Sunt Förnuft

Magnus Stenlund

Bakgrund och uppväxt

Jag som driver bloggen Sunt Förnuft heter Magnus Stenlund. Född -62 på Sabbatsberg av en mamma från Voxtorp, söder om Kalmar, och en pappa från västerbottniska Jörn. I dåtidens bostadsbrist var mitt första hem ett oisolerat rum i Midsommarkransen utan egen toalett, innan vi flyttade ut på Färingsö, väster om Stockholm, där vi hyrde en tvåa och där min bror kom till. Mina föräldrar var mönsterexempel på hur duktiga och strävsamma människor kunde göra klassresor på den tiden, då meritokrati fortfarande genomsyrade all samhällsmoral. Att förkovra sig och göra karriär hade i deras tid blivit möjligt på allvar – och de förvaltade chansen väl. Pappa tog examen som handelsekonom på Påhlmans och mamma gjorde karriär inom förskolan, hon läste statistik på universitetet som fortbildning under sent 80-tal, innan hon drabbades av en svår ögonsjukdom. Som bondjänta med nio syskon fick hon tidigt veta att det alltid finns sysslor att göra, att det är en skam att lata sig och att man måste ta tillvara på de resurser som finns. Min mormor skötte detta jättelika hushåll, alltid med samma goda humör; en insats som sannerligen förtjänade både beundran och respekt, och som självklart har präglat min mamma.

Första klass.

Men också mig själv, eftersom jag varje sommar under hela min uppväxt fick bo hos mina morföräldrar och umgås med mina många kusiner. Då spenderade jag också mycket tid hos morbröderna på bondgården, en upplevelse jag gärna skulle unna alla barn idag.

Min pappa blev så småningom egenföretagare och engagerade sig för moderaterna i Västervik, dit vi flyttade när jag blev tonåring. Han var kampanjledare för linje 1 i kärnkraftsomröstningen och skrev mängder av debattartiklar i lokaltidningen. Inte minst om islam, som han bekantat sig med genom att själv läsa koranen från pärm till pärm. Utan tvekan har jag ärvt hans stora engagemang i samhällsfrågor. Liksom min farfars. Han var flottare, småbonde och självlärd jurist som hjälpte bönderna i trakten med bl a dödsbon och arvsskiften. Han var också skribent för Norrskensflamman. Något som mina föräldrar sett som så skamligt att ingen berättat om det för mig förrän alldeles nyligen. Själv ser jag detta snarare som meriterande. Var tid har sin utmaning och farfar hade förstås ett helt annat pespektiv än vi har i vår tid. Hans familj hade det ytterst fattigt och i sin dagbok beskriver han lakoniskt en vardag som få av oss ens kan föreställa sig, än mindre överleva i. Detta armod krävde förstås mycket slit och en härdad själ, men också utlopp för ett sant rättspatos. Hans intellekt var glasklart och hans stora integritet omvittnad, jag vill hoppas att åtminstone delar av detta gått i arv även till mig. Tyvärr dog han strax efter min egen födsel, jag hann aldrig träffa honom.

Mina föräldrar var själva alltså inte egentligen några akademiker och de hade vare sig krav eller särskilda förväntningar på mig. Kanske just därför har jag alltid haft en stor egen drivkraft. Jag har dubbla examina, den första från juristutbildningen i Uppsala, två fantastiska år med minst lika mycket studentliv som studier. Efter Uppsala blev det formellt 14 terminers studier till – jag kompletterade mina juristbetyg samtidigt som jag läste vid Handelshögskolan och senare som stipendiat vid NYU, Sterns School of Business.

Jag hade bråttom, så det mesta gick i dubbla farten, somligt i tredubbla – jag har alltid tävlat med mig själv och velat testa mina gränser. Betygen blev hyfsade, men var inte det avgörande för mig – jag insåg tidigt att utbildningarna handlade om mer än kunskap; snarare var det viktiga att förvärva ett sätt att tänka. Med detta i bagaget vågar jag hävda att jag har försett mig med teoretikerns metod och alla hans verktyg, samtidigt som jag ändå fortsatt att se mig själv som en praktiker med sunt förnuft i botten. Sådant jag fått från min uppväxt.

Revisor, finansbolaganalytiker – och 90-talskrisen

I min karriär har jag också haft förmånen att pröva flera olika branscher, vilket jag varmt kan rekommendera fler. Som revisor vet jag att alla i första hand vill tjäna pengar, även de som skriver under årsredovisningar. Min chef Folke räknade bara utdebiterade timmar och så cynisk ville jag inte vara. Så jag bytte snabbt.

Som marknadsanalytiker på Independent, ett finansbolag, fick jag klart för mig att det är de inbyggda affärssystemen som ibland tjänar pengarna, alldeles oavsett ledning – och att man lika lite hade förstått de mekanismer som reglerade själva marknaden, innan kraschen kom. Men jag ska också tillägga att jag hade fantastiskt roligt med trevliga medarbetare och min i särklass bästa chef: Bertil. Jag insåg också att även en sund verksamhet, som den Independent bedrev, kan sättas i konkurs om bankerna (läs: Handelsbanken) så vill. Detta var detta fatala beslut som sedan ledde till att finanskrisens alla dominobrickor föll. Och att den lokala banken stal min pappas företag ifrån honom – och gav bort det till en scientolog, hans före detta bäste vän Per, min gudfar. Så kan det gå när dumhet och ondska regerar. Pappa repade sig aldrig igen, han fick cancer och dog, en skugga av sitt forna jag. Alla långivare fick tillbaka sina pengar i Independents stora konkurs. Bankerna slapp sina konkurrenter. Och min gudfar har tjänat multum på sitt övertagande av pappas livsverk.

Marievik.

Fastighetsbranschen och Wallenbergarnas bank

Lika lärorikt var det att sedan återigen byta arbetsgivare, till Stancia, Ratoskoncernens fastighetsbolag, där jag skulle hjälpa till med förvärv av fastigheter i Tyskland. Två månader senare och väl på plats, så handlade förstås allt istället om att överleva. Året var 1991 och nedgången skulle fortsätta i två år till innan det började vända. Poängen är att ingen hade en aning om att fastigheter också skulle drabbas av krisen, trots det som hänt med finansbolagen. Som jag under mina fem år här kom underfund med, så var mina kolleger inte dumma på något sätt, då hade vi aldrig överlevt krisen. Men hur kunde vi vara så påverkade av vår närmaste omgivning att vi var oförmögna att dra rätt slutsatser om omvärlden? Detta är på pricken samma fenomen som idag gör det så svårt för människor att se verkligheten som den är, fastän de står mitt i den. När en grupp är avskärmad från en viss typ av information, eller självmant väljer att skärma av sig, så hjälper det inte att vara intelligent; nästan alla är helt låsta i det sätt gruppen i övrigt tänker.

Vi börsnoterades – och ett år senare såldes vi. Hur kunde det bli så att dessa duktiga människor var de som fick sparken, bara för att Stancia var det uppköpta företaget? Uppköparna PriFast hade haft en betydligt enklare tillvaro och deras VD och ledning hade mediokra meriter. Svaret är tyvärr därför att livet är orättvist, det är bara att anpassa sig. Tillsammans med min chef, Bengt, var jag en av få som fick stanna kvar – för att ‘säkra kontinuiteten’ som det heter. ‘Jag hör vad du säger’, sade Bengt ibland. Det betydde att han lyssnat på mig, men att det var han som bestämde. Det var en hälsosamt tydlig ordergivning som ändå signalerade respekt. Jag gillade Bengt. Men när den nye VD:n Kjell-Åke bestämde, så gick jag – det är inte kul att lyda dumma och lågsinta människor.

Jag hamnade på Wallenbergs flaggskepp SEB, där jag blev analyschef för avdelningen som keditvärderade fastighets- och byggsektorn. Återigen, lika förbluffande, visade det sig att man på banken inte kunnat ta till sig att marknaden faktiskt hade vänt. Inte heller här berodde oförmågan på att man var dumma. Tvärtom, det vimlade av smarta och duktiga människor på SEB, många av dem faktiskt också roliga och trevliga at umgås med. Men först framemot millenieskiftet började det gå upp för ledningen vad alla i fastighetsbranschen vetat i minst fem år. Istället brast teknikbubblan kort därpå, och jag fick styrelsens uppdrag att jämföra den makroekonomiska likheten/skillnaden med krisen i början på 90-talet. Det mest intressanta var att jag då insåg att inte en enda nationalekonom hade varnat för något av de systemfel som byggts upp under 80-talet, innan det smällde. Några år senare skickade man mig till New York för att ta reda på hur riskerna såg ut på den numera så beryktade subprimemarknaden. Det var två år innan den kraschade och jag kom hem med det sanningsenliga och bara torftigt inlindade svaret att jag helt enkelt inte begrep vad man höll på med. En slutsats jag då skämdes en aning för, men som jag nu är mer stolt över än det mesta annat jag har gjort. SEB hörde heller inte vad jag minns till de banker som gjorde förluster den gången.

Familj och tomtprojekt

Min familj är förstås viktig för mig. Att vara make och pappa – till tre pojkar – har givit mig mycket, inte minst en större förståelse för livet. Eftersom jag blev far relativt sent minns jag också hur jag fungerade och tänkte som barnlös, och att skillnaden är stor. Detsamma gäller tvåsamheten och äktenskapet; utan min familj hade jag varit varit en helt annan person idag. Ålder och erfarenhet slipar oss alla och gör oss lite mjukare med åren, testosteronhalten sjunker, vi får ett bredare perspektiv och vi blir, tror jag, i allmänhet mer sympatiska när vi mognat, prestigen släpper och vi tillåter oss att vara oss själva mer. Men ingenting fungerar bättre som slipverktyg än familj och barn, därför att tvånget att anpassa sig här erbjuder en belöning som inte går att få någon annanstans; en inre mening. Ansvar och beroende kan ibland tynga oss, men utan detta så skulle det mesta helt enkelt kännas mycket mindre meningsfullt.

Halvvägs.

Jag var i den bemärkelsen fortfarande ganska oslipad när vi fick vårt första barn och kanske var det därför jag samtidigt vågade inleda ett äventyr som skulle ta oerhört mycket av min tid och energi: ett tomtprojekt. Omfattningen av detta stod aldrig helt klar för mig förrän jag var mitt inne i det, kontakterna med myndigheter, grannar och entreprenörer var mycket mer krävande och de juridiska riskerna långt större än jag från början förstått; jag är numera något så pass unikt som en privatperson som drivit miljöprocess, sådant gjorde annars bara Banverket, Vägverket och de stora byggföretagen. Men jag vann. Projektet gick i mål, blev en ekonomisk framgång och vi bor kvar på den bästa tomten själva, här vid Sätterfjärden, mitt i Åkersberga. Erfarenheten var slitsam för hela familjen, men vinsten och tillfredsställelsen av att gå i land med något riktigt tungt, svårt och osäkert var ändå värd det; att vinna är alltid en välkommen erfarenhet. Jag övertygades då, om inte förr, att om man bara är tillräckligt envis och jobbar tillräckligt hårt, så går allt som man företar sig vägen. Jag och min fru är sedan två decennier rospiggar och våra söner är det sedan födseln. Och allt detta var faktiskt mest en stor slump.

Mäklare och ‘städare’

Under de år detta pågick hade jag lovat min chef Kristian att mitt jobb på banken inte skulle påverkas. Det gjorde det inte heller, men samtidigt omöjliggjordes i praktiken både en vidare karriär och byte av arbetsgivare.

När projektet var klart erbjöds jag ett större ansvar, som också innebar att jag pendlade veckovis till Frankfurt, där halva min avdelning var placerad. Jag hade haft förmånen att få handplocka mitt eget team, några duktiga tyskar som jag fortfarande har kontakten med, men den gamla f d fackföreningsägda tyska banken var en anakronism i jämförelse med hanteringen av de sofistikerade mångmiljardsyndikeringar som jag riskbedömde på hemmaplan. Erfarenheten var nyttig, som alla rejäla kulturkrockar är, men jag insåg snart att jag hamnat i en återvändsgränd. Rädd för att aldrig hinna ifrån banken innan en ny väntad lågkonjunktur inföll, så bytte jag fot och blev inköpsrådgivare åt utländska fastighetsinvesterare. Mäklarfirman, CB Richard Ellis, var störst i världen, men i Stockholm var man små. Jag var formellt chef för en avdelning som skulle bli jättestor, men förhoppningarna kollapsade mindre än ett år senare. Riksbankschef Ingves, som höjde räntan 80 punkter mitt i den analkande krisen (på grund av ett felräknat skoindex), hade som vanligt inte fattat någonting och när Lehman gick i kunkurs i början av september så gick årsomsättningen på ‘min’ marknad från 120 miljarder till exakt noll kronor – inte ett lån gavs längre till de utländska investerarna. För mig var den korta tiden ändå berikande. Med Magnus, en chef som inte alls ville ha mig där (det var Europakontoret i London som tvingat honom anställa mig), och utan kontaktnät i branschen, så fick jag göra allt jobb själv från grunden, och jag trivdes med det. Det var också roligt att – för en kort tid i alla fall – tillåtas att se glaset halvfullt istället för halvtomt, den roll jag haft i elva år på SEB.

Kiev.


Riksbanken drog sedan ner räntan till noll och det räddade fastighetssektorn den gången – i Sverige. Värre var det i Baltikum och Ukraina, där de svenska bankerna, och då särskilt Swedbank, fått stora problem. Jag anlitades för att rensa upp, tillsammans med ett 40-tal andra konsulter, och när konsultbyrån sparkades behöll man mig och fem ‘städare’ till. Att lära sig handskas med riktiga skurkar är en värdefull erfarenhet, om än inte särskilt upplyftande. Än mindre att förstå hur även rättskaffens människor tvingas anpassa sig för att överleva i ett system som är så korrupt att maffian inte ens försöker se hederlig ut. Flott i håret och en guldkedja runt din hals signalerar inte bara framgång, utan också att du sannolikt äger ett våldskapital som gör det svårt att ta den ifrån dig. Moralen är något relativt, inget absolut, och därför en måttstock av underordnat intresse.

Belöningen för att vårt team så gott som på egen hand (jag överdriver bara lite) två år senare räddat Swedbank och fått aktiekursen att dubblas, blev förstås ett tack och hejdå – vi ansågs nu för dyra och den låga räntan gjorde att man inte behövde några kvalificerade resurser i Sverige. Så min lärdom denna gång blev att handslag och löften från ledande befattningshavare (Göran, Håkan, Lars och särskilt Lars-Erik; ni vet vilka ni är) är värda noll och ingenting. Men ett avgångsvederlag kom man ändå inte undan med, och sparken i baken var faktiskt nyttig för mig: äntligen kunde jag nu sysselsätta mig med något riktigt stimulerande och meningsfullt: nämligen att skriva.

Författare och lärare

Jag tror inte att jag blivit en särskilt bra författare om jag inte haft det kunnande och de erfarenheter jag har berättat om. Jag skrev som ung en del poesi och på gymnasiet pryade jag hos Torgny Lindgren ett par veckor; jag har alltid haft ambitionen, men knappast förmågan att skriva prosa. Trots alla mina akademiska poäng och en livslång lust att lära, så vill jag heller inte kalla mig för bildad förrän efter de många timmar jag spenderat på Vitterhetsakademins bibliotek, där jag under tre år botaniserade i historieämnet – samtidigt som jag skrev en bok.

Baksida.

Den handlar om nordisk forntid och har en skönlitterär handling: ‘Den Eldrökta’ är en syntes av de isländska sagorna och vad arkeologin kommit fram till (se beskrivning och länk till magnusstenlund.se nedan). Att skriva är inte bara det svåraste jag har gjort, det är också det roligaste och mest kreativa – och vad jag vill fortsätta med. Och har så gjort: den fornhistoriska berättelsen har jag följt upp med en ännu ej utgiven thriller med verklighetsbakgrund i det svenska 1900-talet: ‘Svart Lust’. De fyra delarna ‘Ringen’, ‘Stenen’, ‘Bibeln’ och ‘Lusten’ har tillsammans tagit lika många år att skriva och efter mina barn anser jag detta vara det bästa jag har åstadkommit i mitt liv – hittills. (närmare beskrivning och intresseanmälan finns i länk nedan). Och jag har så oerhört mycket kvar att skriva om! Bland annat en populärvetenskaplig bok om nordisk forntid – av ett slag som garanterat inte följer den gängse mallen. Detta var från början en ‘restprodukt’ av arbetet med Den Eldrökta, och på sätt och vis ett komplement till den skönlitterära boken, för den som vill ha hela kontexten. Men framförallt så är den en motvikt mot de ultrakällkritiska weibullianernas och de postmoderna identitetspolitiskt korrektas gråtrista och ytterst torftiga bild av den svenska historien.

För att få avgångsvederlaget att räcka har jag också periodvis arbetat som lärare, främst på Yrkeshögskolan – vilket har givit mig många nya insikter. Inte minst har jag kommit i kontakt med många yngre människor, det vill säga studenterna. Det är otroligt givande för mig att lära ut och gensvaret har alltid varit stort. Vad som händer när ‘alla ska med’ är dock att studietempot blir en bråkdel av det möjliga och rimliga. Jag insåg vartefter att det är avgrundsdjupa skillnader mellan de krav som kan ställas på den genomsnittlige YH-eleven och på många av dem jag basat över i min tidigare karriär. Jag sänkte min ambitionsnivå en gång. Och sedan igen. Och igen. Naturligtvis så är språkproblemen det första och viktigaste hindret, säkert hälften av alla elever jag haft har en utländsk bakgrund. Men också studieteknik, arbetsmoral och – ibland – begåvningsresurser brister. Den sämsta belöningen för det kall jag känt är de skolor som fegat ur och inte backat mig i de ändå ganska måttliga krav jag ställt. Det går inte att få ‘barn’ att göra som man säger om den andra ‘föräldern’ – den som i slutänden trots allt bestämmer – vill curla (och det vill gärna skolorna, för eleven är ju trots allt slutkund, inte sant?). Jag är glad över att så många studenter faktiskt tackat mig i efterhand för att jag ställt krav – och alltså trott på en förmåga de inte själva förstått fanns där – det är min bästa belöning. För min ambition har alltid varit att bli deras bästa lärare, och om de nu inte hållit med om det, så i alla fall den som fått dem att inse att de kan så mycket mer om de bara lägger manken till.

Politisk blogg

Det politiska engagemanget har alltid funnits där, men att gå med i ett parti och känna partipiskan vina, dela ut valsedlar och diskutera var blompottorna ska stå, det har inte känts särskilt motiverande för mig. Under alla år jag haft morgontidning (SvD, DI och DN), så har jag läst ledarspalterna noga, och med en borgerlig grundsyn var det för det mesta lätt att hålla med om vad som stod, även om DN alltid retat mig med sin von Oben-attityd och sin ovilja att ta ställning. Men ju längre tiden led desto mer var det som gjorde mig upprörd. Den där heliga morgonstunden med tidningen slutade att vara en andhämtningspaus, den fick istället blodtrycket att stiga. Jag började kontakta de ledarskribenter jag tidigare uppskattat och påpekade att jag tyckte att man tappat orienteringen. Artiga svar fick jag, men när jag inbillat mig att Helmerson bara låtsades vara dum när han inte kunde se något fel med #jäh, så var det tydligen jag som hade fel. Det gjorde mig djupt oroad.

Hösten 2017 var måttet rågat. Wolodarskis förbehållslösa påhejande av Metoorörelsens pöbeldrev fick mig att säga upp DN-prenumerationen. Och det gick upp för mig att man inte alls, som jag inbillat mig, fick en helsidigt belysande bild av verkligheten när man läste DN. Tvärtom mörkades massor – t o m i nyhetsrapporteringen bedrevs en åsiktsagenda. Jag började då skriva egna politiska inlägg på facebook. Jag var särskilt engagerad i grupper som handlade om svensk historia och där fanns fler än jag som reagerat på den revisionism man ägnade sig åt. Ola Wongs avslöjanden om att fornsakssamlingar på Historiska muséet helt sonika slängdes – för att ge plats åt identitetspolitiska arrangemang – gjorde mig både upprörd och äcklad och när jag förstod att de forum där historieintresserade höll till inte ville publicera sådana sanningar ‘för att de var politiska’ så brast det för mig. Den politiska förstörelsen av vår historia fick inte tas upp – för att kritiken var politisk!? Vidriga handlingar fick alltså inte bemötas, inte diskuteras; verbalt motstånd fick inte sprida sig.

Sunt Förnuft

När man väl vaknar, så är det omöjligt att somna om. I mars 2018 startade jag därför gruppen Vi mot Virret och min egen sida Sunt Förnuft. Tanken är att låta sant liberalkonservativa åsikter komma till tals och att själv bidra med reflektioner över dagsaktuella händelser och med lite djupare resonemang. Jag fick större respons än jag vågat tro. Sossarna hade också börjat backa i sitt mångfaldskramande och många med mig hoppades förstås på ett regimskifte, även om Annie Lööfs beteende under våren gav anledning att dra öronen åt sig. Det var naturligtvis också en och annan som fruktade ett maktskifte; i media började alibiartiklar och -reportage släppas, som i första hand nog var avsedda att visa att upphovsmännen gärna ville ha kvar sina jobb även efter valet.

Genom att dela mina inlägg i stora grupper kunde jag nå många fler och fram till tre veckor före valet hade jag redan ett par tusen följare, antalet nya gillare av sidan växte exponentiellt. Då valde facebook för första gången att blockera mig för delning – utan att meddela varför. Hela perioden fram till valet pågick trakasserierna. Som sedan fortsatte med jämna fortsatte under hösten. Aldrig fick jag veta vad det var som föranledde blockeringarna och lika lite hjälpte det att överklaga – jag har aldrig fått ett enda svar. Och när man inte blockerade mig testade man istället att göra delningarna svåra att hitta i de grupper de delades – de sjönk som stenar i flödet och gick bara att hitta när man råkade logga in just efter att jag delat. Att yttrandefriheten i Sverige var så skör hade jag inte fullt ut insett förrän nu. Tack vare stort stöd så fick jag fria tyglar att sprida mina budskap som admin i flera grupper, inte minst i den stora gruppen om Dan Eliasson, och kunde då även nåla fast mina inlägg som meddelanden högst upp. Facebook var säkert måttligt glada över att än en gång ha misslyckats i sin strävan att tysta mig. I takt med att mina egna följare blev allt fler så minskade också betydelsen av delningarna. Det var tydligt att facebooks fulspel inte räckte för att få läsarnas engagemang att svalna. Deras nästa motåtgärd blev därför att även dölja inläggen i mina följares flöden. Man var försiktiga för att det inte skulle framstå som uppenbart, men det gick att genomskåda dem genom att jämföra antal likes och visningar vid olika tidpunkter för olika typer av inlägg. Det blev också uppenbart då dessa skuggningar tillfälligt upphörde, hur antalet visningar och gillningar plötsligt kraftigt steg.

Ändå anar jag att många läsare inte riktigt trodde på mig fullt ut när jag påpekade hur facebook agerade. Det är svårt att tro att ett stort företag ägnar sig åt att, på ett så utstuderat vis, beröva någon hans demokratiska rätt att göra sig hörd. Därför var det på sätt och vis en lättnad när facebook till slut bestämde sig för att skugga mig helt, vilket inträffade per den 1 september 2019. Nu stod det ju klart för alla som följde mig vad som pågick. Baksidan var förstås att det ju också verkligen fick effekt. Jag syntes inte, hördes inte – man hade gjort mig stum. En obehaglig insikt av detta är också att man inte längre brydde sig om att mina följare förstod. Så säkra är man alltså på att slippa repressalier. Vår korrupta regim och det etablissemang som stöttar den klappar ju snarare händerna. Faceebook vet att man aldrig kommer åka fast, och om man ändå skulle bli stämd, att det finns tillräckligt med domstolsaktivister för att säkra ett utslag som ger dem rätt.

Magnus Stenlund

Justitia.

Under hela mitt liv har jag haft ett stort sanningsbehov. Orättvisa har jag haft svårt att fördra i tysthet. Givetvis sådana som riktats mot mig själv – först då vet man ju hur det känns. Men jag har också alltid haft en ‘soft spot’ för den svagare parten i målet, ‘underdogs’ och alla som kämpar hårt utan att få erkännande. Särskilt lätt har jag att leva mig in i och känna sympati för den som står ensam mot en grupp. I grundskolan var jag själv en avvikare, alltför annorlunda för att riktigt lyckas knyta an, utan att förstå varför. För när man är liten är det svårt att se vad som gör att man hamnar utanför. I mitt fall var jag övertygad om att det var mitt mycket ljusa hår – och avskydde det förstås. Och först när jag blev mycket äldre kunde jag tillfullo acceptera tanken att mina avvikelser faktiskt var något bra, något att vara stolt över. Jag levde med ett ‘socialt underskott’ ända fram till gymnasiet, så det var ju tur att jag trivdes bra i mitt eget sällskap. Ensam är ett stigmatiserande ord, som få vill använda om sig själva, och jag var heller aldrig helt ensam. Däremot har jag ofta kämpat ensam och är van vid att ta fajt mot andra, som tagit skydd i grupper. Gruppen gör människan farlig, eftersom den får en styrka som går att utnyttjas av de skrupelfria; medlemmarna tenderar så lätt att fördummas och förråas. Som medelålders är jag van att höja rösten oavsett hur många som står mig emot och det besvärar mig inte längre när jag har majoriteten emot mig, snarare stimulerar det mig. ‘Många tillsammans’ är för mig klonad enfald. Eller än värre, bara det alla i gruppen kan och vet är vad som återstår av dess medvetande; för varje ny medlem blir den alltså bara dummare och dummare. I Sverige har vi nått en masspsykos som liknar den som rådde i Mellankrigstyskland. Vi tycks alltså vilja slå nytt värdsrekord i gruppidioti. Att vi har en regim som grundar sin makt just på grupptryck och förljugna bilder av hur verkligheten ser ut är därför, tvärtemot hur många andra individer känner, något som triggar mitt behov att komma till tals. Och när man vill tysta mig gör det mig bara ännu mer angelägen.

Jag är förstås inte den ende som drabbats av åsiktsförtryck. Men, om vi inte räknar dem som faktiskt begått någon form av formell förseelse, sådant som kunnat angripas, så är det nog få som drabbats lika hårt av facebooks gestapofasoner. Vilket man måste fråga sig om det bara är en slump. Jag är noga med att inte överträda lagen; på den minerade mark som man här befinner sig, så är det lite enklare för en jurist som jag. Därför har det varit svårt eller omöjligt att komma åt mig på ‘lagligt’ vis. Inga brott mot ‘community policy’ att hänvisa till heller. Istället alltså alla dessa fulmetoder. Det får ju en att undra. Jag är trots allt en ganska okänd röst med relativt sett få följare. Det kan tyckas märkligt att man har valt att gå så långt för att se till att dessa följare inte blir fler.

Så vad är det som gör det så viktigt att tysta Sunt Förnuft? Jag vågar gissa att det handlar om detta: insikt och uppriktighet. Jag talar både till dem med intellekt och dem med rätt intuition, jag sätter saken i sitt sammanhang och jag artikulerar den frustration många känner, utan vare sig överdrifter eller underdrifter. Jag kallar en spade för en spade och väjer inte för kontroversiella sanningar. Varken om islam, feminism, klimat, biologi eller annan naturvetenskap. Sunt förnuft är kort sagt vad som gäller. Men att säga sådant, mestadels självklarheter kan man tycka, gör mig uppenbarligen till en farlig dissident. Det kommer eftervärlden ha svårt att tro. Att Sunt Förnuft i Sverige 2019 var en dissident man gjorde allt för att tysta.

Jag är obekväm. Men själv känner jag mig bekväm i den rollen. Det har jag nog alltid gjort. Och kommer fortsätta att göra.

Svart Lust

Den Eldrökta