Publicerad 2 kommentarer

Bill Gates. Kan en filantrop/övermänniska med (för) mycket pengar göra skillnad?

När detta skrivs är Microsoft återigen världens största företag mätt i börsvärde. Bill Gates arv till eftervärlden kommer att vara betydande. Men inte så betydande som han velat att döma av den miniserie som Netflix sänder, med titeln ‘Inside Bill’s Brain’. Den som förväntat sig att miljardären skulle offra tid på att göra en dokumentär som avslöjar Bill Gates innersta och visar upp hans sämre sidor är naturligtvis naiv. Vad Gates har för syfte är ganska uppenbart: att upplysa om sina välgörenhetsinsatser. Och bekräfta sin ryktbarhet som övermänniska. Det är Bills hjärna inte människan Bill som porträtteras. Vad jag – oväntat – fann vara av mycket stort intresse var de slutsatser som kan dras av Gates enorma filantropiska insatser och framgångarna som dessa haft. Eller snarare bristen därpå.

Bill Gates är en människa med omättlig nyfikenhet på kunskap. En egenskap jag både sympatiserar med och delar – med många andra. Uppgiften om att han tar in 100 sidor i timmen av komplexa vetenskapliga böcker och att 90% stannar kvar gör honom heller inte unik, även om det kan tyckas låta överdrivet. Det är snarare kombinationen av att vara allt han är och varit och samtidigt ha denna formidabla dataanalys- och lagringskapacitet, som är anmärkningsvärd. För de flesta företagsledare är ju snarare medelbegåvningar, ett tio- eller tjugotal IQ-poäng högre än genomsnittet. Och de flesta uppfinnare har hög IQ, men är snarare mest intresserade av att kombinera information för att nå fram till kreativa lösningar som ingen tidigare tänkt på. Gates påminner här mer om den klassiske lärdomsgiganten – eller superdatorn. Samtidigt som han uppvisar en enastående arbetsförmåga och drivkraft. Arkivmartyren, kombinerad med intelligensaristokratens alla attribut.

Kreativiteten finns förstås också där. Men Gates skiljer sig alltså från den gängse uppfinnarkarikatyren, vars sprudlande skaparkraft sällan leder till den rikedom och berömmelse den kan tyckas förtjäna. Gates har en mer komplett palett, som gör honom dubbelt unik. Och det bästa beviset för det är förstås hans livsverk, Microsoft. Det är svårt att inte bli imponerad av eller att undvika att känna respekt för någon som åstadkommit så mycket. Jag är däremot mycket mindre imponerad av hans förmåga att göra gott med den förmögenhet han skapat. Att man har en sådan vilja och drivkraft är självklart något vi ska applådera och vara tacksamma för, men är egentligen mest bevis för att Maslows behovshierarki är allmängiltig: när man har allt så är filantropisk verksamhet vad som kan kröna levnadsbanan.

Existerar verklig, osjälvisk filantropi?

Två frågor dök upp i mitt huvud medan jag tittade på miniserien, där speciellt den avslutande episoden var avslöjande och gav ledtrådar till svar. Den första frågeställningen är ifall det är resultat för mänskligheten man som filantrop i första hand är ute efter? Eller är det att boosta det egna eftermälet? Enligt all samlad kunskap vi har om människan så är hon innerst inne en egoist, även när hon ‘gör gott’. Evolutionen har gjort oss sådana, och det är den överlevande individen som gör rasens överlevnad bäst möjlig. Sannolikt för att vi helt enkelt inte själva har kapaciteten att avgöra vad som gynnar mänskligheten i stort – även om många av oss gärna vil tro det. Detta talar alltså för att Gates precis som de flesta andra stora filantroper i historien drivs av sin fåfänga, minst lika mycket eller mer än han drivs av ‘sann’ filantropi. Det är vackert så kan man tycka, men som vi nedan ska återkomma till, så kan just denna skillnad betyda att miljarder kastas i sjön utan särskilt stor nytta.

Den andra frågan är om Gates är rätt ägnad att göra gott för mänskligheten i någon annan mening än som mjukvaruutvecklare och företagsledare, och om det överhuvudtaget ens är möjligt att med en till synes oändlig förmögenhet till hands göra avgörande insatser för mänsklighetens bästa. Som caveat för de slutsatser jag kommer till, vill jag redan här påpeka att även små skillnader måste räknas alla som försöker till godo och att det intressanta med frågan i Gates fall ju är just att han framstår som så särdeles välutrustad för uppgiften.

Bill Gates tre projekt. Miljardslukande. Och har inte gått i mål.

Den första frågan om sann filantropi vs. gynnande av egen ryktbarhet kan förstås besvaras med ‘både-ock’: visst måste det vara möjligt att göra massor med bra och få credit för det samtidigt? Så tänker säkert de flesta filantropiska miljardärer, och de flesta av oss andra som vill världen väl. Men när frågan ställs på sin spets, när man måste välja, så blir det svårare. Väljer vi att sätta sprätt på pengarna på det, enligt vår innersta uppfattning och bedömning, mest rationella sättet? Eller på ett sätt som först och främst befrämjar vår image och vår egen lust att delta? I miniserien tar man upp tre stora miljardslukande välgörenhetsprojekt: sanitetslösningar för tredje världen, utrotandet av polio och säkra mer effektiva kärnkrafverk. Inget av dessa projekt har nått ända fram. Det reningsverk Gates miljarder lyckats skapa är alldeles för dyrt och komplicerat. Polio ökar igen – eftersom islamistiska Boko Haram i Nigeria och mujahedin i Afghanistan mördar vaccinationsteamen varhelst man får korn på dem. Och kärnkraftverken har blivit ofrivillig gisslan i handelskriget mellan USA och Kina.

En hammare slår ned spik. Då blir det ett avancerat reningsverk. Inte simpel CO2-ökande värmeförbränning.

Som Gates själv framhåller: han är den han är, ett effektivt verktyg när det gäller att skapa innovativa tekniska lösningar. En hammare vill slå ned spikar, mycket annat duger den inte till. Och kanske är den så enkel; förklaringen bakom hans faktiskt ganska spektakulära misslyckanden. När vi ser fattiga afrikaner hälla ut extrementer i samma vattendrag där barnen badar, så är åtminstone min första tanke inte att uppfinna en avancerad reningsanläggning som med ånga utvinner rent vatten ur avföringen. Det kanske är kreativt, men faktum är att vi i de flesta andra delar av världen har löst problemet genom upplysning istället. Att med morot locka och med piska tvinga fram ett ändrat beteende känns inte som ett oöverstigligt pedagogiskt problem för en lärare – givet att eleverna vill lära sig och har basal intellektuell förmåga. Och skulle så inte vara fallet, så vad ska de då göra med en avancerad reningsverksanläggning? Innan jag satsar allt på ett sådant skulle jag nog testa befolkningens mottaglighet för både den ena och andra lösningen. Men det skulle för Gates innebära en risk förstås: om afrikanerna vare sig vill eller kan så är hans tekniska hjärtebarn dött redan innan han hunnit börja. Och frågan om deras mottaglighet och förmåga är en kontroversiellt högst brännande fråga. Får man svar som inte är politiskt korrekta så riskerar man att framställas i dålig dager oavsett hur goda ens intentioner är.

För en ekonom så vore förstås det billigaste sättet det närmast till hands liggande. Att använda skiten för att göda åkrarna och som bränsle och värmekälla är i alla fall de idéer som först kommer i mitt huvud. Men för Gates misstänker jag att detta dels är tråkigt, dels inte alls ger samma potentiella glans kring projektet. Inte minst eftersom eldad skit skapar politiskt inkorrekt CO2. Reningsverksprojektet fortsätter nu av allt att döma att dra pengar i ett gigantiskt slukhål, istället för att göra sann nytta. Bill Gates ger nämligen aldrig upp – också kanske för att det är något av hans varumärke. Och han vill följaktligen inte veta vad termen ‘sunk cost’ står för. Det är en ekonomisk, inte en teknisk term.

Polion krävde kartor som inte förnyats sedan kolonialtiden. Och att den kom tillbaka var islamisternas fel.

Polioutrotningen erbjöd ett för Bill oemotståndligt optimeringsproblem: att på kortast möjliga tid vaccinera så många som möjligt inom områden i Nigeria för vilka de senaste kartor som ritats var från brittisk kolonialtid. Varför är det så kan man undra, men det är svårt att göra detta utan att börja ifrågasätta hur duktiga afrikanerna är på att bygga fungerande demokratier och mänskligt välstånd. Så programmet kastar sig snabbt över i ett sidospår: Gates har löst ett liknande matematiskt problem i sin ungdom, vi får här intressant kuriosa om vem Gates är, men parallellen har mindre med hur effektivt man lyckades bekämpa polio att göra – den stora vinsten låg förstås i att man samtidigt ritade en ny karta. Det blev då uppenbart att riskerna för nya utbrott var störst i de olika regionernas gränsområden, där vaccinationsteam A utgått ifrån att team B gjort jobbet och tvärtom. Skälet att man sedan misslyckades? Religiös fanatism. Ett problem som berördes som hastigast i programmet, och då betecknades som ‘områden med regional oro’. Att det var islamistisk fanatism ‘oron’ bestod i, det nämndes förstås inte alls.

Vem vill ta risken att bli kallad ökänd islamofob istället för känd filantrop?

Slutsatsen, som står skriande klar för mig är alltså att om man vill utrota sjukdomar och fattigdom så måste man utrota okunskap och islamsk fundamentalism. Det första anser Bill Gates själv antagligen vara för tråkigt och oglamoröst icke-tekniskt. Det andra för kontroversiellt, för dyrt och för riskfyllt för det personliga eftermälets skull. Bill Gates vill inte bli kallad islamofob under sin livstid, för då kommer han aldrig kunna vara säker på att inte detta också blir det mest bestående i hans av media tillsnickrade nekrolog. Ungefär som PK-media efter Ingvar Kamprads död inte kunde låta bli att ta upp dennes politiska svärmerier i högerextrema kretsar 70 år tillbaka i tiden. Det överskuggar kanske inte Kamprads huvudsakliga gärning, men det kan vara skillnaden mellan att få en stor gata i Stockholm eller en byväg i Älmhult uppkallad efter sig. Gates är förstås väl medveten om var media står, vit äldre man som han är, och har själv inget ‘förmildrande’ i sin bakgrund – tvärtom uppvuxen i ett högborgerligt hem och skickad till en privatskola. Han är därmed ett ‘mål’ som man bara väntar att få sätta tänderna i, om det skulle finnas antydan till blodvittring.

Familjeplaneringen – Melissas projekt – nämnd i en passus.

Kanske var det därför som hans fru Melissa i en kort passus i programmet sägs vara den som ligger bakom makarnas välgörenhetsstiftelses stora satsning på ‘familjeplanering’, som befolkningskontroll eufemistiskt döpts om till. Eller så var det bara för tråkigt för Bill. Men det faktum att familjeplanering är politiskt kontroversiell i pstmoderna vänsterkretsar och alltså inte ens nämns i något av de hittills underskrivna klimatavtalen, gör förstås satsningen mindre angelägen att ta upp i miniserien – återigen en fråga som skulle kunna skada eftermälet. Att makarna Gates – eller Melissa ensam – ändå valt att driva projektet är förstås en god anledning att ge henne/dem en stor eloge, just för att detta – till skillnad från klimatet – verkligen är en av mänsklighetens största ödesfrågor under 2000-talet. Det är också ett projekt som, till skillnad från Bills i serien beskrivna hjärtebarn, verkligen visat sig ha stor effekt.

Kllimatfrämjare eller kärnkraftsteknokrat. Välj själv vad som ser bäst ut i media.

När Gates sedan bestämmer sig för att bygga ny kärnkraft så är det så klart för att ‘rädda klimatet’. Åtminstone är detta det officiella skälet. Det som ska rädda Bill från att bli de vänsterliberala postmodernisternas och klimatfundamentalisternas måltavla i media. Men om jag får gissa så är det den uppenbara tekniska kunskapsluckan som visat sig vara oemotståndlig. Alla världens fungerande kärnkraftverk är handkalkylerade och handritade produkter. Ny forskning, insåg Gates, skulle kunna göra kärnkraften säker och samtidigt så effektiv att det berikade avfallet minskade drastiskt; ja, med den lösning man uppger sig ha funnit så är det t o m så att de lager med uranrester som gamla kärnkraftverk producerat kommer kunna återanvändas för att driva de nya.

Men så kom kärnkrafthaveriet i Japan i vägen. Därefter var opinionen i USA och andra västländer ohjälpligt förlorad – i alla fall enligt Gates bedömning. Bara i Kina gick hans smarta kärnkraft hem. Att ytterligare politiska förvecklingar och handelsblockad f n förhindrar försäljning och idrifttagning på andra sidan Stilla havet kan förstås tyckas orättvist och man kan lämpligt nog anklaga Trump för detta. Men sanningen är ju att Gates återigen, för tredje gången, underskattat människors dumhet. För varje miljard han satsat på den tekniska utveckling som gjort den nya säkra kärnkraften möjlig, så hade han behövt satsa minst två på att upplysa befolkningen och lobba bland politikerna i hemlandet, för att säkra världens energiförsörjning på ett logiskt, billigt och säkert sätt. Men en sådan strategi hade varit riskfylld för eftermälet. Den hade lätt fått Gates att framstå som mer av en kärnkraftsivrare än klimatfrämjare i det fall att kampanjen gått snett.

Även Bill hade sin akilleshäl. Och en sådan korrumperar.

Under en stor del av den tid Bill Gates har drivit dessa projekt har han också haft ett damoklessvärd hängande över sitt huvud: risken för att Microsoft skulle delas eller tvingas betala mångmiljardskadestånd för sin påstådda monopolställning. En rättslig process som han förlorade i underdomstolen, efter att ha uppträtt arrogant. Men som flera år senare gick hans väg. Ett besked som enligt programmet rörde Bill till tårar. Det är lätt att förstå honom – och att sinnesrörelsen visar hur stor betydelse företagets vara eller inte vara har för honom. Jag skulle vilja påstå att Bill Gates djupt ångrat sin arrogans och därefter lagt alla klutar till för att vinna denna process. Att detta varit hans prio 1. Med duktiga rådgivare omkring sig så kan det inte ha undgått honom att den publika bilden av honom då också varit minst lika betydelsefull som andra, mer legala argument. Välgörenhet är ett plus, men att framstå som kärnkraftsteknokrat, islamofob och i värsta fall ‘klimatförnekare’, det skulle inte bara ha skadat hans rykte, det skulle ha riskerat hela Microsoft.

Bill Gates har för mig många sympatiska drag: inte minst att han vill världen väl, det måste vi erkänna som en bevisad sanning. Han har också en imponerande personlig förmåga och drivkraft. Men varken hans energi eller förmögenhet är outtömliga storheter. Och att göra satsningar i vår tid till mänsklighetens fromma är svårt, eftersom det närmast per definition innebär politisk inkorrekthet: klimatrörelsens tabun måste brytas, islam pekas ut som den onda kraft denna totalitära ideologi är, liksom de afrikanska staternas enorma oförmåga att etablera ens den mest basala kunskap i sina snabbt växande befolkningar. Gates lär vara väl medveten om allt detta, och i så fall är skälet till att han valt att avstå att gå i klinch med nutidens destruktiva politiska krafter helt enkelt mest en fråga om realiteter: att hans förmögenhet inte på långa vägar skulle räcka för att bryta okunskapens och dårskapens makt över oss. Detta ovanpå det faktum att han – i egenskap av hammare – väljer att slå in spik även där det hade varit bättre med en mejsel, för att hans projekt skulle ta skruv. En kombination av realism och fåfänga.

Bilderberg bakom allt. Eller inte?

Gör Bill Gates erfarenheter sannolikheten för Bilderberggruppens och andra miljardärsklubbars påstådda makt över världen mer eller mindre sannolik? Jag skulle vilja säga: avsevärt mycket mindre. Som exemplet Gates visar så är ett par hundra miljarder dollar (även Warren Buffet har lagt stora delar av sin förmögenhet i stiftelsen) inte nog för att genomdriva mål som trots att de är höga och krävande måste kallas väl avgränsade och punktvisa. Inte heller hjälper en målmedveten styrning och beslutskapacitet i form av en av världens erkänt mest kompetenta människor. Skulle ett löst sammanfogat nätverk med en eller ett par sammankomster om året kunna åstadkomma mer? Här finns inte ens en bestämd entydig vilja, än mindre gemensamt tillförda resurser. Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen må drivas av förhoppningar och strategier som är just sådana man anklagar dem för, men även med en förbluffande effektivitet är det svårt att föreställa sig dessa som huvudansvariga för postmodern globalism, klimatalarmism och nyliberalism, än mindre för bekämpningen av s k islamofoba opinionsyttringar.

Förvisso har man (sannolikt) valt mer effektiva strategier än Gates: nätverkande, propaganda och lobbying i forum där beslut fattas. Men även sådan kräver enorma resurser och ytterst effektiva metoder, inte minst för att kunna hemlighålla dess syfte och källa. Inte ens i den djupa sossestaten Sverige kan några enskilda individer eller grupper pekas ut som mer än delansvariga för trendens riktning, de har ‘bara’ varit mer eller mindre pådrivande administratörer. Det är självdrivande mekanismer i den ideologiska underströmmen som får dessa individer att verka i samma riktning som är den avgörande kraften, systemfelet. Vill jag ge Bill Gates den cred som hans intellekt väl berättigar till, så har han också redan övervägt dessa metoder, men insett att hans resurser trots allt är som myrans mot elefantens, om han på allvar skulle vilja göra revolt mot etablissemangets inkarnerade dumheter. Han har valt en guerillataktik, försåtliga stötar mot dess veka liv, där hans hammare kunnat användas, istället för ett öppet fältslag. Det har fungerat sådär, precis som smärtlindrande mediciner sällan botar en sjukdom.

Fallet Bill Gates visar att ingen enskild person och knappast heller mer eller mindre slutna, men löst sammanfogade intressegrupper bestående av ett eller ett par hundratal individer mer än ytterst marginellt kan bidra till att vare sig bota eller driva världens destruktiva trender. En helt annan sak är att fånga ögonblicket då trenderna bryts, och att då gå i takt med folket, istället för mot det. Här räcker det med en liten väl organiserad grupp individer för att ta kontroll, efter att den tändande gnistan väl tänt elden. Så visade det sig vara i Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien och Rumänien, bl a. Och så kan det mycket väl bli i Sverige också. Om det blir bra eller inte beror på vilka dessa individer är och om deras mål i slutändan visar sig vara dem som folket utgått ifrån. Polen och Tjeckien är de goda exemplen, Rumänien betydligt mindre så. Ett ämne för ännu en söndagskrönika.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft