Runkalendern 16. Týr

Nu ska vi öppna lucka nummer 16, och där hittar vi honom, han som borde ha stått i mitten av brädet, på plats tolv eller 13, eftersom, som vi väl nu är överens om, inte Odinn eller Thor gjorde det, när runraden kom till. Odinns runa var istället Hästrunan, som vi kommer tala om snart, även om han så småningom framförallt kom att förknippas med Nödrunan, nr. 9, som egentligen är nornornas.

En annan potentiell himmelsfader, Thor, fick representeras av Reidrunan (Vagnrunan) på plats nr. 4. Heimdall på plats 8 (Hagalrunan) räckte inte heller riktigt till för att nå ända fram. Även om de nämnda varit så starkt knutna till respektive tal att de inte kunnat byta plats så hade de ju kunna erhålla ytterligare en symbolisk koppling till tronen i mitten, plats tolv (eller 13).

Där tronar istället alltså Ull, som i tidens anda, d v s bronsålderns, i egenskap av solgud kom att överglänsa den tidigare himmelsfadern och ta över hans roll, innan han själv detroniserades. Frågan är om Týr var den som detroniserade, eller den som detroniserades? Eller ingen av dem?

Personligen tror jag att Thors alter ego, åskguden Fjörgynn, särskilt omnämnd i lucka 13, hann emellan, men annars är svaret ja: Týr bör ha varit den förste indoeuropeiske himmelsguden, och möjligen hann han också ta över under epoken som följde efter att runraden ristades, nämligen under den förromerska järnålderns 500 år fram till Kristi födelse.

Týr, den enhandade segerguden, är den som nämns efter Odinn i den passage i Tacitus’ Germania, när han berättar om vilka gudar germanerna främst dyrkade. Merkurius, Mars och Herkules kallar han dem, såsom romarna alltid gjorde, enligt ’interpretatio romana’, en översättning till sina egna.

Tyr är alltså en krigsgud. Hans mod är oöverträffat, det är han som sticker in handen i Fenrisulvens gap för att se till att vargen låter sig bindas, en myt som har ur-indoeuropeiska rötter. Han är också den gud forskarna tror var den germanske himmelsguden före Odinn.

Detta dels eftersom Týrs namn betyder just Gud, och överensstämmer med namnet på den proto-indoeuropeiska himmelsfader som språkforskarna har rekonstruerat. Dels eftersom man på olika grunder uppfattar Odinn som en relativt sentida gud, och har ett namn som inte stämmer alls.

På Negauhjälmen, där den av runologerna idag icke erkända runinskrift står ristad sedan ca 400 år före Kristus, kan man läsa ’teiva’, vilket skulle kunna vara den allra tidigaste formen av gudens namn. Det är också oomtvistat att det är Týr som är avbildad på ett av de jylländska Gallehushornen, enhandad och tillsammans med sin ärkefiende Fenrisulven.

Just denna historia har gått till eftervärlden om Týr, och det ser ut som detta också kan vara mer eller mindre det enda om honom som man minns även då hornen gjordes, ca 400 e.Kr., utöver en vag bestämning till lagstiftande och den av Tacitus bekräftade rollen som krigsgud.

Týr kan också ha haft en sydtysk gemål, vid namn Zisa, enligt ett manuskript från 1100-talet. Ett namn som sammanställts med den mystiska Isis, som sueberna påstods ha dyrkat enligt Tacitus. Vad Týrs eventuella gemål kan ha hetat längre norrut är inte känt, men det är inte omöjligt att vi finner henne på platsen intill, i nästa runa, d v s Bjarka.

Suebernas Isis har en intressant koppling också till de frygier som dyrkade Kybele, eftersom hon påstås ha haft ett skepp som sin symbol, som Tacitus ansåg liknade liburniernas. Dessa liburnier levde vid den adriatiska kusten, där frygiernas föregångare, brigerna, också levat under en tid.

Tacitus nämner även namnet Tuisto eller Tuisco, som skulle vara far till människans anfader, Mannus. Den senare stavningen, om den är rätt, skulle kunna betyda Týrs son. Den förekommer dock bara i ett manuskript.

Men även Tuisto kan ha varit förknippad med Týr i hans roll som högste himmelsgud (och därmed kanske också förklara ’felstavningen’) – så som den kan ha kommit att förvanskas till, innan han detroniserades. Namnet betyder den dubble, och har i alla germanska språk en negativ konnotation: tvist, konflikt.

Som vi redan nämnt så är tvåtalet något negativt och förklarar thursarnas placering i runa två. Som vi också talat om, så har den persiska och zoroastriska  religionen kommit att vända på betydelsen av de gudomliga vediska devas, till att bli Avestas demoniska daevas.

Något liknande kan ha hänt Týr i stora delar av hans kultområde, något som också skulle förklara varför bara angliskan/engelskan behållit en positiv konnotation; det förefaller ju som om hans kult varit starkare i Angeln, att döma av ortnamnen.

Den första stavningen, Tuisto, ger också en etymologi som är parallell med den vediske Tvastars, morfadern till tvillingarna Yama och Yami, som i sin tur kan kopplas språkligt till den nordiske urjätten Ymir. Yama är den vediske dödsguden.

Tvastar råkar också i vedisk mytologi tillhöra släktet Bhrigu, att jämföra med de nämnda brigerna. Det finns också ytterligare kopplingar till frygierna, som bodde vid sjön Ascania och kan vara ursprunget till det bibliska namnet Ashkenaz, som i sin tur enligt ett rabbinskt manuskript från 1000-talet var en härskare över ett germanskt folk i norra Europa.

Att Týr görs till Odinns son först i sen tid, antyds av en tidigare uppgift där han istället är jätten Hymirs. Men kopplingen mellan den vediske Tvastar och hans sonson dödsguden Yama, visar att detta också kan vara en hågkomst om en tidigare omvänd släktrelation – Yamas nordiske motsvarighet kan nämligen ha varit Odinn, i hans mest ursprungliga gestalt som dödsrikets härskare, en roll som sedan förvandlas till psykopomp.

Positionen vid slutet av andra ätten är betydelsefull och att Týr givit namn åt en av våra veckodagar, tisdagen, visar att han långt in i vår tid fortfarande ansågs vara en betydande gud. Redan i Runmästarens tid var Týr dock så uppenbart avpolletterad från himmelsgudstronen att det inte fanns någon tvekan om att hans plats flyttats från mitten av brädet.

Týrs namn kan också betyda ’glory’, ’härlighet’, precis som Ulls, och det ger förstås möjlighet till sammanblandning och förväxling, som kan ha möjliggjort eller förenklat ett mer eller mindre medvetet genomfört tronskifte, särskilt om någon annan gud hunnit komma emellan.

Vi ska passa på att påpeka att runan naturligtvis skulle kunna ha varit menad att avse gudar i generisk bemärkelse, någon accent över y skulle i så fall inte finnas, men så kan det ha varit tänkt från början, även om det är osannolikt: gudarna finns ju redan representerad med Assrunan, och detta på den mest prominenta platsen: det heliga tretalets.

Týr uppges vara en av asarna, vilket också kopplingen till den vediska klanen Bhrigu skulle på ett sätt verifiera; i de vediska texterna var Bhrigu själv en av asuras. Men även den vediska kontexten måste vara en sen utveckling, eftersom den högste himmelsguden ju var den förste av de egentliga gudarna, devas, och därmed motsvarigheten till vanerna.

I Runmästarens tid hade sålunda asarna för länge sedan kommit att etableras som det gudomliga släktet par préférence och Týr var med största sannolikhet en av dessa redan då. Vanerna förärades ingen egen runa, troligen eftersom de ansågs omfattas av begreppet asar som gudomligheter i vidare bemärkelse.

På samma sätt, fast omvänt, kan det berömda svärdet Tyrving ha varit avsett att tillägnas Týr, fastän namnet saknar accent. Detta svärd gick enligt Hervararsagan i arv bland svenska kungar, vilket är spännande, inte minst eftersom sagan skildrar historiska händelser där goterna är inblandade.

En av goternas undergrupper kallades tervinger, vilket även skrivits som tyrvingar, och bland goterna så stod guden så högt i kurs att han räknades som född ibland dem, enligt vad Jordanes skriver i sin Getica från 500-talet. Det mytiska svärdet kan faktiskt ha varit Attilas.   

Týrrunan är, som alla ser, den logiska konsekvensen av att horisontella streck var otillåtna. I övrigt är överensstämmelsen med grekiska Tao fullständig, liksom med latinets T. Eftersom han är bara en av två gudar som namnges av runmästaren så bör vi fråga oss varför.

Kan det ha varit på grund av hans stora betydelse? Inte nödvändigtvis. Runmästaren hade en preferens för dubbeltydighet. En gammal norrön tradition verkar det, som levde kvar i den poetiska Eddans beskrivningar. Runraden rymde därmed mycket mer än blott 24 företeelser.

Det är heller inte några alldeles självklara sådana, med begynnelsebokstaven T, som Týr slår ut, som annars skulle bevisa hur högprioriterad han är. Ännu svårare är det faktiskt att hitta sådana som han självklart skulle associeras med. Hand, Mod, Seger. De fanns, men konkurrerades lätt ut. 

Det kan ha varit därför som runmästaren kände sig nödsakad att använda Týrs egennamn, trots att han egentligen haft samma ambition med honom, som med övriga gudar: att dölja dem för den oinvigde, genom att istället ange de föremål eller företeelser som associerades med dem.

Týrs placering som runa 16 i den dolda ordningsföljden och som 17 i den mer ’offentliga’ är likvärdig med Hagal/Heimdalls på plats åtta/nio, som ’grindvakt mellan två ätter. Det ger honom sannolikt en högre status, men inte den högsta, den som vore rimlig för himmelsguden.

Tacitus skulle förstås ha kunnat missuppfattat saken. Men vad som är minst lika besvärande är avsaknaden av andra bevis. Några fåtaliga brakteater runt år 500 som anses föreställa ’den enhandade guden’ står sig slätt mot en hel uppsjö av Odinnsbrakteatrar och Thorsamuletter.

Även den av mig föreslagne solguden Ull har man hittat fynd från vendeltid, som talar för att han fortfarande dyrkades i Uppland så pass sent som år 600. Ringfynden talar också för att Ull enligt kulten var löftesedernas gud, en roll som anses ha hört till den högste himmelsgudens domvärjo.

Att Týr inte heller var en särskilt framträdande gud i de isländska sagorna, trots hans förpliktigande namn, gör det mer eller mindre självklart att han i så fall istället måste ha haft större betydelse tidigare. Frågan är bara hur långt tidigare.

Sagornas minne var långt, troligen måste vi gå tillbaka till tiden runt Kristi födelse för att det skulle vara så tomt att Týrs eventuella maktinnehav skulle kunna ha hunnit glömmas. Men enligt Tacitus var det alltså Merkurius (d v s Odinn) som vid cirka år 100 redan satt på tronen.

Odinns kröning måste ha skett väldigt ’nyligen’ i så fall, om det skulle finnas utrymme alls för Týrs regentperiod som den högste himmelsguden, efter Ulls abdikering ca år 500 f.Kr.  

Och om solguden Ull från bronsåldern ännu tusen år efter sin abdikation kunde engagera en egen kult, hur kommer det sig då att Týr var så lite hyllad? Som jag tidigare antytt, så är min favorit som Ulls efterträdare på Hlidskialf, asagudarnas högsäte, istället Heimdall.

Det kan dock möjligen ha med regionala skillnader att göra. Vi ska ju komma ihåg att runmästaren precis som Snorre Sturlasson representerar egna snävt geografiska perspektiv, som inte måste eller ens kunde vara allmängiltiga för hela det germanska området.

Tiveden är nog namngiven efter Týr, liksom möjligen Tierp. Men bare ett enda sakralt ortnamn med guden Týr finns belagd i Sverige, dagens Torskinge i småländska Finnveden. I Norge finns också bara en säker förekomst. I Danmark är de talrika, men även på Fyn saknas de.

Intrycket är att kulten av Týr aldrig slagit an på den fennoskandiska halvön, eller alternativt att den försvunnit så tidigt där, att den inte satte spår i ortnamnen. Avsaknaden av Týr-namn på Fyn är också intressant, Kulten på Jylland och Själland ser ut som överlevande undantag.

Hur gamla är våra ortnamn då? En av våra främsta namnforskare, Per Vikstrand, har i en banbrytande genomgång visat att somliga namnändelser faktiskt kan vara från bronsåldern. Och orter med sakrala förleder hör till de garanterat äldsta. Så vad vet vi om bronsålderns Týr?

Knappast mer än om järnålderns. En hällristning i Tanum föreställande en man med en hand, behöver inte vara Týr, men kan vara det. Om det skulle vara Týr så ger bilden intryck av att ha med kalendarisk information att göra. En likaledes handlös man på en av stentavlorna i Kiviksgraven kan också vara Týr. Även här kan det vara fråga om en referens till tiden, ett fenomen som mycket väl kan ha haft med guden att göra, men som vi saknar bekräftelser på.

Utan närvaro av Fenrisulven så får det räknas som osäkra förekomster. Det betyder att Týrs försvinnande från kulten i Sverige och Norge, och danska Fyn bör vara ännu äldre. Om han varit himmelsfadern här så talar vi troligen om föregångaren till Ull.

I Danmark, där Ull saknas i ortnamnen, så ser det däremot ut som att hans kult kan ha fortsatt under bronsåldern. Kanske var, som en del forskare tror, det mytiska kriget mellan asar och vaner, ett krig också mellan olika kulter, men inte mellan Odinns och Ulls, utan mellan Týrs och Ulls?

Danske Saxos nidskrift om Ull, som grep makten i Asgård under tio år – obs. det olycksbådande talet 10, Isrunans – skulle i så fall kunna vila på mycket gamla hågkomster. Att lägga på minnet är dock att såväl asar som vaner med all säkerhet båda har ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung.

Vi vet nu att våra första indoeuropéer, stridsyxorna, kom hit via Mälardalen och Östsverige först. De hade haplogrupper R1a. Dessa kan ha haft en preferens för vanerna. De som något senare kom via Skåne bar även på R1b, och kan kanske istället ha haft asarna som favoriter. När de sedan blandades, så krävdes en kultisk förklaring. Man slöt fred, både bland människorna på jorden, och bland gudarna i himlen.