Publicerad Lämna en kommentar

Socialbidragen ökar med 9% bara på ett kvartal. DN skyller på M och KD.

När våldtäkterna ökar förklaras detta som vi alla vet av en ökad anmälningsbenägenhet. Kriminaliteten, som ju inte ökar alls utan egentligen minskar, har ‘socioekonomiska förklaringar’. Och kommunernas skenande kostnader har demografiska orsaker, det är vår åldrande befolknings fel. När den mångkulturella drömmen krackelerar så är det sådana desperata försök till förnekelse dess försvarare för fram. Lögner och halvsanningar har fungerat så här länge eftersom de förenas med och är resultatet av beskuren och snedvriden statistik, som redan hos källan, BRÅ, Migrationsverket eller SCB, distorseras så att vi inte ska kunna genomskåda den. När sedan en försvarslinje bryts, som vi väl kan hävda är fallet med ‘anmälningsbenägenheten’, så retirerar man bara till nästa. Man tiger ihjäl den skenande statistiken, byter definitioner, upphör att publicera en statistikserie eller förändrar den helt. Brottsdefinitionen ändras. Åklagarna avskriver fallen så att de aldrig når domstol, polisen lägger ned fallet innan förundersökning har skett. På så vis både minskar antalet våldtäkter och förbättras uppklarningsprocenten. Detta är regimens ‘magic’, deras främsta gren. Hur man sopar problem under mattan, tills de blir så stora och omöjliga att dölja att de heller inte längre går att lösa utan de mest brutala åtgärder.

Socialbidragen ökar nu kraftigt – ännu något vi behöver hitta alternativa förklaringar till

Och nu stiger alltså andelen som söker socialbidrag. Kommunernas kostnader ökade på helårsbasis en hel miljard bara under tredje kvartalet, en ökning med nio procent mot motsvarande tid 2018. Per-Arne Andersson, utredare på SKL, påstår att förändringen ‘i sin helhet beror på att arbetsförmedlingarna läggs ned’. En följd av att M:s och KD:s budget gick igenom riksdagen, alltså. Ni minns, den budget som röstades fram innan Alliansen sprack. Förutom att detta är ett fräckt angrepp på något helt annat än det verkliga problemet, så är det ett närmast patetiskt försvar för strategin att låta kommunerna fortsätta sticka huvudet i sanden. Hela DN-artikeln är en lång stridsskrift för mer socialdemokratisk ‘magic’, hur man med kosmetiska åtgärder ska smussla undan problem så att de inte syns.

DN 15/11

Men det är ju ett antal saker man inte nämner. Till att börja med så är det för skattebetalaren egalt om han betalar för socialbidrag eller a-kassa. Vad SKL säger är ju att det egentligen bara handlar om en omflyttning från det ena till det andra. En fråga mer för byråkrater än för skattebetalare. Fast riktigt så enkelt är det förstås inte heller. Inte ens om vi utgår ifrån att SKL talar sanning, vilket vi naturligtvis inte ska utgå ifrån.

Om SKL talar sanning så gör kommunerna just nu ingenting för att möta kostnadskrisen

För det andra avslöjar nämligen SKL:s uttalande i värsta fall att kommunernas kris just nu hanteras som om det just var ‘magic’ och inget annat som krävs för att lösa den. Att en arbetsförmedling läggs ner, så att det blir praktiskt svårare att stämpla kan möjligen bidra till att somliga, de riktigt bekväma, väljer att gå tlll den mer närbelägna försäkringskassan istället för att åka till a-kassan i närmaste ort. Men det gör det i så fall obehagligt tydligt hur kravlöst socialbidragen betalas ut. Vad SKL påstår, om det inte är en ren lögn, skulle också innebära att kommunerna inte försöker göra det minsta för att försöka minska sina kostnadsberg genom att skära i personalkostnaderna, så som de borde och måste. Och det är ju i så fall ännu mycket värre.

Snällanställningarna kostar som tumregel dubbla socialbidragen

Vad vi borde kunna förvänta oss nu, och vad den extra miljarden alltså borde vara resultatet av, är en trend som obevekligt kommer accelerera i takt med att kommunernas resurser tar slut. Det handlar om att göra sig av med de snällanställda, dvs sådana som fått arbeten de inte är kvalificerade för, meningslösa nyskapade arbetsuppgifter eller annan form av terapi, t ex som del i verksamheter där kommunerna utan lönsamhetskrav bedriver i osund konkurrens med den privata sektorn. Som anställda kostar dessa personer betydligt mer än vad de gör när de får socialbidrag; som tumregel det dubbla – de måste ju ha både dator, suddegum och någonstans att vara, men också avsättningar till den större pension man på detta sätt tagit på sig att betala ut till dem i framtiden. Som Hans Jensevik förtjänstfullt visat, så kan en utebliven socialbidragsbomb under åren 2007-2015 i stort sett helt förklaras med att kommunerna ökat antal anställda med mer än vad man ökat sina befolkningar. Det handlar om en mycket stor mängd nytillkomna som på detta sätt gömts undan i statistiken. Dessa måste man nu rimligen göra sig av med.

Sopa problem under mattan? Vadå? Med kommunal utjämningsskatt så kommer det att funka ett tag till.

Eller? Ett frågetecken är just hur kommunerna nu faktiskt agerar, politik och verklighet är inte alltid samma sak. Löfvenregimen har ju lyckats få stöd för att öka den kommunala utjämningsskatten och det kan i värsta fall innebära att problemkommunerna får hela bristen kompenserad och betald för av andra kommuner. I så fall finns en stor risk att de agerar lika kortsiktigt igen, som när de valde att ta på sig ansvar för massor med nytillkomna, bara för att få två års statliga bidrag i kassan. Den här gången lär de inte fatta att även de kommuner som hittills inte har problem också kommer att få det, när de tvingas betala för alla andra. Om de här – nödvändiga – åtgärderna faktiskt inte är en väsentlig del av den tillkommande miljardökningen av socialbidrag som vi ser under kvartal tre, så innebär det att chocken kommer bli desto större när dessa så småningom börjar trilla in.

En ‘magic’ som inte längre funkar

De nyttillkomna som innehar statliga ‘extratjänster’ kostar däremot inte lika mycket för kommunerna. Från 2016 började Löfvenregimen subventionera anställningar på kommun och i myndigheter med 100%. Exakt från samma tidpunkt slutade kommunerna mycket riktigt att anställa fler och fler, istället hamnade alltså de nytillkomna på statens lönelista och budget. Den stigande arbetslösheten som vi sett (men som SCB bokfört felaktigt, utan att erkänna att det var undertecknad som upptäckte felet åt dem) kan med all sannolikhet hänföras hit. Dessa tidsbegränsade program avbryts nämligen om de ‘statligt snällanställda’ inte orkar förnya sina tjjänstgöringsperioder med en resa till närmaste ort, där arbetsförmedlingen nu finns. Man har inte hunnit ändra reglerna, så dessa anmälningar krävs fortfarande, och därmed har just denna ‘magic’ upphört att fungera. Många av de nytillkomna är förstås lika glada för kommunens socialbidrag, som utbetalas utan arbetskrav och ger dem nästan lika hög nettoersättning.

Den djupa statens företrädare agerar i regimens ställe och gnyr högljutt: på detta sätt ökar inte bara socialbidragen utan även arbetslöshetssiffrorna och sysselsättningen sjunker – allt är M:s och KD:s fel! De nyanlände bryr sig däremot inte. De förstår inte vad de ställer till med i statistiken. Undra på att SKL och DN är upprörda.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Welfare costs are – finally – soaring, as many of us predicted should have happened years ago. Third quarter figures show a 9% increase, one billion SEK on annual basis. Giving rightwing politicians this confirmation at this moment, when the SAP-regime is struggling how to deal with criminality, would be just too much, so our Deep state representatives in SKL (Municipalities’ association) and DN (leftwing Cremlin media, disguised as ‘independent liberal’ according to their own label) instead goes to attack: the increase is entirely due to that Arbetsförmedlingen (AF), the government authority for employment, has been forced to reduce its presence. And this was a decision made by M and KD, the conservative parties.

In the article – but not the headline – it is also clear for every reader that the increase – at least according to SKL, is just a matter of bookkeeping, since higher welfare costs are balanced by smaller unemplyment checkes to the same people. So why should we, as tax payers, even bother?

Firstly, if this is true, it shows that the municipalities actually have done nothing concrete to balance their budgets. They need to lay off huge amounts of staff, that they have employed for no other reason than to conseal high unemployment figures and to lower the formal welfare costs – those that are now rising alarmingly. That type of ‘kindness employment’ has been the standard way to deal with poorly educated immigrants between 2007-2015. These lay offs should now be visible in the statistics. If not, it is due to that the municipalities with acute problems have not reacted at all. Probably, in that case, because the state has now decided to force other municipalities to pay for them. So we can sweep the problems under the carpet a bit longer.

In 2016 the Swedish government offered to back wage payments 100% for not ’employable’ people (well, they phrased it somewhat differently, but that was the point), so the municipalities did not have to hire ‘out of kindness’ anymore – the government would do it for them. However, these programs demands that the immigrants actually register from time to time at AF, and my best guess is that the effect we now see in increased welfare costs is due to that the government employed ‘uneployables’ just don’t bother to travel to the nearest AF office anymore. They are quite happy with a welfare check instead, since the net difference is relatively small and this doesn’t require them to spend any time on a meaningless job.

DN and SKL do what they can. For everybody else it is obvious that the welfare state of Sweden is now rupturing. And the reason we see this now is far from the cut downs of some AF local branches. It is because the SAP-regime’s ‘magical’ statistics are no longer able to sufficiently hiding it anymore.

Publicerad 2 kommentarer

När SCB inte gör sanity checks på sina siffror så kan man inte skylla ifrån sig. Privatpersonen Magnus Stenlund ska inte behöva göra jobbet.

Året var 2008. Jag hade fyra mycket stora fastighetsaffärer på väg att gå i mål. En av dem var redan i hamn, min köpare var enda budgivare på ett bestånd fastigheter i Sundbyberg, budet låg på 700 mkr. Som inköpsrådgivare hade jag nära en halv procent i arvode i bonus. Två av de övriga affärerna var i samma storleksordning, den fjärde affären – Skandiahuset på Sveavägen – var på flera miljarder. Det var några mycket spännande sommardagar – innan Riksbanken bestämde sig för att höja räntan – på grund av att skopriserna hade skenat. Mina intressenter drog omedelbart tillbaka sina bud; ingen fick längre ihop affären.

Ingves nationalekonomer, hela SCB – ingen kunde göra ett enkelt överslag och fatta att något var fel.

Kom aldrig på tanken att jag borde ha stämt SCB på den bonus jag gick miste om. Men tanken att man måste ha räknat fel slog mig redan när jag såg nyheten om felräkningen första gången. Det kallas för rimlighetskalkyl. Inflation kan inte påverkas så mycket av priset på skor, det behövs ingen kalkylator för att fatta. Men varken SCB eller Ingves fattade ändå.

Ja, det är klart att jag svor över Stefan Ingves tjurskallighet, ingen annan centralbankschef i världen var så totalt omedveten om krisen som skulle brisera bara någon månad senare. Och lika förbaskad var jag på att ingen – vare sig bland Ingves nationalekonomer eller på SCB verkade kunna räkna. För inte f-n kunde lite skor höja inflationen så mycket! Någon månad senare – då allt var för sent – kom svaret: man hade mycket riktigt räknat fel. Och det borde alltså vem som helst kunnat räkna ut innan man begick – för nationen, fastighetsmarknaden och inte minst undertecknad – avgörande misstag. Allt som behövts hade ju varit en ‘sanity check’.

SCB 2019. Ännu en gång är det Magnus Stenlund som upptäcker felet…

Och nu verkar SCB ha gjort det igen. AKU-undersökningarna, enkätintervjuer som ger underlag för sysselsättnings- och arbetslöshetsstatistik har fuskats ihop av en underleverantör. Pressen på lågavlönade telefonintervjuare skulle ha varit anledningen till detta. En för hög arbetslösheten skulle ha rapporterats de senaste månaderna, påstår Aftonbladet. AB:s rubrik vill så klart hjälpa Löfven. Men i artikeln framgår att för 2018 var det precis tvärtom. Då angavs en för låg siffra. En siffra som användes av regeringen för att rädda sig kvar vid makten. Den kan ha varit tungan på vågen.

Ända sedan juni 2018 har fel förelegat. M a o sedan tre månader före valet.

Ja, man kan förstås undra hur mycket vi ska lita på SCB. Och om det handlar om medvetet mygel för att hjälpa sossarna. Ännu värre är det förstås när det nu visat sig att även BNP-siffrorna har påverkats av fusket. Det här kräver stora omräkningsinsatser. Frågan är framförallt varför man, precis som 2008, missat att göra en rimlighetskontroll. Den som jag gjorde. Det var nämligen jag, privatpersonen Magnus Stenlund, som uppmärksammade SCB på att AKU-siffrorna måste vara felaktiga. Precis som jag hade kunnat gjort 2008, om Ingves ringt och frågat mig. Men den här gången ringde jag alltså själv upp.

Deltidsarbetande arbetar lika mycket som heltidsarbetande?

Det var i samband med att jag gjorde en analys av kommunernas skenande upplåning, som jag av en en slump råkade slänga en blick på dessa siffror. Jag ansåg att det var mer relevant att slå ut kommunskulden per antal heltidsarbetande istället för på alla invånare och försökte därför hitta den uppgiften, heltidsarbetande, eller ännu bättre heltidsekvivalenter. Det visade sig inte vara helt enkelt. Vår regim – och därmed SCB – gillar nämligen inte heltidsekvivalenter. Man vill bara publicera uppgifter om antalet sysselsatta, för den siffran är mycket högre och gör sig så mycket bättre när man ska göra reklam för Sverige – och regimen. Med ‘sysselsatta’ förstås bl a alla som jobbat en enda timme den senaste veckan. Sådant försörjer man sig inte på, än mindre ger den sysselsättningen möjlighet att hjälpa till att betala någon kommunskuld.

Jag ville därför räkna om sådana deltidssysselsattas insats så att jag istället fick heltidsekvivalenter. Två deltidare som arbetar drygt 15 h i veckan är en heltidsekvivalent. När det inte gick att hitta en så relevant siffra i SCB:s ‘reguljära statistik’ så blev jag sur och bestämde mig för att räkna ut den själv; på pin kiv skulle jag minsann få fram de underlag som krävdes, trots att vår kära statistikmyndighet inte vill göra siffran lättillgänglig för alla – det är ju klart att den finns. Jag ringde upp och fick kontakt med en tjej som jobbade med AKU och hon gav mig siffror – men de hjälpte inte alls. Tvärtom, när jag räknade antalet arbetade timmar per vecka och det antal sysselsatta som hon försett mig med, så kom jag fram till något som inte kunde stämma. En heltidsarbetande är ju oftast kontrakterad för ca 37,5 h arbete per vecka. När semester, sjukledighet och helger räknats bort och lite övertid lagts på, så landar man på ungefär 30,5 h netto. Det märkliga var då att residualen, antalet arbetade timmar som de heltidsarbetande inte svarade för, i förhållande till antalet deltidsarbetande, i så fall blev nästan exakt lika stor: 30,5 h. Men deltidsarbetande arbetar faktiskt inte lika mycket som heltidsarbetande. Detta kunde alltså inte stämma.

Lätt som en plätt: Om alla sysselsatta inklusive deltidsarbetande jobbar i snitt 30,55 h/vecka, så måste något vara fel, eftersom bara heltidsarbetande kommer upp i 30,5 h/vecka netto (efter semester, helger, sjukledighet etc), deltidare jobbar mindre. Jag ställde upp min kalkyl så noggrant och pedagogiskt jag förmådde. Men det hjälpte inte. Nationalekonomen förstod inte ändå.
Det finns förstås fler frågetecken, inte minst att SKL har en så avvikande total för heltidsarbetande. Men sådant brukar kunna förklaras av olika definitioner. Jag fick dock inget svar på det heller.

Det behövdes därmed inte ens en rimlighetskalkyl för att säga att AKU måste vara fel! Det där kunde tjejen inte svara på, så jag fick ringa igen och blev kopplad till en nationalekonom. Det vill säga en av dem som använder AKU:s siffror, bl a för att beräkna BNP. Jag talade med tjänstemannen i säkert tjugo minuter, kanske en halvtimme, utan att lyckas få honom att begripa vad jag var ute efter. Så jag skrev ett mail, där jag ställde upp allt. Mycket noggrant, för nu var jag övertygad om att jag hade rätt; ingen kunde ju förklara bort det här.

Min kalkyl var ‘något oklar’ enligt SCB:s nationalekonom. Jag fick gulmarkera ordet ‘heltidsarbetande’ så att han hittade det. Men något svar fick jag inte i alla fall.

Men trots min pedagogik lyckades jag inte få nationalekonomen att förstå. Jag fick ett svarsmail som lät som goddag yxskaft, men jag svarade artigt ännu en gång; det var trots allt jag som bad om uppgifterna, så jag var ju tacksam för att han tog sig tiden, tjockskallig eller inte tänkte jag, han försökte i alla fall så gott han kunde. Det var dock det sista jag hörde från honom och från SCB överhuvudtaget.

Men istället verkar det ha tagit hus i helvete på myndigheten. I Aftonbladet rapporteras, dagen efter min kontakt och mitt mail med bifogad ‘sanity check’, att SCB har helt fel siffror från AKU. Eftersom jag normalt inte läser AB så passerade den här notisen mig förbi. Vad jag dock kan vidimera är att ingen av de båda ‘sakkunniga’ jag talade med, denna dag innan nyheten spreds, hade något som helst att säga om dessa misshälligheter. Man var såvitt jag kunde bedöma hjälpsamma efter förmåga, utan att på något sätt antyda vare sig i sätt eller tonfall att ett allvarligt fel skulle ha upptäckts. Och det är märkligt. Om en anonym privatperson råkar ringa mitt i vad som måste ha varit en intern bomb, det värsta som hänt någonsin på AKU-enheten, så är det ju märkligt att någon ens har tid att svara. Man borde förstås ha undrat hur det kom sig att jag verkade känna till den ännu inte offentliggjorda hemligheten. Men nej. Inga misstänksamma frågor, inga medgivanden, ingen angelägenhet eller försök till förhör om vem jag var eller var jag fått mina uppgifter ifrån, vem som måhända var min uppdragsgivare. Ingen tvekan eller försök at lägga på locket på heller. Någon påbud om tystnad hade alltså inte gått ut, trots att det var dagen innan man offentliggjorde den största blamagen AKU någonsin varit med om. Nej, de här människorna visste helt enkelt ingenting. Inte före mitt mail och telefonsamtalen i alla fall. Och med all sannolikhet visste ingen annan på SCB något heller.

Smokescreen och akut skademinimering – skyll på leverantören

Totalt 50 minuter med SCB. ‘Förmodligen skräp’ avgjorde min telefon. Snacka om artificiell intelligens.

Min tolkning är följande: när nationalekonomen fått mitt mail och tittat på det, men först då, måste han ha fattat – och slagit larm. Hans andra mail till mig skickades troligen för att sända ut en smokescreen, få det att verka som om mina observationer inte hade ett dugg med deras samma dag offentliggjorda erkännande. På torsdagen bestämde man sig ju nämligen för att gå ut med nyheten och minimera skadeverkningarna. Vid den tidpunkten hade man klart för sig att felet låg hos en underleverantör och därmed hade man funnit en utmärkts syndabock.

Mitt svar visade att jag inte hade sett deras pressmeddelande eller läst om det i tidningarna. Man kunde sedan chansa på att jag inte skulle få reda på det heller, eller koppla ihop saken rätt. Så man valde att inte höra av sig mer. Hade det inte blåst upp igen så hade det varit en riktig bedömning.

Förvisso kan man ju ha upptäckt dessa fel tidigare, att undersökningen varit hemligstämplad för alla utom en mycket liten krets, men nog förefaller det ytterligt osannolikt att jag råkar kontakta SCB om detta dagen innan man offentliggör en skandal som pågått i över ett år – utan att mitt samtal skulle ha något som helst med saken att göra? Och vad hade i så fall hänt om jag inte visat mig så ihärdig? Hade man fortsatt att hålla saken hemlig?

SCB är skyldiga. Och felet är mycket allvarligt. Precis som 2008.

Sammanställning av sysselsättningsuppgifter, arbetslöshet och BNP har enorm betydelse för beslutsfattare i hela ekonomin. Om dessa slarvas med – eller avsiktligt myglas med, åt något håll, eventuellt för att gynna ett visst intresse, så kan påverkan vara enorm. Analytiker på aktie- och kreditmarknaden baserar sina bedömningar på dessa och företag och enskilda fattar i sin tur beslut efter vad som kommer fram i nyhetsflödet. Liksom riksbankschefer. Att regeringen fick alltför positiva arbetslöshetssiffror före valet kan, mht hur jämt det var, ha givit SAP de sista rösterna som behövdes för att få det röda blocket att bli större än det blå (SD oräknade). Då hade Alliansen suttit vid makten. Sådana uppgifter är ett lättsinne att leja ut – ett ödesdigert beslut som SCB har fattat. Och lejer man ut så har man ansvar för att kontrollera. Slutligen så borde någon ha gjort upptäckten även om sådan särskild kontroll inte hade påbjudits. Man frågar sig om statistikerna och nationalekonomerna är helt inkompetenta, oförmögna att förstå innebörden i sina egna siffror? En privatperson och lekman som jag ska inte kunna hitta ett fel som ingen statistiker observerat på över ett år. Inte ett så enkelt observerbart fel!

Skandalen luktar förstås inte bättre om SCB alternativt haft för avsikt att fördröja offentliggörandet eller helt hemlighålla saken. Att man inte ringt eller mailat svar till mig, trots att den här skandalen sannolikt rullats upp pga mina observationer är det verkliga lågvattenmärket. Man hoppades väl att utomstående ska inbilla sig att SCB ändå själva gjort upptäckten. Eller så är man bara snåla, och vill inte bjuda på en ask choklad.

Så här i efterhand känns det som att jag borde fått timbetalt av SCB för min insats. Eller åtminstone en ask choklad och ett litet hyllningstelegram.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

SCB, the Swedish Statistical Central Bureau, has been overestimating unemployment rates this year, according to Aftonbladet. What the (independent Social democratic paper’s) headline didn’t say, is that the same key figure instead has been underestimated for 2018, when the election was held. Thus, this may have given Löfven the extra few votes he needed to stay in power. Not only this but also the numbers of employed and GNP figures have been distorted up until now, for a period of over a year back. Strangely, no one had detected anything strange with these figures until Oct 16th. And the one who did this was me, yours truly. By total coincidence I stumbled across these very odd figures, realizing that there was something wrong with them, since part time employes average weekly number of working hours was almost exactly the same as full time employes; 30,5 h per week netto, after excluding vacation, sick leave and holidays.

I had two telephone calls to SCB the day before the scandal was out in the papers. The day before. Something that actually had been going on for so long time; it just does not seem believable that there is a mere coincidence here. The persons i spoke to was a) directly involved in the AKU employment section of SCB, and b) an economist working with these figures, in order to put together our GDP figures. Thus clearly in the middle of things. Neither one of them reacted over phone. The economist however, was sent a mail in which I explained my points in detail. My best guess is that this must have triggered SCB to make the scandal public. It may very well also have been the catalyst behind a swift and decisive internal enquiry, that identified an outside subcontractor to blame.In fact, this seems to me as the most probable scenario.

Given the utmost importance that these statistics have for decisionmakers, households, companies and government, it is extraordinary that SCB management have decided to handle the assigment and subcontracting it so lightly. The trustworthyness of the authority is clearly damaged. The fact that the economist or anyone else at SCB has not even bothered to give me a final answer, or better still, returned and thanked me for my input, well, that is even more disturbing. I think it could have been worth at least a box of chocolate pralines. Instead the total silence seems to express a wish to pretend my input had nothing to do with this. I cannot rule this out completely. However, I find it very, very unlikely.

Publicerad Lämna en kommentar

Det luktar blod på bostadsmarknaden.

En vän till mig berättar om hur hans dotter inte fick ett enda bud på sin tvåa. Tvåan var i tipp topp skick, välutrustad och välplanerad. Det var heller inte något problemområde vi talade om. Tvärtom, vid Kyrkviken på Lidingö, med gångavstånd till Lidingö Centrum – och prisnivån låg strax över tre miljoner, det är en summa många klarar av att betala. Hon fick gå ned ordentligt i pris innan det till slut kom ett bud. En annan bekant sålde precis i dagarna sin trea i Täby. Mäklaren hade satt utgångsnivån så där skrattretande lockprislågt som man egentligen inte får göra, bara för att vara säker på att kunna sälja. Tjugofem intressenter infann sig, men bara ett bud – 100.000:- under mäklarens förväntan.

Ni som bor i huvudstaden med omnejd och varit med ett tag känner säkert till hur Stockholms bostadsmarknad fungerar. Den är ofta så het att budgivarna står och skriker i trapphusen för att överrösta varandra. Förhandsbud kommer in för att stoppa budgivning – på nivåer högt över utgångspris. Men när folk känner lukten av blod så är det genast iskallt. Just kontrasterna gör tystnaden så mycket mer brutal. I en liten stad kan ett objekt stå osålt länge utan att det verkar underligt. I Stockholm betyder den uteblivna försäljningen detsamma som en dödskallemärkning.

Oscar properties – marknadens första offer?

Och nu börjar det lukta blod lite överallt. När Stockholms stad för någon vecka sedan offentliggjorde sina krav på Oscar Properties att fullgöra sin betalning på 600 miljoner kronor för markanvisningen Gasklockan, så var det säkert många som drog öronen åt sig. Nu kryper det alltså fram att bolaget har akuta betalningsproblem. DN:s artikel är låst, men SR P4 rapporterar också och gör ett textsammandrag. Till saken hör att Oscar Properties har hårdlanserat sig som lyxlägenhetsproducent som sålt lägenheter på ritning, tre år före färdigställande, en affärsmodell som ingen är intresserad av idag. Och man har även profilerat sig som skyskrapebyggare. När det gäller just skyskrapor så är Stockholm ökänt för sina sniglande och ombytliga planprocesser, ofta med tillkommande krav så att byggandet avsevärt fördyras och slutligen avslås. Alternativt minskas höjden så att de arkitektoniska värdena förflackas, förfelas och skapar förfulade kompromisser. Ett eller två (halv-)höga hus brukar hinna byggas i staden innan konjunkturcykeln vänder. Förra gången var det Victoria Tower (hotellet), dessförinnan Kista Science Tower och innan dess brutalt stympade ‘Haglunds pinne’ vid Södra Station. Den här gången hann man med flera stycken, vilket bara visar hur extremt övermogen byggkonjunkturen faktiskt är.

Oscar Properties hann bygga det ena Torstornet, frågan är om någon annan känner sig manad att ta över det andra. Problemet är ju att lägenhetsintressenter på de nödvändiga prisnivåerna saknas. SSM:s planer på skyskrapor vid Telefonplan, som både Försvaret och Luftfartsverket/Swedavia gjort sitt bästa för att såga, lär trots Lst:s godkännande nu få samla ännu mera damm. Problemet är att ingen längre har lust eller råd att köpa svindyra nyproducerade lägenheter i ett land och en stad med lägen där man inte har bättre säkerhet. Allra minst i bombattentatsattraktiva skyskrapor. Den bostadsmarknad som av mäklare och andra närstående intressenter tillkämpat hissats så gott man kunnat under dessa de sista månadernas bräckliga högkonjunktur är helt enkelt inte sund. Priserna har med nöd kunnat hållas uppe, och i stort sett bara i de segment där man får mest boyta för pengarna och ‘standardobjekt’ upp till ca sju miljoner. Det är alltså vad folk i gemen mäktar med när man måste ha någonstans att bo. För de lite dyrare prospekten är marknaden betydligt surare; här har omsättningen gått ned dramatiskt och priserna har sjunkit ända sedan 2016. Vilket de fortsätter att göra.

Damoklessvärdet

Denna trend måste förr eller senare även drabba ‘normala’ hus och lägenheter; skillnaderna mellan en strandtomt och en radhuslåda i B-läge är helt enkelt så löjligt liten snart att den inte kan bli mindre. När jobbkonjunkturen viker så kommer också ‘den hårda’ efterfrågan på ‘lågprisobjekt’ att sjunka. En stor del av den nyproducerade bomarknadens intäkter består av statliga bostadsbidrag, till alla nyanlända som själva inte kan betala men som i många kommuner (dock ej i Stockholm) haft förtur i bostadskön. Skulle dessa inte ha välkomnats på detta generösa vis så hade byggmarknaden inte varit överhettad från början, byggkostnaderna hade varit betydligt lägre och efterfrågan mer måttlig. Nu har istället ett potentiellt överutbud skapats, om vi bara ser till den delen av marknaden som betalar sin egen efterfrågan och utgår ifrån att den är den enda långsiktigt hållbara. Detta överutbud kommer under överskådlig tid hänga som ett Damoklessvärd över varje enskild transaktion.

En marknad trängd av white flight och lättövertalade skattehöjare

Riskerna med att vara bostadsägare i Sverige kommer vid en konjunkturnedgång öka från två håll till. Dels i form av den onda cirkel som utflytten av välutbildade och välsituerade skapar och som är självgenererande: ju fler som flyttar, desto fler kommer katalyseras att göra samma sak. Prispressen på lyxobjekten kommer sedan trycka ned resten av marknaden, på sätt som beskrevs ovan. Dels i form av de skattepålagor som politikerna kommer frestas att lägga på sektorn för att täppa till de hål som lågkonjunkturen skapar. Även dessa är självgenererande på så vis att bara omnämnandet av högre fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt samt exitskatt är något som direkt sänker betalningsviljan bland potentiella köpare.

Vi vet att den nuvarande regimen älskar höga skatter och deras medvetenhet om hur marknaderna fungerar är svagt utvecklad. I takt med förvärrade budgetproblem lär man kunna få stöd för skattehöjningar även från ‘ansvarstagande’ mittenpartier, C och L. Skulle planerna realiseras påverkas så klart även ägarnas betalningsförmåga; fastighetsägande kommer bli väsentligt dyrare. Tämligen snart kommer vi se ett nytt segment säljare: dem som började dyka upp på marknaden 1992-93 efter att den ekonomiska krisen då pågått ett par år. Människor som var så illa tvungna att sälja, till varje pris.

Blod på marknaden? Då väntar man med att köpa.

När marknaden kan ana blod, så menas just att man börjar sniffa sig till sådana säljare. Alla gör då vad de kan för att vänta ut slakten. Det är bara naturligt, ingen vill göra en dålig affär. Paradoxalt nog kan förstås denna marknadslogik även innebära en halt i ‘white flight’: vi riskerar att bli inlåsta tillsammans med vår största investering, bostaden. Först är det trångt i dörren, men när prisfallet väl är ett faktum så tenderar många att försöka vänta ut krisen. Om pessimisterna får rätt kommer man då tvingas konstatera fortsatta värdefall undan för undan, till dess förmögenheten inte längre upplevs som stor nog för att bära en utlandsflytt.

Först när lejonparten av aktörerna anser att man kan se en stabil vändning, så ökar transaktionsvolymerna igen. Sedan även priserna. Detta kommer ske först efter att politikerna har presenterat strukturella lösningar som känns trovärdiga för att hålla långsiktigt – och dessa måste hinna materialisera sig i form av förbättrade ekonomiska nyckeltal. Just nu är vi istället i förnekelsefasen; det finns fortfarande en och annan optimist kvar även om de flesta talar mot bättre vetande. Köpare är framförallt de som växlar ner, från större och dyrare bostäder. De minskar sin exponering. Och så de som inte har uppfattat hur mycket större fallet kommer kunna bli, som jämför med toppen som har varit och som tycker att de gör en tillräckligt god affär som det är.

Jag önskar dem lycka till. Men är rädd för att de nog snart kommer upptäcka att det hade varit klokare att vänta ett tag till.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

A high end market residential developer in Stockholm, Oscar Propertes, is reporting liquity problems. This is the definite end of the long property boom in Sweden. Newly produced flats have been marked at redicolous price levels compared to the current stock. No one will buy property drawings sold three years before completion any more. The fact that a quite substantial part of the property market income, especially for the newly produced appartments, is paid with government subsidies via households with no capacity to pay themselves, is hanging like a Damocle’s sword over every transaction onwards, since nobody can say for how long Sweden will (be able to) continue this policy.

The observed market prices are in many ways thus a chimaera; expensive appartments and houses with bonus qualities are sold only at significant discount compared to 2016, and will in a trickle-down process sooner or later decrease prices also in the rest of the market. White fligth is likely to remain as a constant pressure on the high end, and increased property taxes would for sure sharpen any such detraction. In a coming recession government will however not have much choice but to raise taxes, even if they had been aware of this problem. Very little proves that they even see this as a major concern; the current regime is only more than willing to increase tax pressure and backed by ‘responsible’ support from Centern and the Liberalerna, we should probably expect this to happen before next election.

Since there is blood on the market already, we are not likely to see an upturn before this blood has disappeared. For this to happen people must believe in a structural change in current politics.

Publicerad Lämna en kommentar

Leif Östling i Swebb-TV. Om en svängning, del 3.

Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.

Swebb-tv:s största scoop.

Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.

Teslas batteri

När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.

Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?

Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda

Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.

Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.

Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda

Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.

Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav

Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).

Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.

Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.

Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?

Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?

Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.

Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.

Så – vem ska göra jobbet?

Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.

Jag tror och hoppas att man tar chansen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.

**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.

English Summary

Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.

Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.

Publicerad 1 kommentar

Brexit som brexit. Johnsons nederlag är en illusion.

Marçal på DN ställer frågan om Johnsons prestigförlust – att parlamentet röstat emot hans tidplan – spelar någon roll och kommer till svaret ja. Frågan är hur många som kommer hålla med om det om tio år. Brexit skjuts upp från 31 oktober till någon gång runt årsskiftet, senast 31 januari. Och den blir av. Johnson har i själva verket lyckats med det omöjliga, och som den skicklige förhandlare han är så får han motparterna att inte se ut som mer förlorare än han själv gör. Det är bästa sättet att gå i mål med en förhandling där ingen hade chans att vinna något. Den nordirländska frågan är löst så att tullkontrollerna hamnar i Irlänska sjön och unionisterna i Ulster är allt annat än glada; Johnson har självklart inte lyckats desarmera frågan, det är mer som en tickande bomb han skapat och motsättningarna på Irland har alla förutsättningar att vakna upp igen – men inte just nu. På samma sätt lurar hotet att Skottland ska frigöra sig, men inte heller det är akut, en ‘scexit’ från UK är alltför kort inpå den folkomröstning som redan har varit för att diskuteras nu. De mest akuta frågorna är istället praktiska problem med tullarna. Och vilken ekonomisk politik som ska rädda Storbritannien när de multinationella företagen och City flyttar ut.

Det troligaste är att UK blir tvunget att sänka skatterna och göra landet mer attraktivt för dessa företag än vad EU vill göra. Mindre anställningsskydd och betungande miljökrav etc. Här har Johnson enligt min bedömning antagligen lurat skjortan av sina EU-motparter. UK har lovat att följa EU på det sociala området, just för att EU fruktar att UK här kommer förvandlas till en besvärlig konkurrent. Men om konsekvenserna av Brexit blir så tuffa som de flesta bedömare tror så kommer UK inte ha något val, och de här löftena är trots allt givna i avtalets politiska appendix, som inte alls är bindande på samma sätt som de övriga villkoren. Målar man upp detta scenario, så är det ständigt nötande konflikter som kommer kanta den framtida relationen mellan EU och UK. Vilket kommer bidra till mycket långdragna förhandlingar med otillfredsställande resultat avseende alla ersättningsavtal som nu ska fram istället för EU-medlemsskapet. Främst avseende tullarna då. Men eftersom EU innerst inne inser att 1. Ju svårare man gör för UK med frihandeln, desto mer tvingar man UK att konkurrera, och 2. Till syvende och sist drabbas ju även EU av detta. Så visst kommer avtalen på plats till slut, men under tiden så har alla inblandade upplevt kraftigt negativa ekonomiska effekter.

Sverige kommer få lida

Inte minst Sverige kommer få lida. Storbritannien är som bekant en av våra största handelspartners. Några inbillar sig att Stockholm kommer gynnas som finansmetropol i samband med utflytten från London, vilket är möjligt i någon liten mån, men lejonparten av flytten kommer gå till Frankfurt och Paris. Det finns dock en allmän positiv effekt rent ekonomiskt som är fullt rimlig att anta: just de nämnda ‘sociala ambitioner’ som EU har och som man är oroliga för att UK nu kommer ‘konkurrera ut’, kan komma att stoppas eller åtminstone hindras från att gå till ytterligare överdrifter. Det är på detta område som EU-budgeten växt exponentiellt under senare år, och det är dessa, tillsammans med federationssträvandena, som gjort överstatlighetens tyngd svårast att bära. Inte minst Europakonventionens allt vidare tolkning har bidragit till både Brexit och ett allt större EU-motstånd i många EU-länder. Brexit kan i bästa fall bidra till att dessa planer överges och att den sociala ambitionen skalas ned.

Den förhoppningen är logisk, givet att man förutsätter att samtliga parter agerar rationellt. Tyvärr är det inte så mycket som talar för rationalitet. Dels är ju Europakonventionens tolkning, liksom annan social lagstiftning, i händerna på ländernas domstolar och EU-domstolen. Och de viktigaste politikerna, Merkel, Macron och Johnson har ju en agenda som är för mer av samma, dvs rakt motsatt den av mig och verkligheten efterlysta rationaliteten. Jo, det gäller även Johson, om någon nu trodde att jag skrivit fel. Katrine Marçal upprepar i sin kommentar en annan viktig poäng som fler och fler kommer bli varse: “Boris Johnson är ofta missförstådd. Särskilt utomlands. Media skriver om honom som vore han en brittisk Donald Trump. Vilket inte är sant.” Sanningen är att det finns nästan ingenting med Johnson som påminner om Trump, mer än en ostyrig blond kalufs och en ständigt pågående polemik med etablissemanget. Och vilket etablissemang är det?

“Boris Johnsons grundläggande politiska instinkt är på många sätt liberal, kosmopolitisk och urban. Han var trots allt den konservativa politiker som lyckades vinna två borgmästarval i den röda staden London. Han är mer positivt inställd till invandring än sin företrädare Theresa May och han är inte särskilt ideologisk när det kommer till ekonomisk politik. “

Tre goda amigos: Merkel, Macron – och Johnson. Därför släppte man fram Johnsons brexit.

Till skillnad från Trump så är det Tory’s konservativa, inte amerikanska vänsterliberaler, som Johnson distanserar sig från. Vänsterliberal media i hela Europa gör nu allt för att beskriva hans framgång i parlamentet som ett fiasko, de avskyr honom – men av;fel skäl. Lika mycket är han omtyckt – främst i utlandet – av samma felaktiga skäl. I den mån Johnson avslöjat någon konsekvent ideologisk linje så är den liberal och mycket närmare vänsterns än såväl Mays som Camerons. Johnson är tillsammans med en miljöaktivist och för honom har Brexit aldrig drivits av invandringsskepsis, det har bara varit en strömning han har kunnat utnyttja för syftet – eller snarare kanske tvingats att instämma i, för att inte tappa väljare till nationalisterna. Vi kan förvänta oss att Johnson personligen inte alls har så mycket emot att samarbeta med EU för att gå vidare med de sociala ambitionerna, helt enkelt eftersom hans politiska sympatier ligger nära Macrons och Merkels. I mitt huvud förklarar denna ideologiska närhet också i mycket varför Johnsons brexit gjordes möjlig, medan May fick avtal med sig hem som ingen kunde gå med på.

Så, kontentan? Som vanligt ser verkligheten ut att vilja tvinga de styrande till kursförändringar som kan vara av godo för deras befolkningar. Men om verklighet och sunt förnuft varit vad som ständigt och jämt bestämt politikernas dagordning så skulle vi ju inte ens ha varit in närheten av där vi nu är. Vi kan hur som helst utgå ifrån att Brexit på kort sikt hjälper till att dra ned världskonjunkturen. Frågan är hur mycket. Graden av avmattning eller stup kommer förstås ha stor betydelse för vilka åtgärder som sedan blir aktuella.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

En dansk sjuksköterska tjänar idag mer än en svensk civilingenjör.

DI skrev igår om att ‘BigMac-index’ talar för fortsatt kronfall. Det är ju insiktsfullt. Men så sent som i våras var ‘marknaderna’ övertygade om att fallet var tillfälligt. Precis som det tydligen varit i fem års tid. Att en svenskt tandläkare snart bara har halva lönen mot sin danske kollegas, eller att en normalsvensk inte längre har råd att semestra i Norge betraktas heller inte som ett problem. När Robert Bergqvist på SEB i somras såg noll problem på den svenska ekonomiska himlen, i DN-intervju, så var det med fingrarna korsade bakom ryggen och bisatsen ‘för bankerna, alltså’ svald mellan tänderna.

Och när Wolodarski inför valet 2018 gick igenom allt som var så fantastiskt bra med vår ekonomi, så nämnde han som av en händelse inte kronfallet, som inte heller dök upp på nyhetsplats i DN vad jag kunde se, under hela valrörelsen. Det kronfall som sedan Löfven tog över gjort oss 50% fattigare mot amerikanerna och mellan 15-25% fattigare mot alla européer.

DN:s lönejämförelse med danskarna är ett bevis om kapitulation. Det tjänar inget till att försöka dölja skillnaderna längre. För den som tycker det är trist att vi har så låga undersköterskelöner, så kan nämnas att detta delvis också beror på att vi släppt in rätt stora mängder med sådana som inte är fullt kvalificerade. Det var en win-win för Löfven; minskad arbetslöshet, främst bland nytillkomna. Hur patienterna upplever det är en annan sak. Och DN tar inte ens upp läkarlönerna. Där lovar jag att det skiljer ännu mer, som det gör för alla högutbildade.

En svensk systemutvecklare tjänar mindre än den danska undersköterskan och bara ett par tusenlappar bättre än ett danskt butiksbiträde. Min son jobbade i butik som sommarjobb, det kan vara nog så slitsamt, så inget ont om dem, men nog ska det märkas något när man offrar flera år på att utbilda sig och skaffar sig skulder istället för att tjäna pengar. Många svenska akademiker hinner med dessa löner aldrig ens komma ifatt en byggarbetare eller mekaniker, efter att studieskuldsåterbetalningen räknats av; pengarna i början av karriären har ju mycket större betydelse än de som kommer i slutet. Och visst finns det fortfarande många akademikerbarn som har det bättre ställt från början, med mer välbeställda akademiker som föräldrar. Men så kommer det ju inte vara i nästa generation. Och det finns också dem som inte alls har den bakgrunden, sådana som vi förr talade om kunde göra ‘klassresor’. Men det var på den gamla goda meritokratins tid. Idag är det mindre sannolikt att begåvningar med arbetarbakgrund ens vill göra en sådan – och gå back på affären.

När en svensk civilingenjör tjänar 38 000, så har det krävts toppbetyg från gymnasiet och fem års universitetsstudier – med studieskulder, istället för hantverkarens lön, under tiden, för att nå dit. Antalet studieår gör det dessutom svårt att få full pensionspoäng, trots relativt svenskt genomsnitt en hyfsad lön. Men ingenjören tjänar inte bättre än en dansk sjuksköterska! Det är inte bara ‘orättvist’, mht utbildningskraven, det stämmer mycket dåligt med omvärldens värdering av ingenjören. Och det farligaste av allt för vårt land är att de högst avlönade (= högst beskattade och bäst utbildade) oftast har visat sig mycket mycket mer lättrörliga. Ur statens synvinkel de vi investerat mest i och förväntar oss mest i gengäld från.

Skatterna ovanpå usla akademikerlöner gör våra välutbildade till världens i särklass mest högutbildade i förhållande till lön efter skatt. Det har vi iofs varit länge, men nu är gapet stoort till tvåan. Och som om det inte skulle skapa nog grogrund för ‘white flight’ så släpper DI ‘bomben’ om alla finansmän på Östermalm, som drabbats av klockstölder och väpnat rån under mordhot i sina egna hem. De där ‘rikingarna’ alltså. Nu pratar de inte negativ ränta eller ens valutakursfall längre. De pratar om kriminaliteten – och vart man ska flytta.

Sossarna anade förstås att detta förr eller senare var på väg, de är inte dummare än att de kan dra en trend och se vart den leder. Och deras lösning, på de problem man ställt till, såg ut som det brukar: exitskatt! De är nog idag mycket ledsna över att de inte hann trycka igenom den, för nu håller man på att tappa greppet fort om dessa mumsiga skattesubjekt och deras sköna kulor. Om någon inbillar sig att regeringen inte kommer höja skatterna när ekonomin nu viker så är det naivt. Man kommer ju bli så illa tvungna. Trots att t o m finansministern inser att detta bara ytterligare kommer späpå den onda cirkeln med utflyttande ‘närande’ – samtidigt som inflyttande ‘tärande’ fortsätter i en aldrig sinande ström. Och när jag sägr tvungna, så är det förstås sant bara i en politisk verklighet. Den enkla lösningen, som skulle vända båda migrationsflödena snabbt vore att sänka socialbidragen. Men det är som sagt inte ens på den politiska kartan.

Så var det då bara en sak till: misstänkt ebola i Malmö! Falskt alarm denna gång. Är det någon som inte tror att det kommer fler? Vem tror att sådana rykten kommer hjälpa Sverige att behålla sina miljardärer – och för den del några ‘skattebönder’ överhuvudtaget? Det kan ju ha varit ännu ett skäl till varför detta var det första möjliga ebolafallet vi fått höra talas om – trots att det förekommit flera stycken misstänkta sådana redan, bara på Skånes universitetsjukhus.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Glöm aldrig vad V står för.

Under det långa krystandet med regeringsbildningen förra hösten, så smetade tre partier ned sig själva med falskhet (C+L) och skenhelighet (C+L+S). Vars fundament regeringen (S+Mp) nu står på. Vi kan konstatera att förfarandet varit förödande för svensk demokrati. Jag är övertygad om att sakpolitiken, med hårda angrepp mot yttrandefriheten och ropen på ‘klimatdiktatur’ åtminstone delvis förgrovats pga att de inblandade parterna har korrumperats av sitt eget beteende. När man redan är i dyn, så är det lättare att låta moralkompassen fortsätta snurra.


Somliga naiva inbillade sig kanske under något tillfälle att vänsterpartiet skulle kliva fram som en räddande ängel och visa moral genom att fälla det skrangliga bygge som maktkåta S byggt med alliansförrädarnas hjälp. Den förhoppningen glömmer att V under hela 1900-talet aldrig fällde en S-regering, och att dessa S-regeringar faktiskt bara under kriget och efter Pragvåren-68 hade egen majoritet.


V har alltid varit S fångar och fortsätter vara det. Man kommer nämligen aldrig att släppa taget om sin position längst ut i den illröda vänsterns land. Man är i själ och hjärta fortfarande marxister och erkänner det ofta öppet även utan att vara på fyllan. Jonas Sjöstedt får spela modern version av sina föregångare hur mycket han vill, men partiet hämtar sitt stöd från samma väljargrupp. I praktiken innebär det att den vill ha samma politik.


‘Samma politik’? I absolut mening så innebär det proletariatets seger och totala kontroll över produktionsmedlen. I mer relativ mening så innebär det att man förhåller sig till socialdemokraterna: allt S vill, vill V lite mer. Även S var ju nära att nå målet, för 36 år sedan, minus en dag. I den urvattnade löntagarfondomröstningen lade V ned sina röster – man hade ju velat mer.

Vänstern hade den gången fört Sverige till avgrundens rand, vi hade redan kunnat vara socialister nu om man lyckats. Men 75.000 demonstrerade mot förslaget i Humlegården och tillräckligt många väljare bytte fot och blev borgerliga, för att hotet skulle avvärjas.


Icke desto mindre orsakade försöket enorm skada. Kamprad, Rausing och H&M-Persson flyttade ut sina förmögenheter bort från svensk beskattning (Ingvar Carlssons löfte, att detta aldrig skulle införas fick de senare att flytta tillbaka och bli Sveriges främsta skattebetalare). Men V tyckte alltså att S-förslaget inte var nog.


Det tycker man fortfarande inte. När V nu vill höja kapitalskatterna genom att kraftigt höja fastighetsskatten (som rätteligen borde kallas en dubbelbeskattning på inkomst) och återinföra förmögenhetsskatt (en trippelbeskattning på inkomst och dubbelbeskattning på fastigheter), samt skatt på arv och gåva (fyrdubbel skatt på inkomst!), ja då står det klart att V lever i Shargri-Lalaland, där skattebetalarna är träd fast rotade i jorden, oförmögna att undkomma yxan och vars ständigt ymniga fruktbarhet bara är att plocka mer av när man så önskar.


För att lura väljarna med samma illusion vänder man sig bara till dem med under 40.000:- i månadslön. De ska inte drabbas. Nehej, men de kanske har en fastighet? Får ett arv? Eller helt enkelt är pensionärer med sparade medel som V nu ska förmögenhetsbeskatta, eftersom man som privatperson inte ska ha rätt att samla på sig sådana medel; de är ju statens enligt V-ideologi.


V:s talesman nämner sedan en massa fina och godhjärtade ändamål. Men den konkreta ekvationen ser ut så här: 22 mdr nya skatter minus a) ‘klimatpaket’ 10 mdr och b) generella statsbidrag till kommunerna 10 mdr. Summa 2 mdr kvar till lullullet. ‘Klimatpaket’ betyder i praktiken mer pengar till FN:s fonder och andra prestigefyllda projekt där välfärdsparasiterna kommer suga ut det göttaste innan en tummetott i bästa fall blir kvar till att sänka CO2 – som några av oss är ganska säkra på inte ens är problemet. Och ‘generella bidrag till kommunerna’ betyder att man ska fortsätta betala socialbidrag till nytillkomna. Pengarna kommer visserligen inte räcka ändå, men det är en annan sak.


Ännu en annan sak är ju att de 22 mdr som kalkyleras är ur en statisk kalkyl. Persson och miljardärerna som rånas i sina hem i Djursholm och Östermalm behöver ingen mer ursäkt: skulle man ana att regeringen är på samma eller liknande linje, så flyttar man. Och inte bara de. Även alla andra som fortfarande har pengar sparade måste överväga alternativen. Det kommer kanske inte något mer tillfälle innan allt är konfiskerat. Mycket mindre kapitalskatt att hämta alltså, från mycket mindre rika personer. Uteblivna investeringar i näringslivet kommer slå sönder ekonomin och minska det totala skatteuttaget kraftigt. Sug på den.


*


V har under en tid sluppit kritik. Skenhelighetspakten mellan regering och alliansförrädare har fått Sjöstedt att framstå som nästan rakryggad, full av integritet. Men ingenting kan vara mer fel. V:s roll är att dra sossarna åt vänster så långt de kan. Det har den alltid varit – och kommer alltid fortsätta att vara. Det finns ingenting i en sådan politik som skulle vara bra för Sverige. Bara om man gillar våldsamma katastrofer.


Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Affärsvärlden

Publicerad 2 kommentarer

Europakonjukturen på väg ned. Värst för oss.

Den svenska konjunkturen ser ut att störtdyka, som jag skrev igår. Den kraftiga lutningen på den kurvan beror på två saker. Hemmagjorda strukturella problem och det stora beroendet av internationell ekonomi. Att dyket kommer just nu är också katalyserat av världskonjunkturen, även om det också finns tecken som talar för att vårt eget kedjebrevsspelande nått vägs ände. Som AV konstaterar, så förväntas tredje kvartalet bli det tredje i följd med vikande vinster för Europas 600 största företag. Analytikernas snittprognos har sjunkit ytterligare den senaste veckan och är nu -2,2% (-1,9%). Dessutom minskar omsättningen för första gången sedan början på 2018. Den allt större pessimismen tros emanera ur handelskonflikten USA-Kina, Brexit och tydliga indikationer på att den tyska industrin kraftigt viker, men också breda fall i inköpsprisindex i stora delar av Europa, liksom i USA.

Det är av stort intresse hur man nu i svensk press rapporterar om detta. Prio ett är att skylla på Trump (vars USA gått som tåget under hela hans valperiod fram till nu); prio två på utländsk konjunktur och Brexit; prio tre den vanliga tiraden om att vi är ett litet exportberoende land. Först därefter något om våra hemmagjorda problem, om ens något. I själva verket lär vi snart få klart för oss att världskonjunkturen varit vad som hållit oss över ytan så länge som det varat. Och – för att hålla proportionerna klara för dig, minns detta (vilket MSM inte kommer göra): nedgången i Europa är (hittills) den värsta på tre år, men svenskt inköpsprisindex ser den största nedgången ända sedan finanskrisen.

Massimport av livstidsbidragstagare och kriminalitet är en form av offentlig investering och som sådan beroende av skatter. Alla offentliga investeringar ger så gott som alltid något tillbaka till samhället på kort sikt. De pengar som staten investerat går ju till välfärdsentreprenörerna, vars omsättning i sin tur ger människor sysselsättning och löner. Och till invandrarna själva, vars kläder, mat (+knark och vapen) betalas med pengar som hamnar i andra människors fickor och som i sin tur används. Man blåser alltså upp ekonomin och BNP under den tiden pengarna konsumeras. Så har vi gjort i flera år nu, och det har ju lett till en BNP-ökning trots allt, tillsammans med vårt valutadopade näringslivs tillväxt. Ändå har denna varit lägst i Europa per capita räknat.

Men det stora problemet är att medan investeringar i t ex infrastruktur och rättssamhälle genererar förutsättningar som bidrar till BNP-tillväxt även i framtiden, så när pengarna i det här fallet är slut så finns det nästan inga nyttoeffekter alls. Då är BNP-effekten snarast negativ. De nytillkomna tär i snitt mer på våra resurser än de bidrar. Och när det gäller kriminaliteten, som ju inte försvinner utan bara ökar, så ger den tydliga negativa effekter på den framtida ekonomin. Visserligen är den allra största kostnaden smärta och otrygghet, en markant välfärdsminskning alltså, men som inte mäts i BNP. Men mycket fångas ändå upp. Försäkringspremier ökar, som tar pengar från annan konsumtion och innan prylar ersätts så minskar eller upphör ibland viss konsumtion och produktion. Som t ex när en båtmotor stjäls, då blir det ingen båtsemester den sommaren, eller när skyltfönster är krossade, ingen försäljning den dagen. Somligt ersätts aldrig för att folk ger upp eller inte har råd. Somliga slutar gå ut med hunden och köper då ingen kvällstidning i kiosken. Andra flyttar från landet. Några handikappas eller mördas. En krass följd av sådana tragedier är förstås att de (och kanske även deras anhöriga) inte längre bidrar i produktionen. Eller betalar några skatter.

Visserligen är även övriga Europa påverkat av samma virus, men ingenstans har man låtit exponera sig för mångkultursmittan på det sätt som vi har. Man kan göra jämförelsen att vi alla befinner oss i samma garage, medan bilen står och puttrar på tomgång. Medan somliga, som Polen och Ungern, ställt sig nära det öppna fönstret har t ex tyskarna ställt sig i motsatt hörn, längst in. Som tur är för dem så har de stora kraftiga lungor, som kanske räcker för att rädda livet även till dess tanken är tom och bilen stannar. Svenskarna däremot har små lungor. Och vi sitter precis intill avgasröret – och inhalerar så mycket vi bara kan.

Magnus Stenlund
@vimedsuntfornuft

Affärsvärlden

Publicerad Lämna en kommentar

Ännu en krisvarning. Lågkonjunkturen är redan här och fallet är brett och snabbt.


* Jag upprepar det gärna, ’alla kriser börjar med att kallas för inbromsning’. Det var den 8 aug jag skrev jag om hur KI mörkade en brant fallande konjunktur genom att kalla den just så.

* Klas Eklund var ute några dagar senare med en DN-debattartikel som andades strukturell kritik av skötseln av den svenska ekonomin. Givetvis utan att klaga på sina partikamrater i regeringen. Eklunds kritik ska nog ses som en manöver för att i efterhand hålla honom själv ansvarslös. Han hann ut i sista sekunden ser det ut som i så fall.

* Några dagar senare kraschade Argentinabörsen. Argentina är ingen av världens stora ekonomier, men för banksystemet ändå, kan väl jämföras med att få 38 graders feber i något som liknar en kommande förkylning. Men som kan visa sig vara värre än så.

* Den 16 aug hade AV en lite undangömd artikel som skulle ha varit på löpet, om inte alla initierade redan känt till saken: rubriken var ’Krisvärdering av storbankerna’, och det gällde inte bara penningtvättande nordiska banker – de tio största bjässarna i Europa värderas bara till 60% av bokvärde. Det betyder att man alltså är rädd för att de ska gå i konkurs, trots alla lovord om hur duktiga politikerna varit att fylla på med säkerheter i systemet.

Problemet är – bl a – att såväl företag som kommuner lånar så mycket pengar utanför banksystemet, i form av obligationer och certifikat – ingen vet säkert längre vad som händer när dessa inte kan betalas och vilka mekanismer (läs: panikreaktioner) som detta utlöser i bankerna.

Om jag får lägga till en privat gissning så har bankerna lite här och där också som vanligt undangömda skräplån, som man hoppas slippa syna. Med en negativ ränta vid inlåning till centralbankerna, så har bankerna pressats till att låna ut till vem som helst under ett helt decennium, det är klart man frestats att också göra dåliga saker.


Och nu kommer så alltså två nya dåliga konjunkturnyheter på en gång. Förutom att förra månadens Inköpsprisindex justeras ned i efterhand från 52,4 till 51,8, så drattade septemberindex rakt genom golvet, ned till 46,3. Indexet är byggt så att 50 utgör pivotpunkten från vilken upp- eller nedgång i konjunkturen läses av; allt över 50 anses alltså stabilt och kallas för avmattning, även vid en nedgång. Är man under 50 så är man i lågkonjunktur. Enda gången det är bra att vara 50-plus alltså.

En nedgång med s e x (6) enheter är dramatisk, och den kommer alltså då vi redan legat nära pivotpunkten. Än mer illavarslande är att nedgången är bred, dvs gäller tre av de fem delindexen. Det betyder att man har svårt att läsa av detta som en tillfällighet (även om ekonomen på Swedbank helst skulle vilja göra just det).
Inköpsprisindex är en så kallad ’early warning’-indikator. Det betyder att den påverkar beslut i sin tur. En så här skarp nedgång kan inte passera utan att den blir självuppfyllande; företag som planerat göra investeringar tenderar att avvakta, företag som avvaktat ställer in helt. Ett ännu sämre index nästa månad är därför närmast självskrivet, i alla fall i min prognos.

Avgörande är förstås vad som händer i Persiska viken, med Brexit och i handelskriget USA-Kina. Irans ultimatum var väntat – ska USA låtsas som ingenting? I så fall lär det komma fler liknande incidenter, för Irans regim kan inte överleva sanktionerna även om landet kan det. Ska EU sitta overksamt och betrakta cirkusen Johnson under största möjliga tystnad? Och vad blir Kinas nästa motdrag när Trump eldar på? De flesta börjar ana att det i bästa fall kan vara så att alla tre konflikterna blir riktiga långkörare; ingen lösning skymtar, och risken för snedsteg som eskalerar situationen är stor.

Här hemma har vi ju vår egen hemmagjorda Ebberöds bank, där bidragsberoende analfabeter växlas in till kursen 100 mot 1, och där den utvandrande valutan är svenska entreprenörer och välutbildade, s k white flight. Efter att Östermalmeliten börjat rånas under vapenhot i sina hem så har den flighten blivit aktuell för allt fler. Ekvationen börjar t o m sossarna (men inte deras regeringskolleger i Mp) förstå saknar positiv lösning. Snart måste kommunerna som ’ställt upp’ för flyktingarna räddas av de kommuner som såg längre än till de första två årens statliga bidrag. Då är risken stor att de ansvarsfulla också där måste höja skatten. Utflödet av högbeskattade miljonärer lär knappast minska i så fall. Och en enda miljardärs exit skapar stora budgethål.

Magdalena Andersson, är en rätt medioker ekonom, men i det sällskap som styr vårt land framstår hon som en intellektuell gigant, ett verkligt sifferess. Hon lär ha förstått så mycket som att det kommer bistra dagar framöver liksom att hon inte har en aning om vad hon ska göra åt detta, även om hon hade haft fria händer (vilket partiets vänsterflygel, V, Mp, C och L ser till att hon inte har). Skulle hon lida av samma tunga ansvarskänsla som en del fastighetsdirektörer gjorde i början av 90-talet, så kunde vi om någon tid nu förvänta oss att få läsa om hennes beklagliga bortgång efter att hon ramlat från ett fönster e d.

Att jag inte tror att Magdalena kommer hoppa, beror inte på osäkerheten i min nattsvarta prognos. Jag tror bara inte att det finns någon ansvarskänsla bland socialdemokrater över huvud taget.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/tvarnit-i-svensk-industri-storsta-nedgangen-sedan-finanskrisen-6973316

Publicerad Lämna en kommentar

75 mdr slösas på vårdbyråkrati – bara sossarnas klienter gynnas av detta


Professor em. Torsten Sandström har med ett par enkla sifferexempel satt fingret på ännu en vårdskandal. Nämligen att det numera går en vårdadministratör på var tredje läkare och sköterska. En stor del av dessa är landstingspolitiker och tjänstemän med höga positioner och löner som dubblerar varandras sysslor. Medan vårdpersonalen (trots alla nytillkomna) ökat mycket blygsamt under de senaste tio åren så har administrativa tjänster ökat med hela 36%. Det är ett kvitto på att landstingen är en byråkratisk hydra, som skulle klara sig bättre utan 20 av sina 21 huvuden. Sandström räknar med att man genom ett uppgående av landstingen i staten, privatisering av sjukhus och vårdcentraler, samt därpå följande avskiljande av allt dödkött skulle innebära 75 miljarder i årliga besparingar, nära en fjärdedel av hela vårdbudgeten.
*
Personligen är jag övertygad om att prof. Sandströms analys är helt riktig. Sedan om beloppen som kan sparas är 75, 50 eller 100 miljarder är i detta skede oväsentligt: det glasklara är att dessa pengar givetvis och snarast måste återföras till produktiv verksamhet.
*
Det kusliga är att alla berörda politiker som velat har kunnat informera sig om detta slöseri för länge sedan, det är inte rocket science. Ändå finns inte minsta lust att åtgärda. Varför?
Svaret är tredelat: dels är ju detta skattebetalarnas pengar, och dem är det få beslutsfattare som bryr sig särskilt om, dels vägrar sossarna som alltid att erkänna sin ekonomiska modells misslyckanden. Det här handlar ju om ideologi och privatiseringarna inom vården har ju visat sig vara mycket framgångsrika. Så framgångsrika att man inte vågar eller har råd att röra dem. Men att dra nytta av lärdomarna det vägrar man att göra, av princip är man fortfarande emot. Dels, och detta är det mest centrala: så skulle det socialdemokratiska nätverket och deras väljare att drabbas om en massa onödiga admins fick sparken.
*
Administratörerna är ofta väl medvetna om sin priviligierade situation, dvs hur lite nytta de gör för sin väl avlönade och upphöjda position, inte sällan efter att ha informellt kvoterats fram med identitetspolitiska metoder. Det är just detta som gör dem så fogliga och medgörliga i vår S-regims hand. Ju mindre nytta, desto mer underdånigt rövslickande – i den djupa staten tillsätts hellre ännu en utredning (ledda av klienterna själva) än att någon faktiskt gör något åt problemen.
*
Ännu en dysfunktionell win-win består i att personalbristen möjliggör anställningar av sådana som inte uppfyller formella krav. Sjukvården utförs till allt större del av icke-kvalificerade. Och eftersom de obehöriga oftast tillhör de nytillkomnas skara, så ger de några välbehövliga plus i en annars helt bedrövlig statistik. Denna är långt viktigare att frisera än att spara pengar. Eller för den delen rädda liv. Patientfokus är nämligen lika frånvarande som skattebetalarfokus.
*
Detta är ännu ett skäl till varför regeringen så håglöst petar i förfallet. De vet att höjda ersättningar för läkare och sjuksköterskor, privatisering och styrning med patientnyttan i fokus ofrånkomligen skulle innebära att kvalifikationsribban återigen höjdes. Då skulle gapet mellan infödda och invandrare i sysselsättningsstatistiken vidgas ännu mer än det redan gjort. Synvillan, att de nytillkomna är en tillgång, skulle inte gå att upprätthålla här heller. (Synvilla, eftersom det invandrade vårdbehovet är långt större än de vårdresurser man bidragit med.)
*
Skattebetalare och patienter får helt enkelt ursäkta. Deras krav väger lätt. Eftersom vi har en regim vars högsta mål är att behålla makten, att avlöna sina klienter och hålla sin röstboskap idisslande, så är sådana här tillsynes ovidkommande prioriteringar istället helt avgörande.
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://newsvoice.se/2019/09/dubbelkommando-svensk-vard/comment-page-1/#comment-324611