men de var minst lika höga och lika märkliga; det är omöjligt att inte sätta de frygiska huvudbonaderna i samband med varandra, och därmed också med tiden.

De fyra koniska guldhattarna (alla hade brätten från början). Och en modern ‘häxhatt’.

Hattarna som hittats i Mellaneuropa är från äldre bronsålder, 1300-800 f.Kr. och de är ypperliga konsthantverk, vart och ett slaget i guld ur ett enda stycke till tjocklekar på ned till en kvarts millimeter. Ett sådant arbete krävde mycket stor hantverksskicklighet. Den frekventa bearbetning fick effekten att guldlegeringen härdades, men medförde också tendens till sprickbildning. För att detta inte skulle ske krävdes dels en ytterst jämt slagen yta, dels upprepad återupphettning upp över 750 °C – dock inte över 960 °C, för då skulle legeringen börja smälta. Det räckte inte med att veta detta, man måste klara av det också. Till sitt förfogande hade man enkla, öppna träkolsbäddar och blåsbälgar, vilka sannerligen inte kan ha varit det lättaste att hålla en så pass jämn temperatur över.

Det är sannolikt att de som bar hattarna och täljde tiden med deras hjälp sågs som stora magiker av sin tid. Utseendemässigt är dessa hattar också nästan identiska med dagens ’häxhatt’ med sitt stora brätte och spetsiga topp. Häxhattens ursprung är inte känt, men teorier om detta finns det gott om. Enligt en så skulle spetsen påminna om djävulens horn och därför vara kyrkan misshaglig. Enligt en annan är förebilden den romerska gudinnan Diana. Diana är en italisk version av grekiska Artemis, gudinnan som vi i lucka 2 nämnde var den kalydoniska galtens ägarinna. Hon var också förknippad med månen, tidtäljaren, liksom med barnafödande, precis som den sabinska Opis, som också var namnet på ett hyperboreiskt sändebud (se lucka 6). Javisst är det så – allt tycks hänga ihop, om man bara står en bit ifrån tavlan så ser man ett mönster.

Diana på mynt från 100- och 200-talet, och en avbildning där brättet visas underifrån.

Dianas ursprung är troligen sabinskt, ett folkslag som vi nämnde i lucka 6 har ett gemensamt etymologiskt ursprung med svearnas, ’en av oss’. Detta – liksom grisen – gör förstås sambandet med vår egen Freya, även hon lycklig ägarinna till en stor galt, väldigt intressant. Men också gudinnan Skade som vi talade om i lucka 5, kan vara en förbindelselänk. Sambanden är flera, och de tycks kunna ha gått just via den nämnda Kybele. Artemis är omnämnd redan 1500 f.Kr. Hon sammansmälte med den italiska Diana 600 f.Kr. som finns avbildad med sin slokhatt på mynt från 100-200-talet e.Kr., men dessa är från Efesos i det gamla Pergamon. Därifrån hämtades Kybeles svarta sten till Rom. Och där är den frygiska modersgudinnan inhuggen i klippan.  

Kybele med hatt i vagn dragen av ‘katter’.
Kybele uthuggen i klippan.
Berlinhatten.

De fyra tyska och franska struthattarna är de mest spektakulära av bronsåldershattarna och det är också på det enda helt fullständigt bevarade exemplaret, den s k Berlinhatten, med okänd fyndort, som den kalendariska räkningen har kunnat fastslås. Hatten har 21 zoner, i vilka runda ornamenterade ringar med visst antal cirklar ingår. Cirklarnas antal gånger antalet ringar ger totalt antal cirklar för zonen. Zonerna  3-9 ger summan 365 om antalet i zon 7 räknas subtraktivt. På samma sätt kan man få fram antalet dagar för två tre och fyra solår, med som mest tre dagars fel.

Berlinhattens zoner och kalenderräkning.

På motsvarande sätt kan man med hattens hjälp få fram månåren, där precisionen är exakt på dagen. Därmed kan man med hattens hjälp ha antagits beräkna när det krävdes att en extra månmånad lades till för att hålla jämn takt med solåret. Intressant är att antalet ringar och cirklar i den sista zonen, 235, är samma som antalet månmånader i den stora metoncykeln, som vi redan nämnt (lucka 9) och som vi ska tala mer om igen i lucka 19.

Fortfarande saknar man en fullständig dechiffrering, och även om det går att med relativt enkla operationer anknyta både till metoncykeln och tideräkningen i stort så är det inte självklart hur hattarna praktiskt användes. Alla zoner utom en, den första, används vid de nämnda beräkningarna, det kan vara en nyckel. Det finns också dekorationer runt cirklarna som skulle kunna ha betydelse.

Berlinhattens nedre del jämförd med guldhattar av ‘Plommonstops’-typ: i mitten hatt/skål med tagg, funnen i Curuña, nordvästra Spanien, t.h. ’The Comenford hat’, funnen på ’Djävulens bett’ i Tipperary, södra Irland.

Det finns också andra hattar som är nära besläktade i stilen med dessa strutar, men som har en mer plommonstopsliknande form. Sex stycken iriska sådana skulle ha hittats och sedan tyvärr försvunnit. En av dessa sex iriska fynd gjordes 1692 på berget ’Djävulens bett’ i Tipperary och av den hann man göra en teckning av innan den försvann. Mönstren med band eller zoner fyllda av cirklar och andra symboler är slående lika. Såväl hantverkstekniken som den religiösa symboliken tycks ha varit väl spridd i den atlantiska bronsålderskulturen, som var klockbägarnas arvtagare.

Man hittat nämligen hittat tre ytterligare hattar eller skålar, ända nere i Curuña och Axtroki i norra Spanien. Men också i den stora skatt som hittats i östtyska Eberswalde, bara fem mil från Oders mynning i Östersjön. Här ingick hela åtta skålformade, helt runda ’hattar’, med snarlika sicksackmönster, ’solringar’ och en stjärna eller kanske ett stort hjul med åtta ekrar/spetsar.

Tre plommonstops-formade hattar från Eberswaldeskatten. Troddes först ha varit skålar.

Inte bara är fyndkartan utspridd, det första och sista exemplaret av de hittills kända hattarna tillverkades med över ett halvt årtusende emellan sig; det betyder att kunskapen alltså – inom ett säkert mycket begränsat skikt – ändå var väl spridd och upparbetad. Detsamma måste också ha gällt trollkarlarnas rykte, som sannolikt varit föremål för stor mytspridning och fått ofantliga proportioner med tiden.

En inte alltför vild hypotes är att trollkarlarna med sina hattar kan ha varit kringresande shamaner som anlitades lite varstans där det fanns småkungar och stormän som behövde hjälp att legitimera sina gudomliga kontakter – och därför låna något av trollkarlarnas glans. Detta skulle förklara både den stora spridningen och det faktum att hattarnas ornamentering även tycks ha efterapats i utsmyckningar av många andra föremål från den nordiska bronsåldern.

Hasslefyndets tolv bronsplattor (lucka 6) från slutet av bronsåldern är ett exempel. Ett annat är den fantastiska guldskatten i Hågahögen söder om Uppsala, från ca år 1000 f.Kr. som är samtida med tre av de fyra koniska hattarna, och ett drygt århundrade äldre än Eberswaldeskatten.

Hågahögens gravfynd representerar den största guldskatten funnen i Skandinavien under bronsåldern.

De ringar och cirklar som pryder det fantastiska glasögonspännet varierar i antal men ser exakt likadana ut. Smeden hade av allt att döma ett uppdrag han inte riktigt kunde fullfölja eftersom förlagan inte fanns till hands och eftersom han inte var invigd. Samma intryck ger ornamenteringen på svärdsfästet; som om man ville låta påskina en kunskap man faktiskt inte ägde. Att tiden i Håga var ur led på spänne och svärd betydde dock inte att den saknade betydelse i kulten. Mer sannolikt är att trollkarlarnas besök var sällsynta och att de lyckats behålla sina magitrick för sig själva.

Antalet ringar är olika, liksom antalet cirklar inom varje ring.

De skålformade respektive strutformade hattarna tros av somliga ha burits av olika kön, eller att skålarna, som förefaller vara yngre, ersatte strutarna runt år 1000 f.Kr. Det finns dock ett ställe där både runda och strutformade hattar avbildats, nämligen på den skånska Kiviksgravens hällar, från 1400 f.Kr., de bör alltså ha existerat parallellt. Möjligen hade bärarna olika status eller härstammar de ur var sin tradition. Kiviksgraven får vi anledning att återkomma till i lucka 15.

I de isländska sagorna, skrivna över två millenier senare, nämns en skåning med en hatt, så underlig att han fick namn efter den: Strutharald. Hatten skulle ha varit i rent guld och vägt två kg – fyra gånger så mycket som den tyngsta av de i sen tid funna guldhattarna. Sagoåldern kände dessförinnan inte till några koniska struthattar, varför både Haralds smeknamn och beskrivningen blir en sådan där härlig bekräftelse på att sagorna ofta innehåller mer sanning än vad historikerna vågat tro.

Varifrån hämtade bronsskålen i Badelunda sin inspiration? Luristan? Eller Eberswalde?

Ett fynd som ger samma första intryck är en skål från västmanländska Hubbo vid Badelunda, från period 5 (900-600 f.Kr.). Kanske hade man, precis som moderna arkeologer intill nyligen, gjort en omtolkning av hattarna till skålar, där också cirkelsymbolerna i processen förvandlades till stereotyper. Det kan dock röra sig om betydligt mer avlägsna förebilder. Närmast identiska skålar har nämligen hittats i det urgamla Luristan, en del av Persien. Samtidigt har man i en närliggande socken, Skerike, hittat bronsringar med stansmarkeringar som kan tolkas som en ’magiska’ struthattar, vilket antyder att det ändå varit en eller annan trollkarl på besök även i Badelunda.

De skålformade respektive strutformade hattarna tros av somliga ha burits av olika kön, eller att skålarna, som förefaller vara yngre, ersatte strutarna runt år 1000 f.Kr. Det finns dock ett ställe där både runda och strutformade hattar avbildats, nämligen på den skånska Kiviksgravens hällar, från 1400 f.Kr., de bör alltså ha existerat parallellt. Möjligen hade bärarna olika status eller härstammar de ur var sin tradition.

I de isländska sagorna, skrivna över två millennier senare, nämns en skåning med en hatt, så underlig att han fick namn efter den: Strutharald. Hatten skulle ha varit i rent guld och vägt två kg – fyra gånger så mycket som den tyngsta av de i sen tid funna guldhattarna. Sagoåldern kände dessförinnan inte till några koniska struthattar, varför både Haralds smeknamn och beskrivningen blir en sådan där härlig bekräftelse på att sagorna ofta innehåller mer sanning än vad historikerna vågat tro.

Jo, visst är det häxhattar. Skerike sn, Badelunda.

Viktuppgiften lär i och för sig vara en överdrift, men att Harald fyndat en gammal guldhatt från bronsåldern förefaller rimligt att anta. Strutharald skulle enligt legenden ha varit det fria Skånes siste kung, men han kom ursprungligen från Jomsborg i ’Vendland’. Jomsborg låg vid Oders mynning, d v s i mitt Lausitzkulturens geografiska hemland och därför är det något satt i tvivel om fyndet skulle ha gjorts i Skåne. Skulle det ändå vara så, så är den tidigt plundrade Kiviksgraven den mest sannolika brottsplatsen, och den ursprunglige ägaren i så fall en mycket tidig trollkarl och ’kalenderbitare’.

Tillbaka till Jararunan, ’Årsrunan’, innan vi avslutar detta avsnitt, som ganska naturligt kommit att domineras av tiden. Att ordningstalet med Agrells räkning ändras från 12 till 11 kan förefalla ologiskt. Men så behöver inte runmästaren ha sett saken. Som nämnts så är ju skillnaden i dagar mellan solår och 12 månmånader = 11 dygn. Det var dessa man var tvungna att hålla reda på så att året ’stod kvar’.

Talet elva återkommer i antalet nitar på svärdsfästet i Håga, liksom faktiskt också på det nämnda glasögonspännet: på den ena skivan summerar antalet cirklar nämligen så, när man inräknar cirkeln på klaffen. Den andra skivan har åtta. De till synes slumpmässiga antalen skulle faktiskt kunna referera till den lilla och stora blótcykeln, och bottna i praktisk kunskap, trots allt. Vi återkommer till den tanken i lucka 19.

Det är ändå en del som talar för att man i sen bronsålder inte (längre) hade kunskap om den långa cykeln eller av andra skäl hade valt att prioritera den kortare cykeln: de åtta armarna på skålen i Badelunda och på en av hattarna i Eberswaldeskatten skvallrar om det. Att guden Heimdall, som svarar för den nordiska asatrons världsordning, så starkt förknippas med talet åtta redan i den äldre runraden, pekar åt samma håll.

Under en blótcykel på åtta år behövdes tre extra månmånader. Efter 10 sådana cykler, 80 år, så hamnade man ändå en halv månad fel igen. Så den som ville göra anspråk på att vara gudarnas språkrör var tvungen att göra sina observationer noga och kunde inte bara förlita sig på praxis. Den åttaåriga cykeln krävde på det sättet faktiskt mer av stjärnhimmelsuttolkarna. Kanske var just det ett skäl som talade för den – blev det för enkelt så kunde ju vem som helst göra rätt.

Publicerad 2 kommentarer

Runkalendern 10. Is

Nu ska vi öppna lucka nummer tio, och finner till alla skrockfullas förskräckelse Björketorpsstenen i Blekinge.

En ren förbannelse.

Men än mer till alla de runologers, som inte tror på runmagi. För hur förklara att det skulle ha varit något annat man ägnat sig åt här?

Stenens båda sidor har varsin förbannelse, en lång och en kort. Den korta lyder ’Jag spår undergång’. Och det intressanta är att dessa tio runor har talsumman 100, d v s 10 x 10. Den talsumman får man dock bara om man använder varje runas ordningstal, på Sigurd Agrells vis.

Det hör nu till saken att runa nummer tio i vår kalender heter Is, och den ’gjorde kall’, det vill säga symboliserade döden, vilket var just vad runristaren i Blekinge hotade med. En avancerad och väl genomtänkt inskription som krävt både god planering och kunskap.

Att döden sammankopplades med kyla är förstås inte någon slump. Associationen till likstelhet och den döda kroppens lägre temperatur är självklar. Att man därifrån anknöt vidare till den yttre kyla som för många innebar just döden är lika naturligt. Kanske särskilt under yngre bronsåldern, då klimatet inledde en negativ trend.

Att klimatet varierat en hel del även efter istidens slut var intill nyligen ingen stor hemlighet, men har plötsligt blivit politiskt känsligt att tala om, eftersom det, för den som tänker efter lite, innebär att om stora fluktuationer förekommit även utan mänsklig påverkan, så kan de inträffa igen, vare sig vi vill det eller inte.

Trenden som ledde till att det stora glaciäristäcket började smälta inleddes under Pleistocen för 18.000 år sedan och en skarp spik 14.5K påskyndade utvecklingen. Den första stora motgången kom dock redan under Yngre Dryas, med en lika skarp nedgång vid ca 13K. Livsförutsättningarna försämrades dramatiskt, såväl djur- som växtlivsgränser flyttades snabbt söderut.

Detta skedde på så kort tid som över en mansålder, vilket gör det mycket sannolikt att händelsen levde kvar i de nordliga jägarnas minne under åtskilliga generationer. Det är inte alls osannolikt att detta var den ursprungliga ’fimbulvinter’ som nämns i den poetiska Eddan.

Den stora vintern har ofta tolkats som en särskilt hård vinter, men i dess mest katastrofala form handlar det snarare om en lång vinter, som inte helt släpper sitt grepp över sommarhalvåret. Det var sådana som ledde till massvält och död. När hungersnöd råder är den starkes rätt enväldig, som Völuspa så kraftfullt uttrycker det:

Broder skall broders
baneman varda,
blodsband brytas
av barn till systrar.
Horsbrott hopas.
Hård är världen.
Då skall av ingen
en annan bli skonad.
/Ur Völuspá, Axel Åkerbloms översättning 1923

Under jägarstenåldern, som annars var mycket behagligt tempererad, inträffade ytterligare fyra större nedkylningar, den värsta inföll ca 6.2K före vår tid och varade ca 300 år. Förändringen gick på bara 20 år och den kallaste tiden varade i 60 år. Temperaturen sjönk ca 4° i Nordatlantens vatten och påverkade Golfströmmen, vilket innebär att effekterna bör ha varit allra störst just här, i Skandinavien och norra Europa.

Upprepningarna av de stora nedkylningarna innebär att man med stor säkerhet kan utgå ifrån att klimatkatastroferna ingick som en del i jägarnas mytvärld. Och även jordbrukarna kom att drabbas av en liknande köldperiod, som inleddes ca 3200 f.Kr.

Den nedkylningen var inte alls lika stor, men jordbrukare är mycket mer känsliga för sådana svängningar än fiskare och jägare och nedkylningen katalyserade med all sannolikhet den dramatiska folkvandring från Mälardalen till mittersta Elbe, som genetikerna nu har hittat evidens för.

Medan civilisationer världen över drabbades hårt av nästa stora nedgång, ca 1.000 år senare, så förefaller denna faktiskt ha katalyserat en omvänd utveckling i norra Europa. Just vid mittersta Elbe uppstod en förgermansk högcivilisation som varade i 400 år – innan vulkanutbrottet på Santorini fick alla högre kulturer kring Medelhavet och Kontinentaleuropa att kollapsa igen.

Men också i sin tur att katalysera nya folkvandringar norrut, som bl a gav oss Skandinaviens sista större invandring, före de senaste årens vill säga. Svenskarnas genpool har alltså varit mer eller mindre oförändrad i nästan 4.000 år. Till nu.

Om det är rekord eller inte vet nog ingen, men kontinuiteten över nära 200 släktled avseende en så här liten del av jordens befolkning kanske borde förtjäna en fridlysning? Vill man ha mångfald så är i alla fall nordborna ett rart exempel på just sådan särart som kan vara bevarandevärd, skulle man kunna tycka, vi har gjort en hel del bra saker.

Hur som helst så var den äldre bronsåldern därefter på det stora hela betydligt varmare här i Norden än det är i dag, det var närapå lika behagligt som under jägartiden. Men även under denna tid inträffade kraftiga temporära avvikelser, som en 18-årig period runt 1150 f.Kr. sannolikt efter ett utbrott av Hekla på Island.

Efter 850 inleds en lång försämring som pågår nästan ända fram till Kristi födelse. Det blir både kyligare och fuktigare, och den förromerska järnåldern erbjuder bara tuffare och hårdare villkor allteftersom. Det är därför föga förvånande att man emigrerar härifrån i flera olika vågor; de mest kända folkgrupperna är väl goterna, vandalerna och langobarderna.

Sedan följer två värmeperioder med ett sekellångt avbrott, under romersk och germansk järnålder, fram till katastrofåren, med början år 536 e.Kr. Det rörde sig återigen om ett vulkanutbrott: två somrar i rad hade man efter detta ingen sommar.

Det här innebar enligt vissa uppskattningar att en tredjedel av befolkningen dog. Och kort därpå följde den Justinianska pesten som tog livet av kanske lika många till. Att detta var händelser som legat kvar i minnet när den poetiska Eddan skrevs cirka 300-400 år senare är självklart.

Men lika självklart är faktiskt också att det cirkelförlopp som så tydligt beskrivs i Völuspás världsfödelse och undergångsmyt också är ett uttryck för hågkomster om liknande katastrofer i ännu äldre tid. Just återkommande klimathändelser av detta slag är ju vad som motiverar att myten ser tidens gång som en cirkel.  

Att katastrofer och ond bråd död också innebär återfödelse och nytänkande är även det en sanning som kan bevisas i tidens spår. De jag just nämnt förstås, men närmast tänker jag då på den renässans som Sveariket får i vendeltid, något vi ska återkomma till i lucka 21, om Ingwaz.

Björketorpsstenen ristades på 600-talet, att förutsätta att det fanns sådan kunskap hos varje runristare och att den tillämpades på samma sätt, där varje kod, varje runa och varje talmagisk betydelse skulle ha varit densamma, över tusen år efter att runmästaren hittade på sitt system, är förstås väldigt optimistiskt.

Men det gjorde Agrell, och lämnade därmed dörren öppen åt de så kallade källkritikerna att sparka in. De hade haft svårare att förklara den intrikata talmystik baserat på talet 13, som senare har observerats på de danska Gallehushornen. Obevisade även de, men fascinerande.

Även i hornet med bara bilder går det att läsa ut talmagi enligt forskarna.

Det viktiga är ju att sådana här exempel finns. De kan nog aldrig bevisas, men de lägger bevisbördan på den som försöker motbevisa dem. Det har funnits talmystiker i alla tider och det troligaste är att många magiska ristningar är enklare, där antalet runor räckt gott för ristaren.

Det finns också gott om fall som Agrell får ihop genom att räkna antalet skiljetecken. Då blir bevisbarheten ännu svårare. Men nog låter det som en fullt rimlig förklaring till de ofta helt meningslösa punkterna, att ristaren inte orkat eller velat hitta orden för att uppnå rätt talsumma?  

Slutligen, att Isrunans förlaga Iota består av ett rakt streck ’från tak till golv’, måste ha passat runmästaren som hand i handske. Denna huvudstav användes ju för att göra runans kraft bindande. Och ingenting är förstås mer bindande än döden; Isrunans form är då helt logisk.

Publicerad 2 kommentarer

Runkalendern 9. Naudhis

Nu ska vi öppna lucka nummer nio, men först ska vi förstås tända vårt andra ljus. Det är ju den första runan i den hemliga utharkens andra ätt, som vi nu ska berätta om. Naudhis, som svarar mot nöd och nödvändighet.

underst: förebilden Nu

Själva runan är en minimalistisk återgivning av den grekiska bokstaven Nu. Att runmästaren inte ville behålla den grekiska formen eller antalet streck i den, kan enklast förklaras just med en sparsamhet som passar nöden väl.

Ett annat möjlighet, som latinet valde, genom att staga upp formen till ett N, så att det också påminde bättre om det feniciska ursprunget, stod inte öppen för runmästaren, eftersom det hade legat mycket nära en spegelvändning av en runa vi ännu inte tittat närmare på.

Kanske såg runmästaren också att de grekiska mu och nu utan sina huvudstavar alltför mycket påminde om redan etablerade nordiska ideogram? Eller möjligen hade han bestämt sig för att tydligt separera dessa två, som hängde så intimt samman med varandra i grekernas alfabet.

I det här fallet är runans ordningstal, nio, troligen av överordnad betydelse; det vill säga det gällde här för runmästaren att hitta något som passade riktigt bra med talet nio, som har en närmast unik betydelse i asatron, med ett otal hänvisningar av magisk karaktär.

Exemplen är många och några har vi redan nämnt: ringen Draupnir som droppade nio nya ringar var åttonde natt och Heimdalls mödrar som var 8+1. Kanske desamma som de nio döttrarna till havsguden Ägir, vars namn betyder vatten, och som därför utgör en förlorad länk till Heimdalls anknytning till vatten och hav.

Asatrons kosmos bestod av nio världar och där fanns nio himlar, inte sju. I den symboltyngda Svipdagsmál uttalar Gróa nio besvärjelser över sin son, hjälten Svipdag; nio jungfrur sitter i Menglöds knä och det är nio lås som håller ödessvärdet Laevateinn bundet i Sinmaras kista Laegjárn.

Men niotalet är inte förenat enbart med gott, eller ett lyckotal. Lindormarna är också nio, Thor tar nio steg från den dräpta Midgårdsormen innan han själv dör av dess gift, Odinn hängde sig själv i nio dagar och nio nätter. Hermods niodagars ritt till Hel i sitt fåfänga försök att vinna Balder till livet åter, kan också nämnas. Nio var ödestalet framför andra.

Varför nio fått en så stor betydelse vet vi å andra sidan inte säkert. Men det finns en möjlig indisk vedisk förklaring: månens båda noder, dvs de punkter då månens omloppsbana korsade ekliptikan, räknas där också som mystiska himlakroppar, och utökade därmed antalet ‘vandrare’ med två, till nio. De båda noderna kallades Rahu, ormens huvud, och Ketu, dess kropp, och i senare persisk tro blev de till drakar.

Att föreställningen har kunnat uppstå lär bero på det faktum att det endast är vid noderna som sol- och månförmörkelse kan ske; i Indien föreställde man sig de båda noderna som dolda skuggplaneter som ibland slukade månen och till och med solen. Att kulten också ger prov på en tidig form av ormdyrkan är också intressant, och något vi har anledning att återkomma till i lucka 13, om Pertra.

Likaså det faktum att månnodernas omloppscykel är 18,61 år, vilket är en god approximation för den s k metoncykeln, som vi nu vet var känd redan i tidig bronsålder inom det germanska språkområdets utbredning, och som kan ha styrt blotcykeln – och på den grunden ha varit människans stora tal, som runan Mannaz i lucka 19 refererar till.

Att det inte blev O-ljudet och Odinn, som annars är närmast förknippad just med detta tal, visar återigen att runorna var äldre än tidpunkten då Odinn uppsteg på asarnas tron. Att det blev ett N-ljud istället var däremot ingen överraskning, den magiska anknytningen till Nornorna är lika stark.   

Nornorna delar nämligen inte bara begynnelsebokstav med Nöden, den och ödet är hårt knutna till dessa, och det är också Nödvändighet, att ’vara av nöden tvungen’, snarare än nöd i egentlig bemärkelse, som runans namn med all säkerhet syftar på.

Grekernas ödesgudinna Ananke som blev till romarnas Necessitas, har båda namn med samma betydelse, just nödvändighet. Anankes ’sfär’ skulle till och med ha omslutit det övriga kosmos och alltså utgöra en nionde sådan. Hennes makt var därmed, liksom nornornas, fullständig.

Att denna runa placerades direkt efter Heimdalls världsträd är därmed knappast mer slump än att nio kommer närmast efter åtta och alltid kommer vara ett större. Urd, Verdandi och Skuld heter de tre mest kända nornorna och de bodde i Urdarbrunnen, vid en av Yggdrasils rötter.

De var inte onda, inte i de tidigaste berättelserna om dem, men de var fullständigt omutliga, och de öden de anvisade ansågs förstås ofta både grymma och orättvisa. Med tiden förvandlades de till elaka häxor, vilket också kan bero på att Odinn övertagit deras traditionella roll i någon mån.

Den höge = Odinn.

I den nionde – förstås – strofen av ’Odinns trollsånger’ , Hávamál, omtalas uttryckligen Naudr, det hotande nödtvånget. Odinn var asarnas främste utövare av magi och versen tyder på att han kom att förknippas med den nionde runan just av detta skäl.

Men detta kan ha skett i relativt sen tid och Odinns roll kan också ha förändrats och varit en annan, mindre och med annat innehåll, när runraden skapades. Då runmästaren skapade sin nionde runa var det troligare endast nornorna som han hade i åtanke.   

Publicerad 6 kommentarer

Runkalendern 8. Hagal

Nu ska vi öppna lucka nummer åtta, och den som trodde att Hagal betydde hagel har förstås rätt, men ändå inte. För varför skulle runmästaren förära denna sällsynta nederbörd ett av de fåtaliga och magiska tecknen? Varför då inte också eller istället regn eller snö?

Både den grekiska förlagan Heta och latinets H ser närmast snarlika ut, med två huvudstavar från tak till golv. Därmed så var runmästarens enda åtgärd att lägga tvärförbindelsen snett enligt förbudet mot horisontella streck.

Dessutom står Heta och även H på samma position i respektive alfabet, den åttonde. Nästan för enkelt, inga korrigeringar alls. Man måste faktiskt fråga sig vad överensstämmelsen berodde på. Magi? Absolut!    

Runologer som anser att runornas magiska funktion var av underordnad betydelse brukar inte ens ta upp frågan, men just när det gäller Hagal blir det ju så uppenbart fel. Sanningen är att hagel förr ansågs vara små bitar av stjärnhimlen. Och den hade en i högsta grad sakral funktion.

Ordet hagel går etymologisk tillbaka på grekiskan, med betydelsen kristallisk sten. Greker och romare trodde helt enkelt att himlavalvet bestod av sådan, eller snarare av förstenad is.

De synliga himlakropparna var sju. Förutom sol och måne även Venus, Jupiter, Mars, Merkurius och Saturnus. Dessa kallades ofta för de sju vandrarna. Fixstjärnorna var enligt mithraisterna i Rom kosmos yttre skal. De såg detta som den åttonde himlasfären.

Och med samma ord, bokstav och position i alfabetet kan vi utgå ifrån att även vi germaner hade en mycket liknande uppfattning. Vad var då denna uppfattning specifikt? Jo, att den åttonde runan står för universums ramar. Ingenting är då lämpligare att placera där – än världsträdet Yggdrasil.

Stjärnhimmelns firmament en del av det allomfattande trädet, dess krona och bladverk. Det symboliserar fullkomlighet, oändlighet och evighet. En liggande åtta som symbol för oändlighet har en lång orientalisk tradition, det är därför ingen slump att Hagal blir vår åttonde runa.

Världsträdets väktare och personifiering, Heimdall, förknippas också med talet åtta. Hans boning, Himmelsborg, nämns som den åttonde av gudarnas gårdar i Grímnismál, och hans mödrar är nio, men nämns i en mystisk referens i Husdrápa som ’åtta plus en’.

Som kanske någon observerat, så är Hagals plats i den äldre futharken egentligen den nionde. Men Sigurd Agrell placerade den på plats åtta. Hans geniala manipulation, som jag nu ska avslöja, var helt enkelt att sätta den första runan sist, varpå alla övriga flyttade fram ett steg.

Det är den ordningen vi här har använt oss av. Och som uppenbarar mystiska samband som annars inte varit synliga. Uroxen först, förknippad med skapelsen, de onda tursarna med det diaboliska tvåtalet, de heliga asarna med tretalet, lyckorunan Wunjo med sjutalet etcetera.

Heimdalls anknytning till talet åtta (och med nio), liksom till tid och evighet finns också i blótcykeln. Åtta solår överensstämmer med 99 månmånader med bara 1 ½  dygns differens. Men skriftkällorna hävdar att de stora bloterna gjordes vart nionde år. Båda stämmer – på sätt och vis.

Man räknade nämligen det första året på en cykel även som det nionde och avslutande på den föregående. Kanske är det dessa blótcykelår som är Heimdalls så kallade mödrar? Det vill säga tiden själv. Det vore passande för den evige, att både vara först och sist och allt där emellan.

Heimdall är också starkt förknippad med Freyas halsring Brísingamen, som han räddar åt henne i kamp med Loke, han som var Heimdalls antites, den onda ljungelden. Ringen var skapad av fyra dvärgar, vars namn tydligt anspelar på årstiderna. Gotländska Havorringen kan vara en avbild.

Havorringen och närbild på Audhumbla. Se även lucka 1.

Detta är en av vår forntids främsta klenoder, den hittades 1961 – och stals 1986. Dess vridna trådar är åtta till antalet och de för ringtypen identifierande åttaformade granulationerna kan faktiskt båda vara referenser till just evigheten, Heimdall och världsträdet.  

De åttaformade granuleringar som omger pärlorna kan faktiskt ha stått för evighet, enligt ett gammal orientaliskt ideogram. Om det även var knutet till talet åtta är mer osannolikt, men att man använt åtta trådar för att tvinna ringen visar ändå att det är möjligt.

’Brísing’ betyder eld och ringen symboliserar årens eviga cirkelförlopp. Möjligen ska myten om en annan ring, Draupnir, också knytas hit; Draupnir var nämligen magisk och ’droppade’ nio nya ringar – var åttonde natt. Två ringar bildar en åtta och de nordiska myterna älskar dubbeltydighet!

Heimdall kallas även den Vite och står för den goda härdens eld. Viktor Rydberg har visat att han har uppenbara likheter med den vediske eldguden Agni och därmed proto-indoeuropeiska rötter. Agni var själv en skapargud vars ureldar väckte världen – och sådan var sannolikt även Heimdall.

Det är oklart om Heimdall verkligen är en av asarna, utan istället tillhör vanerna, såsom flera forskare hävdar. Dessa är troligen paralleller till de mer ursprungliga gudarna i Rigveda, devas, och stärker hypotesen om att Heimdall kan ha haft en större roll i asatrons panteon.

Den uppsättning egenskaper som assyriernas huvudgud Aš-Sur hade stämmer väl in på såväl den vediske skaparguden Agni, som i allt väsentligt är samma som Atar, den senare huvudguden bland skyterna. Och Agni är även Heimdalls förebild.

Heimdall kan alltså ha varit med som skapargud redan då de första indoeuropéerna kom till Norden. Men han kan också ha fått en ännu större roll efter kontakt med skyterna, under sen bronsålder.

Hur detta gått till går bara att hypotisera om. Men det finns fläckvisa evidens. Uppdelningen mellan gudasläktena kan ha motsvarats av en uppdelning av de indoeuropeiska stammar som dyrkade dem och som senare kom till Indien, men som också rört sig norrut över stäppen.

Jag nämnde i lucka tre också om asii och tokhari, två av de fem folk som tillsammans erövrade Baktrien. Asii vet vi inte var de tog vägen, men yuezhi, alias kusherna, begav sig vidare söderut till Indien där de grundade ett imponerande imperium.

Kushernas namn är etymologiskt kopplat till Hindu Kush, bergskedjan som utgjorde Baktriens södra gräns, och de har även givit namn till ett berömt bergspass där. Enligt Encyclopedia Britannicas artikelförfattare är en möjlig etymologi för bergen ’sparkling snows of India’. ’Kush’ skulle i så fall ha samma betydelse som Kuśi har på tokhariska B, ordet härleds nämligen till PIE *keuk ’skinande, vit’.

Detta var också inte bara namn på den största staden där språket talades, utan även direkt definierande för folket. I en text på tokhariska A hade språket tokhari namnet ārśi-käntwā, där ārśi har betydelsen ’agnisk’ och ordet akeññe, på tokhariska B, uttolkas därför som ’Agnis folk’. 

Agni var alltså den ovan nämnde eldguden, skaparen enligt Rigveda. Och  – liksom sin nordiske motsvarighet Heimdall – skinande vit. Detta koncept fördes sedan vidare av skytiska folk med zoroastriska trosföreställningar.

Om asii ’hästfolket’ kommit till Norden i form av krigare av kött och blod, så kan deras självgivna namn ha förväxlats med det gudasläkte som utgjort deras kult. Detsamma är givetvis än mer sannolikt om de endast nått Norden i form av ett rykte. Anländandet skedde troligen innan erövringen av Baktrien, denna markerar av allt att döma slutet för asii’s existens.

Dessa nomadfolk förflyttade sig under det grekiska namnet skyter både fram och tillbaka över hela den asiatiska kontinenten innan Baktrien gick under, och de hade även direkta och indirekta kontakter med de mäktiga assyrierna – inte minst i form av influenser som nått det multietniska och zoroastriska Baktrien.

Om asarna som gudasläkte kom till Norden först i form av rykten om asii, så infogades denna missuppfattning i kulten under sen bronsålder. Mer troligt är dock att man istället bara bidragit med en förändrad syn på Odinn och – framförallt – på Heimdall.

Agnis ställning som högsta gud bland skyterna talar för att Heimdall skulle kunna ha fått samma roll bland asarna för en tid; en himmelsfader, innan Odinn upphöjdes. Han var också människans herre och indelade dem i herremän, bönder och trälar. Vi kan nog utgå ifrån att han representerade herremännens religion.

Odinn på Sleipnir, del av motiv på Tjängvide bildsten, Gotland.

Den i lucka två nämnda hästen Sleipner, med sina åtta ben, förtjänar också att nämnas. Med detta antal ben förmår Sleipner ta sin herre över gränsen till andra världar, jättarnas Jotunheim och underjordens Hel. Sleipner kan i denna mening representera världsordningen själv, just som Yggdrasil.

Historien som den beskrivs av Snorre i Gylfaginning, om Sleipners födsel, handlar om hur gudarna skapar sig ett värn mot onda makter. Detta sker genom att nyttja dessa farliga krafter själva för ändamålet, representerade av Lokes råd, en icke namngiven frostjätte och dennes häst Svadilfare.

Precis som löpelden i kontrollerad form är härdens nytta för människan, blir Svadilfares onda värv av godo för gudarna: Sleipner föds av märren/maran Loke, och Odinn sätter sadel på honom. Det här skulle alltså kunna vara en allegorisk beskrivning också av hur Odinns maktövertagande sker, genom att ta Heimdall i sin tjänst, som världens väktare.

Vi vet att den yngre futharken, den runrad som blev så vanlig i vikingatidens Sverige, var indelad i tre så kallade ätter. Dessa användes sedan som utgångspunkt för att skapa chiffer och trollrunor av olika slag. Det mesta talar för att även vår runrad, den äldre futharken, hade tre ätter, bland annat så finns det skiljepunkter mellan dessa i återgivningarna av runraden, både på Vadstena- och Grumpan-brakteaten.

Kanhända var det av respekt till Heimdall som runmästaren gjorde en sådan indelning. Att guden står först i den mittersta ätten, som nummer nio i den rad som oinvigda fick ta del av, men som nummer åtta och sist i den första ätten, i den dolda rad som Agrell avslöjade, det känns lämpligt.

Publicerad 4 kommentarer

Runkalendern 7. Wunjo

Nu ska vi öppna lucka nummer sju, och låt er inte förvillas av runans likhet med vårt latinska P. Utseendet handlar återigen om runmästarens strikta regler och prioriteringar.

Överst: Wunjo Nederst: Digamma

Den grekiska förlagan heter Digamma, och uttalades av dem med ett w-ljud.

Men eftersom vi nordbor hade flera näraliggande ljud, som grekerna saknade, så har Digamma fått inte mindre än tre runor som kan härledas till denna. Alla dessa har förstås en heldragen huvudstav, precis som originalet.

Runmästaren har sedan försökt att avvika så litet som möjligt från detta. Wunjo är den runa som står först av dessa, men redan Assrunan fick ett utseende som gjorde en exakt avbildning omöjlig.

Runmästaren valde att vinkla nedre sidobenet uppåt. Färunan båda uppåt. Den tredje runan med näraliggande ljudvärde, Eihwaz, var han tvungen att hitta en helt annan lösning för. Den återkommer vi snart till.

Wunjo betyder glädje, fröjd och lycka. Att denna runa blir den sjunde i vår runrad är heller ingen slump, för sju har varit ett lyckotal ända sedan sumerernas tid. Den persiska talmystik som ersatte denna har sedan upptagits av såväl judendom som kristendom.

Men hur nådde talets betydelse hit? I den vediska litteraturen finns inte samma starka konnotationer mellan talet och ovan nämnda knippe adjektiv. Det verkar alltså saknas en proto-indoeuropeisk rot, sjutalets välsignande egenskaper har uppstått senare. Och, nota bene, icke heller fått fäste i asatron.

Men precis som vi idag har en kristen tradition som starkt betonar talets lyckobringande betydelse, så tycks det ha funnits en tid då även forntidens nordbor varit påverkade. Och min gissning är att den tiden ganska säkert inleddes i slutet av bronsåldern.

De tundralevande folk som av grekerna kallades skyter är den mest troliga kontaktytan, direkt eller via uraliska folkgrupper. Skyterna, 700 f.Kr.-300 e.Kr., är ett samlingsnamn för nomadfolk med liknande levnadssätt, men med olika ursprung. Med sina mäktiga kurganer katalyserade man höggravsbyggandet i Europa – och därmed även i Norden.

Deras förfäder har enligt genetiska markörer färdats österut under tidig bronsålder, sedan västerut igen. Främst är det haplogruppen R1a1a1 som spårats, men även R1b1a1a2, d v s indoeuropeiska gener, av det slag som kom till Sverige under senneolitikum. 

De här folken hade både lämnat och hämtat kulturella och religiösa influenser så långt österifrån som den avlägsna sibiriska regionen Tuwa, men också från det gamla Baktrien i Centralasien, som kan kallas för något av dåtidens mångkulturella ’smältdegel’.

Riket hade existerat i över tretusen år när det gick under ca år 1000. Här uppstod sannolikt den zoroastriska lära, som asatron hämtat så tydlig inspiration från. Riket både besöktes och – tidvis – erövrades av indoeuropeiska stammar.

Dakien låg ungefär där nutida Rumänien ligger och omfattade ett flertal skytiska folkgrupper.

De skyter som assyrierna kallar Aškuz skulle kunna vara samma som grekernas “De kungliga skyterna”. Folkgruppens namn har ursprung i Ashkenaz. Dessa anknyter i sin tur till ’de kungliga Dahae’ och de folk som ett par århundraden för Kristi födelse hamnade i Dakien på Balkan: förutom dacierna själva bl a Bastarnae, Tyrgetae, Agathyrsi och Getae.

Det som förenar Norden, främst Sverige, och delar av Balkan genetiskt är haplogruppen I (Y-DNA) och den därmed förenade signifikant större kroppslängden.

De här folkens DNA skiljer sig mindre från de nordiska folkens, än andra mer näraliggande gör. Balkans och Nordens genetiska påbrå, haplogruppen I, för manlig högväxthet, har också samma ursprung. Här är skyterna knappast nyckeln, eftersom dessa bar R1a och R1b.

De i lucka 6 just nämnda brigerna skulle däremot kunna vara en förklaringsfaktor till sambandet. Vi återkommer till dem.

Pektoral eller bröstsmycke från kunglig skytisk kurgan i Ukraina, 350-300 f.Kr.

Skyternas djurornamentik har inte bara motivlikhet med utan kan t o m vara inspiratörer till de annars helt unika konststilar som varit Nordens bidrag till europeisk konst under framförallt senare halvan av det första årtusendet.

Den nordiska djurornamentiken blev ibland mycket stiliserad, och är – förstås – gärna dubbeltydig, men är ändå så pass föreställande att det går att spåra likheterna med de skytiska hästarna från Östasien.

De skytiska artefakterna har visat sig vara äldre än sina grekiska motsvarigheter. Också vår egen djurornamentik har ibland slående likheter med föregångare från Östasien, som är skyternas, eller som förmedlats genom dem.

Flera av dessa folk bar inte bara på ett indoeuropeiskt arv genetiskt, kulturellt och religiöst; vi vet att de också hade upphöjt sjutalet till en sakralt signifikant symbol, genom att konstruera en gemensam heptad för sina gudomligheter; ett panteon med de högsta sju gudarna.

Det här talar för en påverkan från eller förflutet hos assyrierna, vilket stöds av en etymologisk koppling mellan Assyrien och huvudguden Aš-šur via namnet Ashkenaz till skyterna. Aš-šur avbildas som bågskytt på assyriska standar, vilket anknyter både till skyterna som namn och deras berömda bågskyttar.

Epitetet “vargfödd” för de kungliga Dahae är också intressant; den gemensamma roten för orden Dacier och Dahae har betydelsen “att strypa” och/eller “varg”. Det kan vara en referens till ursprungsmyten, om den yngste sonen som lämnas att dö, men växer upp bland vargarna, som finns i en variant hos såväl romare, hettiter och bortre Asiens Wusun. Och som vi har talat om, även till nordisk asatro, se lucka två.

Dahae kan även betyda “det fientliga folket”, “demoner”, namnet har gemensam bas med vedaskrifternas “devas”, som bland perserna kom att bli demoniska daevas. Därmed finns en möjlig koppling även till de nordiska vanerna. Indirekt är sjutalet alltså ett indicium även för detta samband, och vice versa.

Den skytiske Ares, krigsguden, var högt dyrkad, och den ende som tilläts avbildas, ett kultiskt särdrag som kan ha hjälpt till att katalysera den s k ansiktsurnekultur som utvecklandes i östra Polen under slutet av den nordiska bronsåldern, som annars är tom på gudabilder.

Romersk ansiktsurna.

I Norden sker en mycket tydlig religiös förändring på denna punkt under järnåldern, framförallt under och efter att det romerska inflytandet börjat göra sig gällande, och vi bör tänka oss att för folkflertalet var det antagligen strängt tabu att avbilda sina gudar långt in i folkvandringstid.

Ansiktslös man från gotländsk grav, ca 500 f.Kr. Bild från Kent Anderssons föreläsning.

I den skytiska heptaden var tre av sju gudar kvinnliga, och även här förefaller skyternas relativt könsjämlika syn ha en länk till den nordiska, där kvinnan alltid har haft en starkare ställning än i Kontinentaleuropa. 

Man ska ta ordningstalen med en nypa salt, men Tabiti, motsvarigheten till grekiska Hestia, hemmets och härdens gudinna, var satt främst. De senare sarmaterna, vars högsta gudar också var sju, hade istället Atar på denna plats, en direkt efterföljare till den vediske eldguden Agni.

Bland De kungliga skyterna upptogs en åttonde gud till heptaden. Detta tal är som vi ska se i lucka åtta knutet till Heimdall, som är Agnis och Atars nordiska motsvarighet. Åttatalets sakrala betydelse kan i sin tur vara en östlig influens; i Östasien har åtta samma konnotation som talet sju har i kristen kultur.

Men åter till vår sjua. Persiska Mithra tillägnades den sjunde månaden och bland grekerna firades Apollon den sjunde. Båda dessa gudar kan delvis utgöra förlagor till vår Freyr, vanaguden. Freyr kallas Veralden Olmai av samerna, Världens gud.

Detta är ett äretecken, som talar om att det var han som upprätthöll freden, såväl bland människor som gudar, en utsaga som bekräftas av Adam av Bremen: ’Freyr ger fred och vällust’. Och just som fruktbarhetsgud är ju Freyr mest känd.

Freyr i Lunda.

Den lilla statyetten är funnen i Lunda församling i Sörmland, tre liknande har också hittats i Sörmland, vid ett annat Lunda, platser där gudarna dyrkades. De högsta gudarnas tretal och den mänskliga världens fyra hörn tillsammans blir sju, som alltså skulle sammanfatta universum.

Freyrs förmåga att skapa världsfred kan på så vis anknyta bakåt till Mithra och Apollon. Men även utan dessa finns det anledning att anta att sju var ett betydelsefullt tal just för vanerna, ett heligt tal närmast hämtat från skyterna, medan nio tycks ha varit knutet till asarna.