Runkalendern 19. Mannaz

Nu ska vi öppna lucka nummer 19, Mannaz, mannen – eller människan, om vi ska vara lite mer politiskt korrekta. Formellt är detta även namnet på en gudom, men här är det alltså inte guden som avses, guden står snarare själv som symbol för människan, i formen av deras urfader.

Det är svårt att få till slump att talet som förknippas med människan är 19, eftersom en sådan föreställning går tillbaka ända till Babylonien. Där man menade att människans kropp stod i förbindelse med zodiakens tolv stjärnbilder, medan hennes själ behärskades av de sju ’vandrarna’, 19 blir alltså summan av kropp och själ.

Sådana här kraftfulla bilder sporrar mänsklig fantasi och har en stor förmåga att bita sig kvar. Idéerna finns belagda även i senantiken och är i kristen tro överförda så att ’de sju själsegenskaperna’ låter sig frigöras i varje planets sfär. I Egypten har de gamla kopterna drygat ut det här talet med treenigheten och når alltså 12+7+3 och därmed 22. Men principen är densamma.

Det finns också en annan möjlig koppling till talet, som perserna bidragit med, och det är den stora metoncykeln: 19 solår överensstämmer vid en differens av bara två timmar med 235 månmånader. Utöver det normala dussinet månmånader per år krävs sju ’extramånader’ över hela cykeln. Tolv + sju alltså.

I kulturer där man lade till en extra skottmånad ungefär var tredje år var alltså detta av betydelse, kände man till det här så var tidens gång på längre sikt ordentligt fastsurrad vid naturvetenskapliga axiom. Och enligt en förtjänstfull avhandling i ämnet av Andreas Nordberg, så var det just skottmånader vi använde oss av här i nordisk förkristen tid.

Men detta borde väl vara fullständigt okänd materia för Europas bronsåldersgermaner? Inte nödvändigtvis. Efter fyndet av den s k Nebraskivan i mellersta Tyskland så har vi fått en helt annan syn på graden av civilisation; Europas första högkultur uppstod i denna region redan 2000 år f.Kr.

Med ett gediget detektivarbete har forskarna kunnat konstatera att skivan använts för avancerade astronomiska studier. Vad man snabbt och lätt kan komma fram till är att Plejaderna är avbildade och spelar en framträdande roll. Men inte hur framträdande. Nebraskivan avslöjar mycket mer än vad det otränade ögat kan se.

Nu vet vi att Plejaderna tillsammans med månen fungerade som tidtäljare i detta förgermanska samhälle, och att det var med hjälp av dem som man kunde räkna ut ifall en extra månmånad skulle läggas till i det nästkommande solårets kalender eller inte. Ur talmystisk synvinkel är det förstås också intressant att de synliga plejaderna var sju till antalet.

Upptäckten av metoncykeln skulle alltså ha skett med hjälp av dessa sju himlakroppar i den fixa stjärnhimmelns firmament. Men inte i Tyskland; att man där skulle haft tur att ha vintersolstånd med stjärnklara nätter 40 år i rad är helt enkelt matematiskt alltför osannolikt.

Väderförhållandena i mellersta Tyskland är inte sådana att de erbjuder de långa astronomiska mätserier, såsom krävs. Men man vet att babylonierna räknade ut metoncykeln långt innan man på 600-talet f.Kr faktiskt fixerade den i en kalender.

Mest sannolikt fanns kunskapen redan under kung Hammurabis regim under första halvan av 1800-talet f.Kr. Enligt Meller och Michel, författarna till boken Nebraskivan, så var förhållandena på himlen idealiska år 1778, då Plejadernas sista synlighet helt sammanföll med den nya månskäran. Kungen lät utlysa en extra månmånad, samtidigt som han krävde in skatterna i förväg.

Författarna tror att någon gjorde ungefär samma resa som jag antar att Runmästaren måste ha gjort 1300 år senare. Dvs att det babyloniska hovet besöktes, och att man hämtade hem kunskapen till Nebrariket vid mittersta Elbe, där skivan sedan bevisligen konstruerades.

Min första poäng med allt det här är att kunskapen om den 19-åriga cykeln därmed också bör ha avsatt spår i form av blóthögtidligheter, som kan ha levt kvar långt efter att Úněticekulturens Nebrarike gick under. Inte minst de guldhattar (lucka 11) som dyker upp något senare i tiden, från ca 1400 f.Kr. och framåt, talar för att kalenderkunskaperna hade överlevt, även om metoderna och specifikt plejadernas betydelse glömts bort och bytts ut.

Det i lucka 11 omnämnda glasögonspännet från Hågahögen med 8+11 = 19 cirklar talar för att man kan ha tillämpat både en liten och en stor blótcykel och år tusen f.Kr. var väl medvetna om  hur det astronomiska mån- och solåret hängde ihop. Ritualen kan ha överlevt från en tid då kunskapen fanns, men sådan kunskap behöver ju inte ha funnits för att fortsätta traditionen med en 19-årscykel, vars tillämpning fungerade över hundratals år utan att behöva korrigeras mer än måttligt. Att cykeln ‘löpte i en åtta’ som hade en rimligt väl överensstämmande ‘midja’ efter åtta år kan också ha iakttagits genom betydligt mindre avancerade studier, inte minst eftersom dessa inte krävde en lika lång observationsperiod.

Talmystiken 7+12 kan dock ha överlevt ännu längre i minnet, även efter att kunskapen hur och varför den användes förlorats; tusen år efter Nebrarikets undergång hade även felet i metoncykeln hunnit bli så stort att man uppenbart spårat ur om inga korrigeringar gjordes. Hasslefyndets (lucka 6) bronsplattor kan vara ett exempel, för de är alla sjuringade och tolv till antalet. Sådana föremål, utan synbart bruksändamål, bör ha varit starkt symboliska och därmed fått mycket medveten utformning och antal.

Min andra poäng är att det råkar vara så att genetikerna nu har funnit bevis för att den föregående Bernburgkulturen i samma tyska region hade ett stort inflöde av svenska trattbägare, troligen från Mälardalen, som emigrerade dit ca 3200 f.Kr. De svenska banden till den senare Úněticekulturens Nebrarike kan därför alltså vara närmare än vad man skulle kunna tro.

Inte minst eftersom man också vet att de svenska män, som idag är bärare av haplogruppen I2, har kommit hit från den i Centraleuropa efterföljande kulturen, kägelamforikerna. Eftersom även de trattbägare som lämnade Sverige var I2-bärare, så bör det inte uteslutas att ättlingar till just dessa fanns med i samma grupp.

I analogi med de religionshistoriska forskarnas tolkning av de fyra årsblóterna, som ’människans förening med gudarna’, så bör förstås i så fall en stor 19-årig blótcykel ha kopplats till människans livscykel.

Överenstämmelsen med tonåringens övergång i manbarhet inom samma tid förefaller spontant vara en möjlig anknytning man då kunnat göra; manbarhetsriter har i alla tider varit förbundna med högtidligheter och festivitas. Kanske ansågs i så fall just denna årgång som särskilt gynnade av gudarna.

Den mindre exakta åttaåriga cykeln utgjorde en del av den 19-åriga och tillkom kanske som svar på ett behov av mer regelbundna sammankomster. Kunskapen om hur man mätte metoncykeln var i och för sig inte mer nödvändig än att den kunnat undvaras och korrigeras på fri hand, i efterhand när det blev fel. Troligen glömdes den bort efter några generationer.

Men det finns faktiskt indikationer på att den överlevt mycket längre än så. Nittonårscykeln var fastslagen också som en del i den julianska kalendern, med en justering som krävdes efter 304 år, med en dag, då felet hunnit bli ett dygn. Den här trehundraårs-perioden tycks kunna ha varit känd redan innan kyrkans män fastslagit denna.

Olof Rudbecks insatser för att insamla folkloristiska historier och särdrag har en intressant passage, som handlar om en äldre man i Uppsala som påstod att distingsdagen, som infallit på samma dag vart 19:e år i ungefär trehundra år, detta år hade flyttats tillbaka en dag. Detta enligt en minnesregel som fanns antecknad på en gammal kalenderstav, ägd av gubbens farfars far.

Det här hände år 1689, och inte ens den lärde Rudbeck kände till Snorres Edda, knappast heller något gubben han träffat på heller kan ha gjort; Eddan var då inte ens översatt till svenska. Desto märkligare är då hur Snorre i Ynglingasagan berättas om ‘Aun den gamle’, regerade omväxlande blev bortdriven från Uppsala i sex 20-årsperioder, därefter blotade sina söner en efter en för att få leva längre i tioårsperioder.

Aun den gamle, om han levat, torde ha gjort det på 400-talet, och även enligt Ynglingatal förknippas han med hög ålder och blot. Andreas Nordberg som skrivit om detta har anmärkt att både tio- och tjugoårsperioderna sannolikt är en metaforer för blotcykler. Man kan t ex föreställa sig att man i Auns tid övergick från den längre till den kortare blotcykeln, vilket var en så genomgripande händelse, att Aun kom att förknippas med detta.

Tjugoårsperioderna skulle följaktligen kunna vara egentliga 19-årsperioder med inkluderande räkning. I en tidigare ättelängd, Historia Norvegiæ, antyds att Ynglingasagans 10-årsbloter nog skall vara 9-års, dvs med inkluderande räkning åttaårscykler. I Eddan nämns också i flera sagor Halvdan den gamle och Snö den gamle, kungar med 300-årig livslängd, vilket kan antyda förkristna beräkningar avseende nödvändigheten att justera metoncykeln – sannolikt just med runstavars hjälp.

Avslutningsvis, tillbaka till själva runan. Den går utan större svårighet att känna igen i förebilden, grekiska Mu, och när man betänker att M-formen redan var upptagen av Ehwaz, Hästrunan som vi talade om i förra luckan, så blir formen än mer logisk.

För mig framstår det som medvetet att formgivningen också signalerar ett samband med Gifu, offerrunan, som på detta sätt hålls bunden av de båda huvudstavarna. Men det är något som stör. Gifurunans kryss ser ju faktiskt inte riktigt likadant ut som det rätvinkliga krysset i Mannaz.

Jag påstod förut att Runmästaren gjort alla vinklade streck i runraden 45° plus eller minus i förhållande till planet. Men Gifu är ett undantag. Varför det? Om det inte går att hitta ett bra svar på den frågan, så skulle min hypotes tappa en hel del av sin styrka.

Den bygger ju på att Runmästaren var en konsekvent herre, med en uppsättning principer som han följde enligt en lika bestämd prioritetsordning. Gifu hade mycket väl kunnat göras lika bred som Dagaz, och då hade allt varit frid och fröjd. Men så ristas Gifu så gott som aldrig.

Redan de första runinskrifterna kan förstås vara distorderade jämfört med det sanna originalet. Omvänt kan den stiliserade rekonstruktion som nu utgör vår konceptuella bild av runraden vara missvisande även när det gäller andra runtecken. Men det är dessa premisser vi måste utgå ifrån.

Jag har dock hittat ett svar, som förklarar varför varken Gifu fick ett kryss med räta vinklar eller Dagaz fick ett som såg ut som Gifus X. Eller varför Runmästaren inte heller gjorde både tvärtom, dvs en bredare Gifu och en smalare Dagaz. Samt varför Mannazrunan fick exakt den form den fick. Det handlade om avancerad talmagi.

Jag tror att han ville ge Mannaz, den mest prosaiska symbolen i hela runraden, ett större sakralt innehåll. Människans själ är ju en summa av så mycket. Och Runmästaren var dessutom en magiker som verkligen excellerade i att hitta sätt att fylla runraden med dolda innebörder.

Så titta på runraden igen. Fundera över hur många runtecken som faktiskt döljer sig i detta enda tecken. Det vill säga, som kan läggas rakt över Mannaz tecken utan att synas? Isrunan, så klart. Men som ni lätt upptäcker så kan även Uruz läggas över Mannaz och helt försvinna.

Utan att spegelvända eller vrida på kandidaterna, så stämmer följande: Uruz, Kenaz, Wunjo, Is, Ehwaz, Lagu och Dagaz. D v s sju stycken, vilket är ett av de båda tal vi kunde förvänta oss. När man sedan räknar dubbletter (främst efter spegelvändning) så dyker det andra talet upp: tolv. Just det, 7+12 = 19.

Så hade det inte blivit om Runmästaren valt att göra Gifu så att tecknet fått den vedertagna vinkeln 45°. Då hade det blivit en träff för mycket. Hade Dagaz gjorts smalare istället en för litet.

Den talmystiska effekten hade i och för sig kunnat uppnås även med en smalare Dagaz om Runmästaren istället breddat Gifu, dvs om han bytt ut Dagaz mot Gifu.Men då hade inte den här talsumman blivit resultatet.

De sju ingående tecknens respektive ordningstal summerar nämligen till 84. Vilket är detsamma som… sju gånger tolv. Med Gifu men utan Dagaz så når man bara 67. Att försöka bevisa att den här tanken fanns kan jag naturligtvis inte. Bara visa att det skulle kunna varit så.

Denna utstuderade talmagi skulle i så fall kunna vara själva kronan på Runmästarens verk, som krävt en hel del pusslande för att få ihop. Och för honom – liksom för mig – ett mer än godkänt skäl att bryta principen om att alla vinklar ska vara räta eller 45°.

Konsekvensen, att Gifu faktiskt saknas i Mannaz, kommer dessutom visa sig ha ännu en viktig betydelse i Runmästarens stora skiss. Men den frågan ska vi vänta med till lucka 23 innan vi reder ut.

Sju runor, och med denna enda, Mannaz, en åttonde, som omsluter dem alla, likt fixstjärnornas kristallhimmel. Den på så vis sammansatta Mannazrunan blir alltså i sig själv en metafor för Heimdall, den åttonde sfären, det eviga världsträdet – och människans skapare.

Guden Heimdall blir därmed också närmast synonym med Mannaz. Nej, ni har inte hört detta någon annanstans. Inte ännu! Vi får se hur många historiker som nu kommer bli tvungna att göra källhänvisning till ’Morgan Johanssons runkalender’, eller som istället försöker låtsas att de kommit på det här helt själva.

PS. Uruzrunan innehåller en vinkel som är 180°- 45° = 135°. Eftersom en bra variant saknas (den halva högra huvudstaven hade inte kunnat göras hel, då hade det blivit en Hagalruna, och den hade inte kunnat riktas uppåt, då hade den liknat en spegelvänd Eihwazruna), samt att Runmästaren sannolikt eftersträvat en piktogrammatisk likhet, så bör denna vinkel kunna ses som en tillåten konsekvens av 45°-regeln. DS.