Runkalendern 6. Gifu

Nu ska vi öppna lucka nummer sex, och där döljer sig något helt annat än de flesta skulle kunna tro när de hör runans namn: Gifu, eller gåvorunan. Det runmästaren avsåg var nämligen gåvan till gudarna, bloten.

Den grekiska förlagan i det här fallet, Gamma, såg lätt lutande ut, men något så vingligt skulle runmästaren aldrig acceptera; hans runor bestod av helt räta vinklar eller halva sådana, 45°. Horisontella streck var oacceptabla och att ställa runan på två ben utan huvudstav gillade han inte.

Troligen övervägdes inget av detta ens. För Gifu fanns en redan färdig lösning.

Som vi redan nämnt fanns redan solkorset, ett ideogram från tidig bronsålder, när runraden kom till. Detta innebar att runmästaren var tvungen att hitta på ett eget runtecken för Thursrunan, istället för Theta, den arkaiskt grekiska symbolen för ondska, som råkade vara identiskt.

Men här kom istället en del av samma tecken väl till pass. Uppenbarligen var korset en så väl inarbetat symbol att runmästaren inte kunde gå den förbi och skapa något vackrare, som bättre passade in, med huvudstav till vänster, så som han nog helst velat göra.

Det enda han gjorde var att vrida korset 22,5°, så att det blev ett kryss, regeln att horisontella streck inte är tillåtna var överordnad, den hade ju ett praktiskt syfte också; ristningar i trä måste synas.

Själva cirkeln runt korset följde inte med, den representerar solen. Korset motsvarar människans offer. Eller i värsta fall människooffer. Det är årstidsblóterna som korsets armar avser, dessa indelar året i fyra delar, och när korset vrids blir mellanrummen till årstider.

Ja, det är den enkla och troligen mest korrekta förklaringen. Men det finns möjligen en till, kompletterande. Offertidpunkterna var styrda även av månen och dess faser. Om man vill kan man, när korset snurrats till ett kryss, även se ny och nedan i det, om man särar dem i mitten.

Kanske var även talet sex förknippat med offer. Agrell hävdar att såväl de gamla perserna som romerska mithraister brukat sex bröd vid rituella offer. Agrell ser också samband mellan månen och offer. På vissa samisk trolltrummor är tecknet för offer utbytt av månen.

Detta tecken är annars, för mindre offer, oftast en tupp, och står i ett dokumenterat fall på plats fem. Bland romerska mithraister var månens himmelssfär dock den sjätte. Sammanblandningen kan förklaras av just den gamla runraden, såsom vi nyss talat om, har ju månen fått plats fem.     

Men varför tyckte runmästaren att det var så viktigt att ha med offergåvan i runraden? Om det varit för blótens skull så hade väl runan hamnat under B, om nu inte Bjarka räknades som så mycket viktigare. Personligen tror jag att den gjorde det, men att runmästaren hittade en win-win.

Skillnaden mellan Gifu och förlagan Gamma är ju faktiskt liten. Båda består också av två streck, skillnaden är främst att dessa korsas i Gifu. Alternativet att räta upp Gamma och använda en huvudstav var upptaget av Lagu. Han kan ha sett lösningen som nöjaktigt tillfredsställande.

Men även här fanns det möjligen en poäng till:

Förlagan Gamma, det tredje tecknet i det grekiska alfabetet, hade en ’syster’, Digamma, som stod på den sjätte platsen. Detta förhållande kan möjligen ha tänt en idé hos runmästaren att skapa ett liknande förhållande mellan Gifu och det tecken som symboliserade guden som man offrade till. I vår allra sista lucka ska vi göra ett försök att förklara vad detta skulle kunna bestå i.

Våtmarksoffer vet vi har skett i vårt land sedan – åtminstone – neolitisk tid. Från yngre bronsålder är de mycket talrika, det förefaller som om det kan ha skett en möjlig förskjutning i trosriktningen. En sådan skulle kunna vara klimatbunden och bero på den försämring man som kunnat påvisas.

Hasslefyndet vid närkingska Glanshammar är ett exempel. Två keltiska Hallstatt-svärd, två etruskiska kärl och en enorm bronskittel, troligen från Grekland, visar på goda kontakter med kontinentala Europa och även Medelhavsområdet. Men offer kan också ha skett genom kremering, annat slags förstörelse och kanske möjligen i form av färder med offer till Grekland, i alla fall om man ska tro de grekiska historieskrivarna.

Innan Kybele började dyrkas i Athen och de övriga stadsstaterna på den grekiska halvön Peloponnesos, så hade man redan gjort henne till sin på Kreta, där hon kallades Rhea. De båda avbildades på exakt samma vis, oftast med två lejon och en vagn.

Rhea (och därmed även Kybele) uppfattades av romarna som en till funktionen identisk kopia av den sabinska gudinnan Ops eller Opis. Som ett intressant sidospår om sabinerna, så är namnets PIE-ursprung *seb-, *sweb-, vilket betyder ’ens egna’ (eng.: one’s own). Detta delar man med den kontinentalgermanska huvudstammen sveberna, liksom med oss – svenskarna.

Opis kallades även myckenhetens gudinna, hennes namn betyder just ’rika skänker’, ’överflöd’ eller ’(offer-)gåva’, vilket alltså betonar hennes karaktär av rikedomsbringande och hennes namn relaterar också till sanskrits ápnas ’egendom’. Och nu krävs en utvikning i grekisk myt:

Det råkar vara så att Opis även var namn på ett kvinnligt sändebud från hyperboréerna, det folk som påstods leva ’bortom nordanvinden’, vilket är namnets betydelse. Tillsammans med sin väninna Arge hade denna Opis kommit med en skatt, som skulle överlämnas till gudinnan Eileityla, som man trodde bodde på ön Delos, detta som tack för en lyckad förlossning.

Eileityla förknippas intimt med Artemis, som i senare myt antar Eileitylas roll. Artemis är som vi redan känner till en gudinna som kan ha gemensamt ursprung med eller vara förebild till Skade och hennes bror är solguden Apollo, som regelbundet enligt myten påstås tillbringa sina vintrar i Hyperborea.

Varifrån hyperboréerna kom finns det delade meningar om, men jag vill alltså dra en lans för Östersjöområdet, kanske att de var besläktade med frygierna/brigerna som vi snart kommer bekanta oss mer med. Eller rent av hörde hemma bland svearna – och att det i så fall inte är någon slump alls, att sändebudets och den sabinska gudinnans namn är detsamma.

Det kan i sammanhanget påpekas att den gigantiska kitteln som Hassledeponeringen gjordes i, inte bara var från Medelhavsområdet, man tror att spår efter runda hål och nitbeslag i den väl använda och flera gånger lagade kitteln bör tolkas som försvunna halsar av lejon eller gripar, som finns på bättre bevarade kittlar av samma typ.

Lejon som i så fall kan anknyta till Kybele, som ni kommer få veta mer om i både lucka 13 och 17. Men redan nu vill jag gärna påpeka att hon kan ha varit samma som, en förlaga till, eller möjligen faktiskt även en senare version av den ’suebernas Isis’, som Tacitus talar om.

Eftersom runraden antas ha skapats under sen bronsålder, så bör det ha rört sig om en solgud, kanske av Apollos typ. Den guden – och runan – ska vi återkomma till, men ni kan kanske själva redan räkna ut under vilken lucka vi hittar denne, givet att runmästaren var lika logisk som han brukar?