Publicerad 11 kommentarer

Försäkringskassan: Bidragen forsar ut bland uppehållstillståndens samordningsnummer.

Ännu en bomb som detonerar utan att man knappt hör det. DN Debatt låter tre före detta direktörer på Försäkringskassan berätta om de pågående stölderna inom socialförsäkringssystemet. De skräder inte orden.

Det här har godhetsknarkarna vetat om i tjugo år. Man gör ändå ingenting.

Den som tror att Försäkringskassan inte har vetat vad som pågått tror fel. Man måste bara vara en före detta försäkringskassedirektör för att våga berätta om saken. Redan när Göran Persson varnade för ‘social turism’ inför utvidgningen av EU i öst, så kunde man ha gjort något åt systemen, men Han Som Bestämde valde att låta bli.

Varför fick Berit Rollén inte något gehör Persson? Var det inte du som Bestämde?

Sedan dess har följden blivit att färre och färre får vad som var tänkt. Taken i ersättningarna har legat stilla och kompensation har bara skett efter politiska beslut:

“Exempelvis fick den genomsnittlige inkomsttagaren hela försäkringens ersättningsbelopp 1999. För att hantera kostnadskrisen i socialförsäkringen har politiken sedan flera år slutat räkna upp prisbasbeloppet i takt med reallöneutvecklingen. Därför får dagens genomsnittsinkomsttagare bara 84 procent av det som genomsnittsinkomsttagaren fick 1999.

Grupp mot grupp. Bedragare vs. Behövande

Snacka om att ställa grupp mot grupp! Bedragare vs. behövande. I tjugo års tid har svenska politiker favoriserat bedragarna. Fullt medvetna om systembristerna har detta tillåtits fortsätta, år ut och år in, med värre och värre konsekvenser för samhälle, skattebetalare – och behövande. Men vi vet ju alla varför, det tabubelagda i att peka finger mot ett visst håll har gjort oss oförmögna att ställa krav. Ja, jag behöver inte vara cynisk för att utgå ifrån att somliga handläggare och politiskt sakkunniga nog har korsat fingrarna bakom ryggen och tänkt att pengarna säkert ändå gör nytta bland favoritobjekten, ‘all världens fattiga’. Frågan är om någon av dem i så fall tänkt tanken att det kanske finns en gräns för hur många ‘fattiga’ ute i världen som svenska skattebetalare ska försörja?

27 miljarder per år forsar ut ur systemen

Vad fusket går på? Det handlar om belopp i storleksordningen 27 mdr per år. Det är jämförbart med hela svenska försvaret. En kostnadspost det knusslas med och som omförhandlas en gång i kvarten, vi har inte råd ens med två brigader, trots att vi behöver minst sex. Eftersom bidragspengarna betalas ut utan någon som helst kontroll kan vi också vara säkra på att de skulle kunna gå att en åtstramning skulle ge mycket stor effekt. Min artikel om saken skrevs strax före jul: https://suntfornuft.space/demokrati/skurkregim/ och baserar sig på en debattartikel av Sven-Erik Österberg som DN lyckats gömma undan så att den fick noll uppmärksamhet i media.

Kranen är ställd på fullt öppen. Bidragen bara forsar ut ur landet. Medan Magdalena Andersson funderar.

Det här har man vetat länge alltså. Men först nu erkänner man det öppet. Men Magdalena bryr sig måttligt om vad hennes myndigheter varnar för och deras förslag att åtgärda problemen. Samordningsnummer har Skatteverket haft synpukter på i flera år. “Intressanta förslag” tycker vår finansminister, och lägger utredningsförslag som ska göra det ännu enklare för fler att få de åtråvärda numren. Se min tidigare artikel: https://suntfornuft.space/antidemokrati/massimmigration/en-halv-miljon-vistas-i-sverige-utan-att-vi-vet-deras-identitet-med-statens-medgivande/.

Tribunal

Artikeln har varit ute i minst tio timmar och de vanliga systemfelsförnekande kommentatorerna på DN Ifrågasätt lyser med sin frånvaro. TRE kommentarer är allt! På ett haveri som borde förtjäna en särskilt inrättad tribunal med ansvariga politiker från båda blocken grundligen förhörda inför ditkommenderad statstv så att svenska folket äntligen får någon verklig nytta av licensskatten. Tjugo års försummelser. Och Göran Persson går sannerligen inte fri, Han Som Bestämde valde att inte göra det den här gången. Varför?

Nyckelmeningen är väl i artikelförfattarnas “Och missbruk av systemet leder i slutändan till att mindre resurser finns för dem som mest behöver samhällets stöd.” För det måste ju tydligen påpekas. Att vi (för länge sen) har nått punkten då inte bara skattebetalarna, utan även dessa faktiskt drabbas, inte gynnas. Häri ligger nämligen enfaldens russinförtorkade hjärnors fallissemang: rädslan för att en åtstramning skulle kunna drabba någon behövande. Hellre ösa guld över tio icke-behövande bedragare än att ett enda ömmande fall inte får sin ersättning.

Omsorgen om svenska skattebetalare är fortfarande noll, så argumenten som går hem måste formuleras därefter för att ta bland de goda givarna. Frågan är bara om det räcker. För givetvis är detta att svära i kyrkan. Man måste vara f d någonting för att våga säga det högt. De som nu stjäl pengarna och har gjort det under 20 års tid. De tillhör ju det omhuldade kollektivet. Det tog 20 år innan det ens fick knystas om i DN.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 4 kommentarer

Nej, Morgan, det var inte farligare 1990.

Tragikomiskt tillrättalagd DN-intervju med justitieministern Morgan Johansson (S). Man kastar upp bollen för smash på smash och frågorna kommer från vänster: Man formulerar sig ungefär ‘Regeringen gör massor, visar handlingskraft och är helt enkelt toppen’, som man följer upp med “Ser du några risker med alltför hårda tag?”

Sedan den givna frågan, den om invandring och kriminalitet: ‘Vill du göra bort dig som Löfven i Agenda, eller har du klurat ut ett bättre svar på kammaren, som vi kan trycka åt dig?’ Och så kommer den där statistiken, den som Maria Robsahm och Sarnecki ständigt vill trycka in i huvudet på allmänheten. Och som BRÅ tryckt sin fina garantistämpel på:

“Det var farligare 1990”.

Sanningen

Polisen skriver av 3 av 4 fall och BRÅ låtsas att det är OK.

Misstänkt dödligt våld har ökat varje år sedan 1968. Ökningen var svagt exponentiell fram till för ca 5 år sedan, därefter ökar det betydligt snabbare. Dödligt våld enligt Brottsorsakregistret har sedan 1950 följt samma kurva. Ända till 1990. Därefter sjunker det – per capita – något, fram till de senaste åren då det börjar öka igen, något. Gapet mellan kurvorna är rekordstort och ökar fortfarande. Varför? Jo, det beror på att polisen börjat avskriva brottsmisstanke i allt högre grad. Siffror som BRÅ sedan vidimerat. Skrämmande nog så försvinner på så vis 3 av 4 mord, genom tvättad statistik. Ändå har uppklarningsprocenten gått ned från 90% till 15% på mord man faktiskt väljer att kalla för mord.

Unga svenskar dricker mindre och umgås via nätet. Morden borde ha blivit färre.

Härutöver: Förändrade alkohol- och umgängesvanor bland svenskarna, främst ungdomar, har minskat risken, för gärningsmän bland dessa, för både dödligt våld och annat. Skulle ha synts i statistiken om den varit uppdelad etniskt, men det ville ju inte BRÅ (läs Morgan). I alla andra jämförbara länder så minskar dödligt våld pga detta.

Runt mitt huvud är det antalet kulor som räknas, inte antalet invånare.

Det är helt irrelevant för Aina eller Arne som potentiella mordoffer hur många som bor i Sverige, och därmed hur många mord som begås per invånare när kulorna viner och bomberna sprängs. Det som betyder något är antalet kulor som visslar förbi på den 1600 steg långa promenaden från t-banan hem till tvåan i Rågsved eller efter nattpasset på Huddinge sjukhus från pendeln till skivhuset i Flempan. När antalet fall av dödligt våld är 450 idag så är det mer än fyra gånger så mycket som 1990 och då är det nog ungefär fyra gånger högre risk för en förlupen kula också. Och visst märker vi det, vilket innebär att trygghetsundersökningarnas rädslobarometer skjuter i höjden. Men på den här punkten är BRÅ och Sarnecki väldigt eniga, mord mäts per capita, och ökad otrygghet är bara inbillning.

Skyddsbeteendet – vem rastar hunden vid torget kl. 23?

Skulle någon ta dem på allvar så skulle morden bli ännu fler. I själva verket är ju vårt skyddsbeteende en viktig anledning till att statistiken inte skenar dubbelt upp. År 1990 kunde vi fortfarande mucka gräl med varandra (särskilt på fyllan) utan att riskera så mycket. Idag vet vi att vi måste vara försiktigare, vi vet att det finns gott om folk utan mentala spärrar och med handeldvapen i fickan. Vi vet att det är ett läskigt gäng som hänger vid torget på kvällarna, så vi tar en omväg. Eller går helt enkelt inte ut alls.

Tillbaka till ‘handlingskraftige Morgan’

Intervjun börjar som den slutar. I tragikomiska försök att få Morgan att framstå som handlingskraftig. Forskarna vet inte exakt vad som ligger bakom det ökade gängvåldet’ slår DN fast. Men vi ska förstå att här är en dådkraftig man. ‘Morgan har minsann inte tid att vänta!’. Visst är det kul? Här har Morgan lagt munkavle på BRÅ för att se till att inte göra någonting alls, inte påtala något, inte ge svar på något, inte kritisera polisen. Ända sedan han tillsattes har det skjutits på varje nödvändig reform. Och så detta uttalande! Det kommer också mycket riktigt från mannen som utan att blinka ljög rakt i svenska folket ansikte i en tv-intervju sex gånger på mindre än en minut utan att blinka.*

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

I det (s)venska folkhemmets familjeideal tar det tre år innan någon upptäcker att vi dött.

Är Sverige ett ideal fortfarande inom någonting? Skulle vara familjepolitiken då. Jag minns i början på 90-talet hur min dåvarande engelska flickvän med beundran kommenterade all omtanke det svenska systemet hade bemödat sig om för att göra det säkrare för barnen i Stockholm och ge föräldrarna tid med dem. Jag minns också att jag såg detta som självklarheter. Pappamånaden tog jag ut när jag ett årtionde senare fick mitt första barn och min fru tog ut den övriga tiden. Men sen var det ju slut med det. Vi satte våra barn på dagis och jobbade på. Svensken sätter i snitt sina barn där redan före två års ålder, eftersom de flesta familjer har två heltidsarbetande. Och de flesta barnen tillbringar redan före tre års ålder mer än 30 timmar i veckan där. Hur perfekt är det?

Jan Sjunnesson har skrivit en del kloka saker om detta, bl a i denna bok, och konstaterar att vi egentligen inte vet så mycket om det, för i Sverige forskas det inte på sådant som är systemkritiskt (se hur BRÅ används t ex). För vad skulle vi göra om de har rätt, utländska forskare, som påstår att det finns åtskilligt som talar för att många barn inte alls mår bra av det här? Att vi kan förvänta oss en neurotisk generation vuxna med mer eller mindre gravt dysfunktionella beteenden som följd? I så fall har vi redan fått den nu. Se dig omkring hur det ser ut. Det finns dem som skulle hävda att just detta är resultatet av en familjepolitik där curling och materiell bortskämdhet, ‘kvalitetstid’ på Gröna Lund och massor med övrig tid på dagis, har fått ersätta den utrangerade gammaldagsmodellen, med hemmafru/’kvinnofälla’. Det kan ligga en hel del i det.

Den ensamma mamman – ett socialdemokratiskt idealtillstånd

Familjepolitiken är själva kärnan det socialdemokratiska folkhemmet. Och den accepterar bara högst motvilligt kärnfamiljen, som ju står i vägen för statens ansträngningar att styra individens tankar även på fritiden. Därför uppmuntras alla attacker på den, och alla hejarop för ‘alternativa samlevnadsformer’. Den ensamma mamman är ur socialdemokratisk strategisk synvinkel ett idealtillstånd. Varför? Jo, eftersom hon är så utlämnad åt statens omsorg, och eftersom hon är så mycket lättare att påverka som ensamstående. Och därmed även hennes barn, som ofta uppfostras enligt alla pk-normer man kan tänka sig; bara i samkönade äktenskap är man lika duktiga på att följa det osynliga regelverket, som ständigt upprepade statliga normer lär oss. För ensamma mammor är ofta ängsliga att göra fel, och ingenting är mer fel än att sticka ut i mammagruppen eller bland föräldrarna på dagis.

Män däremot, har en irriterande ovana att inte lyssna på samma sätt. Att deras inflytande blir automatiskt mindre efter separation och som plastpappor i nya familjer, är därför också något mycket önskvärt. Det här var det första steget i nedmonteringen av ‘det patriarkala samhället’ och det handlade förstås inte om jämställdhet, utan om att staten skulle få större auktoritet i familjelivet, och det var på båda föräldrarnas bekostnad.

Svensk familjepolitik är det socialistiska samhällets fundament. Möjligheten till sambeskattning som togs bort på 70-talet ansågs stänga inne kvinnan i hemmet och den allt hårdare styrda ’pappaledigheten’ är andra sidan av samma mynt: kvinnan ska ut och arbeta så fort det bara går. Värderingar som följer ‘den traditionella kvinnorollen’ måste till varje pris sorteras ut. Redan i min generation märktes detta förstås. Att vilja vara hemma med sitt barn var alla överens om var något fint, såväl bland män som bland kvinnor. Men hemmafru?! Tjejer som mest av allt vill vara hemma och sköta om familjen ses ju som närmast utvecklingsstörda. Med sådana normer är det svårt för någon att erkänna att detta är vad man helst av allt skulle vilja. Nej, kvinnorna ska ut ur hemmet. Och där har de framförallt hjälpt till att skapa en enorm offentlig sektor där S hämtar sina röster.

Konsekvenserna som Susanne Nyman Furugård konstaterar i sin utmärkta insändare i DN, är ökad skilsmässofrekvens, mammors sjukskrivningar som skenat, och detsamma gäller ju förskolornas personal, som är bland de mest sjukliga branscherna i Sverige. Men också att den psykiska ohälsan ökar bland unga. Barn i Sverige spenderar nämligen långt mindre tid med sin familj än EU-barn i genomsnitt gör. Och på grund av det stora antalet skilsmässor är också, överraskande nog, även pappornas andel av tiden med barnen lägre.

Dubbelarbete – ser bra ut i sysselsättningsstatistiken

Att dubbelarbete är andra sidan av myntet, när Sverige skryter med ’världens högsta kvinnliga förvärvsfrekvens’, är inte något man talar med lika stora bokstäver om– bara när feminister ska ge män dåligt samvete för att de inte lägger lika mycket tid i hemmet. Inte heller är det pk att analysera varför vårt ekonomiska välstånd är så förbluffande lågt jämfört med andra liknande länders, givet att vi faktiskt ’fått ut kvinnan i arbetslivet’ och alltså per individ räknat gör många mer timmar än EU-länder i gemen.

Sanningen är att vi får sorgligt lite ut av detta extra arbete, framförallt eftersom det till så stor del handlar om att i en ineffektiv offentlig sektor administrera bl a de följder som är dubbelarbetandets konsekvenser. Kvinnors arbeten som socialsekreterare är väl det mest flagranta exemplet, men skulle man undersöka mer i detalj vart allt den relativt andra länder kvinnliga överrepresentationen i arbetslivet faktiskt innebär så är det utan tvekan så att väldigt mycket försvinner i en mer eller mindre onödig och ineffektiv kommunal förvaltning.

Svensk familjepolitik leder i korthet till att vi alla lever mer ensamma. Svenskarna är ensammast i Europa, stockholmarna ensammast i Sverige. Allra högst är andelen ensamhushåll på Kungsholmen. Men där är det väl bra att bo? Vi har intalat oss att detta är vad vi vill, men när barnen väl flugit ut (idealet är att vi har råd att ge dem en lägenhet, i bostadskön lär de inte hitta något förrän de blir 30, tidigast) så börjar vi kanske ifrågasätta vår livsstil. De band vi har skapat med dessa barn, är de verkligen, trots allt vårt curlande, lika starkt som det som funnits mellan tidigare generationer? Kommer din son vilja fira julafton med sin nyseparerade pappa? Kommer din dotter ta hand om dig när du blir dålig, så som du hjälpte din mamma när hon behövde hjälp? Eller är du en av dem som det kommer ta tre år att upptäcka efter att du dör?

Vårdnadsbidrag – bara något för frireligiösa fundamentalister?

Att vårdnadsbidrag är så lite diskuterat beror på att de flesta inte ens är medvetna om det här. Och att sådant ekoomiskt bidrag har så lite stöd bland allmänheten beror nog främst på att så få känner till hur mycket pengar det handlar om. Femtontusen i månaden enligt beräkningar som har några år på nacken. Samma gäller förstås möjligheter att bedriva hemundervisning för sina barn. Skulle det bli populärt så riskerar den socialdemokratiska modellen braka ihop helt. Vi skulle få en chans att på allvar återknyta kontakten med barnen och staten skulle samtidigt förlora den. Att en av föräldrarna under barnens uppväxtår spenderar huvuddelen av sin tid med dem skulle också innebära att hemmet återupprättas som en plats för sociala kontakter, istället för att vara ett hotell. Vi skulle också med stor sannolikhet vara mindre benägna att skilja oss, eftersom dubbelarbetandet är vad som mer än något annat förstör förutsättningarna att orka med samvaron. Ända till dess vi plötsligt står helt ensamma. Och då är vi för gamla, kanske både för att skaffa en ny partner eller ett nytt jobb. Då har vi tid men inget umgänge. Och den förlorade tiden med barnen går inte att ta igen nu. De varken vill ha den eller behöver oss längre.

I USA slår forskningen fast vad vi i Sverige inte ens vill forska om (se BRÅ)

Det finns en uppsjö med amerikansk och annan engelskspråkig litteratur om problemen för barn uppväxta med en ensam mamma. Däremot såvitt jag har sett ingen alls på svenska. Det är förstås ingen slump. Ensamma mammor är sossarnas favoritfamiljeenhet.

Förkrossande brottsstatistik visar att sönderslagna familjer är ett mycket dåligt alternativ till kärnfamiljen, Jordan B. Peterson återkommer ofta till detta tema. Särskilt pojkar som lever med ensamma mammor har enligt all fastslagen forskning en extremt mycket högre risk att hamna i kriminalitet. De går mer sällan vidare till högre utbildning, de tar oftare sitt eget liv och deras våldsamhet, om de är tonårspojkar, leder inte sällan till ett fenomen som är totalt tabu i Sverige: morsmisshandel.

Anmälningsfrekvensen på det brottet lär vara en av de allra lägsta, men brottet finns ju naturligtvis ändå, och visar hur viktig kärnfamiljen är som den normala default-uppfostringsmodellen. Just den kärnfamilj som vi i Sverige gör allt för att baktala och slå sönder. Och nu ska EU genomföra den massiva utbyggnad av förskolor som vi redan gjort. Att EU, enligt Furugårds insändare, tar efter den svenska socialistiska familjemodellen innebär inte att EU är dåligt för Sverige utan att Sverige är dåligt för EU. Vi är det i särklass sämsta inflytandet för vår världsdel och familjepolitiken är den grundbult som socialdemokraterna byggt sin maktpolitik kring. Att den också blir EU:s är en katastrof för Europa.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Detta inlägg publicerades i delar första gången 16/5 2019.

Publicerad 4 kommentarer

‘De ensamkommande barnen’, ej att förglömma.

Nu lämnar de ensamkommande barnen skolan. Någon examen kommer de inte ta, deras karriär är redan utstakad. I tusental ansluter de till de kriminella gängen och går under jorden. Tack Annie!

Uppdaterad, ursprungligen publicerad 18/5

Någon som minns epitetet ‘ensamkommande barn’ längre? De som snabbt döptes om till kort och gott ‘ensamkommande’ fastän de kom i stora horder, alla från Afghanistan. Eller snarare, de flesta från Iran, där de bodde relativt gott och tryggt, men utan socialbidrag.
*
Det är de här som på bilden sitter på Medborgarhusets trappa, som nu beretts plats på svenskt gymnasium. Afghaner, som hör till de mest överrepresenterade av alla flyktingnationaliteter när det gäller grov kriminalitet, och då särskilt våldtäkter. Och det är samma som nu i allt högre utsträckning går under jorden, långt innan den formella utbildningen är klar. Man är nämligen väl medvetna om att man aldrig kommer klara av att ta godkänd examen, möjligheten att få stanna kvar är därför liten. Flera tusen nya rekryter på ett bräde att fylla på i de gäng som Löfven yrvaket nu påstår sig ska försöka göra något åt, med ‘hårda åtgärder’. En sådan vore ju att försöka ta fatt i de här i skolorna, innan de inte längre går att fånga.

Afghanerna har ett nationellt snitt på 84 i IQ. Det betyder att ganska exakt hälften av dem inte ens kvalificerar för militärtjänstgöring i USA. Däremot lite bättre i Sverige, eftersom vi sänkt mönstringskraven, med tydlig avsikt att försvaret bättre ska uppfylla mångfaldskvoten. I USA har experiment med att sänka kravet tydligt visat att det är kontraproduktivt; de svagbegåvade klarar inte att lära sig utan att binda alltför stora resurser för att lära dem, och når aldrig tillräckliga kvalifikationer utom för det mest basala.

Detta betyder också att ett mycket stort antal kan definieras som kognitivt utvecklingsstörda, så svagbegåvade att de kräver särskola. Något som också gäller 2 av 100 etniska svenskar, men upp till hälften av flyktingarna från de länder vi importerat nästa generations begåvningsreserv ifrån (främst Afrika söder om Sahara och i andra hand MENA).

Ett stort antal av dessa nytillkomna är analfabeter och de allra flesta saknar kompetens ens motsvarande grundskolan (en följd alltså inte minst av att de inte ens har förmåga att lära sig). Fat chance att dessa kommer fixa utbildningen när de sätts att börja i åttonde klass! Deras kvinnosyn är på en nivå som liknar stenåldern och även de som inte är fundamentalistiska muslimer (vilket många dock är) anser månggifte och kusingifte vara att föredra, samt att våld mot sin hustru är rimligt, särskilt om hon kommer på tanken att vägra sex. Många, sannolikt en majoritet, anser också att kvinnor bör täcka sig, helt eller delvis, och att de som inte gör det har sig själva att skylla för att de väcker mannens lustar. Nej, det är inte deras ‘fel’. De är inte födda med sådana idéer i huvudet. Det är bara den kultur de vuxit upp med, helt enkelt. En totalitär ideologi som kallas islam.

Och alla är förstås inte hard-core. Somliga av dem gör allvarliga försök att klara skolan. Men de andra fyller våra gymnasiekorridorer mest som tidsfördriv. Allt tack vare Annie Lööfs oändliga människokärlek. Jag måste tillstå att jag är mycket tacksam för att jag inte har döttrar. Vilka klädråd skulle jag ge dem? De tvingas ju frotteras med dessa. Obildbara, kriminella och islamister, utrustade med starka resentiment mot svenskarna, som ju har det så mycket bättre.

Och så ett och annat ‘ensamkommande barn’ på riktigt förstås. Oskyldigt med ett samvete rent som snö och med stora ambitioner om att bli en fullvärdig skattebetalande samhällsmedlem med svenska värderingar.

Varsågod och titta igen på bilden och se om du kan upptäcka barnet. Åldersgissar du bättre än jag?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://brainstats.com/average-iq-by-country.html
http://www.friatider.se/l-g-iq-f-rklarar-varf-r-invandrare-inte-integreras

Publicerad 1 kommentar

Att återupprätta demokratin är inte omoral. Det är däremot Löfvens förnekelse av ett folkmord för att vinna muslimska röster.

Att kasta sten i glashus har aldrig generat en socialdemokrat. Men det Stefan Löfven gör när han anklagar Kristersson för ‘bottenlös omoral’, det är att kasta klippblock efter småsten.

Kristersson bryter löftet till förintelseöverlevaren Hédi Fried att inte samarbeta med SD. Det kan vi förklara på flera sätt. Vi kan välja att vara förstående, eller mindre förstående. Utgå ifrån att Kristersson vid sitt samtal med Fried valt att ta en lätt utväg ur en politiskt omöjlig situation som taktiskt nu har visat sig slå tillbaka. Eller att han varit djupt emotionellt påverkad i det privata mötet och/eller pressad av kameror och mediefolk att uttala sig mer kategoriskt än han annars skulle ha gjort. Omoral eller naivitet. Sådant som sossarna ägnar sig åt varje dag.

Förbudet mot att tala med SD – sant odemokratiskt och djupt omoraliskt.

Förbudet för alla politiska partier i den s k sjuklövern att samtala med SD har utgjort en inlåsningssituation skapad av media och vänsterkrafter avsedd att omöjliggöra ett regeringsskifte. Detta har inneburit att demokratin har upphört att fungera, ända sedan 2014 och den famösa decemberöverenskommelsen, DÖ. Januariöverenskommelsen har förlängt detta tillstånd, en följd av socialdemokratiskt maktmanövrerande. Man har varit väl medvetna om att även de borgerliga partierna, i mer eller mindre hög grad, har varit förgiftade av samma postmoderna uppfattning som vänstern, att SD är parias vars åsikter inte går att lyssna på, vilka dessa åsikter än är. Som Reinfeldt hade triangulerat sig in bland mittenväljare och socialdemokrater så hade även de nya moderaterna fångat upp väljare indoktrinerade att omfamna denna uppfattning. Det här var i längden en ohållbar situation, eftersom en stor majoritet av M-väljarna insett att ett samarbete med SD både var sakpolitiskt motiverat och det enda sättet att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.

Taktiserande eller äkta uppvaknande?

Kristersson kan förvisso ha sett sig nödgad att i samtalet med Fried uttala sig mer kategoriskt än hans egen övertygelse egentligen borde ha tillåtit. Men vi kan också föreställa oss att Kristersson talat från hjärtat. Och att hans omsvägning nu görs efter en noggrannare analys och förståelse av situationen. Kristersson hör till de nya moderaternas kärntrupper, han har visat sig behöva en lång startsträcka för att komma ikapp verkligheten. Vi är många som tvivlat och fortfarande tvivlar på att han är rätt man att leda oppositionen. Att han ändå har gått åt rätt håll är något vi måste tillgodoräkna honom. Vunna insikter behöver inte vara taktiserande, det kan handla om ett alldeles äkta uppvaknande.

Låt oss jämföra med ‘Anna’, dottern till djupt religiösa föräldrar. Anna får inte träffa pojkar utanför sin egen sekteristiska religion, för sådana pojkar anses leva ‘ogudaktigt’. När Anna lovar att lyda sina föräldrar i detta så är det av egen övertygelse. Men den är baserad på begränsad kunskap om verkligheten. När hon sedan bryter samma löfte är det efter att ha kommit till egen insikt. De flesta av oss anser nog att hon handlar moraliskt rätt, som bryter sitt löfte (och att det gäller lika mycket om Anna istället skulle ha hetat Fatima).

Symboliken handlar inte om att nya förintelseläger nu är på väg. Utan om att demokratin återvänt.

Att UK nu valt att ta ett offentligt samtal med SD är förstås viktigt symboliskt. Men när det kommer till hans löftesbrott med Fried är det innehållet i den symboliken som är avgörande: Kristersson och andra må ha delat Frieds uppfattning att ett handslag med Åkesson är starten på en Autobahn rakt mot en ny Förintelse. Men oavsett om det varit så eller inte, så gör han det inte längre. Symboliken består nu istället i att SD och Åkesson omvärderats efter vad de faktiskt säger och står för; demoniseringen har upphört. Det här är ett moraliskt korrekt beslut. Pecis som när Anna/Fatima bryter sitt löfte till sina religiösa föräldrar – de har fel, och deras avtvingade löfte saknar därför moralisk bärkraft.

Naivism och dåligt politiskt omdöme. Men inte omoral.

Kristersson må ha vetat det här redan tidigare, men jag är inte så säker på det. Vad gjorde han i så fall ens hemma hos Hédi tillsammans med DN:s reportrar? Ett mycket dåligt beslut, rent taktiskt, om han redan då haft för avsikt att göra vad han nu gjort; risken för att tvingas till komprometterande löften var ju överhängande. Det enda Kristersson kan anklagas för är den naivitet som fått honom att lova något förhastat och moraliskt högst tvivelaktigt – att inte lyssna på ett parti som företräder över en miljon väljare, för att dessa av vänstern pekas ut som nazister. Det borde han ju ha förstått är en orimlighet.

Löfven och (S) är de som står för den bottenlösa omoralen.

En helt annan sak är var Stefan Löfven står moraliskt. Ett riksdagsbeslut togs 2010 att fördöma det turkiska folkmordet 1915 på två miljoner kristna; folkmordet i Sefyo, som turkarna, till skillnad från tyskarna, inte velat erkänna. Detta riksdagsbeslut skulle fullföljas av regeringen i form av en protest mot Turkiet. Före valet 2014 lovade Löfven assyrierna i Södertälje att socialdemokraterna skulle göra det, men så skedde aldrig. Sedan ändrade han sig nämligen, socialdemokratiska muslimer gillade ju inte beslutet. Margot Wallström fick före valet 2018 fara till Södertälje för att ge nya löften, för att rädda partiets röster bland assyrierna. Sedan avgick hon som bekant, lämpligt nog. Den här frågan är enkel. Folkmordet är klarlagt och riksdagsbeslutet bekräftar detta. Men för Löfven kommer de muslimska väljarna alltid vara viktigare, för de är många fler. Det är ren och skär politisk populism i en moralisk fråga som aldrig kommer kunna bli till något annat.

Sossar som darrar på rösten när de anklagar andra för omoral. Det är svårt att föreställa sig något mer skenheligt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.expressen.se/debatt/historiens-dom-blir-hard-mot-dig-lofven/

Publicerad 1 kommentar

Kommunerna ‘har det tufft’ för att man satsat våra pengar på en annan häst.

Vad som är det riktigt oroande med den här DN-artikeln är vad chefsanalytikern på SKR säger på slutet: vi har inte ens nått ålderspuckeln ännu. Kommunerna har alltså inte drabbats av mer än en mild västanfläkt av vad som vi vet ska komma.

Vi brukar höra att BB-avdelningarna har det kämpigt. Någon som undrat över hur det kan komma sig att det är så svårt att planera för barnafödandet? Det är ju som bekant några månader man har på sig innan det smäller… svårt att hitta en vårdkategori med bättre möjligheter till framförhållning. Säsongsvariationer förekommer förstås, men att det är mer eller mindre konstant brist, som i Stockholm, vad beror det på? Prognoser, hur svårt kan det vara? Det är ju sådant här vi spenderar massor med skatt för att det ska finnas när vi behöver det och som ska kunna dimensioneras rätt. Liksom dagis, förskola och skola. Inte heller så jättesvårt att beräkna behovet. Man har bokstavligen år på sig att bedöma hur stora barnkullarna ska bli och hur mycket pengar som måste avsättas.

Enligt DN beror krisen på att vi blir äldre. Didn’t see that coming, hey?

Faktum är att även tillsynes mer stokastiska variabler går att förutse. Antalet höftledsoperationer som behöver göras. Liksom antalet vårdbehövande cancerpatienter, hjärt- och kärlsjuka och antal människor som får en stroke t ex. Visst varierar det på lokal nivå, men för regionerna så jämnar trenderna ut sig med de stora talens lag och blir lätta att följa – och planera för. Lika lätt som det är att konstatera att alla människor i Sverige snitt blir drygt 80 år, och vilka behov de har, inte bara under sina första utan också under sina sista år i livet. Det är den livscykelanalysen som (s)taten inte betror oss själva att klara av, så de beskattar oss i förväg; (s)taten sparar ju så mycket bättre åt oss.

Ska kommuner och landsting verkligen behöva tänka på allt?

Eller inte. Pensionerna måste gång på gång reduceras eftersom man ‘räknat fel’. Vi blir ju hela tiden äldre, heter det. Men sanningen är att vår medellivslängd stigit måttligt under de senaste 30 åren – och i avtagande takt. Den har sannerligen inte varit särskilt svår att prognosticera den heller. Och lika dålig som (s)taten varit på att reservera pensionsmedel så har den varit på att reservera för äldresjukvård och -bostäder, som vi faktiskt också har betalat skatt i förskott för; det är så en livscykelanalys ser ut: under sitt yrkesverksamma liv betalar vi in både så att det ska täcka kostnaderna vi hade under tiden som barn och den tid som ska komma som pensionärer. Fast det här verkar (s)taten inte vilja låtsas om. Istället får vi nu veta att kommuner och landsting behöver mera pengar i skatt. För att ‘vi blir äldre’. Konstigt att man inte sett det på löpsedeln. Det måste ju vara världens största scoop: “VI BLIR ÄLDRE!”

…och så konjunkturen förstås. “Va?! Finns det konjunkturer?”

Se där. Det förklarar allt. En explosiv, totalt oväntad cancerepidemi.

Och tänk, så går konjunkturen ned också! Det var ju oväntat. Lika oväntat som alltid. Inte förväntar sig väl någon att (s)taten, som sparar våra pengar och gnetar för att få allt att räcka, så att vi själva slipper tänka på saken – inte ska väl (s)taten behöva räkna med konjunktursvängningar? Men något har väl ändå lagts undan, kanske man kan hoppas. För hallå! Har det inte varit högkonjunktur i Sverige och resten av världen i snart ett helt decennium? Har vi inte haft hög sysselsättning? Har vi inte redan världens högsta skatter? Borde inte ladorna vara fyllda!? Jodå, precis som de enligt S alltid är när de någon sällsynt gång tvingas lämna över styret; just före en begynnande finanskris, som 1976, 1990 och 2006.

Men nej, det verkar inte som om vare sig DN 7/12 eller chefsekonom Annika Wallenskog på Sverige Kommuner och Regioner (SKR) reflekterat över möjligheten att ladorna borde ha fyllts. Man tycks vilja ge intryck av att den offentliga sektorn är totalt oförmögen att acckumulera överskott, som sparas för sämre tider. Det är vi som ska skämmas, för att vi nu blivit äldre och ställer till det – och vi ska tycka synd om ‘de drabbade’, dvs kommuner och landsting. Så ser den nya berättelsen om Sveriges välfärd ut. Den som är på väg att förvandlas till ofärd. Och vad det är som egentligen har ställt till, det får under inga omständigheter nämnas.

Nu gäller det att (bort-)förklara varför allt håller på att gå åt helvete.

DN:s reportage är så lätt genomskådat att det skulle kallas för nudism om det gällt kläder och mode. Nu handlar det inte längre om att upprätthålla lögnen om att allt går så förträffligt bra. Den är passé. Nej, nu är det frågan om varför det inte går bra. Ett motvilligt erkännande: “En del av förklaringen till att barnaskarorna vuxit är den stora flyktinginvandringen för några år sedan.” Nota bene: flyktinginvandringen ‘för några år sedan‘ – det är viktigt att låtsas som om det knappt kommer en kotte över gränsen längre. Och medgivandet som sådant kallas för tvåsidig argumentering och är något som alla säljare – och politiker – jorden runt, vet är det effektivaste sättet att få folk att tro på vad du säger sedan. Nämligen att vi blir äldre – och att det är det som är huvudförklaringen.

Nej då, kommunerna har faktiskt inte drabbats – ännu.

Kom ihåg detta, när ni lyssnar på kverulansen från de över 100 kommunerna som har jätteunderskott. Nej, det beror inte på att man missat åldersökningen. Men, jo – den kommer, vänta bara.

Istället får man läsa och tolka motsatsvis, för att få rätsida på vad tidningen faktiskt förmedlar mellan raderna. Det är intressanta medgivanden som faktiskt görs. T ex att kommunerna ändå gör prognoser. Skönt att veta. Och man nämner ingenting om att dessa skulle ha slagit fel, så där tycks inte problemet ligga heller. De vet vad som ska hända, ja man tycks ha vetat det ganska länge, precis som väl var förväntat. Och, hör och häpna: vi har ännu inte hunnit till den verkliga ålderspuckeln, den som kommer kosta skjortan på kommunerna. Man måste därmed fråga sig varför kommunerna redan nu klagar så högljutt. Och hur mycket värre vi kan förvänta oss att det kommer bli.

Kan de ha valt fel att satsa pengarna på fel häst?

Mycket pengar till svaga kommuner alltså, trots att dessa ‘ännu inte fått känna på det’. Pengar från kommuner som haft förnuft att spara. Pengar som antagligen tas från vad som (borde ha) lagts undan för sämre tider.

Det är ju lite märkligt minst sagt att över 100 kommuner inte har nog med pengar ‘för sina åldringar’, trots att vi inte ens kommit till den verkliga puckeln, som vi för övrigt vet att åtminstone SKR redan förutspått. Har dessa kommuner tagit ut för låg skatt? Nej, de är sosseledda nästan allesammans, så skattetrycket har man hållit uppe väl. Så ska vi gissa? Kan de vara misskötta och har valt att ignorera alla prognoser? Och med misskötta, kan det ha att göra med att man tagit emot flyktingar för att få två års bidrag, utan att fundera på vad som skulle hända sedan? Och att man nu börjat fatta att man satsat pengarna på fel häst? Det är inget som artikeln i DN nämner om. Lika lite som vad som ska hända med de kommuner som skött sig och som nu, via det kommunala utjämningssystemet får betala för dem som inte gjort det. Eller vad ska hända när hela Sverige drabbas av den ålderspuckel SKR talar om. Vilka ska rycka in och betala notan då?

Mycket vuxenutbildning som inte givit några jobb. Mer sånt!

Ah! Så det finns kostnader som inte har med en åldrande befolkning att göra! Och som kanske var svår att förutse? Åtminstone för somliga?

Vi får en liten ledtråd till vilka de verkligt oförutsedda kostnaderna är. Som utjämningssystemet nu utformats så ska kommuner få extra bidrag om de har ‘stora utgifter för kommunal vuxenutbildning’ (vilket – se där! – tydligen går att medge har med flyktinginvandringen att göra). Och därmed ör det ordnat så att incitamenten ökar för att slösa bort ännu mer pengar på mer eller mindre meningslös terapi av detta slag. Eftersom vuxenutbildning alltså ger högre bidrag så lär det vara ett fortsatt gångbart recept, för den som erbjuder det är det ju gratis eller t o m lönsamt. För flyktingarna som utbildas är resultaten dock klena för att uttrycka det milt, se artikel Sunt Förnuft 4/12 – bara lite drygt en av fyra invandrare har lyckats erhålla en icke-subventionerad minimiinkomst (20.000:-/månad) efter åtta år i riket; resten går på socialbidrag eller har statliga hittepåjobb. Flertalet av de icke-subventionerade jobben är även de hittepå; snällanställningar i kommunerna. Ja, ni läste rätt: kommunerna. De där som det är så synd om nu, för att de inte räknat ut att vi blir äldre. Somligt tycks de fortfarande ha råd med.

Men det får vi ju inte nämna, det vore antagligen rasistiskt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Morgans ‘Lag om utlandsspionage’ avser tysta vanliga svenskars regimkritik och ‘hat’, inte utländska agenter.

Sossarna har alltid varit duktiga på att smyga igenom grundlagsändringar, reformer man inte slår på trumman om, eftersom de är impopulära och riskerar att förorsaka liv och kiv. Allt som har med begränsningar av yttrandefrihet hör hit. Men det gör väl inte ‘Lag om utlandsspionage’? Jo, det gör den. I allra högsta grad. Om grundlagen ändras så att Lagen om utlandsspionage (LUS) kan antas, så är 1984-Sverige ett faktum. Frilansjournalisten Jonas Persson visar med hårresande exempel i sin artikel i Katerina Magasin, hur det kommer se ut. Obs: Varning för starka ord och regimkritik (s).

Diktaturkritik ska kunna ge fängelse – men troligare bara kritik mot (S)verige

Åklagarna tillämpar HMF lite som de vill. Vi kan förvänta oss att LUS kommer få en lika skev behandling.

Det förslag (2017:70) som Lagrådet just nu håller på att behandla, och som varje insiktsfull medborgare bör förkorta till Morgans LUS, är förstås ett barn av justitieministerns hjärna. Ett exempel på lagens tillämpningsområden är texter som kan påverka Sveriges relationer med andra länder negativt. Den som skriver sådana begår enligt lagen en kriminell handling som kan straffas med upp till åtta års fängelse. Exempel på sådana texter är t ex sådant som upprör Vladimir Putin. Eller diktaturkritik mot Kina. Eller mot saudiarabiska spöstraff. Avgörande lär vara hur den kritiserade regimen reagerar. Kina blev t ex jättesura över ett satirprogram i svensk tv. Som Persson påpekar, så skulle sådan satir efter lagens införande kunna resultera i programansvarigas fängslande.

Javisst låter det absurt. Men lagförslaget ser verkligen exakt just så ut. Skulle jag gissa så är sannolikheten för att man kommer välja åtal liten så länge som ‘brotten’, dvs kritiken, inte riktar sig direkt eller indirekt mot vår egen regim. Återigen handlar det ju om hur åklagarmakten brukas; som det är idag väljer åklagarna t ex sällan eller aldrig att åtala för hat riktade mot majoritetsbefolkningen från minoritetsgrupper. Trots att lagen (HMF) finns där även för att skydda oss. LUS – Lagen om utlandsspionage – har därför stora möjligheter att bli en lag som inte bara tystar svenskarna utan också hjälper till att raserar rättssamhället med skev rättstillämpning.

Misstanke om förberedelse räcker för att Säpo ska få avlyssna och övervaka

Att göra kopplingar till Soros kan vara förbjuden regimkritik och anses ‘negativt för Sverige’ om LUS går igenom. 8 års fängelse? I alla fall är det nog för att Säpo ska få sätta en trojan i din dator.

Men fängelse är bara en del av den möjliga påföljden. Misshagliga element som begår den här typen av ‘brott’ ska staten nämligen också kunna övervaka. Och övervakning omfattar förstås även de suspektas familjer. Blotta misstanken ska faktiskt räcka för att installera övervakningskameror och avlyssningsutrustning. Morgan vill kriminalisera “efterforskning och sammanställning av uppgifter som skulle kunna skada Sveriges förhållande till andra länder och mellanstatliga organisationer”. Och en sådan misstanke är förstås ett faktum om någon börjar samla information, ringa telefonsamtal och ställa obehagliga följdfrågor. Vips kan den granskade GD:n eller ministern med ett samtal till Säpo se till att den bekymrade medborgaren/journalisten hamnar i förhör. Det blir, kan man säga, lite lättare att bedriva slapp och inkompetent myndighetsutövning i så fall.

Källskyddet upphävs för visselblåsare

Meddelarskyddet vill Morgan också upphäva. Det källskydd som vår grundlag normalt ger visselblåsare på olika myndigheter, när de hör av sig till en journalist. Persson exemplifierar med ett högst realistiskt exempel om hur någon vill granska vad det svenska stödet till Palestina används till. Efter att ha installerat trojaner i dennes dator så kan Säpo hitta bevis för ‘förberedelse till brott’ som skickar både journalisten och hans källor i fängelse – innan något ens hinner publiceras. Här blir det förstås extra svårt att bevisa sin oskuld om bevismaterialet hemligstämplas; ett inte helt osannolikt scenario.

Det här är det egentliga skälet till varför S nu så desperat försöker tysta regimkritikerna.

Blotta utbegärandet av offentliga handlingar, som t ex syftar till att bevisa vår regims samröre med islamistiska organisationer med bas utomlands, skulle alltså kunna sätta igång den här typen av aktiviteter från vår säkerhetspolis. Om man t ex kikar på hur Palestinabiståndet används lär ju den typen av förbindelser kunna ha som mål att avslöja just något sådant – ett mål som redan på förhand alltså inte kommer anses som legitimt, eftersom det är misstänkt brott mot LUS.

Yttrandefrihet – något (s)pinndoktorerna jobbar på att svärta ned

Genom att sätta ‘yttrandefrihet’ inom citattecken antyder biblioteksanslaget att denna frihet bara är ett fikonlöv och svepskäl för högerextremister att få framföra vidriga åsikter.

Bli inte förvånad över de stora rekryteringskampanjerna som vi lär få se i all regimvänlig press, för Säpo kommer behöva många nya resurspersoner för att klara all sådan övevakning, gissningsvis människor med kvalifikationer liknande ‘näthatsgranskaren’ Tomas Åberg. Säpo skulle med den här typen av verksamhetsinriktning snart likna östtyska Stasi även till omfånget.

Yttrandefrihet är ett ord som en stor majoriteten av svenskarna fortfarande ser positivt på. Det är (ännu) inte stulet eller nedsvärtat av vänsterdemagogernas spinndoktorer. Men man försöker. När biblioteken sätter upp anslag med ordet inom citattecken, som något otäcka högerelement försöker skydda sig bakom, så är det ett försåtligt angrepp, just för att misstänkliggöra begreppet. Sossarna gillar verkligen inte yttrandefrihet. Har aldrig gjort, på riktigt. Men så länge som vänsteråsikter ändå dominerat i såväl press som i public service har den kunnat tolereras. Men nu, när folk kollar av nätet allt oftare innan man formar sin åsikt, så är situationen helt annorlunda. Det är därför Morgan Johansson släppt sitt lagförslag. Det handlar inte om att fånga in någon Mata Hari. Det är dig, en eventuellt olydig medelsvensson, som han vill åt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Skattebetald konst ska vara uppskattad av betraktaren – och bra för Sverige

I Sölvesborg vill kommunen inte längre vill köpa in utmanande samtidskonst. Det här tycker kulturminister Amanda Lind är något av det värsta som hänt, och hon får gott om plats att redogöra för sin avsky på SvD:s debattforum. Det var ju vänligt av en tidning, som man får förmoda eller hoppas är en meningsmotståndare i frågan. Någon replik har jag inte sett till dock, och misstänker att möjligheten att jag själv ska få chansen är lika liten som då jag som representant för Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) begärde replik efter SvD-ägarna Schipsteds ‘debattinlägg’, syftande till att stänga ner nyhetsförmedling på nätet. SvD har mer plats för regeringsvänliga åsikter verkar det, frågan är var de regeringsovänliga då ska tryckas? Här på min egen blogg är de i alla fall fortfarande välkomna.

Slår ett slag för konstig konst. Inte regimkritisk sådan dock.

Varför självklart med en kommunal konstbudget?

För det första är det för mig egendomligt att det måste påpekas, men vad är det som säger att det är självklart för en kommun att köpa tavlor överhuvudtaget? Jag tror visserligen inte att det handlar om någon större andel av det skenande mångmiljardunderskottet som drivs av konstnärliga bidrag, men när fattigpensionärerna växer lika snabbt som underskotten ackumuleras så är det en berättigad fråga, varför konsten är så viktig att den ändå måste få en del av kakan. Min personliga uppfattning är att den är det och jag ska förklara varför snart. Det handlar om skäl som är rakt motsatta kulturministerns.

”Den konstnärliga friheten är motiverad utifrån människans frihet och konstens egenvärde”, skriver hon. Absolut. Men vad har frihet med kommunala bidrag att göra? Det är ju inte så att modern konst nu är förbjuden, vare sig i Sölvesborg eller i Sverige. Regimkritiska kulturarbetare förs (ännu) inte till arresten. Än mindre de regimvänliga, d v s de som Amanda Lind värnar om – svenska kulturarbetare är ju så lite rebeller de kan bli, mutade medlöpare i det politiskt korrekta åsiktsförtrycket gör de vad som kan förväntas av dem; ren regimpanegyrik för det mesta.

Mp kastar sten i glashus

En replik som vill göra Mp och SD till lika goda kålsupare.

Karin Pihl i GP ger Amanda Lind den replik som SvD måhända förvägrat andra. Huvudpoängen i ledaren är god. Mp:s stenkastande i glashuset är ju öronbedövande – Mp har sedan Alice Bah fick kulturministerposten gjort allt för att politisera vår skattefinansierade kultur, normkritiken är till och med klistrad på tavlorna i Nationalmuseum. “Att läsa Miljöpartiets program från 2015 är som att läsa en handbok i totalitärt tänkande” konstaterar Pihl, och, nej, det spelar ingen roll att deras partiprogram har reviderats, det praktiseras ändå och dess andemening fortsätter genomdrivas i all aktiv politiks handling. “För en totalitär ideologi är det självklart att konsten har samma syfte som politiken, i Sovjetunionens fall att försvara revolutionen”, påpekar Pihl; det är just vad man också gör och gjort i Sverige, egentligen ända sedan 70-talet – men inte någonsin så flagrant och högröstat som vår nuvarande regim.

Ett halvsekels vänstersväng kräver mer än förment ‘objektivitet’ för att botas.

Men sedan svajar Pihl till. Hon jämställer SD:s politiska ambitioner med Mp:s, vilket är klassisk mittentriangulering. Att utgå ifrån att man har mest rätt bara för att man tar avstånd från ‘ytterligheter’ på båda sidor kölen är egentligen ingen ideologi alls, det är bara fegt. Sveriges kulturetablissemang är mer vänster än journalistkåren, vilket inte vill säga lite. På Historiska muséet sitter Pia Laskar som ‘normansvarig’; hennes bakgrund som Bader-Meinhofmedlem var inte okänd av dem som tillsatte henne, det var en merit. På Riksantikvarieämbetet tillsatte man en kulturarvschef, Qaisar Mahmood, som inte visste något om svensk historia överhuvudtaget, och vars enda merit för jobbet tycks ha varit att att han är utlandsfödd.

Den djupa statens politiska myceltrådar slits inte av bara för att en ny regering tillsätts, som inte längre vill politisera konsten. Den förmenta objektiviteten är ingen motkraft, den signalerar kraftlöshet som i bästa fall tillåter de postmoderna vänsterideologerna att gå i idé, i väntan på nästa tillfälle att breda ut sig. Det räcker heller inte långt att man slutar köpa modern konst i Sölvesborg, det här är en nationell angelägenhet.

Vem ska skattebetald konst gynna? Konstnären eller betraktaren?

Det finns två goda argument varför Åkesson och SD:s kulturpolitik inte ska kallas ‘en lika god kålsupare’ som Mp:s. Som Åkesson själv framhåller, det handlar om att främja konst som inte är splittrande utan som ”de flesta kan tycka är fint och trevligt” (SVT 22/11). Det vill säga: om man frågar sig vem konsten är till för, dess skapare eller dess betraktare, och kommer fram till att det är betraktaren, så är SD:s kulturambition sakligt och objektivt riktig och helt överlägsen Mp:s. Den nuvarande regimen skulle aldrig låta allmänheten genomföra någon popularitetsomröstning, men det skulle SD kunna kosta på sig, för vi kan vara säkra på att en betryggande majoritet av svenska folket uppskattar gediget utförd traditionell, föreställande konst med djur- natur- och porträttmålning, framför såväl abstrakta som konkreta fitt- och kukmotiv och böjda svenska flaggstänger. Ser vi istället konstnärskollektivet som en verksamhet som är betald för att stötta regimen så vinner förstås Mp – men så vågar de ju inte ens själva framställa saken; det är en uppenbart illegitim användning av våra skattepengar, som få skulle acceptera om målet formulerades så.

Men har en eventuell ny regering rätt att göra ‘samma’ som den nuvarande?

Syftet med konsten måste inte vara att lugna och behaga. Den ska naturligtvis kunna utmana och ifrågasätta också. Men är det besökaren på tandläkarmottagningen som ska känna sig provocerad? Eller är det maktens företrädare i Rosenbad? Dagens s k avante garde ger folket fingret, men smeker regimens åsiktsmånglare medhårs; det ligger inte det minsta av revolt i det. Låt oss anta att vi har en regim med motsatta förtecken installerad 2022. Skulle inte kulturvänsterns ambitioner – då i opposition – i så fall vara mindre missriktade? Jo, men återigen, varför skulle skattebetalarna subventionera den? Ingen ska förbjuda samtidskonsten, inte ens den mest störiga, osmakliga, aptitförstörande, groteska, fula, absurda, provokativa. Ingen ska arrestera eller arkebusera konstnärerna. Men. Om de vill ha betalt ur skattebetalarnas ficka så får de faktiskt göra precis som alla vi andra: tillfredsställa en äkta efterfrågan. Och denna äkta efterfrågan definieras lämpligen just som den svenska allmänhetens. Och det är inte bara ögats tillfredsställelse, utan även själens, som då bör komma i åtanke.

Vad vi behöver: konst som förenar och hjälper både gamla och nya svenskar att hitta den svenska kulturen.

Karl XII:s likfärd, med normkritisk innehållsdeklaration.

Sverige fullkomligt skriker efter konst som anknyter till våra rötter. Den har förnekats en plats i finrummen under mer än ett halvsekel nu, och få svenska konstnärer är vare sig kapabla eller intresserade av att skapa ny sådan. Motiv som visar vårt land och ‘svenska folkets underbara öden’, som förra seklets okrönte läroboksförfattarkung, Carl Grimberg, skulle ha sagt. Motiv som samlar oss kring en kultur som är bra för landet och bevisligen nyttig för oss själva – och som vi vill att även invandrare ska kunna hitta och uppskatta. Sådana motiv är viktiga att spridas för att så många nya svenskar som möjligt ska få chansen att förstå vad Sverige och svensk kultur egentligen är och har varit.

Den ambitionen motiverar både en kommunal och nationell budget, helt enkelt eftersom den är bra för Sverige. Rent objektivt sett.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Fly Sverige?! MSM har börjat använda högerns verklighetsbeskrivning. Inget annat är nytt.

När Löfven nu hånas över sin insats i Agenda, så ska man fråga sig varför. Det han sagt och gjort innehåller egentligen inga nyheter alls. Så här har Löfven – med lite periodvis vacklande och velande – låtit i alla år. Det är hur MSM agerar som vi har anledning att lyfta på ögonbrynen över. Det – och bara det – är det nya.

Nytt. Och gammalt.

Javisst är det oförlåtligt korkat att kläcka ur sig något sådant. Precis som det var för två år sen. Och fem. Och tio. Men då hejade MSM bara på.

DN har en lång artikel om hur den organiserade brottsligheten i Malmö fungerar. Om hur en butiksägare misshandlas och slängs ut från sin egen butik, varefter de kriminella helt sonika fortsätter verksamheten, tar betalt kontant eller via swish, fyller på från lagret med nya varor, som om de ägde butiken. Förutom att detta är chockerande på alla sätt, så är det inte heller nytt. Händelsen inträffade 2017 och inträffade efter flera hot och misshandlar. Det står inte ett ord i artikeln om att de kriminella straffats. Däremot att butiksägaren av rädsla och hänsyn till sin familj tvingats flytta utomlands. En två år gammal skandal, som nu slås upp stort av DN, världsledande samvete i det värdsledande samvetslandet Sverige. Det nya? Att DN skriver om det. Det oförändrade? Att ingen gör något.

Fly Sverige!? Världens tryggaste land? Ja, nu är tanken väckt även på DN.

Nej, någon referens bakåt till artikeln DN skrev då det begav sig finns förstås inte, för DN skrev inte om detta. Att någon flyr Sverige för att det är för otryggt här?! För att politiker, polis och domstol inte förmodas kunna göra något åt det. Ni hör väl hur illa det rimmar med pk-verkligheten, det betyder ju att Sverige kanske inte är världens finaste land! Det var en skandal som måste tystas, säkert eftersom vi ju hade kunnat råka tycka illa om förövarnas etniska grupptillhörighet. Undrar om det kan tänkas slå någon på DN, att anledningen till att mannen tog sin familj härifrån även kan ha berott på medias notoriska tystnad? Att ingen skrev en rad och att brottet fick kod 291 (allt misstänkt flyktingrelaterat är – fortfarande – hemligstämplat av polisen) och hamnade i arkivet? Det är inte bara politikernas svek att detta tilläts hända, glöm aldrig det, Dagens Nyheter! Men jag tror minsann att just detta är ett av syftena med den här artikeln. Att DN-journalisterna håller på att skapa en ny bild av hur deras rapportering ska uppfattas, både av oss läsare och av dem själva, när de tittar bakåt i backspegeln.

‘Jönssonligan’

Förändringen är glidande och subtil, allt annat hade varit för uppenbart. Och den där etniska tillhörigheten skriver man för säkerhets skull inget om nu heller, den är fortfarande irrelevant – här är DN fortfarande på Löfvens sida. Polisen som redogör för brottet bagatelliserar det och jämför med Jönssonligan. Han kallar det unikt, men medger att gängen snarast har gjort det till modus operandi vid razzior eller då de är jagade, att kuta in med knarket i butikerna. Att man med hot tar över legitima affärsverksamheter för att utnyttja dem som distributionscentraler – att detta pågått länge och att mörkertalet är stort: ingen vågar ju vittna. Allt sånt där som vi förr förknippade med maffia i Italien och amerikanska filmer. Men det är här i Sverige det faktiskt sker.

Nu är allt så bra. Alla gangsters är döda eller bakom lås och bom.

DN växlar sedan spår och hittar en invandrad butiksägare som kan förmås att påstå att det är bättre idag än det var då. Jamensåbra! Då kan vi vända blad och gå vidare, allt är löst nu! Som en läsarkommentar skrev: snart är det bara DN som håller på Löfven. En annan skrev: ‘att läsa DN är som att titta på ett konstverk med en enda färg’. Just så. Och den färgen är rödrött.

Demografin, dumbom.

Nej det är inget nytt med den här kriminaliteten. Sådant här startar inte hux flux från ingenstans. Det krävs tid för att mögelmycelet ska sprida sig in i varje litet skrymsle av samhället. Malmö ligger 10-15 år före Stockholm och Göteborg, med 55% män i åldrarna 15-45 som har utländsk bakgrund, de övriga två storstäderna har 44% och varje år ökar andelen med ca 0,7%. Ökningstakten tenderar dessutom att vara exponentiell – i Malmö är den snabbare. Det beror främst på demografin och de utlandsföddas höga nativitet. Snart kommer vi nog dock att utsättas för en synvilla; för när andra generationens invandrare föder den tredje så kommer de att räknas som etniska svenskar, och då kommer andelen ‘med utlandsbakgrund’ att börja minska – rent statistiskt. En ren illusion.

DN försöker vända och skapa ett alibi. Samtidigt som man vill fortsätta låtsas vara lojaka med S och deras statspajas.

Så artikeln som DN skrivit ger nu alltså faktiskt Löfven möjlighet att referera till hur bra det börjar se ut igen, efter ‘svackan’ 2017. Så här har MSM under snart två decennier agerat stödplank åt alla politiker som velat finna tröst i bomullsinvaggande skeva (och genuint falska) urval av verklighet. Så vad är nytt? Att man inte längre blir trodda.

Nej, det är ingen som tror på att det ska bli – eller redan har blivit – bättre. Det vet nog DN och därför är det svårt att tolka artikeln som ett stöd för Löfven, snarare ett nödtorftigt försök att låtsas vara fortsatt lojal med gamla PK-värderingar.

Kanske är DN:s reportage faktiskt inte ens menat som annat än den meningslösa kuliss den framstår som. DN försöker utföra ett reptrick där de fejkar fortsatt lojalitet till SAP och deras statspajas, samtidigt som de med sin rubrik frigör nya tuffa motvindar att blåsa kallt rakt mot den pk-position Löfven återigen flytt in i. I en läsarkommentar är det t o m någon som fick sitt första ‘Jimmie-moment’, och en kvinna känner sig ‘för en sekund’ som en Sverigedemokrat. Min gissning är att det handlar om någon som sannolikt stått långt, långt bort från sådana tankar tidigare. Båda får också många gillningar, tänk, av DN-läsarna.

Det låter som att det gjorde ont, Susanna!

Men att notera är också att DN IFrågasätt granskat bådas kommentarer (den gröna bocken visar det). Någon ansåg alltså att de bröt mot reglerna – de var uppenbarligen inte önskvärda. Och när en man påstår att SD varnat för detta för länge sedan, så är det två som säger emot, bland dem den notoriske S-propagandamaskinen Lars Gröndahl. “Nej”. “Det har de inte alls gjort”. Och även demnterarna får sina gillningar. Det nya? Indirekt så har förnekarna alltså accepterat att det som händer faktiskt händer. Nu har de retirerat. Men bara ett steg till nästa skyttegrav, där det handlar om att SD minsann inte är bättre än några andra. Det oförändrade? Etnicitet och invandring är lika tabu att tala om som någonsin förr. I alla fall om den påstås ha ett samband med kriminaliteten.

Att femton läsare gillar Johans kommentar – och att Ifrågasätt inte tar bort den – gillas inte av dem som vet att artikeln ger SD och alla invandringskritiska ännu mer vatten på sin kvarn. Oavsett om det varit DN:s verkliga syfte eller ej, så hjälper det inte att låtsas som att ‘det är på väg att vända’ eller, ännu värre, att ‘det redan har vänt’. Ingen (nästan) tror på detta längre. Inte heller den som krävde att Ifrågasätt skulle censurera.
Bland DN-läsarna anser nästan hälften att SD aldrig varnat för konsekvenserna av massinvandringen. Samma läsare som lika envetet hävdar att kriminalitet och invandring inte hänger ihop?

Pk-isternas förmåga att bortse från uppenbara samband är exakt lika stor som oförmågan att göra något åt problemen. Exakt lika, eftersom det är först när man vill se, som problemen kan lösas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Lägg om ratten helt och försätt vänstern i chock. Enda taktiken 2022 som kan funka.

Kommer ni ihåg hur det gick till när Globen byggdes? En spektakulär, riktigt speciell byggnad som syntes och stod ut från alla håll. Vacker eller ful råder delade meningar om. Och höjden har jag aldrig hört någon ens diskutera. Den bara slank igenom all byråkrati, ‘red tape’ som amerikanarna säger. Som kontrast: Södertornet vid Medborgarplatsen, som länge kallades ‘Haglunds pinne’ i folkmun; vad som från början varit tänkt som ett ‘Söders Manhattan’ på hela Södrastationsområdet, blev till slut en stympad 22-våningskåk – symboliskt några våningar lägre än det närbelägna dåvarande Skattehuset. Globen är idag en folkkär byggnad, en av de mest kända för hela svenska folket. Södertorn/Haglunds pinne känner bara de närmast sörjande till. Och sedan har vi ett tredje exempel: varenda förstörd svensk stadskärna, med sina fd Domus och Folkets huslådor. Där kan man verkligen snacka om en väl genomförd strategi, att ersätta all nationalromantik – om det nu var det vi ville.

Sossarnas taktik är både oslagbar och omöjlig att kopiera

Den här krönikan ska inte handla om arkitektur, utan om politiska beslutsprocesser och taktik. Varför vissa processer går i mål och slutar med succé, medan andra inte ens blir en tummetott. Stora visioner skjuts ofta i sank när de magsura hinner organisera sig. Det måste gå snabbt – och man måste visa mod. Ibland räcker inte ens det. Långt oftare nås framgång med taktiserande rävspel. Socialdemokraterna har under sina långa maktinnehav kunnat surra sig fast allt hårdare, låta små sporer tränga allt djupare ned i statens fundament och samtidigt, med de små stegens tyranni, förverkliga sin politik undan för undan, utan att folk knappt märkt av hur det gått till. Det är en utmärkt strategi, som gjort oss alla – närapå – helt blinda för hur extrema vi faktiskt är i Sverige.

Men taktik är en sak, verklighet en annan. Nu står sossarna utan svar, medan islamism och postmodernism tillsammans bryter ned Sveriges institutioner, ekonomi och rättssamhälle. En generation sossar har fallit för sin egen retorik, de förstår inte själva längre premisserna för sin framgång, man har segrat ihjäl sig. Det brukar sägas att sossarnas välfärdsstat byter tillväxt mot jämlikhet och från början handlade det om att omfördela från dem som tjänade mycket till dem som tjänade mindre; att kakan som man delade på växte långsammare var en oönskad men oundviklig konsekvens. Och vad spelade det för roll under rekordåren efter andra världskriget, ända fram till 1970 gick det ju snabbt nog ändå. Men nu betyder omfördelningspolitiken rätt och slätt att man hårdbeskattar alla som bidrar för att ge till dem som inte gör det alls; det var länge sedan som medelklassen fick tillbaka lika mycket som det man betalade in och nu är det tveksamt om ens arbetarklassen får det. Vad man missat är att en ideologi som i grunden är parasitär kräver en fungerande värdorganism – parasiten har blivit för framgångsrik, balansen är rubbad – och nu hotar nationens undergång.

Ett regimskifte senast 2022 är både möjligt, troligt – och nödvändigt. Hur bör en ny regering i så fall gå till väga för att återföra svenskarna till sunda principer, värden och moral? Är de omärkliga små stegen rätt väg att gå? Det korta svaret är ett enkelt nej. För det första finns helt enkelt inte den tiden att svänga skutan. Men man saknar också möjlighet att driva varje form av lömskt duperande strategi. Med den kraftiga vänsterdominansen i media så är även små och försiktiga steg dömda att avslöjas som – eller upphöjas till – en brutal högeromsvängning. Vänstermedias misstänksamhet mot högern är total. Vilket inte är någon slump: takes one to know one.

Exemplet KD och partistämman i Umeå

När varje försök till förändring blåses upp i media som ‘en katastrofal högerkupp’ så är tiden och energin som krävs oproportionerlig även om man skulle gå i mål med pyttestegen. Med den mobilisering av alla motkrafter som kan förutses, så är risken för bakslag dessutom stor. Som exempel kan tas de mått och steg som Kristdemokraterna tagit för att avlägsna sig från sin närståendevälkomnande politik. Metoden är vald för att hålla ihop ett parti som är kluvet av värdekonservativa och socialliberala värderingar. Av partiledningens program med 36 punkter gick de flesta visserligen igenom, vilket bl a innebär språkkrav för permanent uppehållstillstånd och begränsad rätt att använda ‘offentlig tolk’. Men flera gjorde det inte, som t ex heltäckande slöjförbud i offentlig verksamhet och förslag om tiggeriförbud. Och även käpphästarna i programmet ifrågasattes: “Språket är avgörande för en lyckad integration, men…säger en ledamot från Sundsvall. D.v.s. språket spelar enligt henne i slutändan ingen roll för vilka vi ska ta emot och låta stanna. Från partiledningen kom då svaret att man inte ska tvingas lämna landet snabbare om man inte klarar språktesten. “Om man klarar språktestet inom den treårsperiod som annars är mellan tillfälligt och permanent uppehållstillstånd så får man alltså ett permanent uppehållstillstånd snabbare.” För mig låter det som att det föreslagna lilla steget framåt landade i två steg tillbaka.

En av DN:s många artiklar om KD:s riksting. Alla stöttar den socialliberala oppositionen i partiet och försöker så splittring så gott det går.

DN har hårdbevakat stämman med mängder av kritiska inlägg där partistyrelsens opponenter fått massor med utrymme. Man har förstås plockat citaten medvetet och valt att inte återge ett enda argument till förmån för partistyrelsens förslag. Istället har man gjort vad man kunnat för att blåsa upp konflikten inom partiet. DN har inte heller låtit allmänheten ta del av sakfrågorna. T ex att ‘offentlig tolk’ idag innebär av skattebetalarna i sin helhet betald tolk till sin död, kanske ett halvsekel eller mer än så efter att man anlänt till Sverige. Groteskerier av det slaget har alltså KD stöttat fram till nu.

Sagt med glimten i ögat – men klarsynt ändå.

Ebba och partistyrelsen planerar troligen att med små försiktiga steg flytta resten av partiet, men med mediabevakningen som DN ger kan kontentan alltså i värsta fall bli en flytt åt motsatt håll. DN kommer göra allt för att nagla fast styrelsen vid sina ord om möjlighet till ‘snabbare’ uppehållstillstånd. Det lär innebära en stort uppslagen svekdebatt om det skulle ‘glömmas’. Och risken att lösmyntade partiföreträdare får skälvan och gör nya förhastade och onödiga reträtter. KD skulle kanske må bättre av att rensa ut dem som inte håller sig till den nya partilinjen? Ebbas ‘blinkning’ till Skolverket, att man lever kvar i DDR-tiden, tyder på att hon är väl medveten om problemets omfattning, men hur ska hon annars hinna få ett så vilsegånget parti med sig hela vägen som krävs?

Vänstern kan lukta sig till normbrytarna

Janne Josefsson, om Lars Werner och Ungvänstern (DN 7/11).

Man måste inse att vänstern – och därmed media – är mästare på det här spelet – och att detta inte är en slump. Människor med kollektivistiska ideal är experter på att lukta sig till normbrytare. Deras ‘värdegrund’ är inte baserad på rättvisa utan på sammanhållning – kollektivet går före individen. Vad gruppen uttrycker – via sina företrädare – är alltid rätt och något man ska förhålla sig obrottsligt lojal till.

Lars Werner överlämnade ‘kommunistiska gratulationshälsningar’ till Erich Honechers socialistiska samhällsbygge tre dagar före murens fall och 30 år efter samma murs fall skriver Ungvänstern i sitt principprogram att ‘målet är ett kommunistiskt samhälle’.* Man har alltså inte påverkats en millimeter i sak, men man ljuger oblygt om detta när någon utomstående undrar. För saken, det politiska målet, är större än medlen, dvs lögnen, på samma sätt som taqiyya gärna tillgrips av muslimer som anser sig rättfärdigade med detta, när de ljuger för de otrogna. Något som borgerliga politiker aldrig lyckats göra; man är istället oftast mycket noga med att upprätthålla principen att man bör leva som man lär. Och ger därmed sina motståndare till vänster ett enormt och ofta ointagligt taktiskt försprång. Orättvist, kan man tycka. De borgerligas högre moral är dock troligen inte otaktiskt utan en anpassning efter realiteter; medias måttstock för borgliga politikers tillkortakommanden är generellt inte densamma som för socialdemokratiska diton.

Slutsatsen är att alla försök att anpassa sig efter vänsterns krav leder till underkastelse. Det spelar ingen roll om du gör mycket eller lite – de känner igen dig, och de kommer alltid att behandla dig med samma misstänksamhet. Reinfeldtåren i Sverige är kanske det bästa beviset. Närmast total anpassning, och idag är FR oerhört poppis till vänster – men bara i förhållande till alternativen. Han är faktiskt fortfarande inte en av dem. Och i en Stasitribunal är alla till höger oliktänkande. Så vad är poängen med att försöka ställa sig in? Det är bara att gå vänsterns ärenden; makt utan mening.

Stasiinformatören – en personlighetstyp som lever gott även i Sverige

Avgörande för vem som blev dissident eller Stasiagent i DDR var personlighetstypen, det är i stort sett de enda de båda grupperna är eniga om. DN:s reportage av Lina Lund avslöjar vad det handlar om. Stasikollaboratörernas personlighetstyp finns naturligtvis fortfarande och i alla samhällen. Frank Kuschel, själv fd Stasiinformatör, tror att det handlar om vissa människor som ‘trivs bäst i hierarkier’, medan andra är individualister. “Jag var van i tiden från militären att inordna mig, jag hade en okritisk blick”. Kuschel företräder idag det tyska vänterpartiet Die Linke; ränderna går m a o inte ur så lätt. Och som Doris Bauser, fd Stasifånge uttrycker det: “Ibland när jag träffar vissa människor idag, så tänker jag: du hade passat perfekt hos Stasi”.

Stasikollaboratörerna hade samma persnlighet och gemensamma värderingar: kollektivet före individen. Ja, det finns många sådana i vår tid med. Här i det postmoderna Sverige. (Lina Lund, DN)

Vad jag vill säga är att vi är naiva om vi tror att vänstern är omedveten om att den motarbetar sanning och rätt. Man anser sig förstås inte vara onda (det gör ingen), men placerar sammanhållningen med gruppen högst, och det ger vänstern enligt sig själv den moraliska rätten att bete sig som översittare och mobbare mot normbrytare – i DDR även som fängslare och avrättare av dissidenter. Dagens svenska vänster och postmoderna politiskt korrekta är av exakt samma virke. Demokrati, yttrandefrihet och sanning är för dem relativa begrepp att förhålla sig till när det passar. De förstår däremot utmärkt väl begrepp såsom makt och rädsla, eftersom de är experter på att använda dessa instrument. Det gör dem också närmast paranoida – livrädda för att själva hamna i underläge. Deras rädsla är frukten av vad de ser i sin egen spegelbild.

Om vi alltså utesluter de små stegen och anpassning, så återstår i princip bara två möjliga framgångsrika vägar att konfrontera dem på. Den ena kan vi kalla lögnens och den andra sanningens. Lögnens väg är att göra som sossarna: hävda en sak före ett val och sedan göra något helt annat. Klassiskt majoritetsförtryck alltså och ett i grunden odemokratiskt sätt att förskansa sig makten på – som borde vara lika omöjlig att på ett demokratiskt sätt behålla den på. Men det har fungerat utmärkt i decennier för SAP. Dels p g a medias okritiska bevakning, dels och främst eftersom sossarna har en ansenlig mängd väljare som röstar rött utan varje form av ifrågasättande. Det ligger i kollektivisternas natur, och bland de borgerliga är det endast gamla centerväljare som uppvisar motsvarande drag. Eftersom media dessutom fullkomligt skulle koka över av förtrytelse efter en sådan kovändning så skulle högern få problem att bli omvald igen, och även riskera våldsamma upplopp och aktivism, som troligen skulle tvinga dem att backa.

Sanningens väg: att bygga ett nytt Globen – rakt på, utan att tveka

Sanningens väg är alltså som att bygga ett nytt Globen: visa mod. Detta är att föredra av det enkla skälet att det troligen är den enda framkomliga – rakt på, utan att tveka. Det måste förstås påpekas att sanningen inte därmed är detsamma som att visa alla sina kort, främst handlar det om att undvika att låsa fast sig vid ståndpunkter som är ohållbara på sikt. Och detta gör man inte genom att hymla, utan genom att klargöra att man kommer göra vad situationen kräver. Det borgerligheten måste banka in är ett kärvt budskap, att man både ser verkligheten och förstår den, till skillnad från sina politiska motståndare. Att det handlar om att rädda Sverige.

Att ta bladet ur munnen när man byter åsikt betyder inte heller nödvändigtvis att ljuga. Det är tillåtligt att ändra sig om man gör det på ett ärligt och öppet sätt, vilket Ebba har visat avseende den nyfunna relationen med SD; media lyckades inte smeta ned henne ett endaste dugg. Den ‘skicklighet’ man då tillskrev henne, är ett sätt att få det att låta som taktik, men det är just själva undvikandet att låta taktiserande hänsyn ta överhanden som var poängen. ‘Skicklighet’ som består i att visa sig rakryggad bör istället kallas för personlig resning, men det är ett begrepp vänstern inte förstår; för dem är de politiska motståndarnas budskap alltid i första hand taktik och strategi. Det här framgår med beklämmande tydlighet när borgerliga partiledare intervjuas – det handlar till 90% om att plocka fram stridsfrågor dem emellan och om att få fram citat som sedan kan användas mot intervjuobjektet eller partiledarkollegerna.

Inse vänstermedias makt. Krossa den. Först efter det kan vi tala om en sann demokrati i Sverige.

Låter det som en naiv strategi? Att säga sanningen? Utan tvekan är den riskfylld. Det kan gå som med Söders Manhattan. Eller sluta med ingen pinne alls. Men med anpassningar och små steg kommer man ingen vart alls, det visar – med avskräckande tydlighet – både Fälldinregeringarna på 70-talet och Reinfeldts åtta år 2006-2014 . Man måste vara tydliga. Och vad man måste göra är att krossa vänstermedia. Man må formulera det hur man vill, men detta måste vara avsikten, och media måste – med rätta – själva se det just så, det är meningen, låt dem yla och förtvivla – och skapa en medieskugga avseende allt annat. De fegaste, sådana som Alex Schulman, kommer ta intryck redan före valet, om opinionssiffrorna pekar rätt – ja, man kan förvänta sig många alibiartiklar av dem som vill visa att de minsann inte är värst av de vänsterinfekterade; liknande tendenser såg vi även våren 2018, innan sossarna fick grepp på Annie Lööf. Vad som bör förannonseras är en downsizing, total nedmontering och ommöblering av Public Service; samtliga chefer sparkade, några få poster återutsatta i öppen konkurrens. Samtidigt med en kraftig neddragning av presstödet – här kommer inte SVT:s överblivna vänsterjournalister få plats, de får omskola sig istället. Journalisthögskolorna måste förstås också reformeras.

Jag lovar, ställda inför utsikten att bara 10-15% av journalisttjänsterna finns kvar att slåss om, så kommer många vända sin kappa. De som blir kvar lär också ha lättare att se objektivt på saker och ting. De övriga kommer rasa och förtvivla – över sin egen situation. Men få svenskar skulle ställa upp till kamp för denna åsiktskorrumperade yrkeskår såsom den ser ut idag, det skulle därför inte vara någon katastrof att tillkännage avsikterna med en reformering av media före valet. Det fina i kråksången är också att den närmast totala medieskugga – som uppstår när journaliserna är upptagna av att skriva om hotet mot deras egen existens – kan och bör utnyttjas för att genomföra förändringar även inom andra sektorer. Inte i strid med vad man gått till val för – men med överraskande beslutsamhet av ett valprogram som lovat göra vad som krävs. Precis som med media så måste man förstås hugga till ordentligt. Och eftersom alla effektiva slag mot postmodernism, gammal unken socialism eller islamism, kommer väcka ramaskrin hur eller hur, så finns det ingen ‘taktisk’ poäng med att lägga fram kompromisser. Man kommer få kämpa med samma högljudda opinion oavsett, och ska man förhandla så måste man istället ha skapat sig utrymme att ta ett steg tillbaka, genom att ankra lite längre bort än man har för avsikt att hamna när striden är över.

Den upplevda polariseringen mellan GAL och TAN är verklig: så långt som kulturmarxismen drivits i Sverige så är kompromissernas tid över. En ny regering som inte gör rent hus med Löfvens djupa stat och dess förväntningar kommer aldrig att lyckas med en ‘turnaround’. Och den måste påbörjas omgående, så att den hinner fullföljas och så att åtgärderna får så lång tid på sig som möjligt att verka. Detta kommer krävas politiskt mod som får 90-talets kris att framstå som en barnlek. Vänstersvängen upphävs inte genom att vrida ratten ett kvarts varv åt höger, utan ett helt. Och därefter krävs gasen i botten i 50 mil, utan att titta sig om.

Mod är nödvändigt, men inte nödvändigtvis tillräckligt. Tyvärr finns det ingen annan strategi som kommer bita den här gången. Makt har inget egenvärde. Bara genom att försätta vänstern i chock kommer ett maktövertagande värd namnet att kunna lyckas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Från Janne Josefsson lördagskrönika i DN 9/11. PS. Det är min svärmors helgprenumerationstidningar som hamnar på vår köksö har jag förstått nu. Hon är förlåten. DS

English Summary

As first hand witnesses from the Stasi reign in DDR can tell us: there is nothing unique with the persons who chose to become informers for the terror machine. On the contrary, these personality types are present in every society and in every period of history. In fact they are most likely very common and only coincidence determines if and how much damage these people can do to others. In DDR they imprisoned and executed dissidents, in today’s Sweden their wish is to ban freedom of speech for their opponents. Have no doubt that this is not their final goal. Make no mistake about their priorities. Truth is always secondary to political goals. Colletive values trumphs individual freedom. Regardless pain, suffering and poverty. And they are secretly terrified that this is what will happen to themselves if the wind changes. It is their own mirror reflection they see and what scares them the most. This paranoid perception of the world makes it impossible for political opponents to accomodate enough. There is no compromise. Either you are with them in full or not. Realizing this, the consequence must be that there is no tactical gain for the right trying to adapt or to try reaching consensus. The only focus should be on what reality demands and to convince the public of this. The left is lost in their own success, and it will take a shock to wake them up.

Leftists strategy ‘small steps to tyranny’ and ‘lying before election day’ will never work for the Swedish right. This is because 1. there is among conservative voters far fewer collectivists, who are loyally prepared to give their votes regardless of what the party leaders say and do – in the way a substantial part of the Social democrats always have done in the past. 2. Leftist media is carefully monitoring the opposition’s tendencies to go towards the right. Right wing party leaders are of course not unaware of this unwanted media attraction. Again and again they have surrendered much of their ground in order to avoid media frenzy. In fact, this is the reason why we have become the Absurdistan of Europe; too few have stood up to defend ideological core values.

The Christ Democrats (KD) congress proves how dangerous it is to show a too strong desire to reach consensus. Ebba Busch Thor, the party leader, is clearly aiming in the right direction, but when the party board is beating around the bush (sic!), not taking the necessary firm standpoint on the ideological issue, the goal becomes too vague and party representatives are pushed into backdowns. As an example a language test as a condition for receiving permanent residence permit is now to be interpreted as a vehicle aiming to speed up the process of getting such permits. In the future we can be sure that MSM will make an outrage, in case the party does not willingly recognize this lean and even revert interpretation.

A right wing government must instead be honest, use anchor policies and stand firm executing them. This is not being naive; on the contrary, this is only to recognize the decisive impact leftist media has. There is no way around them, thus, they need to be destroyed. Reduce public media spending 85-90% – and stop subsidy to the press. When recognizing the risk to be laid off, most left wing journalists will turn their coats and hope to be forgiven. Those who are pardoned will certainly change their views on what true objetivity is. The rest will be furious and panic, but few will give these pityfully corrupt eye-servants any support when they are no longer able to threat any one.

There is no time to lose – after the election 2022 we need to see actions asap to take down Swedish leftist media. A second advantage is that, during the war against PS and subsidized press, the new government will be able to push other controversial issues, since media will be preoccupied with their own fate. A third advantage is that there will be four years before next election, measures taken will have time to take effect. This is absolutely vital, not only for the right wing government’s chances to get reelected, but also for Sweden to get back on its feet.