Publicerad 2 kommentarer

I sommar kan Tyskland byta ledarskap. Kanske det viktigaste som hänt EU på 20 år. Blir det fel så riskerar Sverige ett ‘gråzonsläge’.

Alla vet att Tyskland styr EU i kraft av sitt läge, storlek och ekonomisk makt. Och alla vet att Merkel styr Tyskland. Merkel är Fredrik Reinfeldts läromästare både ifråga om politisk ränksmideri och mångkulturell ideologi och hon är utan tvekan den viktigaste förklaringen till att Europa under de två senaste decennierna raskt håller på att aveuropeiseras och islamifieras, utan att välorganiserade motkrafter lyckats samla sig. För precis som FR så är ju Merkel ledare för ett blått parti, CDU/CSU; de konservativa, som annars borde ha varit hoppet om en räddning från vansinnet. Hur ställer man sig till det? Hur kan det ens förklaras?

Enkelt uttryckt: det finns ekonomiska intressen som gillar det här. Starka sådana, inom mediahus, advokatkår, näringsliv. Inte den stora massan, men högst där uppe. Dessa har lyckats handplocka sådana som Merkel, flytta fram deras positioner och gjort det tabu att säga emot. För tillsammans med den vänster – som vi aldrig får glömma alltid har skrikit högst om mångkulturens påstådda välsignelse – så har de förment liberala och konservativa skapat ett konsensus som alltmer liknar rent åsiktsförtryck.

Merkel: 50 mEUR i böter för hat på sociala medier i Tyskland räcker inte

Och ju mer pressad Merkel har blivit, desto hårdare har hon agerat för att täppa till munnen på sina opponenter; en ny hårdare ‘hatförbuds-lag’ på tyska sociala medier, med upp till 50 mEUR i böter, infördes 2017 och att yttrandefriheten ska ytterligare begränsas, tillkännagav hon så sent som i november. Merkels ord har utgjort kungsord, eftersom hon sett till att triangulera så att hennes linje befunnit sig i mitten, där vågmästarna håller till. När så här grova påhopp på yttrandefriheten kan göras är det alltså mycket anmärkningsvärt och oroväckande.

Samhällsnytt 19 november.

Merkel tycks kunna manövrera som hon vill. Så har det varit och så tycks eller tycktes det faktiskt kunna förbli även efter att hon själv tvingats bort. Problemet för henne har blivit alltmer uppenbara med tiden. Hon har skapat ett vakuum ute till höger och hon har flyttat många högerväljare med sig, in mot mitten, väljare som dock har sin naturliga hemvist längre högerut och som i längden varit svåra att tygla när de sakpolitiska problemen hopat sig. Men sin förmåga att kohandla och intrigera har hon behållit och efter så lång tid vid makten har hon lyckats plocka bort sina kritiker på högerkanten inom partiet, en efter en.

Sverige är ett mini-Tyskland

Tyskland liknar på många sätt Sverige, med ett urstarkt näringsliv som fungerar som en kassako som politikerna kan mjölka nästan hur hårt som helst. Problem med Merkels politik har därför gått att dölja ganska länge, särskilt i västra Tyskland. Vad som gör saken än värre är att tyskarna, som röstat konservativt nästan lika ofta som vi svenskar röstat socialdemokratiskt, har ännu svårare att bryta sig ur Merkels grepp än vi har att ta oss ur Löfvens – i Sverige har ju moderater och KD faktiskt klarat av att påbörja en nödvändig nyorientering. Men så länge som Merkel fortsätter att dominera sitt parti så kan inte detta ske i Tyskland. Med den självpåtagna roll som botgörare för tidigare generationers synder, en roll som tyska folket inte tycks kunna eller vilja ta sig ur, så har Merkels massinvandringspolitik istället fortsatt att ha hyfsat gott stöd; vid tidpunkten för Europaparlamentsvalet så var man det enda land som fortfarande hade majoritet för en flyktinggenerös linje. Svenska väljare var istället bland de tre mest kritiska befolkningarna. Det här är en skillnad som så klart underlättat för Merkel.

Merkel lyckades med sedvanlig slughet manövrera så att hon fick sin kronprinsessa Annegret Kramp-Karrenbauer, ‘AKK’ eller ‘Mini-Merkel’ som hon även kallas, att ta över som partiledare, när hon själv hotades med avsättning. På så vis kunde hon också fortsätta ett tag till som kansler. Och i EU har hon med sitt principlösa maktspel fått in en annan av sina påläggskalvar, Ursula von der Leyen, som ordförande för EU-kommissionen. Här efter att frankt ha struntat i det traditionella systemet med ‘spetskandidater’, som istället hade givit en annan kandidat (Manfred Weber) posten. Båda dessa viktiga val lyckades Merkel få partiet med sig på med knappast möjliga stöd. Det var ytterst olyckligt, inte bara för Tyskland utan för hela EU.  

AfD kallas för nazister. Vad säger Norrköpings stadsmuseum?

Därför är det ingen överraskning att det jäser inom CDU/CDS när man nu gång efter annan förlorar väljarstöd i de delstatsval som följt. För alla med lite sunt förnuft var detta vad man borde ha räknat med; verkligheten går ju inte att gömma undan hur länge som helst. Men det var ju detta som Merkel lovat sina partikamrater inte skulle hända. Att hon och framförallt AKK – liksom den sakpolitik de driver – nu är sänken för partiet har blivit uppenbart.

När man så i Thüringen i förra veckan förlorade sin majoritet, så återstod alternativet att regera vidare med AfD:s stöd. AfD är ungefär som SD i storlek, men har inte gjort något alls för att anpassa sig, vilket får tysk media att gång på gång gå upp i falsett och skrika både nazist och rasist. Detta har jag för lite kunskap att uttala mig i, men jag vet ju en sak och det är att vänstern och MSM i Sverige blåljuger om sådant precis hela tiden. Ta Norrköpings Stadsmuseum, senast, som gjort en utställning om nazismen och inkluderat SD:s kommunfullmäktigeledamöter i denna. Insinuationen har polisanmälts och den har tagits bort. Men någon ånger för övertrampet går inte att finna. Det är en medveten taktik och tyvärr fungerar den ganska väl fortfarande. Som parentes sagt, så borde väl SD därmed kanske dra slutsatsen att det inte lönar sig att vara snälla och anpassliga, man får ju lika mycket skit ändå.*

En utställning om medlöperi och nazism där SD Norrköping hängs ut på bild. Det är inte ens en relativisering av ordet nazism, det är grovt förtal. Men också beprövad vänsterstrategi som faktiskt fortfarande funkar.

Thüringen: ännu ett delstatsval där ytterkanterna vann

AfD hade fått 23,4% av rösterna, men störst av alla var vänstern, Die Linke, med 31%. Ytterkanterna har alltså en klar majoritet tillsammans. Den polariseringen är Merkel ansvarig för. Men precis som i Sverige för två år sedan, så ansåg etablissemanget CDU/CSU och SPD (+ alla till vänster) att demokratin inte ska få ha sin gång, trots att det var detta man bäddat för. Att regera med AfD:s stöd var ‘otänkbart’. Men! Då händer det oväntade: CDU på delstatsnivå i Thüringen struntar i bannbullan som AKK lagt på nationell nivå, och röstade för.

Då kom protesterna.

Efter bara ett dygn hotade vänsterdemonstrationer över hela Tyskland att löpa amok. Och i vanlig ordning vek sig de konservativa för hoten om kaos, precis som sker här hemma. För när vänstern hotar så backas hoten upp av media. Och eftersom de borgerliga, även dem som nog inte alls håller med, snärjt in sig själva i samma vänsterretorik som man naturligtvis bara rakt av måste säga upp bekantskapen med, så är man lätta byten. Trycket på koalitionen i Thüringen blev för stort, nu ser det istället ut att bli nyval.

Sverige 2022 efter en SD+KD+M-seger? Räkna med vänsterkravaller

Det här är naturligtvis något vi svenskar måste ta noga lärdom av. Det är så här man kommer försöka göra även här, givet att M+KD+SD bildar ett majoritetsunderlag för en regering 2022. Ni som inte minns hur Regeringskansliet gick ut med en debattartikel där man sa sig vägra lyda order om en regering kom till med SD:s stöd: inse att vänstern inte kommer acceptera vanliga demokratiska spelregler när de förlorar på dem. Sossarna låtsas gärna vara demokratiskt tillvända, men det är ju bara så länge de själva lyckas hålla sig kvar vid makten – eller åtminstone kan förutse att en politik bedrivs som är så nära deras egen att de ändå sitter i orubbat bo i det långa pespektivet.

Samnytt 17 januari

Med M+KD+SD så finns förhoppningar/farhågor om att så inte blir fallet. Och en verklighet som också kräver något helt annat än vad Löfvens skurkregim lyckats åstadkomma. Vi kan förvänta oss kraftfulla reaktioner, upplopp och samhällsfarliga konflikter, såväl som försök att desavouera lagligt fattade beslut genom motarbetande inom statlig och kommunal förvaltning. Facket kommer dra sitt strå till stacken och i utanförskapsområdena lär brandröken ligga tjock. Inbördeskriget kan med andra ord gå från lågintensivt till högintensivt och det finns de, bl a Helena Edlund, som varnar för att Löfven redan planerar att ta till undantagstillstånd för att förhindra maktskiftet. Edlund frågar sig varför FOI och Rikspolischefen Anders Thornberg pekar ut alternativmedia som hotet. Och varför de föreslagna åtgärderna mot dessa, i händelse av att ‘gråzonsläge’ utlyses, är hemligstämplade. Hon undrar också hur det kommer sig att de som ‘inte såg detta komma’ nu istället tycks veta precis vad som måste göras.

‘Gråzonsläge’ – undantagstillstånd och inställda val

Ur FOI Memo 6338 angående ‘gråzonsläge’. Nej, det är tydligen inte de 257 bomberna förra året som oroar MSB, FOI och RPS. Det är alternativa medier.

Edlund är en klok och sansad människa, och hon är inte ensam om sin analys. Att det är Morgan Johansson som är Säpos högste chef och att Dan Eliasson på MSB kommer få stort spelrum vid ett gråzonsläge lovar allt annat än gott. Själv kan jag heller inte begripa varför RPS hellre vill sätta hela landet i en ‘gråzon’ istället för att rikta insatserna mot där vi vet att de behövs: i utanförskaps-ghettona. När man ser att FOI:s memo pekar ut nätmedia som hotet – istället för de 257 bombkastarna förra året – så är det svårt att inte dela Edlunds farhågor. Riskerna med att spekulera om inställda val är dock att många slutar lyssna helt, och vi saknar bevis. Vi vet helt enkelt inte – ännu. Men det är glasklart att om högerblocket ska fatta de beslut de måste, så krävs både mod och beslutsamhet.

Tyskland byter ledning i sommar. Kanske det viktigaste som hänt EU på tjugo år.

Molnets silverkant är dock ändå inte helt obetydlig: AKK:s auktoritet visade sig ju vara värd noll och ingenting, och hon har nu fattat beslut att avgå. Detta förväntas ske på extrainkallad partikongress nu i sommar. Härmed förkortas i så fall även Merkels tid som kansler. Om allt går som det ska kan alltså CDU/CSU efter sommaren äntligen byta kurs och slita sig lös ur Merkels grepp, med en förbundskansler och partiledare som inte är hennes marionett. Men fan tro’t – innan det har hänt ska ingen räkna ut Merkel.

Vad Merkel vill, vill Tyskland. Och vad Tyskland vill, gör EU. Vad som händer när Merkels namn byts ut till något annat vet vi ännu inte. Det här kan vara Europas viktigaste val för mycket lång tid, Sverige och Löfven är en vante i sammanhanget. Och hotet om ett gråzonsläge kommer kännas betydligt mer påtagligt om Tysklands CDU väljer fel kansler.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) min kommentar gäller bl a valet att inte gå hårt fram med PS, att inte vara tydligare om klimatbluffen och att inte förespråka repatriering som huvudstrategi för att möta massinvandringens hot och ett demografiskt oundvikligt folkbyte. Här gör mig SD:s strategi orolig, eftersom det utan en obehaglig sanningssägare i regeringen inte kommer finnas mycket hopp om att man gör vad som krävs. Rätta mig om jag har fel, men jag misstänker att vänstern ändå hyser misstanken att SD kommer göra allt det där. En misstanke som jag tyvärr inte vågar tro på har någon större grund.

2 reaktioner på “I sommar kan Tyskland byta ledarskap. Kanske det viktigaste som hänt EU på 20 år. Blir det fel så riskerar Sverige ett ‘gråzonsläge’.

  1. Mycket bra artikel, dock några korrigeringar.

    “… Merkel ledare för ett blått parti, CDU/CSU; de konservativa …”

    Merkel är inte ledare för CSU*, det är ett systerparti som för närvarande leds av Markus Söder. CSU ställer bara upp i val i Bayern, och har under lång tid tyvärr låtit sig ställas i skuggan av det större CDU. I takt med att CDU och Merkel tappar mark i tysk politik måste CSU bli mer markerat självständigt och framledes söka samarbete med AfD (vilket har stöd i den bayerska väljarkåren) i takt med att detta partis styrka växer. Ingen av CDU, CSU, SPD eller övriga tyska partier har någon motsvarighet till AfD:s Alice Weidel när det gäller slagfärdig intelligens, briljant stringens, excellent retorik eller självlysande karisma. Detta kommer på sikt att ge AfD först riktigt genomslag och sedan ett dominerande inflytande under samverkan med andra nationalkonservativa krafter.

    När allt detta har hänt i Tyskland (osäkert hur lång tid det tar, men kommer påskyndas av landets gradvis försämrade ekonomi och den annalkande djupa lågkonjunkturen), bör det konservativa blocket i Sverige sträva efter att närma sig Tyskland och det fria Storbritannien och distansera sig från Bryssel.

    * Under sina glansdagar med den superkarismatiske och enormt dynamiske Franz Josef Strauss (1915-1988), även kallad Der Kaiser, som partiledare 1962-1988 hade CSU en självständighet i valalliansen med CDU som partiet åter borde sträva efter. Den enorma bristen på riktiga personligheter i europeisk politik gäller tyvärr även i Bayern, men hoppas kan man ju.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *