Runkalendern 5. Kauna, Kenaz

Nu ska vi öppna lucka nummer fem, och där hittar vi ett tecken som inte borde förvåna någon runolog att det dyker upp här, samtidigt som dess förmodade avsaknad ändå inte föranlett många att reagera. Jag syftar på månen.

Ingen annan himlakropp är så nära förbunden med magi och vidskeplighet och ingen har varit mer betydelsefull för dem som kallar sig gudarnas språkrör, eftersom månens rörelser har använts för bestämning av tiden.

Mundilfare, far till sol och måne, eller kenning för månen själv, nämns i Vaftrudnismál och i Gylfaginning. Hans namn har tolkats som tidtäljaren, den som rör sig i takt med tiden. Det var sådan kunskap härskare baserade sin makt på, sitt anspråk på att känna gudarna bättre än andra.

Tolv månmånader adderar till 254 dagar. Att kunna förutse när man behövde lägga till en extra månmånad påföljande solår för att hålla jämt streck över tiden, krävde en hel del observationer. Nu vet vi att fiskare i Skottland ägnade sig åt sådana redan för 10.000 år sen.

Och det behövdes. När strömmingen gick till, laxen lekte eller då flera meter höga tidvattenströmmar inträffade, det var viktigt att hålla reda på. Månen fungerade såväl som tacksamt ledljus i natten som den livsfarliga springflodens katalysator, detta visste man redan då.  

För jordbrukarna var tiden ännu mer betydelsefull. Det var inte bara frågan om när man skulle så och skörda. Men för stamsamhällen med lite större omland så behövde alla veta vad som gällde för att kunna samlas vid gemensamma högtider.

Runan då? Det finns två tänkbara namn, enligt skriftkällorna.   

Kauna, som enligt den yngre futharken betyder böld, magsår eller sjukdom, och Kenaz, som betyder fackla och förekommer i den anglosaxiska runraden, är två egendomliga val av betydelsebärande ord för denna runa. Om inte möjligheten att de hör samman tas i beaktan.

Att det i själva verket är Månen som avses. Månens tvetydiga mytiska karaktär borde få alla ljus att blinka hos runologerna, så fort en runa har två så osäkra och disparata tolkningar. Och att runmästaren var tvungen att använda K beror förstås på att Människan själv abonnerade på M.

Det här är rimligt. Om månen skulle saknas i den av mystik konstruerade runraden, trots att solen, dess parkamrat, finns där, vore det ytterst uppseendeväckande. Ändå har jag inte sett en enda fackman göra denna tolkning. Den räknas kanske som spekulativ, men det bryr jag mig inte om.

Ny och nedan skulle kunna matcha de båda till synes helt inkompatibla betydelserna. Den grekiska mångudinnan Artemis hade, liksom sin bror Apollon, förgiftade pilar. Men också förmåga att hela. En riktig dubbelnatur. Precis som månen. Och så har vi Hecate, antikens ‘Magika de Hex’, med hattar som ibland är försedda med stora brätten, och därmed kan vara förebild till dagens populärbild av en riktig häxa – hon var också intimt förbunden just med nymånen.

Liknande förmåga hade även andra gudinnor associerade till månen, som Isis och Kybele. Och Hecate, 5:4 som hade en alldeles särskilt nära relation till nymånen – och till magi.

Den mest intressanta mångudinnan är förstås vår egen Skade, vars namn ger oss anledning att tro, har mindre angenäma personlighetsdrag. Var hon den nymåne som runan stiliserar? Skade förknippas med kyla och snö, vilket stämmer bra med nymånen, som är månens norra nod.

Hennes olyckliga äktenskap med Njord ger också anledning att inbilla oss detta; hon utgör Njords motpol både i äktenskapet och som personlighet, och namnet Njord har nära gemensam etymologi med Niði, ’månen i nedan’ eller ’den underjordiske’ – vilket är en av Njords aspekter.

Det omaka parets bostadsorter, vid den låga hamnen Nóatún och det höga Trymhem i bergen, kan anspela på tidvattnet. Skade anknyter också i en kenning till stjärntecknet Oxen. Eftersom oxhorn utgör en symbol för månskäran så utgör detta ännu en mån-anknytning.

Just det faktum att månen så ofta byter kön i olika mytologier, visar också på en sällsynt dualism. Grekerna, från vilka runmästaren alltså sannolikt hämtade sina förebilder, höll sig med en mångudinna, men i Egypten, liksom i den norröna traditionen, var alltså månen manlig.

Intressant nog förefaller Skade också ursprungligen ha varit en man. Hur könsbytet gick till för alldeles för långt för att redogöra för här, det ska bara ändå nämnas att även Njord tycks ha bytt kön, minst en gång. Men tillbaka till runan. Hur är det med dess ordningstal då?

Den egyptiska månen förlorade fem dygns månljus till Thoth, vishetens och magins gudom. Han knyts därmed också till tidens gång; de fem dagarna är nämligen de skottdagar som egyptierna behövde lägga till sina 30-dagars månader för att få ihop till ett jämt solår.

Fler anknytningar till tideräkning och talet fem finner vi i zoroastrismen, där demiurgen Zervan, skapelseguden själv, även kallas Femguden. Och hans vediske kollega Agni ägde fem ureldar, vilket kan ha återspeglats i det germanska svärdsmidet, där femtalet räknas som magiskt.

Men vi behöver inte åka så långt för att finna anledning att placera Kenaz som nummer fem i vår runordning: I Grímnismáls uppräkning av gudarnas boningar så är Tjatses, ’där dottern Skade nu bor’, den sjätte. Men Odinn äger både den tredje och femte; Skade är därmed den femte gudomen.

Skade ansluter också väl till sitt namn genom det hon förde till gudarnas Asgård sin faders hjälm, hans brynja och ’alla krigets vapen’, för att på så vis erbjuda gudarna försoning och i gengäld sin make bland dem.

Det vore inte helt osannolikt om hon därmed även tagit med sig det redskap som i senare tider bringar gudarna på fall. I Svipdagsmálssviten berättas nämligen om ett svärd som förvaras bakom nio lås i kistan Laegjárn. Detta svärd har namnet Laevateinn, som betyder ’Skadande törne’.

Enligt Viktor Rydberg, är svärdet detsamma som i Skirnismál kallas Gambanteinn, ’Den magiska staven’, och som Freyr, besatt av kärlek, ödesdigert skänker till Gerd, varpå det slutligen hamnar i eldthursen Surts svarta hand och blir både Freyrs och världens undergång – just så som valan förutspått.

Det råkar nu vara så att femtalet i germansk myt även är förbundet med just svärd. Häri finns ingen motsättning med månen, tvärtom. Dels bör detta framgå av det korta referatet ur Eddan ovan. Dels är runtecknets fackla en symbol som lätt kan översättas till svärdseld, d v s den särskild varma härd som krävdes för att smida och forma svärd av stål.

Att detta arbete med fördel utfördes i nattens relativa svalka då enbart härdens, facklans och månens ljus rådde, är rimligt att utgå ifrån. Härdens temperatur var mycket viktig hålla både hög och jämn och därför att kontrolleras noggrant; arbetet med blåsbälgen kunde inte bytas mot den mer opålitliga vinden.

Femtalets koppling till svärdssmide är sannolikt av proto-indoeuropeiskt ursprung och kan ha samband med den vediske Agnis fem ureldar. Intressant i den hinduiska myten är även Bhrigu, en av de gudomliga sagerna, vars ättlingar Vismakarma bestod av fem smedssläkten, varav ett anses kunna vara upphovsmakare till det perfekta stål som i väst kom att kallas för woots.

Enligt myten kom Agni och Bhrigu vid ett tillfälle i konflikt med varandra. De båda mytiska gestalterna hade överlappande ansvarsområden och konflikten kan närmast härledas till konkurrensen mellan devas och ahuras, d v s den som motsvaras av asar och vaner. Namnet Bhrigu knyts etymologiskt både till betydelsen ’upphöjd’ och ’strålande ljus’. Det senare ljuset har sedan i sin tur anknytning till eldens låga.

Som vi ska komma till i lucka 17 finns det även keltiska och germanska gudomligheter som har samma etymologiska arv, och som ävenledes har anknytning till smide. Det är ju ofrånkomligt att man då undrar över hur namnet Bragby i Uppland har uppstått. Här har nämligen ett svärd hittats som korats till bronsålderns skandinaviska tio-i-topp-lista.

Intressant är att av Bragbysvärdets fem nitar i fästet så är tre stycken falska, det vill säga de tycks vara där av rena utseendeskäl. Det för typen namngivande fyndet i ungerska Hajdusámson var gjutet i ett stycke och de fem nitarna på originalet var alltså överhuvudtaget inte nödvändiga, ett stilistiskt lån från centraleuropeiska långknivar.

I en sammanställning av bronsålderssvärd av denna typ räknar jag till 15 av 25 med just fem nitar, intervallet spänner från två till sex nitar. På Bragbysvärdets klinga löper också fem linjer; förutom den gjutna mittlinjen även fyra fint etsade fåror som löper från var och en av nitarna. Dessa fåror består i sin tur av fem ännu finare linjer.

Femtalets talmagiska betydelse ser också ut att finnas kvar i minne, när det 800 år yngre Hågasvärdet skapas. Svärdet har ett fäste klätt i rent guld och på dess kortsida har tillverkaren ornamenterat fem ringar med cirklar (en dekoration som ska diskuteras mer i detalj i lucka 11).

Ja, ända in i sengermansk tid förefaller smederna ha haft klart för sig hur viktigt talet fem var. I det mönstersmidda svärdet från Ingersheim har man växelvis utnyttjat färgnyanserna mellan fosforrikt och fosforfattigt råämne för att skapa ett starkare och mer hållbart svärd, men också för att åstadkomma upprepningar av fem. Och precis som alla vapen är svärdets makt tveeggad, med goda och onda resultat beroende på hur det används.

Om nu inte allt detta övertygar om att Kauna och Kenaz refererar till månen och dess faser, och talet fem både till månen och svärdets/stålets/smidets ödesmakt, så borde väl runans form göra det. För mig är detta en stiliserad måne i nedan. En bra fråga är bara varför runmästaren inte ansåg sig behöva binda månen med en huvudstav.

Till och med den grekiska förlagan, Kappa, har ju i det här fallet faktiskt en stav. Vi kan bara spekulera, men eftersom inte heller Solrunan har en sådan stav, så förefaller det rimligt att dessa dominanta himmelskroppar helt enkelt inte ansågs kunna bindas – eller att det inte var gynnsamt.