Publicerad Lämna en kommentar

Stasivänstern har uppsåt, vi måste sluta samla bevisen på hög om vi vill göra något åt det.

I ett djuplodande reportage om murens fall för trettio år sedan, av Lina Lund, DN:s Tysklandskorre, så får en stasifånge och en stasiinformatör förklara, 30 år efteråt, vad de tror är anledningen till att människor väljer att bli det ena eller det andra. Båda säger sig övertygade om att det ligger i personligheten. Medan fångarna var individualister, så var deras väktare trygga i hierarkin, okritiska till de order de fick och som de oftast lade sig vinn om att följa både energiskt och entusiastiskt. Oliktänkande fängslades, torterades och avrättades för sina åsikters skull, ibland kanske bara på blotta misstanken – den östtyska rättsstaten var inte så noga med sådant. Informatörerna ansåg sig förstås inte själva vara onda, men de utförde handlingar som vi alla skulle definiera som onda och de gjorde det fullt medvetet. För oss individualister så kan det här vara svårt att ta till sig.

Vi vill tro gott. Vi är uppfostrade så. Redan där har vi förlorat.

Och det är här kärnan i problemet ligger; när vi bemöter och bekämpar vänsterns åsikter gör vi det som om de som hävdar dessa var skapade precis som oss. Vår referensram kräver det av oss. Vår känsla för fair play. Och vår vanligen någorlunda välvilliga perception av hur världen och mänskligheten ser ut – vi vill inte vända upp och ned på den, för det skulle riskera att göra oss till olyckliga misantroper. Allt det här är förstås även det en del av hur vi har blivit indoktrinerade att fungera. Det är fint att vara filantrop, som Jesus, jultomten – och Marx och alla hans i Robin Hoodanda glatt välfärdsfördelande efterföljare. Att tänka ont om andra är ju däremot att misstänkliggöra sig själv – ‘takes one to know one’.

Därför vill vi så gärna inbilla oss att det bara är en fråga om villfarelse när vänsteristerna löper amok. Att de kan ‘botas’ och omvändas. Vilket hade varit en rimlig utgångspunkt, om det handlat om något annat än djupa mindervärdeskomplex rotade i barndomen, ärvda eller tidigt tillägnade mobbarpersonligheter eller, ibland, ren sadism. Jag har sett det otaliga gånger i kommentarsfälten. Hur en värdekonservativ staplar pedagogiska argument, som sedan ignoreras av hans vänsteropponent; för att besvaras med en glidning, upprepande av det tre- eller fyrfaldigt överbevisade och sedan ännu ett osant eller illa underbyggt påstående. Varpå den värdekonservative, under påtaglig irritation, upprepar sina argument, något omformulerade, samt besvarar det tillkommande med tre nya. Vänsteropponentens svar är kanske en femtedel så långt och tar säkert bara en tiondel av tiden att hafsa ihop. På detta sätt kan ett troll m a o tvinga högerdebattörerna att lägga ned åtskillig energi till absolut ingen nytta. Trollet gnuggar händerna i förtjusning, särskilt när hen lyckas få sin motståndare att tappa humöret och säga något dumt; då går det att blockera denne från gruppen. Att vänstertrollet övertygas eller omvänds händer inte. Det kommer inte gå på tusen år – inte med ord och sakskäl. Deras övertygelse baseras inte på rätt och sanning, utan på kollektivets överlägsenhet som gödkrok för dem själva, för att skapa sig en karriär och metod för att överleva.

Amerikanska journalister mot yttrandefrihet

I USA, där den nya stasivänstervågen startade, har det gått minst lika långt som här. Det som började på universiteten har nu tagit över media på samma sätt. Amerikanska journalister och redaktörer i stora tidningar stöder allt oftare yttrandefrihetsinskränkningar öppet. I en heltäckande översikt beskriver John Tierney, City Journal, hur en systematisk slagsida har skapats i den förment objektiva rapporteringen, med syfte och effekt att endast politiskt korrekta vänsteråsikter ska nå fram till allmänheten. Och man har lyckats riktigt bra. Som ett av många exempel: av de större tidningarna var Wall Street Journal ensamt om att beskriva hur journalisten Andy Ngo blev grovt misshandlad av Antifa-supportrar i samband med att han gjorde en nyhetsbevakning i Portland av en liten demonstration för mansrättigheter. Ngo hade tidigare ådragit sig Antifas vrede genom att göra reportage om deras våldsaktiviteter utan att göra de vanliga ursäktande beskrivningarna avseende deras förment goda syften. Överfallet i Portland innefattade bl a sparkar och slag mot huvud och knivskärning i ansikte och öron. Ngo drabbades av en svår hjärnskakning och hade lika gärna kunnat vara död. Det var en ren hämndaktion och journalistkåren brukar vara mycket enad i att fördöma sådana övergrepp mot sina egna.

Andy Ngo.

Den postmoderna amerikanska pressen ignorerade istället händelsen helt, eller valde att skylla den på ‘extremhögern’, som med ‘sin’ demonstration varit ute efter våldsamheter. ‘Ngo fick vad han förtjänade’. Relationen, två dussin demonstranter som överfölls av 400 vänsteraktivister, beskrevs inte. En helt grundlös anklagelse i en tidning, där Ngo påstods ha deltagit i liknande våldsaktiviteter riktade mot Antifa, spreds sedan okritiskt – systematiskt avsiktligt så klart – i andra medier. Jämför gärna taktiken med hur svensk media var snabba med att sprida ETC:s ‘expertdom’ avseende Swebbtv, som ‘en del av vitmaktrörelsen’, efter intervjun med Leif Östling. ‘The Committee to Protect Journalists’ som regelbundet rapporterar övergrepp mot journalister nämnde inte misshandeln alls. En förment heltäckande artikel avseende årets incidenter handlade istället om en rad journalister som kände sig hotade av extremhögern, utan att någon av dem faktiskt utsatts för direkt våld.

Postmodern stasivänster väjer inte för våld – det gäller även the Guardians och Huffposts reportrar.

Våldsmetoderna – om de kommer från vänster – anses i själva verket fullt legitima enligt en stor del av journalistkårens medlemmar. En expert på nätextremism, Eoin Lennihan, sammanställde ett antal journalisters regelbundna närvaro på Antifas sajter, med deras skriverier, och konstaterade att det helt saknades negativa vinklingar i dessa. Det handlar om tongivande reportrar från The Guardian, The New Republic och HuffPost. Artikeln ledde till att Lennihan genast sorterades in bland högerextremisterna enligt Colombia Journalism Review, där man skrev en fullständigt osaklig artikel om saken, utan att beröra Lennihans slutsatser med ett ord.

Total brist på konsekvens: högern sparkas för bekantskaper, vänstern sitter kvar trots grova rasistiska uttalanden

Konservativa journalister ska sparkas, bloggare med högeråsikter blockas och bli ‘deplatformed’ på Twitter och Facebook och ‘avmonetariseras’ på Youtube. Detta är vad de unga progressiva journalisterna arbetar för. Och de är hyperaktiva, som mördargetingar behöver de bara en utandning koldioxid från höger för att genast gå till anfall. Det tog sju timmar innan Times hade sparkat Quinn Norton, en libertarian, för att hon umgåtts med en nynazist (men bevisligen alltid hade tagit avstånd från dennes politiska åsikter). Sarah Jeong, anställd på samma tidning, vid samma tid och inom samma område, men ‘proggressiv’, hade twittrat flera uppenbart rasistiska åsikter om vita: “#CancelWhitePeople”; i en annan förutspådde hon att vita skulle utrotas och att “This was my plan all along.” Jeong sparkades däremot inte. Här kan vi jämföra med Sverigechefen på XXL som fick avgå direkt efter att ha haft privata åsikter på nätet om klimat-Greta, medan Johanna Frändén på Aftonbladet, som i sina twitter längtar efter att klimatrörelsen ska bli militant ‘på riktigt’: “Och som jag längtar.” Frändén har inte ifrågasatts öht och sitter kvar på AB.

Samröre med offren som drabbats samlar också pöbelhopen. En man som friats från våldtäktsanklagelse men förlorat sin karriär fick ett uppslag i The New York Review of Books. Varpå även redaktören Ian Buruma sparkades, inför hot om indragna annonser – men framförallt ställd inför ett uppror ibland den unga personalen. Tierney visar tydligt hur det finns ett obevekligt mönster; man nöjer sig inte med pudlar, först när blod spillts är pöbeln tillfredsställd – och den glömmer inte; de fällda offren är oförlåtligen dömda att söka sig en inkomst i någon annan bransch, som dessutom måste ligga helt i medieskugga, för annars riskerar arbetsgivaren snart bojkott. En av de tydligaste effekterna av det här är också ett mycket skevt könsmönster. Det är unga kränkta kvinnor som dominerar på redaktionerna. ’25-åringar vars C-uppsats är i genderproblematik’, som en anonym veteran på Washington Post uttryckte det.

Unga kvinnor förlästa på genusretorik har tagit över redaktionerna även i Sverige.

Unga kvinnor varav en höggravid att skylta särskilt med. Samt en man i bakgrunden.

Vi ser även här exempel på samma trend i Sverige: när DN stolt tillkännagjorde nyanställda hösten 2017, så var det ett myller av unga kvinnor på bilden och en enda man. Ett annat exempel är publicerade författare senaste året: 75% är kvinnor. Det är naturligtvis resultatet av flera faktorer, men en viktig sådan är att statliga Kulturrådet i sin bidragsgivning främjar ett rättighetsperspektiv: ‘mångfalds-, jämställdhets-, hbtq- och tillgänglighetsperspektiv’. Fler kvinnor än män tenderar att ha åsikter som överensstämmer med de politiskt korrekta värderingarna, som också säger att det är mer politiskt korrekt att ge ut kvinnor än män. Litteraturstödet kan vara som mest 70.000:- per bok, vilket kan tyckas vara av måttlig betydelse, men eftersom förlagsbranschen lider av konstant låg lönsamhet, och det viktigaste handlar om att täcka av risken för förluster, så är en grundplåt på detta belopp ofta skillnaden mellan att våga publicera eller inte. Att en stor och växande andel av författarna samtidigt aktivt verkar för att bojkotta andra från att delta på bokmässor, och ser till att Amazon nekar att upplåta sin plattform för oliktänkande (höger) – den principiella inkonsekvensen är förstås i allra högsta grad medveten.

Tierney about MSM*s reporting of the beating of Ngo. FOX News claim that Antifa put rapidly congealed concrete powder in the milk shakes thrown at Ngo and the men’s rights activists was never proven. that ‘fake news’ became MSM main focus to cover.

Taktiken är solklar: skoningslös repression mot allt och alla som uttrycker åsikter eller information som går emot det narrativ som vänstern har satt – och som givetvis samtidigt gynnar den egna gruppen kollektivt. Även den mest bristfälliga journalistik kan botas med politisk renlärighet. Det omvända är däremot närmast omöjligt, i Sverige har vi väl bara Janne Josefsson, som lyckats göra sig untouchable genom sin professionella förmåga. Tierney ser det viktigaste hotet i just den rädsla som på detta sätt inympas i dem som är kvar på redaktionerna. De satta exemplen har fått avsedd effekt; det är mycket få som vågar skriva någonting som ens andas högeråsikter eller är till stöd för sådana. Ingen vill hamna på svarta listan.

Vänstern är kollektivistisk och hyllas av personer med en personlighetsläggning som inte har problem med att sätta målen före medlen, oavsett vilka konsekvenser detta innebär för de politiska motståndarna. Man tycker inte att man är onda, även när människor förlorar sina jobb, när karriärer läggs i ruiner eller familjer splittras. Inte ens när de politiska motståndarna utsätts för fysiskt våld backar man. Tvärtom. Istället för att ursäkta en hashtag som #CancelWhitePeople bör vi ta den på djupaste allvar. De här människorna var som barn bland mobbarna på skolgården. De får en kick av att befinna sig i den här gruppen. Några av dem också av att plåga sina offer. Det är ofta de sistnämnda som går i täten och vi måste inse att de inte är sunda, att de inte går att omvända. De är inte som oss. Likafullt utgör de en betydande andel av den mänskliga befolkningen, vi är nämligen ett flockdjur och de grupptänkande ynkedomarna har hittat en förvånansvärt välfungerande överlevnadsstrategi, som kompenserar bra för alla andra brister, och som bara hjälper till om de skuller råka vara begåvade, vilket en del av dem faktiskt är – kollektivistisk läggning styrs av personlighet, inte intelligens. Kollektivisterna är alltid benägna att gömma sig i lynchmobben, de hamnar oftast som alltid på den vinnande sidan, oavsett vilken denna är, för i grunden är de principlösa och deras högsta önskan är förstås att styra massan, men om inte det går så vet man att den tryggaste vägen dit är att vara makten till lags och dess lydiga verktyg.

Orwell visste vad ett Sanningsministerium är. Det gör dagens stasivänster också.

De här människornas naturliga feghet gör dem lätta att hålla ordning på, att ‘manipulera’ om du så vill. De saknar ryggrad, men är hyperkänsliga för verklig makt och förmåga att utöva den. De njuter av att se en impotent motståndare, som lamt försöker tillmötesgå dem och så länge som de inbillar sig att de har makten bakom sig känner de inte minsta tvekan i att slå ned på dem som går dem emot. Men om de är i minoritet så blir de rädda och försagda. De saknar ju sakargument och det vet de innerst inne, det är därför vänsterretorik är så fylld av glidningar och teorin bakom så svårläst. Få med sunt förnuft orkar ta sig igenom ordbajseriet och luftpastejerna, men det är dem som inte läser det finstilta som blir lurade. Kollektivisten bryr sig inte om den verkliga innebörden i ord som antifascism, mänskliga rättigheter, jämlikhet, demokrati. För dem är allt ett spel, och orden är till för att bändas till oigenkännelighet, så att de främjar gruppen och rörelsen.

Varje gång en värdekonservativ blir tvingad att kalla sina motståndare för antifascister så vinner de en seger. Genom införandet av s k positiva mänskliga rättigheter, som innebär att en individ kan ställa krav på att andra människor arbetar och betalar för denne, så har även denna vackra term korrumperats. Jämlikhet i utfall är naturligtvis den mest flagranta formen av kryptomarxism, något fullständigt annat än ett samhälle som skapar jämlika möjligheter. Och när t o m SvD vill inskränka yttrandefriheten ‘för demokratins skull’, så har vi gått hela varvet runt. Och sanningen är en total chimär. Om detta stycke hade beskrivit en vänsterists åsikter, så hade denne inte haft minsta problem med att sätta citattecken runt alltihopa och kallat det för kloka ord från Dalai Lama – förutsatt förstås att risken att bli avslöjad vore liten eller minimal.

Vilket den nu också i allt högre utsträckning börjar bli. Med media som konsekvent vägrar eller inte vågar skriva någonting som ligger i högerns intresse, så låter man ‘Dalai Lama’ stå utan konsekvenser. Den som sedan vågar påpeka lögnen blir ännu en lovlig måltavla, ännu en dissident. Personlighetstypen är vad som förenar postmodernism med islamism; man må ha helt olika mål, men medlen tilltalar båda ideologierna, liksom den initala effekten: västerlandets undergång och fall. Så länge som vänstern fritt kan översätta vad som händer i världen till Aktuellts reportage om alarmerande klimat, oacceptabel ojämlikhet mellan svenska kvinnor och män och fruktansvärda förhållanden för barnen som flyr från Syrien, så är det också vänsterns narrativ som styr politiken.

Det här går helt enkelt inte längre. Vi måste ta bladet från munnen. MSM måste i grunden saneras från den nya stasivänstern. Det handlar om hela det västerländska samhällets överlevnad.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

My article is almost in full based on the very significant article in City Journal, thus in English. I elaborate on the conclusions and my main point is that MSM must be fought with gloves off. There is no middle ground, the leftist views and methods are too extreme, too supressive. Defined objectively, their collectivism ideology is evil and we must acknowledge the fact that it is no coincidence that people chose to be Stasi-leftists; it is not by chance. These people just doesn’t think like us – the crusial difference is that they do not recognize individual’s rights as a priority before the group’s, collective’s or the state’s. That makes it possible for them to take actions that are pure evil, without considering themselves being evil. People with these personality traits are most likely tinged very early, or born with these traits. The are most likely to be found among the bullies at the schoolyard, and they will never change their mind, when confronted with facts and arguments. The only way we can make them see the light is to take the power away from them. Stasi-leftists must be shaken out from MSM. Otherwise the western society is doomed.

Publicerad Lämna en kommentar

YO – Yttrandefrihetsombudsmannen är född.

Yttrandefrihet kan bekämpas på många sätt. Ett är att okynnesanmäla gamla tanter för förtal. Den s k Näthatsgranskaren, Tomas Åberg, har satt detta i system. Det är mycket sinnrikt uttänkt. Istället för att ge sig på Joakim Lamotte som på sin blogg sprider information (som är fullständigt sann) om Tomas Åberg, så ger sig Åberg på dem som delar denna information. Upp till ett halvt basbelopp, vanligen 19.000:-, vill han ha för inte gå till domstol. Tanterna, som oftast inte har varit i en domstol i hela sitt liv och som hör till den allt mindre grupp människor i Sverige som fortfarande har respekt för både lagen och polisen, drabbas ofta av sådan panik att de betalar direkt. Alternativt driver Åberg saken genom att stämma, för att visa att han menar allvar och skaffa referenspraxis. Ett antal sådana mål pågår och några har avgjorts, sorgligt nog hittills till Åbergs fördel. Det senare beror sannolikt inte främst på domaraktivism, utan på att ingen av tanterna har sett till att skaffa sig bra rättshjälp, sådan kostar ju nämligen en hel del, och alla känner heller inte till att de också normalt kan få en del av kostnaden betald ur hemförsäkringen.

Yttrandefrihetsmannen – rättshjälp pro bono i principiellt viktiga mål

Men nu är det dags att sätta stopp för den här cyniska verksamheten. Det är en av uppgifterna som den nyinrättade Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) har åtagit sig. Ordförande Ola Bengtsson är pensionerad advokat och huvudsakligen den som kommer lägga tid, pro bono, för dessa fall och liknande behjärtansvärda ändamål. Det handlar om att vinna prejudikat i s k förenklade mål avseende förtal; bl a så att man inte ska kunna driva tusentals identiska processer för vad som stammar ur samma ursprungshandling. Vad gäller s k NGO:s (privata aktörer finansierade av staten för att sköta myndighetsliknande uppgifter), sådana som Näthatsgranskaren, så är det också viktigt att det fastslås att dessa är offentliga personer som måste tåla i princip allt sådant som sägs om dem så länge det är sant – allmänheten har rätt att få veta om någon t ex skulle vara djurmisshandlare eller pedofil; de betalas ju av skattemedel och vi måste få hela bilden klar för oss; om de har den vandel som krävs. YO ska genom Ola alltså försöka dra en gräns mellan NGO:s och kändisar i största allmänhet, som inte räknas som offentliga personer och därför har rätt till större privat sfär, så långt kändisskapet medger. Det ska nämnas att YO också har fått kontakt med fler jurister som lovat hjälpa till och att vi hoppas att ännu fler vill engagera sig – både för att ge rättshjälp i enskilda fall, men också för att driva principiellt viktiga frågor. En ännu större uppgift än förtalsfrågan är en reformering av Lagen om hets mot folkgrupp, (LHMF), som idag inte bara luckrar upp yttrandefriheten i största allmänhet, utan även tolkas av domstolarna på ett sätt som diskriminerar medlemmar av den etniskt svenska majoritetsbefolkningen. Generellt, men också i situationer där sådana de facto befinner sig i minoritet; t ex i utanförskapsområden, där ‘svennar’ och ‘svennehoror’ kan behandlas på ett sätt som lagen inte skulle acceptera om det hade gällt invandrare.

YO ska arbeta internationellt

Tongivande i arbetet med YO:s tillkomst ska nämnas Öystein Rönne, Åke Thunström, Daniel Svensson, Tage Perntz, Per Borg, Pär Tysklind och säkert fler som jag just nu glömt. Även jag själv är faktiskt med på ett hörn. För den snygga och lättidentifierade loggan (som går att köpa tillsammans med t-shirt) och hemsidans utformning – Yttrandefrihet.nu – svarar byrån Etablissemanget (Jonas W E Andersson och Magnus Fermin). Deras bransch är fylld av människor som tycker att uppdrag från t ex SD inte bör accepteras och jag tycker Jonas ger utmärkta svar på vad man ska tycka om det i branschtidningen Resumé; bara det faktum att Jonas fick komma till tals innebar förstås att de mest rabiata dödgrävarna även vill ta avstånd från Resumé, trots en rätt tuff intervju – vänsterns repressiva beteende tycks i dagsläget sakna gränser.

Föreningens initiativtagare och primus motor är Jan Sjunnesson (sekreterare) och tillsammans med Ola gav han det inspirerande tal om föreningens syfte, som jag försöker rekapitulera här. Inte minst viktigt är att hålla en internationell utblick och kanske ännu mer så att rapportera om tillståndet här, så att det uppmärksammas av andra. Det är utanför Sverige vi kan få vårt bästa stöd och finna exempel på lyckade strategier. Förebilden för svenska YO är systerföreningarna framförallt i Danmark och i Norge, där man kommit mycket längre än vad vi har gjort ännu så länge, i att etablera en försvarsfront mot den massiva anstormning som vi nu ser från antidemokratiska rörelser i hela Europa, och allra värst i vårt land. Framförallt i Danmark är man sedan länge en respekterad samhällsinstitution av samma slag som t ex JO och KO är i Sverige, målet är förstås att även svenska YO ska nå samma position.

Ola Bengtsson, YO:s ordförande, och Jan Sjunnesson, YO:s sekreterare.

Men resan dit är långt. Vår invigningsceremoni avhölls i Pressklubbens källare, men bevakningen från MSM:s sida var exakt lika med noll. Att journalistförbundet har en ‘SD’-paragraf som förhindrar personer med ‘fel värdegrund’ att sitta i styrelsen är ju närmast ett absurt skämt, när man betänker att det är denna kår som gör anspråk på att vara yttrandefrihetens främsta försvarare och genom åtnjutandet av möjligheten till sin yrkesutövning, fri nyhetsförmedling, tacksamt borde påminnas varje dag om dess förtjänster. Men så ser det alltså ut. Antidemokraterna har fina namn på sig själva och kallar sig gärna antifascister, värnare av klimatet, eller känner sig helt enkelt bara kränkta, men deras recept är konsekvent att få tyst på sina motståndare – och de har ofta både statsmakter, domare och myndighetsaktivister i ryggen.

Svarta listan

En annan viktig uppgift är att peka ut de som visar särskild hänsynslöshet och som begår flagranta övergrepp avseende just andras rätt att yttra sig: dessa hamnar på YO:s Svarta Listan. De som gör sig förtjänta kommer drabbas av plumpar och de som samlat på sig flest nomineras till en särskild gala, preliminärt sannolikt avhållen i samband med den årliga föreningsstämman. De slutliga ‘vinnarna’ kommer sannolikt inte själva vilja närvara, vilket är själva poängen: vi tror faktiskt att inte ens tystnadskulturens mest rabiata förespråkare vill hamna högst på listan, vi tror också att mer moderata element kommer försöka att undvika att få någon prick på sig alls. Tävlingskategorier är ännu inte slutligt bestämda men det kommer troligen att delas ut ett pris till medieföretag, ett till myndigheter och ett till företag inom det privata näringslivet. Möjligen även ett till kommuner och landsting. Vi kommer också ha individuella priser inom respektive kategori och kanske även ‘värsta utländska bidrag’. Så kom in med era tips och motiveringar!

Nyhetsbevakning – exemplet SvD/Schibsted

Ordföranden (YO) och Sunt Förnuft.

Jag har själv haft äran att vara med på ett hörn, för att skriva texter i aktuella frågor; nyhetsbevakning är alltså ännu en del av föreningens löpande verksamhet. Ett av mina bidrag ser ni nedan; bemötande av det famösa utspelet i SvD, som upplät sin debattsida åt ägarna, Schibsted, för att där låta dem argumentera för minskad yttrandefrihet på nätet. Dubbelfel m a o. Motrepliken ser ni här (tidigare artikel, nu hårt beskuren, till det bättre):

När ägarna Schibsted får använda sin tidning som anslagstavla för sina yttrandefrihetsinskränkande åsikter. SvD:s första plump på Svarta listan.

SvD upplåter sin debattsida som anslagstavla för ägarna att propagera för minskad yttrandefrihet på nätet. Det är dubbelt illa. Men visst finns poänger. Plattformarna är inte neutrala. De har interna policies som är långt mer inskränkande än lagen och som används skevt. Det finns också en mängd s k NGO:s, entreprenörer finansierade av svenska staten, utrustade med myndighetsliknande funktioner (Näthatsgranskaren, #jagärhär, Juridikfront m fl). Självpåtaget och med egna riktlinjer bevakar de vad de anser bryta mot ‘den rätta värdegrunden’ – men ser mellan fingrarna med vänsterns hat och det frikostigt utdelade rasistkortet. Är du till höger tystas du istället med massblockeringar eller – när policybrott inte kan påvisas – s k shadow banning, då ingen kan se dina inlägg.

Men Schibsted budskap är märkligt nog inte att alla ska spela efter samma regler, utan det motsatta. För att understryka sammanställer man ‘hat och hot’ som om båda är olagliga och lika oönskade. Detta budskap gör MSM allt för att nöta in, med regeringens goda minne. Men hat är lagligt och måste få fortsätta att vara det, eftersom: 1. hat till skillnad från uppvigling (som redan faller under allmänt åtal) inte är handling, utan snarare fungerar som en säkerhetsventil, 2. det är fullt legitimt att hata sådana som Hitler, Stalin och Mao, och 3. ingen är mindre kvalificerad än makten själv att avgöra vad som är hat eller motiverad kritik.

Fake news är dåligt för alla. Det krävs mer informationssökning och vi begår misstag när vi inte kan lita på våra auktoriteter. Men MSM har sig själva att skylla. Sluta driv åsiktsagendor på nyhetsplats. Sluta tysta ned allt som ger SD och högern rätt. Sluta blåsa upp Greta-happenings, samtidigt som 500 forskare utmanar IPCC utan att det berörs med ett ord. Som exempel.

Schibsted kastar sten i MSM:s glashus och använder fula knep. Plattformarnas skandaler har förstås inget med debatten på nätet att göra. MSM vill ha monopol på yttrandefriheten, samtidigt som man själva har missbrukat den, utan kännbara sanktioner. Det är klart att Schibsteds ståndpunkt därmed blir en ohållbar paradox.

För Yttrandefrihetsombudsmannen

Magnus Stenlund, jurist, civ.ek.

Hoppet om att Svenskan skulle ta in detta var kanske inte så stort, men SvD Brännpunkts ansvariga, Carina Stensson, gav i alla fall ett svar – som jag returnerade med en snyting. Det kändes skönt! Nu får ni hjälpas åt att dela detta duktigt, så att vi når de utlovande 50.000 visningarna, detta bör alla SvD:s läsare få se – tidningen har härmed också skaffat sig den första plumpen på Svarta Listan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Yttrandefrihetsombudsmannen (YO), is a newly started no profit enterprise with the purpose of standing up for freedom of speech in Sweden. YO:s main activities are (in no particular order) 1. pro bono help in precedent cases and other juridical matters of principal concern, specifically with a goal to limit slander processing and transforming the practicing of the Law against Hateful Acts towards Ethnic Communities (Lagen om hets mot folkgrupp), 2. international networking and reporting, 3. Blacklisting, and 4. News coverage. YO Chairman is Ola Bengtsson and Jan Sjunnesson is secretary and primus motor.

My own part is to contribute with articles, like the one summaried below: giving the owners of Svenska Dagbladet (SvD, Svenskan) a replica on their debate article about how to reduce freedom of speech on the internet. Unfortunately but not very surprisingly SvD did not chose to publish YO:s arguments against their line of reasoning, so I published it here instead. My main points:

Chairman & Common Sense.
  1. there is no need for further control and limitations. MSM is exaggerating the need for action in order to shutdown a strong competitor; there are in fact already too many self appointed government financed NGO’s who act as speech polis and threatens people with law suits, legal penalties and even jail. With no other purpose than to scare people to silence. This development must instead be reverted; the platform’s power should be reduced, but only so, that a fair balance and objectivity is reached, all opinions are to be treated fair and not skewed towards the left, so that only right wing opinions are censored.
  2. the word pair hat & hot (hate & threats) is insidiously used in order to restrict all kind of opinions regarded as ‘hate’. But hate needs to be allowed: i) otherwise people are more, not less, prone to use violent actions instead of words; ii) morally so, because there are individuals and ideologies that deserves to be hated, like Mao, Stalin and Hitler, and, most importantly, iii) who are to decide what is hate or not? No one is less qualified than the regime who is in power.
  3. Fake news are bad for every one. But MSM needs to do their homework before accusing others. To regain their trustworthyness they must stop the self censoring of matters considered to favour not politically correct opinions and stop using the news section for spreading opinions that the journalists personaly embrace.
Publicerad 1 kommentar

Alla är för yttrandefrihet. Men om man ska vara petnoga: inte andras yttrandefrihet.

När två publicister går ut på Svenska Dagbladet och talar om att plattformarna har sluppit ansvar alldeles för länge, så är det troligt att Gösta Bohman hade vridit sig flera varv i sin grav. Liksom min egen far, också moderat och kampanjledare i sin kommun för linje 1 i kärnkraftsomröstningen när den begav sig. Svenska Dagbladet sågs av dem och mig själv länge som den enda ‘fria kanalen’, där man slapp det påsmet av nonsens och vänsterpropaganda som allt annars tycktes behövas kletas ned med, innan det var färdigpaketerat för att konsumeras av allmänheten. Men sedan många år nu så ingår SvD i samma koncern, norska Schibsted, som Aftonbladet och delar hus och alltför många nyheter med dem. Det är alldeles uppenbart att man har låtit sig påverkas. En av de grövsta nedtrampen i det politiskt korrekta träsket är väl Negra Efendic’s åsikter om Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar som spreds i formen av förment nyhetsrapportering under flera år i över ett åttiotal artiklar.

Är det ens lämpligt för läsarförtroendet att göra debattsidan till anslagstavla för ägarna?

Nu har alltså Schibsteds ledning använt tidningens debattsida för att göra ännu ett utfall mot de obehagliga konkurrenterna inom nätmedia. Det här är just så illa som det luktar. Men Karin Pettersson och Raoul Grünthal är skickliga. De låtsas vara neutrala och oegennyttiga, de vet att de kommer anklagas för att bara vilja gynna sitt eget partsintresse och därför drar de fram saken i ljuset, låter påskina att traditionella medier tvärtom skulle ha allt att vinna på nätmedias ‘smutsiga’ marknad och hämta hem fler digitala prenumeranter den vägen. Det är förstås ett helt grundlöst påstående. Att de själva är tvungna att öka sin närvaro på nätet betyder ju bara att man ännu hellre sätter en tvångströja på de övriga som agerar där.

Plattformarna är långt ifrån utan brister

Innan jag pulvriserar deras lilla pamflett, så vill jag påpeka att de har vissa goda poänger. Det är alldeles sant att plattformarna inte är ‘neutrala’. Att de styr innehållet – och använder informationen för att tillskansa sig makt. Men de är ju inte mer intresserade av öka mediekonsumtionen än vad traditionell media är, här är man lika goda kålsupare. Man är dock svårtillgängliga och stängda för allmänhet (och journalister) på ett sätt som gör dem synnerligen svårangripbara. Här har vi alla ett legitimt intresse av att fb et al öppnar upp. Det är också riktigt, som jag tolkar debattörerna, att det naturligtvis ska vara en och samma ribba för vad som skrivs på plattformen. För alla. Och att den som då bör hantera överträdelser borde vara staten. Om bara staten var vad den en gång var, den opartiska blinda rättvisans tjänare som den borde vara, så skulle allt detta kunna sväljas med hull och hår, problemet löst.

Särreglering är nödvändig, säger man. Men varför?

Men Schibsted går längre än så och de vet att man har staten med sig, när det gäller att här kväsa en obekväm konkurrent. Man vill inte att övriga ska spela efter samma regler. Givetvis säger man det inte högt, men skulle nätplattformarna särregleras så öppnar sig ju möjligheten att utsätta dem för hårdare inskränkningar än dem dagspressen lyder under. Detta är det uppenbara målet, det finns nämligen ingen annan poäng med utspelet. Att som debattörerna försöker få det att se ut som, att facebook, youtube och twitter är tummelplatser för olagligheter är nämligen bisarrt. Olagligheter är sällsynta. Som exempel på hur det skulle kunna vara men inte är: en sajt som kallade sig för n-ordet och som hänger ut alla med mörk hudfärg som man inte gillar i träd och uppmanar alla att hata dem. Sådant skulle inte få försiggå en timme gissar jag. Ändå är det den typen av grova (högerextrema, rasistiska) överträdelser man målar upp när man vill förbjuda.

Policy och ‘NGO:s’ gör redan livet surt för yttrandefriheten på nätet

Att förbjuda alla vänsterextrema att kalla sina motståndare för rasister o d, är däremot inte vad man är ute efter att stämpla, vågar jag gissa; det är i alla fall inte den bilden jag tror någon får upp i sitt huvud. Sådant släpper också facebook ofta eller alltid igenom märkligt nog, trots policybrott. Ja, alla plattformar har ju interna policies som inskränker yttrandefriheten avsevärt i förhållande till lagens gränser. I själva verket så mycket att man med stöd av dessa skulle kunna censurera bort mycket mer än vad som sker. Genom dessa regler förbehåller sig plattformarna rätt och möjlighet att göra som man vill, det man gillar låter man stå kvar. D v s övertramp från vänster. Högerdebattörer hårdbevakas däremot och säger de inte sådant som bryter mot policy, så gör man livet surt för dem ändå, bl a genom shadow banning, osynliggörande som man inte låtsas om.

Det som kallas ‘hat’ leder numera inte bara till blockeringar och avstängningar. Det finns också en mängd s k NGO:s som verkar på nätet, privata entreprenörer som utrustats med myndighetsliknande funktioner, att rensa bort sådant. Näthatsgranskaren, #jagärhär och Juridikfront är några av dem. Självpåtaget och med egna riktlinjer bevakar de vad som de anser bryter mot ‘de rätta värdegrunderna’. Om man ser en möjlighet så stämmer man gärna den som har delat något tveksamt; detta påstådda förtal kan då kosta den oförsiktige upp till ett halvt basbelopp. Ett råd: betala aldrig frivilligt, för i 99 fall av 100 är det fråga om okynnesanmälningar som inte går att göra till fällande domar. Men oavsett så har naturligtvis dessa aktörers övervakning bidragit till att minska takhöjden på nätet. Några få håller sig därmed ifrån att begå lagbrott, det är bra. De flesta övriga är skrämda att sätta ribban mycket lägre än så, man vågar inte utmana, inte heller när det är befogat. Det är dåligt.

Att gå regimens ärenden – och de lättkränktas – har ingenting med fb:s och googles skandaler att göra

Schibsted är alltså ute efter att den här typen av inskränkningar ska göras än mer rigida. Självcensur är ett tänkbart syfte, det ständiga tjatet om näthat gör oss försiktiga. Räcker inte det? Och varför bryr man sig? Är det verkligen omsorg om fria val och om människor och politiker som ‘känner sig skrämda’? Vilka skulle det vara i så fall? Snarare går man ärenden åt de politiker som inte tål mothugg. Människor som anser att de aldrig ska behöva känna sig ‘kränkta’ – och att det är de själva som avgör vad gränsen går för detta. Av sådant gynnas inte heller fria val. Här blandar Schibsteds debattörer in sådana sidoverksamheter som facebook och google ägnat sig åt för att tjäna en hacka på utöver den vanliga businessen. ‘Big data’ som utnyttjas av den som har råd att styra opinionen – verksamhet som kan och bör beivras med annan lagstiftning – och redan befintlig sådan. Det ska inte enskilda personer som höjer rösten på facebook behöva ta smällen för – det är bakslugt att dra båda över samma kam.

Godkänt är slätstruket – och lockar få läsare

Ett annat syfte är förstås att göra debatten så ointressant att läsarna återvänder till MSM självmant. Vem vill ägna tiden åt att lyssna på tillrättalagd snällism? Som aldrig höjer rösten, aldrig engagerar, som lämnar gott om utrymme under den tillåtna ribban och som alltid väjer för konflikt? Om mina texter engagerar är det ju för att mitt eget engagemang märks och för att jag förmår att formulera med viss skärpa. Som exempel motarbetas detta konsekvent av DN Ifrågasatts moderatorer, när de kräver ‘god ton’. Det läsarna lockas av är lite ordslagsmål, och det är i de kontroversiella ämnena som kommentarsfälten fylls. Vad är fel med det? Det är där som diskussionen kan bli hätsk – och behöver bli det, enligt min åsikt. Och den som inte vill ge sig in i detta behöver faktiskt varken skriva eller läsa. Plumpa och felriktade påhopp inträffar – men vet ni vad; det är faktiskt den som begår dem som ofta drabbas hårdast av läsarnas dom. Men om man inte får kalla en professionell desinformationsspridare för vad han är, eller en idiotisk kommentar för vad den förtjänar, så minskar läsvärdet. Det vet journalisterna så väl – de vill bara ha monopol på detta.

‘Hat och hot’ – en innötningskampanj

Det genomgående baksluga i argumentationstekniken som de båda Schibsteddebattörerna ägnar sig åt är, hoppas jag, exempel på hur man kan diskrediterar sig själv. I mina ögon, så gör man bort sig, för de många inser ju att debattörerna måste vara medvetna om sina retoriska knep. Det är lätt att räkna ut att vi ska lägga samman deras ojande över allt ‘hat och vrede’ som de påstår tillåts spridas så ohämmat på plattformarna, med i föregående mening påstådda lagöverträdelser. Just att man sammanställer ‘hat och hot’ som om båda är olagliga och lika oönskade är bedrägligt och något som MSM tillsammans med regimen gör allt för att nöta in. Hat är faktiskt lagligt och måste få fortsätta att vara det. Ibland är det nämligen en sista och helt nödvändig säkerhetsventil. Varför skulle vi inte få hata Hitler, Stalin eller Mao för de brott de begått? Och Vem tänker man sig är kvalificerad att avgöra om något är förbjudet hat eller motiverad kritik? Jag är ganska säker på svaret: de själva. Det är inget bra svar.

Dessutom: anser facebook att det är hat som bryter mot deras policy så ingriper de – eller någon NGO, var så säkra. Detta är illa nog och borde istället hävas: ingen plattform bör lägga sig i vad som är innanför lagen, möjligen vad som är utanför den, även om det idealiskt istället lades på allmän åklagare. Förekommer hot å andra sidan så kan det redan som det är vara åtalbart. Här behövs ingen ny inskränkande lagstiftning, men om vi inte aktar oss så är det just denna som är på väg.

MSM har ett alldeles eget ansvar för sjunkande förtroende

Schibsteddebattörerna kastar sten så det brakar i glashuset. Man vill låtsas som att MSM minsann är så välreglerade att där aldrig förekommer övertramp, samt om detta sker, så skulle de bestraffas på lämpligt sätt med sanktioner som känns. Så är det emellertid långt ifrån. Fick Åsa Linderborg fängelse för vad hon skrev om Benny Fredriksson? Ounderbyggda skriverier som fick den direkta följden att han tog sitt liv. Drabbades Aftonbladet, DN eller Expressen ens av skadestånd? Hur många chefredaktörer sparkades efter det famösa metoodrevet? Svaret är förstås: ingen. Och häri ligger förklaringen till att Schibsted försiktigtvis driver krav på särreglering för plattformarna. De vet att man riskerar att annars drabbas av liknande inskränkningar själva.

Fake news är dåligt för alla – men MSM måste städa i eget bo

Schibsted har en mycket viktig poäng. Det som nu händer med förtroendet för media är farligt. Fake news är något som är dåligt för oss alla. Det krävs mer informationssökning och vi begår fler misstag om vi inte kan lita på auktoriteter och – förr – välrenommerade tidningar. Men det är inte nätmedia som bär skulden för den degradering i allmänhetens ögon som media nu råkat ut för. De har helt och hållet sig själva att skylla. Om man vill undvika ett fortsatt fall, så är man tvungna att starta en hård självsanering. Det går inte längre att driva åsiktsagendor på nyhetsplats. Att tysta ned allt som man är rädd för ska ge SD och högern rätt. Eller att blåsa upp happenings som Greta Thunbergs turnerande och göra detta till en världsnyhet, samtidigt som 500 forskare utmanar IPCC utan att det berörs med ett ord. Som ett av många exempel. Detta är en gigantisk uppgift, för det kommer inte räcka med att MSM återgår till läget som det var vid millenieskiftet. Man är avslöjade, byxorna är så långt neddragna att man nu måste göra upp med den dolda vänsteragenda som de flesta drivit ända sedan 1968.

Det kommer ta mycket lång tid innan detta förtroende är återvunnet. Och den tiden börjar inte räknas förrän man alltså har krupit till korset. Allt tyder på att det kommer ta ett tag. Först under galgen brukar de mest förhärdade ångra sina synder, och jag är rädd för att detta även gäller svensk traditionell media, inklusive SvD.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Svenska Dagbladet used to be a traditional liberal/conservative paper. But that was before the merger with Aftonbladet. Nowadays there is no doubt that SvD can be just as antiliberal as DN, the other main morning paper in our capital, with the so obvious Orwellian label ‘independent liberal’. By letting Schibsted, the owners, using its debate forum for stating that there is need for more censorship in platforms like Facebook, Twitter and Youtube, SvD does certainly prove my point.

Schibsted argues in a very insidious way to make it seem like threats and hatred is the same thing, equally unwanted and illegal. However only threats are. Together with our current regime and other MSM, it is very clear to me that Schibsted here aims at making also hatred illegal. That would be a serious restriction in our freedom of speech – sometimes hatred is the only way left to express our opinions. Hitler, Stalin and Mao did deserve hate and so do many other dictators. And if we would bann this possibility, who is qualified to tell wether we are expressing hate or justified concerns?

Facebook et al should not be the ones who determine what is appropriate to say or not, their policies in this regard should be replaced by what is actual law. The platforms should also be opened up so that the users can see what is going on. And of course, fake news is bad for everyone. In this I can agree with Schibsted. In all else I have to conclude that they are on a very dangerous path. When MSM joins with the regime to silence a difficult competitor under the false pretence that it is to serve the publics interest and democracy, they are only adding further badwill to their already damaged reputation. To restore their reputation Swedish MSM needs to restart from scratch. That is, go all the way back to 1968 and start to report news objectively and unskewed. I have little hope however that this wll happen. Not until media is facing total destruction.

Publicerad Lämna en kommentar

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Endast Sverige svenska krusbär hava. Dito gäller den deprimerande demografin.

Ämnet är stort även men hänger ihop: 1. Sprängdåden. 2. Förnekelsen. 3. Den nya strategin. 4. Nertystandet. 5. Förklaringen. Jag får, som 1600-talsmatematikern Blaise Pascal, be om ursäkt för att jag inte hade tid att skriva kortare.

1. Bombdåden.

Tre bombdåd i Malmö på mindre än ett dygn – och en dödsskjutning. Ja, detta är i sanning något unikt. Att inte fler har allvarligt skadats eller dödats är inte bara ett under, det gör ju fenomenet än mer obegripligt på sitt sätt: om det var döda kriminella motståndare man var ute efter, så verkar det ju faktiskt vara en mycket ineffektiv metod. Å andra sidan om det är för att skrämmas och ge uppmärksamhet, så kan det knappast fungera bättre. Trots att tidningarna avstår från att kalla detta för terror, så är det ju precis samma metod man använder och man envetet fortsätter använda, vilket ger mig en bestämd känsla av att man anser att man uppnår de resultat man är ute efter.

2. Förnekelsen.

Men med lite hokus pokus får DN i sin rubriksättning det att se ut som om det ‘bara’ var två ‘explosioner’ som man helst kallar den här typen av laglöshet för. Faktarutan om att det är 102 ‘sprängningar’ (den andra politiskt korekkta benämningen) som ‘skett hittills i år’ är inte uppdaterad; den gäller bara perioden fram till juli, vi är i november nu och det har smällt mer och mer för varje vecka, men notiserna är så små att de knappt syns i flödet. Det är iofs inget att förvånas över, för nyhetsvärdet är nära noll – i Malmö sprängs det ju jämt, det vore en större nyhet om det gick en hel vecka då det inte sprängdes något alls. Men intresset bland läsarna är ändå stort. Och DN:s läsare visar vilken total förvirring som fortfarande råder. När en läsare insiktsfullt ‘gratulerar vänstern till det samhälle man velat ha’ så frågar andra vad han ens menar och när han förklarat så delar man naturligtvis inte analysen. Flera är som vanligt upprörda över att de utlandsfödda anklagas. Och så har det insmugit sig en ny typ av naivistiskt önsketänkande som jag kände mig tvungen att reagera mot: att vi nu ser slutet på eländet. Ett totalt grundlöst antagande.

Det är förstås dock inte någon vanlig utopist, utan proffstyckaren Lars Gröndahl som står för utplanteringen av den förhoppningen. Han är tillsammans med en viss Lars Thulin, Sven Román och ett par till ständigt aktiva desinformationsspecialister, möjligen även betalda för att nöta in sossarnas budskap. Jag har sett det som mitt jobb att bemöta deras värsta övertramp för det är viktigt att städa i DN Ifrågasätts läsarkommentarer. Dels för att läsarna ibland är inflytelserika, dels för att journalisterna garanterat läser kommentarerna till sina egna artiklar. Även om förhoppningen är liten att de skulle gå att omvända så är jag övertygad om att de påverkas av kloka synpunkter och på det sättet i alla fall får en tankeställare innan de går ännu längre i sin politiska aktivism. Hoppas att ni är fler som har tid och ork att skriva kommentarer där, eller åtminstone gilla mina och andras icke-politiskt korrekta inlägg, vi är fortfarande oftast i minoritet, men vi blir fler och fler känns det som.

Min läsarkommentar på artikeln, svar till Lars Gröndahl:

Det här är alltså bara en SD-kampanj?

” Hemmagjorda bomber och lika hemmagjorda teorier bland läsarkommentarerna. För någon är det värsta som kan hända nu att SD får makten. Därifrån är det så klart inte svårt att dra konspirationsteoretiska slutsatser att det är vita högermän som ligger bakom bombvågen; orkade inte läsa i just den här tråden om dylika spekulationer (sådana får regelmässigt stå kvar, trots att Ifrågasätt annars är så gärna på och modererar bort sånt).

Ja, gud vad vi svenskar är tråkiga, Lars.

Och så detta rekord i bakvänd logik: vi ska se positivt på bombslängandet, som är början till slutet, eftersom detta inte skulle hända om de kriminella hade kontroll, det hade varit ‘bad for business’. Det framgår inte om det vi ska vänta på är att de kriminella helt ska ta över eller om det är det omvända, men vi ska nog välvilligt utgå ifrån att det inte har slagit förslagsställaren att det just är mot det först nämnda vi är på väg emot. ”

Det är riktigt att det är dåligt för affärerna att det pågår gängkrig, men detta beror alltså på att gängen är många och splittrade i fraktioner. Och alla ungefär lika hänsynslösa. Och sedan är ju frågan: är det bara gängkrig och affärer som förklarar bombdåden?

3. Den nya strategin. Erkännandet: White flight existerar.

White flight, med andra ord. Men det är ord som DN inte vill höra talas om.

Dagen efter att jag publicerat ovanstående analys, kröp DN till korset och bestämde sig för att slå upp saken så som den förtjänade. Kanske för att även Svenska Dagbladet redan gjort det i sin pappersupplaga; skadan var redan skedd, allmänheten informerats. Man valde dels att göra en intervju med en svensk kvinna, som nu bestämt sig för att flytta från Malmö, dels att publicera uttalanden från en kriminolog som har krigsrubriken: “Sprängdåden i Sverige unika för Europa” och en ingress som är ännu mer intressant: Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande. I min värld representerar det här en helt ny strategi från DN:s sida. Icke desto mindre ska vi vara försiktiga med att tro att denna strategi, lika lite som SvD:s artikel om bombdåden, representerar en omsvängning i sak.

4. Nertystandet. DN Ifrågasätt censurerar.

Efter att man censrerat båda mina nedan återgivna läsarkommentarer, så är min tolkning tvärtom något mycket, mycket tråkigare. Som jag återkommer till nedan. Först mina båda kommentarer:

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, med skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna.

Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats. Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare kvar. Och över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på den. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Problemet är att Sverige saknar särskilt många bra platser att fly till. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Denna kommentar tas bort eftersom den bryter mot Ifrågasätts användarvillkor, punkt 4.4(c). Tänk på att inte hota eller uttrycka missaktning mot särskilt utsatta grupper, med anspelning på hudfärg, ras, nationellt- eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Underbygg med fakta och referenser.

DN Ifrågasätt vägrar alltså se referensen till Inglehart Welzels kulturmatris som källa i sig. Kanske hade det gått bättre om jag haft med den. De synpunkter jag har på muslimsk kultur är ju hard facts etablerade sedan lång tid, men man måste alltså ändå ha kulturmatrisen tryggt med som stöd. I DN är allt sådana fakta nyheter varje gång. Liksom att konsekvenserna av detta alltså är detsamma som white flight, något som ‘högerextremister’ länge varnat för, men som är ett förbjudet ord. Definitionsmässigt bekräftas företeelsen dock av DN-artikeln jag själv kommenterat! Ändå är alltså min kommentar enligt DN Ifrågasätt ‘ounderbyggd’. Jag valde då att skriva en ny kommentar:

Samtidigt som DN publicerar en kriminolog som konstaterar att sprängdåden är unika för Sverige, så censurerar DN Ifrågasätt min kommentar som ger svaret att det beror på de extrema kulturskillnaderna mellan den individualistiske-sekuläre svensken och parallellsamhällets. Samt att vi har en demografi som inte tillåter att parallellsamhällets invånare sprids ut, de är för många, alla samhållen redan mättade eller på gränsen att bli det.Svaret på varför detta händer är alltså: därför att inlägg som mina fortfarande censureras. Och jag nämner ju även den onämnbara religionens namn. White flight har bara börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Kommentaren har tagits bort eftersom den bryter mot riktlinjerna för kommentarer. Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar. För frågor och synpunkter kring modereringen kan du vända dig till moderator@ifragasatt.se

Uhu? Goddag yxskaft! Man bryr sig alltså inte ens om att ge en specifik motivering. Jag hinner skriva en protest (som besvaras med en upprepning av samma ‘yxskaft’), samtidigt som det skräller till i mailbrevlådan igen: nu är jag avstängd helt från DN Ifrågasätt.

Upprepade överträdelser. Ja, det är ju självuppfyllande, när man väljer att censurera det som inte bör censureras.

Jag ‘överklagade’ förstås, och fick ännu ett goddag yxskaft-svar. Skälen man anför för att censurera (och nu stänga av) är genomskinligt åsiktsdiskriminerande. Huvudsakligen använder man följande argument: 1. brist på ‘god ton’, 2. ‘spekulation’, 3. ‘hänsyn till utsatta grupper’, 4. samt att kommentaren ‘inte har med ämnet att göra’.

När jag modererats och omformulerat mig så väljer man helt enkelt bara ett annat av argumenten ovan och censurerar mig igen. Eller, som synes, inget argument alls. ‘Spekulation‘ är sammanblandat med argument som härleds genom logik och som därför kan angripas, skulle logiken saknas. Men med sådana brister har jag inte för vana att blotta mig, så då är det ju enklare att moderera bort. För övrigt är ‘spekulation’ något som uppskattningsvis 80-90% av kommentarerna ägnar sig åt, utan att modereras. Godtyckligheten är alltså uttalad när man väljer att just angripa mig. Den goda tonen tycks anbefalla att ingen ska få vara provokativ eller polemisk. D v s inte uttrycka starkt engagemang. För mig är de frågor jag debatterar av existensiell betydelse, och när jag ser slentrianmässigt framförd desinformation så blir jag upprörd. Jag uttrycker mig då så som jag anser att debattören förtjänar: herr ‘Lars Gröndesinformation’ är det mest adekvata jag kan hitta på utan att använda svordomar.

Allra värst är dock Ifrågasätts ovana att kalla mina resonemang för ovidkommande och utanför ämnet. Jag bemödar mig alltid tvärtom att hålla tråden. Det är när jag bygger upp en slutsats, som artikeln inte nämner, som man anser mig hamna utanför ämnet (eller spekulera). Det är inte bara nedlåtande och arrogant, det är direkt i motsats till dem som flyger ut i helt ovidkommande resonemang (oftast utan att modereras), och mina argument är ju dessutom välförtjänt kritik av artiklarna i sig: man drar inte de slutsatser som man borde göra. Detta, och att mina slutsatser är oönskade, är förstås den verkliga orsaken till att de censureras bort.

5. Förklaringen. Varför DN nu publicerar krigsrubriker.

Min cyniska förklaring till att DN valde att slutligen berätta hur landet ligger, är dels att det nu gått så långt att det inte tjänar mycket till längre att försöka låtsas som något annat. Dels att man lika gärna kan uppmuntra en utveckling som innebär färre konfrontationer: Låt de kriminella ta över Malmö, väl i Staffanstorp blir det väl inte lika mycket kvirr. Man retirerar alltså, men undviker skickligt oordnad flykt. Nästa ställningskrig kommer utkämpas kring frågan om vem och varför. Och därmed kan man vänta med att bolla upp den rimligen mest akuta frågan: vad ska vi göra åt det, eller kanske snarare – man kan undvika de rätta svaren på den frågan ännu en tid. Att min cyniska gissning är korrekt underbyggs av det faktum att man väljer att publicera krigsrubriker, samtidigt som man till varje pris ser till att undvika att låta mina slutsatser få spridning.

Kriminologen Amir Rostami är ingen Sarnecki, han ger ett betydligt mer sakligt intryck och jag har också sett hans kommentarer tidigare, de är vettiga. Problemet med saklig vetenskap kan dock vara just att den inte med tillräcklig säkerhet kan fastslå det som alla andra ser. Ifråga om bombdåden så har dessa ett till synes uppenbart yttre samband med de nytillkomnas kriminella aktiviteter. Men de kan också vara uttryck för resentiment mot en svensk befolkning och för den muslimska minoritetens aggressiva behov av att få respekt; en önskan att skrämmas och se svensken underkasta sig. Vill man vara konspirationsteoretiker så är det inte otänkbart att detta även är en del i muslimska fundamentalisters strategi för att göra Sverige till en islamsk stat; flyttar svenskarna så går det ju snabbare. Det finns säkert ytterligare någon annan tänkbar förklaring, men för mig mynnar de alla från samma grundproblem: inflyttare med en kultur som vi inte har haft i det här landet tidigare. Utan denna så skulle det här heller alltså inte inträffa. Detta kan bara lösas med tuffa krav på integration och repatriering.

Men som försiktig vetenskapsman kan man förstås istället invända att ‘vi inte vet säkert’. Det tjusiga i den kråksången är att möjligheten att få säkra svar kommer vara försumbar under överskådlig tid. Uppklarandefrekvensen är ju så låg. Hur låg vill man inte berätta i artikeln, men eftersom den är mycket lägre än för skjutningar, där det i sin tur är sällsynt att gärningsmannen ställs till svar, så misstänker jag att vi ligger mycket nära noll. Den här låga uppklarningen kan därmed alltså användas som förevändning för att man låter saken bero, i avvaktan på att vi ska få helt säkra svar. Svar man vet att vi aldrig kommer få. Även om vi får fast tre kriminella bombkastare från, låt oss säga Afghanistan eller Somalia, så ger ju det ingen klarhet i vilka de trehundra andra dynamitarderna är, än mindre varför de ägnar sig åt den här verksamheten. Detta argument kommer vara mycket svårt för den svenska allmänheten att svälja, men var så säker: man kommer köra ner det i halsen på oss, för det är så svårt att invända mot rent sakligt, det är ju ‘vetenskapligt’.

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Andelen utländska män ökar varje år. Överallt. I procentenheter: som lägst i Umeå ca 0,3 per år, i Stockholm och Göteborg ca 0,6, i Malmö ca 1,0 och i Botkyrka och Södertälje över 1,5. Per år. Tabell från Gunnar Sandelin, ur Samtiden 2018.

Att som DN och Rostami gör sedan är dock tvärtom ovetenskapligt. Man gör en jämförelse med andra länder och kallar dem ‘likartade’ ifråga om social och demografisk struktur. Men detta är fel. Det finns idag inte längre länder som är ‘jämförbara’ med Sverige. Vi är det land som tagit emot överlägset flest flyktingar i Europa, och detta under en exempellöst kort tid. Migration unikt koncentrerad från ursprungsländer där nästan samtliga har en muslimsk majoritetsbefolkning. På mindre än 20 år har denna befolkning gått från en närmast försumbar andel av Sveriges befolkning, till 13%. Och andragenerationen, som till övervägande del håller till i parallellsamhällen där ursprungskulturen bevaras mer eller mindre intakt, utgör redan nu 25% i de yngsta årsklasserna. I en rapport framtagen av Gunnar Sandelin för Samtiden framgår att män i åldrarna 15-44 år med utländsk bakgrund svarar för 44% av Stockholms och Göteborgs män i motsvarande åldrar. I Malmö är siffran 55% och i Botkyrka och Södertälje är man ca sju av tio. Denna andel är snabbt och konstant ökande för varje år, på varje ort i hela Sverige, under hela 2000-talet. Svenska män fysiskt lämpade för polisiära uppgifter och militärtjänstgöring är alltså snart i minoritet. Mot denna bakgrund kan det förutsättas bli svårt att genomföra en eventuell repatriering som inte är helt frivillig. Och nej, Tyskland är inte i närheten av dessa siffror. De nordiska länderna ligger också långt efter; Norge är närmast, med en flyktingmottagning som fram till 2013 varit ungefär halva Sveriges, per capita räknat, därefter har skillnaden varit ännu större.

Demografin, dumbom

“Endast Sverige svenska krusbär hava”

Carl Jonas Love Almquist

Givetvis är det denna extrema avvikelse i demografi som borde föranleda kriminologer att sätta sina hypoteser. Vi är unika. Detta är den rimligaste förklaringsfaktorn. Istället ‘förstår man ingenting’! Just denna avvikelse från i övrigt likartade länder är ju den mest förbjudna av alla att omtala, när det handlar om att peka ut orsaker varför just vårt land plågas av något som även Rostami liknar vid ett inbördeskrig.

Kriminologerna är villrådiga. Använder man modeller där man stoppar Sverige i samma fack som ovan nämnda länder så kommer man förstås inte heller att få något svar. Det för alla med Sunt förnuft uppenbara, är ju att det är just skillnaden i demografisk struktur som är förklaringen. Något som uppstått i Sverige under de senaste två decennierna.

Med en lagföringsgrad av de grovt kriminella som hela tiden sjunker, från redan låga nivåer; med domstolsaktivister som har gjort det till en hjärtefråga att höja beviskraven just för den här typen av grov brottslighet och med försvarsadvokater som lierat sig med sina ‘coola’ klienter, så är sannolikheten alarmerande hög för att vi har hamnat i ett genomkriminellt samhälle stor, när väl kulröken skingras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

When the leftist liberal Dagens Nyheter (DN), most influencial in determining what is political correct or not in our country, decides that the recent bombings in Malmö calls for war headlines, and admitting the existance of white flight as a phenomena, it is a shift in strategy. These subjects have been handled as non-existant as long as it has been possible. However, my comments and conclusions, made to these articles, are nevertheless censored, so what is going on?

I conclude that the paper has made a welled planned retreat to the next defense line: yes, there are bombings, but who is responsible? And to what purpose? Since there is very little chance that we will ever find out 100% for sure, due to extremely poor conviction rates, this is where the debate is likely to get stuck for the forseeable future. Any attempt to rush to conclusions would be described as unscientific.

But the criminologists make unscentific assumptions when reaching these inconclusive conclusions. When comparing Sweden with ‘similar countries’ one does not recognize that Sweden’s demography is not similar to these, not anymore. Men of foreign origin in the age group 15-45 accounts for 44% of the total age segment in our two largest cities, Stockholm and Gothenburg. In Malmö the rate is even 55%. This rate has been increasing rapidly each year since 2000, in every region, every city and town. And it is forecasted to continue in the same pace. Nothing has been done to stop the trend. If these new inhabitants had been easy to integrate, one could have asked if this really is a problem. But since this is not the case at all, one must instead ask: how can our government allow this development to continue, without even addressing the issue? Without recognizing the obvious correlation between immigration and crime rate? Why do they do this to us, without letting ethnic Swedes – and immigrant groups that are already assimilated – have a say?

Publicerad Lämna en kommentar

När sanning ställs mot ‘värdegrund’ vinner fortfarande det senare. Det visste vi. Men var Henrikssons svek nödvändigt?

Medan det mesta som sägs i nätmedia går att ignorera, t ex sådant som jag skriver, så kan inte MSM undvika att reagera när en internationell superstjärna som Leif Östling (fd VD Scania, ledamot i VW:s koncernledning och ordförande i Svenskt Näringsliv) uttalar sig. Det dröjde ett par dagar. För det fanns ju ett problem. Man låtsas ju att man inte läser nätmedia eller lyssnar på Swebbtv. Problemet löstes så att en lokaltidning i Södertälje fick publicera först. Sedan kunde MSM låtsas som det var lokalmedia man själva hämtat hela historien ifrån. Noll trovärdighet för det visserligen, men det är iaf vad man kan påstå. Och påstår.

Vänstermedia löper programenligt amok.

Emma låter alla tycka till. Även dem som har fel.

Att svensk vänstermedias förhandsgranskare skulle löpa amok över Östlings uttalanden i Swebbtv, ett media de inte kan kontrollera, var förutsägbart. Och det absolut viktigaste och mest angripbara var förstås just mediet han valde. För Östling, till skillnad från de flesta andra dissidenter hade det ju funnits alternativ! Varför kunde han inte åtminstone ha gjort sin intervju i Dagens Industri? Min gissning är att han möjligen var naiv, men mer troligt, att han faktiskt ville få hela sanningen på bordet och dessutom vara säker på att budskapet kom fram som han själv tänkt sig. Det går idag att berätta om delar av det Östling sade i DI, liksom i Expressen och t o m Aftonbladet. Men MSM bäddar sedan in de kontroversiella delarna med egna kommentarer, eller låter ännu hellre en meningsmotståndare som kallas för ‘expert’ få säga sitt. Som när Emma Boëthius, chef på Expressens klimatredaktion låter ‘klimatförnekare få komma till tals’. Både före och efter varje kort klipp med en ‘förnekares’ nedklippta uttalande görs intervjuer med de kloka och rättfärdiga, som Emma gillar. De som har rätt. Och är så många. Östling ville alltså vare sig bli nedklippt eller omgiven av de politiskt korrektas tillrättaläggande förnumstigheter.

Metoden MSM nu använt för att baktala Östling är just sådan. Deras glidningar är så fula så det kokar i mig. Man sliter alltså citat direkt ur sitt sammanhang. Utan det sakliga stöd för sin slutsats, som Östling angivit, så låter sådana alltid mer provocerande och osakliga. Skulle jag säga: “De här männen var värdelösa” utan kontext, så skulle folk reagera. Om det sedan framkom att jag talade om koncentrationslägerskommendanter, så skulle min värdeutsaga närmast framstå som ett urvattnat understatement. Och får man fakta på bordet om somalier som misslyckas i 9 fall av 10 på Scanias fabrik i Oskarshamn, så är det tämligen uppenbart att det skulle kunna ha gått att fylla på med väsentligt mer negativa värdeomdömen än de objektiva konstateranden som Östling sammanfattade med.

Brunsmetningen av Swebbtv. ETC får vara domstol.

Men det allra fulaste är förstås hur man sedan brunsmetar honom och framförallt Swebbtv. I SVT:s sammanfattning är detta ett inledande konstaterande: “Leif Östling, styrelseordförande i Södertälje Science park, har medverkat i en intervju på en sajt med kopplingar till vit makt-miljön.” Det här är dock inga fakta. Vilket SVT inte medger, istället skriver man lite längre ned i artikeln, som förklaring, att “Sajten Swebbtv bildades runt 2015 enligt Jonathan Leman, researcher på Expo.” Och så låter man Expo ge sin syn på saken med ett direkt citat:

– De plockar upp röster från Alternativ för Sverige, NMR och konspirationsteoretiker som är mer svårplacerade politiskt, och Sverigedemokraterna. 

Som om Expo skulle vara neutrala. En vänsterextremistisk organisation som lever på att skapa bra citatvänliga klyschor om sina politiska motståndare, som vänsterjournalister inom MSM sedan kan klistra på dessa, utan att behöva gå i god för dem eller själva anklagas för att ha fabricerat uppgifterna.

SVT har sedan sett sig förorsakade att beivra Östlings uttalanden. Detta är det mest otäcka. Det räcker ju nämligen inte med att hävda åsikten att Östling har gjort fel (som sade sanningen i ett fora som MSM inte kontrollerar). Hade man nöjt sig med detta så hade det väl kunnat hävdas att åsikten är fri i Sverige, även om det bara är vissa av dessa som MSM vill sprida, nämligen masspsykotisk indoktrinering och propaganda. För SVT räcker inte det. Man måste statuera exempel så att inte fler, näringslivsföreträdare och andra, begår samma misstag.

Värdegrunden. Diktaturens åsiktsmonopol.

Godner. Ännu en godhetsapostel.

Man söker upp och intervjuar Boel Godner (sic!), socialdemokrat och Södertälje kommuns ledamot i Södertälje Science Park. Frågorna formuleras så här:

  1. Är det förenligt med de värden Södertälje science park står bakom? 
  2. Men är det förenligt med Södertälje science parks värden?
  3. Har du förtroende för Leif som ordförande för Södertälje Science park?
  4. Hur mycket kan det här skada Södertälje Science park? 

‘Värdegrund’ är ett annat ord för ‘svensk vänsters dogmer’. Och tyvärr även MSM:s. Låt oss formulera om det så att SVT-reporterns budskap går fram lite tydligare:

  1. Är detta något man ska få säga öppet i Sverige idag, enligt partiet och centralkommittén? 
  2. Men nu är det ju du som har att verkställa centralkommitténs budord, vad säger du?
  3. Kom igen nu! Se till att ge honom snöret , hur lång tid ska det ta för dig att fatta vinken?
  4. OK: Här är en sista ledtråd: berätta för mig inte om, utan hur mycket fel det här är? 

Och att det är väldigt mycket framgår ju av Godners svar. Hennes villighet att ställa upp i schavoteringen ska inte underdrivas, med all sannolikhet är hela intervjun ett väl förberett teaterstycke. Den frågan som lyser med sin frånvaro är Hur mycket skada tar Södertälje Science Park av att sparka sin nestor och mest namnkunnige beskyddare? Ledningens med all sannolikhet mest värdefulla och kunnigaste person?

Näringslivet och Scanias VD Henrik Henriksson. Faller i farstun ännu en gång.

Nu var ju ingenting av detta oväntat. Det var snarare mer intressant att man i DI, Expressen och Svenska Dagbladet rapporterade neutralt om Östlings intervju. Den omsvängning jag hoppas att vi nu ser har alltså kommit ungefär halvvägs, eller i alla fall en tredjedel på vägen. Hade kunnat ska tilläggas, för frågan är vad som händer nu. Min stora förhoppning är ju att Östlings uttalanden visar att näringslivet i övrigt nu ska börja våga prata. Men när bilan faller håller näringslivets potentater istället armarna bakom ryggen med fingrarna korsade. Detta är den stora besvikelsen. Scanias VD Henrik Heriksson släpper en massa snömos om att alla är välkomna både till Scania, Södertälje och Sverige. Uttalanden som får det att låta som om Östling sagt det rakt motsatta. Det har han ju inte alls. Henrikssons uttalande är fegt och hållningslöst. Framförallt eftersom Södertälje är mycket mer beroende av Scania än vad Scania är av Södertälje. Med lite mer jävlar anamma i sin ‘värdegrund’ hade Henriksson kunnat stå upp för sin stora föregångare och förebild Östling, och värdigt förklarat att Östling är en person vars verklighetsuppfattning man bör respektera och ta på allvar. Därefter hade han kunnat lägga till snömoset om han så önskat. Istället blir han så skitnödig att han anser sig vara tvungen att ta avstånd, precis som Godner.

DN och Tenitskaja.

Tenitskaja och Bali.

Alexandra Carlsson Tenitskaja, ökänd för en smutskastningskampanj av Hanif Bali, tidigare på AB, men arbetar sedan 2017 på DN, där hon bl a varit inblandad i drevet mot Lars Adaktusson i samband med EU-valet. Hon var snabb att återupprepa SVT:s uppgifter. Läsarkommentarerna, som man ska veta i snitt annars är bland Sveriges mest tjockskalliga och hårdnackat kulturmarxistiskt influerade, är som vanligt påpassligt modererade om de skulle avvika från partilinjen. Dessa mina kommentarer har DN Ifrågasätt ‘städat bort’:

Det han säger är fakta, som han själv konstaterat. Att det råkar vara obehagliga fakta som inte stämmer med din ‘värdegrund’ eller någon annans värdegrund är väl trots allt heller inget rimligt skäl att sparka någon? Bye the way, klart du har rätt i att de fattiga har ännu sämre kunskaper. Det är vad vi kommer bli varse när anhöriginvandringen startar på allvar.

Inte god ton.

Östling har uttryckt sig rakt, sanningsenligt och tydligt. I Sverige är det tydligen att vara klumpig. Så klumpig att man ska sparkas från alla poster man har? Javisst, sanningen är ju inte rätt ‘värdegrund’. Och av dessa två är ‘värdegrund’ överlägset viktigast.

Spekulation.

Lägg inte ord i munnen på Östling som han inte har sagt. Östling har aldrig påstått att det skulle vara annorlunda. Det gör du genom den hör glidningen. Problemet är att när 9 av 10 somalier inte dyker upp till jobbet i rätt tid och sedan inte kan samarbeta, då sägs de upp oavsett vilken religion eller hudfärg de har. Och det var bl a detta konstaterande som underbyggde Östlings uttalande. Från att 2006 ha hävdat att Migrationsverket var bakåtsträvare och att Sverige kunde dubbla sin befolkning. Östling har helt enkelt haft en verklighetsjusterare på jobbet. Det vore glädjande om fler lyssnade på den som redan gjort misstag istället för att göra dem igen. Välkomna må alla vara, men det är tyvärr exakt som Östling säger, de kommer från en kultur som kräver tre generationers anpassning för att fungera i världens mest avancerade näringsliv, det svenska. Och ja, det finns undantag. Och nej, det har inte bara med klankultur och islam att göra. Men jo, det är väldigt viktiga faktorer bakom varför det är så få som fungerar och får jobb här. Medan rasism är en faktor som är närmast försumbar i sammanhanget.

Hot / missaktning mot utsatta grupper.

Censur. Svårare än så anser man det inte vara på DN Ifrågasätt.

Inte till saken.

Men man får väl försöka se det det positiva. Läsarkommentarerna är till 3/4 till Östlings fördel och många är upprörda och bekymrade, inte minst över konsekvenserna för yttrandefriheten. Bland DN-läsarna är detta en ganska drastisk omsvängning mot hur det brukar se ut. Min följande kommentar är faktiskt inte censurerad och har överlägset mest likes (numera kan ingen läsare göra fler än en sådan):

Nu tycks det centrala här inte vara så mycket sakfrågan, där alla vet att Östling har rätt, utan om man kan hårdra någon formulering utryckt ur sitt sammanhang, så att den låter suspekt. Det kan man bara med nöd och näppe och genom att framförallt angripa Östlings uttalande för att det skulle ha skett på en sajt med ‘anknytning till vitmaktrörelsen’. För att få det att låta så där hemskt har MSM inkl DN varit tvungna att citera Expo. Expo är vänsterextremister. De kan kopplas till AFA, och andra terrorstämplade vänsterrörelser. Varför är deras omdöme värt att referera i en förment borgerlig tidning med resurser att göra sina egna kontroller?

Ska man på allvar hålla på så, varför inte vända helt på kuttingen? DN kan säkert också kopplas till liknande; minst någon journalist, som t ex Tenitskaja, kan ju ha ett tänkbart vänsterextremistiskt samröre. Eller rent av vara vänsterextremist själv. Källa: Samnytt. Är det också värt att nämna? Och är det sedan skäl att sparka Tenitskaja? Nej, trodde inte det. Men högern, då går det bra.

Jag har lyssnat på hela intervjun och Östling som, bye the way, är en av svenskt näringslivs mest respektera ledare alla kategorier, med bakgrund i SSU och så sent som 2006 för alla former av invandring, talar lugnt och sansat om egna erfarenheter på Scania. Sanningen. Att drevet sedan går som det gjort är för att han måste tystas och alla ska tänka sig för att göra något liknande. Obehagliga kommuniststatsfasoner, som DN hänger på i.

52 gilla och faktiskt (ännu) inte censurerat!

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

There is no doubt that Leif Östling’s interview in Swebbtv has rocked the boat in Sweden. Some media (DI, SvD and Expressen) initially notably reported about it in a quite neutral and objective tone. This however set off a reaction among the deeply politically correct intrenched SVT, DN and Aftonbladet media. By using the term ‘värdegrund’ (translated ‘foundation of values’ thus: ‘what is regarded OK by the MSM opinion monopoly’) the SVT reporter could easily conclude that Östling was way out of line. This was concluded by referring to ETC, a activist leftist thinktank, who ‘validated’ that Swebbtv collaborates with extreme alt right and neonazists. Thus Östling was immediately sacked from his position as chairman i Södertälje Science Park. The fact that Godner, the Social Democratic Party leader in Södertälje, was playing along in this farse, should not surprise anyone.

Much more desturbing is the fact that the present CEO at Scania, Henrik Henriksson, does not support his internationally well reputed and on the factory floor much liked predecessor. He could easily have stood his ground; Scania is much more important for Södertälje than vice versa. And Östling did in fact not say anything that was not true. We must now hope that the many reactions in support for Östling will be noted at Svenskt Näringsliv head quarters. Otherwise they will, again throw away an opportunity to take charge in a situation when the opinion is about to shift. SN must protect their own and stand firm when the MSM leftist mob starts these kind of campaining, since no one is strong enough all by himself. Östling has done his part. Now it is up to you.

Publicerad Lämna en kommentar

Polisbrutalitet för att skrämma regimkritiker till tystnad. Var? När? I Sverige, 2019.

Yttrandefriheten i Sverige är under våldsam attack, samtidigt som vår högsta juridiska nomenklatura inte tycks se några problem alls (se artikel från 15/10). Anmälda ‘åsiktsbrott’ har ökat från 44 till 2.508 på fem år. En följd av att ‘hatet’ ökat? Snarare för att regimen avlönar människor som Tomas Åberg, den notoriske Näthatsgranskaren tillika djurplågaren (ja, jag anser att det är relevant för oss att veta hans vandel, mht att han i egenskap av ‘god’ NGO betrotts med åklagarliknande uppgifter), för att odla angiverisamhället. Red Ice TV, en högerorienterad kanal med 330.000 prenumeranter raderades i förrgår från Youtube. Utan förvarning, utan motivering. 10 års hårt arbete upp i rök – och ännu en regimkritiker tystad. Ännu en konsekvens av regeringens påtryckningar på mediejättarna; någon liten god vilja måste ju de senare visa, i gengäld för all bortförhandlad elskatt till sina nya serverhallar. Och det är inte heller särskilt ovilligt man går Löfven och Morgan Johansson till mötes. En visselblåsare och fd anställd på Google kallar den multinationella jätten för ‘en orwellsk mardröm och censurmaskin’. Men alla sajter som publicerar hans vittnesmål blir systematiskt avmonetariserade av Google – dvs man straffas med sanktioner som gör det omöjligt att tjäna pengar. Lika entusiastiskt ställer facebook upp. En av mina fb-vänner stängs av från att dela bara sekunderna efter en hel månads lika omotiverad avstängning. Man bryr sig inte längre om att åtgärden avslöjar ett totalt förakt för rättssäkerhet och rättvisa, tvärtom: man vill visa att man inte bara har makten att göra så, utan att man också känner sig helt fria att utnyttja den.

Fria Tider 18/10
Fria Tider 18/10
Fria Tider 18/10

Axplocket av rubriker på Fria Tiders förstasida är från ett och samma tillfälle, i fredags kväll, och de är alla lika obehagliga bevis för att Sverige går åt fel håll – rasande snabbt. Vad som är än mer skrämmande: inte något av detta anses förtjäna rubriker i MSM. Jag har kollat de stora drakarnas nyhetsflöde under helgen. Inte ens bland ‘radannonserna’ kan gemene man råka få höra om dessa rättsövergrepp. Och detta gäller förstås även huvudämnet för denna söndagskrönika: dr. Bilyana Martinovski och hennes kamp för våldtäktsoffren och för yttrandefriheten – och den förföljelse hon utsatts för på grund av detta. Förföljelse som nu övergår i fysiskt våld.

Rubriken som jag först ville hoppa över

Exemplet Martinovski ger oss anledning att oroas över att övergreppen nu går ett steg längre än förut. Ett mycket viktigt steg, som snabbt riskerar att eskalera den redan explosiva polarisering som vårt land drabbats av. Att man börjar använda fysiskt våld för att tysta systemkritikerna. Och det är svenska staten – polisen – som står för detta. Det var en sådan där rubrik… jag ville nästan instinktivt hoppa över den, för att den kändes för overklig, för osannolik. Ett sådant där klickbete, som garanterat kommer göra en besviken, antingen för att man offrat sin tid på trams, eller – än värre – för att det faktiskt är sant. Som Katerina Janouch skriver om saken: nyp mig i armen. Det är svårt att få det att gå in! Men jag klickade ju. Och fångades av en historia som bara inte får vara sann. Inte i mitt Sverige. Men som, ju mer jag läste bara blev alltmer omöjlig att skjuta ifrån mig.

Bilyana Martinovski – internationellt erkänd forskare

Ph.D. Bilyana Martinovski.

Docent Bilyana Martinovski är inte vem som helst. Hon är en erkänd forskare, fram till förra året adjungerad professor och docent vid DSV, institutionen för Data- och Systemvetenskap vid Stockholms Universitet, och med tidigare forskningstjänster bl a i USA. Hennes forskning är framtidsinriktad, med fokus på interaktionen mellan människa och maskin. Naturvetenskap alltså, inget hokus pokus; frågeställningar som bl a har stor bäring på hur artificiell intelligens kommer att påverka vår framtid. Året var 2017 när Martinovski bestämde sig för att pröva om våldtagna kvinnor är mottagliga för en behandling utvecklad i USA mot posttraumatisk stress. Hon upptäcker till sin förvåning att en sammanställning att utgå ifrån saknas, i det av statistiken annars så förlovade landet Sverige. För perioden 2013-2016 beställer hon därför förundersökningsärenden, alla som involverar våldtäktsanklagelser i någon form, från tingsrätterna. I den halvtimmeslånga intervju jag tagit del av konstaterar hon: “I was stunned. Sweden is a small country, 10 miljon people!” Resultatet överrumplar henne för att materialet visar sig vara närmast oöverskådligt stort: 50.000 ärenden. Och hennes egen slutsats efter att ha grävt vidare är dessutom att “this was probably less than half of the total!”; även grova våldtäkter skrivs nämligen ofta av redan innan de går till förundersökning.

Våldtäkter i Sverige: 50.000 anmälda, 843 dokumenterade fällningar

När det under 2018 görs en undersökning publicerad i media avseende fällande domar, får man bara ihop 843 stycken (jfr videon, ca 12:40), för åren 2013-2017. Martinovski störs inte bara av den uppseendeväckande diskrepansen i relationen anmälningar mot fällda gärningsmän. Hon reagerar också på hur andelen etniska gärningsmän (58%) presenteras på ett missvisande sätt, genom att andra generationens invandrare inte inkluderas, andelen skulle alltså vara högre med ett rimligare sätt att räkna. Hon poängterar att andelen beträffande grov våldtäkt är ännu högre, men att den officiella statistiken är svår att tolka: dels för att ‘gruppvåldtäkt’ inte ens existerar som begrepp och därför inte kan registreras, dels för att den breda svenska definitionen av våldtäkt gör det så svårt att särskilja sådana offer som hon är intresserad av; utsatta för fysiskt tvingande våld, från upplevda övergrepp utan att våld eller uttalat hot om våld har förekommit eller behöver ha konstaterats för att falla in under den formella brottsdefinitionen.

GangrapeSweden.com

Martinovski går därför vidare och stöter, av ren slump, på en sajt på nätet; GangrapeSweden.com. En öppen databas med domar avseende gruppvåldtäkter. För Martinovski är detta en möjlig guldgruva ur forskningssyfte. Hon vill nämligen belysa hur grovt och sadistiskt våld kvinnorna utsatts för utöver det påtvingade könsumgänget, och ser dessa offer som idealiska testpersoner för de behandlingsmetoder hon vill testa. Slumpvis utvalda fall verifierar att rådata i sajten är korrekt återgivna och Martinovski känner sig därför trygg i att kunna använda databasen. En föreställning vars blåögda naivism framgår allra tydligast av att Martinovska öppet twittrar om sina fynd, sina åsikter om dem – och var de gjorts.

Det skulle hon inte ha gjort. På universitetet sitter nämligen en viss Kajsa Klein, timanställd som ‘mediestrateg’. Sannolikt i den kapaciteten blir hon varse Martinovskis twittrande. Klein är sedan 2016 medlem i #jagärhär och hennes reaktion är att GangrapeSweden är en sajt som måste stängas. Vilket Martinovski motsätter sig. Det må vara osagt om det sedan beror på att antagonism uppstått, om det har med Kleins befattningsbeskrivning att göra eller på hennes roll som medlem i #jäh, men Klein bestämmer sig hursomhelst för att anmäla twittrandet till institutionschefen, Uno Fors. Klein är uppenbarligen övertygande, för Martinovski skiljs omedelbart från sitt uppdrag, utan föregående diskussion eller möjlighet till genmäle. Det här händelseförloppet bekräftas i senare utbegärda mail, enligt Martinovskis uppgifter. Hon har alltsedan dess, på grund av denna affär, hindrats att ta ny anställning och förvägras publicering av sina forskningsprojekt. Detta beror enligt henne själv på att #jäh fortsätter smutskasta henne, kallar henne för nazist och högerextremist och sprider dessa uppgifter inom hela den svenska akademiska världen. Hennes ambition att hjälpa gängvåldtagna kvinnor har därmed gjort henne till en paria.

I Sverige gäller det att rädda sitt eget skinn

GangrapeSweden stängdes.

Men stopp ett tag nu! Det var ju samröret med GangrapeSweden, inte hennes ädla ambitioner som fick henne på fall. Det förstår ju varje svensk att en sajt som heter GangrapeSweden inte kan vara rumsren! Och att man måste passa sig noga för vem man affilierar sig med. Uno Fors insåg det genast, hans snabba reaktion var med stor sannolikhet nödvändig för att förhindra ett mediadrev mot universitetet och – framförallt – mot honom själv. Det spelar så klart liten roll vad som är formellt rätt här; det handlar om att rädda sitt skinn. För i Sverige är det inte längre det sagda som är så viktigt, som vem som säger det. Universitetet hade (med Kleins medverkan?) gjort en sökning som bekräftade kontakterna med den obskyra sajten och människorna som drev den. Hur kunde Martinovska vara så naiv att hon inbillade sig att hon skulle få en vetenskaplig undersökning publicerad baserad på vad som stod här? Det var inte alltför svårt att få fram att det var Nordfront, dvs NMR, nazisterna, som stod bakom. Då hjälper det inte hur mycket man än bedyrar att man själv är antinazist, eller hur sant det än är att nazisterna står för nationalsocialism, dvs kollektivism, och i grunden alltså är vänster, inte höger. Ingen rök utan eld, tänker Sverige; Martinovski har ju dessutom själv bekräftat sin källa och vågat kalla den för sanningsenlig. I vårt svartvita land är det en omöjlighet att stå på ‘den goda sidan’ och säga så. Vad som sägs av en nazist blir alltid per definition lögn. Och andra som upprepar den blir nazister.

Martinovskis naivitet – som hon fått plikta dyrt för

Ja, det var naivt. Men jag behöver bara gå till mig själv för att svara på hur det kommer sig att Martinovski handlade som hon gjorde, utan att vara åsiktsfrände med NMR – vilket hon för övrigt å det bestämdaste förnekar. Man behöver faktiskt inte vara dum i huvudet för att vilja inbilla sig att sanningen är viktigast. För mig är det en livsprincip, så svår att sudda ut att den ofta riskerar att fördunkla min klartänkta rationalitet. Jag kan objektivt veta att jag får problem när jag refererar till källor som Nya tider, Fria tider eller Samnytt; att det brännmärker mig i mångas ögon. Läser man Wikipedia om dem så blir man mörkrädd. Där är Sveriges åsikt. så ser den ut både i etablissemang och breda folklager. Och den innebär att jag kommer få plikta för min referens – att dörrar stängs, umgänget begränsas och att jag får obehagliga ögon riktade mot mig. Men om jag anser mig ha kontrollerat sanningsinnehållet på ett nöjaktigt vis, så är det hart när omöjligt för mig att låta bli ändå. Särskilt när det saknas andra källor. Vilket det oftast gör när det gäller kontroversiella frågor, eftersom MSM konsekvent undviker sådana. I Martinovskis fall finns det ytterligare två ‘förmildrande’ omständigheter: dels uppfattar jag henne som besjälad av en önskan om att hjälpa de djupt traumatiserade våldtäktsoffren, som hon mött och drabbats av medlidande för. Dels hennes relativt korta tid i Sverige. En kulturell bakgrund som inte förberett henne tillräckligt på vad som var ‘problemet’. Det senare hade gällt även en svensk från 1990-talet, om denne skulle ha gjort en tidsresa hit. Ja, det hade sannolikt räckt att hoppa över de två-tre senaste åren för att bli helt ur stånd att bedöma situationen korrekt: vi är idag ett samhälle långt bortom de demokratiska principer som rådde här under den senare halvan av 1900-talet. Och det har gått fort utför.

Avstängningen – av allt att döma på livstid – från en fortsatt akademisk karriär i Sverige, får naturligtvis Martinovski att reagera. Ilsket och förtvivlat twittrar hon om vad som inträffat. Uno Fors tvingas lämna ut sina mail och när Kleins namn visar sig förekomma i dessa bekräftas Martinovskis misstankar, hon konfronterar Klein. Martinovski tar reda på mer om Klein och hennes nätverk, och börjar inse att hon har med en extrem aktivist att göra. Klein är vad hon själv kallar sig, ‘kosmopolitisk demokrat‘, en omskrivning för att aktivt arbeta för att bringa västvärldens demokratier på fall och införa ett globalt överstatligt styre.

Kajsa Klein – det är ju hon som har fått lida…

Kajsa Klein för nio år sedan. Då hon höll på yttrandefriheten.

Jag kunde inte låta bli att bli nyfiken på denna Klein, som framstår som märkligt motsägelsefull. Det finns klipp med henne från 2009, då hon är emot statlig reglering av internet (se flashbacklänken nedan). Sju år senare går hon alltså med i #jäh för att själv ägna sig åt samma censur hon förut motsatt sig. I en länk från Levandehistorias paneldebatt är hon med som ett ‘offer för näthat’. Det är mycket lärorikt för den som vill förstå hur man resonerar och den som vill behöver bara lyssna i sju minuter, från 27:40. Här beskriver Klein sin sida av saken. Så blev jag övertygad? Kanske hade jag åtminstone börjat tvivla, om jag inte först lyssnat på Martinovski. Klein är en duktig manipulatör och hon låter ibland på gränsen till gråtfärdig. Så mycket har hon fått lida. Vältaligt för hon åhörarna genom sina genomlidna två sista år under vilka hon utsatts för en ännu pågående förtalskampanj. Efter sju minuter då hon lagt fram sitt case, gissar jag att Klein faktiskt har lidit. På samma sätt som den fällde brottslingen. Konsekvenserna av hennes handlande har varit långt ifrån önskvärda – för Klein själv – och hon skulle nog ha låtit sina angrepp på Martinovski – och framförallt på den numera stängda sidan GangrapeSweden.com – vara ogjorda om hon kunnat.

Partsinlagorna vägda mot varandra

Jag vet förstås inte exakt vad eller vem som fått Klein att lida. Men i själva sakfrågan vågar jag uttala mig. Med båda partsinlagor i vågskålen är det mycket som jag kan konstatera som inte hänger ihop i Kleins vittnesmål. Någon förklaring på Martinovskis förföljelser ger hon aldrig. Att Kleins problem främst, helt eller delvis kan härledas till nazisterna som fått sin hemsida nedstängd, det nämner hon inte alls, gissningsvis för att hon är rädd för dem på riktigt. Ingen frågar heller efter sådan logik, och den behövs ju heller inte eftersom Martinovski beskrivs som en fullfjädrad psykopat med starka tendenser till schizofreni. Men för mig som faktiskt lyssnat till Martinovski gör ju den beskrivningen tvärtom bara att Klein förlorar trovärdighet. Det är också klart att förföljelsen borde ha framstått som mer förklarlig även för auditoriet på Levandehistoria, om Klein nämnt något om den föregående konflikten, somliga måste ändå ha undrat. Att Klein avstår ifrån att berätta kan bara förklaras av att hon inser att den berättelsen ligger henne i fatet. På frågan om hur #jäh ‘stöttar’ mot näthat, är hennes svar lika undanglidande: man bara “gillar den som hatas och ger positiva kommentarer” – inte ett ord om massblockeringsattackerna, syftande till att stänga av åsiktsmotståndare. Och att stänga ned sidor. Eller hur man går på deras arbetsgivare och försöker få dem sparkade. Klein är väl medveten om att sådan aktivism måste hemlighållas för den stora massan, som troligen skulle ha invändningar, oavsett vilka bevekelsegrunder hon för fram.

Martinovskis redogörelse för Kleins radikala aktivism i USA återkommer så i mitt minne; hur Klein samlat utländsk finansiering för att motarbeta valet av Trump som president, vilket självklart är olagligt, både i USA och här hemma. Klein bekräftar indirekt dessa handlingar med sina nedsättande kommentarer om hur Martinovski skrivit brev till Trump och försökt få FBI att intressera sig för henne. Detaljerna är avslöjande och ger i själva verket mer trovärdighet åt Martinovskis uppgifter, återigen för att jag till skillnad från publiken på Levandehistorias paneldebatt faktiskt sett och hört hur sansad Martinovski faktiskt är. Klein hävdar också att de påstådda trakasserierna mot henne bär antisemitiska förtecken. Hon påstår att Martinovski pekat ut henne för att hennes efternamn skulle ge judiska associationer – men säger inte rent ut att hon skulle vara judinna. Eftersom jag själv inte ens tänkt i sådana banor, och eftersom varken Kleins utseende eller något annat avslöjar en sådan etnicitet, får jag känslan av att hela det judiska påbrået är en påhittad efterhandskonstruktion. Martinovski har heller under en halvtimmes intervju inte nämnt detta med ett enda ord.

Så, vem är egentligen psykopaten?

Efter Kleins offerredogörelse vidtar en diskussion i panelen om hur ohörda sådana som Klein är – inte minst av polisen. Själv hävdar hon att Näthatsgranskaren är rätt fora om man vill veta mer om hur polisen (inte) agerar. Djurplågaren, ni vet. Ja, om jag inte hade känt till hans bakgrund, så hade jag kanske köpt det, precis som auditoriet. Kvinnor och minoritetsgrupper är de mest utsatta – den obevisade identitetspolitiska floskeln sitter förstås helt rätt och följs av fler instämmande hummanden i auditoriet. Liksom till hennes övriga förslag: Polisen måste prioritera detta! Kompentensförstärka. PBS-lagen (som reglerar plattformägarnas ansvar) bör ‘utvecklas’. Grovt förtal bör läggas under allmänt åtal. ‘Informationsarbete’ i skolorna. Pengarna på nätet måste man börja titta på: gå på annonsörerna, som ‘finansierar hatet’. Klein står alltså idag för diametralt motsatta åsikter i förhållande till vad hon gjorde tio år tidigare. Det är faktiskt rätt kusligt. Vad är det som har hänt med denna människa? Och jag kan inte låta bli att fråga mig: vem är det egentligen som är psykopaten här? Manipulatören som fick Uno Fors att ställa en välrenommerad forskare på bar backe. Som stängde GangrapeSweden och som rör sin publik med tårar, som kanske även lurade mig själv nyss? Som vi ska se så har hon också – återigen – lyckats få sin vilja fram.

Polisbrutalitet

Paneldebatten ägde rum i början av oktober. Bara två veckor senare möts Martinovski av ett polisuppbåd på Arlanda, just hemkommen från semester i Egypten. Inte mindre än sex uniformerade poliser har avdelats för se till att hon inte smiter undan lagens långa arm. Anledning? Det får hon inte veta. Så här återger Martinovski sin upplevelse av vad som sedan följer: ett enda långt flagrant övergrepp avseende hennes mänskliga och lagliga rättigheter. Man skiljer henne med våld från hennes resesällskap. Hon kroppsvisiteras, hårdhänt – man tar henne på och mellan brösten, man DNA-topsar henne, som om hon varit en terrorist och förvägrar henne advokat vid förhör – som inleds först efter midnatt. Ine förrän då får hon veta vad hon anklagas för. Förtal av Kajsa Klein.

Ur Samnytt. (Nej, DN har inte skrivit om detta, så varifrån ska jag hitta källa?)

Detaljerna är alltså Martinovskis egna uppgifter. Och återigen, vad som försiggått sedan Klein fick Martinovski sparkad vet jag ju inte. Det centrala här är att anklagelsepunkten fortfarande är just förtal, ingenting mer. Och polisen har inte givit någon annan version, man har tvärtom bekräftar gripandet. Det är den s k Demokrati- och hatbrottsgruppen i Göteborg som leder utredningen och även Säpo är tydligen ‘informerade’. Naturligtvis är själva gripandet det mest uppseendeväckande. I Samnytt beskrivs det av en anonym polis som en ‘störd’ omfattning mot vad som är både rimligt och normalt, och som ‘läskigt’ mht hur mycket annat viktigare det finns att göra, hur groteskt man utnyttjar polisens trånga resurser. Oavsett hur domstolen kommer göra sin bedömning, så är det fråga om massivt övervåld. Inte bara på Martinovski, utan på den svenska yttrandefriheten.

Fakta på bordet

Låt oss ta ett djupt andetag och försöka betrakta det här med neutrala ögon. Den påstådda polisbrutaliteten skulle förstås kunna vara just påstådd. Men åtminstone de detaljer jag redogör för är många vittnen till; antalet poliser och bilar, val av tillfälle och förhörsmetod utan advokat, allt det bär faktiskt trovärdighetens prägel eftersom de är lätta att motbevisa. Även om det skulle kunna vara en överdriven dramatisering så finns det ingenting som talar för att detta i grunden är uppdiktat. Den sansade och intelligenta person som Martinovski ger intryck av att vara i intervju motsäger den möjligheten på varje punkt.

Macron drog sig inte för att slå ned upproret. Hur kommer Löfven att göra?

Men då återstår frågan: varför gör polisen så här? Är detta medveten taktik avsedd att skrämma Martinovski? Oss alla? Jag kan tänka mig att det finns enskilda poliser och i ledningen, som har just den agendan. Men jag tror också att de flesta av dessa har en vrångbild av vad som pågår där ute. För den som orkar lyssna vidare på Levandehistorias debatt så är det en hårresande skevhet i den ju längre den fortsätter, direkta och uppenbara lögner sprids utan motsägelser: i den sista fasen blir man mycket lik en troende sekt där avvikande mening inte tolereras. Klein tas på orden utan att någon ifrågasätter det minsta. I auditoriets ögon finns det inga tvivel om att hon är ett offer. Uppgiften om att man måste vara rik för att driva förtalsfrågor i domstol är tagen från luften, eller kan i vart fall knappast ha hämtats från tiden på Näthatsgranskaren, där Klein ‘glömmer’ att nämna att hon varit anställd; hon borde alltså veta att det i själva verket inte kostar någonting att dra människors heder och ära i smutsen. Och hennes meddebattör i panelen får lika oemotsagd påstå bl a att det är det högerextrema våldet, inte det islamistiska, som tar flest liv i Sverige (från 52:00 i videon). Man kan riktigt känna hur gruppen hetsar upp sig till den grad att ingen i rummet längre är särskilt intresserad av den yttrandefrihet som Klein klädsamt – fortfarande! – säger sig vilja försvara. Att hon efter att ha lagt fram sitt case kan avslöja att flera av de elaka twittrarna (Jaså, var de flera? Vilka då?) fått sina konton stängda under de två år hon förföljts; detta blir sköna, hoppingivande segrar för åhörarna – inte de uppenbara motsägelser i Kleins logiska sakberättelse som de är för mig. Och att panelen beskriver kampen mot den lede fi som whack-a-mule, där det bara gäller att slå så många som möjligt så hårt och snabbt det går, det är onyanserad pöbelretorik som ingen reagerar för. Kleins offerbild har inte bara accepterats som 100% sann, metoderna hon står för är garanterat lika accepterade; skulle hon efter debatten avslöja hur långt #jäh faktiskt går i sin aktivism, så skulle deltagarna sannolikt bara applådera.

Polariseringen och hotet mot yttrandefriheten

Ingendera sidan brukar vara särskilt pigg på att lyssna på den andra. Den som ändå gör det, som jag försökt göra här, och lyssnar på båda, har faktiskt lätt att döma i det här fallet – till Martinovskis fördel. Men de som inte lyssnar på någon annan än Klein har lika lätt att göra det – till Martinovskis nackdel. De flesta i pk-majoriteten är just så omedvetna om vad som pågår, och därmed lättpåverkade, så som vår regim vill att de ska vara. De, liksom poliser som är med i hatgruppen, är matade med uppgifter från sådana som Klein och de ifrågasätter henne inte. Martinovski däremot har de varken läst eller hört.

Katerina ställer rätt fråga.

Det faktum att allmänheten nu börjar bli medvetna om hur illa det ser ut i Sverige betyder tyvärr inte alls att man är lika klar över hur det ser ut med yttrandefriheten. Det är faktiskt tvärtom, eftersom den förtryckande trenden är så stark och tilltagande, på så kort tid. Det är regimens desperation i upplösningen vi ser; man är så uppenbart handfallen inför den kris man står inför; laglösheten och våldet, integrationen, demografin och nu även ekonomin.

Den desperation som drabbar råttor inträngda i ett hörn slår gärna blint tillbaka. Vi som säger sanningen är idag ansedda som en ännu värre fiende än vad vi var igår. Makten hatar oss och man är rädd på samma gång. Då använder man gärna alla möjligheter man kan för att försöka tysta och sparka nedåt. För det är man van vid – och man är lika van vid att det fungerar. Det kommer det inte att göra den här gången, eftersom verkligheten är på vår sida. Men den enfaldiges respons är alltid mer av samma, när det inte går som man vill. Vi kan därför förvänta oss att den här typen av övergrepp kommer bli fler och ännu värre, innan det blir bättre.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Dr Bilyana Martinovski on censorship and rape stats in Sweden, en halvtimme väl värd att lyssna till 

Panelsamtal på Levandehistoria: Nätet och demokratin, hot eller möjlighet? (Klein talar ut under 27:40-34:50)

Övriga källor:

Nya Tider 2017 om hur Martinovski förlorar sitt arbete

Nya Tider 2018 – Både Uno Fors och Kajsa Klein ljög

Flashback om Kajsa Klein

Samnytt: anonym poliskälla som beskriver ingripandet på Arlanda som unikt övervåld

Katerina Magasin – vad är en diktatur?

Publicerad 1 kommentar

Våra högsta jurister anser att yttrandefrihetens framtid är ljus. Då bör man oroa sig.

Som deltagare på ett öppet seminarium igår kväll på SU Karlavägen hade jag förmånen att personligen få ta del av några av våra högsta juristers syn på yttrandefriheten. Nils Funcke, journalist och vårt lands kanske främste ‘lekmannaexpert’ på yttrandefrihet hade, såsom sekreterare i den parlamentariska yttrandefrihetskommittén, boksläpp. I panelen deltog Helena Jäderblom och Thomas Bull, ordförande respektive ledamot i HFD (Högsta Förvaltningsdomstolen), Peter Danowski, försvarsadvokat för media i flera stora yttrandefrihetsmål, samt Viveka Hansson, journalist och programdirektör på TV4 och ordförande i branschorganisationen Utgivarna. Moderator var Stefan Wahlberg, chefredaktör på Dagens Juridik.

En utan tvivel respektingivande och namnkunnig skara alltså. Och det finns heller inte i mitt huvud några tvivel om att samtliga närvarande anser sig värna yttrandefriheten. Men några större betänkligheter i hur vår yttrandefrihet här på hemmaplan kommit att behandlas och inskränkas eller några framtida hot mot den verkade man, med undantag av Funcke, inte ha eller se. Wahlberg ställde frågan om det fanns framtida hot, men då ville panelen hellre se ljus i tunneln och hur bra allting nog skulle kunna bli. Vilket antydde att allt nog inte var så bra, men att frågan var alltför minerad. Danowsky hävdade (oemotsagd) som exempel på varför framtidsoptimismen var välgrundad, att DN nu var en bättre tidning än den varit på flera år. Ett uttalande som jag och mitt sällskap helst ville se som satiriskt. För egen del var det ju DN:s stöd till metoopöbeln som fick mig att säga upp prenumerationen. Men visst. Sedan regeringsbildningen blev klar och IS-återvändarna kommit hem, så har ju DN i så dags börjat försiktigt kritisera sina tidigare uppfattningar. Liksom MSM i allmänhet och Expressen framförallt, så har man ju börjat publicera alibiartiklar. Men någon avbön eller ursäkt har vi inte hört – och lär aldrig heller få göra. Omsvängningen kan också som bäst beskrivas som påbörjad, långt ifrån fullbordad.

Domens och massmedias publicerings konsekvenser saknar betydelse

Danowskis ytterst försiktiga kritik av metooövertrampen visar istället hur känslig frågan fortfarande är. Han påpekade att Martin Timellfallet ju gått till åtal, varför han tycktes mena att det ändå visade någon form berättigande i namnpubliceringen. Hade det stannat vid detta så kanske PO friat tidningarna, var hans slutsats. Men Timell blev ju friad – en händelse som minsann inte alls fått samma uppslag i MSM-media. Och hans liv är sönderslaget. Här finns det intressanta paralleller. Den s k ‘Näthatsgranskaren’, vann nyligen ett förtalsmål, där TR inte ansåg att det fanns ett berättigat allmänintresse att sprida uppgifter om honom, trots att de var sanna (han har begått grovt djurplågeri). I SVT:s snyft-intervju efter domen får Näthatsgranskaren tillfälle att sprida vanföreställningen att vad som sagts om honom alltså är osant – de flesta av oss tror ju att det är vad förtal är. Min poäng är att Näthatsgranskaren inte drabbas negativt av förtalet i någon konkret mening. Han får statsmedias stöd och han fortsätter att inhösta statens bidrag för sin verksamhet. Skillnaden mot hur Timell dömts av media och allmänhet är avgrundsdjup.

Svensk rättstradition medger inte att att man tar hänsyn till sådana konsekvenser. Enligt Danowsky skulle den då rasa ihop. Sanningen är att domstolsutslagen skulle bli mycket lättare att förklara för gemene man. Vi skulle få färre stötande kvällstidningsrubriker att ilskas över. Och sådana konsekvensbedömningar görs i andra västländers rättssystem – det är vi som är avvikarna. Det har vi blivit även på ett annat område, de så kallade NGO:s, Non-Govermental Organisations, har inte bara i allt högre utsträckning givits en särskilt stark juridisk ställning, utan man har också direkt överlåtit åt sådana att ägna sig åt myndighetsutövning, som förr var den allmänna åklagarens. Hur bra eller snarare dåligt det här är berörde Jäderblom på ett sätt som lät mig ana att hon nog ändå tyckte det var dåligt. Men att sätta ned foten tydligare i egenskap av ordförande i HFD är förstås en känslig sak. Regeringen älskar ju sina ‘goda’ NGO:s, som man låter dra runt som SA-förband bland svenska pensionärer och hederliga skattebetalare, för att klargöra för dem vad de får säga och tycka. För vem avgör vem som är ‘god’ bättre än regeringen? Den som gärna finansierar dessa ‘public watchdogs’ verksamheter – men bara sådana som tycker precis som den.

De ‘goda’ NGO:erna har fått myndighetsuppgifter, men får ändå inte ‘förtalas’ med sanna uppgifter?

Just Näthatsgranskaren är ett sådant exempel. Och då kommer vi till nästa poäng: för att publicering av förtalsliknande uppgifter ska anses motiverad och alltså inte föranleda sanktion så krävs, som nämndes, inte bara att uppgiften är sann. Även ett ‘berättigat allmänintresse’, som Danowski uttryckte saken, ska till. PO har förtydligat att man anser att för detta krävs inte bara att saken rör en kändis i största allmänhet. Det måste vara någon i myndighetsställning eller politiker som vi väljare förlitat oss på ska fatta beslut på ett hederligt sätt. Min fråga till panelen var därför om inte även en av staten finansierad ‘NGO’ skulle föras dit, t ex en sådan som Näthatsgranskaren. Nog skulle vi vilja veta att den som granskar andra även har en god vandel att visa upp själv? Den frågan väckte TR:n överhuvudtaget inte i sitt domslut, fastän jag menar att det på alla sätt är Näthatsgranskaren som har bevisbördan emot sig, varför hans vandel inte skulle vara relevant för allmänheten att känna till. Något svar producerade tyvärr inte den ärade panelen, men deras tystnad hördes desto mer.

Varför ska taxeringsvärden och bilägares namn och adress vara offentlig uppgift?

Jag ställde också en fråga angående offentlighetsprincipen, den som gör det möjligt för kriminella att mycket enkelt ta del av taxeringsuppgifter och registrerad bilägares namn och adress. En situation som nu på allvar börjat utnyttjas av de grova kriminella nätverk som på senare år tagit ett så fast grepp om vårt land. (Som av en händelse samtidigt som en kraftig invandring har skett – ett sammanträffande man i MSM först nu tycks få påpeka så smått.) Nu när våldet drabbar rika Östermalmsbor i sina hem börjar förstås den här frågan ställas på sin spets. Jag undrade vad som motiverade att just sådana uppgifter var offentliga och det mest konkreta svaret jag fick var väl från Viveka Hansson på TV4, som ansåg att det skulle bli svåra gränsdragningsproblem. Jag har svårt att se dem. Förbjud offentliggörande av taxeringsuppgifter i tidningarna. Punkt. Vad skulle rasa samman? Låt uppgift om registrerad bilägare bli känd i samband med olyckstillbud. Men inte annars. Så gör man i Tyskland. Är inte det ett fungerande rättssamhälle?

Panelens fyra medlemmar såg alltså inga mörka moln på den svenska yttrandefrihetshimmeln. Jag hade kunnat dra en lång lista på mer angelägna frågor än de tog upp. Nils Funcke hade ju inledningsvis talat om att lagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet tenderade att tolkas efter bokstaven, och att det finns märkliga begränsningar, som staten plockat fram när de ansett detta ‘behövas’. Det är naturligtvis inte bra, om en ‘ond’regim kommer till makten. Vi får väl se vad vår nuvarande regim tycker vara motiverat, när det börjar dra ihop sig till val 2022.

Monopolliknande plattformar, juristernas ökade makt och domstolsaktivism

Men det finns fler och ännu större hot. När plattformar som Facebook, YouTube och Twitter fått närmast monopol på det offentliga samtalet, är det verkligen rätt att de själva ska kunna avgöra vilka som ska finnas där eller inte? Är det rimligt att överstatlig och icke demokratiskt tillkomna dekret, som FN:s Global Compact eller för den delen (den bara med lövtunn demokratisk fernissa tillkomna) Europakonventionen ska göra allt större intrång i medborgarnas liv? Och att det är jurister, som med praxis och prejudikat styr den legala utvecklingen och som i allt större utsträckning, får makten över våra liv, istället för demokratiskt valda politiker? Att just den frågan inte bekymrade de närvarande – knappast heller publiken, sprängfylld av advokater och journalister – det ska man väl kanske inte förvånas över. Inte heller att det mellan raderna även här, på en tillställning där säkert 99% av de närvarande vill kalla sig yttrandefrihetsförkämpar, antyds att man bör ge ‘goda krafter och goda syften’ en särskilt gynnad ställning. Danowsky lät närmast besviken när han fastslog att domstolarna f n inte ansåg dem ha en sådan i yttrandefrihetsmål i fortsättningen. Den ‘positiva stämningen’ i domstolarna skulle ha eroderat efter metoo, i fortsättningen kommer ‘public watchdogs’ och metooanklagelser alltså behandlas på samma sätt som Kent Ekerot och SD. Attans! Ska rättvisan verkligen vara så blind? Nej, han sade inte så högt men det gör jag. För vi vet ju alla vilka ‘de goda’ är, enligt sittande etablissemangs föreställningar.

Och då kommer vi till min slutpunkt, framtidshotet nummer ett, som naturligtvis ingen heller berördes. I dagens Sverige är en tilltagande domstolsaktivism märkbar. Människor som faktiskt anser att ‘det goda’ har företräde framför lagens bokstav och som gör allt för att kunna tolka den så. Sådana jurister, som än mer ser ut att bli morgondagens makthavare än de är dagens, anser alltså sin egen politiska övertygelse gå före den som de demokratiskt valda lagstiftarna har eller haft. När det blivit tillåtet med yrkesnätverk som Hilda och Legally Lady, som inte bara baseras på kön utan även sorterar juristerna efter sina politiska värderingar, så är denna utveckling bara som ett brev på posten. Onämnd av de närvarande höga jurister som ett framtidshot för yttrandefrihet – och för den svenska rättsstatens vara eller inte vara överhuvudtaget – så framstår domstolsaktivismen därför bara som ett ännu större hot.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Hot mot journalister är ett hot mot demokratin. Men när alternativ media och misshagliga politiker inte räknas är hotet dubbelt.

Janne Josefsson berättar om de mordhot han utsatts för. De är en förskräckande läsning. Han förtjänar respekt som utför sitt uppdrag på det sätt han gör. Att våldskulturen växt som den gjort är oacceptabelt skulle statsministern säga. Men ingen gör något åt det. De stora tidningarna har säkerhetspersonal för att skydda sina anställda. Men när frilansare som Joakim Lamotte utsätts för samma typ av hot som Josefsson, så har han inget skydd alls. Och polisen skriver av ärendena, trots att de mordhotande ibland gör misstaget att ringa från sin egen telefon.

Hur ska det tolkas? Kanske är det inte ett misstag – kanske vet de att de inte kommer lagföras? Sådana som Lamotte får skylla sig själva verkar det som. De skriver ju om sanningar som etablissemang och MSM inte vill kännas vid. När man läser läserkommentarerna är det just denna typ av relativiseringar man får ta del av. Den som helt korrekt påpekar att även Jimmie Åkesson får ta emot dödshot av samma slag, får genast mothugg. ‘Hans parti har ju anhängare som ägnar sig åt sådant!’ Och banne mig, om det inte är någon som påstår att allt detta faktiskt är Trumps fel. Det också. Precis som den svenska kronans fall…

Ingen av dessa PK-marinerade verkar vilja fatta att om man ska komma åt våldshoten så måste gränsen sättas absolut. Alla politiker som hotas måste få skydd. Även SD:s och AfS. När MSM inte uppfattar det som viktigt nog att skriva om, så måste vi inse att polisen också gör sina prioriteringar därefter. När en AfS-politikers hem bränns ned i Botkyrka så beror det utan tvekan bl a på att förövarna har uppfattat det som tillåtet, ja, närmast önskvärt av många i umgängeskretsen. Som i sin tur har än fler omkring sig som säger som DN:s läsare gör.

Sedan finns det dem som agerar ‘naturligt självgenererande’. När Niklas Orrenius avslöjade namn och adress på en äldre kvinnlig journalist som skriver under pseudonymen Julia Ceasar, så gjorde han det väl medveten om att det fanns personer som ansåg att hon förtjänade att dö. Orrenius gjorde vad han kunde för att också få en bild av hennes ansikte. Efter detta blev Orrenius själv mordhotad av sådana som ansåg hans handling var förkastlig. Bara det senare slogs upp stort. Han blev martyr fastän har själv bidragit till att öka riskerna för sin kår, befordra det hat som vill tysta den. Och MSM gör sedan ont värre genom att ensidigt och partiskt endast fördöma dem som hotat Orrenius. Vad förväntar man sig då, om inte ett hat, frustration och förakt från dem som ideologiskt stöttar Julia Ceasar?

Nya tiders journalist slängdes ut från Bokmässan av poliser för att Pierre Schori ansåg sig ofredad av hans frågor. MSM vågar inte ställa så ofina frågor tll en hög S-ledare som hyllar en död massmördare. Mordhot behövs inte för att avskräcka här. Här räcker det med att man riskerar polisanmälan tydligen, eller att aldrig mer bli inbjuden till tv-sofforna. När MSM hovbugar för sådana som Schori, så är de banne mig inte mer skyddsvärda än vanliga medborgare. De är journalister bara till namnet, inte i sitt kall. Naturligtvis ska de också skyddas, men de utgör inte längre representanter för demokratin och yttrandefriheten – tvärtom.

Det finns också andra yrkesgrupper som utsätts för hot, nästan dagligen. Jag tänker på poliser och akutsjukvårdspersonal, men också på lärare. Även de förtjänar stöd och skydd, men de är alldeles för många för att få det. Jag blev själv mordhotad av en algerisk flykting vid ett tillfälle för några år sedan. Eftersom han var fysiskt välvuxen och eftersom jag fått veta att han var son till en högt uppsatt officer i den algeriska säkerhetspolisen, så hade jag viss anledning att ta hotet på allvar. Precis som Josefsson är det ju då först till ens familj tankarna går. Är det värt att stå fast? Bör man backa? I det här fallet handlade det om en mentalt sannolikt lätt störd person som missuppfattat mig på grund av språksvårigheter. Problemet löstes genom att helt enkelt kommunicera. Även som försvarare av det fria ordet och mina åsikter har jag utsatts för hot. Från ett facebookkonto (se bilden) fick jag för någon månad sedan ett meddelandet att man önskade ‘få en bild på min hals’. Jag såg meddelandet först ett par veckor efter att det skickats, så det kändes inaktuellt redan då. Och det finns god anledning att tro att kontot är kapat, enligt min ‘säkerhetsstab’, varför jag inte publicerar namn eller ansikte (bara en hals).

Jag respekterar alla som i en sådan här situation bestämmer sig för att det är nog. Som backar, gömmer sig eller åtminstone blir försiktigare. För vad är viktigare än den egna säkerheten och familjens? Är det värt detta? Jag skriver helt ideellt. Josefsson har i alla fall en karriär och ett namn skapat inte minst för sin oräddhets skull. Lamotte är en av få frilansare på nätet som faktiskt har en fanbase stor nog för att leva på sina texter. De flesta av oss tjänar ingenting på det här. Tvärtom så riskerar vi, om inte våra liv, så i alla fall möjligheter att få en normal utkomst. Vi blir oanställningsbara, opublicerbara och oönskade i det sociala umgänget. Det gäller verkligen inte dem som står på andra sidan, de som är inne i finrummet och som inte blir utkastade från Bokmässan. Ändå kan jag inte hålla med dem som bagatelliserar saken, bara för att den hotade är en meningsmotståndare. Yttrandefriheten hotas från flera håll i vårt land. Och hotet om våld är ett av de viktigaste, farligaste och mest effektiva. Det spelar ingen roll vem som hotas eller vem som hotar. Detta får inte vara något som läggs på hög hos polisen för att sedan skrivas av.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Janne Josefsson i DN om mordhoten

Nya Tiders reporter ofredansanmäld av Shori för att han ställer ofina frågor om Mugabe

Joakim Lamotte om mordhoten – endast i alternativ media, som Nyheter Idag

Publicerad Lämna en kommentar

Greta håller tal i FN som får tankarna att gå till Flugornas herre

Tänk er en vuxen man. Skrika och orera, kasta förolämpningar och sluggermässigt utkastade beskyllningar på och inför världens ledare. Lite självömkan, tatraliska tårar och och så några lösryckt utslängda ‘fakta’ följda av mer eller mindre konkreta hot. Och när talaren avslutat, så applåderar hans publik. Är det någon särskild som poppar upp i tankarna?

*

För den som vill lyssna så är Gretas ’Ni har stulit min barndom’-tal till FN fyllt av obehagligt grumliga hot, som DN kallar för ’skarpa’, men som får mig att tänka på barnen i filmen Flugornas herre – och om de tal som tyskarna eldades med före österrikiska Anschluß. Anklagelserna haglade och församlingen, som först inbillat sig att det rörde sig om ett skämt, skrattade gott åt klichéerna.
Angelägenheten i budskapet ska förstås understrykas av det stoppur som DN nu lagt in i sin klimatrapportering. Vi har bara drygt 8 år på oss innan… exakt vad? Ingen kommer säkert kunna säga. Poängen är att det är bråttom. Och att när de åtta åren gått, ingen ska kunna beslå alarmisterna med att ha haft fel igen. Åtminstone på den punkten har man alltså lärt sig något.

Och visst är det pekoral på hög nivå. Om det är någon som stulit Gretas barndom så är det hennes föräldrar som låter sin flicka bli maskot för den nya klimatreligionen. Greta tror. Men vet gör hon inte. Att hennes naivismer möttes av skratt är märkligt bara för den svenska journalistkåren, som följer hennes resa som om det vore ett G7-möte.


Hur mycket DN än piskar upp domedagsstämningen här hemma, så har barn i de flesta länder jorden runt betydligt mer konkreta saker att oroa sig över, men de slipper åtminstone drömma mardrömmar om att jorden ska översvämmas eller brinna upp.
Men Gretas tal är ändå inget att skratta åt. Anslaget ger obehagliga associationer till filmen Flugornas herre. Klimatsektens fanatism är inget att leka med; när barn i åldrarna 10-29 växer upp med dessa domedagsprofetior ständigt itutade i sina öron, så förlorar de inte bara sin barndom, vi kan räkna med att somliga av dem också blir militanta aktivister.

Sådana som Johanna Frändén, tv-sporten och numera krönikör i AB, som twittrar om sin längtan “efter att miljörörelsen blir militant på riktigt.” Eftersom Frändén får fortsätta att skriva som om detta var ett helt acceptabelt uttalande, så kan vi utgå ifrån att samhället kommer göra lite för att stoppa denna farliga utveckling. För vänstervåld är ju det goda våldet.

Och den som inbillar sig annat än att klimatkulten drivs av yttersta vänstern kan ju kolla in fotot med Greta iförd t-shirt med ett AFA-motiv, det har vandrat runt på nätet länge nu. Länkkällor bifogas:

Greta i Antifa-t-shirt, https://uvell.se/2019/07/26/afa-far-ovantat-stod/

Frändén: *Fan vad jag längtar tills miljörörelsen blir militant på riktigt. Det är typ den enda våldsromantik jag hyser. Men SOM jag hyser den.”

https://twitter.com/ProjektMorpheus/status/1131907528529502213?cn=ZmxleGlibGVfcmVjc18y&refsrc=email

Detta (minus stycke 1-2) försökte jag publicera som läsarkommentar. Det gick inte. Censurerad innan jag ens hann bli sedd. Så viktigt är det tydligen att inte Greta sammankopplas med ytterkantsvänstern. Jag prövade ett tjugotal andra formuleringar, tog bort Frändén och hennes svordom, ord som domedagssekt, AFA och militant. Ingenting hjälpte. Så jag prövade med en helt ny text:

” Greta är bra. Test. Går detta att publicera? Är det tillräckligt tillrättalagt?
Jag har nu formulerat och omformulerat mig ett tjugotal gånger för att ens få ynnesten att kommentera något som inte hovniger åt klimatrörelsens galjonsfigur. Med länkar som talar om vart på den politiska skalan Greta hör hemma, och vad hennes åsiktsfrände, Johanna Frändén, tv-sportkommentator och AB-krönikör, längtar efter.
Vilken fin ny liten AI-funktion ni har hittat på! Så motar man sannerligen Olle i grind. Blir bara ledsen för de så kallade moderatorerna av kött och blod. Vad ska de hitta på nu?
Men säg mej, när man inte ens får kritisera detta spektakel i kommentarsfältet – vilket debattklimat är det? Är det ens debatt? Inte snarare ren panegyrik? Frejdig gemensam kampsång a la kulturrevolutionens Kina?
Ursäkta, jag hörde inte? ‘Oberoende liberal’? Nej, du får nog ta det igen! Går inte riktigt fram här, i min ände. ”

Nej då. Inte heller detta ville gå in. När jag något senare uppdaterade sidan visade det sig att DN stängt kommentarsfältet helt och tagit bort alla kommentarer. Så. Nu är det officiellt. DN Ifrågasätt vill verkligen inte bli ifrågasatta. Och alldeles särskilt gäller detta klimatkultens gullegris och galjonsfigur Greta Thunberg.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://www.dn.se/nyheter/varlden/greta-thunberg-talar-for-fn/

Publicerad Lämna en kommentar

Yttrandefrihet vs. förtal

Här är Falu Tingsrätts svar på hur gränsdragningen ska göras. Fel svar, tyvärr.

*

Det gäller den s k näthatsgranskaren Tomas Åberg, som i nätmedia hängts ut som djurplågare. Uppgifterna är sanna, se länk nedan. 

Som framgår av artikeln är Tomas Åberg inte bara djurplågare. Han har också visat stor förslagenhet och prov på extremt långtgående handlingar för att själv undgå rättvisan; byte av namn, utlandsvistelse till dess brottspreskription skett, etc. Allt sådant som visar att han saknar den moral han påstår sig vara så angelägen om att värna. Denna form av skenhelighet torde för de flesta framstå som ytterst förkastlig och därmed inte bara vara relevant för Åbergs lämplighet för det uppdrag han tagit till sin affärsidé, utan fastmer berättigandet att han erhåller statligt bidrag för detta. Framförallt torde det vara av stor vikt för de domstolar som har att döma i den sak Åberg dragit till rätten, att även ha en korrekt bild av ‘Näthatsgranskarens’ bakgrund.

Att Åberg är en djurplågare – det upprepade beteendet renderar brottsrubriken ‘grovt djurplågeri’ – det spelar ingen roll tycker TR. Hänsynslösheten mot djuren, det krasst affärsmässiga motivet. Inte heller hans sätt att smita undan rättvisan. Det skulle alltså enligt Falu TR inte vara relevant för de domstolar som prövar ärenden som anmälts av Åberg, att veta dennes bakgrund, för att rätt kunna bedöma trovärdigheten i uppgifterna och hans bevekelsegrunder att anmäla. Tvärtom. Att sprida dessa sanna uppgifter om Åberg är förtal, givet att det finns ett syfte att faktisk påverka hans verksamhet menligt. 

Den här tingsrätten har helt vänt upp och ned på verkligheten. Att någon begått ett brott eller annan neslighet, ska alltså aldrig få påtalas, om syfter är negativt. Eftersom det är svårt att föreställa sig många fall där detta syfte inte vore negativt så begränsas möjligheten att påtala elaka människors karaktärsfel mycket kraftigt.

*

Lagen säger “Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.”

*

Det är alltså riktigt att man kan dömas, trots att lämnad uppgift är sann. Här går svensk lag mycket längre än vad som är vanligt i västerländska rättssamhällen. Det måste ändå anses ‘försvarligt’. Nu menar lagstiftaren att det vid granskning av offentliga personer finns skäl att kunna gå längre än annars. Vi talar om myndighetsutövande personer och politiker alltså. Att Tomas Åberg i sin ‘granskning av näthat’ själv tagit på sig en sådan liknande funktion är för mig uppenbart, och borde ha varit det även för tingsrätten. Liksom att hans vandel är av central betydelse, när verksamheten uttryckligen handlar om att bedöma andras vandel.

*

I själva verket har ju staten, när den bidragsfinansierar en sådan som Åberg, lagt ut den allmänna åklagarens sysslor på entreprenad! Bara det är ju uppseendeväckande och borde på alla sätt betraktas som principvidrigt. Men att sedan inte i rättsbedömningen alls ta hänsyn till vad Åbergs funktion de facto är, det är lagvidrigt. TR gör inte ens ett försök att argumentera för varför det i n t e skulle anses försvarligt att berätta om hans djurplågeri, trots att bevisbördan rimligen legat just så att Åberg bort tvingas förklara detta.

*

Låt oss konstatera, att vi som i fortsättningen vill påtala detta, har all rätt att berätta om Åbergs djurplågeri, så länge som vårt syfte är att här upplysa om vad som anses vara yttrandefrihet eller inte. Domen är offentlighandling, och det är av stor vikt för alla att veta hur gränsen dragits. Och hur den borde dras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.nyatider.nu/djurplagare-bakom-nathatsgranskare…/