Publicerad Lämna en kommentar

Lägg om ratten helt och försätt vänstern i chock. Enda taktiken 2022 som kan funka.

Kommer ni ihåg hur det gick till när Globen byggdes? En spektakulär, riktigt speciell byggnad som syntes och stod ut från alla håll. Vacker eller ful råder delade meningar om. Och höjden har jag aldrig hört någon ens diskutera. Den bara slank igenom all byråkrati, ‘red tape’ som amerikanarna säger. Som kontrast: Södertornet vid Medborgarplatsen, som länge kallades ‘Haglunds pinne’ i folkmun; vad som från början varit tänkt som ett ‘Söders Manhattan’ på hela Södrastationsområdet, blev till slut en stympad 22-våningskåk – symboliskt några våningar lägre än det närbelägna dåvarande Skattehuset. Globen är idag en folkkär byggnad, en av de mest kända för hela svenska folket. Södertorn/Haglunds pinne känner bara de närmast sörjande till. Och sedan har vi ett tredje exempel: varenda förstörd svensk stadskärna, med sina fd Domus och Folkets huslådor. Där kan man verkligen snacka om en väl genomförd strategi, att ersätta all nationalromantik – om det nu var det vi ville.

Sossarnas taktik är både oslagbar och omöjlig att kopiera

Den här krönikan ska inte handla om arkitektur, utan om politiska beslutsprocesser och taktik. Varför vissa processer går i mål och slutar med succé, medan andra inte ens blir en tummetott. Stora visioner skjuts ofta i sank när de magsura hinner organisera sig. Det måste gå snabbt – och man måste visa mod. Ibland räcker inte ens det. Långt oftare nås framgång med taktiserande rävspel. Socialdemokraterna har under sina långa maktinnehav kunnat surra sig fast allt hårdare, låta små sporer tränga allt djupare ned i statens fundament och samtidigt, med de små stegens tyranni, förverkliga sin politik undan för undan, utan att folk knappt märkt av hur det gått till. Det är en utmärkt strategi, som gjort oss alla – närapå – helt blinda för hur extrema vi faktiskt är i Sverige.

Men taktik är en sak, verklighet en annan. Nu står sossarna utan svar, medan islamism och postmodernism tillsammans bryter ned Sveriges institutioner, ekonomi och rättssamhälle. En generation sossar har fallit för sin egen retorik, de förstår inte själva längre premisserna för sin framgång, man har segrat ihjäl sig. Det brukar sägas att sossarnas välfärdsstat byter tillväxt mot jämlikhet och från början handlade det om att omfördela från dem som tjänade mycket till dem som tjänade mindre; att kakan som man delade på växte långsammare var en oönskad men oundviklig konsekvens. Och vad spelade det för roll under rekordåren efter andra världskriget, ända fram till 1970 gick det ju snabbt nog ändå. Men nu betyder omfördelningspolitiken rätt och slätt att man hårdbeskattar alla som bidrar för att ge till dem som inte gör det alls; det var länge sedan som medelklassen fick tillbaka lika mycket som det man betalade in och nu är det tveksamt om ens arbetarklassen får det. Vad man missat är att en ideologi som i grunden är parasitär kräver en fungerande värdorganism – parasiten har blivit för framgångsrik, balansen är rubbad – och nu hotar nationens undergång.

Ett regimskifte senast 2022 är både möjligt, troligt – och nödvändigt. Hur bör en ny regering i så fall gå till väga för att återföra svenskarna till sunda principer, värden och moral? Är de omärkliga små stegen rätt väg att gå? Det korta svaret är ett enkelt nej. För det första finns helt enkelt inte den tiden att svänga skutan. Men man saknar också möjlighet att driva varje form av lömskt duperande strategi. Med den kraftiga vänsterdominansen i media så är även små och försiktiga steg dömda att avslöjas som – eller upphöjas till – en brutal högeromsvängning. Vänstermedias misstänksamhet mot högern är total. Vilket inte är någon slump: takes one to know one.

Exemplet KD och partistämman i Umeå

När varje försök till förändring blåses upp i media som ‘en katastrofal högerkupp’ så är tiden och energin som krävs oproportionerlig även om man skulle gå i mål med pyttestegen. Med den mobilisering av alla motkrafter som kan förutses, så är risken för bakslag dessutom stor. Som exempel kan tas de mått och steg som Kristdemokraterna tagit för att avlägsna sig från sin närståendevälkomnande politik. Metoden är vald för att hålla ihop ett parti som är kluvet av värdekonservativa och socialliberala värderingar. Av partiledningens program med 36 punkter gick de flesta visserligen igenom, vilket bl a innebär språkkrav för permanent uppehållstillstånd och begränsad rätt att använda ‘offentlig tolk’. Men flera gjorde det inte, som t ex heltäckande slöjförbud i offentlig verksamhet och förslag om tiggeriförbud. Och även käpphästarna i programmet ifrågasattes: “Språket är avgörande för en lyckad integration, men…säger en ledamot från Sundsvall. D.v.s. språket spelar enligt henne i slutändan ingen roll för vilka vi ska ta emot och låta stanna. Från partiledningen kom då svaret att man inte ska tvingas lämna landet snabbare om man inte klarar språktesten. “Om man klarar språktestet inom den treårsperiod som annars är mellan tillfälligt och permanent uppehållstillstånd så får man alltså ett permanent uppehållstillstånd snabbare.” För mig låter det som att det föreslagna lilla steget framåt landade i två steg tillbaka.

En av DN:s många artiklar om KD:s riksting. Alla stöttar den socialliberala oppositionen i partiet och försöker så splittring så gott det går.

DN har hårdbevakat stämman med mängder av kritiska inlägg där partistyrelsens opponenter fått massor med utrymme. Man har förstås plockat citaten medvetet och valt att inte återge ett enda argument till förmån för partistyrelsens förslag. Istället har man gjort vad man kunnat för att blåsa upp konflikten inom partiet. DN har inte heller låtit allmänheten ta del av sakfrågorna. T ex att ‘offentlig tolk’ idag innebär av skattebetalarna i sin helhet betald tolk till sin död, kanske ett halvsekel eller mer än så efter att man anlänt till Sverige. Groteskerier av det slaget har alltså KD stöttat fram till nu.

Sagt med glimten i ögat – men klarsynt ändå.

Ebba och partistyrelsen planerar troligen att med små försiktiga steg flytta resten av partiet, men med mediabevakningen som DN ger kan kontentan alltså i värsta fall bli en flytt åt motsatt håll. DN kommer göra allt för att nagla fast styrelsen vid sina ord om möjlighet till ‘snabbare’ uppehållstillstånd. Det lär innebära en stort uppslagen svekdebatt om det skulle ‘glömmas’. Och risken att lösmyntade partiföreträdare får skälvan och gör nya förhastade och onödiga reträtter. KD skulle kanske må bättre av att rensa ut dem som inte håller sig till den nya partilinjen? Ebbas ‘blinkning’ till Skolverket, att man lever kvar i DDR-tiden, tyder på att hon är väl medveten om problemets omfattning, men hur ska hon annars hinna få ett så vilsegånget parti med sig hela vägen som krävs?

Vänstern kan lukta sig till normbrytarna

Janne Josefsson, om Lars Werner och Ungvänstern (DN 7/11).

Man måste inse att vänstern – och därmed media – är mästare på det här spelet – och att detta inte är en slump. Människor med kollektivistiska ideal är experter på att lukta sig till normbrytare. Deras ‘värdegrund’ är inte baserad på rättvisa utan på sammanhållning – kollektivet går före individen. Vad gruppen uttrycker – via sina företrädare – är alltid rätt och något man ska förhålla sig obrottsligt lojal till.

Lars Werner överlämnade ‘kommunistiska gratulationshälsningar’ till Erich Honechers socialistiska samhällsbygge tre dagar före murens fall och 30 år efter samma murs fall skriver Ungvänstern i sitt principprogram att ‘målet är ett kommunistiskt samhälle’.* Man har alltså inte påverkats en millimeter i sak, men man ljuger oblygt om detta när någon utomstående undrar. För saken, det politiska målet, är större än medlen, dvs lögnen, på samma sätt som taqiyya gärna tillgrips av muslimer som anser sig rättfärdigade med detta, när de ljuger för de otrogna. Något som borgerliga politiker aldrig lyckats göra; man är istället oftast mycket noga med att upprätthålla principen att man bör leva som man lär. Och ger därmed sina motståndare till vänster ett enormt och ofta ointagligt taktiskt försprång. Orättvist, kan man tycka. De borgerligas högre moral är dock troligen inte otaktiskt utan en anpassning efter realiteter; medias måttstock för borgliga politikers tillkortakommanden är generellt inte densamma som för socialdemokratiska diton.

Slutsatsen är att alla försök att anpassa sig efter vänsterns krav leder till underkastelse. Det spelar ingen roll om du gör mycket eller lite – de känner igen dig, och de kommer alltid att behandla dig med samma misstänksamhet. Reinfeldtåren i Sverige är kanske det bästa beviset. Närmast total anpassning, och idag är FR oerhört poppis till vänster – men bara i förhållande till alternativen. Han är faktiskt fortfarande inte en av dem. Och i en Stasitribunal är alla till höger oliktänkande. Så vad är poängen med att försöka ställa sig in? Det är bara att gå vänsterns ärenden; makt utan mening.

Stasiinformatören – en personlighetstyp som lever gott även i Sverige

Avgörande för vem som blev dissident eller Stasiagent i DDR var personlighetstypen, det är i stort sett de enda de båda grupperna är eniga om. DN:s reportage av Lina Lund avslöjar vad det handlar om. Stasikollaboratörernas personlighetstyp finns naturligtvis fortfarande och i alla samhällen. Frank Kuschel, själv fd Stasiinformatör, tror att det handlar om vissa människor som ‘trivs bäst i hierarkier’, medan andra är individualister. “Jag var van i tiden från militären att inordna mig, jag hade en okritisk blick”. Kuschel företräder idag det tyska vänterpartiet Die Linke; ränderna går m a o inte ur så lätt. Och som Doris Bauser, fd Stasifånge uttrycker det: “Ibland när jag träffar vissa människor idag, så tänker jag: du hade passat perfekt hos Stasi”.

Stasikollaboratörerna hade samma persnlighet och gemensamma värderingar: kollektivet före individen. Ja, det finns många sådana i vår tid med. Här i det postmoderna Sverige. (Lina Lund, DN)

Vad jag vill säga är att vi är naiva om vi tror att vänstern är omedveten om att den motarbetar sanning och rätt. Man anser sig förstås inte vara onda (det gör ingen), men placerar sammanhållningen med gruppen högst, och det ger vänstern enligt sig själv den moraliska rätten att bete sig som översittare och mobbare mot normbrytare – i DDR även som fängslare och avrättare av dissidenter. Dagens svenska vänster och postmoderna politiskt korrekta är av exakt samma virke. Demokrati, yttrandefrihet och sanning är för dem relativa begrepp att förhålla sig till när det passar. De förstår däremot utmärkt väl begrepp såsom makt och rädsla, eftersom de är experter på att använda dessa instrument. Det gör dem också närmast paranoida – livrädda för att själva hamna i underläge. Deras rädsla är frukten av vad de ser i sin egen spegelbild.

Om vi alltså utesluter de små stegen och anpassning, så återstår i princip bara två möjliga framgångsrika vägar att konfrontera dem på. Den ena kan vi kalla lögnens och den andra sanningens. Lögnens väg är att göra som sossarna: hävda en sak före ett val och sedan göra något helt annat. Klassiskt majoritetsförtryck alltså och ett i grunden odemokratiskt sätt att förskansa sig makten på – som borde vara lika omöjlig att på ett demokratiskt sätt behålla den på. Men det har fungerat utmärkt i decennier för SAP. Dels p g a medias okritiska bevakning, dels och främst eftersom sossarna har en ansenlig mängd väljare som röstar rött utan varje form av ifrågasättande. Det ligger i kollektivisternas natur, och bland de borgerliga är det endast gamla centerväljare som uppvisar motsvarande drag. Eftersom media dessutom fullkomligt skulle koka över av förtrytelse efter en sådan kovändning så skulle högern få problem att bli omvald igen, och även riskera våldsamma upplopp och aktivism, som troligen skulle tvinga dem att backa.

Sanningens väg: att bygga ett nytt Globen – rakt på, utan att tveka

Sanningens väg är alltså som att bygga ett nytt Globen: visa mod. Detta är att föredra av det enkla skälet att det troligen är den enda framkomliga – rakt på, utan att tveka. Det måste förstås påpekas att sanningen inte därmed är detsamma som att visa alla sina kort, främst handlar det om att undvika att låsa fast sig vid ståndpunkter som är ohållbara på sikt. Och detta gör man inte genom att hymla, utan genom att klargöra att man kommer göra vad situationen kräver. Det borgerligheten måste banka in är ett kärvt budskap, att man både ser verkligheten och förstår den, till skillnad från sina politiska motståndare. Att det handlar om att rädda Sverige.

Att ta bladet ur munnen när man byter åsikt betyder inte heller nödvändigtvis att ljuga. Det är tillåtligt att ändra sig om man gör det på ett ärligt och öppet sätt, vilket Ebba har visat avseende den nyfunna relationen med SD; media lyckades inte smeta ned henne ett endaste dugg. Den ‘skicklighet’ man då tillskrev henne, är ett sätt att få det att låta som taktik, men det är just själva undvikandet att låta taktiserande hänsyn ta överhanden som var poängen. ‘Skicklighet’ som består i att visa sig rakryggad bör istället kallas för personlig resning, men det är ett begrepp vänstern inte förstår; för dem är de politiska motståndarnas budskap alltid i första hand taktik och strategi. Det här framgår med beklämmande tydlighet när borgerliga partiledare intervjuas – det handlar till 90% om att plocka fram stridsfrågor dem emellan och om att få fram citat som sedan kan användas mot intervjuobjektet eller partiledarkollegerna.

Inse vänstermedias makt. Krossa den. Först efter det kan vi tala om en sann demokrati i Sverige.

Låter det som en naiv strategi? Att säga sanningen? Utan tvekan är den riskfylld. Det kan gå som med Söders Manhattan. Eller sluta med ingen pinne alls. Men med anpassningar och små steg kommer man ingen vart alls, det visar – med avskräckande tydlighet – både Fälldinregeringarna på 70-talet och Reinfeldts åtta år 2006-2014 . Man måste vara tydliga. Och vad man måste göra är att krossa vänstermedia. Man må formulera det hur man vill, men detta måste vara avsikten, och media måste – med rätta – själva se det just så, det är meningen, låt dem yla och förtvivla – och skapa en medieskugga avseende allt annat. De fegaste, sådana som Alex Schulman, kommer ta intryck redan före valet, om opinionssiffrorna pekar rätt – ja, man kan förvänta sig många alibiartiklar av dem som vill visa att de minsann inte är värst av de vänsterinfekterade; liknande tendenser såg vi även våren 2018, innan sossarna fick grepp på Annie Lööf. Vad som bör förannonseras är en downsizing, total nedmontering och ommöblering av Public Service; samtliga chefer sparkade, några få poster återutsatta i öppen konkurrens. Samtidigt med en kraftig neddragning av presstödet – här kommer inte SVT:s överblivna vänsterjournalister få plats, de får omskola sig istället. Journalisthögskolorna måste förstås också reformeras.

Jag lovar, ställda inför utsikten att bara 10-15% av journalisttjänsterna finns kvar att slåss om, så kommer många vända sin kappa. De som blir kvar lär också ha lättare att se objektivt på saker och ting. De övriga kommer rasa och förtvivla – över sin egen situation. Men få svenskar skulle ställa upp till kamp för denna åsiktskorrumperade yrkeskår såsom den ser ut idag, det skulle därför inte vara någon katastrof att tillkännage avsikterna med en reformering av media före valet. Det fina i kråksången är också att den närmast totala medieskugga – som uppstår när journaliserna är upptagna av att skriva om hotet mot deras egen existens – kan och bör utnyttjas för att genomföra förändringar även inom andra sektorer. Inte i strid med vad man gått till val för – men med överraskande beslutsamhet av ett valprogram som lovat göra vad som krävs. Precis som med media så måste man förstås hugga till ordentligt. Och eftersom alla effektiva slag mot postmodernism, gammal unken socialism eller islamism, kommer väcka ramaskrin hur eller hur, så finns det ingen ‘taktisk’ poäng med att lägga fram kompromisser. Man kommer få kämpa med samma högljudda opinion oavsett, och ska man förhandla så måste man istället ha skapat sig utrymme att ta ett steg tillbaka, genom att ankra lite längre bort än man har för avsikt att hamna när striden är över.

Den upplevda polariseringen mellan GAL och TAN är verklig: så långt som kulturmarxismen drivits i Sverige så är kompromissernas tid över. En ny regering som inte gör rent hus med Löfvens djupa stat och dess förväntningar kommer aldrig att lyckas med en ‘turnaround’. Och den måste påbörjas omgående, så att den hinner fullföljas och så att åtgärderna får så lång tid på sig som möjligt att verka. Detta kommer krävas politiskt mod som får 90-talets kris att framstå som en barnlek. Vänstersvängen upphävs inte genom att vrida ratten ett kvarts varv åt höger, utan ett helt. Och därefter krävs gasen i botten i 50 mil, utan att titta sig om.

Mod är nödvändigt, men inte nödvändigtvis tillräckligt. Tyvärr finns det ingen annan strategi som kommer bita den här gången. Makt har inget egenvärde. Bara genom att försätta vänstern i chock kommer ett maktövertagande värd namnet att kunna lyckas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Från Janne Josefsson lördagskrönika i DN 9/11. PS. Det är min svärmors helgprenumerationstidningar som hamnar på vår köksö har jag förstått nu. Hon är förlåten. DS

English Summary

As first hand witnesses from the Stasi reign in DDR can tell us: there is nothing unique with the persons who chose to become informers for the terror machine. On the contrary, these personality types are present in every society and in every period of history. In fact they are most likely very common and only coincidence determines if and how much damage these people can do to others. In DDR they imprisoned and executed dissidents, in today’s Sweden their wish is to ban freedom of speech for their opponents. Have no doubt that this is not their final goal. Make no mistake about their priorities. Truth is always secondary to political goals. Colletive values trumphs individual freedom. Regardless pain, suffering and poverty. And they are secretly terrified that this is what will happen to themselves if the wind changes. It is their own mirror reflection they see and what scares them the most. This paranoid perception of the world makes it impossible for political opponents to accomodate enough. There is no compromise. Either you are with them in full or not. Realizing this, the consequence must be that there is no tactical gain for the right trying to adapt or to try reaching consensus. The only focus should be on what reality demands and to convince the public of this. The left is lost in their own success, and it will take a shock to wake them up.

Leftists strategy ‘small steps to tyranny’ and ‘lying before election day’ will never work for the Swedish right. This is because 1. there is among conservative voters far fewer collectivists, who are loyally prepared to give their votes regardless of what the party leaders say and do – in the way a substantial part of the Social democrats always have done in the past. 2. Leftist media is carefully monitoring the opposition’s tendencies to go towards the right. Right wing party leaders are of course not unaware of this unwanted media attraction. Again and again they have surrendered much of their ground in order to avoid media frenzy. In fact, this is the reason why we have become the Absurdistan of Europe; too few have stood up to defend ideological core values.

The Christ Democrats (KD) congress proves how dangerous it is to show a too strong desire to reach consensus. Ebba Busch Thor, the party leader, is clearly aiming in the right direction, but when the party board is beating around the bush (sic!), not taking the necessary firm standpoint on the ideological issue, the goal becomes too vague and party representatives are pushed into backdowns. As an example a language test as a condition for receiving permanent residence permit is now to be interpreted as a vehicle aiming to speed up the process of getting such permits. In the future we can be sure that MSM will make an outrage, in case the party does not willingly recognize this lean and even revert interpretation.

A right wing government must instead be honest, use anchor policies and stand firm executing them. This is not being naive; on the contrary, this is only to recognize the decisive impact leftist media has. There is no way around them, thus, they need to be destroyed. Reduce public media spending 85-90% – and stop subsidy to the press. When recognizing the risk to be laid off, most left wing journalists will turn their coats and hope to be forgiven. Those who are pardoned will certainly change their views on what true objetivity is. The rest will be furious and panic, but few will give these pityfully corrupt eye-servants any support when they are no longer able to threat any one.

There is no time to lose – after the election 2022 we need to see actions asap to take down Swedish leftist media. A second advantage is that, during the war against PS and subsidized press, the new government will be able to push other controversial issues, since media will be preoccupied with their own fate. A third advantage is that there will be four years before next election, measures taken will have time to take effect. This is absolutely vital, not only for the right wing government’s chances to get reelected, but also for Sweden to get back on its feet.

Publicerad Lämna en kommentar

Missa inte chansen. Kappvändare med gott väderkorn tävlar nu om att komma först.

I nyhetsflödet vill hela ketchupsflaskan plötsligt tömma sig på en gång. Alla vet nu att invandringen är ett problem. Här ska vi nämna den mest uppseendeväckande botgöraren: Alex Schulman. Den som följt hans raljanta mobbarkolumn i Expressen, kan knappast ha imponerats av hans ryggrad eller insiktsfulla, politiskt inkorrekta kommentarer. Hans famösa gästbesök i Skavlan och den förvirrade intervjun i Uppdrag Gransknings reportage i Filipstad, där Schulman försökte låtsas vara överlycklig över att hans morfar Sven Stolpes hem förvandlats till en moské är ett par riktiga lågvattenmärken i hans digra produktion av fega medlöparpamfletter. Schulman har alltid gjort sitt bästa för racka ner på alla som inte sjunger med i mångkulturkören.

39.600 gånger som Schulman kallat folk för rasist.

Goggla ‘Alex Schulman rasism’ och ni får 39.600 resultat, i stort sett alla fyllda med Schulmans hatfyllda chargong om SD och högerns oacceptabla rasism. “Jag vill inte prata med dem. För mig är det så jävla långt från vad jag tycker är okej. Jag blir helt mörkrädd. Den dagen SD har 51 procent i Sverige då kommer jag inte heller prata med dem, då lämnar jag det här landet, säger Schulman” till Marcus Birro i en pod 2015. I ett hätskt utfall i januari 2018 anklagar han Haif Bali för att ljuga om invandrarbråk i skolan: “Jag tänker att så är det 2018. Desinformatörerna premieras. Det är lögnarnas tid.” Så har Schulman hållit på ända fram till nu.

Men så i lördags kommer han ut med rubriken Statsminister Åkesson. En bildspel presenterar ‘vinnaren Åkesson’ och den kontrasterande ‘förloraren Löfven’ på ett ganska övertydligt sätt. “Jag kan inte se att någon annan kandidat har vad som krävs – Åkesson bör ta över landet efter nästa val.” Krönikan fortsätter med lovord:

“Han är tydligare än alla andra. Hans åsikter speglar folkets bättre än de andra. Och framför allt: han var långt före alla andra. Visst, numera ska varenda partiledare prata migration, men allt som de nu säger har Åkesson redan sagt, han har sagt det tidigare, tydligare, bättre. Stefan Löfven sa häromdagen att vi ska minska invandringen till Sverige. Det var ju nästan generande. Som om det skulle ge poäng – det sa Jimmie Åkesson 1997. Allt som regeringen och borgerligheten nu säger om migration är bara re-artikulationer av saker som SD redan sagt. Vi har alltså ett original och så har vi ett antal kopior.”

Man får fortsätta ända till slutet innan man hittar en svag ironi, en liten försiktig gardering. Schulman ser Åkessons politiska gärning som en gambling, ett spel bara, för att få makt. Ett spel som lyckats nu. Det är inte så konstigt att Schulman resonerar så, det är hans egen personlighet som kommer fram; allt är en lek, det gäller bara att komma fram, synas, bli hörd, bli trodd – om det är sant eller lögn, verklighet eller påhitt spelar ingen roll för en sån som Schulman. Det intressanta med Schulman är hans väderkorn. Det är nu kappvändare som han insett att det är dags att haka på trenden. När ‘alla’ talar öppet om invandringsproblemen, så gäller det att inte vara sist ut genom dörren. Det var just det här Löfven och hans postmoderna regim varit så rädd för. Att den stenhårda kontrollen av vad folk får och inte får säga ska släppa. För då riskerar man en islossning som heter duga. Med Schulman så kan vi nu konstatera att detta är just vad som är på väg.

Lita på Schulman, det är nu det vänder

Schulmans iakttagelser är ju inte direkt skarpsinniga. Tvärtom. Dessa sanningar om SD har de flesta svenskar känt till i åratal. Det är att Schulman uttalar dem som gör dem till sprängstoff. För om han kan säga det, så kan många fler göra det också. Visserligen fortfarande med en liten avslutande knorr på slutet, för att inte helt släppa kontakt med försörjningslinjen bakåt. Man måste ju fortfarande visa att man egentligen ‘står över’ den här debatten. Att man är lite bättre och av ädlare virke, både än de som tillsammans med Åkesson ‘satsat på invandringsfrågan’ i alla år och de som just upptäckt den. Men och framförallt. Miltals före idioterna som inte sett det här komma. Insiktsfullheten, den som ger Schulman, i hans egen mening, rätt att föraktfullt betrakta oss alla som nollor och förlorare, är ju att det han är ensam om är timingen. Det är nu, och endast nu som det är rätt att komma till insikt.

Det är så kappvändare kommer hävda sin egen rättfärdighet under de år som nu kommer följa, men ju längre efter Schulman de är desto mer ihåligt kommer det förstås låta – så det gäller att skynda på. De kommer göra allt för att få det att verka som att de själva har haft rätt hela tiden. Och att det var först när de själva gjorde sin omsvängning, som den var rätt och riktig att göra den. För dem kommer Åkessons supportar att fortsätta vara lönnrasister, ända skillnaden är att man inte längre kommer säga detta så särskilt ofta eller särskilt högt längre. Man kommer istället häckla naivisterna som inte har fattat att det svängt. De där som är så hårt hjärntvättade att de fortsätter att insistera på att mångkultur är vår enda sanna väg till lycka och salighet.

Är du massinvandringsförälskad? Då är det hög tid att dra slutsatser. Schulman skojar inte. Snart är det din tur att häcklas.

Visst är Schulman ett kräk. Men han är ett kräk med fingertoppskänsla. Ni som fortfarande tror på massinvandringens välsignelser: det är hög tid att börja tvivla nu. Ni har i princip tre val: 1. att i mina ögon framstå som ynkedomar precis som Schulman. 2. att köra på och framstå som så korkade som ni förmodligen också är. Schulman och de andra mobbarna kommer verkligen älska att förlöjliga er! Eller 3. att göra total avbön och erkänna hur ofantligt lurade ni var och be alla om ursäkt för vad ni varit med att bidra till. Är ni riktigt snabba så finns det dem som kommer tycka synd om er. Och är er omsvängning ärlig och fullständig, så kommer ni t o m kunna slå mynt av den, för alla älskar ju folk som gör en bra pudel. Jag hör visserligen inte till dem som håller med om att ni skulle vara bättre än oss som såg och varnade och led under Schulmans regn av glåpord – men jag är en pragmatiker. Om ni gör det snabbt så köper jag t o m om ni väljer Schulmans väg. För det viktigaste just nu, för Sverige, är inte hur omsvängningen sker, utan att den sker och att den sker snabbt. Ja, jag ska göra det ännu lättare för er – de flesta kommer säkert inte se igenom skenheligheten om ni sköter det snyggt, för ni kommer vara i gott sällskap. Om det är viktigt för er att sitta kvar på den höga hästen och fortsätta se ned på sanningssägarna, så gäller det bara att förtränga allt ni tidigare sagt och gjort. De flesta kommer aldrig att nämna saken. De kommer nämligen vara lika upptagna med att förtränga vad de själva sagt. Se bara till att inte, som Schulman, ha strött era f d visdomsord över internet. Då är de betydligt lättare att komma ihåg…

Den tysta majoriteten, som sett och hört men inte talat. Det är dags för det nu.

För er övriga, ni som faktiskt har haft öron och ögon öppna, men som haft munnen stängd, pga sådana som Schulman – ni har det trots allt lite lättare. Tiden då ni riskerat att förlora vänner och bekanta med ett förfluget ord är över. Risken att förlora ett jobb också, åtminstone inom det privata näringslivet. Under en tid kommer det fortfarande vara svårt att få ett nytt visserligen, HR-avdelningarna är fulla med politiskt korrekta. Men jag lovar, de är goda kappvändare och kommer ganska snart ha fattat vinken. Och inom den offentliga sektorn kommer det här ta lite längre tid. Men inte så mycket, för kommunerna kommer snart att tvingas börja sparka folk. Och när det är den enes bröd och den andres död som gäller så brukar man hitta de argument som behövs för att byta åsikt.

Så tänk efter. Säkert har du mellan skål och vägg ändå yttrat dina farhågor? Någon vet nog var du står. Påminn dem. Gör klart för alla var du egentligen har tyckt länge nu. Det är nämligen dags att komma ut ur garderoben. Mobbare som Schulman har dominerat det ‘offentliga samtalet’ länge nog och de rådande dogmerna har lagt en blöt filt över alla åtgärder som varit nödvändiga att vidta. Så fort du och dina gelikar öppnar munnen, precis som folket i Rumänien gjorde under Ceausescu’s sista tal, så är det här repressiva åsiktsklimatet ett minne blott. Och det är inte en dag för tidigt. Om det var hög tid att göra något 2015, så är det rätt mycket mer akut nu, om man så säger.

Självklart är det många som kommer tycka att det klokaste som vanligt är att hålla tyst. Har man en näringslivsposition så är man tvungen att agera professionellt. Inte ta risker och sticka ut. Men överväg då detta. Det kommer inom kort att bli en belastning att inte ha sagt någonting. Att inte ha varit med om att ‘visa vägen’. Så vilken risk är störst? För er som fortfarande helst passar: följ noga med vad som händer. Jag kommer följa upp den här artikeln med två till där jag vill sätta fingret på den viktiga vändpunkt som vi just nu ser. Vi är en nation med plats för maximalt en åsikt åt gången. För en opportunist så gäller det att vara med när det rör på sig. Inte bara Alex Schulman. Hela den stora tysta majoriteten kommer snart bli varse vad det är som går an. Inte längre bara att diskutera på middagsbjudningen. Utan ute i det stora offentliga finrummet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Swedish columnist Alex Schulman, one of the most infamous critics of ‘racists’ and ‘far right’ mass immigration sceptics, has suddenly changed position, calling Jimmie Åkesson, party leader of the so called right wing populistic Sverigedemokraterna, SD, ‘the most consequent and trustworthy among Swedish politicians’. Schulman is a despicable creep, a bully who obviously enjoys picking on the weak and defenseless. But one has to admit he is also very sensitive and accurate when it comes to pic a winner and to spot the right moment to switch sides. Thus, those of you who use the same strategy: don’t waste any time, soon you will be last – and for a turncoat that would be disastrous. And for those who heard and seen, but have so far chosen to keep silence: this is the time to come out of the closet. Because it is urgent also for Sweden.

Publicerad 1 kommentar

All the World watches as Sweden destroys itself. These are the seven points on why.

You are most welcome to take a seat, followers from nations across the world.

It’s been less than two full weeks since I started this site, and even less days since I joined Google Analytics, to find out the statistics about it. Thus, about You, dear Reader! And what I found out is much to my surprise, that 1/10 of You are non-Swedish speaking. The fact that You are also using a list of different language translator apps adding up to approximately the same 10% share of the total, convinced me that Swedish emigrants are balanced out of this number: the share of foreign countries and cities represented is about the same as the share of foreign language apps users. Although it to some degree horrifies me to realise that my words are awkwardly converted by Google translate to something barely readable, to as many as a 1/10 of my total ‘fan base’, it of course also makes me very proud and motivated, when so many choose to follow what is going on in a small and obscure country on the border of the arctic region – via my channel. That is a great responsibility and I think it also calls for a sign of recognition from my side. Thus, I decided to write this article in English – and will begin to talk about You.

Sunt Förnuft Readers across the Atlantic

From Guatemala City to Montreal, from Melbourne to Beirut – I salut You all.

You, dear Reader, are spread out in 74 countries, of which about half in Europe, the rest located on all other continents. The fact that there is high interest from the other Nordic countries is less surprising perhaps, but that the ‘Neighbour Readers’ combined are not more numerous than the U.S. Readers, is taken me aback somewhat. I don’t know what made the fan club in Irvine, CA, so large, but I seriously doubt that any of You are named Richard and met with me when I interrailed over three decades ago? The interest is spread all over the country, with users hooked up with me from Portland, Kennewick and Weed (!) in Oregon, all along the west coast down to the San Fransisco and Los Angeles areas, via Cheyenne, Denver, a cluster of hubs in Texas as well as in Florida; along the East coast, to a major cluster in the Tri-state area (are some of You perhaps Stern Business School graduates? In that case – hi Marquita et al!) and then another cluster around Cleveland/Pittsburgh. The tour ending up in Chicago in fact includes at least 20 states and most of the major cities. The same goes for the capitals of Europe: London (xxo Katie!), Amsterdam, Brussels, Paris, Bern, Rome, Madrid, Lisbon, Berlin, Moscow (are you still there, Dan?), Riga, Vilnius, Warsaw, Vienna, Prague, Zagreb, Budapest… as well as the Nordic capitals including Reykjavik of course. A huge hub of You i southern Spain as well as in Thailand is probably consisting mostly of Swedish exils. The fact that You also inhabit almost every larger German city is incredible – especially since I know that You, of which my friend Jens is one, are struggling to get the jest of it through the poor sve-de Google app, which is still so much worse than the large language apps (en-de) – my recommendation is to switch to se-en!

Swedish followers – prepare for a visit!

In Sweden You are covering almost every small municipality. It would be so nice to know who You are! So that  I could visit just by chance – who wouldn’t like to have a friend nearby, wherever he goes? In case You are well connected in Your area, please consider as a possibility to see me over for a lecture, I could even make a grand tour, if I get the time – with stops in more than 200 places! – all of which are inhabited by You. Given the fact that there are 290 communal districts all in total, I would for sure have seen most of Sweden after that… Even so, it is obvious that my strongest support is in my home town and the greater Stockholm area, so in case it happens that I begin to perform live, I would probably start here to make the audience of You into a big crowd. That would be truly awesome.

Why Sweden is a world topic

And my subject may then very well be about the amazing – and scary – fact that Sweden has become this worldwide topic of interest – as Your global spread is the clearest evidence of. This is not really at all so surprising as it may seem. We are, after all, the first Nation in history who is under way – by free will of its democratically elected government – to hand over our inherited common assets and country wealth to complete strangers; born over a 1,000 miles from here, with no previous connection whatsoever to us. We are not expecting anyone to pay for this or even to contribute in the future. If we were we should have acted very differently. Because we know we have invited a culture which is as contrary – on every objective scale – as it can be to ours. A culture with primitive tribal values, in which religion and family ties are of sole importance, with a minimal level of trust to others; facts that promote short term thinking, contempt for the weak and survival of the strongest, by physical force alone. This is a culture that is dominated by the aggressive Islamic religion, an evil totalitarian ideology to which postmodern westerners in general and Swedes in particular have been acting increasingly subservient to, for two decades now. With no sign of a reversed trend yet, the devastating effects of this appeasment policy are becoming increasingly evident. To some. But still too few – and far from all.

It can be no coincidence that the 9/11 terrorist attack took place at about the time when this development started, it seems in fact to have triggered it; in the US but even more so here in Europe. But what is it then that created a ‘perfect storm’ and made Sweden the most willing victim of this large scale invasive migration? I would like to make the following seven point rationale.

The seven secret ingrediences in the Swedish mass immigration cocktail

The Inglehart Welzel Culture Map (2008).
  1. The fact that Sweden only two generations ago basically was an agrarian culture with no feudal tradition probably plays a more significant role than can be fully estimated. With more than 90% of the population living off the land – of which most had been free farmer’s in generations, and – most importantly – as such being represented as one of four social classes in the parliament since all the way back to the 14th century, Sweden had an almost unique tradition of common understanding in its society, that made the peasant population much more loyal to the state and the king than almost anywhere else. The very earthbound realisation of where from our prosperity origins – hard labour and the soil itself – disappeared rapidly somewhere around the 1950’s and twenty years later left the next generation, whom in great numbers had moved into the cities, with little understanding of their roots and the mechanisms that was the fundamentals of the Swedish welfare state, that had evolved during the same period. This lack of understanding has made it easy to create political delusions.

  2. The manufacturer and deliverer of such delusions is the Deep State including most of MSM media, all closely monitored by the Swedish Social Democratic Party (SAP). The misconception that our affluence origins from their giving hands alone is one of the most important, introduced to every Swede in the elementary school history books. The Swedish school system is in fact a blue print copy of DDR’s! SAP applied the East German communist’s school model in the mid 60’ies, a radical move that rather recently was disclosed, without creating much of a stir in leftist MSM news – nor any changes in the current school’s curriculum programs. Most bourgeois heritage is already long since forgotten. In the 50’s and 60’s the SAP party even torn down most of the national romantic architecture in town and city centres; also aiming, with much success, to erase any traces of an upper and middle class blue-rinse origin. Conversely, the fact that Sweden’s prosperity instead origins from what is still one of Europe’s strongest and most innovative industrial sectors; born in the 19th century out of a number of great inventor’s and entrepreneur’s creative skills, is thus not so well recognized. In fact, the seemingly unbreakable strength of the Swedish business sector is paradoxically a very important reason why utopian experimenting is so popular in Sweden. In most other countries such debauched gambling had self died much earlier from insufficient financing, but SAP has been very skilled in collaborating with the most influential of the business leaders; up until now seemingly with beneficial results for both parties: consolidated power for SAP, order and stability for the industrialists. One may even to some degree accurately describe the Swedish Deep State as the only significant piece still remaining of the European east block political dominance, after the iron curtain was torn down – as have some independent foreign observers pointed out. SAP has gradually declined it’s share of the voters, but remains in charge nevertheless. And the Deep State, the legacy of SAP:s long rule, still thrives – which is also the reason why SAP can cling on to power, despite having turned their backs on their core voters.

  3. The SAP struggle to remain in power when traditional right wing opposition started to ‘triangulate’ towards the left has as a consequence, somewhat paradoxically, contributed to the current dystopian situation in Sweden, as well as the SAP abandoning of their core voters and favouring refugee immigrants instead. How? By letting spinn doctors inveigling the Deep State administration as well as MSM media to promote any populist trend that helped SAP in fulfilling their all overshadowing priority (i.e. power). The Swedish Deep State has thus offered to channel ultra radical postmodernism and even Islamism through its veins, in a fashion that probably no framework of institutions in similar countries have been able to do. Small parties (Mp, C, L) with extremist views, only partly supported by SAP factions, have been permitted to shift the balance of power far to the left of the mainstream voter’s opinions on mass immigration issues.

  4. As Swede’s are by far the most secular people in the world (only the Japanese can compete), there is a void or vacuum, where most other cultures tend to find stability, meaning and comfort in religion. Even our neighbouring Nordic countries are considerably more traditionally Christian. And The Swedish Church (up until 2000 formally part of the State and dominated by SAP both before and since) is 99% secular and has evolved into an almost aggressively ecumenical service; much influenced by SAP and leftist thinkers as Foucault and the Frankfurt school. It is in fact more hospitable and sympathetic to believers of other confessions (that is: Muslim immigrants) than to Christian traditionalists in Sweden or Christian followers being persecuted abroad (by Muslims). So, whereas the Church in other countries may offer some shelter from Islamic influence, setting limits for the constant built-up of pressure and demands, the Swedish Church has instead acted as the most enthusiastic door opener and is the first to embrace all new demands of the invasive culture.

  5. The demography already created a parallel society – an Islamic one. In the US the share of foreing born of the total population reached its peak, 14.7%, in 1910 and president Theodore Roosevelt stopped immigration, a decision based on the notion that this was a critical level. In Sweden this ratio has just past 20%, increasing from the supposedly critical 15% level in less than seven years, and the future trend is exponential. Especially alarming since Sweden is not a multiculture as America; we have instead become a dualistic culture. Almost 90% of the immigration in the last years originates only from one culture area: the Islamic. Muslim immigrants, mainly from the MENA-countries (incl. Afghanistan, Eritrea and Somalia), are already about 12-13% of the total Swedish population (there is no official statistics on this) and most of them are living in what has developed into parallel societies during the last decade. With few exceptions these muslims won’t integrate. The fact that this group also have a much higher nativity than ethnic Swedes (and any other immigration group) is usually only referred to by ultranationalists; the topic is too politically sensitive. Mostly the fear of a ‘people exchange’ is dismissed by counterarguments that nativity is bound to go down in the next generation; that is the pattern shown in other immigrant groups. But these groups also show adaptability and a willingness to assimilate. Muslims don’t. On the contrary; they are encouraged to breed as many babies they can – for religous reasons. This is a very consious strategy adopted by islam state ideologists, supposedly how their confession is to conquer the world. Is this pure ‘wishful thinking’? Not at all. Few seems to realize how much impact an actual difference of 3.0 nativity for Muslims and 1.5 for Swedes actually make.  An ethnic Swedish woman will after a century and three generations have 1,5+1,5^2+1,5^3 = 7,125 offspring in total, on average. With 3 kids in 4 generations (earlier births) the Muslim woman would by then have on average of 3+3^2+3^3+3^4 = 147 descendants. Already in 2018 c. 40% of our first graders have a foreign origin – and 25% of them are Muslims. So, even with an immediate immigration stop the ethnic Swedes will be a minority in probably less than 30 years. This is not theory, just plain maths. Unless of course if this pattern changes. However, repatriation, the only tool that will prove effective, is not an option outlined yet by any of the parties currently sitting in parliament.

  6. Much destructive is also the Swedish immigration policy. No attempts whatsoever are being made to make immigrants adopt to the Swedish culture – or even to learn the language. The authorities are using neither carrots or sticks, on the contrary encouraging people to live off the welfare system instead of working. Most newly arrivals have little or very poor education, in fact many are anaphabetics, whereas the education and work skills demand in the Swedish business sector is the highest in the world. Minimum wages are too high to make the low educated refugee immigrants attractive to employ, but is still lower than the welfare subsidies are. Even for the most creative, well-educated and entrepreneurial newcomers there are strong incentives to sit back and passively enjoy the workless life, the system actually seems to be carefully designed to make as few as possible interested in contributing in society. The foreign department home page, for instance, conveniently informs everyone how to make the most of the welfare system when they arrive, and who to contact in order to ensure that their legal rights are taken care of properly. Regardless if they are fleeing from war and persecution or from poverty, most people arrive with expectations built on these tempting offers. And they do not have a clue where the money comes from, or how it is generated.

  7. Finally, whereas US citizens with few exceptions are strong nationalists and regardless of ethnic origin tends to unite under the flag and harbour a genuine pride over the American constitution, national achievements and freedom values – what is most discomforting in Sweden is that we do not. Except for Germany, antinationalism is probably stronger here than anywhere else in the world. Leading politicians, like former prime minister Fredrik Reinfeldt, Moderaterna (The Conservative party) and former SAP party leader Mona Sahlin, claims that Swedish culture is not only inferior to immigrant cultures (i.e. Islam), but actually totally non-existent! This is not only misleading to the immigrants, who would be well advised to acquire as much of the domestic culture as possible to improve their chances for success, because Sweden is a much more closed society than many of us like to think. It is also a great disservice to our nation. Swedes should take pride in their culture, with a rich and long history of outstanding achievements, especially when considering the small country size. It is also an essential part in what made this country so rich and well functioning up until today. Lutheran work ethics, endurance and punctuality are concepts almost unheard of in Muslim countries. Trustworthiness to others than clan members and to Allah is not a virtue in their culture – it is despised and considered to be gullibility. The Islam practicing of ‘taqiya’ is in fact the exact opposite; giving the Muslim a moral privilege to lie to anyone but other Muslim believers. This is accepted as long as it is for the good of Islam. Of course also secular ethnic Swedes lie but the distinction is very important: most ethnic Swedes feel bad when doing it, because deep down inside we ‘know’ it is wrong. This is not the case with a Muslim who is convinced that his action is religiously sanctioned.

Sweden is used to homemade catastrophies – but also remarkable recoveries.

These seven points quite covers why things are as bad as they are in Sweden. For You, my dear Reader abroad, this may give some comfort, since several of these factors are clearly country/culture specific. Nevertheless, I strongly recommend you to continue keeping an eye on the strange Swedes.

We may not turn around in time. The risk is quite evident and becoming even more so every day that passes by. Our tragic failure must in that case set a deterrent example to other nations.

However, a different sentiment can be traced in the very last few weeks political debate. And it is mainly due to a further climb in gang violence. Even more bombing incidents has contributed, as well as the two gang member girlfriends that was targeted and killed on the same day – one of them holding her infant baby. Intruders have started ringing door bells at upper class homes, and that in particular may be the last minute wake up-call that Sweden – i.e. our leaders – needs. Just as the homemade economic crisis in the early 90’ies proved to be a good lesson learned quite quickly, again the recovery may be just as astonishing to watch, as the road that lead us to catastrophe was/is. But in this task the nation needs to reunite again – thus many more need to wake up. Right now this is admittedly only wishful thinking, but at least there is still room for such; a kind of low point-optimism that we must kling to, to see beyond what will be even worse to come, before a turnaround is possible.

Magnus Stenlund
Sunt Furnuft (‘Common Sense’ ), in Sweden these days a dissident.

PS. I will continue to write some of my texts in English and/or provide You with English executive summaries now and then in case there is an interest for this. Please give me a hint if this is to Your liking – and the best way You can do this is to subscribe to the newsletter (after family name, adding a country code would be helpful) DS.

abonnemang på bloggar

Publicerad Lämna en kommentar

Alla svenska läroplaner sedan slutet på 60-talet är blåkopior på DDR:s.

Jag lovade mer kommentarer angående Skolverkets nya förslag till läroplan för högstadiet. Jonas Thente artikulerade i en SvD-krönika en typisk och mycket viktig glidning: ”Skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” har ersatts med ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” (mina kursiveringar). Skillnaderna är betydelsefulla av två skäl. För det första visar man sitt förakt för skönlitteratur genom att ersätta den med ‘texter’, vilka som helst. Visst visste vi till mans att litterära kvalitéer i Skolverkets värld helt är underordnade budskapet, men det är anmärkningsvärt ändå, eftersom litteraturen formellt var ämnets huvudinnehåll en gång i tiden. Därefter blev det en lövtunn fernissa, och nu alltså, inga formkrav alls; fritt fram för illiterata men identitetspolitiskt skolade lärarpraktikanter att göra som de vill och klarar av. Lyrik, dramatik, sagor och myter är exkurs, huvudsaken är pamflettillverkning av material som lärare och skolboksförfattare kan plocka ihop lite varsomhelst ifrån.

För det andra var tidigare budskapet lite luddigare. ‘Identitets- och livsfrågor’. Det var säkert många av de rättrogna runt om i landet som fattade vinken, att här fanns möjlighet att politisera, men alltför många kanske ändå inte gjorde det trots allt. Nu går det inte längre att missförstå även om man skulle vilja. ‘Utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer’. Det skulle kunna vara saxat i någon broschyr från RFSU eller direkt ur sossarnas partiprogram. Den som tolkar denna omformulering annorlunda gör det i strid mot läroplanen. Den som använder S partiprogram som ‘textunderlag’ för diskussionerna, gör det däremot inte.

Förr brukade man ofta tala om att sossarna ägde problemformuleringsprivilegiet. I partiledardebatterna tvingades borgligheten börja med att förklara vad som är dåligt med vänsterns idéer innan de kunde börja prata om sina egna, och då var den stipulerade tiden slut. Så är det i praktiken fortfarande, det är bara det att efter Reinfeldt så har de borgerliga blivit så indoktrinerade att deras partiprogram i långa stycken ser likadana ut. Det är inte minst just genom sådana här inplanterade begrepp i läroplanerna som det blivit så, det är på detta sätt S privilegium har skapats.

Jonas Thente citerar en klok bloggerska, Filippa Mannerheim, som har svårt att finna en logik; hur Skolverket får ihop apellen om att eleverna ska förmås att tänka självständigt, med alla dessa pekpinnar. Citat “… en ung person rustad med god kunskapsgrund, är långt mindre mottaglig för fördomar än en person med påtvingad moral”.

Där har ju Mannerheim förstås rätt. Förklaringen att man envisas med pekpinnar är dock knappast att man inte fattat det här. Utan tvärtom att Skolverket anat att de teser man driver inte mår så bra av att de unga utrustas med god kunskapsgrund och kritiskt sinne. Enligt min mening är det tvärtom; påståendet att man vill få unga att tänka kritiskt är en chimär, det vill man ju inte alls. Är jag elak och cynisk? Finns det faktastöd för min uppfattning?

Stasiarkiven

De bästa stöden är vad som kommit fram i spåren efter DDR:s upplösning och de fynd som gjorts i STASI-arkiven. Vars innehåll för säkerhets skull snabbt hemligstämplades avseende svenska kontakter – och de skulle fortfarande vara helt okänt för oss om inte beslutet överklagats hela vägen upp till HFD (dåvarande Regeringsrätten) 2010. Beslutet där blev en kompromiss. En och endast en forskare, Birgitta Almgen, har fått ta del av Säpos uppgifter under löfte om att inte avslöja några identiteter. Socialdemokraterna var ytterst angelägna om att hemligstämplingen bibehölls vid riksdagsdebatten 2011, och vilka hållhakar man då hade på övriga partier är oklart, men justitieminister Beatrice Ask (m) försvarade hemligstämpeln med motiveringen ‘personlig integritet för de inblandade’ och för att inte äventyra Säpos verksamhet. Således så gott som samma skäl som angavs bland kritikerna för att istället undanröja hemligstämpeln… Säpo, som i sin tur ‘valt’ att vid sin undersökning av misstänkta Stasiagenter endast kontrollera en av tre befintliga källförteckningar, hade enlig Almgren därmed varken tillräckliga underlag eller kompetens för att avgöra vilka som var spioner eller inte. Av de (minst) 57 svenskar man till slut slog fast hade kollaborerat med DDR, så är det mindre än en handfull som avslöjats. känslig är frågan. Eftersom det bland svenska samarbetsmän bl a finns en socialdemokratisk riksdagsman, så måste det rimligen handla om folk som suttit i den svenska regeringen eller liknande, eftersom man fortfarande anser det så viktigt att låta locket ligga på.

DDR:s samarbetsman, Stellan Arvidson, socialdemokratisk riksdagsman

Ur Almgrens böcker ges inblick i ett häpnadsväckande tätt samarbete mellan svenska SAP och det kommunistiska Östtyskland. Och detta gällde inte minst på skolans område. En hel bok har ägnats Stellan Arvidson, den omnämnda socialdemokratiska riksdagsledamoten, statsminister Tage Erlanders nära vän och Sveriges viktigaste skolpolitiker. Han kallas rentav arkitekten bakom den nya svenska skolan. Arvidson är inte Stasi-agent enligt Almgren, han skulle alltså inte (vad vi känner till) ha släppt hemliga uppgifter till DDR. Almgren kategoriserar honom som en prominent kulturprofil, och sådana värvade man inte, framförallt eftersom detta var överflödigt, det fanns ju så många av dem som samarbetade frivilligt och gratis, utan att formella band knöts. Men det Arvidson gjorde smusslades det ändå med, för det var ju på många sätt komprometterande, det insåg man. Det var på Arvidsons uppdrag som man tog aktivt kontakt med östtyskarna och bad om hjälp för att i Sverige implementera den ‘progressiva’ östtyska polytekniska grundskolan. Den skulle tjäna som förebild i Sverige. En utställning odnades i Stockholm, men besöket hemlighölls. I Gudmundsons artikel i SvD framkommer uppgifter som ger alla konsprirationsteoretiker vatten på sin kvarn; samarbetet inte bara existerade, det hade en omfattning som få kunde drömma om:

“Under många år fortbildades svenska tysklärare i DDR – i genomsnitt en lärare på varje skola med tyskundervisning hade fått sådan vidareutbildning när muren slutligen föll. Läroböcker ”kvalitetsgranskades” av Förbundet Sverige-DDR, där Arvidson var ordförande. Läroboksförfattare bjöds på studieresor. Svensk skolbyråkrati hämtade inspiration.”

Det var alltså den här dyngan som vi som gick i skolan på 70- och 80-talet tvingades konsumera. Inte undra på att samhällskunskapsböckerna var fullproppade med jämförelser som kallade USA:s marknadsekonomi för ‘hänsynslös kapitalism’ och Sovjetunionens planekonomi för ‘arbetarnas gemensamma’. Historieböckerna såg också till att beskriva skeendet så att allt det goda kom med socialdemokratin och allt dessförinnan i stort sett var medeltida mörker. Propagandan har gått hem, ungefär som Yes-reklam: tråkig men trovärdig: bara superlativer som ‘stolt och ‘tapper’ saknas, så sväljer vi det mesta och inbillar oss att det är objektivt. Det var alltså ett medvetet ‘misstag’ att göra historieboken så tråkig att det var svårt att komma igenom 5 sidors läxa. Tyvärr gällde detta även tyskalektionerna, som jag minns dem – när dessa inte avlöstes av Lars Noréndramatik. Just tyskaundervisningen råkar i min utbildning ha kantats av långa rader med psykiskt instabila original vars pedagogiska förmåga som bäst kan kallas varierande. Och herr Mischke på Handelshögskolan vet jag med säkerhet hade sina rötter i DDR.

Socialdemokrati är socialism den också

Varför tog svenska socialdemokrater frivilligt den östtyska propagandan till förebild? Varför drev Arvidson och socialdemokraterna en skolpolitik som syftade till att indoktrinera på samma sätt som det ökända DDR? Ja, det förklaras av att socialdemokraterna i grunden hade (och har) samma mål som kommunisterna: att skapa en socialistisk stat. Skillnaden mot VPK och de de andra mer eller mindre obskyra småpartierna till vänster om den stora statsbärande kolossen är att man inte anser att våld är bästa sättet att nå dit. Till detta bör fogas ett förtydligande: Fram till Olof Palme-epoken tog SAP:s företrädare tydligt avstånd från kommunisterna och gjorde gränsdragningen mellan dem extra klar. Men särskilt principiella var man aldrig i frågan; så länge som SAP och vänstern inte kunde bilda egna majoriteter (tvåkammarriksdagen krävde ju beslut även i den första ‘övre’ kammaren), så utnyttjades kommunisternas våldsambitioner som ett hot. Det man ville säga var att SAP mycket väl kunde tänka sig att ansluta till sådana idéer, givet att borgligheten inte hörsammade deras krav. Den praktiska skillnaden mellan kommunisterna och socialdemokraternalåg alltså mellan garanterat våld och hotet om våld; en utpressningsstrategi som övergavs först när den inte längre behövdes.

Idag ser sig socialdemokraterna som demokratins företrädare. Ideologin har också på denna sajt kategoriserats och placerats bland ‘de demokratiska partierna’. Men man måste ha klart för sig att det handlar i mångt och mycket om en vilande vulkan. Dess röda innehåll är fortfarande vad man strävar efter och predikar. Ett Sverige styrt av socialdemokrater strävar alltid åt vänster, det spelar ingen roll hur länge man befunnit sig vid makten. Detta ‘ständigt mera, aldrig nog’ är ju konsistent med slutmålet: en socialistisk stat. Arvidson hade detta mål helt klart för sig, många av dagens socialdemokrater har det inte. Men deras strävan leder dem ditåt ändå. Med en grundskola som helt är i klorna på den socialdemokratiska indoktrineringsmaskinen, så förskjuts åsiktsbildningen i Sverige hela tiden tillräckligt mycket för att vi heller aldrig ska ta oss ur vänstervolten.

Och ja, det är förstås det som är avsikten.

DN Jonas Thente

SvD Per Gudmunsson

Publicerad Lämna en kommentar

Gapet mellan SD och M är nu sju procentenheter i DN/Ipso

DN/Ipso ger SD 23, S 24. Flera andra mätningar visar att SD ligger ännu närmare att nu vara Sveriges största parti och Ipso ger dessutom både L och Mp fortsatt liv i riksdagen med nuvarande väljarstöd. Ipso är ju DN:s och ger generellt vänstern bättre stöd än andra opinionsinstitut. Man bekräftar trenderna, som inte kan undgå någon, men att SD stiger och S går ner är alltså redan konstaterat, så vad mer än bekräftelse ger denna undersökning?

Jo, det intressanta är att avståndet mella SD och M är rekordstort: sju procentenheter, till SD:s favör. UK tappar alltså nästan lika mycket (-3) som SD vinner (+4). Detta efter att bl a ha uttalat starka synpunkter på Public Service, som liknar SD:s – vilket han fått massor med kritik för i MSM.


Så risken finns förstås att UK vänder igen, efter att ha tolkat siffrorna som ett misstroende mot den nya tydligheten. Det vore ett grovt misstag, att lägga till raden av flera liknande tidigare vacklanden. Problemet för M är just vacklandet, som innebär att man saknar den trovärdighet som SD har i de här frågorna. Om den viktigaste politiska frågan för mig är att jag ogillar SVT:s vänsterorientering, vilket parti röstar jag på då? Samma svar som om jag ogillar massinvandring, usel immigration och hög kriminalitet: SD, inte M. Det är först om man väger in andra faktorer som M kan bli aktuella. Vill man ha en garant för att skatterna ska hållas låga och en näringspolitik där krånglet är minimalt, ett samhälle där individens frihet maximeras och där statens finanser samtidigt inte underbalanseras, då är M fortfarande med i racet.

Ett stabilt nationalistiskt parti med liberala förtecken


Så här ligger det till: det finns ett underskott på liberala politiker som sätter ned foten mot massinvandringen. Om UK vill vara ledare för ett sådant parti så handlar det inte om att hymla mer om det senare. Hans krystande på detta område skrämmer bort de potentiella väljarna, just pga M:s vid det här laget väldigt usla trovärdighet på området. För att återvinna denna så snabbt som möjligt så måste man tvärtom vara minst lika principfast som SD. Detsamma gäller ifråga om kriminaliteten. Ja, moderaterna bör gå längre än SD gör, där det finns möjlighet – i båda frågorna, för att rucka på väljarsympatierna till sin favör. Och det är möjligt, om man vågar börja tala om repatriering på allvar. Av dem som inte vill integrera sig; dvs inte lär sig svenska, inte kan eller vill utbilda sig så att de har en rimlig chans att få jobb. Som inte vill anpassa sin tro på islam, så att den överenstämmer med ett demokratiskt styrelseskick och mänskliga rättigheter. Och framförallt i form av utvisning (på livstid) för dem som missköter sig och begår grova brott. Även SD har varit otydliga här. Så gör det otänkbara Ulf Kristersson: laga moderaternas trovärdighet, genom att gå längre än SD gör. Innan SD gör det själva.


Nationalismen växer sig allt starkare i vårt land nu, och det är ju ingenting att förvånas över, eftersom detta måste vara prioritet ett, när vår nationalstat hotas. På samma sätt som den s k nattväktarstatens viktigaste uppgifter är det inre och det yttre försvaret, så är en nationalistisk politik överordnad i ett läge då svensk kultur, svenska värderingar och svensk välfärd skakas i grundvalarna, men bara för att de grundläggande uppgifterna hrvidlag har misskötts. Det här riset har socialister, vänsterliberaler och globalister bundit åt egen rygg. När hoten eliminieras kommer de klassiska frågorna bli relevanta igen, inte minst skattetryck och tillväxtskapande näringspolitik som inte ser ekonomin som ett nollsummespel.


För ett parti som både på kort och lång sikt vill stå i väljarnas gunst måste man ha förstått det här. Liberalismen har bara under de sista decennierna – och helt utan goda skäl – separerats från nationalismen, det finns ytterst goda skäl att sammanföra dem igen, inte minst den ohörda opinion som finns bland väljarna. Och detta är inte SD:s nisch. Även om de flyttat sig åt detta hållet, så har man knappast alla sina väljare med sig i att lämna populismen bakom sig helt och hållet.


Det är i den liberala grundsynen som M kan visa sina väljare varför de ska fortsätta att rösta på M. Somliga av SD:s väljare kommer man då kunna vinna tillbaka, men framförallt kommer man kunna stoppa väljarflödet åt andra hållet. SD:s stöd för mer kommunal utjämningsskatt och avvisandet av avskaffandet av värnskatten visar att det fortfarande finns populistiska vänstertendenser i partiet som många liberalkonservativa väljare inte vill ha, inte minst bland storstadsväljare. Mitt råd till M och UK är alltså att etablera er här, i detta stora väljarvakuum.
Det är det enda sättet att hävda liberalismen i den starkt framväxande nationalistiska rörelsen, och på sikt därmed även i Sveriges nästa regering.


Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Nu är det prioriterat att få bort de utsatta områdena. Gissa hur det kommer gå till.

I Stockholm vill man sudda ut stämpeln på sina utsatta områden. Rinkeby, Tensta, Husby. De bostadsområden på Järvafältet som ‘Orientexpressen’ uppkallats efter, där spärrvakterna inte längre kan arbeta utan väktarskydd. Sjuttiotalets miljonprogram och sorgebarn som har blivit ett annat land, ett parallellsamhälle regerat av klanöverhuvuden, islamistiska imamer och deras shariapoliser – och förstås de gängkriminella. Blåljuspersonal och bussar kastar man sten på och polisbilar åker bara in två och två, med två poliser i varje bil, så att man kan bevaka bilarna när det andra teamet beger sig upp i någon trappuppgång. Det var i Rinkeby en obeväpnad väktare nyligen sköts tre gånger i benen och som väktarbolagen nu därför dragit in servicen, av säkerhetsskäl. “Det var bara en tidsfråga”, säger en väktare, “Det går inte att vara obeväpnad där, det är provocerande farligt”. Samtidigt som hederligt folk faktiskt fortfarande bor här.

Anna König Järlmyr och Ulf Johansson blickar mot 2025 då utanförskapet ska vara ett minne blott.

Den ‘grönblå’ ledningen (jodå, grön ska stå först, det är förhandlat om det) i stadshuset, tycks av DN-artikeln att döma inbilla sig att problemet kommer låta sig lösas med lite bättre samverkan. Med polisen förstås; regionpolischefen Ulf Johansson är också med på ett hörn, även om bildsköna finansrådet Anna König Jerlmyr gärna stjäl blickfånget. Men också en mängd andra och icke namngivna offentliga verksamheter, NGO:er och kommundelsnämnder får vi förmoda ska blandas in – alltsammans styrt av någon form av ny organisation. Remissvar pekar på en risk för tungrott dubbelarbete. Förra finansborgarrådet Wanngård (S) är dock positiv, vilket tyvärr inte på något vis kan tolkas som en kvalitetssäkring. Om även migrationsverket, a-kassan, försäkringskassan och skatteverket involverats så hade jag nog känt mig lite mer tilltalad, men gissningsvis är de inte det, för då hade man varit tvungna att ändra på ett antal lagar och då hade vi hört talas om det. Men sådant får anstå några år till antar jag. Visst, en ny organisation och samarbete är väl ändå bättre än som det är i Göteborg i alla fall, utan någon plan alls. Eller som i Malmö där man löser utanförskapsproblem genom att låta sina kriminella bo särskilt flott. Men relativt sett känns det bara som olika helvetesgrader i de utanförskapsparadis som de naiva skapat, liksom på verkningsgraden i de åtgärdsprogram de vill ta till för att bota skadan.

Punktlistorna. Utan konkret innehåll. Bara delvis uppdaterade. Och så det magiska årtalet: 2025.

Ett antal nya punktinsatser ska prioriteras. Låt oss välvilligt kalla dem för lovande, men särskilt konkreta är de inte. ‘Skolan som brottsplats’, ‘Arbetet mot våldsbejakande extremism’. Vi får väl hoppas att detta är beprövade områden som redan sedan tidigare varit prioriterade. Man blir ju rätt nyfiken på vad som är samarbetets nya infallsvinkel? Om det ens finns någon. Kanske ‘Den här gången ska vi faktiskt göra nåt!’ Eller?

De nya åtgärderna har lagts till en redan tidigare lång lista med pågående diton. ‘Krisgrupper’. ‘Möten’. ‘Stödcentrum för ungdomar’. ‘Trygghetsvandringar’. De sistnämnda genomförda utan väktare får man förmoda, för dem är det ju för farligt att vistas i området utan att bära vapen. Och så ingår ju faktiskt just ‘Ordningsvakter’ – liksom ‘Kameraövervakning’ både i den gamla och den nya listan. Den nya planen handlar kanske om hur man nu ska klara sig utan ordningsvakter? Det lär man ju få göra i alla fall, som det ser ut.

Men om sex år, 2025, då minsann ska man ha utraderat parallellsamhället! Nog för att man tagit i med sex år kan tyckas. Men hur lång tid har det tagit för dessa ghetton att nå nuvarande ‘fulländning’? Ett par decennier måste vi minst räkna bakåt. Och som vi alla vet är det mycket lättare att gå mot kaos än att återskapa ordning. Ibland bara med metoder som ingen vill ha. Som i Italien, där den ende som lyckades kväsa maffian var fascisternas Mussolini. Universums entropi, som vetenskapsmännen kallar fenomenet, att allting går mot största möjliga oordning, är en av fysikens obevekliga lagar, och att arbeta mot denna trend när den fått pågå ett tag, kräver enorma resurser. Särskilt när människor inte vill. Islamister och kriminella styr de här enklaverna nu. Inbillar ni er att de ska släppa makten ifrån sig frivilligt? Med hjälp av ‘krisgrupper’?

Professorn som inte skräder orden.

Stefan Holgersson, polis och professor uttrycker sin tvivel från en lite annan utgångspunkt: poliskåren har sedan långt före Eliassons dagar bara fokus på att fixa till en snygg yta, inte att åtgärda problem. Som han exemplifierar i sin skoningslösa kritik i artikeln i Dagens Juridik, så beskriver polisen plötsligt arbetet mot hedersvåld som framgångsrikt, efter att man ‘uppmanat alla poliser att anteckna sina misstankar om att sådant föreligger’, när de kommer till en brottsplats. Eftersom hedersvåld officiellt varit prioriterat sedan 2007 så kan man som Holgersson verkligen undra om det ska behöva ta tolv år att implementera denna självklara åtgärd – och att sedan beskriva detta som en framgång är ju magstarkt på en nivå som är bortom Losec.

Stefan Holgersson (bild från Dagens Juridik)

Holgersson har också noterat att polisen blivit ‘årtalstroende’ på ett sätt som påminner om Jehovas vittnen. Först var det 2015 vi skulle frälsas och alla problem skulle vara lösta, sedan ett år senare och rätt var det är, så blev det 2024. (och nu 2025, verkar det). Varje framflyttning sker utan att ägna besvär med att förklara vad som inte höll i den förra prognosen. Det är svårt att undgå att applicera Holgerssons observation även på detta nya samarbete i Stockholm. Jag ser framför mig hur på kammaren, talskrivarna sitter och ‘samarbetar’, redan här stöter man på problem. Med att tota ihop något som låter handlingskraftigt – men som även Mp måste vara med på (vilket låter som en direkt kontradiktion), eller åtminstone lite mindre verklighetsfrämmande naivt (fortfarande svååårt för Mp!), än de floskler man kom överens om senast (lär ha varit precis på håret att Mp kunde skriva under på dem: ‘Stödcentrum för ungdomar’ räddade väl enigheten). Och så ut i tidningarna, tajmingen är perfekt: ‘i Stockholm gör man faktiskt något medan Löfven bara fortsätter svamla!’ Tyvärr är mitt intryck (liksom gissar jag även Holgerssons) att det inte är så mycket mer bevänt med saken här som på regeringsnivån. Man har ju till sitt försvar heller inte samma verktygslåda. Men vore det då inte mer hälsosamt att tala om vad som behövs? Ibland har man faktiskt den rätten, hur lite ‘handlingskraftigt’ det än kan förefalla. Bättre än att ingjuta falska förhoppningar. Men jag antar att Mp hade sitt ord med i den lagen också – kritik mot en regering man själva sitter i är nog inte så populärt – är det grönblått styre i Stockholm så är det, regeringskritik får man låta bli.

Inga fler utanförskapsområden! På det kan vi i alla fall vara säkra!

Polisen hoppas kanske på att man ska få lugn och ro nu till 2025 (istället för 2024?). Om Holgersson har rätt så är det just så det kommer bli. Ingen tycks avkräva polisen något som helst ansvar för de befintliga problemen. Och Stockholmspolitikerna då? Hur kommer de ‘lösa problemet’? Eftersom man går arm i arm med polisen här, så kan vi nog utgå ifrån att man kommer bli överens om att stryka de tre besvärliga områdena från den svarta listanpå ett eller annat sätt. En lista som ju ingen kommun vill vara på. Om det bara går att hitta något litet guldkorn i statistiken som påvisar att man lyckats, eller i alla fall inte komplett misslyckats. Ja, ni kan utgå ifrån att det just nu pågår en kraftfull lobbying i alla kommuner som fått ett ‘utanförskapsområde’ på sin rena hals. Och om man inte lyckas fräscha till statistiken, så ska vi nog räkna med att polisens listor i fortsättningen istället hemligstämplas, för det om något har man ju lärt sig vid den senaste publiceringen: inga fler nu och hör sen! Så länge det inte brinner i varje bostadslimpa så lär vi redan ha sett det sista område i Sverige som utpekats på detta totalt politiskt inkorrekta vis. För enligt myndigheterna i det här landet är det inte vad som sker som är viktigt utan hur det ser ut på ytan. Och just i det avseendet är polisen en mönstermyndighet och förebild för alla andra. Inte för inte har man ju haft Dan Eliasson som RPC. Det verkar ha satt sig ordentligt.

Men kom ihåg detta: En organisation som aldrig avkrävs ansvar är heller inte lämpad för att ta det. Den dag vi väl börjar ställa krav på riktigt – och måtte det inte vara för sent då – så kommer det krävas att huvuden rullar. I mängder.

DN om Stockholms utsatta områden

Dagens Juridik – Holgersson

Publicerad Lämna en kommentar

Klarspråk: DN ställer borgerliga värderingar mot liberala.

Nu börjar DN oroa sig över att L ligger och sprattlar på kvalgränsen 4 procent. Mest för att man nu två mätningar i rad legat just under densamma? Eller är detta mest en åthäva för syns skull, för den ‘oberoende liberala’ tidningsdraken, eftersom man nyss skrivit en betydligt mer engagerad pamflett för att gjuta mod i de likaledes bottendraggande miljöpartisterna. Det skulle ju se illa ut om man inte åtminstone försökte visa samma entusiasm för Nyamko Sabunis parti. Och så var det ju detta med makten – om tre år senast hoppas man ju på ett omval av sittande regering och då kan en röst på L vara bortkastad – särskilt om man når över ribban, men inte ansluter sig till ‘rätt’ gäng. Som för den ‘oberoende’ ledarskribenten (Wolodarski?), naturligtvis är S. Om vi inte visste det innan så vet vi det nu.

‘Vad värderas högst: liberala idéer eller en borgerlig identitet?’

Artikelns underrubrik är exakt citerad. Sällan har väl DN-redaktionen avslöjat sina sympatier på ett mer flagrant sätt. DN anser på fullt allvar att dessa båda inte bara är två helt olika saker, utan gör sken av ett motsatspar. Resonemanget man för är förstås att en borgerlig regering där SD ingår eller som stöttas av SD skulle vara antiliberal. ‘Någon värdegemenskap mellan liberalismen och den populistiska nationalismen finns ju inte’. Däremot så mycket mer, tydligen, mellan liberalism och socialism, dvs en regering som stöds av V.

Säg det till de östeuropéer som var med och störtade ondskans imperium och du riskerar som bäst att få ett asgarv tillbaka. Det var de liberala och nationalistiska krafterna som tillsammans välte kommunismen över ända. Att de båda ideologierna skilts åt är helt och hållet ett missgrepp, svagsinta liberala som vilseletts av de kulturmarxistiska strävandet att riva nationalstaten. Det har man gått på i väst, och liberalerna i öst har fått plikta – för östeuropéerna vet hur viktigt det är att vårda sitt nationella arv. I själva verket samsas nationalistiska och liberala krafter utmärkt inom konstellationen SD-KD-M. Liksom inom partiet SD. Detta går utomordentligt, för motsättningen mellan en ideologi som säger att man bör vara stolt över sitt land och vårda sitt kulturarv och en ideologi som vill värna våra individuella friheter – den finns helt enkelt inte!

Den är en chimär uppfunnen av DN och sådana, vars våta dröm alltid varit att få känna sig liksom lite smått revolutionära och mysigt progressiva, fastän de inte riktigt vågat ge sig hän. DN som gör allt för att begränsa yttrandefriheten för alla som inte håller med dem är allvarligt infekterat från första till sista spalt av sådant tankegods och det är en skam hur man missbrukar ordet liberal – så till den grad att sanna liberaler inte längre vill förknippas med ordet; Ahlmark och Ohlin skulle vända sig i sina gravar om de visste.

Nu inskärper DN sin flumliberala position genom att 1. understryka hur bra och viktigt det är att Sabuni lovat stå kvar vid JÖK:en, 2. det är olyckligt att hon omger sig med så många som inte gillar JÖK:en och 3. det svaga väljarstödet just beror på detta. DN menar dessutom att det 4. vore ‘en riskfylld strategi’ att försöka vinna tillbaka de väljare som känner sig svikna pga JÖK:en. Att det bästa är att stå kvar vid den.

DN har utan tvekan hjälpt till att forma L:s och Björklunds ställningstagande för JÖK:en och ett socialdemokratiskt regeringsinnehav. Hade man velat, så hade man kunnat peppa L att stå emot. Istället gjorde man allt för att få C och L att förråda sina allianskolleger. Att detta var en björntjänst visar väljaropinionen tydligt, särskilt L:s väljare ansåg att detta var ett svek. Men DN har rätt på en punkt. Att Sabuni inte lyft opinionsmässigt beror på att hon velar och är oklar och att detta beteende – självgenererande – gör det till ett svårt och osäkert projekt att vinna tillbaka sant borgerliga väljare. Vad DN däremot har fel i är förstås hotet om att de 3,9 procent som f n stöder Sabunis parti genast skulle flytta över sina sympatier till C, ifall hon tydliggjorde en ambition att byta block igen.

Sabunis person och hennes, före partiledartillträdet, mycket tydliga borgerliga profil svarar säkert för minst hälften av sympatisörerna. Dessa riskerar hon förlora allteftersom i takt med att även de blir besvikna, (precis som redan skulle skett med en viss annan partiledarkandidat). Samtidigt som hon knappast vinner nya från det socialistiska block hon fortsätter att alliera sig med.

Vi ska på sätt och vis vara tacksamma över att DN fortsätter att leverera björntjänstråd åt det parti som har samma etikett som tidningen falskeligen anger som sin egen varudeklaration. Följer Sabuni råden, så velar hon vidare på samma icke-övertygande vis och fram till valet har nog de allra flesta av de sant borgerliga väljarna hunnit fatta konsekvensen. Eftersom absolut ingen kommer stödrösta på partiet så är de kvarvarande spillrorna dömda att åka ur riksdagen. Ett parti vars sympatisörer får plats på läktaren under Häckens hemmamatcher. Fler kommer inte att sakna det heller.

Men den sant liberala frihetsideologin kommer leva kvar. Inom den nya högern, M, KD – och SD.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ja, det är samma gamla lördagstidning jag saxat detta ur, den med fem förstasidesblänkare som visar att västerlandets framtid är dunkel, som bäst. Det räckte med att vända en sida för att hitta ännu mer obehagliga kryp att bekämpa. Jag kommer vända blad en gång till, så se upp. DS.

Publicerad 1 kommentar

En helt vanlig lördag 2019. Fem små tecken på västerlandets nedgång och kommande fall.

Mässlingen – vem tog hit den?

Mässlingen var så gott som utrotad i Sverige för tio år sedan – och i övriga Europa med. Nu är den på väg tillbaka med stormsteg. Att det är rädsla för vaccination som lett till att antalet fall i år hittills är över 90.000 och redan fler än förra året, det ger man övertygande bevisning om. Men varifrån kommer denna rädsla och misstro? Har antroposoferna blivit fler? DN:s stora uppslag nämner inte med ett ord det som är så uppenbart för alla som kan tänka lite själva: det handlar om de stora flyktingströmmarna med människor som är analfabeter, som ofta saknar grundläggande kunskaper i hygien och som av religiösa orsaker säger nej till läkarvetenskapen. Och det handlar förstås också om hur vi mött dessa. Utan ens att försöka upplysa dem, än mindre ge dem rimliga incitament, varken morot eller piska. Alldeles utan krav. Alla kulturer är ju lika bra. Och att säga något ofördelaktigt om dem som kommer hit är ju ofint och vem vet, kan leda till främlingshat. PS. Nej, mässlingen är tyvärr inte det värsta som passerat över den – för människor – karantänslösa gränsen. Multiresistenta bakterier är ett många gånger större hot. Sen får vi se hur det blir med ebola.

Trump eller Löfven – vem tror ni DN vill bevaka?

Björn af Kleen skriver ännu en av DN:s oändliga tirader om Trump och även den förtjänar tydligen en blänkare på förstasidan. Jag känner mig verkligen trygg i en sak och det är att om Trump verkligen gjorde något kapitalt felaktigt så skulle han aldrig komma undan, med hela världens vänsterliberala press emot sig. Värre är det med bevakningen av vår egen regim; DN har inte med ett ord berört de omfattande förändringarna i regeringen, där en trojka med vänstertanter försvunnit och det – som av en händelse – börjat glunkas om Löfvens avgång, samtidigt som ett par gråsossar med förhållandevisoanfrätt rykte påstås vara kronprinsarna. Medan Ygeman och Morgan fortsätter lura i vassen. Att inbilla sig att detta inte skulle vara en plan i att möta väljar flykten till SD är ju direkt naivt, men DN låtsas som ingenting, man ställer istället lydigt upp för att ge S den textreklam man är ute efter. Så mycket är det bevänt med den påstått oberoende liberala hållningen. Platt på mage inför makten, sådan är svensk traditionell media, än mer idag än någonsin förr.

Med flygbränsleskatt kommer världen bli mer isolationistisk. Det ger Greta en billig poäng och svenska staten skatter. Samt öppnar för regionala stormakter.

För 75 år sedan skrevs ett avtal om beskattningsfri bensin på internationella flygresor. Tanken var förstås utmärkt. Vid andra världskrigets slut förstod man att vi behövde komma närmare varandra, för att undvika att katastrofen inträffade igen. Insikten är att avstånd inte längre sattes i kilometer utan i tid – och framförallt pengar. Få av oss har som Greta den tid det tar att åka båt över till Amerika. Ännu färre får som hon ekonomisk uppbackning av en miljardär. Att man nu med största sannolikhet snart lär börja beskatta flygbränslet kommer förstås få stora följdverkningar, men eftersom de flesta är så långsiktiga och är trender som redan har pågått ett tag, så lär vi inte ens tänka på dem. T ex att USA isolerar sig alltmer, och varför en liten nation som Sverige återigen blir mer beroende av de europeiska stormakternas välvilja och hugskott. Många av oss kommer dra in på utlandsresandet. Sverige lär nämligen sin vana trogen, sätta skatten högre än några andra – en ‘win-win’ – såväl för staten som de heliga klimatmålen! Greta kommer se det som en seger, samtidigt som politiker som Peter Eriksson (Mp) kommer fortsätta att resa till Skottland för att spela golf. Han har nämligen råd, och det är ju vad som verkligen betyder något, när det gäller vår ‘klimathänsyn’, även de (sken-)heliga miljöpartisernas. På 75 år har vi därmed försnillat ännu en av de viktigaste lärdomarna som kriget en gång gav oss; vidsynthet har fått ge plats för småskuren dumhet, klimatreligion och den djupa statens oändliga rofferi.

Svenska Akademin – från ett av Sveriges starkaste varumärken till utskrattad pinsamhet.

Att man nu ska hitta ny nobelpristagare i litteratur med extern hjälp är nästa tecken på hur vi gräver vår egen grop. Efter 18 (sic!) anklagelser fälldes ‘kulturprofilen’ för en våldtäkt, inte bara mot sitt ord och utan all form av teknisk bevisning. Dessutom var det på sju år gamla minnesbilder, vars enda objektivt fastställbara och verifierade detaljer talar rakt emot det självutnämnda offrets berättelse. Kuturprofilen må ha varit en svinig äktenskapsbrytare och manschauvinism av rang, men att han kunde utnyttja sin position för så dubiösa syften beror helt rått på att såväl attraktion som cynism var ömsesidig – kvinnor har i alla tider attraherats av män med makt, det är biologiskt. Det var när han inte längre hade denna makt som han – och det svenska rättssamhället – kunde offras i häxjakten. Vad metoo, vår egen lilla franska revolution, tagit mer för skalp? Vad sägs om en av de främsta svenska kulturinstitutionernas heder och ära? Världsryktet har förvisso skamfilats av diverse poltiskt korrekta pristagarval, men när man behöver en överförmyndare för att utföra sin ute i världen så uppmärksammade symbolhandling, ja då riskerar vi att slutgiltigt ha gjort oss av med ännu ett av de viktigaste svenska varumärkena. Man skrattar åt oss där ute. Men snart har man bara glömt oss.

Svenska Interkulturella skolan – en skamfläck i 20 år – och inte ens nu vågar man ta ordet islam i sin mun.

DN gör för andra dagen en stor grej av sitt ‘scoop’ avseende oegentligheterna i ‘Svenska interkulturella skolan’. Brott som försiggått i två decennier och som skolinspektionen sett mellan fingrarna med, trots rapporter inte bara om ekonomisk brottslighet och statliga bidrag som gått direkt till Irak, utan också om elever som farit illa, religiösa trakasserier mot flickor som inte burit slöja. Detta senare får anses vara en plausibel förklaring just till varför SI inte sagt något. Det handlar ju om ISLAM. Ett ord som jag genom hela DN:s nätraportering medelst sökning kan konstaterar saknas även nu. I läsarkommentarerna ondgör man sig istället över friskoleväsendet i allmänhet och religiösa sådana i synnerhet. Utan att behöva nämna ordet ISLAM. Och vilket ‘scoop’ sen! Ska DN försöka övertyga mig om att detta kommit dem till kännedom nu? Efter massinvandringshysterin som har varit? Mångkulturfrämjandet? IS-återvändarnas hemkomst? Gymnasielagen? Valet 2018? Anhöriglagen? Nu när allt, så att säga, är på plats – och svårligen låter sig göras reversibelt? Är det inte mer sannolikt att DN samlat alla tips och vittnesmål på hög till den dag då det ansågs tillräckligt politiskt korrekt att berätta? Som alibi för tjugo års tystnad?

PS. Nej jag köper verkligen inte DN, hur den hamnat på vår köksö är oklart och jag vill inte veta. Ibland är det för tungt att öppna tidningen, det räcker ju med ett ögonkast för att inse hur illa det fortfarande är, både med DN och resten av världen. Ingen vändning synlig i horisonten ännu.

Magnus Stenlund


Publicerad Lämna en kommentar

När sossarna backar. Det är då deras kvaliteter kommer fram.


Jag kan inte låta bli att imponeras över den paradoxala flinkhet, med vilken sossarna parerar och omgrupperar inför den nya verkligheten – d v s den politiska verkligheten = den som räknas för den som vill behålla makten.

Om de kommer att lyckas även denna gång är skrivet i stjärnorna, men de gör sannerligen vad de kan och visar en flexibilitet och proaktivitet som inget annat svenskt parti är förmöget till. Det senare är förstås till stor del förklarat av att medias kritiska granskning inte skulle tillåta borgerliga partier att göra sådana taktiska manövrar. Medan S har alla kontakter som krävs för att få medierna att lydigt ställa upp och se till att stötta omsvängningen.

Vad man nu håller på med är dock inte några bondeoffer. Silkessnöret för en hel trojka identitetspolitisk hårdvara (kvinnor), som råkar vara hatobejkt för alla till höger om liberalerna. Först försvann den Svarta damen, Margot Wallström. Inte bara de vänstermarinerades favorit utan med stort stöd i stugorna – fd trolig partiledarkandidat efter Löfven och den som mest notoriskt motarbetat alla regeringens försök att komma till sans i massinvandringsfrågorna.

Sedan skickas den svarta springaren Ylva Johansson till Bryssel, där hon förvisso kan göra ännu mycket större skada irl än vad hon lyckats med här hemma – men inte rent politiskt, och det är ju vad som räknas (se ovan). Få kommer ha koll på vad hon sysslar med – om hon nu får jobbet (måste fört klara att memorera rätt svar till nästa utfrågning). Annars får man väl göra ambassadör av henne.

Och så blir Annika Strandhäll lägligt nog Svarta änkan. Förvisso tragiskt med sambons bortgång, men vad hindrade henne att ta en ‘paus’, som Amanda Lind? Lukrativt och identitetspolitiskt helt korrekt. Med tanke på hur nära hon var att skickas ut av riksdagen för ett år sedan och vilken enorm belastning hon varit, så visar ‘hennes’ beslut, att man lär ha letat efter andra ursäkter, innan nu detta råkade inträffa.

Noteras bör att MSM inte ens antyder att någon av avgångarna skulle vara ofrivillig. Det skulle ju vara ofint. Samtidigt börjar det glunkas om att Löfven själv också ska avgå. Det ska han ju förstås någon gång, men nog har hans ställning som lättmanipulerad nickedocka varit alldeles perfekt för intressena bakom honom, ända tills nu? Shekarabi fördes fram som en tänkbar kandidat för någon vecka sedan, och så Damberg då. Båda hör till partiets högerflygel och är bland skurkregimens minst belastade.

Och detta är ju vad som känns så märkligt, om man tänker efter. Det är ju Ygeman och Morgan som gjort mest väsen av sig. Varför nämns inte de båda som kandidater? Så sent som för ett halvår sedan hade de garanterat betydligt lägre odds som kronprinsar än Shekarabi och Damberg. Men det är just det. De är lika avskydda som den nämnda damtrion, om inte mer. Med all rätt. Särskilt Morgan skulle upplevas som ett rött skynke för de flesta ‘gråsossar’. Med honom som ny partiledare skulle garanterat partiet tappa tio procentenheter till på en dag, oavsett all ‘laglojalitet’. Och gråsossarna är faktiskt fortfarande tillräckligt många för att man måste lyssna på dem nu, så allvarligt är läget.

Naturligtvis så är detta: 1. en omsvängning under galgen. Att gå åt höger igen! Precis som man var på väg att göra för ett år sedan? Men då blev de stora uppslagen i DN med Magdalena Anderssons och Shekabis massinvandringskritik och mångkulturskepsis inte direkt någon succé. Vindflöjeln Löfven med alla sina vänsterministrar bakom sig, skulle han kunna vända? Knappast. Och när plan B, övertalningen av Annie Lööf, istället fungerade så bra, så växlade man spår i tysthet.

Detta är också denna gång, som alltid: 2. en rökridå. Men en väl förberedd sådan. På det här sättet kan ett nytt persongalleri ta över, som med större trovärdighet kan säga vad Löfven redan sagt om sina ‘krafttag’. Och gråsossarna är ju godtrogna till en grad som är svår att förstå för en utomstående. För många av dem är röstsedelfrågan uppenbart helt känslomässig. Som ett fotbollsfan som i hela sitt liv stått på Norra Stå och hejat på AIK och som nu måste välja DIF, om han ska få vara med att fira nytt guld. Nej, han lär inte byta.

Jämförelsen är relevant trots att den inte borde vara det: själv följer jag med laget i mitt hjärta ned i division 3, om så – gud förbjude – skulle ske, hur smärtsamt det än skulle vara. Men inte f-n röstar jag på L bara för att de en gång i tiden hade en par bra partiledare (Ohlin och Ahlmark)! Men gråsossarna ser inte skillnaden. Deras ‘lag’ spelar grisfotboll och vinner bara på tveksamma straffar. Det är klart att de fortsätter stötta det! De verkar inte fatta att detta spelet handlar om deras pensioner och om sjukvården. Och deras barns skolor och personliga säkerhet. Och när sportchefen bytt bort alla floppande stjärnor och (nästan) lovat att även tränaren ska bytas ut, så måste man väl få hoppas att det ska bli bättre nästa år?

Personligen är jag övertygad om att sossestrategerna just nu jobbar för att snabbt spela av en dålig hand, så här i ‘silly season’. Jag tror man t o m helt kallt sparar sitt bästa krut när det gäller att vända opinionen. Man hoppas att folk ska tjata sig trötta om kriminaliteten och att det med tiden blåser över, trots att ingenting egentligen görs eller blir bättre. Samtidigt som man nu återigen låtsas ‘ta krafttag’. Då har man ju gjort sitt och det nya normala reduceas till ett beklagligt faktum; i kränkthetens paradis är ju inkompetens bara något fint.


Nej, man nämner förstås inte vad som är pudels kärna. (Ni vet vad). Det skulle öppna alla fördämningar (vilket kan anas ändå är på väg att ske). Men att man varit villiga att offra så pass mycket ändå, både hjärtefrågor och hjärtevänner, visar vilken närmast osannolik betydelse m a k t e n har för sossepartiet. Men riktigt alla har inte offrats. Morgan & Ygeman lurar fortfarande i kulisserna; med de båda tornen kvar på brädet väntar man bara på rätt tillfälle att göra sina drag. D v s när gråsossarna har gått i den vanliga fällan.

Jag säger inte att strategerna kommer lyckas. Ur s-synvinkel är läget prekärt. Verkligheten – den enda fiende de inte vet hur de ska hantera – kommer av allt att döma bli för svår den här gången. Den kommande katastrofen, dess självförvållade orsaker och misslyckandet i att möta den har nog till slut blivit alltför svårt att dölja. Jag hoppas verkligen att det är så. Vilket ju innehåller fröet till ännu en paradox: hoppet om att krisen ska bli tillräckligt svår för att rensa bort parasiterna. Många är de oskyldiga, som då samtidigt kommer tvingas lida. Men hellre det än en halvmesyr som gör det möjigt för dessa hänsynslösa maktspelare att sitta kvar och få chansen att förstöra ännu mer. De vill gärna ta den.

Kvaliteterna är förstås inte jämförbara på allvar. Och både empirin och min egen övertygelse säger att de är närmast komplett omvänt korrelerade med varandra. Men tänk ändå, vilket formidabelt och i sann mening statsbärande parti sossarna faktiskt kunde ha varit än idag, om de lika lyhört och skickligt tagit itu med landets och det svenska folkets verklighet – så som de hanterar det politiska taktiserandet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Expressen

Publicerad Lämna en kommentar

SD snart största partiet. Bara exakt 50% av väljarna är fortfarande idioter.

Wow, svenska folket! Nu är bara exakt en av två väljare för den mest inkompetenta och korrupta regim vi haft i modern tid. Hur mycket fler brott behöver ni för att sparka den? 

Visst det är ett fall framåt. SD närmar sig S i opinionen. Bara 1,5% skiljer. Det bästa med detta är nog att det är en bekräftelse på att folket inte är helt immunt mot den verklighet som tränger sig på nu. Och i takt med att mörkret sprider sig över Sverige finns det ju bara en väg väljaropinionen i så fall kan gå. Det visste vi väl iofs, men det är ändå skönt med en bekräftelse – äntligen.

Som det ser ut nu finns det en riksdagsmajoritet för regeringsskifte. Men. Det ändras om L får 0,5% stödröster. All optimism om svenskarnas tillnyktring måste därför tyvärr dämpas något. Bara 47,4% vill rösta på rätt block och bara 22,4% har fattat hur otillräcklig även M:s och KD:s politik är för att rensa i all röra som man ställt till med. Inte ens SD talar högt om repatriering. Och precis alla tycks ha gått på klimatbluffen. Är det för övrigt någon som har ett program för att stävja domstolsaktivismen? Kommer SD kunna få med sig KD och M på att göra rent hus i PS? Om alla fattat det här så skulle AfS och MED vara de två största partierna. Nu är de osynliga i opinionen.

Och framförallt: exakt 50% av väljarna favoriserar fortfarande något av den mest vänsterextremistiska, korrumperade, infantila och rent av suicidala regering som något västeuropeiskt land haft i modern tid. Det är ett gravt underbetyg åt svenska folket att det ska behöva gå så här långt, utan att fler fått upp ögonen. Hur kan fortfarande varannan väljare tycka att detta är bra?? Det är ett sant mysterium. 

Jag är ledsen om jag härmed ser glaset halvtomt istället för halvfullt, men det är ju uppenbart att det måste hända ännu mer vidriga saker för att bilda en säker majoritet mot vansinnet, och det enda vi kan hoppas på är just att detta onda faktiskt kommer att hända. Inte så mycket att fira direkt egentligen. 

Men visst måste man ändå försöka se ljusglimtarna. Det får bli lite extra fredagsmys med äppelpaj och äkta vaniljsås imorgon.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/e8mweR/rekordhogt-stod-for-sd–knappar-in-pa-s?fbclid=IwAR1q-NyuPm0Q2YuZlf9c2hogKpqKjloVlDtTq2rWU2j3-wY28ASy2FeBN-U