Publicerad 6 kommentarer

En 4.000 år gammal förgermansk högkultur. Icke politiskt korrekt, okänd och med ett namn ingen kommer ihåg.

Europeisk individualism brukar förklaras som ett arv från de grekiska stadsstaterna, som började utvecklas på 700-talet f.Kr. Harald Meller och Kai Michel har i sin bok Himmelsskivan från Nebra (2019, Daidalos förlag) anfört en hypotes om att detta arv kan vara hela 1.500 år äldre och emanera från det förgermanska Nebrariket i mellersta Tyskland. Man argumenterar för att det nordeuropeiska temperamentet är en produkt sprungen direkt ur jorden; att det var topografiska förhållanden och klimat som formade oss. Naturligtvis är detta politiskt inkorrekt. Därför har hela kulturen gömts under den svårstavade och för de flesta intetsägande beteckningen Únětice. Helgläsning för den historieintresserade om våra allra tidigaste rötter.

De första civilisationerna på jorden uppstod för ca 5.200 år sedan, då de sumeriska och egyptiska jordbrukarnas samhällen övergick i mer komplexa och hierarkiska strukturer.  Ungefär samtidigt tränger de första jordbrukarna in i Centraleuropa, bronset når hit bara ett par århundraden senare. Senare nordeuropeiska högkulturer är med detta snarast en definitionsfråga, och bortsett från skriftspråk så är det full rimligt att hävda att minst en sådan existerade åtminstone för 4.000 år sedan – det förgermanska Nebrariket i mellersta Tyskland. För den som är historiskt väl bevandrad, så kan man konstatera att detta drar ihop förloppet en hel del jämfört med vad vi brukar vara vana vid att tänka; medan barbariet fortgick på den europeiska kontinenten så utvecklades de antika högkulturerna i mellanöstern till upphöjd civilisation, endast utmanande av kulturerna vid Indus och i Kina – så brukar vi tänka – och det är också den vedertagna bilden som ges i våra populärhistoriska sammanfattningar.

Skriftkällorna – sedda som tillräckligt och nödvändigt villkor för civilisation

Det finns utan tvekan lämningar av fantastiska byggnadsverk och andra fyndbevis som visar att man verkligen utfört otroliga prestationer både i Tvåflodslandet och vid Nilen i ett mycket tidigt skede, och här avses inte alls att förminska dessa för mänskligheten epokgörande bedrifter. Men det vi måste hålla i minnet är att vad som långt mer än något annat fått oss att inse hur avancerade egyptier och babylonier faktiskt var, är de bevarade skriftkällorna. Det är i dessa vi ser bevisen för en avancerad hierarki och vetenskapliga rön, inte minst inom matematiken och astrologin. Framsteg vi annars bara kunnat gissa oss till. Trots den självetiketterade ‘källkritiska skolans’ historiker, som gjort vad man kunnat för att på alla sätt begränsa, ifrågasätta, bagatellisera, förminska och förtiga även det som påstås i skrifterna, så har ändå skriftkällorna givit en helt annan tyngd åt påståenden som annars skulle avfärdas. Inte bara har skrivkunniga kulturers bedrifter lättare accepterats som sanningar, skriften har i sig närmast gjorts till stämpel på och definition av högkultur.

Man har då inte bara förväxlat det goda i att ha en kritiskt granskande metod, med en närmast juridiskt renlärig och maximalt asketisk syn på vad som bör och får räknas som historia. Dessutom har man missat poängen med skriften för dessa förantika samhällen: den användes i mångt och mycket som medel för att förslava populasen, snarare än att upplysa och förkovra den. På omvänt vis kan man möjligen tolka de högkulturer där skriften inte vann insteg: det kan ha funnits ett väl motiverat motstånd som drevs av aristokratin, mot att inordna sig under en despot, eller rent av en önskan om ett mer jämlikt samhälle i största allmänhet. Motståndet mot skriften kan alltså ha grundat sig på annat än okunskap och skriftlösheten kan därför, men även på grund av vår fäbless för ‘källkritik’, ha inneburit att vi underskattat de europeiska bronsålderssamhällena.

Äntligen släpps den mest sannolika historien fram!

Min egen utgångspunkt är naturligtvis inte att källkritik är fel, men att även sådant som inte är helt invändningsfritt bör släppas fram och förmedlas till allmänheten; den mest sannolika historien. Och det är därför en lisa att konstatera att jag har fler med mig i detta. Inte i Sverige förstås, där all historia före arbetarrörelsens frammarsch räknas som ofin och politiskt inkorrekt. Men två tyska historiker, Harald Meller och Kai Michel har med sin bok ‘Himmelsskivan från Nebra’, visat både arkeologiska och ideologiska ambitioner att spräcka sådana tabun.

Det mest sensationella är alltså att man, med utgångspunkt i Himmelsskivan från Nebra, funnit övertygande bevis för att en nordeuropeisk högkultur existerat så tidigt som för 4.000 år sedan, d v s bara 1.200 år efter civilisationerna mellan Eufrat och Tigris och längs med Nilen. Inte fullt lika högtstående och inte lika långvarig, men varande ändock under 400 år, ca 12-15 generationer, till vilka skall läggas den delen av härskardynastin som byggt upp ättens maktposition dessförinnan. Detta visar en imponerande stabilitet. Den stora skillnaden är, som nämnt, att man här aldrig utvecklade en skriftkonst som kunde förmedla sådana bevis som även de mest inbitna källkritiker kan acceptera. Det krävs mer intrikata härledningar för att nå liknande slutsatser, om den kultur som uppstod i vad som idag utgör mellersta Tyskland. Som jag vill hävda, så lyckas man ändå riktigt väl.

Kelters och germaners ursprung

En förgermansk högkultur som nästan är tretusen år äldre än vikingarnas borde förstås vara mer uppmärksammad, åtminstone av oss, som är dess ättlingar. Som Meller/Michel påpekar så är (ännu) ett skäl till att vi inte är särskilt medvetna om eller intresserade av våra egna förfäders ursprung, att man valt att ge dessa förfäder namn efter krukskärvor och obetydliga fyndorter med svårstavade namn. Úněticekulturen. som det handlar om i det här fallet, är döpt efter en liten tjeckisk by utanför Prag. Undergruppen Cirkumharz, där den här diskuterade statsbildningen uppstod, har sina fyndplatser i sydvästra f d DDR, i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt.

Germanernas – och därmed våra – förfäder

Úněticekulturens upphörande ca 1600 f.Kr. innebär inte att folket dog ut, bara att det ändrade sitt levnadssätt. Det är den typen av tankefel som sådana här beteckningar dock gärna leder till, och tidigare har det också varit svårt att riktigt säkert veta, men nu har vi ju de genetiska bevisen att ta stöd i. Genetiskt handlar det här om en mix av haplogrupperna R1a och R1b och kulturellt utgör Únětice en sammansmältning av s k snörkeramiker och klockbägare. Men man kan precis lika gärna – och hellre – hävda att detta var kelternas och de senare germanernas förfäder, för då blir banden även till oss själva tydligare. Just det som de politiskt korrekta inte vill, man vill nämligen helst göra oss så rot- och historielösa som möjligt, och på så vis lättare kunna manipulera fram en alldeles egen kompassriktning.

I Sverige har vi idag bara något lägre andel bevarade ättlingar till R1a-anfäderna än det finns i norra Tyskland – och i delar av Västsverige är andelen R1b lika hög som där Nebrariket en gång existerade. Vi vet också att den sista större folkrörelsen till Sverige kom just under nordisk bronsålder – en tid som inleddes just efter att ‘Nebrariket’ upphörde. Att det också huvudsakligen var ifrån Tyskland som dessa invandrare kom gör inte saken sämre. Inte minst betydelsefullt är, som vi ska se, att soldyrkan, den under bronsåldern dominerande religionsriktningen i Norden, helt eller i delar tycks ha kommit hit via Nebrariket. Vi har all anledning att betrakta dessa bronsåldersinvandrare som Nebrarikets ättlingar och därmed båda som våra egna förfäder.

Himmelsskivan

Föremålet består av en rund bronsskiva, 2050 gram, 4,5 mm tjock i mitten och 1,5 mm i kanterna, med cirka 32 cm diameter. På denna har man, med i Centraleuropa tidigare helt okända tekniker, plätering och damascering (s.85), fäst 32 gram guld föreställande olika figurer: en månskära, 32 stjärnor, samt en rund platta, som antingen är en fullmåne eller sol. Den sistnämnda har en fint inlagt mönster ikring sig, en korona, som månskäran inte har. Skillnaden ger tolkningsföreträde för uppfattningen att cirkeln föreställer en sol. Månskäran är en smula klumpig, inte alls så slank och gracil som en alldeles nytänd måne brukar avbildas. Eftersom himlakropparna är naturalistiskt återgivna, så finns det anledning att förmoda att det finns en avsikt med detta, som vi ska komma till.

Skivans färg var med all sannolikhet blåsvart som natthimlen. Det handlar om en för tiden unikt naturalistisk avbildning.

Smeden – en skicklig ‘nybörjare’

Den nämnda damasceringstekniken var känd i Egypten och grekiska Mykene – Mykene blomstrade dock först efter att Nebrariket fallit, från ca 1600 f.Kr. och cirka 500 år framåt. Intressant är att man upptäckt ett ‘nybörjarfel’ som smeden gjort vid fastsättning av den översta stjärnan; en något för stor skåra och därmed valk som ger ett aningen klumpigt utseende. Samma fel har gjorts i en modern rekonstruktion, vilket alltså indikerar att smeden aldrig hade utfört något liknande förut, men att han var mycket skicklig; alla hans övriga guldpläteringar är gjorda utan denna defekt.

Att tillverkningen var lokal är med dessa slutsatser rimligt att anta, och föremålets unika motiv motsäger inte detta. Det handlar om en helt naturalistisk avbildning av stjärnhimmeln, den första vi överhuvudtaget känner till. Smeden hade använt en låg inblandning av tenn, bara 2,6%, vilket med största sannolikhet var helt medvetet – de två svärd som deponerats samtidigt hade 10% tenn, vilket gjorde bronset betydligt hårdare. Mjukt brons gav dels fördelen att materialet kunde smidas – skivan är alltså inte gjuten, såsom brukligt är med brons. Dels var det möjligt att färga bronset svartblått, med hjälp av jästa urinämnen. Vi kan utgå ifrån att så måste ha skett, både av naturalistiska och estetiska skäl; icke infärgat brons har en med guld alltför näraliggande färgnyans och korrugeras dessutom ojämnt. En liknande framställning av stjärnhimlen ser man inte alls från de sydliga kulturerna, där man istället lät olika gudar och gudinnor symbolisera himmelsmakterna. Smeden förefaller ha tagit de tekniska kunskaperna med sig, men tillämpat dem enligt reglerna för en egen föreställningsvärld, som bättre överensstämde med den kultur han själv tillhörde.

En snäv datering: 1800 f.Kr.

Skivans rena metallvärde är faktiskt bara det avsevärt, än mer så förstås när man beaktar tid och rum när och där den tillverkades. Särskilt guldet, men även brons i så stor mängd hade ett betydande värde. Det senare visade sig innehålla 0,2% arsenik och blyisotoperna gav samma ‘fingeravtryck’ som för de båda samtidigt deponerade svärden: kopparn kom alltså från samma fyndighet. Denna låg överraskande långt bort: 50 mil rakt söderut, i Mitterberg utanför Bischofshofen i österrikiska Alperna. Överraskade, eftersom det förekom brytning även i närbelägna Harz och Erzgebirge, men också för att det avslöjar stabila och väletablerade långväga handelsförbindelser. 

De båda svärden hade guldmanschetter – från samma ort som Himmelsskivan – och en bit bevarad näver. Därmed kunde svärden och deponeringen dateras.

Samtidigt hjälpte kopparns ursprung till att datera plattan; kopparbrytning i  Mitterberg var känd först från 18:onde århundradet f.Kr.(s.82). Det ger oss en ganska snäv tidsram, eftersom himmelsskivan bör vara skapad senast ca 1600 f.Kr. enligt en kol-14-datering av en bit bevarad näver i ett av de båda svärd som nedlagts tillsammans med skivan. Svärden var aldrig använda och med all sannolikhet skapade just för ändamålet att deponeras. Med utgångspunkt från att det förflutit flera generationer mellan de olika faserna i himmelsskivans ‘livstid’, och vissa intressanta samband med furstegravarna i omgivningen, så är det rimligt att förskjuta tillkomsten tvåhundra år bakåt, då den alldeles särskilt extraordinära gravhögen i Bornhöck uppfördes – ca 1800 f.Kr.

Långväga handelsutbyten, intakta under många generationer

Kopparn kom alltså från östra Alperna. Ännu mer långväga ifrån visade sig tennet i bronslegeringen vara: även här kunde man med hjälp av grundämnets isotoper fastställa var detta kom från, nämligen brittiska Cornwall. Betydligt krångligare var det att identifiera varifrån guldet härstammade. Den unika kombinationen av hög silverhalt kombinerad med rätt stora mängder förorenande tenn ledde till slut forskarna in på rätt spår: även guldet visade sig faktiskt komma från Cornwall. Långväga fjärrhandel är alltså ett av Nebrarikets signum, och är, före den här tiden, okänd på dessa breddgrader.

Högkulturen utläst i himmelsskivan som bevis för ett hierarkiskt samhälle

Handelskontakterna ser ut att ha varit intakta över många generationer, inte bara ifråga om kopparn utan också guldet. Det ursprungliga guldet, horisontbågarna och solbåten kan fastställas ha samma ursprung, trots olika guldhalt – ännu ett indicium för att, som vi ska se, nämnda objekt tillfogades i efterhand. Det går att urskilja inte mindre än fem olika faser (s.147) innan skivan fick sin slutliga form, som vi känner den. Dessa faser avslöjar en hel del om Nebrarikets utveckling. Bara det faktum att man visat skivan ett så långvarigt och intensivt intresse visar hur central Himmelsskivans betydelse måste ha varit. Men mest betydelsefull för analysen är skivans ursprungliga form; det är nämligen i den som vi får klarhet om kunskaper som bara en högkultur förmår frambringa. Fastmer: som endast en högkultur kunde ha haft nytta av.

Skivans utsmyckning har tillfogats i faser: ursprungligen var där 32 stjärnor, men två togs bort och en flyttades när horisontbågarna sattes dit. Solbåten kom ännu senare och sist kom de 39 nithålen runt skivans kant.

Plejaderna – de bundna Sju, som hotade riket när de gick in i månen

Solen (fullmånen) och månskäran omgavs som sagt av stjärnor. Dessa är applicerade så att de framhäver en gruppering om sju stycken i en cirkel; övriga är nämligen – systematiskt! – arrangerade så att de inte kan uppfattas som efterbildningar av någon särskild konstellation på himlen (s.65). Gruppen om sju föreställer utan tvivel Plejaderna. Denna formation utgör efter månen, Venus och Jupiter den för ögat mest lättfångade när man lyfter blicken mot natthimlen, och har i årtusenden tilldragit sig intresse, även från dem som är mer bevandrade i stjärnornas banor (s.135). Inte minst mytologiskt har Plejaderna haft stor betydelse och i Babylonien utgjorde deras ‘inträngande i månen’ ett ont varsel – de utgjorde något av en motsvarighet till apokalypsens fyra ryttare i det gamla Tvåflodslandet. Detta sagt för att det ska framgå hur betydelsefull konstellationen ansetts vara alltsedan urminnes tider. Myterna har åtminstone delvis sin grund i att en av stjärnorna tidvis ser ut att försvinna, men också i att Plejaderna i stort sett följer ekliptikan; det vill säga den ligger under sin synliga tid nära solsystemets planeter och månen, som den regelbundet försvinner bakom. Det här har också gjort intressanta astronomiska observationer möjliga, där stjärnbilden är inblandad.

Plejaderna och bondepraktikan

En tolkning av himmelsskivan är att man velat avbilda jordbruksårets start och slut, som enligt bondepraktikan innebär omkring 10 mars, då stjärntecknet syns för sista gången, då tillsammans med månskäran, och omkring 17 oktober, när tecknet åter blir synligt, då tillsammans med en ungefärlig fullmåne. Men – så är det antagligen inte. Det är fullt möjligt att skivan hade en dubbel funktion, och att det för folket i gemen var vid dessa tidpunkter skivan visades upp. Men, som författarna  på ett övertygande vis argumenterar: ingen behövde offra guld för att fastställa något som alla sannolikt kände till redan på den tiden – det här var praktisk kunskap som har tillämpats exakt eller ungefärligen, med lika gott resultat, även utan furstligt påbud, så länge man kan minnas.

Plejaderna och skottmånadsregeln

Skivan utgör istället ett memogram, ett sätt att i denna skriftlösa kultur återskapa en viktig minnesregel: hur tiden skulle räknas för att behålla sol- och månåret i fas med varandra. Det här är mycket mer avancerad – och mindre spridd – kunskap. Skiftningarna i Plejadernas förhållande till månen äger en regelbundenhet som observerades redan av sumererna och gav dem en tumregel för vilka år de var tvungna att skjuta in en trettonde månad för att månåret skulle komma ikapp solåret. Skivans exakta utformning talar för att det är just denna regel som man avbildat. Framhävandet av Plejaderna förstås. Och så den runda plattans strålglans, som markerar att det är förhållandet mellan sol och måne som står i centrum. Än mer betydelsefull är den lite klumpiga månskäran. Den har nämligen samma tjocklek som en 4,5 dagar gammal måne skulle ha. Och det var när just en så gammal nymåne uppträdde tillsammans med Plejaderna, som det var dags att lägga till en skottmånad.

En 4,5 dagar gammal nymåne (t.v.) och Plejaderna tillsammans: då visste man att det var dags att lägga till en skottmånad. I ca två fall av tre (t.h.) behövdes det inte.

Det här kan låta oviktigt i en modern människas öron, inte minst eftersom våra månader inte alls är anpassade efter månen. Ett månvarv tar i själva verket ganska exakt 29,5 dagar, vilket gånger tolv innebär 354 dagar. De elva dagar som skiljer mot solåret innebär alltså att man måste skjuta in en extra månad ungefär vart tredje år, ibland lite oftare. Tumregeln som sumererna använde gick ut på att när Plejaderna visade sig tillsammans med nymånen först tre dagar in på årets första månad, så innebar det att det var dags att lägga till skottmånaden. Och den på skivan avbildade månen är alltså precis så mycket extra tjock som dessa extra tre dagar skulle innebära, räknat från den allra första nytändningens smala månskära. En enkel och robust regel, men som krävt mycket lång tids studier, minst 40 år, och omfattande beräkningar för att kunna konstatera fungerande.

Kunskap som krävt många års studier – och som endast eliten efterfrågade

Antalet stjärnor på skivan är 30, men det framgår tydligt att det ursprungligen suttit 32 stycken där, två försvann och en flyttades i samband med att ett senare tillägg: två ‘horisontbågar’ som vi ska återkomma till. Antalet 32 kan syfta på en alternativ tumregel, i händelse av usel väderlek, så att man istället räknat dagarna från föregående månads nymåne. Men det kan också syfta på de 32 solår som med två dagars differens överensstämmer med 33 ‘månår’ (när solåret avrundas till 365 respektive månmånaden till 29,5 dagar, såsom vi bör tänka oss var den noggrannhet man kan ha haft). Detta stärker ytterligare tolkningen av skivan som primärt en avbildning av denna astronomiskt betydelsefulla observation.

En fantastisk prestation i så fall, och ingenting som någon skulle kunna åstadkomma med en blick då och då upp mot stjärnhimmeln – det här bör ha varit någons heltidsjobb. Troligen därför trots allt alltför fantastisk, när vi adderar de normala väderleksförhållandena i mellersta Tyskland, där tillräckligt långa mätserier är osannolika att erhålla. Detta, liksom bristen på metoder att skriftligen notera sådana mätserier, gör det så osannolikt att kunskapen uppstått här att vi nog ändå bör se det som mer troligt att kunskapen har färdats norrut, från Tvåflodslandet – trots att detta i så fall skulle vara nästan ett årtusende innan vi med säkerhet vet att kunskapen var känd där. Det finns nämligen också en god anledning till att vi inte säkert kan göra ett sådant konstaterande, nämligen att sumerer och babylonier dröjde medvetet med att sätta kunskapen i praktisk användning. Och anledningen till det är kanske det mest intressanta. Regeln kom till användning först när riket blivit så stort och omfattande att det krävdes samordning i tiden för att utöva en effektiv administration. En fixerad skottmånad krävde alltså inte bara av jordbruket avlönade specialister, astronomer, utan var i praktiken endast av intresse för en mycket välorganiserad elit.

Himmelsskivan avbildar en tredimensionell natthimmel.

Skivans naturalistiska återgivning av himlakropparna, totalt artfrämmande för civilisationerna i söder, och det tekniska utförandet, förstagångsmisstagen, talar alltså däremot för en lokal tillverkning. Att den nedlagts mycket nära där den tillverkats finns också ett annat indicium för; inte minst de båda bågarna på sidorna, som med stor exakthet motsvarar solens horisonter under året vid upp- respektive nedgång, nämligen 82°-83° – givet att vi befinner oss i mellersta Tyskland – inom ett band på 6 mil totalt. Den norra delen av Nebrariket ligger inom detta och Mittelberg, där nedgrävningen skedde, ligger bara fyra mil söder därom. Horisontbågarna utgör fas två, och adderar kunskap, men man tycks samtidigt mindre nogräknade med att behålla den ursprungliga. Möjligen omtolkas ‘alternativregeln’ nämnd ovan, till något helt annat, när två av stjärnorna tas bort. Förfarandet antyder att det gått minst en, troligen flera generationer sedan ursprunget; att det inte är samma smed framgår också av att samma nybörjarfel gjorts vid fastsättningen av den flyttade stjärnan.

Solbåten – symbolik från Egypten via Nebrariket till Norden

Den i fas 3 tillfogade ‘solbåten’ är mer diskret utförd, smeden behandlar objekten på skivan mer pietetsfullt, inga stjärnor flyttas eller tas bort. Ändå bryter man nu på flera sätt mot den tidigare logiken, bl a ‘avståndsregeln’ som inte tillät föremål att befinna sig alltför nära intill varandra; solbåtens cicelerade manskaps- eller årstreck får inte ens plats att utföras vid den närmaste stjärnan. Framförallt är detta uppenbart sena tillägg i högsta grad symboliskt. Liknande solbåtar finns från egeisk konst under 2000-talet f.Kr. och motivet är ursprungligen hämtat ur egyptisk myt, som det färdmedel solguden Ra använde för att förflytta sig under nattens mörka timmar från väst till öst, medan han avvärjer angrepp från ormen Apep/Apophis. På ett av svärden som deponerades tillsammans med Himmelsskivan finns också ett motiv med en trehövdad orm och motivet med en mytologiskt fartyg återkommer även i den nordiska bronsålders religiösa uttryck, bl a på hällristningar och rakknivar av brons, där även hästar, fiskar och ormar utgör ledsagare. Det handlar alltså med stor säkerhet om ett lån från egyptisk religion som nått nordisk bronsålder via Nebrariket (s.69). Att man på det här sättet i omgångar, med flera generationer emellan har gjort tillägg och omtolkningar av Himmelsskivan, visar att föremålets kultiska betydelse snarast tycks ha ökat med tiden – och än större skulle denna bli i nästa fas.

Standaren: ett tecken på envåldshärskare och soldyrkan

De hål som hänsynslöst stansats i en ring runt skivan över såväl horisontbågar som solbåt visar nämligen på en ny exploatering av himmelsskivan, nu som offentlig standar. I hålen tror man att guldgula nitar suttit, som symboliserat solstrålar, vilket i så fall sammanfaller med en ny eller mer utpräglad soldyrkan. Det skulle hänga väl samman med en tilltagande monopolisering av makten i riket, som det finns andra tecken på. Solen utgör den perfekta symbolen för envåldshärskare. Om det runda objektet på skivan inte redan tidigare tolkats som en sol så kan vi utgå ifrån att den gör det nu (samtidigt som möjligheten finns att det hela tiden rört sig om en avsiktlig dubbeltydighet). Att skivan nu får en offentlig funktion visar att den främst har en maktpolitisk betydelse – och kanske ett mått av desperation; skivans magiska ändamål har förlorats eller får träda i bakgrunden, när bevis för härskaren födslorätt krävs för att upprätthålla hegemonin.

39 nitar – som skulle ha varit 40 – en hälsning från Tvåflodslandet

Ändå är det inte omöjligt att stansningen hade en astronomisk betydelse. Antalet infästningar – 39 stycken – är alldeles överflödigt. Om det bara handlat om att fästa skivan på ett standar så att den satt säkert hade detta varit möjligt med fyra stycken – och då med en mer pietetsfull behandling av horisontbågar och solbåt. Smedens planering tycks inte ha varit den bästa, för avstånden mellan hålen är oregelbundna och, om man utgår ifrån en motsols stansning uppifrån, påtagligt krympande. Misstanken har därför uppkommit att planen egentligen varit att göra 40 hål, men att antingen smeden eller astrologen (eventuellt samma person) tänkt eller räknat fel.

Talet 40 är faktiskt ännu en möjlig referens till Plejaderna, som under en period av 40 nätter (och 39 dagar) eller 41 nätter (och 40 dagar) inte är synlig. Det är också en referens till ett heligt tal, vars betydelse bl a letat sig in i bibeln, men som ursprungligen hörde till de gamla sumerernas föreställningar: det var detta som symboliserade huvudguden Enki (Ea).Se även fotnot nedan

Furstegravarna

Men vad är det då som gör bokens författare så säkra på att vi talar om en högkultur? Räcker det med Himmelsskivan? En 2 kg tung bronsplatta med 32 gram guld? Förvisso ett osedvanligt högt metallvärde, skapat med nya tekniker och med metaller långväga ifrån. Och att tolkningen av skivan, dess astronomiska betydelse är förvisso extraordinär. Men inte kan ett enda föremål ses som tillräckligt bevis för en hel högkulturs existens?

Leubingen

Nebraskivan är utan tvivel den i särklass viktigaste biten i fyndpusslet och utgör kulturens signum och fundament. Men det finns förstås mängder med andra fynd. Framförallt handlar det om tre fantastiska gravhögar. Högen i Leubingen, tre mil SV om Nebra, var 8,5 m hög och 34 m i diameter. Den innehöll en i Centraleuropa för tiden närmast oöverträffad mängd guld: en tung armring, två hårnålar och ett stycke guldtråd. Härutöver även två praktfulla bronsyxor och en redan då 2500 år gammal serpentinyxa av sten. Graven har dendrokronologiskt daterats till 1942 f.Kr. och kan utgöra gravplats för en av de första Nebrakonungarna. Liksom eventuellt hans son, som enligt utgrävarna skulle kunna ha funnits spår av, liggande korslagd över en vuxen man. Utgrävningen skedde redan 1877 och tyvärr är benmaterialet helt försvunnet. Man kan ha gjort en förväxling, men barn i furstegravar brukar annars ses som en stark indikation på etablerad arvsdynasti.

Helmsdorf

I Helmsdorf i Nebra rikets nordligaste parti ca 11 mil norr om Nebra, grävdes 1907 en hög av närmast identisk storlek och höjd ut. Även här fann man en massiv guldring, 2 hårnålar och en guldtråd – dessutom 2 likformade hängsmycken. Och även här hade en stenåldersyxa nedlagts, av en något annan typ. Orsaken tror Meller/Michel är ett dynastiskt anspråk hämtat från mytiska härskare, kanske jättar eller gudar. Högen är daterad till 1829 f.Kr. och den gravlagde som man fann skulle alltså kunna vara ungefär fem generationer yngre än mannen i Leubingen. Likheterna är så slående att avståndet i tid närmast förvånar – om man inte drar slutsatsen att det rör sig om en dynastisk tradition. Likheten gör troligt också att formerna satt sig redan vid gravsättningen i Leubingen, så snävt att detta knappast bör ha varit den allra första kungen i dynastin. Och högen i Helmsdorf i sin tur lades alltså fortfarande 200 år innan Himmelsskivan deponerades.

Guldföremålen i de båda förstegravarna i Leubingen och Helmsdorf är närmast identiska, trots att det ligger fyra generationer mellan dem. Traditionen hade alltså redan satt sig.

Hoch, Nienstedt, Dieskau, Schönhöck

Likheterna gör på samma sätt mycket sannolikt att det har funnits minst tre, kanske så mycket som fem lika välfyllda gravhögar som antingen plundrats eller kvarstår outgrävda i modern tid. Ett tiotal sådana vet man om, varav en fortfarande är outforskad: ‘Hoch’ i Evessen, ett par mil väster om Helmsdorf. En annan i Nienstedt, tre mil norr om Nebra, är utgrävd och dokumentationen visar på exakt samma arkitektur. Gravgåvorna fick dock fötter under pågående undersökning, de fördes bort bakom ryggen på undersökningsledaren; en ring av samma typ som i de båda andra gravarna hittades dock i efterhand. En annan redan plundrad hög, Schönhöck, finns nära Dieskau, ett område med osedvanligt mycket bronsålderslämningar fyra mil NO om Nebra. I DIskau fanns också den verkliga fullträffen: ett deponifynd utan hög.

Det mesta talar nämligen för att denna skatt utgör stöldbyte ur en sedan länge bortschaktad hög alldeles i närheten; en hög av oöverträffade dimensioner. Den mytomspunna högen har ett namn som närmast fallit i glömska: Bornhöck, och med en ursprunglig diameter på 65 meter, är den nära dubbelt så stor som i Leubingen och Helmsdorf. Högens volym bedöms ha varit ca sju gånger större, det gör den troligen till den mäktigaste bronsåldershögen i hela Europa.

Bornhöck – en gång den mäktigaste gravhögen i Centraleuropa

En bevarad teckning tillsammans med uppgiften att det tog 40 år att frakta bort materialet var tidigare det enda som verifierade storleken. Men 2014 lokaliserades platsen där högen stått och utgrävningarna som nu vidtogs av restlämningarna, visade att inte bara att omkretsen stämde, utan det rörde sig om samma arkitektur som i de undersökta högarna; en gravkammare i trä, ett massivt stenpansar och ett jordtäcke över alltihop. Gravkammaren var dock, precis som högens diameter, dubbelt så stor. Graven kunde dateras dendrokronologiskt till mellan 10-20 år efter den i Helmsdorf och högen återfanns oväntat ett par malstenar, vars storlek visade på en närmast industriell användning, en centraliserad insamling av säden, och troligen slavarbete. Kärrorna som transporterat jord och sten hade intressant nog samma spårvidd, 115 cm, som i mellersta bronsåldern, flera hundra år senare, och i Norden under YBÅ. Mest intressant är dock det faktum att graven i tiden sammanfaller så väl med Himmelsskivans tillkomst. Och att det deponifynd, som hittades i Dieskau, sannolikt kommer härifrån.

Guldanalysen säkrar sambandet

Genom analyser hade man funnit att vardera en av hårnålarna i de båda furstegravarna i Leubingen och Helmsdorf kom från samma källa som guldet i Nebraskivan och de med den samtidigt nedlagda svärdens manschetter; det mycket silverrika guldet från Cornwall. Samtidigt som guldet i de båda gravarnas andra hårnålar, trådarna och de massiva armringarna tvärtom var mycket silverfattigt och kunde fastställas komma från en helt annan, men också gemensam källa. Härutöver visade det sig nu att det guld som påträffades i Dieskau även det har samma silverfattiga ursprungsort (s. 223).

Guldet i Dieskau kommer ursprungligen sannolikt från Bornhöck – men inte från gravkammaren i mitten, utan troligare en eller flera sekundärgravar, som senare tillfogats i högen.

Förutom tjuvgömman i Dieskau finns det indicier för att en stenyxa, som nu finns i domkyrkan i Halberstadt, skulle härröra från Bornhöck. Dessutom hade ytterligare åtta guldföremål sannolikt stulits från graven. Vilket också stämmer väl in på furstetraditionernas krav på symmetri: att det handlade bl a om dubbla guldarmringar, hårringar, nålar mm. Totalt rör det sig troligen om så mycket som 1868 g guld, mer än fem gånger som i de båda övriga högarna tillsammans. En ofattbar förmögenhet vid denna tid, oöverträffad i Centraleuropa under lång tid. Som en skattning motsvarar varje gram en arbetsvecka bara att sålla fram, mängden motsvarar alltså 36 mans årsarbeten. Hantverket, som givetvis krävde långt högre yrkesskicklighet, räknas då inte alls med (s.233).

Elitens hierarki och sätt att befästa den

En annan viktig anledning till att guldet är så ovanligt här, tycks ha funnits ett förbud i Nebrariket för andra än de allra främsta att äga det. Exklusiviteten härvidlag blir bokstavlig – och säger ännu mer om det samhälle som Nebrariket utgjorde: en extremt utmejslad hierarki. Rikedomen var ett signum för makt som bär envåldets prägel, och hårringar och hårnålar innebar att man kunde pråla med den, göra den synlig för alla. Samtidigt berättade prakten om tillhörighet i ett klockbägarnätverk, spridd från Cornwall, dit den tycks ha kommit ända från ursprungsorten i Ukraina. Här passar även stenåldersyxorna och tanken om ett arv från gudar eller mytiska förfäder in, det handlar om att legitimera sina upphöjda anspråk. Såsom det förstås alltid varit, särskilt för nyanlända, viktigt att hävda gamla anor. Samma ambition syns också i de megalomaniska högsättningarna; man hade här övertagit snörkeramikernas tradition – och överträffat den.

Úněticekulturens härskare stod i en klass för sig själva, men även övriga gravar är noga stratifierade efter rang, i form av antal av och metall i nedlagda dräktnålar, i minst tre olika klasser aristokrati: medan härskarnas nålar alltså var i guld, så tilläts skiktet närmast dem ha hårringar i guld och dräktnålar i brons, i skiktet därefter inget guld, men en eller möjligen två bronsnålar. Förekomsten av barngravar med motsvarande uppsättningar visar att ställningen gick i arv (s.236). De mindre framstående saknar helt nålar och fick enbart keramik med sig. Sedan fanns det många fler som inte begravdes med sådana gravgåvor heller, eller inte med några alls – och så dem som inte ens begravdes.

Furstemord och bevarad eller övertagen dynasti

Avsaknaden av fler högar kan bero på att man i och med Bornhöck bytte gravskick. Det finns en del indicier som talar för att den exempellösa guldsakssamlingen kan ha härrört från en eller flera sekundärgravar, och att huvudgravkammarens gåvor trots allt i så fall inte var dem man fann i Dieskaudeponeringen, bl a skulle den funna guldyxan stilmässigt vara ca 50 år yngre. Förändringen skulle kunna ha samband med att den ett årtionden tidigare begravda fursten i Helmsdorf visade sig ha blivit mördad, med tre dolkstötar. Med stor sannolikhet var mördaren betrodd, som tillåtits bära vapen i härskarens närhet, att dolkstöten kunnat upprepas tyder på att inte ens vakter varit närvarande.

Oavsett om den befintliga dynastin lyckades bevara sin ställning eller om det var någon annan som tog över, så visar den stora gravhögen att ett eventuellt kuppförsök måste ha misslyckats. Att det funnits någon form av statliga institutioner som garanterade stabilitet är därför troligt (s.249). Härskarnas makt minskade inte heller. Den starka centralmakten tog sig också i uttryck i att handeln monopoliserades: medan bärnsten från norr under denna tid sällan fann sin väg söder om Alperna, så kom heller inte bronset mer än mycket undantagsvis hit till Norden. Úněticehärskarna ville helt enkelt inte dela med sig – och man hade makten att genomdriva sin politik. Den här oviljan att fungera som handelsknutpunkt kan ha bidragit till rikets upplösning; i vart fall fanns här en potentiell möjlighet till stora vinster som gick riket förbi – inte bara härskarna, utan även den övriga aristokratin. Återigen såväl ett bevis för en starkt centraliserad makt, som för stora potentiella spänningar.

Inga befästningar, inga naturliga gränser – gynnar egalitär individualism

Det som då inställer sig är frågan om hur det kom sig att Nebrahärskarna inte behövde befästa borgar o d för att upprätthålla sin maktställning, eller varför de förtryckta invånarna inte bara rymde. Det saknas vallar, sådana som Danavirke som skyddade Jylland, 2.500 år senare, och trots avsaknad också av skyddande berg, vatten eller öknar, så förefaller Nebrarikets befolkning ha levt i relativ fred. Den väl manifesterade hierarkin förefaller ha bidragit starkt till att ha pacificerat medborgarna. Till skillnad från kulturerna både före och efter Nebrariket, så gravlades ytterst få män, undantaget härskarna, under denna tid med vapen. Freden hade säkert sin egen lockelse också, för yttre och inre säkerhet är ju detsamma som den klassiska nattväktarstaten, och med belöningen är medborgarnas acceptans och underkastelse.

Nebrariket saknade i stort sett naturliga gränser.

Intressant är att Úněticekulturen utanför Nebrariket helt saknar efterlämnade gravhögar av dignitet. Samtidigt som de uppvisar betydligt rikare fynd i de vanliga flatmarksgravarna. I Böhmen t ex finns det ingen korrelation alls mellan gravarkiturens komplexitet och gravgåvornas dyrbarhet. I Nebrariket talar spåren istället för att härskarens makt blev allt mer diktatorisk. Ett tilltagande förtryck spåras i rikets yngre tid, efter Himmelsskivans tillkomst. Mot 1700-talets f.Kr. slut förekommer knappt inga gravar alls, trots att bosättningsmönstret är intakt. En hypotes är att härskaren inte bara lånade himmelskalendern från Hammurabi’s Mesopotamien, utan även solkulten kulturella särdrag, som glorifierade härskaren, jämställde honom med gudarna, medan alla hans undersåtar gjordes till betydelselösa statister. Grymma människooffer förekom, det är i en ny undersökning belagt att sådana var avsevärt vanligare i hierarkiska samhällen än i de egalitära. De var ett effektivt medel för social kontroll och gav bestraffningen religiösa motiv, som tjänade syftet att visualisera härskarens gudomliga makt. Men med goda flyktvägar fungerar tyranni inte i längden. Var det därför riket gick under?

Rikets medborgare var längre, hade ett högre proteinintag, samt en högre medellivslängd än befolkningen i omgivande kulturer; den relativa välfärden talar för att invånarna helt enkelt kan ha känt lojalitet med sina härskare, åtminstone innan dessa blev alltför mycket av envåldshärskare. Den slutsats Meller/Michel drar, att de topografiska förhållandena skulle ha varit av betydelse för styrelseskicket är intressant. Och de går längre än så. Frånvaron av naturliga gränser i kombination med jordar som inte krävde gemensamma ansträngningar att bevattna eller dika ut, menar de gav en annan mentalitet: var och en fick ‘själv vara sin bäste dräng’. Härskare som blev alltför grymma var det inte omöjligt att rymma ifrån – despotin i Nebrariket tilläts heller aldrig gå till samma excesser som i Egypten eller Tvåflodslandet. De grekiska statsstaternas egalitära samhällena, som annars brukar anföras som moder till de unika västliga frihetsidealen, skulle alltså ha en tradition redan från äldre bronsålderns Mellaneuropa. Samma argument kan förstås användas även om det glesbefolkade Skandinavien och de fria svenska böndernas unika särställning. Den vilar alltså på en ännu mycket längre germansk tradition – och i grunden på vår skog och mark! Att individualismen har ett så jordnära ursprung är det nog få som skulle kunna ana.

Vapendepåer – och arméer

Nebrarikets stratifiering var alltså unik. Detta understryks än mer av det faktum att man monopoliserade vapenmakten. Samtidigt som flatmarksgravarna saknar vapen, så har man hittat flera stora vapendepåer. En av dessa innehöll 98 kopparyxor och låg i direkt anslutning till en furstes troliga bosättning – ett enormt långhus, 44 meter långt och 11 meter brett – med högen i Leubingen inom synhåll. Yxorna bars av fotsoldaterna, men även anförarnas vapen fanns här: två stycken dolkyxor av brons. Yxorna härrörde från samma ursprungskälla; tillverkning, inköp och distribution ser ut att ha skett i samhällets regi. Ett liknande långhus, ännu större, och näraliggande depå har hittats i Zwenkau respektive Schkopau, antalet vapen ökar här motsvarande huslängden: 124 yxor och 57 meters hus.

De största vapendepåerna, med cirka 300 yxor vardera, har man inte oväntat hittat i Dieskau – ännu ett tecken på de i Bornhöck gravlagdas särställning. Distribution av mat till krigarna hänger troligen tätt samman med insamlingen av säden, för gemensam malning; härskarens andel betalades i natura, direkt till hans soldater. Att fotsoldaterna inte fick bära brons kan ha haft med rituella och hierarkiska krav att göra, på samma sätt som guldet var förbehållet härskarna. Den idag välkända färgkoden guld, silver och brons härrör redan från Nebrarikets hierarki. Hittills har forskarna hävdat att det inte fanns stora arméer i Europa under äldre bronsåldern, men Nebrarikets skulle kunna vara just det undantag som förklarar freden i riket: inga grannar kunde konkurrera. Att mer eller mindre stående arméer givetvis även kan ha använts för att kontrollera den egna befolkningen är minst lika sannolikt.

Nebrariket – en stat

Meller/Michel anser att det förgermanska Nebrariket grundlades cirka 2200 f.Kr. vid bronsålderns ingång. Det uppstår som en följd av att klockbägarkulturens metallarbetare uppgår i och förenas med den redan etablerade snörkeramiska kulturen. Vi ser att det handlar om en fredlig union, dels i själva höggravskicket, dels i gravgåvorna som gör åtbörder och referenser bakåt till snörkeramiska föregångare. Klockbägarna verkar ha haft en ledande roll, med en stigande andel DNA-fynd; från att snörkeramikerna utgjort över 3/4 av totalen, så blir klockbägarna snart över hälften. Ändå är man mycket noga med att anknyta till forna tider i den gemensamma gravkulten. Det här var koncept som visade sig vinnande; kulturen inte bara överlevde, den frodades.

Att furstegravarna tillhör Úněticekulturen framgår av fyndföremålens typiska former. Men ännu intressantare är att samma spårämnen hittats i guldet som i Himmelsskivan. Detta visar att riket också bestått som ett sådant under lång tid. Kontinuiteten, inklusive förmågan att överleva även kuppförsök och mordet på en av härskarna; furstegravarnas många likheter, de långväga och långvariga handelskontakterna, förmågan att generera överskott till en elit; specialister som astronomer och mjölnare; en betydande härmakt, som både förmådde upprätthålla fred och skära av kontakterna mellan norr och söder: allt detta talar för att Nebrariket bör betraktas som en stat också i modern mening. Man hade herrevälde i rummet, inom ett väl avgränsat område över människorna som levde där, och under en längre period. Så lyder Breuers definition. Den skiljer Nebrariket från de primitiva hövdingadömen runt omkring, före och efter, vilka som mest tycks förmått hålla sig intakta i 50-150 år utan kollapser.

Bronset och hemligheten bakom hur det nya åtråvärda ‘hårda guldet’ med nickelhaltig kopparmalm kunde ‘massproduceras’ genom gjutning var nyckeln till Nebrahärskarnas makt. Det var klockbägarna som bidrog med denna, och det var de som dominerade i unionen med snörkeramikerna. Nebrariket byggdes med kunskap, inte förvaltning som i Mesopotamien; varken städer eller skrivkonst var nödvändigheter, däremot vann den högt specialiserade staten på att införa en gemensam kalender, Himmelsskivan.

Men högmod går före fall. Envåldshärskarna blev alltmer despotiska och deras motstånd mot att utnyttja sitt potentiella handelsmonopol som knutpunkt mellan norr och söder innebar starka spänningar. Dessa verkar härskarna ha mött med ännu hårdare förtryck. Nebrahärskarnas fall kan också ha att göra med att grannarna i norr och söder till slut fann handelsvägar som rundade riket, via Oder. Ändå är det först efter att riket helt upplösts som bronset på allvar börjar strömma till Norden och bärnstenen härifrån till kulturerna runt Medelhavet.

Slutet: Theras utbrott – solgudens svek

Denna rikets slutliga undergång förefaller ha katalyserats av en naturkatastrof: Theras utbrott ca 1600 f.Kr. – ett av de fem största vulkanutbrotten under de senaste 5.000 åren. Det var för att blidka solguden som Himmelsskivan deponerades. Men härskarens offer accepterades inte, han var uppenbarligen inte längre gudens språkrör, hans maktbas hade försvunnit. Undergången är i sig ytterligare ett bevis på rikets höga civilisationsnivå: samtliga mer avancerade begynnande statsbildningar i Europa tycks ha drabbats av samma öde; El Argar i SO Spanien, Wessex i SV England och tell-kulturerna i Donaubäckenet. Traditionella samhällen är mer robusta i detta avseende; härskarnas anspråk är lägre och det överskott som krävs för att hålla sig med en överbyggnad av aristokrater, soldater och specialister betydligt mindre. Det skulle ta mycket lång tid innan någonting liknande uppstod i Centraleuropa. Vad vi har all anledning att förvänta oss är dock att Nebrariket levde kvar i mångas minnen. Inte minst i Skandinavien, dit många av Nebrarikets ättlingar valde att emigrera.

Det var de mer avancerade bronsålderskulturerna i Nordeuropa – Nebrariket och Wessex – som föll samman efter Theras utbrott 1600 f.Kr.

Magnus Stenlund

fotnot om talmystik och astronomiska samband:

Faktum är att det går att få ihop en mängd intressanta samband i en talserie från roten ur två (≈ 1,4142), talet Pi (≈3,1416), 5, 7, 19, 40, 72, 235 och 360.

Förutom redan förklarade betydelser av dessa tal kan tilläggas att talet 40, som var Ea’s/Enki’s tal, också kan ha med stjärnbilden AŠ-IKU ‘Fältet’ (Pegasus) att göra, och därmed även sumerernas beräkning av roten ur två, som är diagonalen i en kvadrat med sidan ett. Att man också räknade ut ‘roten för året’ kan vi ta för givet – kvadraten utgör en i alla tider använd approximativ symbol såväl för detta som för solen och cirkeln (i Tvåflodslandet, men särskilt i klimatzoner med fyra årstider som vår egen). Sumererna ligger också bakom indelningen av cirkeln i 360 grader, vars stora praktiska delbarhet säkert också var anledningen till att man länge bekvämt räknade med detta antal även för dagarna på ett solår, trots att man var fullt medvetna om att det saknades fem.

Solårets ‘extra’ fem dagar har fått sin förklaring i egyptisk myt, där guden Thoth slår vad med månen för att vinna 1/72-del av dess ljus, d v s de fem saknade dygnen. Talet har stor betydelse också i vedisk tro, liksom i zoroastrisk och i germansk, där det är kopplat till eld och ursprung – och troligen till månen.

Talet sju, som alltså är de synliga Plejadernas, figurerar också i de olika nämnda vapendepåerna i Nebrariket, vars antal oftast är jämt delbart med detta. Förklaringen torde vara praktisk: sju utgör det största antal vi kan hålla reda på i korttidsminnet, och utgör därför rimlig storlek på en väl fungerande stridsenhet. Men sju är också antalet ‘extra’ månmånader som behövs för att med bara två timmars differens erhålla samma tidsrymd som de 19 solåren i metoncykeln (235-12*19 = 7).

Talet 72 utgör alltså en direkt länk mellan 5 och 360; ett mer komplext samband finns mellan 40, 72 och 235: rot(72) ≈ rot(235)*40/72. Roten ur 72 råkar också vara lika med sex gånger roten ur två, det vill säga diagonalsumman i en kub med sidan ett. Roten ur två, kvadratens diagonal, kan i sin tur ses som en parallell till talet Pi, diametern eller ‘cirkelns diagonal’. Motsvarande diagonalsumma för ett klot blir med samma logik 6* Pi ≈ 19 ≈ rot(360).

Sambandet mellan roten ur två, Pi och sju ges av det faktum att Pi ligger på halva det relativa avståndet mellan roten ur två och sju: d v s Pi/rot(2) ≈2,221 ≈ 7/Pi ≈ 2,228. Skillnaden är bara 3 promille och det exakta medeltalet är också nära roten ur fem (≈ 2,236). Geometriskt kan vi uttrycka det som sidan på en kvadrat med arean fem och diagonalen ≈ 3,16 ≈ Pi. En kvadrat med dubbla denna area, 2 * 5, har en sida ≈ 3,16 ≈ Pi och diagonal = rot(40/2).

Dubblar man sedan sidan på kvadraten tio (till ≈ 2*Pi), så blir arean exakt 40 och diagonalen rot(40*2). Om vi istället låter sidan vara aningens mindre, motsvarande det exakta Pi * 2, så blir arean ≈ 39,49, eller avrundat till heltal 39, antalet nithål på Nebraskivan. En omkrets på 40 slutligen, ger arean 100 och diagonalen rot(2) * 10 eller ≈ 2 * 7.

Handlar detta om triviala samband? Eller kan man ha haft användning för sådant i astronomiska beräkningar? Att dåtidens astronomer/matematiker pulade runt med siffrorna på det här sättet för att finna ‘heliga’ samband är närmast en nödvändighet för att de sedan faktiskt skulle upptäcka något av mer praktiskt intresse, som till exempel fenomenen på natthimlen.

Här finns faktiskt också en möjlig förklaring till hur Plejaderna kan ha spelat roll för att räkna fram metoncykeln. På samma sätt som Pi utgör det relativa medeltalet mellan roten ur två och sju, så utgörs det relativa medeltalet mellan sju och 235 av 40: 235/40 ≈ 5,875 ≈ 40/7 ≈ 5,714. Mer exakt är medeltalet 7*rot(235/7) ≈ 40,56. Det vill säga mycket nära mitt emellan 40 och 41, just så stort antal dagar som Plejaderna i medeltal inte syns på natthimmeln! Att sumererna sedan valde 40 och inte 41 som ‘heligt’ är ju inte så svårt att förstå, inte minst med hänsyn till de övriga samband som de bör ha hittat enligt ovan.

Publicerad 3 kommentarer

Nationaldagsbaksmälla? Ingenting mot vad som väntar. Men det finns en guldkant på molnen.

Den som inbillar sig att konjunkturen är räddad och våra sparpengar med den, har fel. Jag borde kanske säga tyvärr. Men vad som är tyvärr är förstås snarare att detta är inträdeskravet för ett Sverige 2.0. Utan en ordentlig kris kommer ingenting kunna förändras i den långsiktiga trend som ger oss ett allt sämre samhälle. Med en sådan kris så kommer dock även de mest ovilliga tvingas att omvärdera sina politiskt korrekta floskler. Inte för att de vill, utan för att de måste.

I ett samhälle där sjukvårdsköerna kortas bara för att folk dör eller ‘hoppar av’ på grund av meningslösheten i att stå i dem, där socialbidragen räcker som bäst för att få ett mål mat och där internet och elektricitet får alltfler och längre avbrott. Där a-kassan långt ifrån räcker för att betala nyvaknande räntor, än mindre amorteringar. Där våra pensionsbesparingar är en bråkdel av vad de på papperet nyss var värda. Och där den grova kriminaliteten är så hög att den kräver egna säkerhetsvakter och gated communities för att hålla borta. Där försvaret inte ingriper mot våldsamma upplopp och parallellsamhällen som frankt deklarerat sitt oberoende, eftersom det varken kan, vill eller vågar. Där måste man hålla ihop. Där måste civilsamhället återskapas. Och så kommer bara kunna ske om vi bygger nytt från grunden.

Som ni hör är det här ett scenario. Men ni kan se förfallet omkring er, om ni vill eller tittar noga. Vi har varit på väg dit länge nu. En balkanisering. En libanonisering. En avveckling av välfärdsstaten – och av nationalstaten. Få vågar dra ut trenden. Det är för smärtsamt att se Sverige så kalt och rensat från allt överflöd som en gång fanns, och som ackumulerats av många generationers hårda slit och umbäranden. Att vi nu är på väg att ge våra barn samma umbäranden i beting, istället för det ordnade samhälle vi själva föddes i och har levt i gott, det är sannolikt det skamligaste som ett så stort kollektiv av människor har gjort i Sverige, någonsin.

Men inget ont som inte har något gott i sig. Ett depressionsscenario innebär också början på något nytt. När pk-fernissan ramlat av, fjällen för ögonen har fallit, då kommer inte bara den nuvarande regimen avsättas. En tillräckligt kraftfull svängning i opinionen kommer också möjliggöra – ja, kräva – att man reformerar de kulturmarxistiska institutionerna i grunden. Först kommer public service att falla. En absolut nödvändighet för att på sikt låta goda intentioner bli till genomförda förändringar av långsiktigt slag. Därmed kan hela den ruttna mediebraschen rullas upp. Presstöd i alla dess former läggas ned, monopolliknande positioner brytas upp. Detsamma gäller inte minst i förlagshusen, där Bonnier med 70% av totalen fått husera lite som de vill, så länge som de bara noga följt regimens anvisningar och anslag. Sedan måste skolverket vändas ut-och-in på. Domstolarna och rättsväsendet är svårare att ge sig på. Men även detta måste ske.

Vad kan ta oss tillbaka – och hur förhindrar vi en upprepning?

En ny plattform för svenska värderingar. En plattform som inte kan tolkas och därför inte heller misstolkas. Den ursprungsmyt man stulit ifrån oss och undanhållit sanningen om i över hundra år. Den ska, när bitarna fallit på plats i det nya Sverige, ha landat i varje skolbänk. En underhållningshistoria är inte politisk, och det är därför den påverkar oss så mycket lättare. Och att den är ‘sann’, d v s kan ha inträffat, det är backat med vetenskapliga bevis. Tillsammans utgör detta ett fundament som inte går att slå hål på eller misstolka. Och som därför i en, efter Corona skönjbar framtid, kommer återskapa de värderingar som en gång gjorde Sverige rikt och välmående.

Stötta mitt arbete med Den Stora Stora Sagan (första delen: Den Eldrökta) och Alt+Delete: vad du bör veta om svensk historia. En sammanfattande beskrivning av projektet och dess målsättningarna finner Du i tidigare krönika här.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish: 070-763 97 02
Bg: 591 5640

Publicerad 2 kommentarer

070-763 97 02. Sunt Förnuft har ett projekt som är för viktigt för att inte acceptera Din hjälp.

Ensam är stark. Det har varit något av min livsfilosofi, inte alltid självvalt, men oftast utan planmässigt övervägande; det har helt enkelt passat mig bra. Jag vet vad jag vill och jag vet att det jag vill händer, om jag bara lägger manken till. Men ibland är man ändå tvungen att be om hjälp. När det gäller mitt stora livsprojekt, så gick jag in i den bonnierska muren för fem år sedan. Att ge ut ett tänkt nationalepos, en syntes av den isländska Eddan och fornålderssagorna, uppdaterad med nya arkeologiska rön, ortnamnshistoria och arkeologisk genetik, det fanns det inget intresse för, man kallade detta för ‘fantasy’ och det var något man inte begrep sig på.

Långt mer än en ‘fantasy’ Den Eldrökta är första delen i svenskarnas återskapade ursprungsmyt. Ett framtida svenskt nationalepos.

En bok som Bonnier avskyr – långt mer än de avskyr Mein Kampf

Men detta är långt mer än ‘fantasy’. Enligt min egen övertygelse mer revolutionärt än vapen och politiska pamfletter, mer omvälvande än vad dagspolitiska agendor och påtryckningskampanjer frågar efter eller kan uppnå. Kanske Bonnier och de övriga stora förlagen också valde att tacka nej för att de faktiskt förstod det. Att man anade oråd, eftersom mitt projekt när det väl fullbordats, kommer väcka till liv något som de avskyr: En sund nationalism och en stabil grund att stå på för våra svenska värderingar. För sådant klarar nämligen inte vanliga politiska pamfletter. De blir sällan lästa av fler än de redan övertygade. Mein Kampf och Maos lilla röda blev förstås storsäljare, men det var ju först efter ett diktatoriskt maktövertagande och allmänt tvång. Hur många som verkligen eldades av dessa texter är också tveksamt. Sanningen är att de flesta böcker som skrivs inom området idag skrivs för de redan frälsta och för författarens brödföda. Men har de eller kommer de någonsin få någon större betydelse?

Idealen som gjort Sverige till vad det är (eller var, fram till ca 1968)

Att det som skett i Sverige under de senaste årtiondena är fullständig galenskap på många punkter krävs faktiskt bara lite sunt förnuft för att förstå. Många gör det intuitivt utan att bry sig om att reflektera särskilt över vad det är som är fel. Det är bra att det finns de som gör det. Och det är en skön bekräftelse att läsa böcker som visar att även andra äger ett sådant förnuft; givetvis ska denna känsla av gemenskap inte förringas, liksom inte heller möjligheten att på detta sätt strukturera sina egna tankar bättre. Möjligheten kommer så småningom kunna leda till mer än så, men bara när så mycket annat konkret har skett. Välfärdsstaten måste bryta samman först, alla måste få upp ögonen för hur illa det är. Det får man inte genom dessa böcker – only seeing is believing. Och en bred påverkan på dem som verkligen behöver få upp ögonen? Nej, för detta krävs något underhållande, något som fångar den stora allmänheten, såväl ung som gammal, kvinna som man. Bonnier må kalla det för fantasy, historisk fiction går förstås lika bra. Poängen är att detta är något som läsaren vill identifiera sig med och vill fortsätta att läsa, från pärm till pärm. Och som man ska veta är alldeles ursvenskt. Det är allt man behöver veta, inga pekpinnar, inga övertydligheter eller – för många – tråkigt agiterande. När boken väl är läst så är det ändå få som kommer kvarstå opåverkade. Av vad? De ideal som boken förmedlar. De ideal som den svenska nationalstaten har vilat på ända sedan den bildades och som existerat långt innan dess.

Det var en tung insikt att jag för att nå ut, var tvungen att bygga en egen skara lyssnare och läsare. Det tycktes mig som en lång omväg. Men helt ensam har jag inte varit, även tiden har arbetat för mig. Situationen i Sverige har bara blivit alltmer akut, på punkt efter punkt ser vi mina värsta farhågor besannas, och allt bottnar till syvende och sist i att man glömt och medvetet övergivit det nationella arv av värderingar och föreställningar som våra förfäder byggt upp. De normer som inte bara gjorde oss till ett av världens mest fruktade krigarfolk, utan även till ett freds- och välståndsland utan motsvarighet. Lika lite som vårt välstånd kunnat byggas utan denna mödosamt förvärvade självbild, lika lite hade vi med denna ‘värdegrund’ kvar i medvetande kunnat låta detta förfall inträffa.

Ingen politisk bok. Men med större sprängkraft än något annat som skrivits.

Jag upprepar det igen: INGENTING ÄR VIKTIGARE ÄN ATT ÅTERUPPBYGGA DETTA NATIONELLA ARV. Och detta sker i form av en ursprungsmyt, ett fundament, vars själva finess är att den inte behöver ‘tolkas’ för att förmedla vad vi står för – och som därför heller aldrig kommer kunna misstolkas eller förvrängas av dem som vill något annat. Detta är alltså formellt inte alls någon politisk bok. Samtidigt är det sannolikt den mest politiskt omvälvande bok som kan skrivas under 2000-talet, i och för Sverige. Att Bonnier inte är rätt förlag för något sådant är rätt lätt begripligt.

Den svenska ursprungsmyten är givetvis mångtydig, mångbottnad och inhöljd i stora portioner mystik. Just så som människorna som då levde bör ha sett på världen och dess naturliga fenomen. Den måste anknyta till de isländska sagornas karga och ojämförligt vackra poesi. Och samtidigt som språkdräkten ska upplevas som ålderdomlig måste den ändå intuitivt vara begriplig även för dagens generationer. Ett exempel: ordet ‘generation’ kan ersätts med ‘släktled’ – använt av få, men begripligt även för våra barn.

Allt fler människor i Sverige börjar liksom jag förstå att det faktiskt inte finns något viktigare framtida projekt för Sverige. Visst finns det på kort sikt annat som tillsynes är både mer konkret och mer angeläget. Att bryta upp vänstermedia och skapa kanaler som når hela allmänheten och där sanningen varken förvrids eller undanhålls; att reformera rättsväsendet med nya lagar, tillsättningsprinciper och utökat tjänstemannaansvar; att vända ut-och-in på det i grunden DDR-baserade Skolverket och att störta de kulturmarxistiska institutionerna inom den kulturella sektorn – inte minst bryta upp formella och informella förlagsmonopol. Allt detta krävs. Men allt detta är också resultat av avsaknaden av en nationellt etablerad identitet. Stoltheten över att vara svensk och ha svenska värderingar har förbytts i en absurd oikofobi, som också kräver avståndstagande från oss själva och vad vi är. De uppräknade problemområdena är inte bara exempel på detta, de är resultat av och självförstärkande element i densamma.

Den viktigaste och mest kostnadseffektiva åtgärden för att återupprätta Sverige

Ingen enskild åtgärd är alltså viktigare än att återupprätta arvets betydelse. Ingen är heller mer kostnadseffektiv; ‘allt’ som behövs är att någon uppdaterar det vi redan har, det vi har glömt bort och ställt åt sidan. Det krävs inte miljarder, som det jag räknade upp ovan gör. Det rör sig om några miljoner sannolikt, när man inkluderar allt. Pengar som behövs för att förverkliga projektet, och för att leva under tiden, givet att det kan dröja innan Sverige ser ut så att projektet kan lanseras i någon större skala. Att undertecknad känner sig som klippt och skuren för uppdraget beror bland annat på att det inte finns någon annan som har anmält sig. Men jag vill också gärna tro att det heller inte finns någon annan som har den litterära förmågan eller vetenskapliga kunskaperna som behövs för att ro projektet i land. Och alldeles säkert är att det finns få eller ingen som brinner på samma sätt för att förverkliga detta. Vad menas då med ‘detta’?

Ett all-inclusive-paket

För den som vill både bidra ekonomiskt och själv läsa så är det bästa alternativet att köpa pdf:en för 60:-. Pappersboken (Den Eldrökta, del 1 i Den Stora, Stora Sagan) är i sin första upplaga slutsåld. Det är den fullständiga nästa upplagan, preliminärt i tolv volymer, som ni bidrar till.
  1. URSPRUNGSMYTEN. En fiktiv (men alltså fullt möjligt sann) berättelse, som bygger på men också motsvarar Eddan och fornålderssagorna. I en språkdräkt och stil som frammanar samma känsla av mystik och ålderdomlighet. Precis som Eddans texter skall denna vara mångtydig och föga greppbar vid en snabb genomläsning. Det här är alltså ingen bok som någon ska inbilla sig att den går att snabbt begripa eller se helheten i. Målet är snarare att den ska med ännu större behållning kunna läsas igen. Och sedan ännu en gång. Det måste finnas höga och helst närmast tidlösa litterära kvalitéer. Och omfånget måste med nödvändighet bli mycket stort. Tolv delar är mitt egen uppskattning, efter att ha skrivit en synopsis och färdigställt utkast till de fyra första böckerna. Titeln på hela sviten är ‘Den Stora, Stora Sagan‘, och den första fullbordade delen heter ‘Den Eldrökta‘.
  2. POPULÄRHISTORIA. En kompletterande historisk text, i form av populärvetenskaplig följebok. Här redogörs för var vi står, men också vad som kan vara sant och vad andra borde motbevisa innan de själva avfärdar. En omvänd utgångspunkt alltså, mot hur de s k källkritikerna arbetar. Inte heller finns här en ambition om att vara fullständig, snarare handlar det om att plocka russinen ur kakan och berätta om vad som gör den svenska historien så fantastisk och svenskarna så unika. Naturligtvis inkluderas även nordiska, germanska och (indo-)europeiska särdrag och händelseförlopp i den mån detta är relevant. Denna historia behövs för att alla ska kunna kontrollera ursprungsmyten, men också lättare förstå och hänga med i den. Boken har ingen närmare parallell än den för snart 150 år sedan skrivna ‘Undersökningar i Germanisk Mytologi‘ av Viktor Rydberg, men adderar arkeologiska fakta till Rydbergs sagoanalys. Historieboken både verifierar och sätter gränserna för Den Stora, Stora Sagans autenticitet. Titeln på denna kommer vara ‘Alt+Delete: vad du bör veta om svensk historia’, de första 6 kapitlen är publicerade på min blogg.
  3. FORNNORDISKT LEXIKON. Till populärhistorien skall läggas ett lexikon över fornnordiska personnamn, platser, områden, folk och andra företeelser. Sådana lexikon finns givetvis redan, Åke Ohlmarks bör nämnas. Men detta lexikon ska både vara uppdaterat och på varje punkt kompletterat med hur namnet/företeelsen används i ursprungsmyten, d v s inte bara vad vi vet (eller tror oss veta) är sant, utan hur detta utsmyckats. På så vis kan alla läsare också enkelt få klart vad som har verklighetsgrund och vad som är fiktion i myten. Ett embryo till detta lexikon finns på projektets hemsida, här är en direktlänk.
  4. BARN- OCH UNGDOMSVERSIONER. En kortad och förenklad upplaga av såväl ursprungsmyten som av historietexterna. Det är dessa som sedan kan och kommer spridas i större upplagor. Efter den nödvändiga reformeringen av Skolverket så kommer dessa kunna göras till obligatoriska delar i den nya svenska grundskolan. Detta är det enklaste att skriva, men samtidigt ett långt viktigare steg för att fullborda det nödvändiga återställandet av svenska värderingar. Ett parallellt exempel är Viktor Rydbergs ‘Fädernas Gudasaga‘ som blev en storsäljare, medan Rydbergs opus magni; ovan nämnda Undersökningar, som denna enkla gudasaga baserades på, förblivit okänd för den stora allmänheten. Utan den senare hade den förra dock helt saknat sitt värde.
  5. FILMATISERING. I och med en storskalig filmatisering så lämnar vi förstås den lilla budgeten. Men denna film, som jag tänker mig närmast som en nordisk ‘Sagan om ringen’-version, skulle också – liksom böckerna – vara möjlig att göra till en internationell försäljningsframgång, och i så fall ge mer tillbaka än vad det kostade. En större skala alltså, men som med hela projektet: det måste börja någonstans, och innan intäkterna kommer så måste mycket tid läggas. Och sådan kräver också finansiering.
De första sex kapitlen kan du läsa här på min blogg, gratis. Men bidra gärna ändå, så kommer du att kunna få läsa fler.

Ursprungsmyten (et al) är inget vanligt bokprojekt. Det är ett livsprojekt.

Det tog mig tre år att ta fram bakgrundsforskningen, göra synopsis, skriva utkast till de första fyra böckerna och – efter tre-fyra fullständiga om- och bearbetningar – få ut den första boken, samt att påbörja lexikon och den populärvetenskapliga Alt+Delete. Jag räknar med att det kan ta mig tio år eller mer att fullborda helheten. Jag vill gärna räkna mig till de mest uthålliga och strävsamma. Och visst brinner jag för projektet. Att min ursprungsmyt ska hinna ligga på var grundskolelevs pulpet innan jag själv ligger i graven är förvisso ett scenario jag inte heller räknat med, även om jag är övertygad om att Skolverkets reformation ligger närmare i tiden än vad många anar. Men jag kommer inte hinna bli klar med detta, om jag inte får ekonomisk och administrativ hjälp. Och att tillräckligt många vill stötta och sedan köpa ett exemplar av dessa för Sverige så viktiga böcker, det är förstås en stark motivationsfaktor i sig självt, som också kommer sporra mig i mitt arbete.

Viktor Rydberg hade aldrig kunnat skapa bästsäljaren ‘Fädernas Gudasaga’, utan sitt storverk, Undersökningar i Germanisk Mytologi.Den förstnämnda är för massorna, den sistnämnda för de mest intresserade.

Exact24 hos Matikainen– och bg 591-5640 för månatlig överföring

Efter Lennart Matikainens intervju med mig på Exakt24 så började bidrag och beställningar strömma in! Den första upplagan av pappersboken Den Eldrökta sålde slut direkt. Jag är alltså inte längre ensam! Men det kommer krävas mycket mer. Detta är om något ett projekt som kräver stor uthållighet. Min förhoppning är inte att alla lägger stora belopp; alla bäckar små räknas. Men jag hoppas att ni vill göra det till en regelbundenhet. För er som är villiga att satsa en månatlig peng som ni känner att ni har råd med oavsett om det är en 50-lapp, en 500-hundring eller mer, så är det kanske också enklare att göra detta via bankgiro och en automatöverföring som inte glöms bort. Nummer för att stötta mig och mitt projekt har ni ovan. Skriv att det är en gåva och gärna ordet ‘Ursprungsmyten’, ‘Myt’ eller dylikt, då vet jag syftet. Detsamma gäller förstås vid Swish.

För den som inte orkar titta på hela programmet: motivering och diskussion kring ‘Ursprungsmytsprojektet‘ startar 53 minuter och 16 sekunder in i programmet.

Stötta Sunt Förnuft – nu är det dags.

Alla bidrag är förstås välkomna, och ni som vill stötta mig därför att ni uppskattar Sunt Förnuft ska naturligtvis inte behöva vara rädda för att min blogg kommer läggas ned. Ni kan se ert bidrag som ett stöd även för denna. Några av er har undrat varför jag inte velat ta emot pengar tidigare. Svaret är att det beror på att jag velat spara på tillfället, för detta syfte. Min starka förhoppning är alltså att ni alltså ska vara (eller göras) medvetna om att det inte finns något mål som är mer överordnat, när det gäller att återskapa ett Sverige med sunt förnuft, än att fullborda detta projekt om ursprungsmyten. Förr eller senare kommer denna att efterfrågas. Och då måste den vara klar. För ibland är det bråttom även med saker som kräver lång tid.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Education4Future – motinformation för den politiskt inkorrekte

Den 17 juni 18.00-21.00 ska undertecknad hålla föredrag; digitalt för hela världen och för fysiska åhörare här i Stockholm. Arrangör: Education4Future. Det kommer handla om min uppfattning om vad som händer efter Corona. Både ekonomi och politik – och framförallt lösningen, vad vi måste göra när vi väl är där. Ledtråd: Det handlar om återta våra förlorade värderingar och nationella känsla, och skapa en plattform för detta. Att detta inte är en politiskt korrekt koppling är vi väl alla väl medvetna om. Men även för dem som ‘gillar svensk kultur’ och anser att svenska värderingar är viktiga, så kan det vara svårt att se hur detta har någonting med ekonomi och välfärd att göra. Det kan låta flummigt för en del, som något relativt verkningslöst för somliga, och fullständigt utan koppling för andra. Ingenting kan vara mer fel.

250:- för plats på föreläsningen fysiskt, 150:- för en digital plats.

Våra värderingar är grunden för vårt välstånd. Och det som händer nu är en följd av att vi inte längre står fast vid dessa. De kommer därför också vara nödvändiga att återerövra. Detta är vad jag kommer prata om, förutom ekonomi, som enkelt uttryckt enligt min solklara bedömning är på väg att leda oss in i en ny depression, antingen nu genast eller genom att en ännu större bubbla byggs upp, så inom nära framtid. Då kommer vi behöva ta nya tag, och det är detta mitt långsiktiga arbete handlar om; återskapandet av en plattform för våra värderingar: en ursprungsmyt. Hur viktigt är detta? Själv kan jag inte föreställa mig något som är av större betydelse för vårt land och folk på lite längre sikt. Och den som deltar vid föreläsningen ska givetvis få bättre möjlighet att bedöma den saken själva.

Den Stora Stora Sagan – ursprungsmyten återberättad i modern tappning

Detta är ett mycket ambitiöst bokprojekt, Den Stora Stora Sagan, vars första del, Den Eldrökta, finns tillgänglig som e-bok, och som nu planeras en ny pappersupplaga för (obs: beställ inte pappersbok, den första upplagan är slut på förlag). Projektet omfattar även en fackvetenskaplig fornhistoria, Alt+Delete: Vad du bör veta om svensk historia. Tanken är att även skriva dels en mer sammanfattande populärvetenskaplig variant av denna, samt en mer ungdomsanpassad och kortad version av den Stora Stora Sagan, som skulle kunna läsas i skolorna (när skolverksvänstern i efterdyningarna av Coronakatalyserad depression är borta). Det är mycket kvar att skriva och jag behöver förhandsfinansiering för att kunna göra det. Jag har tidigare valt att inte be om era pengar. Efter mycket om och men väljer jag alltså till slut att vädja om er medverkan, utan den så finns det stor risk för att detta aldrig kommer kunna fullbordas. Detta är för viktigt för att inte hända. Jag hoppas ni både förstår och håller med.

Här är länken som man anmäler man sig på till mitt föredrag 17/6.

Missa inte mitt Swishnummer!

Här är mitt swishnummer, som stöd till bokprojektet: 070-763 97 02.

Ange gärna inte bara namn utan även mailadress (kommer adderas till intresselista för bokköp) samt vilken bok du främst är intresserad av, ‘Saga’ (ursprungsmyten) eller ‘Alt’ (rena fackboken), eller båda ‘Saga+Alt’.

Mitt föredrag kommer att vara interaktivt även för dem som deltar över nätet och det finns utsatt tid för frågestund, vilket gör det till en lite mer än en intervju på Swebbtv, hoppas därför på stort deltagande från min ‘fan club’ och många frågor! Ni som bor i Stockholm, detta är ett fantastiskt tillfälle att få träffa er, boka plats redan nu, lokalen beror på hur stort intresse det blir, men det kommer vara någonstans centralt har man lovat.

Education4future

Karl Hedin, Staffan Mörner och Arne Weinz

Staffan Mörners bok. Frågan är retorisk. Svaret är nej!
Arne Weinz dystopiska framtidsthriller.

Givetvis kan ni också anmäla intresse till andra föreläsare. Jag har fått förmånen att bjudas in i den krets av likasinnade som driver detta ambitiösa projekt på helt ideella grunder. Här finns verkligen många eldsjälar, som brinner för att upplysa och informera, och framförallt verkligen aktivt göra något för att förändra den dystra utveckling vi ser i vårt land. Målet är att fylla varje veckodag med aktiviteter. Och man har redan nu engagerat många intressanta och goda talare. Själv har jag bl a lyssnat på:

  • ett mycket inspirerande ledarskapsföredrag om personlighetstyperna (Ni vet: blå, röd, grön, gul!);
  • ett intresseväckande avslöjande om klimatbluffen. Staffan Mörners nya bok ‘Borde man oroa sig för klimathotet?‘ är enormt faktarik. Svaret är förstås nej, men boken bör köpas och läsas noga, den innehåller mycket information jag aldrig hört om på andra ställen, och den är mycket välunderbyggd;
  • om och av skogsägaren och jägaren Karl Hedin, och ett horribelt rättsövergrepp som ger oss mycket god anledning att betvivla den svenska rättsstatens funktionalitet och opartiskhet (för den som ännu hade några illusioner om detta) samt, sist men inte minst:
  • Arne Weinz, som berättar om ännu en rättsskandal, som ren företeelse – Näthatsgranskaren. Arnes böcker är också mycket läsvärda. Om man gillar den spänning Jan Guillou kan prestera när han är som bäst, men kräks över självgodheten, vänstermarinaden och Palestinasjalsnostalgin, då är ‘En perfekt storm‘ om ett framtidsscenario där muslimerna tar över med våld, både spännande och tänkvärd, ett gott val för stranden. Fortsättningen/uppföljaren är just i dagarna ute också, ‘Landet som ingen ägde.

Janouch: Flykten från folkhemmet

Begivenheten för kvällen är Katerina Janouch, som ska tala om sin nya bok; ‘Flykten från Folkhemmet. Katerina behöver ingen presentation, hon är flitig författare och vid det här laget känd för hela svenska folket som både sanningssägande stridbar och vältalig, en mycket skicklig skribent. Här är länken för att boka plats digitalt – skynda er!. Ännu en intressant föreläsare kommer tala 4 juni, Mikael Zazzio, och ämnet är hyperaktuellt: patienträttigheter, något som Corona tyvärr visat är minst sagt oklart om vi har några överhuvudtaget, och som lär bli än mer aktuella i den tid som nu följer, med ännu längre köer och krympande sjukvårdsbudgetar. Den 2 juli så kan vi lära oss 8 saker för att bli en vinnare. Om ni inte vill ta semester som förlorare så kan ju det vara värt att fundera på.

Bli vinnare lagom till semestern!

För den som inte varit med på Zoommöte förut, så är det förbluffande enkelt. Tryck bara på länken, som du får via mail. Sedan kommer fråga om du inte har programmet/appen som behövs. Det tar en halv minut att ladda ned. Sedan trycker du på den ursprungliga länken igen, för att starta föreläsningen. Tog mig mindre än fem minuter att komma in och allt funkade.

Väl mött den 17 juni!

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

P. O. Enquist var en av medlöparna. Det var detta som byggde hans karriär, glöm inte det. För det är så (s)vensk kultur byggt Sverige.

Panegyriken flödar när MSM hyllar författaren P. O. Enquist. I SvD kallar Per Wästberg honom för den främste av levande svenska författare. I DN gör Björn Wiman honom till ‘1900-talets kanske störste svenske diktare’. Vad vet jag. Men jag vet vad det är som de ‘glömmer bort’ att säga.

Obs: Detta är i första hand inget epitaf över P. O. Enquists livsgärning och förtjänster som författare utan en kritisk text om yttrandefrihet, svenskt kulturlivs och medias vänstervridning, samt om socialdemokraternas stora behov av och förmåga att lägga locket på för dem besvärande historik. Och om hur s k kulturpersoner lånar sig för detta ändamål. D v s medlöparna. Sådana som P. O. Enquist.

Enquist var en gång nära att bli chefred på DN, men slogs ut av Arne Ruth. Båda kallade sig vänsterintellektuella, men Enquist politiska ställningstaganden var tydligare. Då, 1982, var han för röd för Bonnier. Det hade han nog inte varit idag, vad det verkar av lovorden, som givetvis inte med ett ord nämner något negativt om den avlidne. Så ska det kanske heller inte vara i en dödsruna. Men vi minns ju hur Ingvar Kamprad behandlades av media efter sin död för två år sedan. Även han hade ett politiskt ‘bagage’, vilket svensk MSM kände sig manade att flika in i dödsrunorna trots att det låg 70 år tillbaka i tiden. Kamprads politiska åsikter hade på intet sätt bidragit till hans framgångar. Enquists diktaturkramande är svårare att avfärda som ungdomliga svärmerier. Och i hans fall var politiken en avgörande framgångsfaktor. I själva verket byggdes hans karriär av ett rent beställningsjobb åt SAP.

Berömde han Pinochet? Och slapp kritik!?

Att DN:s andraval var Enquist ska inte alls ses som att Sverige på något sätt vänt den västerbottniske författaren ryggen. Tvärtom är naturligtvis bara övervägandet att ge honom positionen en tydlig indikation på hur stark hans ställning var i kulturlivet. Och så har det fortsatt att vara. Den enda svenska prispokal Enquist saknar i sin bokhylla är väl Nobels. Hur är detta möjligt? Givet att det står så här om honom i Wikipedia:

“1975 berömde han den chilenska fascistjuntans organiserande av en dödspatrull, den så kallade Dödens karavan (Caravana de la Muerte), som avrättade personer runtom i landet som hade gripits av militären, vilket kom att förfölja honom i den svenska debatten. I självbiografin Ett annat liv ångrade han detta och menade att han inte ens visste vem Pinochet var.”

I 70-talets Sverige var Pinochet lika hatad som FNL var älskat.

Ni kanske tycker att det verkar löjligt att hävda att man, som intellektuell författare i medelåldern, inte vet vem Pinochet var. Och att det var mer än aningslöst att inte förstå att tusentals intellektuella, som ‘försvann’ faktiskt avrättades. Ni kanske också, om ni var med då, undrar hur det ens var möjligt att någon i det svenska etablissemanget försvarade den chilenska juntan? Det gör ni i så fall rätt i. Det var inte möjligt. Den som gjort så vid denna tid hade setts som minst lika kriminellt apart som förespråkare av apartheidregimen i Sydafrika och Rhodesia. Varje form av försvar eller ens nyanseringar av Pinochet var (och är) otänkbara i den moraliska stormakten Sverige, i alla fall om man ville vara en ledande kulturperson. Det hade setts som en Hitlerhälsning rakt upp i fejan på vårt röda och alltid så frejdigt antifascistiska etablissemang.

Med sådana politiska ställningstaganden hade man för länge sedan varit utrangerad i den vänsterintellektuella nomenklatura som styr inom svensk kultur och media. En sådan person hade inte begravts med lovord eller överhuvudtaget ens omnämnts i de stora tidningarna, åtminstone inte för sina litterära prestationer. Jag vågar tillägga att detta gäller oavsett med vilken bravur sådan har eller påstås kunde ha utförts med. Författare med uttalat ‘fel’ politiska uppfattningar blir nämligen inte utgivna av de stora förlagen i Sverige idag, inte ens om de vill publicera opolitiska äventyrsböcker och deckare.

Pol Pot: ca 1.000 gånger värre än Pinochet

Men nu står det ju förstås inte så som jag skrev, på Wikipedia alltså. Bara nästan. Stycket om Chiles dödspatrullers framfart ska bytas ut. Så här står det istället: [1975 berömde han] röda Khmerernas deportering av Phnom Penhs befolkning för tvångsarbete på landsbygden. Och general Pinochet, juntaledaren, ska bytas ut mot Pol Pot, den för Enquist enligt memoarerna ‘okände’ ledaren för dessa röda khmerer, 1963-1979.

I Tommy Hanssons blogg kan man läsa mer om det som Wikipedia förkortat till en av nöden tvungen mening. Hansson skriver där också att Enquist var KGB:s man ända sedan början av 60-talet. En avhoppad KGB-källa Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA uttalade sig så här: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.” Som ren partsinlaga är Enquists bok fullkomligt värdelös som källa. Den som vill veta mer bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Enquist hade en roll även i kontakterna mellan KGB-agenten Nikolaj Nejland och den socialdemokratiska partitoppen. Nejland spelade bl a tennis med Olof Palme. Om detta skriver Anders Jallai 2012, men så gott som okänt ute i den stora allmänheten, för systemmedia har inte haft något intresse alls att sprida uppgifterna. Det enda som verkligen kletat sig fast på Enquist (och som därför krävde en mening på Wiki, var hans kommentar om utrensningen bland de kambodjanska intellektuella (till vilka det räckte att ha glasögon för att räknas, och sedan hackas ihjäl. “Horhuset utrymt, städning pågår”, var P-O:s beryktade sammanfattning. Han inte bara mörkade och tonade ned anklagelserna mot Pol Pot, enligt Jallai förvanskade han dem helt. Allt i den goda kommunismens namn förstås.

Enquist påstod sig alltså 30 år senare inte ha haft en aning om vad Pol Pot sysslade med. Men det fanns det gott om andra som hade, redan då han förde fram sina hyllningar. Om Enquist bara varit intresserad av att lyssna på dem. Pol Pot och hans röda khmerer var ansvariga för de ca 2 miljoner som uppskattas ha mördats av den kommunistiska regimen; ungefär en tredjedel av alla invånare i Kambodja. Ett folkmord som relativt landets storlek helt utklassar alla andra ‘förebilder’, som Mao, Stalin och Hitler.

Karriärlyftet: beställningsarbetet om Baltutlämningen

Enquists stora karriärlyft var Legionärerna från 1968. En beskrivning av den beryktade Baltutlämningen, där han uteslutande valt att utgå ifrån sovjetiska källor och som därmed bagatelliserade och ursäktade den exempellösa feghet den svenska socialdemokratiska regeringen visat mot diktaturen i öst. Totalt omfattade utlämningarna flera tusen människor, de flesta tyskar, som efter summariska rättegångar omedelbart avrättades. Den mest beryktade delen i skändligheterna utgjordes av en enskild utlämning; ett prisgivande av totalt 400 människor, varav 146 balter, som av den sovjetiska ockupationsmakten betraktades som landsförrädare. Även somliga av dessa avrättades, andra fick 10-20 år i Gulag.

För sossarna fortsatte baltutlämningen att utgöra en penibel svart fläck på den annars så nogsamt putsade vita rustning man alltid marknadsför sig som innehavare av. Även många i de egna leden hade brännmärkt handlingen som moraliskt oförsvarlig – och den var politiskt icke nödvändig. Alla vi som i efterhand vet att Sverige i hemlighet var uppbackat av Nato och USA kan ju vidimera det sistnämnda. Utlämningen var snarast en eftergift för de ännu ivrigare medlöparna inom främst vänsterpartiet, som dessutom ville fånga in och skicka över alla civila balter till Stalins anhang (Jodå, detta motionerade man om i Riksdagen, Jonas, men du kommer kanske inte ihåg det?).

Enquists bok var alltså det närmaste ett politiskt beställningsarbete man kan komma utan att ha tagit emot pengar på förhand. Någon verklig säljframgång blev boken aldrig, och filmen floppade helt. Men att SAP fick detta fantastiska moraliska stöd för sitt handlande kan vi med stor säkerhet förmoda gav Enquist hans sedermera självskrivna plats på den svenska kulturparnassen. Först 1991, med Bertil Häggmans bok Medlöparna (på förlaget Contra) fick Enquists enögda utsaga sin välförtjänta kritik och med den borgerliga regeringens offentliga ursäkt till de överlevande sattes också till slut foten ned på rätt sida. Men då var det 1994 och Enquists roll nagelfors inte i sammanhanget, han hade blivit för stor för det.

Svensk Wikipedia – när sanningen behövs. Det vill säga ibland.

Den som vill veta sanningen på nätet får också leta sig förbi svensk Wikipedia. Enquists ‘fadäs’ om Pol Pot nämns i en enda mening, som kan jämföras med wikis betydligt mer utförliga beskrivning – under en braskande rubrik – avseende Ingvar Kamprads förehavanden på 1940-talet. Sanningen ska alltså fram även på svensk wiki, men bara när så anses lämpligt. Under Enquist står inte en rad om baltutlämningen förstås. Och Wikis uppgifter om denna bagatelliseras och beskrivs med felaktiga siffror, man försummar också att nämna de 3.000 tyskarna. Engelsk wiki (och ännu mer tysk, som även är betydligt mer utförlig avseende Pol Pot) ser annorlunda ut på avgörande punkter, och på den privata sidan ‘Granskning Baltutlämningen’ går det att läsa ännu mer. Men svenska wikis ‘Baltutlämningen’ är en sida somliga håller noga koll på, somliga som sitter på Sveavägen 68. I SAP:s Sverige är detta nämligen fortfarande ett stort svart hål som ingen i onödan ska råka snubbla ner i.

Det svenska kulturlivets ständige gunstling. Inte trots utan tack vare Pol Pot.

De felsteg som Enquist faktiskt begick borde naturligtvis ha kunnat straffa ut honom, precis som jag hypotiserade om att en hyllning till Pinochet hade gjort. Personligen tycker jag att alla ska få komma till tals, även Wagners operor tål att lyssnas på. Men det betyder ju inte att man ska få textreklam i hela pressen och gratis tid i public service tv-soffa, åtminstone inte om man gjort sig känd som diktaturkramare – utan att göra avbön. Fram till 2008 borde Enquist ha varit bannlyst i public service och därefter hade man kunnat kritiskt granska hans påstådda villfarelser och okunskaper om Pol Pot. Pol Pots förbrytelser framstår objektivt som uppenbart och mångdubbelt värre än Pinochets, som f ö faktiskt frivilligt lämnade över styret till en demokrati, något som få i Sverige är upplysta om. Det är annars bara att räkna människoliven.

Men någon stigmatisering för detta ställningstagande var givetvis aldrig aktuellt. I själva verket har Pol Pot-berömmet haft en stark signalverkan: ‘här står jag, långt till vänster – mig kan ni vara säkra på, jag är ingen opålitlig liberal’. Här hade vi en författare som man visste var man hade. Enquist fick minsann också pris redan samma år, 1975, som han uttalat sig om khmerledaren. Och året efter kom det fina Aniarapriset. Fram till dess att avbönen gjordes i självbiografin 2008 radas ytterligare 20 prestigefulla utmärkelser upp. Nej, Enquist var inte utstött för sitt ställningstagande, vare sig före sina svårsmälta påståenden om vad han visste om Pol Pot, eller efteråt. Han är aldrig förlåten, eftersom ingen i S-etablissemanget ansett honom vara en ursäkt skyldig.

Svenskt kulturetablissemang, längre till vänster än på femtio år.

Detta är Sverige idag. Svenskt kultur- och mediaetablissemang, ett halvsekel efter Enquists ‘blamage’. Det märkligaste är naturligtvis inte sossarnas försök att mörklägga. Utan att vi har en opposition som inbillar sig att saken kommer vara biff så fort svenska folket sagt sitt och röstat bort Stefan Löfven. En opposition som tror att de ska kunna göra något med sin makt, utan att i grunden reformera svensk media och kultur. Inte ens Public Service vill man göra något åt. På Coronapresskonferenserna bugar man nådigt varje gång Tegnell hostar i näven. Jag frågar mig varför man ens anser sig behöva sin #provdiktatur? Alla gör ju ändå bara som sossarna säger. Men det är klart, det blir ju ännu lite enklare om man kan tysta meningsmotståndarna helt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Våra muséer håller i detta nu på att ersättas av pruttkuddar och tygbajskorvar i lekrum.


Roliga pruttljud på toaletterna och tygbajskorvar hängande i taket? Nej, vi befinner oss inte på Pippiland. Detta är ett svenskt hembygdsmuseum.

I Alingsås är det ingen som går till muséet för att lära sig om stadens långa historia längre. Historien skapar vi ju själva! Och den är alltid möjlig att tolka lite som vi vill – det är du som bestämmer. Bland lekrum och kuddhörnor kan man lyssna till inspelade samtal om ‘tolkningsramarna för kulturarv’, men detta kulturarv är undangömt, som trasiga leksaker och redan ifyllda pysselritblock; det står i en mental skamvrå, och själva poängen är att vi ska medvetandegöras om hur omodernt och rent av inkorrekt det är bry oss.

Postmodernisterna älskar sina ord. Det får dem att känna sig överlägsna att du inte vet vad ‘dekonstruktion’ och ‘normkritik’ är. Och om du inte kan stava till ‘rekontextualisera’ så har du röjt dig själv, att du inte är en av dem.

I själva verket så handlar det om ett kodspråk , fyllt av absurda slutsatser, som inte går att avslöja innan avkodning skett. Eftersom få orkar läsa till punkt så ifrågasätts man sällan. Och under 2000-talet har detta kodspråk ersatt kanslisvenskan på i stort sett alla arbetsplatser som har något med humaniora att göra. (texten ovan ur Cwejmans ledare)

Okunnighet om historia och kultur är nu en merit vid tjänstetillsättningen

Den som arbetar som kock förutsätts kunna laga mat, fartygskaptenen styra sitt skepp och ingenjören bör kunna räkna. Vi skulle bli förvånade, besvikna och upprörda om så visar sig inte vara fallet. Och den som avslöjas skulle tvingas göra rättning eller avgå från sin post, röjandet skulle med rätta ses som personligt förnedrande. Men att dagens museipersonal inte vet något om historia får dem inte att skämmas. De stoltserar med sin brist på fackkunskap:

Cwejman (GP): Museipersonalen slår ifrån sig kritiken och hävdar att den “bottnar i en ganska gammal syn på vad museipedagogik är” (Alingsåskuriren 19/2). I sina många möten med elever förklarar museipedagogen Ylva Sillén att hon inte “håller föreläsningar utan kommunicerar med eleverna”.

Qaisar Mahmood.

Medan kunniga historiker och arkeologer får se sig om efter jobb så är det istället ‘normkritiker’ som leder kulturinstitutionerna. På Riksantikvarieämbetet utsågs Qaisar Mahmood till avdelningschef, och det var med sin brist på kunskap han briljerade: “Jag har läst statsvetenskap och nationalekonomi. Jag har en socionomexamen. Jag har inte läst någon poäng arkeologi på universitetet eller något om kulturarv”, sa han till Samhällsnytt när det begav sig. Det var under Alice Bah Kuhnkes regim. ABK klimatkryssar numera till Bryssel och Mahmood blev avskedad (exakt vad han gjort är hemligstämplat, men han skulle ha ‘särbehandlat’ någon). Men vad hjälper detta. Idag är det Amanda Lind som styr, om möjligt ännu mindre vetande, om möjligt än mer politiserande.

Historien gallras ut

Dessutom har ABK redan varit mycket effektiv. När det gäller destruktion krävs nämligen ingen kunskap. I den från 2017 antagna museilagen står det (4§) att ett museum “ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”. Som Cwejman påpekar innebär detta att godtycket är satt i system. Lagstiftarna råkade ‘glömma’ att påpeka att kulturarvet måste förmedlas också. Och dessutom bevaras.

Den s k gallringsdebatten, uppmärksammad av Ola Wong på SvD, gällde ABK:s direktiv att låta museum slänga unika fornsakssamlingar. Den debatten uppmärksammades mycket, men någon ändring i direktiven lyckades man aldrig genomdriva. Med ‘normansvariga’ som Pia Laskar, fd Bader Meinhof-medlem, på Historiska Muséet och mängder av sådana som Ylva Sillén på våra regionala institutioner, måste vi befara att unika kulturföremål åker på tippen varje dag. Amanda Lind är inte tillsatt för att hejda denna utveckling. Hon är där för att avsluta jobbet.

Från kulturrevisionism till ren destruktion

ABK som skröt i en lååång DN-panegyrik före valet att hon aldrig poserade omedveten om hur en bild av henne skulle uppfattas. Kopplingen till Mao och hans Kulturrevolution, som innebar att miljoner fick sätta livet till, ska alltså på alla sätt tolkas bokstavligt.

Under 1900-talet gällde slaget om historien ska vara större eller mindre. Omfatta sådant som gör oss stolta över forntida bedrifter, strävsamma bönder och geniala uppfinnare eller få oss att skämmas över krigshetsande och surmagade gamla kungar och ett ständigt förtryck av fattiga, kvinnor och samiska minoriteter. Före 1917 var det förstnämnda sanning. Efter 1945 och Alva Myrdal så blev det andra allenarådande. Att båda historierna kan vara sanna och värda att berätta hann man alltså med att förmedla under knappa tre decennier, innan pendeln svängde för långt. Grimbergs klassiska skolhistoriebok är sannolikt fortfarande den som mest sanningsenligt beskriver våra kungar och deras gärningar.

Sedan 60-talet har bilderna gradvis förvrängts till mer eller mindre oigenkännliga porträtt av de historiska personerna. Skolböckerna började få platsbrist för relevant historia, när jämlikhet och mångfald skulle få sina köttben och undervisningstimmarna drogs ned. Relevanta begrepp försvann, hela epoker gjordes till valfria tillval, linjen i historien blev obegriplig när inte bara årtalen slutade nötas in; stora sjok i händelseutvecklingen lyftes ut. Ett försök att plocka bort även antiken ur läroplanen stoppades – tillfälligt. På återinvigda nationalmuseum har nationalromantiska verk försetts med varningstexter. Och i Alingsås hänger avföringen i taket.

Nationalism är det mest nödvändiga – plattformen för våra värderingar

Tyvärr är det få som riktigt insett hur katastrofalt det här är. Två svenska generationer i rad har redan indoktrinerats så svårt att man inte längre förstår hur nödvändig nationell sammanhållning och uppslutning kring nationalstaten faktiskt är. Nu växer en tredje upp, där begreppet Sverige inte bara håller på att bli något negativt och diffust – det är på väg att upphöra att existera. Utan en konkret plattform att fästa våra värderingar på, en nationell berättelse om vårt ursprung, så är vi lätta rov i den radikala samhällsförändring man är i färd med att genomföra. Den omstöpningen hade ALDRIG kunnat genomföras, om vi hade varit nationellt medvetna. Men nu pågår den för fullt, utan att vi så mycket som höjer ett finger.

Det handlar alltså inte längre om kultur- och historierevisionism. Det är en total förintelse av den svenska historien som eftersträvas – och som pågår rakt framför våra ögon.

Ormboet talar! Vår tids Medusa har tillsatts för att slutföra mordet på en kulturnation.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Alt+Delete: del 6. Danska mossar, Tollense, och stridsyxorna som kom från öst. Och så Gimle.

Som nyinvald vice ordförande i kulturföreningen Gimles Stockholm-Uppsala-avdelning vill jag inleda med en förhoppning om att även du vill gå med – ta del av ett spännande kulturutbud och på köpet bli en sann kulturbärare. Gimle har en konservativ grundsyn och vill med denna värna svenskt kulturarv och svenska traditioner. Vi är partipolitiskt oberoende och välkomnar alla som på ett eller annat sätt delar vårt stora intresse. Medlemsregistrering kan du göra här och länk finns även till facebook (Sthlm/U-a hittar du här).

Gimle handlar alltså inte bara om historia, utan om allt som har med det breda begreppet kultur att göra, bl a musik, teater och konsthantverk. Vad jag själv vill särskilt intressera er för är dock just historien. Denna krönika (del 6) är den sista i serien Alt+Delete, en inledning till min bok om den svenska fornhistorien. Länk för att anmäla förhandsintresse avseende denna bok finns här. I denna sista del vill jag peka på några särskilt spännande, ofta förbisedda eller rent av nya och okända rön. Inte minst vapenfynden i de danska mossarna.

Tillbaka till historien – de danska mossarna och folkrörelserna i öst

Ejsbøl II-horisonten, anfall riktade från Östersjön. (Ilkjaer, s. 73)

Länge rådde en idé om något slags kontinuitetsbrott under den förromerska järnåldern (500 f.Kr.-Kr.f.), och att bronsålderns solkult kunde utmålas som något väsensskilt från den asatroende vikingatidens. Ja, man vågade inte ens peka på de uppenbara parallellerna mellan vikingatidens erövringsfärder och den närmast föregående vendeltidens och folkvandringstidens folkrörelser; det verkar ha ansetts mer ’seriöst’ att förutsätta att allt varit så odramatiskt, outvecklat och småskaligt som möjligt. Grundtesen – att man var mycket fredligare förr och att bebyggelse och kult utvecklats mer eller mindre linjärt – har dock rasat samman. Idag vet vi att man sedan neolitikum har levt i samhällen präglade av våld och konflikter, som åtminstone sedan bronsålderns inledning både förutsatt hierarkiskt ledarskap och omfattande samarbeten. Mossofferfynd på Jylland och Fyn, varav det första i Hjortspring är från 350 f.Kr., visar att välorganiserade angripare besegrats, och att deras arméer varit månghövdade. Den danske professorn och arkeologen Jørgen Ilkjaer har ytterst metodiskt fastställt varifrån och när de olika angreppen kommit, bland annat med hjälp av lokala särdrag avseende funna tändstenar, kammar och sköldhandtag.[1] Dessa visar att anfallen utgått från bland annat nuvarande svenskt territorium, i flera vågor under 200- och 300-talet e.Kr. Materialet är närmast överväldigande stort, beskrivningen kräver tio tjocka volymer och flera tillägg, och slutsatserna är därför unikt välunderbyggda. Ilkjaer är förstås mycket respekterad för sin insats, även i Sverige, ingen skulle komma på tanken att anklaga honom för att inte vara tillräckligt ’källkritisk’. Något infogande i de narrativ som våra historiker sysselsätter sig med kan jag ändå inte hitta.[2] Det man istället sysselsatt sig med tycks mest ha varit att försöka hitta brister i bevisningen som länkar mossofferfynden till oss. Man vill helt enkelt inte tro. Det verkar nästan som om Ilkjaer skulle ha kommit på våra förfäder med något opassande, något som man inte vill kännas vid.

Tollense 1250 f.Kr.

Slaget vid Tollense och de europeiska bronsålderskulturerna. (karta från Lindström, Jonathan, Bronsåldersmordet, s. 235)

Än mer uppseendeväckande och ögonöppnande är fynden efter det stora slaget i tyska Tollensedalen, mindre än fem mil från den gamla svenskstaden Greifswald, vid Östersjökusten. Utgrävningar sedan 2007 visar att stora styrkor drabbat samman här redan år 1250 f.Kr., 900 år före Hjortspringdepositionen, i den nordiska bronsålderns period III. Vid denna tid räknas detta geografiska område som hemmahörande i vår nordiska kultur; de talade då PPGmc, samma språk som i Skandinavien, och även de övriga kulturella sambanden hit var starka, tydligt skild från de nordalpinska traditionerna i Sydtyskland.

Cirka 4.000 krigsmän tror man deltog i slaget och till dessa trupper skall läggas understöd och tross, som visar att de stridande var professionella heltidssoldater. De arkeologiska fynden talar för att truppsammandragningar uppbådats från både när och fjärran, vilket i sin tur implicerar att det fanns intressen att bevaka som krävde någon form av regional kontroll; ett samarbete även på överregional nivå lär ha varit nödvändigt. Minns vad jag skrev om en bronsålders-Hansa i Östersjön? Den blir ju i detta perspektiv genast mindre hypotetisk, eller hur?

När så de första genetiska undersökningarna blev klara 2017 förväntade sig många att de skulle visa en stark sydosteuropeisk dominans, på grund av den sofistikation och skala som härarna uppvisade. Istället fick man en betydligt mer lokal koncentration än vad de arkeologiska bevisen tycktes peka mot. Ett prov avsåg en gravsatt individ, med en genetisk profil motsvarande LBK-kulturens. Denna levde i området mer än 3.000 år före slaget, men graven hör till bronsåldern och kan alltså vara samtida med slaget. Gravsättningen tyder förstås på att individen inte var med, men skulle ju också kunna bero på att just denne man tagits om hand efteråt av sina egna. Ett prov ligger också ganska nära Úněticekulturens, den som rådde i trakten ca 400 år före slaget; denne individ var dock inte begravd. Ytterligare ett prov avviker – och det har verkligen en klart sydligt ursprung.  Så kanske hade man rätt ändå, om att slaget var mer än bara en lokal eller regional uppgörelse.

Genanalys av krigarna vid Tollense gav ett nordiskt resultat. Efter Sell, Christian, 217 s.54, texter av författaren.

Men de övriga 16 proven var alla mycket väl samlade i ett kluster som överensstämde med nordisk neolitisk profil, nordisk bronsåldersprofil respektive sen nordisk bronsåldersprofil. Man skulle om man ville rent av kunna tänka sig att det handlade om ett slag mellan i huvudsak nordiska invasionsstyrkor.[3]

Men återigen tycks det vara få svenska historiker som vill analysera vad dessa iakttagelser har för bäring på den svenska historien. Vilket är märkligt, för under denna tid händer det intressanta saker, inte minst i östskånska Kivik och i Mälardalens Håga. Givetvis har våra svenska föregångare påverkats av utgången i detta slag; just här gick ju handels- och transportvägarna för brons, bärnsten och skinn och troligen även för slavar. Därför är det också naturligt att tänka sig att styrkorna kom härifrån.

Sveariket – en nyckelposition mellan väst och öst

Vad som kan förklara mycket, både svearnas avsevärda historiska betydelse för Nordeuropas kulturella och politiska utveckling och det säregna svenska folkkynnet, är att Sverige ända sedan stenåldern har utgjort en mötesplats för västliga/sydliga och östliga/nordliga kulturinfluenser. Vi som växte upp under 1900-talet har ofta glömt hur starka våra band österut annars alltid varit; den uråldriga riksbildningen med Finland hade bestått i över ett halvt årtusende innan den snöpligen avslutades 1809, efter plågsamma angrepp och härjningar som fått rysskräcken att leva kvar ända in i dag. Sorgearbetet över förlusten krävde att vi vände blickarna åt andra hållet, och med järnridån klipptes halva Europa bort ur vårt kulturella medvetande. Nu har allfartsvägarna öppnats igen, lite trevande har kontakterna återupptagits med det ’Stora Svitjod’, som Ryssland kallades under vikingatiden. Östersjöns vatten är en barriär som vi tidvis har haft anledning att vara glada för, men innanhavet utgjorde länge en förbindelseled mer än ett hinder och detta gjorde det svenska Östersjöväldet (såsom stormaktstiden nu kallas i skolböckerna) möjligt. Sanningen är att våra band österut sträcker sig långt bortom historisk tid. En viktig del av vårt ursprung finns där, och ingenstans i Europa är det genetiska arvet från mesolitikums jägare så väl bevarat som hos oss. Tidvis har den östliga anknytningen också givit oss teknologiska och handelsstrategiska fördelar i umgänget och konkurrensen med våra grannar i söder och väster, inte minst när det gäller framställning av metaller; och den har definitivt haft stor betydelse för såväl vår andliga som materiella kultur.

Författarens sammanställning av för Norden väsentliga östliga kulturinfluenser och folkvandringar.

Rysslands landmassa är enorm och därför svår för oss att överblicka. Antalet förhistoriska kulturer och folkslag som levat här är närmast otaliga, dessutom har de ofta varit mer eller mindre nomadiska. Men det finns en överraskande kontinuitet som gör källflödet mer överskådligt än man skulle kunna vänta sig. Kartan ovan visar hur kontaktvägarna har gått, och de leder alla över ett område som kallas övre Volga, från flodförgreningarna med Oka och Kama. Fyra gånger har Finland varit slutmål för folkvandringar och kulturinfluenser som hade sitt ursprung här. Flera av Övre Volgas kulturer har utmärkt sig avseende metallhantering. Det sistnämnda beror inte minst på att man i Volgakröken, där dagens ryska republik Tatarstan är belägen, hade stora fyndigheter både av ren koppar och arsenikblandat brons. Härifrån vandrade den metallurgiskt framstående Abashevokulturen också långt österut, ända till Altaibergen – där man fann åtråvärt tenn, som gjorde brons ännu starkare och tillverkningen mindre riskfylld. Häpnadsväckande teknologiska framsteg gjordes, det s k Sejma-Turbino-fenomenet, och frukterna hamnade i några fall i Norden, långt innan vår egen eller Centraleuropas bronsålder formellt hade börjat. Abashevo begav sig även söderut via Baktriens avancerade BMAC-kultur, där de gjorde sig till herrar. Abashevo är alltså synonyma med de s k indo-arierna, som sedan fortsatte vidare till Indien.[4] Den stora strömmen rörde sig alltså söderut och österut, och kom att sprida sig över det enorma område som betecknas som Andronovohorisonten, d v s dagens Kazakstan, Uzbekistan och Kirgizistan. Men det fanns förstås även sådana som vandrade tillbaka åt motsatt håll, i några fall ända till Skandinavien.

Stridsyxorna

Ytterligare minst en folkvåg från övre Volga känner vi väl till, eftersom den rullade vidare över Östersjön. Stridsyxorna, (eng. Battle Axe Culture, BAC), som är sprungna ur Fatyanovokulturen, en utlöpare av det snörkeramiska kulturområdet, och som i sin östligaste del bestod av det metallbearbetande Balanovofolket, Abashevos föregångare. Med sig på resan till Östsverige hade man förstås inte bara de materiella ting vi funnit efter dem, även gudar och riter följde med – liksom vårt språk. Ända tills nyligen har man varit övertygad om att vi fått detta söderifrån, men idag vet vi att det var via Ålands hav som de första indoeuropéerna först steg iland, tillsammans med en betydande del av den genpool vi moderna svenskar gemensamt äger. Kartan ovan innehåller mycket information, det är möjligt att du kommer vilja bläddra tillbaka till den. Den är, som jag redan förvarnat om, aktuell långt in i både bronsålder och vikingatid.

Tillbaka till början

Trots flera akademiska arbeten, som visar hur väl muntlig tradition förmår att bevara historiska händelser intakta, och trots att vissa myter, som Eddans ’fimbulvinter’, i sen tid har bekräftats som en sanning, så skymtar inget tydligt trendbrott bland svenska historiker. Man tycks ha bestämt sig för att vända våra äldsta skriftkällor ryggen. Ett fåtal mer frispråkiga och progressiva arkeologer får därmed inte det stöd som behövs för att vitalisera och återskapa den för den breda allmänheten förlorade svenska forntiden. I kamp med bl a trafikvett så trängs istället ännu fler delar av historieämnet ut ur läroplanerna och den svenska forntiden avverkas på ett par lektioner. Att Ragnar Lodbrok och Uppsala görs till norska i tv-serien ’Vikings’ är därför ingenting att förvånas över, det finns ingen som ens försöker ta tillbaka vår historia.[5] Det kanske mest oriktiga som svenska postmodernister etablerat är iden om att ’Sverige inte fanns för tusen år sedan’. Det finns goda skäl att utgå ifrån att Sverige, eller Svithiod, var ett begrepp som existerat långt bortom mannaminne även för dem som levde då. Kanske i över tvåtusen år. Och även långt innan dess fanns somliga som idag kallas svenska eller nordiska, nämligen gudarna. Det är på många sätt med dem – och de folkstammar som höll dem för realiteter – som vår historia börjar.

Magnus Stenlund

PS. Detta var bara början på början, dvs inledningen på den svenska och nordiska forntid som jag velat ta mig an. Det verkligt spännande får du alltså ge dig lite till tåls med. Ditt förhandsintresse anmäler du här!
Tidigare publicerade delar av denna bokinledning hittar du under fliken Sverige/svensk historia/Alt+Delete.


[1] Ilkjaer, Jörgen – Illerup Ådal Archaeology as a Magic Mirror, 2003 utgör en engelsk sammanfattning och uppdatering av de tio volymerna.

[2] Naturligtvis menar jag då inte referenser avseende t ex vapenjämförelser. Det är i den breda svenska historieskrivningen som de danska mossarna inte vill passa in. 

[3] Sell, Christian –Addressing challenges of ancient DNA sequence data obtained with next generation methods, 2017, s.47, 52ff. Källan är fritt tillgänglig på nätet.

[4] Parpola, Asko – Formation of the Indo-European and Uralic (Finno-Ugric) language families in the light of archaeology/ Revised and integrated ‘total’ correlations, 2012, s.138ff.

[5] Javisst var Ragnar Lodbrok historisk – och svensk. Mer om honom senare.

Publicerad 2 kommentarer

Alt+Delete. Del 5: Ett historiskt helhetsperspektiv

Dagens historieforskare är ofta mycket specialiserade. Sådan kunskap krävs eftersom arbetsfältet är så stort. Vi talar förstås om arkeologisk genetik, men även om bland annat lingvistik och religionshistoria. Men det behövs också generalister som är kunniga nog att knyta ihop de olika specialisternas arbeten. Och framförallt sådana som vågar göra det. Jag kommer själv göra ett försök och jag vill visa på ett par exempel, som visat sig mer eller mindre framgångsrika. Min poäng är som ni ska se, att även de teorier som missade målet kan vara till nytta. Och att de teorier som består av en helhet inte låter flytta på sig, med mer än att någon förmår hitta en bättre helhet.

PS. Svaret på rubrikens fråga ‘Vem ska bort’ är ingen, eftersom alla dessa tre arbetat med helhetsteorier. Vem av dem som som kommit fram till ett mindre korrekt svar har alltså mindre betydelse, men vill du ändå veta så får du läsa hela boken. DS.

För intresseanmälan Alt+Delete: Vad du bör veta om svensk historia. Tidigare publicerade avsnitt hittar du under fliken Sverige/svensk historia, eller genom att söka på Alt+Delete.

En enda historia är sann. Men det räcker bra.

En historia, och endast en, är sann. Det vet vi. Att hitta den är förstås omöjligt om man inte accepterar att något överdrivs, förminskas eller blir fel. Låt oss göra pusselanalogin igen: vi har kanske en given ram och några pusselbitar. Men sällan är nätet utritat bakom, bitarna kan vridas och vändas fel och läggas på helt fel plats. Om så sker så kan heller inte andra bitar läggas rätt. Ljusblåa biter sorteras till himlen, eftersom det är enklast och mest troligt. Men om hela himlen har lagts, så kan biten inte höra dit, då måste vi pröva om den hör till fasaden – eller kanske till och med utgör huvudpersonens mantel. Därför är det välgörande att försöka lägga hela pusslet innan man utbrister ’Heureka!’. I de källkritiskas pussel hamnar alla blåa bitar i himlen och utan sammanhang, för sådana är svåra att bevisa. Hade man vågat spekulera genom att också vrida bitarna och placera dem exakt, så hade man förstått att det var minst ett par bitar för många: de intressanta undantagen man gjort allt för att släta ut och trivialisera.

Äldre historiker var sällan främmande för att arbeta tvärvetenskapligt, peka med hela handen och spänna bågen. Det var, som med den gamle schackhjälten Paul Murphy, snygga kombinationer och anfall som gällde, hellre än att med datorberäknade, innötta försvarsstrategier vänta ut motståndarens blotta och till slut vinna med en fri bonde. Självklart hade de fel ibland. Men det är så de humaniora vetenskaperna bör byggas: dialektiskt. Ett misstag kan bockas av och sedan göra det lättare för andra att hitta rätt. Och om fler tillåts utmana auktoriteterna så minskar risken att vallar byggs kring forskningsresultaten, som upphöjer dem till oomkullrunkeliga sanningar. Även dagens forskare har fel ibland, trots att man undviker möten på bortaplan. Man lägger ut sin lilla pusselbit mitt på brädet och bevakar den noga. Oftast har man rätt och konflikträdslan bidrar ännu mer till att så få vågar ifrågasätta. Denna bok må innehålla en och annan feldragen slutsats, men bara dessa är välmotiverade och kräver ett utvecklat resonemang för att avfärdas så anser jag att de duger, för då har de bidragit till en bättre och mer genomtänkt syntes. Samtidigt så finns också möjligheten att just denna berättelse är den sanna. I så fall är det en väldigt spännande historia vi har haft bakom oss.

Att våga gå utanför ramarna

I ett avseende är den humaniora forskningstraditionen oförändrad: man utgår endast från vad forskningen ’vet’ (eller tror sig veta). Det låter ju bra, men att göra så med den s k förhistorien är som att spela patiens med bara tretton kort, för mer än så känner vi knappast med större säkerhet till om forntidens verklighet. I sin helhet utgör den en kortlek med – minst! – 52 kort. Som exempel så vet man vad Tacitus har sagt om Nerthusstammarna och den geografiska angivelsen anses vara tillräckligt exakt för att kunna tolkas. Men man låtsas inte om att Tacitus sannolikt skulle ha missat ifall gudinnan dyrkades i ett mycket större område, längre bort från romarnas linjer. Forskarna har alltså analyserat de korta raderna i oändlighet, men oftast med romarnas linjer ängsligt kvar inom synhåll. Att koka soppa på en spik går nämligen bra så länge som spiken ligger ensam där på botten; för den källkritiske är den säkert fastställda källan helig. Är man å andra sidan postmodernist så anser man vare sig äldre forskares rön eller Tacitus värda att fästa sig så mycket vid, alla är ju bara fångar i ’sin egen tids subjektivitet’; endast postmodernistens egna tankar duger bra att smeta ut över alla tiders historia.

Den som hävdar att historien inte finns har bevisbördan

Det är klart att det inte går att bygga upp något med så källkritiska utgångspunkter, det handlar bara om att riva ned. Och postmodernismen motbevisar sig själv – den gör sin egen subjektivitet legitim, men ingen annans. Det forntida Sverige tycks av någon anledning ha bevisbördan emot sig och det är svårt att undgå känslan av att detta är agenda; en som knappast har stöd varken i fyndmaterial eller källor; mera då i vår samtids ideologiska diskurs. Själv har jag en radikalt motsatt syn: vad skriftkällor och fynd säger utgör vår mest sannolika historia och är därför också vår historia – intill dess motsatsen kan göras mer sannolik. Att hävda att det inte finns någon historia bara för att vi inte kan vara helt säkra på hur den sett ut, är det enda som säkert är fel. Att pröva att få patiensen att gå ut med de få kort man har kräver förstås ett och annat spekulativt antagande. Det kan bli fel, men en sådan forskningsmetod är konstruktiv och kan som sämst få oavgjort med sina vedersakare. Vi har haft en men endast en historia; det gör den svårfångad. Resultatet av ultrakällkritiska och postmoderna hårklyverier är dock noll och intet.

Sanity check!

Finns att beställa för 200:- på Institutet för språk och folkminnen.

Vad man alltså måste göra är antaganden även om sådant som inte alls går att ’veta’ eller ’bevisa’– och kanske heller aldrig kommer låta sig säkert göra det. En rimlighetskontroll, så kallad sanity check som det talande heter på engelska, avseende hypotesens alla delar blir då möjlig. En hypotes som är sammanhängande går lättare att kontrollera – och är det ärligaste sättet att redovisa något. Då framgår eventuella svagheter; sådant som annars ligger utanför de valda avgränsningarna. Blotta försöket att ställa upp en fullständig hypotes är lärorikt, och kan leda vetenskapen framåt.[1] Luckorna kan antingen fyllas i senare – eller visa sig innehålla orimligheter, som gör att hypotesen måste förkastas. Till dess eller att en annan helhet görs mer sannolik, så är det dock detta som vi bör förhålla oss till; vår historia så nära vi kan komma den. Spekulation? Javisst.[2] Sticker man ut hakan är det klart att man riskerar en smäll, men faktum är att det är först när fynd och observationer tolkas in i en sådan helhet som de blir verkligt intressanta. En historia.

Den seriöse forskare som skulle frestas att gå utanför sin specialitet och börja måla med alltför breda penseldrag skulle idag troligen straffas, så det är begripligt att man låter bli att ’spekulera’. Efter Weibulls härjningar och tillintetgörande av sina kritiker, så har vi de senaste hundra åren i Sverige blivit mycket försiktiga. När en forskare känner sig så pass väl bevandrad i en annan disciplin att han vågar uttala sig även i denna, så är resultaten dock ofta spännande. Som när språkforskaren Per Vikstrand använder arkeologiska rön för att bygga en ny kronologi kring ortsnamnen. Vem skulle annars kunna ha gjort det? Det är få som har tillräckligt breda och djupa kunskaper inom flera fält samtidigt för att vara säkra på att komma helskinnade undan försöket. Men det finns många fler som har goda och intressanta idéer, som skulle vara väl värda att presenteras. En ny professur i forntidshistoria baserad på genetisk arkeologi vore säkert nyttigt för svensk fornhistoria, men mindre prestige och mer tolerans är annars de förutsättningar som bäst behövs för att uppnå en mer livskraftig och intressant forskning.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft


[1] Ta teorin om Big Bang – ständigt nya bevis och motbevis utvecklar den. Eventuellt kan den helt förkastas, men utan den hade framstegen inte gjorts. 

[2] Visst finns det undantag – både nu och då – men de är alldeles för få.

Publicerad 3 kommentarer

Alt+Delete: del 4. Genetiken: för somliga en Pandoras ask

Vi har nu hunnit till fjärde delen i min inledning av en ny svensk fornhistoria. Det här är min programförklaring, den som vill ge argumenten varför en sådan behövs. Det handlar om en modernisering, fördjupning och i några fall intressanta utvikningar. Men också om ideologi – de vilsna sekulära svenskarnas behov av en plattform att placera sin individualistiska kultur på. Och ingenting ger väl ett tydligare bevis för att behovet finns, än när äldre och utrangerade forskares teser bekräftas av ny vetenskap. Vi har berört religionsvetenskapen och språkvetenskapen. Nu kommer vi till genetiken – som även inom arkeologin hotar att vända upp och ned på den postmoderna världsbild som etablerade kulturrelativister vill prångla på oss. Obs! Länkar till del 1-3 hittar du med sökfunktionen, sök efter: alt+delete. Och föranmäl gärna ditt intresse här.

Arkeologisk genetik: ett facit – och nya frågor

Till de nya vetenskaperna fogar sig alltså även den arkeologiska genetiken, som gjort stormsteg framåt under de sista åren. Med DNA kan vi nu bestämma både enskilda historiska gestalters och folkgruppers ursprung och släktskap med varandra. Det här är banbrytande på flera sätt. Dels eftersom kunskapen är så exakt och ovedersäglig i det individuella fallet, dels eftersom den är ny och oförutsedd av tidigare vetenskaper. De resultat som tagits fram förut är alltså helt opåverkade av de nya kunskaperna och genetiken är – i alla fall till synes – lika oberoende av förutfattade meningar, på ett sätt som rent deduktiva metoder inte är. Enkelt uttryckt finns här ett facit att ta del av som snabbt blir alltmer finmaskigt. Redan har mängder av hypoteser både bekräftats och vederlagts.

Skrämmande och icke önskvärda resultat

Men DNA är ett facit med förhinder. Till att börja med kan bara en liten utvald skara tekniker fullt ut bedöma dess validitet. Medan arkeologer gärna misstror resultaten om de inte passar in i deras egna teorier så är de desto snabbare att låta sig övertygas när de finner stöd. Det är inte så märkligt. Genetiken framstår för icke-genetiker lätt som en ’svart låda’ och resultaten är långt ifrån så svartvita som forskarna ibland vill få det att låta. När det gäller tolkningarna av utdata är det trots allt fortfarande den mänskliga faktorn som styr; för att genetiska data ska folk och folkvandringar måste vi ju kunna koppla dem till mer än individens fysiska egenskaper: ett språk, en kultur och arkeologiska fynd. Det är lätt att förstå hur många kan frestas att dra förhastade slutsatser och hur svårt det är att ifrågasätta dessa (av icke-genetiker). Ovanpå detta tillkommer politiska ideologiska tabun, som gör vissa teorier oönskade och därför svåra att föra fram. Genetiken är för somliga rena Pandoras ask, som kan leda till alla möjliga ’felaktiga’ resultat, och detta gäller även inom genetisk arkeologi. Tillsammans med dess närmast skrämmande auktoritet är den ett verktyg som upplevs som farligt tveeggat – risken är därför inte försumbar att politiska förbud kan införas på vissa håll, och i länder som Sverige handlar det om finansiering, vilka förlag som låter dig publicera – och recensionerna i dagspress och TV. Vilket kan ha nästan lika stora konsekvenser.

Man kan skratta åt dem, och kalla dem för representanter för ‘Toklandet’, men dagens radikalfeministiska strömningar i Sverige har minst lika stort inflytande som de kristna fundamentalisterna någonsin har haft i USA. Sådana mäktiga samhällsintressen har inga problem med vare sig finansiering eller publicering, och för dem är klinisk vetenskap ett hot som måste bekämpas.
När en vetenskapsjournalist som Maria Gunther i DN lägger ord i munnen på Jordan B. Peterson för att kunna ‘överbevisa’ honom, så är det för att man vill relativisera biologin och på så vis jämställa den med s k genusvetenskap: ‘allt är ju ändå bara en social konstruktion’.

Mutationer, hitchhiking och bakgrundsselektion

Det finns å andra sidan också en övertro som kan leda till bakslag. Även inom arkeologisk genetik görs mängder med subjektiva bedömningar och överslag, och möjligheten att begå fel är stor. Genetiska variationer utvecklas inte linjärt; som bekant finns det en ’systematisk slumpmässighet’ som består av mutationer. Sådana kan uppstå bl a på grund av rena fel. Mutationer inträffar med vissa intervall och frekvensen är bl a beroende av folktäthet, en variabel som man sällan känner till så bra långt bak i tiden. Anlag som är placerade i närheten av en gen som selekteras fram genom naturligt urval kan också genetiskt ’lifta’ med denna och ’fixeras’, d v s slumpmässigt få en unik särställning. Som ett förenklat (och helt påhittat) exempel: vi blir genom naturligt urval 100% laktostoleranta. Om anlaget för blå ögonfärg skulle vara placerat nära anlaget för ‘laktostolerans’, så skulle detta genom liftning – helt slumpmässigt – kunna göra oss alla blåögda på köpet. Eller omvänt så kan en annan egenskap (t ex brunögdhet) lika slumpmässigt försvinna via s k bakgrundsselektering, om ett näraliggande anlag (t ex för laktosintolerans) genom naturligt urval sållas bort.

Flaskhalsar och grundareffekter

S k genetiska flaskhalsar och grundareffekter (eng. founder effects) uppstår efter katastrofer, krig och folkförflyttningar, när för helheten icke-representativa delgrupper skapar nya genetiska och mer begränsade genpooler. Dessa kan avvika kraftigt från ursprungspopulationens. Om det, som exempel, bara är de allra längsta krigarna som överlever och sedan fortplantar sig i ett erövrat område, så kommer den nya befolkningen troligen också bli signifikant längre än ursprungsbefolkningen. Men en flaskhals kan också resultera i s k genetisk drift, en förändring i våra anlag vars slumpmässighet kan få mycket stora effekter – och motsägelsefulla resultat – i en liten population. Inte bara kan en sådan grupp långa krigares barn faktiskt råka bli korta, de kanske också visar sig ha anlag för laktostolerans allihop, till skillnad från den överväldigande majoriteten i ursprungsbefolkningen. En genetisk flaskhals går att spåra och kan i sig vara vårt enda indicium för att något betydelsefullt har hänt. Men innan vi hittar bevis för den händelsen, t ex en svältkatastrof, så framstår den genetiskt oväntade förändringen som ett nödrim i varje teori om hur en folkgrupp utvecklats.

Små och skeva urval av forntida DNA-prov

Framförallt så är den arkeologiska genetiken beroende av stora sampel. Det är svårt att få ett tillräckligt stort och representativt underlag avseende de forntida människor vi vill undersöka för att kunna uttala oss generellt, det handlar ju om ett gigantiskt spann både över tid och rum. Ju äldre och sämre bevarat DNA, desto större är också risken för felaktiga avläsningar. Få eller felaktiga avläsningar innebär att sannolikheten ökar för att dessa på något vis representerar undantag och leder hela forskningsfältet på fel spår. Bevarandeförhållandena är också mycket olika geografiskt, vilket gör att vissa områden lätt får en överrepresentation medan det motsatta gäller för andra. Urvalet kan också spegla förutfattade meningar, ekonomi och politiska ambitioner, som ur strikt vetenskaplig synvinkel inte är önskvärt.

Här är ett axplock av knepigheter och fallgropar:

  • Även om ett genetiskt ursprung ofta följer ett språkligt eller kulturellt beteende, så är det inte alltid så; det kan finnas flera anfäder. Omvänt kan olika kulturer och språk talas av deras ättlingar; en genetisk minoritet kan också ha det avgörande inflytandet i en kultur.
  • Förflyttningar som överlappar varandra eller som vänder tillbaka är mycket svåra att spåra och analysera på grund av för få datapunkter; ofta har vi bara start och mål.
  • Vissa kulturers gravskick gör att vi riskerar att missa eller underskatta dem; inte minst det svenska brandgravskicket under järnåldern eller s k himmelsbegravning, som förekommer i vissa nomadfolks seder, och förknippas med zoroastrismen. 
  • Den ’typiska’ genpoolen för ett folk, ett land eller region är sällan definierad.  I öppna databaser blandas forntida och nutida prov och vissa projekt, som Buresläkten i Sverige, kan ge överrepresentation av vissa gener, åtminstone lokalt.

Svenskarnas anfäder: I1, R1a, R1b och N1

Haplogrupp I1 i dagens Europa (Eupedia.com), Nordiska data enligt Lappalainen 2008, 2009. Tyngdpunkten ligger enligt uppdaterade (2017) FTDNA och SHD i Sverige, främst utefter Östersjökusten.

Med detta sagt, så är det ändå fantastiskt mycket som vi kan få veta genom DNA. De databaser som nu byggs upp är redan så stora att vi kan dra slutsatser inte bara på nationell nivå utan även regionalt, i Sverige ned på (äldre) länsnivå. Ca 36% av svenskt Y-DNA (manligt genom) är fördelat på de indoeuropeiska haplogrupperna R1a och R1b från Yamnakulturen norr om Svarta havet; R1b dominerar i Syd- och Västeuropa, R1a är vanligast i Östeuropa och Ryssland – i Norden har idag Norge mest av båda grupperna och Finland mycket lite. Medan R1a först nådde Sverige via Ålands hav, så kommer R1b något senare, troligen via Öresund. Ca 10% av svenska män har den östliga N1 och ungefär lika mycket är en ’övrig-grupp’ (främst I2, därefter Q, G, J, E).[1] Resten – 43% – har haplogruppen I1, som man hittills inte hittat klara bevis på var den härstammar ifrån; det kan röra sig om Europas enda endogena stamfader. Eftersom I1 är så dominerande och inte heller är lika vanlig i något annat land, så ska vi förstås titta lite extra på honom, liksom på det arv han givit oss; han är bl a den som gjort att svenska män konkurrerar om att vara Europas längsta.

Det går också att konstatera tydliga genetiska skillnader mellan olika landsändar. N1 är t ex klart vanligast i Roslagen: förutom i översta Norrland , Mälardalen, Närke och Östergötland är denna haplogrupp annars sparsamt förekommande. Östersjökusten, ända från Västernorrland ned till Småland och Kristianstads län, domineras i övrigt helt av I1: ca hälften av alla härstammar från denne och i Uppsala är hela 54% hans ättlingar. Detta mönster skiljer sig tydligt från Västra Götaland, där R1b är relativt sett vanligare och t o m utmanar I1 om förstaplatsen. R1a har istället sin tyngdpunkt i norra Sverige och på Gotland. Intressant är att den viktigaste genetiska skiljelinjen i Sverige verkar gå mellan öst och väst snarare än nord och syd – även mellan östra och västra Skåne är skillnaderna överraskande tydliga. Man kan alternativt se ett tämligen homogent basmönster med fyra avvikare: förutom Gotland (med högt R1a och mycket högt I2, men lågt I1, R1b och N), så gäller det Halland (högt R1a och Q, lågt I1), Malmöhus län (högt I2, G och E, lågt N och R1a) och Västra Götaland (högt R1b och mycket lågt I1).[2] [3] De här mönstren är förstås intressanta även vid analys av historiska folkrörelser.

Nya svar – och nya frågor

Med genetikens stöd börjar såväl ’gammal hederlig’ arkeologi som språkvetenskapen nu kunna sålla bort felaktiga teorier. Framförallt för forntiden har DNA-tekniken dramatiskt förändrat spelreglerna.  De stora gåtorna, till exempel om hur de indoeuropeiska och germanska språken uppkom och med vilka de spreds har man ännu bara delvis löst, men man vet mycket mer om hur det inte gick till och allt mer kan bockas av. Faktum är att när det gäller folkvandringarna så är det mycket även av de största auktoriteternas senast meddelade klokskap som måste raderas. Genetiken har haft en opassande ovana att ge de äldre historikerna rätt i sina teorier. Faktum är att om tekniken gjort sitt genombrott för hundra år sedan, så skulle den ha konsoliderat mycket av dåtidens slutsatser och teorier, istället för att som nu, riva upp och sätta frågetecken; vi hade haft en helt annan utveckling av historievetenskapen. Det är enligt min mening ännu en anledning att ifrågasätta den politiskt korrekta och torftighetstillvända ’källkritiska skolan’, vars pretentiösa namn till trots alltså har dragit en hel del felaktiga slutsatser de gånger man faktiskt ändå kommit fram till något. Alternativet är förstås, som somliga hellre verkar luta åt, att istället förbjuda den genetiska arkeologin.

Magnus Stenlund

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia.

Här är länken till din intresseanmälan!
Din chans att hjälpa till som kulturbärare och ge svenskarna den plattform att stå på som de behöver. En droppe i det hav av både statlig och privat finansiering som istället vill lägga locket på, men sanning tenderar ändå att sprida sig, om den bara blir sagd någonstans.


[1] Baserat på 4.730 test, klassat som Y12 eller högre, ur FTDNA-databasens svenska projekt, framtaget av Mats Carlin 2020-01-13. Med svenska män menas här sådana som har sina äldsta kända förfäder härifrån.

[2] Baserat på 4.340 test i FTDNA, Swedish Haplogroup Database och Ysearch per 2017-06-30, författarens egen nedladdning. Strax därefter stängdes de öppna databaserna p g a GDPR.

[3] Det bör observeras att resultaten skiljer sig en del från tidigare undersökningar, bl a Lappalainen.

Publicerad 3 kommentarer

Alt+Delete: del 3. Riksbildningen, myten och dess betydelse.

Striden på historiska nätforum blossar ofta upp och hätskheten i argumentationen står inte skotska nationalister och spanska katalonier långt efter. Till skillnad från den amerikanske texasbon eller nordstataren, som i första hand är amerikan, så få man lätt känslan av att det uppländska riksäpplet är en lika avskydd symbol i Falköping som stjärnbaneret är i Iran. Varför blir en förmodat enande symbol så provocerande för många svenskar? Kan det verkligen vara så att man bär på känslor av förlust och oförrätt begången mot förfäder som levde för över tusen år sedan? Svenska götars (liksom skånska ‘snapphanars’) behov att hävda sin lokalhistoria går tyvärr ofta mycket längre än vad stolthet över det egna motiverar; det handlar om en levande rivalitet med den rikshistoria som utgår från Uppsverige. Det är onödigt, destruktivt och rent av paradoxalt, eftersom det finns få landsändar där nationalkänslan är så starkt levande. Men det är absolut ingen slump. Det handlar om sentiment som skickligt skapats och utnyttjats av historiker som Lauritz Weibull och Erik Lönnroth, med en starkt antinationalistisk agenda. En agenda som inte har något alls med dagens angrepp mot nationalstaten, men som icke desto mindre naturligtvis har haft stor betydelse för att omintetgöra möjligheten att återskapa den nationalkänsla vi behöver för att säkerställa svensk kulturs överlevnad i tider då den s k mångkulturen hotar att översvämma oss.

Äldre Västgötalagen från början av 1200-talet och dess paragraf om att kungen kommer från norr är, lite ironiskt, ett av stöden för uppländsk hegemoni enligt Mats G. Larsson.

Vaggan

När Mats G. Larsson skrev sina böcker om Svea rikets vagga för 20 år sedan, så blev han både älskad och avskydd. Älskad, kanske mest för att han lugnt och sakligt påpekade ett antal ganska självklara faktum och stod upp för dem. Avskydd – av exakt samma skäl. ’Dina fiender kan förlåta dig för att du har fel, men aldrig för att du har rätt’. Jag har läst en hel del kritik av Larssons böcker och särskilt avseende ’Götarnas rike’ tenderar den att gå upp i falsett, även bland etablerade forskare.[1] Jag tror inte att Larsson hade avsikten att göra någon upprörd eller förminska någon landsändas rika kulturarv, lika lite som jag har nu. Götabygdernas inflytande i rikets styre under 1200-talet ligger dock många hundra år efter den tid då riksbildningen började och som jag vill lägga fokus på. Det är gemensamheten i den svenska historien vi ska fokusera på här, inte lokala självständighetssträvanden; det gemensamma svenska har ett ursprung och detta är vår historias mål att fånga.  

Mats G. Larssons sannolikt mest hatade bok (2002). Mycket läsvärt – och billig, på Bokbörsen.

Sverige hade, när jag var liten på 70-talet, officiellt uppstått som självständig suverän nation först med Olof Skötkonung (med perioden i den Nordiska unionen som frivilligt undantag). Man hade alltså redan då hunnit detronisera samtliga Ynglingaättens historiska regenter från sina svenska kungadömen (genom att kalla dem sagokungar)  och även 700-talets Sigurd Ring och Erik Segersälls historiskt fastslagna (inte bara av nationalromantikerna) regeringstid från 900-talet hade räknats bort. I dagens postmoderna myt är rikets historia förkortad ett par-tre århundraden till. Men den här historien kommer lägga fram bevis för att vi istället bör gå åt andra hållet. Och det finns massor med källor att ösa ur, som talar emot dagens rumphuggning av den svenska historien. Inte minst kontinuiteten i vårt DNA och en signifikant koncentration till just Uppsalaregionen avseende ytterst exklusiva arkeologiska fynd – spridda över 4.000 år. Här har under många sekel funnits en stark och mäktig centralmakt vars hegemoniska betydelse måste ha levt kvar som rester i myten även i perioder då makten varit svagare.

Det går att trovärdigt argumentera för att det svenska riket har en längre historia än någon annan idag levande nation på den europeiska kontinenten, om vi med en sådan syftar på kontinuitet i geografisk hemort, etnisk och kulturell homogenitet och en ledning som har haft makt och förmåga att hävda sin överhöghet på ett sätt som berättigade epitetet kung, åtminstone för samtiden. Vi kan också göra sannolikt att detta rikes utsträckning åtminstone periodvis har varit betydande och dominerat stora områden utanför både Mälardalen och nuvarande Sveriges gränser. Detta faktum har naturligtvis stor betydelse, om än en subjektiv sådan. Att ha rötter från långt tillbaka ger både stadga och förpliktigar. Att inte ha några rötter alls skapar vilsenhet.

Att vi då skulle börja räkna Sveriges rikes tillkomst från 1200-talet är en ultrakällkritisk, postmodern och närmast masochistiskt falsk blygsamhet; en lögn, vars enda funktion ser ut att vara försvagning av en (redan svag) nationalkänsla.[2] Men en sådan är nödvändig för att hålla det svenska i medvetandet; vår kultur, våra värderingar och det högst konkreta ackumulerade arv som vår välfärdsstat vilar på. Vi behöver detta för att hålla samman – och ge de nytillkomna en chans att anknyta till något. Så lokalpatrioter, lägg inte ned edra vapen, men förenen eder under en flagga, för detta ädla syfte förtjänar att höjas över allt käbbel och kiv.

Myten är så verklig som vi vill göra den till

Textruta: Figur 6 Förstaupplagan i nio band kom ut 1913-24 och håller än, senaste upplagan är från 2016.
Mats G. Larssons första bok (1998) om Svearikets ursprung gick bättre hem, kanske eftersom den inte var lika provocerande fokuserad på erövringen av Götariket, men har likväl ignorerats av historisk mainstream (Harrison et al) under 2000-talet och för de antinationalistiska postmodernisterna är boken direkt farlig, eftersom den bekräftar flera av de myter som en nationalkänsla behöver.

Alt+Delete ägnar sig åt den tänkbara historien. Till stora delar byggd på spekulation förstås, och därmed kan tyckas avfärdad. Men även den historia som stöttas av mer konkreta bevis förbigås ofta helt. Det anses vara suspekt att försöka härleda Svearikets uppkomst i Uppland; lite som att publicera namn på den som frias i domstol i brist på slutgiltiga bevis. Man tycks kräva naturvetenskaplig sanning, trots att sådan aldrig kommer gå att positivt bekräfta. I grunden bottnar denna ambition nog i humanisternas mindervärdeskomplex gentemot naturvetarna, sammanfattat i ett begrepp som sann klinisk vetenskap inte erkänner: myter. Forntiden anses tillhöra dessa myter. De har fått stå i motsats till allt som är rätt och sant – och vetenskapligt. Men själv gillar jag verkligen ordet! För mig står det för vad vi idag har kvar att upptäcka, och antagligen alltid kommer att ha kvar, såvida vi inte lär oss resa i tiden. Vad som är så fascinerande – bland annat – är att om det nu faktiskt blev möjligt att resa tillbaka till vår forntid så skulle vi få veta sanningen. Det finns ju en sådan – men bara en. Vi skulle få veta vilka myter som faktiskt stämmer och till vilken grad – för det är jag övertygad om: sanningen finns där ibland dem, det handlar bara om att kunna tolka myterna rätt. Och utan att våga ta avstamp i myten så går vi miste om mycket av det som gör historien så spännande och oförutsägbar. 

En annan betydligt mer ideologisk fråga är den roll som myterna har för vår självbild. Under folkvandringstiden följde en skapelselegend med de kringvandrande folken, och till denna hörde en förklaring, sannolikt påhittad, på folkets namn och en regentlängd, som även den troligen var påhittad i sina tidigaste led. ’Typiska’ karaktärsdrag och viktiga händelser fanns också med i de länge säkert endast muntligen bevarade annalerna. Att dessa myter hade stor betydelse för t ex goternas och langobardernas identitet och sammanhållning har vi all anledning att förmoda, särskilt med hänsyn till att dessa folk under sina vandringar kom att blanda sig med många andra och på detta sätt växte kraftigt utan att tappa bort sitt namn, sin självuppfattning eller sina seder. De som anslöt måste ha antagit samma – sannolikt högt eftertraktade – identitet och låtit sig assimileras, troligen efter vederbörliga inträdesprov. 

Nödvändiga myter

Beskrivning: Macintosh HD:Users:macms:Desktop:Skärmavbild 2019-11-28 kl. 12.09.06.png
Viktor Rydbergs imponerande analys av den nordiska mytskatten från 1886, ingen har kommit i närheten av en lika genialisk och heltäckande bild, men de 1500 sidorna blev för mycket för de flesta. Sex års arbete som Rydberg aldrig fick det erkännande för som han var värd. Texten finns fritt tillgänglig på Runeberg.org.
Rydbergs ‘light-version’, Fädernas gudasaga, egentligen skriven för barn, gick bättre hem och går i ny upplaga på Bokus.

Vad gäller bl a visigoterna så lyckades inte ens kristnandet bryta ned den etniskt-kulturella identiteten; inte förrän i Spanien upphör folktraditionen att fylla sin funktion. Det är där deras vandringar slutar och deras identitet till slut försvinner i det spanska folkhavet. Liknande myter finns också bevarade i finsk-ugriska folkminoriteter ända in idag; utan dessa hade människor med en sådan bakgrund istället kallat sig ryssar för många generationer sedan. Att man i så fall även upphört att tala sitt modersmål är rimligt att utgå ifrån; ett minoritetsspråk har inget egenvärde utan identitet. Vi kan vara säkra på att sådana myter har åtföljt alla folk – de utgör tillsammans med språk och religion vad som konkret definierar ett sådant: etniska särdrag är ju alltid bara en fingervisning, med stor variation kring ett vagt medelvärde, dessutom oftast inte skilda från de närmaste grannfolkens. En historia och bakgrund är mycket mer konkret och den behövde inte vara sann, lika lite som trosbekännelsen. Denna myt eller historia, kunde de mer svårdefinierade kulturella särdragen sedan hängas upp på, utan att tappas bort. Myterna var alltså nödvändiga oavsett sanningsvärde. Om de därmed också var ’bra’ eller ’dåliga’ beror förstås på vilka kulturelement som folket ifråga bar med sig i övrigt.

Även konventioner som ’nationalstat’ eller ’kung’ är myter. Inte fysiska fenomen utan något vi människor har hittat på. De är förstås ändå ’sanna’ i en viktig mening: om de är kollektivt accepterade har de betydelse för oss. Nationen Sverige har naturligtvis det, liksom dess praktiska konsekvenser och förutsättningar i form av bl a medborgarskap, välfärd, försvar, utdebiterade skatter och givna gränser. Myter om det gamla Sveariket existerar också i våra medvetanden, precis som vår mer konkret fastställbara historia: just så som goterna, langobarderna och de finsk-ugriska minoritetsfolken delar vi en gemensam ursprungsmyt. Det är en skatt som inte är värd mycket för någon annan, men för oss svenskar har den – om vi själva vill – ett kulturellt ’affektionsvärde’ som är svårt att överskatta. Vi kan välja att känna stolthet, nyfikenhet eller fascination. Men framförallt har våra myter möjlighet att skänka oss en känsla av samhörighet; de ger oss något konkret att hänga upp vår kultur och nationella särdrag på. Sådant som verkligen har stor praktisk betydelse i vår vardag blir därmed lättare att bevara. Det blir också lättare att se en mening i vår gemensamma framtid. Men om myter och historia ska tillåtas spela en sådan roll för oss så måste de också först göras allmänt kända.

Räcker Snorres Edda och Svenska folkets underbara öden? 

Grimbergs skolhistoriebok, Svenska folkets underbara öden. I flera band och många upplagor. En klassiker som står sig. Bokbörsen.

I dagens samhälle finns starka strömningar som tycker det här är nonsens – eller rent av något farligt. Hur eller när man kommer upptäcka att det inte är så vet jag inte, men att det kommer ske vågar jag sätta en peng på, eftersom jag är övertygad om att våra myter tvärtom är något positivt och viktigt för oss att behålla. Naturligtvis kan man då argumentera att det räcker gott med att gå tillbaka till källorna. Att läsa Snorres Edda rekommenderar jag gärna. Visst kan det också vara både nyttigt och underhållande att läsa Grimbergs ’Svenska folkets underbara öden’, folkskolans gamla lärobok, som när det t ex gäller beskrivningen av landsfadern Gustav Vasa är betydligt mer korrekt än senare läroböcker. Problemet är, förutom att många yngre har svårt att läsa det föråldrade språket, att massor med spännande rön har gjorts sedan Grimbergs dagar. Just forntiden är ju den delen som kunskapen om har ökat mest. Det är här denna historia kommer in. Moderna svenska historieböcker har skrivits med den förmenta ambitionen att förmedla ett kliniskt säkerställt händelseförlopp. Postmodern svensk historieskrivning är därmed urvattnad och syftar till att nedvärdera, förminska, dölja eller missleda oss bort från allt som är spännande, intressant och storslaget. Sådant som fångar vår fantasi och gör att vi upplever en önskan att knyta an till vårt ursprung. Att läsa Eddan eller Grimberg räcker inte för en modern historieintresserad. Vill man veta vad som kan eller rent av bör vara sant så måste man försöka knyta samman skriftkällorna med fynden – istället för att göra tvärtom.

Antropologin: myt och skvaller var våra första byggstenar 

I boken ’Sapiens’ förklarar Yuval Harari att ’skvaller’ och ’myter’ varit avgörande för att ta vår art till toppen av näringspyramiden. Med ’skvaller’ menar Harari främst sådan information som krävs för att vi ska våga lita på varandra – eller inte. Skvallret gjorde det möjligt för våra tidigaste förfäder att hålla samman flockar på upp till 200 individer, betydligt större än schimpansernas – men fler än så kan inte ens vi människor hålla reda på. Vi behöver skapa personliga band och känna till de övriga individernas läggning och egenheter, om de går att lita på och hur gruppdynamiken fungerar – och redan för en grupp på 25 individer blir antalet teoretiskt möjliga kombinationer nära 13.000! 

Mycket insiktsfullt om religionens och nationalkänslans/patritismens betydelse för människans utveckling. Finns också på Bokbörsen.

Man tror att även neandertalarna ägnade sig åt björnkult och kanske även kult av gudar såsom personifierade naturkrafter. Sådana trosföreställningar ökar känslan av samhörighet. Risken för missförstånd minskar och gruppen styrs lättare och mer förutsägbart mot gemensamma mål. Jägarsamhällena som kom till vårt land många tusen år senare vet vi hade trosuppfattningar som inte bara definierade deras folk i förhållande till andra utan som också troligen krävde och utövades av ett andligt ledarskap. Detta innebar ett embryo till mer utvecklade och hierarkiska strukturer. För att kunna bilda större samhällen och nationer var dock mer avancerade myter nödvändiga. Sådana som förenade grupper som var för stora för att hållas ihop av enbart personliga relationer. Det var dessa som gjorde hövdingadömen och – senare – stora nationer möjliga.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Detta var tredje delen av inledningen till min bok Alt+Delete: Vad du behöver veta om svensk historia. Föranmäl ditt intresse här!


[1] ’Svitjod’ 1998 och ’Götarnas riken’ 2002. Särskilt den senare retade somliga lokalpatrioter, främst i väst. När Martin Rundkvist, doktor i arkeologi vid Stockholms universitet (tillika politisk antinationalist), ett helt årtionde efteråt känner sig föranledd att försöka ge Larsson ännu en känga i ’Mead-Halls of the Eastern Geats’, 2011, så visar det hur känsligt ämnet tyvärr är. Argumenten har givits förut och är, delvis, relevanta. Men man ändrar inte på ett fundament genom att skära skåror i kanterna: Larssons bärande resonemang utgår från ortsnamnfloran, skriftkällorna och inte minst namnet på det gemensamma riket, det vill säga facit. Rundkvists partiella kritik förbigår detta med tystnad, men gör ändå anspråk på att avgå med segern – det är revisionism. Och bevisbördan ligger bara fastare förankrad hos dem som gör så.

[2] Kraftfullt understödd av våra egna historiker, amatörer såväl som professionella, alltsedan Lauritz Weibulls dagar via Erik Lönnroth till dagens Jan Guillou och Dick Harrison.