Det här är del 1 i en serie inlägg som utgör inledningen till en ny svensk forntidshistoria. Du kan läsa mer om denna här.
Vår historia är aldrig helt sann
Låt oss göra en upptäcktsresa bakåt i tiden. Se hur långt vi kan komma innan det blir alltför grumligt. Naturligtvis förstår både du och jag att det vi ser är skuggbilder, ingenting fast och säkert att hålla i. Men så länge det går att hitta en möjlig sanning ska vi borra vidare. Och hittar vi övertygande argument kan denna göras till en trolig sådan. Ibland så trolig att åtminstone jag skulle vilja skriva in den i historieböckerna. För när vi kan ana en struktur i grumlet, varför ska vi då avstå ifrån att göra den synlig för så många som möjligt? Varför ska vi låtsas som att detta, det mest troliga, aldrig har hänt, bara för att det inte säkert går att bevisa? Själv blir jag i alla fall alltid besviken när jag anar att en historiker eller arkeolog väljer att avstå från att dra slutsatser om en helhet, trots att det framgår att en sådan helhet är fullt möjlig att plocka fram. Särskilt frustrerande är det när en sådan verkar kunna stämma med vad sagoskatten säger. Ingenting skulle ju vara mer spännande! Det är alldeles för vanligt att en möjlig sanning förkastas när inte alla pusselbitar är på plats. Vore det inte mer sympatiskt att fria, så länge som vi inte säkert kan fälla?
Om du redan läst böcker om svensk forntid så kommer du märka att den här boken är annorlunda. Vetenskapen anses ofta sluta där myten tar vid, men i den här boken försöker vi hitta svar i båda, och tar oss full frihet att spekulera – givet att vi hittar stöd så anser jag att vi har rätt och närmast skyldighet att göra det. Sedan är det upp till var och en att själv bedöma hur rätt eller fel vi har. En sak kommer vi i alla fall kunna fastslå: ’myten’ innehåller mer sanning än vad den vanligen får ’cred’ för. Och det som räknas som historiskt fastställbart visar sig ofta ändå vara osant, eller åtminstone ge en skev bild av den verklighet historikerna vill – eller inte alls vill – spegla. Inte ens dagsaktuella händelser kan vi vara säkra på att vi får veta sanningen om. Fakta går inte att verifiera, vittnen vägrar att träda fram. Men är det ett gott skäl att inte ta upp de hypoteser som finns? Det finns de som vill att vi inte gör det, politiker och journalister som använder sin makt för att så gott det går lägga locket på. Men för mig är sådana motiv tvärtom goda skäl att istället ge allmänheten möjlighet att göra sin egen bedömning. Och det gäller ju även forntiden. Svensk forntid är nämligen ett politiskt minfält, precis som nutiden är, och för den som är rädd att förlora anslagen till forskningsprojekt eller kampen om en docenttitel finns det små utrymmen att röra sig inom. Källa på det? Nej, just det. Bara mellan skål och vägg.
Skriftkällorna och den så kallade förhistorien
Tiden före kristnandet i Sverige för tusen år sedan, brukar kallas förhistoria. Det är ett sätt att tala om hur försumbara våra kunskaper om dessa forna tider är, de räknas inte ens som ’riktig’ historia. I vår berättelse ska vi få se hur orättvist detta ofta är. När man ställer samman den inblick som vi får genom historieberättare som Tacitus och Jordanes, Paul Diakonen och Procopius, med vad arkeologerna har kunnat gräva upp så kastas ljus över mer än spridda punkter; då kan stumma föremål plötsligt få liv. Och den sammanhängande historien finns! I såväl Snorre Sturlassons prosaiska Edda som hos den danske Saxo Grammaticus. Båda dessa har också mängder av bekräftelser i tidigare skrivna källor, som Codex Regius (den poetiska Eddans) dikter, Ynglingatal, Widsith och Beowulfkvädet. Ibland även i folksånger och sägner som överlevt ända in i modern tid. Att dessa naturligtvis inte alltid kan tolkas ordagrant är en mycket dålig anledning att undvika dem.
Den äldsta skriftkällan som vi säkert vet behandlar vår del av världen brukar man säga är Tacitus Germania från år 98. Mer problematiskt blir det när vi rör oss ännu längre bakåt i tiden. Vi har en möjlig runinskrift på Meldorffibulan, från runt år 50, men den innehåller bara fyra tecken. Ändå är det inte sant när man säger att den förromerska järnåldern och bronsåldern är tysta och namnlösa. Vi har mängder av namn, alldeles inpå knuten, nämligen våra ortsnamn. De kan ge oss ledtrådar som sträcker sig mycket längre bakåt i tiden än Tacitus, och här har inte minst Per Vikstrand bidragit med sin genomgång av järnålderns bebyggelsenamn som, baserat på senare decenniers arkeologiska rön och omtolkning av bebyggelseutveckling, förlänger kronologin även till bronsålder för vissa namn.[1]
Och med filologin, den historiska språkanalysens hjälp, kan även orden själva hjälpa oss att tolka de döda föremålen. Med språkvetenskapen som verktyg kan vi följa de moderna språken bakåt till deras gemensamma rötter, och därmed både plats- och tidsätta folkvandringarna. Som framgår av språkkartan ovan, så urskiljer vi svenskan som ett s k centumspråk, medan man i Indien och Iran talar s k satemspråk. Eftersom vi vet att det var Yamnaherdarna norr om Svarta havet som var upphov till dessa folkrörelser och att uppdelningen i en östlig och en västlig variant av proto-indoeuropeiska (PIE) skedde för ungefär 5.000 år sedan, så är det mycket vi också kan säga som måste vara just så gammalt (minst), eftersom vi kan hitta spår av ett från början gemensamt ord.
Från PIE utvecklades sedan för-urgermanskan (eng. Pre-Proto-Germanic) för ca 3.500 år sedan. Detta språks Urheimat anses vara södra Skandinavien. Världens mest talade språk, engelskan, har alltså sitt ursprung just här! Urgermanskan (eng. Proto-Germanic, PGmc) räknar man med från ca 500 f.Kr; urnordiskan (Proto-Norse, PN) som skrevs med den äldre futharkens 24 runor, från 150 e.Kr. och fornnordiskan (eng. Old Norse, ON) som skrevs med den yngre futharkens 16 runor, från ca 750 e.Kr.. Fornöstnordiskan (fön.) 850-1350 e.Kr. var en dialekt av denna som skiljde sig från Snorres fornvästnordiska (fvn.) Edda främst vad avser färre diftonger, men skillnaderna ser ändå ut att ha skapat missförstånd i vissa specifika fall, som t ex vid översättning av fön. Ynglingatal. Till sist, ca år 1350 e.Kr. uppstod så svenska språket, den (tillsammans med gutniskan) mest östliga varianten av germanska språk. Att vi svenskar upplevde oss hemmahörande i öst framgår såväl av språkkartan som i just Ynglingatal, där bland annat Aun kallas ’östkonung’. De indoeuropéer som först nådde Sverige gjorde det också österifrån, över Ålands hav – detta kommer vi tillbaka till.
Religionshistorikernas sammanställningar av de äldre religionerna tillsammans med språkträdkartan gör det möjligt att se hur gudarna spridit sig – och därmed även folken. Genom att ta hjälp av antropologerna kan vi också få en uppfattning om deras karaktärsdrag och betydelse. Den religiösa kosmologin säger mycket om det samhälle där det skapats. Nya fynd och omtolkning av gamla, inte minst med hjälp av klimatvetenskapliga rön, innebär att gamla ’myter’ ofta bekräftas; först i nutid har vi till exempel funnit spåren efter en verklighetens ’fimbulvinter’, efter den ’Hiroshimabomb’ som kan ha kungjort åskgudens ankomst, och t o m efter ett svunnet nordeuropeiskt ’Atlantis’.
[1] Vikstrand, Per – Järnålderns bebyggelsenamn, 2014
Intressant. Jag är nu på äldre dar mer intresserad av historia än när jag gick i skolan. Nya kunskaper väcker alltid nya tankar.
Per!
Jag ifrågasätter en del detaljer du tar upp.
1. Yamnaya-herdarna var inga eg erövrare. De var mer imuna mot pest än befintliga befolkningar – i synnerhet deras män. Precis som när de vita “koloniserade” Nord- resp Sydamerika var kolonisatörerna inte avsevärt militärt starkare än urbefolkningarna, utan “erövringen” kunde utföras då urbefolkningen nästan dog ut p g a pandemier kolonisatörerna råkade medföra. I Amazonas dog 99.9% av urbefolkningen (20-40 miljoner) under 1500-talet, utan att ens kolonisatörerna hade dragit in i området. Alla “lyckosamma” kolonisationer kan kopplas till naturkatastrofer och/eller medföljande pester (så även t ex utrotningen av Neanderthalarna)
Per?
Jag ifrågasätter en del detaljer du tar upp.
2. Germanska språk enligt kartan är knappast OK. Gotland var centrum för Goternas klaner. Detta innebär att vad vi kallar Syd-roden, och kusterna söderut, d v s Ögl öster om Götavirke, Möre, västra Blekinge. Öland, Wendland (Åland, SV Finland, NV Estland, Ösel Kurland, Rigaområdet var Gotiskt. Finskan är faktiskt Gotiska med uralisk språkintonation och böjningar (pålagda). Gutasaga säger att deras kommunikation med Svarta Havet gick längs Daugava. Gotiskan enligt Silverbibeln innehåller samma ordsamling som Gammelgutniskan, d v s Gutarna är Goter, men skiljer sig från resten av de germanska dialekterna. På tyska kallas gutarna i historiska texter (bl a handelsavtal) “goter”.
Götarna (geater) hade sitt kulturområde från Hallandsås i söder t o m ca Kristiansand i väster och t o m Mjösaområdet, S Värmland resp till Vättern. Det är från detta område alla attacker mot Jylland/danska öarna utgår under tiden ca 400 fkr – 400 ekr. Ögl är landet öster om Götarnas land – något namn är inte känt – Ögl är en sentida administrativ benämning styrd av kyrkan.
Det stora gröna området är inte sammanhängande i verkligheten. Möjligen fanns det “öar” av grönt i ett slavisktalande “hav”. Ca år 1000 så gick gränsen för Slavisktalande områden längs Elbedalen fram till dagens Österrikes “huvud och söderut. Karl den Stores erövrngar följdes alltid av “förtyskningspolitiska åtgärder”. Varje erövrat slavisktalande klanland försågs med en en markgreve (militär befälhavare), en biskop och deras tysktalande underhuggare. De av den slavisktalande adeln som ville erhålla tjänster i militära eller administrativa organisationen var tvingade att visa upp goda tyskkunskaper. Alla offentliga handlingar skrevs på tyska och som självklarhet talade den nya adeln tyska med sin slavisktalande undersåtar. Vissa områden rensades på slavisktalande, men även i viss mån forn-nordiskt talande adel med underhuggare, vilka tvångsflyttades till olika delar av Frankrike (men aldrig så att de blev i majoritét), medan trogna soldater och militära befälhavare förlänades marker de tvångsförflyttade lämnat. Speciellt Saxarna drabbades. Det är under Karl den Stores erövringar ledungen (legionerna) återupprättas och vad som senare skall bli Sverige, Norge, Danmark utgör den “treding” första legionen rekrteras ur. Snabbt blir det en legion ur varder blivande landet. Ledungen är en särskild historia.
Gotiskan är ju ett germanspråk, så jag är oklar över vad du har invändning emot. I övrigt är det du säger av intresse, men om du kan ge mig källor också. Jag känner inte igen uppgifterna om t ex Östergötland.
Inte Östergötland. befolkningen öster om Vätterna var INTE “Geater”. De försvarade sig med t ex Götavirke mot ett hot österifrån. Det bodde olika klaner längs kusterna förenade i ett handelsnätverk. Språk var vid den tiden inget viktigt i sig eller sammanbindande. Öster om Västeuropa utövas f ö ett teckenspråk av liknande typ som fanns bland Nordamerikas indianer. Vilka befolkningen öster om Vättern var eller vad de ursprungligen kallades är osäkert.
Teckenspråket var “sammanbindande”. Notera hur runskriften utvecklades så att en Östgerman utan problem kunde läsa en västgermansk text, och förståss tvärtom. Både teckenspråk och runskrift motarbetades av Romersk Katolska kyrkan – kanske för att bägge var sammanhållande och hindrade katolikernas mål att härska genom söndring.
Teckenspråket var “sammanbindande”. Notera hur runskriften utvecklades så att en Östgerman utan problem kunde läsa en västgermansk text, och förståss tvärtom. Både teckenspråk och runskrift motarbetades av Romersk Katolska kyrkan – kanske för att bägge var sammanhållande och hindrade katolikernas mål att härska genom söndring.
Enligt dagens historiker har silverbibelns “gotiska” inget särskilt med Gotland och gutar att göra. I så fall måste de erkänna att Gotland är goternas ursprung – “och det går ju INTE”.
Samtidigt skiljer sig silverbibelns gotiska i avgörande punkter från alla germanska dialekter – utom gammelgutniskan.
3. Ortnamnen är överskattade som historia. Däremot är våra olika ägogränser (även byar, församlingsgränser – läs skeppslagsgränser) de verkliga historiska indikationerna. Gränser ändras aldig, dock att ägor kan slås samman. Huvuddragen av alla markområden med ägare har kvar och behåller sin grundstruktur än idag.
Ortnamnen är knappast överskattade, de har konsekvent negligerats. De kan säkert överskattas också, men dit är det långt. Det du tar upp är inte varandra uteslutande faktorer.
Via gränssystemet kan även den politiska historiens utveckling granskas.
4. Nordborna hittade en typ av styrelseskick som gick ut på att samlas i “tingslag” vilka sammanträdde på en utvald tingsplats för att avhandla gemensamma angelägenheter. Man ser hur Nordborna tar kontroll över områden, t ex i Brittiska Öarna, och bland det första som sker är att en tingsplats upprättas, samt även urbefolkningen organiseras passande för ledung. Tingsplatser väljs i regel nära den rikaste (= mäktigaste) storfamiljens gård och så att platsen förhåller sig till den befintliga religionsutövningen. Eftersom tingsindelningen speglar ledungens grundorganisation där det överordnat är indelat i typ “hundare”, “hundreds”, “hund” beroende på region med gemensamt ting där den mäktigaste stormannen i regel var ordf (lagman). Tre av dessa bildade sedan någon “tredingsnivå, där lagmännen bildade ett lagmannaråd som styrde mellan tingen. I stora drag fungerade ledungen så att geografiskt sammanfördes befolkningen med 25 gårdar till ett skeppslag, där den största gården innehades av skeppslagets befälhavare. 5 skeppslag bildar sedan ett hund etc och bemannas således av 125 man (=storhundrade) plus ett befäl. 3 hund bildare sedan en ledungstreding således bemannad av 375 man plus befäl. 3 ledungstredingar bildar sedan ett “land” dvs 1125 man + befäl. 3 land är en ledung och bemannas av 3375 man plus överbefälhavare. Detta motsvarar en romersk legion (exkl trosspersonalen) från slutet av 200-talet. Formellt är det lagmannarådet som inom sig utser en befälhavare för sin ledungstrupp, men de mäktiga är sannolikast för gamla och inte fältmässiga. Då utser de en lämplig yngre befälhvare, som sedan typ bronsåldern haft titeln “kung”. När ledungen byggdes ut snabbt på kort tid så blev det således mängder med kungar. Snart var det bara Överbefälhavarna för stortredingarnas (alltså blivande Sverige, Norge, Danmark) ledung som fick kallas “kung”. Överbefälhavarna för resp legioner kom att inneha titeln “Jarl”.
För att ledungen skulle kunna anpassas till befolkningsökningar, så beslutade de tre stortredingarnas lagmannaråd att Geaternas land skulle delas. Vgl, Dalsland, Värmland hamnade i “Sverige”, medan “Vikenområdet” gick till Norge. De gamla ledarna ur “Alfernas” klan förpassades till historien, sannolikt själv medverkande till detta – de återuppstår under nya namn. Harald Hårfagres “enande” av Norge handlar således främst om en maktkamp om ur vilken grupp stortredingens överbefälhavare (kungen) skall utses.
Stortredingarna överbefälhavare sammanträdde på en liten ö utanför Göta Älvs mynningsområde och där justerades bl a gränserna så att ledungens bemanning kunde upprätthållas, samt utsåg den gemensamma överbefälhavaren för alla ledungar, vilken med sin hird (först ca 400 man – sedan ca 800 man) var stationerad strax norr om Dannevirke i därvarande “Kungastad”. 2 sådana sammanträden är kända, där gränsjusteringar följde. Den till åldern äldste ur “kungarådet” utsågs till gemensam överbefälhavare (kung), om han var fältduglig. Därför figurerar ibland svenska och norska namn som “danska kungar”. I verkligheten fanns ju parallellt en “dansk kung” om överbefälhavare någon period var svensk/norsk. Kungens hird finansierades bl a av tullar från ett antal “städer/marknadsplatser” mot att kungens trupp/hird var “den tidens polis”.
Ett ledungsskepp var tidigast storleksmässigt avsett för 6+6 åror och sannolikt seglades sådana skepp inte. från ca 850 blir skeppen standard 12+12 åror samt befälhavaren. Kungen/Jarlen hade rätt att placera upp till åtta soldater i ett skepp och då räknade lägre befälhavare som kungens män. När man sammanställer uppgifter om “danagäld”, antalet skepp etc, så ser man hur nära kopplat “vikingatågen” i västerled är med ledungen. Mindre företag var uppenbart “privata”. Vikingarnas trupper i västerled motsvarar i regel 1 “ledung”. Alltså 3375 man + 1080 man kungatrupp. Vikingarna var således i regel underlägsna i numerär och slogs f ö alltid bara med ca 2/3 av numerären då 1/3 skulle försvara skeppen. De rikaste ledungsdeltagarna kunde medföra en privat skepp, som var mycket större än den beslutade ledungsskeppet (av makt resp prestigeskäl).
Ledung i fält erhöll sold, d v s områden man anföll fick ge gälld eller så “plundrades” ett område. Alltså att regionens ledare kom överens med vikingarna om att sold skulle tas ut av en viss befolkning. Levererade inte ett hushåll sin andel, så tog vikingarna med våld. Men detta var vad alla armér gjorde vid tiden.
Det bör noteras att “kungens” politiska makt ökar i takt med att Romersk Katolska kyrkans inflytande växer i Norden. När den gamla kungamaktens sista befälhavare där ca 1066, så bryter ett inbördeskrig ut i Sverige mellan kvinnolinjerna av gamla kungamakten. Parallellt handlar det om ett religionskrig, där romersk Katolska bekännare besegrar alla arneiskkristna, grekiskortodoxer resp britonskt kristna. Notera också hur våra första domkyrkor anläggs närmast tillåtet till de gamla ledungstingen för ledung resp vissa land. Eftersom det var grekisk ortodoxa biskopar i Uppsala i varje fall till ca 1250, så placerades tinget där de 3 landens gränser möts, medan en Romersk Katolsk stiftskyrka anläggs där dagens Uppsala stad centrum är (Aros). I övrigt blev det stift vid Kupang (Köpingsvik), Liunga (Linköping), Sigtuna, Strigin (Strängnäs), V Aros och Tuna (Selånger). Sägnerna visar hur Romersk katolskt “tillsatta/utsända” biskopar ofta inledningsvis kastats ut och t o m dödas. T ex från Tiohäradsbygderna, Helsingländerna (Tuna) och naturligtvis vad gäller konflikten rörande (Gamla) Uppsala. I Södertörn, delar av Vgl, Tiohäradsbygden var man sannolikt Britonskt kristna, Köpingsvik, Tuna (“öarna inkl Wendland (=Finland), Ösel, Gotland) bör varit Grekisk Ortoxer. Sådana fanns f ö även i Odermynningen.
När Romersk Katolikerna betraktar andra kristna kallas de “hedningar”, Icke kristna nonschaleras, då de är religiöst “ofarliga”. Om andra kristna konverterar till Romersk Katolicism – med eller utan våld – så kallas detta “att anta kristendomen”. Om en befolkning återgår t ex till Grekisk Ortodoxi, så är de avfällingar och skall dödas. Korstågen motsvarar islams jihad och startas från ca 1000 i Norden med omnejd.
Det är lite för mycket och för långt utanför min text för att svara, men generellt så vill jag ha källor, utan dem blir det lätt för mycket eget tyckande och även om jag skulle vilja använda något av det du talar om så måsta jag ju själv hitta ursprunget.
Sedan är det ju så att det är min text var utgångspunkten och det var den som jag ville ha feedback på.
Nordbornas religion fram till ca 100 e kr byggde på solen, månen resp lokala gudaväsen kopplade till fenomen i främst kanten av våtmarker. Germaner dyrkar sina gudar utomhus och i anslutning till våtmarker, samt i germanens “släktgård”. Således utövades kult för att hedra livets (solens) återuppståndelse vid Vintersolståndet (ung. Yawl), vid vårsolståndet hedrades grödan som grönskade, vid midsommarsolståndet livets förökning och höstsolståndet tillägnades förfäderna. Tillkommer lokala gudaväsen andra tider. De offer eller kultplatser resp befolkningar använde återser man sedan i strukturen över var senare tids kristna kyrkor anläggs, d v s nära de gamla kultplatserna resp tingsplatserna.
När Asa-gudarna inkommer har de mer att göra med hur vittberesta Nordbor vid handel etc uppfattar kristendomen resp Mithraismen och kanske andra religioner. Asa-läran så som Snorre upptecknar innehåller i huvudsak element från kristendom och blandat med en gammal icke kristen mytologi, som ev är Snorres personliga literära påhitt.
De flesta hallar och kulthus, som har hittats i Norden bör ha kopplingar till en tidigkristendom så som Nordborna uppfattat den under 400-600-talens “folkvandringar”. Byggnaderna såg ut som t ex Urnes-kyrkan. 10-15 m höga på en yta av 30-40 kvm. Redan ca 300 hade Goter antagit kristendomen enligt Arius läror, som angav gud, guds son resp Maria (sonens hustru), vilket kanske blev Odin, Tor resp Freja – vem vet.
I samband med Niceamötena, så ändrades kristendomens karaktär och anpassades till Germanernas religionsutövning. De flesta tror att mötena handlade om gräl om “guds väsen”. Efter Niceamötena blev det lätt för germanerna att anta kristendomen, vilket i regel gjordes klanvis.
D:o