Publicerad 3 kommentarer

Hemtjänsten och äldreboendet – kommer de ens förstå vad du säger?

Hur har du planerat för ditt äldreboende? Jag hade det definitivt inte förrän min rörelsehindrade och ms-drabbade svärmor hamnade där alldeles nyligen. Man måste tydligen vara över 55 för att komma på tanken. Och det förklarar nog rätt mycket hur det kommer sig att det ser ut som det gör. Min svärmor har haft ‘tur’ som det verkar; kommit till ett hem där man t o m proaktivt satte upp besöksförbud innan halva omsorgsboendet fått in Corona och FHM kom på att de åtminstone måste låtsas agera.* Men likväl, när hon senast bad om ett glas vatten, så blev hon inte förstådd. Hon fick vackert ligga törstig tills skiftet var slut och ett annat biträde kom i tjänst.

I ett typiskt äldreboende jobbar många som bara förstår enstaka svenska ord

Det handlade alltså inte om underbemanning eller brist på tid. Knappast heller vilja eller intelligens. Man ska inte förvänta sig att äldrehemmens personal generellt är intellektuella spjutspetsar, men ett kall för uppgiften genererar ofta tillräckligt god förståelse och kravnivån är rätt basal. Problemet ligger i att man inte anser sig behöva ställa högre krav på personalens svenska helt enkelt. Varken vårdboendet eller kommunens upphandlare.

Och detta med kall för uppgiften är inget vi generellt ska utgå ifrån. De flesta av våra invandrare jobbar inom hemtjänsten eller äldrevården. Ytterligare ett antal inom sjukvården. Somliga uppfyller formella kriterier. De flesta gör det inte alls. De går vanligen som timanställda vikarier, även de som kan ha arbetat i flera år på detta sätt. De har hamnat här, därför att svensk äldrevård är en restpost, en slasktratt för alla som inte klarar något annat jobb.

Det gängse och normsatta: inga krav på utbildning

Låt oss avbryta med ett uppriktigt caveat: jag vet att de flesta ändå både gör vad de kan, har ett gott hjärta och goda avsikter. Jag vet också att det bland dem finns sådana som faktiskt både har utbildning och gott förstånd, precis som det finns infödda svenskar som saknar bådadera, inom vård och omsorg liksom annorstädes. Men det vi nu talar om är det gängse och vardagligt normsatta.

Med sitt tysta medgivande har staten infört en praxis, där kravribban för dem som arbetar inom vårdsektorn sänkts ned till så gott som noll. Vårdföretag, kommuner och landsting är de stora vinnarna på det. Inom äldreomsorg och hemtjänst har man kunnat sänka sina kostnader och köra vidare verksamheterna – trots allt sämre kvalitet – som om ingenting har hänt. Kommunerna har handlat upp äldrevård och hemtjänst till lägsta möjliga pris och sett mellan fingrarna. Naturligtvis ska man uppfylla formella lägstakrav på rumsservice och mathållning, men allt annat är ju så oerhört lätt att skala av när kundnöjdheten inte betyder något eller ens mäts. Och sjukvården som – före Corona – hade en beläggning i hela Sverige på 105% i snitt, har på samma sätt tänjt på kompetenskraven. De drabbade är gamla och sjuka som inte är kapabla att höja sin röst. Valet är redan givet, för vilket är bäst: en okvalificerad resurs eller ingen alls?

Den svenska modellen: att alla svenskar jämlikt får samma ovärdiga slut

Det här är den svenska modellen. Privata profitörer, mångkulturkramare och pragmatiska budget- och verksamhetschefer drar alla åt samma håll. Vård- och omsorgssektorn skulle braka ihop utan sina invandrare. Alla som kommer till ett äldreboende inser det direkt, inte en svensk så långt ögat kan se. Och även sjukvården skulle lida svårt utan de utifrån rekvirerade. Detta anförs ofta som argument för hur bra invandringen är för Sverige. Vad man inte inser är att för varje hjälpande hand så har vi importerat långt fler vårdbehövande. Invandringsaffären är ett stort nettominus även här. Underrepresentationen är hög bland undersköterskor, ännu högre bland sköterskor och allra högst inom läkarskrået. Här är vården fortfarande dimensionerad för en befolkning på drygt åtta miljoner människor. Men vi är över tio och de sista två har eftersatta behov och sämre genomsnittlig folkhälsa. Därför går vården på knäna hela tiden.

De hemtjänstanställda vikarierna går förstås på minimilöner. Sverige prioriterar så för att vi varken har råd eller behöver betala högre ersättningar – det är inte de vårdbehövande som står i centrum. Hela samhället är istället organiserat för att hjälpa de nytillkommande att hitta en anställning, bort från den besvärande arbetslöshetsstatistiken. Kommunerna snällanställer på alla möjliga och omöjliga positioner, men sällan är risken så liten att få backning som när man låter de okvalificerade få arbete med äldre. Det leder till en ond cirkel. Ingenstans finns det så många okvalificerade som här. Och vem vill utbilda sig till detta lågstatusyrke? Med sämsta tänkbara lön?

Äldrehanteringen – slutförvaring med ett minimum av vård och utan värdighet.

Det är med olust och ren fasa vi alla bör se fram emot att så småningom hamna i händerna på de valhänta. För din svärmor får ligga törstig. Din pappa glömmer man att ge medicin. Din alzheimersdrabbade morbror – vem är kompetent att ens gissa hans önskningar? Och din faster med demens råkar du av en slump träffa på utan tillsyn utanför boendet – ingen annan är i närheten och det är dig hon frågar om vägen hem.

När kultur och igenkännande har blivit en lyx

Nej, det handlar ju inte bara om språk. Det är ju faktiskt kultur och igenkänning också. Att vara en av alla igenkänd individ och få gehör med en nickning eller ett ansiktsuttryck. Att kunna småprata eller uttrycka en mening och veta att mottagaren förstår och kan ge svar – även detta är en välfärdsfråga. Att stängas in i en byggnad där ingen i personalen vet vad svensk kultur är betyder inte bara att högtiderna riskerar att passera utan att uppmärksammas; det innebär att de patienter som saknar anhöriga lika gärna kunnat befinna sig i Afghanistan.

Vem vill duschas av en manlig skötare, räck upp en hand.

Eftersom mansöverskottet bland de nytillkommande är så överväldigande blir det också samma situation även inom omsorgen. Men efterfrågan är rakt motsatt: inga äldre kvinnor och få män vill bli tvättade av manliga skötare. I dessa ytterst intima situationer är också kulturell förståelse kanske ännu viktigare än annars; och nej – kroppsspråket är ingalunda universellt; de ansiktsuttryck och minspel vi använder för att uttrycka våra innersta önskningar är ofta för finstilta för att kunna avläsas om man kommer från en annan kultur, och dessa innersta önskningar är heller inte självklart desamma.

Stockholmssyndromet

Samtidigt är beroendet så totalt. För många uppstår något som liknar Stockholmssyndromet. Man är tacksam för det lilla och tänker – helt bakvänt – att det är invandrarna som ‘räddat oss’. Oavsett om man får den vård man har rätt till eller en undermålig sådan, så lönar det sig knappast att klaga. Sannolikt allra minst för oss som uttryckt oss öppet invandringsfientligt. Vem garanterar att vi får en rättvis och empatisk vård?

Nej. Det var inte för detta de kom hit, så vi bör förstås vara tacksamma.

Alla kan inte bli pizzabud. Som bekant plockar vi för övrigt in ny arbetskraft för sådant. Det kallas för arbetskraftsinvandring men detta är bara ännu ett sätt att ta hit fler, det allom överordnade målet. Så vad ska vi göra med alla om inte placera dem i vård och omsorg? De som saknar utbildning, kanske inte ens kan läsa och som bara kan några ord svenska efter flera år i Sverige? Man ska veta att de hör till den goda minoriteten** av de nyanlända, de som faktiskt ändå gör någon nytta. Alternativet är att låta dem gå arbetslösa. Detta anses i praktiken helt acceptabelt som norm – varken piska eller morot används för att få ut mer än så. Det är alltså rent ut sagt ett under att några ändå väljer att arbeta.

Sossarna och Muslimska brödraskapet – klanröster mot inflytande

Johan Wilson skrev det rakt av i sitt nyhetsbrev: det har aldrig varit fråga om arbetskraftsinvandring över huvud taget. Vi har ingen anledning att förvänta oss bidrag från dem. Deras enda jobb är att vart fjärde år rösta på rätt parti. Såsom Muslimska brödraskapet och SAP kom överens om redan på 90-talet. Jodå, avtalet existerar, svart på vitt, det är en sådan där hemlighet som alla inom press och media vet om, men som ingen skriver om ändå. Folk kan ju få fel idéer och de egna karriärvägarna kan stängas.

Tyvärr finns det ingen annan logik kvar. Nu har ju sanningen blivit känd även i stora delar av allmänheten, men, trots detta fortsätter importen som om ingenting hänt – mitt under brinnande Coronakris och påstått stängda gränser. Rent praktiska transportproblem förklarar en mindre minskning av immigrationen under mars månad jämfört med föregående år. Samtidigt som det står klart att bara en liten bråkdel är flyktingar i sann mening – ingen sådan skulle ju semestra där man nyss flytt ifrån, såsom mängder av s k flyktingar ändå gör. Ingen har heller rimligen anhöriga kvar i samma zon, som inte själva i så fall skulle klassas som flyktingar. Familjeförening med sådana skulle förstås annars enklast och rimligast ske genom att flyktingen själv återvände. Men regeln är märkligt nog den omvända. Varför? Och arbetskraftsinvandring av analfabeter? Vem inbillar sig att vi behöver den?

Jag kan tyvärr bara instämma i slutsatsen. Helt enkelt eftersom det idag får sägas vara allmänt känt att det stora inflödet bara är nödtorftigt dold ekonomisk immigration, lockad hit med våra generösa bidrag.

Vi kan utgå ifrån att våra sista år kommer bestå av ren förvaring till lägsta möjliga kostnad. Vi har prisgivit våra gamla – och oss själva. Vad ska vi göra åt det? Själv så fantiserar jag om att köpa en vårdprogrammerad AI-robot. Men det lär bli dyrt. Hade vi inte importerat en två miljoner stor ryggsäck där majoriteten är bidragstagare, så hade staten säkert haft råd att ge oss varsitt miljömärkt exemplar. Man kanske skulle fråga riksbanken istället? Om varken Ingves eller jag har råd, så bor jag hellre kvar i mitt eget hus till dess man får bära ut mig.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

* Vi kommer nog så småningom kunna få verifierat att FHM:s handlingsförlamning berodde på att man ju visste att smittan var kraftigt spridd på Järvafältet, där många av hemtjänstens och äldreboendenas personal är bosatta. Hur skulle det se ut om man utfärdade särskilda regler för dem? Kanske skulle någon rent av tolka sådant som ‘rasistiskt’? Kanske skulle andra – ‘de verkliga rasisterna’ – kräva karantän av Järva? Och hur skulle man öht kunna kräva särskilda åtgärder? Med myndighetens slagordsmässiga regleringsbrev, där mångfald och jämlikhet kommer på delad första plats bland prioriteringarna, så var ju allt sådant bara att slå ur hågen direkt.

** Jag är väl medveten om hur ytterst politiskt inkorrekt och provocerande det är att skriva så och uttryckligen hävda att det handlar om en minoritet, utan att ens motivera mig eller använda en källa. Men vi måste kunna börja göra det, för det är sant och är – eller borde vara – väl känt nu, inte minst efter Tino Sanandajis insatser. De sedvanliga historieförfalskarna som hävdar motsatsen dyker dock alltid upp som pavlovska ordningspoliser och gläfser sina politiskt korrekta lögner när man gör det, och eftersom många fortfarande inte vill tro, så visst har jag källor. T o m två. Se tidigare krönika från 4/12 2019: rapport från HFI, Handelns forskningsinstitut, och en lika graverande helt ny artikel i SvD, av professor Johan Eklund.

3 reaktioner på “Hemtjänsten och äldreboendet – kommer de ens förstå vad du säger?

  1. Undrar hur länge vi har kvar pensioner som går att leva på?

  2. Ja det undrar jag med

  3. I dag (24/4 2020) är det 2 100 döda i Sverige. Huvuddelen i Stockholm. Förra veckan sa Anders Tegnell att hälften är avlidna på äldreboende. Det blir cirka 1 000 stycken.

    I artiklar i DN och SvD har invandrare själva sagt att en tredjedel av de döda är från Tensta, Rinkeby och Södertälje, alltså invandrar-områden. Cirka 500 döda. Talesmän och kvinnor (bland annat flera somaliska läkare) har sagt att invandrar-kvinnor går direkt till äldreboendena och jobbat. Cirka 40 procent av invandrarna som jobbar på äldreboende är ej fast anställda. De går på timlön utan sjukbidrag. Att de är timanställda beror på att LO krävt för höga villkor för att privata och kommunala äldreboende skall kunna ha dem heltidsanställda.

    I dag sa Anders Tegnell på presskonferensen att det är personalen som fört in smittan i äldreboendena i Stockholm.

    De som ej avlidit på äldreboendena i Stockholm och ej bott i invandrare-områdena, det är cirka 500 av de avlidna. De består av svenskar och invandrare som ej bott i invandrar-områdena, utan smittats under yrkesutövning, släktträffar, restaurangbesök och så vidare.

    Dödstal för svenskar och även invandrare som ej bor i invandrarområdena. motsvarar Finlands 500 döda och Norges lite över 100 döda.

    Sverige har ju tagit emot fem gånger fler invandrare än Norge och Finland tillsammans.

    Det visar att Anders Tegnell taktik med frivillig isolering varit lika lyckosam som Finlands och Norges hårda linje.

    Det här är givetvis ej de svenska invandrarnas fel. Det är Sveriges som stat och. Stockholm som kommun ej kunna ordna bättre miljö än invandrarområdena.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *