Nu ska vi öppna lucka nummer tolv, i mitten av den äldre runraden. Och precis som på schackbrädet kan vi där förvänta oss en kung och en dam. Eller mer exakt: himmelsfadern och jordmodern, ett par som fanns representerat i så gott som alla äldre jordbrukande folks religioner.
Hade nu runraden kommit till som dagens runologer inbillar sig så borde förstås Odinn suttit på denna tron, kanske med Frigg på andra sidan salen. Men nej. Inte heller Týr, hans troligen närmaste föregångare, var aktuell under runmästarens tid.
Enligt lingvisterna ligger runans ljudvärde närmast grekiska Digammas W-ljud, men det gjorde ju även två andra tecken, så runmästarens val av tillåtna efterbildningar var begränsade.
Att döma av hur Eihwaz, som vår tolfte runa heter, blev, så ser det ju ut som att han valde den pamphyliska varianten. I så fall ett ännu starkare indicium för att han befann sig i den joniska övärlden; Pamphylien låg nämligen ännu längre österut, utefter dagens Turkiets södra kust.
Men det finns ett alternativ. Som nämnts kan runmästaren ha inspirerats av det grekiska sambandet mellan gamma och digamma, eftersom det finns ett sådant samband också mellan hans egna runmotsvarigheter, Gifu och Eihwaz. Och i så fall är Eihwaz ett slags dubblering av Gamma.
Vad är då detta samband? Eihwaz betyder idegran. Detta träslag är känt som det mest lämpliga att göra pilbågar av. Och den asagud som mer än någon annan gjort sig känd som bågskytt är Ull, vars urgermanska namn Wulþuz betyder ’glans’ eller ’härlighet’.
Det finns flera bevis för detta samband. Inte minst Grímnismáls uppräkning av gudaboningar, där Ull bor i den först uppräknade, som heter Ydalir, vilket betyder Idegransdalen. Ull förekommer mycket sparsamt i Eddan, men han är desto mer frekvent i gamla svenska och norska ortsnamn.
Ingenstans dominerar dessa ortsnamn som i Uppland och Mälardalen och de är oftast ytterst gamla. Att notera är att Ull inte existerar bland danska ortnamn. Detta sätter ett frågetecken för att runmästaren kom från Danmark, trots att flera av de tidigast kända runförekomsterna är därifrån.
I Gesta Danorum, Saxo Grammaticus förhärligande saga om de danska kungarna från 1200-talets mitt, finns faktiskt en kort passage om Ull. En riktigt lömsk typ som tar makten från Odinn under en period av nästan tio år, innan han ’flyr från Bysantin och pensionerar sig i Sverige’.
Där blir han senare dödad av danskarna. Det sistnämnda i stil med allt som Saxo skriver, ett sätt att baktala svenskarna och Sverige, ungefär som Jan Guillou gör med sina s k historier. Men Saxo låter ändå ana att Ullkulten trots allt funnits även söderöver, om än inte lika dominerande där.
För Runmästaren bör han ha varit bronsålderns främste gud, för att förtjäna sin plats i mitten av brädet. I så fall kanske mer en solgud än en himmelsfader trots allt, med tanke på namnbetydelsen ’glans’ och eftersom solen förefaller ha haft en särskilt stor betydelse under denna tid.
Som jag berättade i lucka fyra, så kan åskguden Thor ha fått sitt namn av tundrans härskare, Tengri, redan för 6.000 år sedan, då invandrad under namnet Thorym, eller något snarlikt. Thorym var en himmelsfader förknippad med meteoritnedslaget i Kaali’s krater på Ösel.
När Ullr, boskapsguden, av Snorre gjordes till ’Thors styvson’ i Gylfaginning, var det till denne Thorym; konstruktionen var nödvändig eftersom Ullr efter upphöjelsen som den mest prominente guden behövde en länk till den han i kulten de facto detroniserat, den gamle himmelsfadern.
Kanske var Ullr egentligen Fjörgynns biologiske son, kanske var det för uppenbart oriktigt att göra honom till den befintlige Thoryms egne son, som troligen räknades till ett annat släkte, så styvson fick duga.
Ull är alltså mycket anonym i sagorna, men han är den sannolikt förste guden att nämnas vid namn på de runinskriptioner vi känner till. Inskriften på doppskon till ett svärdshänge i nordtyska Thorsbjerg, förutvarande danska Schleswig, kan läsas:
’Ägs (eller ärvds av) Wolþuþewaz. Māriʀ ska inte skona (fiender)’. Wolþuþewaz tolkas vanligtvis som «Ulls tjänare». Māriʀ är svärdens namn, som betyder «berömd». Doppskon utgör ett av många vapenoffer i de danska mossarna. Den ursprunglige bäraren kom alltså inte därifrån.
Att döma av de vaga hågkomsterna av Ull i sagorna så faller han alltså sen från sin tron. Och det troligaste är att detta faktiskt är på väg att ske just i runmästarens tid. För vi kan nog anta att Runmästaren bara motvilligt placerat honom på tronen eftersom han väljer idegranen som symbol.
Ulls roll som skidlöpare och bågskytt är ju vad vi minns än idag, och runalfabetet kan ha gjort sitt till för att påskynda den detroniseringen, som nog kan ha tagit lång tid att fullborda. Den betydligt mer glansfulla och prominenta härskarpositionen låter sig sedan bara anas i gudens namn.
Enligt språkforskarna kan Ull en gång ha varit samma som den Welnos man anar ett gemensamt proto-indoeuropeiskt ursprung hos i de slaviska och baltiska språken. Welnos var boskapens beskyddare, och måste ha varit en viktig gud för herdarna, kanske den mest dyrkade av alla.
I så fall har Ull nära 5.000 år på nacken i Sverige, alltsedan han anlände tillsammans med stridsyxefolket, de första indoeuropéerna.
Även nu har du fångat det viktiga och UllR är förvisso den tidigare solguden. Tack Magnus. Ser fram mot Lusseluckan!