Alt+Delete: del 6. Danska mossar, Tollense, och stridsyxorna som kom från öst. Och så Gimle.

Som nyinvald vice ordförande i kulturföreningen Gimles Stockholm-Uppsala-avdelning vill jag inleda med en förhoppning om att även du vill gå med – ta del av ett spännande kulturutbud och på köpet bli en sann kulturbärare. Gimle har en konservativ grundsyn och vill med denna värna svenskt kulturarv och svenska traditioner. Vi är partipolitiskt oberoende och välkomnar alla som på ett eller annat sätt delar vårt stora intresse. Medlemsregistrering kan du göra här och länk finns även till facebook (Sthlm/U-a hittar du här).

Gimle handlar alltså inte bara om historia, utan om allt som har med det breda begreppet kultur att göra, bl a musik, teater och konsthantverk. Vad jag själv vill särskilt intressera er för är dock just historien. Denna krönika (del 6) är den sista i serien Alt+Delete, en inledning till min bok om den svenska fornhistorien. Länk för att anmäla förhandsintresse avseende denna bok finns här. I denna sista del vill jag peka på några särskilt spännande, ofta förbisedda eller rent av nya och okända rön. Inte minst vapenfynden i de danska mossarna.

Tillbaka till historien – de danska mossarna och folkrörelserna i öst

Länge rådde en idé om något slags kontinuitetsbrott under den förromerska järnåldern (500 f.Kr.-Kr.f.), och att bronsålderns solkult kunde utmålas som något väsensskilt från den asatroende vikingatidens. Ja, man vågade inte ens peka på de uppenbara parallellerna mellan vikingatidens erövringsfärder och den närmast föregående vendeltidens och folkvandringstidens folkrörelser; det verkar ha ansetts mer ’seriöst’ att förutsätta att allt varit så odramatiskt, outvecklat och småskaligt som möjligt. Grundtesen – att man var mycket fredligare förr och att bebyggelse och kult utvecklats mer eller mindre linjärt – har dock rasat samman. Idag vet vi att man sedan neolitikum har levt i samhällen präglade av våld och konflikter, som åtminstone sedan bronsålderns inledning både förutsatt hierarkiskt ledarskap och omfattande samarbeten. Mossofferfynd på Jylland och Fyn, varav det första i Hjortspring är från 350 f.Kr., visar att välorganiserade angripare besegrats, och att deras arméer varit månghövdade. Den danske professorn och arkeologen Jørgen Ilkjaer har ytterst metodiskt fastställt varifrån och när de olika angreppen kommit, bland annat med hjälp av lokala särdrag avseende funna tändstenar, kammar och sköldhandtag.[1] Dessa visar att anfallen utgått från bland annat nuvarande svenskt territorium, i flera vågor under 200- och 300-talet e.Kr. Materialet är närmast överväldigande stort, beskrivningen kräver tio tjocka volymer och flera tillägg, och slutsatserna är därför unikt välunderbyggda. Ilkjaer är förstås mycket respekterad för sin insats, även i Sverige, ingen skulle komma på tanken att anklaga honom för att inte vara tillräckligt ’källkritisk’. Något infogande i de narrativ som våra historiker sysselsätter sig med kan jag ändå inte hitta.[2] Det man istället sysselsatt sig med tycks mest ha varit att försöka hitta brister i bevisningen som länkar mossofferfynden till oss. Man vill helt enkelt inte tro. Det verkar nästan som om Ilkjaer skulle ha kommit på våra förfäder med något opassande, något som man inte vill kännas vid.

Tollense 1250 f.Kr.

Än mer uppseendeväckande och ögonöppnande är fynden efter det stora slaget i tyska Tollensedalen, mindre än fem mil från den gamla svenskstaden Greifswald, vid Östersjökusten. Utgrävningar sedan 2007 visar att stora styrkor drabbat samman här redan år 1250 f.Kr., 900 år före Hjortspringdepositionen, i den nordiska bronsålderns period III. Vid denna tid räknas detta geografiska område som hemmahörande i vår nordiska kultur; de talade då PPGmc, samma språk som i Skandinavien, och även de övriga kulturella sambanden hit var starka, tydligt skild från de nordalpinska traditionerna i Sydtyskland.

Cirka 4.000 krigsmän tror man deltog i slaget och till dessa trupper skall läggas understöd och tross, som visar att de stridande var professionella heltidssoldater. De arkeologiska fynden talar för att truppsammandragningar uppbådats från både när och fjärran, vilket i sin tur implicerar att det fanns intressen att bevaka som krävde någon form av regional kontroll; ett samarbete även på överregional nivå lär ha varit nödvändigt. Minns vad jag skrev om en bronsålders-Hansa i Östersjön? Den blir ju i detta perspektiv genast mindre hypotetisk, eller hur?

När så de första genetiska undersökningarna blev klara 2017 förväntade sig många att de skulle visa en stark sydosteuropeisk dominans, på grund av den sofistikation och skala som härarna uppvisade. Istället fick man en betydligt mer lokal koncentration än vad de arkeologiska bevisen tycktes peka mot. Ett prov avsåg en gravsatt individ, med en genetisk profil motsvarande LBK-kulturens. Denna levde i området mer än 3.000 år före slaget, men graven hör till bronsåldern och kan alltså vara samtida med slaget. Gravsättningen tyder förstås på att individen inte var med, men skulle ju också kunna bero på att just denne man tagits om hand efteråt av sina egna. Ett prov ligger också ganska nära Úněticekulturens, den som rådde i trakten ca 400 år före slaget; denne individ var dock inte begravd. Ytterligare ett prov avviker – och det har verkligen en klart sydligt ursprung.  Så kanske hade man rätt ändå, om att slaget var mer än bara en lokal eller regional uppgörelse.

Men de övriga 16 proven var alla mycket väl samlade i ett kluster som överensstämde med nordisk neolitisk profil, nordisk bronsåldersprofil respektive sen nordisk bronsåldersprofil. Man skulle om man ville rent av kunna tänka sig att det handlade om ett slag mellan i huvudsak nordiska invasionsstyrkor.[3]

Men återigen tycks det vara få svenska historiker som vill analysera vad dessa iakttagelser har för bäring på den svenska historien. Vilket är märkligt, för under denna tid händer det intressanta saker, inte minst i östskånska Kivik och i Mälardalens Håga. Givetvis har våra svenska föregångare påverkats av utgången i detta slag; just här gick ju handels- och transportvägarna för brons, bärnsten och skinn och troligen även för slavar. Därför är det också naturligt att tänka sig att styrkorna kom härifrån.

Sveariket – en nyckelposition mellan väst och öst

Vad som kan förklara mycket, både svearnas avsevärda historiska betydelse för Nordeuropas kulturella och politiska utveckling och det säregna svenska folkkynnet, är att Sverige ända sedan stenåldern har utgjort en mötesplats för västliga/sydliga och östliga/nordliga kulturinfluenser. Vi som växte upp under 1900-talet har ofta glömt hur starka våra band österut annars alltid varit; den uråldriga riksbildningen med Finland hade bestått i över ett halvt årtusende innan den snöpligen avslutades 1809, efter plågsamma angrepp och härjningar som fått rysskräcken att leva kvar ända in i dag. Sorgearbetet över förlusten krävde att vi vände blickarna åt andra hållet, och med järnridån klipptes halva Europa bort ur vårt kulturella medvetande. Nu har allfartsvägarna öppnats igen, lite trevande har kontakterna återupptagits med det ’Stora Svitjod’, som Ryssland kallades under vikingatiden. Östersjöns vatten är en barriär som vi tidvis har haft anledning att vara glada för, men innanhavet utgjorde länge en förbindelseled mer än ett hinder och detta gjorde det svenska Östersjöväldet (såsom stormaktstiden nu kallas i skolböckerna) möjligt. Sanningen är att våra band österut sträcker sig långt bortom historisk tid. En viktig del av vårt ursprung finns där, och ingenstans i Europa är det genetiska arvet från mesolitikums jägare så väl bevarat som hos oss. Tidvis har den östliga anknytningen också givit oss teknologiska och handelsstrategiska fördelar i umgänget och konkurrensen med våra grannar i söder och väster, inte minst när det gäller framställning av metaller; och den har definitivt haft stor betydelse för såväl vår andliga som materiella kultur.

Författarens sammanställning av för Norden väsentliga östliga kulturinfluenser och folkvandringar.

Rysslands landmassa är enorm och därför svår för oss att överblicka. Antalet förhistoriska kulturer och folkslag som levat här är närmast otaliga, dessutom har de ofta varit mer eller mindre nomadiska. Men det finns en överraskande kontinuitet som gör källflödet mer överskådligt än man skulle kunna vänta sig. Kartan ovan visar hur kontaktvägarna har gått, och de leder alla över ett område som kallas övre Volga, från flodförgreningarna med Oka och Kama. Fyra gånger har Finland varit slutmål för folkvandringar och kulturinfluenser som hade sitt ursprung här. Flera av Övre Volgas kulturer har utmärkt sig avseende metallhantering. Det sistnämnda beror inte minst på att man i Volgakröken, där dagens ryska republik Tatarstan är belägen, hade stora fyndigheter både av ren koppar och arsenikblandat brons. Härifrån vandrade den metallurgiskt framstående Abashevokulturen också långt österut, ända till Altaibergen – där man fann åtråvärt tenn, som gjorde brons ännu starkare och tillverkningen mindre riskfylld. Häpnadsväckande teknologiska framsteg gjordes, det s k Sejma-Turbino-fenomenet, och frukterna hamnade i några fall i Norden, långt innan vår egen eller Centraleuropas bronsålder formellt hade börjat. Abashevo begav sig även söderut via Baktriens avancerade BMAC-kultur, där de gjorde sig till herrar. Abashevo är alltså synonyma med de s k indo-arierna, som sedan fortsatte vidare till Indien.[4] Den stora strömmen rörde sig alltså söderut och österut, och kom att sprida sig över det enorma område som betecknas som Andronovohorisonten, d v s dagens Kazakstan, Uzbekistan och Kirgizistan. Men det fanns förstås även sådana som vandrade tillbaka åt motsatt håll, i några fall ända till Skandinavien.

Stridsyxorna

Ytterligare minst en folkvåg från övre Volga känner vi väl till, eftersom den rullade vidare över Östersjön. Stridsyxorna, (eng. Battle Axe Culture, BAC), som är sprungna ur Fatyanovokulturen, en utlöpare av det snörkeramiska kulturområdet, och som i sin östligaste del bestod av det metallbearbetande Balanovofolket, Abashevos föregångare. Med sig på resan till Östsverige hade man förstås inte bara de materiella ting vi funnit efter dem, även gudar och riter följde med – liksom vårt språk. Ända tills nyligen har man varit övertygad om att vi fått detta söderifrån, men idag vet vi att det var via Ålands hav som de första indoeuropéerna först steg iland, tillsammans med en betydande del av den genpool vi moderna svenskar gemensamt äger. Kartan ovan innehåller mycket information, det är möjligt att du kommer vilja bläddra tillbaka till den. Den är, som jag redan förvarnat om, aktuell långt in i både bronsålder och vikingatid.

Tillbaka till början

Trots flera akademiska arbeten, som visar hur väl muntlig tradition förmår att bevara historiska händelser intakta, och trots att vissa myter, som Eddans ’fimbulvinter’, i sen tid har bekräftats som en sanning, så skymtar inget tydligt trendbrott bland svenska historiker. Man tycks ha bestämt sig för att vända våra äldsta skriftkällor ryggen. Ett fåtal mer frispråkiga och progressiva arkeologer får därmed inte det stöd som behövs för att vitalisera och återskapa den för den breda allmänheten förlorade svenska forntiden. I kamp med bl a trafikvett så trängs istället ännu fler delar av historieämnet ut ur läroplanerna och den svenska forntiden avverkas på ett par lektioner. Att Ragnar Lodbrok och Uppsala görs till norska i tv-serien ’Vikings’ är därför ingenting att förvånas över, det finns ingen som ens försöker ta tillbaka vår historia.[5] Det kanske mest oriktiga som svenska postmodernister etablerat är iden om att ’Sverige inte fanns för tusen år sedan’. Det finns goda skäl att utgå ifrån att Sverige, eller Svithiod, var ett begrepp som existerat långt bortom mannaminne även för dem som levde då. Kanske i över tvåtusen år. Och även långt innan dess fanns somliga som idag kallas svenska eller nordiska, nämligen gudarna. Det är på många sätt med dem – och de folkstammar som höll dem för realiteter – som vår historia börjar.

Magnus Stenlund

PS. Detta var bara början på början, dvs inledningen på den svenska och nordiska forntid som jag velat ta mig an. Det verkligt spännande får du alltså ge dig lite till tåls med. Ditt förhandsintresse anmäler du här!
Tidigare publicerade delar av denna bokinledning hittar du under fliken Sverige/svensk historia/Alt+Delete.

---

[1] Ilkjaer, Jörgen – Illerup Ådal Archaeology as a Magic Mirror, 2003 utgör en engelsk sammanfattning och uppdatering av de tio volymerna.

[2] Naturligtvis menar jag då inte referenser avseende t ex vapenjämförelser. Det är i den breda svenska historieskrivningen som de danska mossarna inte vill passa in. 

[3] Sell, Christian –Addressing challenges of ancient DNA sequence data obtained with next generation methods, 2017, s.47, 52ff. Källan är fritt tillgänglig på nätet.

[4] Parpola, Asko – Formation of the Indo-European and Uralic (Finno-Ugric) language families in the light of archaeology/ Revised and integrated ‘total’ correlations, 2012, s.138ff.

[5] Javisst var Ragnar Lodbrok historisk – och svensk. Mer om honom senare.