Publicerad 3 kommentarer

Flykting-BNP-bubblan har ökat våra lån – men inte vår långsiktiga tillväxt.

Undertecknad har i två Swebbtv-program, Den fjärde statsmakten 51, intervjuats avseende Coronapaketens effekter på ekonomin. I del 1 (53 min) handlar det framförallt om de nya EU-obligationerna, stöd till södra Europa på 750 mdr EUR, till länder med lägre beskattningsuttag, lägre total belåning och lägre faktisk pensionsålder än vad vi har i Sverige. Det är illa nog, men än värre är att detta kommer sätta ett prejudikat för framtida EU-upplåning; vi riskerar att aldrig ta oss ur EU med de återbetalningskrav på utlovade garantier, som vi då har att vänta.

I del 2 (33 min) går jag närmare in på BNP och våra lån. BNP, Bruttonationalprodukten, används som nämnare i diverse nyckeltal, när man vill jämföra länders ekonomiska välstånd, deras beskattning, statsskuld och andra lån, sådana begrepp som beskriver vår finansiella situation. Det kanske låter enkelt att definiera BNP: summan av alla varor och tjänster som produceras under ett år, men det är förstås inte bara en oerhört omfattande räkenskap, den beror också av hur vi definierar olika kassaflöden. Det finns alltid ett starkt incitament för staten att överdriva BNP, för att vi (och de styrande) ska se bättre ut än vad vi är. Men det har sannolikt aldrig varit viktigare än just nu: det handlar om att återställa ett förtroende, som, ifall det inte lyckas, har kostat oss många hundra miljarder så gott som helt i onödan. Och det är förstås våra pengar det handlar om.

Det mest effektiva sättet att ta till sig vad det är som nu pågår är nog faktiskt att lyssna på programmen. Här nedan ska dock kompletteras med några av de diagram jag visar upp, och kanske ytterligare ett par.

De båda ytterlighetslägena: depression eller hyperinflation

Brädan blir bara svårare och svårare att balansera när insatserna höjs. Kraftig penningmängdsökning måste till slut betalas av någon. Att ‘inflatera bort den’ betyder de facto att våra sparmedel går upp i rök.

Med världens högsta skattetryck har Sverige bara två val: mer belåning eller välfärdsnedskärning

Japan är en enastående stark industrination, man arbetar som myror och hårddrillar sina barn. Dessutom kan man höja skatterna, om man måste. Vi är inte Japan, och vill antagligen inte bli det heller. Skatterna kan vi heller inte höja. USA: ännu lägre skatter, och kan dessutom låta dollarn flöda om det kniper – man testar gränserna nu, men hittills håller det.

Har börsen rätt?

Svaret är nej, börsen är mer irrationell än någonsin. Men kortsiktigt har den förstås samtidigt ‘rätt’: detta är pengar i knät, som strömmar in till aktiemarknaden för att det inte finns andra investeringsmöjligheter, pga en realekonomi som backat 20%.
Börsanalytiker är inte bara flockdjur som kryper samman när osäkerheterna ökar. De tittar i backspegeln och får ständigt fel. Detta är uppenbart när vi ser åt vilket håll analytikernas prognoser förändras, och jämför med hur börsen faktiskt går. Konsekvent fel!

Svenska hushåll är betydligt högre belånade än amerikanska

Nittiotalskrisen (1) innebar att fastighetsbubblan pös ut. Minskade värden gick hand i hand med minskade lån, en sund men tuff utveckling. Hushållens lån/BNP vid 90-talets slut var under 50%. Den kägla som fällde världen 2008 var de amerikanska hushållslånen (2), som synes har dessa sjunkit tillbaka något, om än inte alls till de svenska vid slutet av 90-talet. Samtidigt har de svenska hushållslånen bara ökat, med 41% före krisen 2008 och ytterligare 36% före Corona. Inflationen har under samma perioder varit 11% resp 12%. Allt ovanför detta är luft.
På toppen av hushållslånen ligger rena konsumtionskrediter, 250 mdr totalt, som mer än dubblats sedan 2008. Dessa saknar oftast säkerheter, har skyhöga räntor och är tagna av människor med svag ekonomi. Detta är en potentiell ‘kägla’ som kan fälla hela ekonomin.

Näringslivets belåning luktar nittiotal

Att svenskt näringsliv dubbeldopats med nollränta och krondepreciering är den ena förklaringen till hur det här kunnat ske. Den andra är det svenska högmod som vi sett föregick både den svenska fastighetskrisen på 90-talet, en massinvandring utan jämförelse på 10-talet och den lika unika Coronastrategin 2020 – vi lyckas inbilla oss att vi har rätt trots att alla andra gör tvärtom. Inget annat land har ett så suicidalt behov av självhävdelse.

Bidragsinvandringen

Bara tre av tio flyktinginvandrare från 1990-talet och framåt uppbär ens minimilön. Långt färre producerar tillräckligt för att skapa de resurser som det svenska välfärdssystemet förser dem med, för att försörja hela familjen från vagga till grav.
Invandringen är ett slukhål. De offentliga göder ren konsumtion. Även detta räknas dock in i BNP. När stöden försvinner så försvinner dock alla verksamheterna som är beroende av dem. Då sjunker BNP. Det gör däremot inte lånen som svenskarna tagit för att hålla uppe sin konsumtion. Det kommer kosta att ställa om, och många sektorer är korrumperade med de flöden som hamnat i deras händer, motståndet kommer alltså vara stort.

Totalen? Det ser illa ut!

Riskerna har ökat i världsekonomin: belåningen är +13% inom OECD och +82% i Kina. Och Sverige skiljer ut sig, med en kraftig ökning 2008-2019. När den ihåliga flykting-BNP:n räknas bort är lånen uppe på japansk nivå, nära 370% av en mer rimligt beräknad BNP.

Corona är fyra gånger värre än krisen 2008 – och förutsättningarna 2019 sämre än de var 2007…

New York Feds konjunkturindikator visade i maj -12, mot -3 som värst under krisen 2008. De övriga faktorerna som jag räknar upp ovan är reala. Vi kan heller inte se att företagens vinstprognoser förbättrats.

När t ex inköpschefsindex refereras som ‘positiva’ signaler så är det en feltolkning: man har först haft en enorm nedgång, de senaste signalerna säger att man från denna nedgång har ytterligare, men mindre nedgångar, inte att man har ‘tagit sig igenom det värsta’.

BNP-förändringar som ser mindre allvarliga ut än förut, beror på att stödpaketen räknas in i siffrorna, ev även dubbelräknas.

Ser man istället på exporten och importen, som är svårare att manipulera, så talar vi om 20%-iga nedgångar för Sveriges del. Det är en katastrof, men så länge som bidragen tickar ut är det ingen som riktigt märker av den i den stora allmänheten.
Publicerad 3 kommentarer

Vad S gjort bra i Coronakrisen? Man har ‘ingivit förtroende’. D v s duperat folk. Det är man världsmästare på, tack vare systemmedia.

Vad har myndigheters och regeringens handlande gått ut på under Coronakrisen? Rädda så många liv som möjligt? Fel. Minimera skadeverkningarna på ekonomin? Fel. Inge ‘stort förtroende’ och därmed rädda sig själva? Nu börjar vi närma oss.

Ny DN/Ipso visar att regeringen och FHM tappat i förtroende under juni

Det är ganska tydliga siffror det handlar om. Från att en klar majoritet ansett att man gjort ett ganska bra eller mycket stort förtroende, så sjunker den andelen till 45%. Därmed är man tillbaka till marssiffrorna, då opposition kring strategin fortfarande var tillåten. Sedan slöt sig leden, och utfrågningarna vid FHM:s dagliga presskonferenser blev till parodier på uppvisning i konsten att aldrig ställa besvärande följdfrågor.

Vi kan konstatera att det världens sämsta Coronastrategi lades tidigt, och att det egentligen är alltför generöst att kalla den för ‘strategi’ eftersom det handlade om att göra så lite som möjligt i sakfrågorna, lämpa över allt ansvar på regionernas sjukvård och sedan ljuga svenska folket rakt i ansiktet tillsammans. Den som upprepar att kurvan är avtagande tillräckligt länge får naturligtvis till slut rätt. Tegnell har bollat de besvärande höga rapporterade dödstalen så att de ramlat ner i en redan passerad historia – och fått media att hålla tyst om att det innebär konsekvent underrapportering av aktuella dödstal. Inte förrän dödstalen faktiskt till slut började gå ned på riktigt, så rapporterade media om just det statistiktrixandet. Att man enbart räknade positivt testade som Coronadöda var nästa officiella hemlighet, som åtminstone vid något tillfälle förnekades blankt. Och den som på så vis sänker dödssiffrorna genom att inte testa, kan sen hävda att den rekordökning i antal smittfall vi nu ser är en ‘synvilla’ som vi inte behöver ta på allvar, fastän det naturligtvis borde tas för intäkt att det är tvärtom: antalet smittfall har varit långt högre än vad man tidigare påstått.

Intressant att de ‘inbitna’ fortfarande älskar Tegnell, även när de överger FHM.

Det är långt ifrån ett enkelt trick att både skjuta problem framför sig och att placera dem tillräckligt långt bakom sig för att hela tiden kunna framstå som trovärdig. Det gör förstås inte Tegnell och FHM heller. I mina öron. Men i den MSM-konsumerande delen av befolkningen så går budskapet hem med hull och hår. Man måste ha klart för sig att det handlar om något som sossar av födsel och ohejdad vana ägnar sig åt, så ‘strategin’ borde inte förvåna någon, inte heller resultatet.

För den som följt regeringens och riksbankens försök att skapa samma förtroende för den ekonomiska politiken finns det heller ingen större anledning att höja på ögonbrynen över att man stigit i opinionssiffrorna. Det som hänt är ju att man ‘ingjutit förtroende’ i de breda folklagren, med statistik som skapar sig själv; t ex enorma stödpaket som räknas in i enkel eller rent av dubbel upplaga i de sedan rapporterade BNP-siffrorna. ‘Förbättringarna’ i ekonomin efter mars är alltså en ren chimär: det är inte ekonomin som dragit igång, det är stödregnet som gör så att det ser ut så. Men lyckas man få folk att tro på detta så ökar ändå optimismen. Det kan vara den viktigaste förklaringen till att inköpschefsindex stiger t ex.

Den djupa staten – en korporativ struktur med SAP i centrum

Bonnierägda DI har sedan några veckor satt munkavle på dysterkvisten Cervenka, hoppas hans semester åtminstone är betald. Istället pumpas dagligen ut alla nyheter som kan tolkas positivt, liksom glada börshandlare köpråd; den statistik som inte stämmer in med scenariot är svår att hitta i flödet. Bonnier (liksom övrig svensk press) har fått förnyade stödpengar under ‘Coronaförevändning’, utöver det vanliga presstödet, distributionsstöd och stöd för satsningar som ‘DN Fakta’ liksom på ‘DN Ifrågasätt’, som f ö har, tydligen på livstid, avstängt undertecknad från att kommentera DN:s och DI:s artiklar – något svar på mina överklaganden har jag inte fått. Sverige är en korporativ struktur, där SAP med alla sina mängder av systerorganisationer, infiltrerade officiella myndighetsorgan och formella NGO:s stöttade med statliga pengar, är spindeln i nätet. Det vi ofta kallar den djupa staten verkar på alla plan. Om detta kan ni f ö få veta mer i Jeff Ahls föreläsning tis 7/7 18.00-21.00 för Education4Future.

Sverige – minst lika korporativistiskt som Mussolinis Italien

Doldisen Bjereld – SAP:s grå eminens?

Obs: därmed inte sagt att Löfven är den mest tongivande figuren. Det mesta tyder tvärtom på att han är närmast en statist. En av dem som sufflerar honom är Ulf Bjereld, ordförande i Tro och Solidaritet, i veckan i tidningarna för att han propagerar för mer invandring, annars håller sig Bjereld oftast i bakgrunden. Att han är SAP:s grå eminens är det många som kan vittna om, men få som kan ge konkreta bevis för. Han, som inte ens är folkvald, skulle mycket väl kunna vara Sveriges mäktigaste man. Det mest synbara beviset för hans makt är förstås den fortsatta massinvandringen, med över 100.000 nytillkomna varje år, samtidigt som media rapporterar om hur mycket denna påstås ha gått ner, genom att referera till delar av den, såsom asylinvandringen.

Tro och Solidaritet, fd Broderskapsrörelsen, bestämmer allt inom Svenska Kyrkan. Det var denna gruppering som användes för ‘det smutsiga arbetet’ att på 90-talet kohandla fram ett avtal med SUM, Sveriges Unga Muslimer, med direkta kopplingar till terrororganisationen Muslimska Brödraskapet: muslimerna skulle få inflytande, SAP deras röster. Att Bjereld vill ha fler muslimska invandrare hit kan ses som en direkt avtalskonsekvens.
Ulf Bjereld är en av SAP:s absolut mest inflytelserika personer. Han sitter inte ens i riksdagen.

Nya skatter för småföretagen och höjd fastighetsskatt ska betala för paketen

En annan viktig anledning till att folk ännu inte – eller först nu – börjat ifrågasätta regeringens åtgärder, är att de enorma summorna ännu inte har drabbat någon konkret. Det är ju bara pengar ut som redovisas, inte hur dessa pengar ska tas in. När dessa åtgärder börjar ta skruv lär entusiasmen falna. I förrgår var Magdalena Andersson ute och talade om höjda kapitalskatter, idag är Finanspolitiska rådet ute och fiskar när det gäller fastighetsskatten. Det gäller att hinna före innan taxeringsvärdena går ner. När sedan skatterna höjs, så kommer prisfallen på bomarknaden slå till med full kraft – politikerna utgår nämligen från vad som är politiskt möjligt, inte vad som är ekonomiskt möjligt, och man brukar, alltid med samma totala brist på fingertoppskänsla se till att öka cyklernas toppar och bottnar istället för tvärtom, en rejäl fastighetsskatt som ökar statens intäkter med 30 mdr eller mer skulle dock bara hjälpa att finansiera en några få procent av alla nya stödpaket, så frågan är vart man ska ta resten. Det kommer bli spännande, eftersom Andersson säger att man inte kommer ‘kompromissa med välfärden’ – vilket i klartext betyder mer pengar till kommunerna – och alla snällanställda invandrare.

Ett försiktigt försök att puffa för höjda fastighetsskatter.
Det är ‘de gynnade’ småföretagarna finansministern (S) vill åt enligt artikeln.

Välfärden kommer ändå inte kunna räddas, det ser vi redan nu; en äldrevård i spillror, som inte är obligatorisk och därför byggs om till flyktingbostäder i allt högre utsträckning trots att allt större kullar är på väg in i pensionsåldern; en polis som tvingas prioritera mellan våldtäkt och bomber och skjutningar; en skola som måste fuska för att klara sig hjälpligt igenom Pisatesterna. Förlängda operationsköer efter Corona kommer inte hjälpa. Eftersom höjda skatter inte kommer kunna betala för alla nya kostnader och eftersom Sverige är ett av världens mest högbelånade länder, så är det till syvende och sist välfärden som kommer ryka.

Nej, sossarnas fantastiska förmåga att dupera svenska folket kommer till slut inte att kunna besegra sanningen. Än mer missnöje kommer vi se när det visar sig att pengaregnet inte räcker till. Inte bara för att verkningsgraden är genomusel, utan för att lagningen sker där den inte gör nytta – hålet vi måste stoppa är för stort och sitter långt under relingen. Där man nu hivar alla pengarna är de i längden närmast verkningslösa.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640

Publicerad 6 kommentarer

SAP visar sitt rätta ansikte: kommuner och bidragstagare ska få mer: småföretagarna ska betala.

TIll att börja med en korrigering: när ‘statsskulden dragit iväg från 35% till 45% så har man haft utgifter på totalt 500 mdr, inte 250 mdr, som det står i DI:s ingress. Det är ‘välfärden’ som ska få mer pengar. Och ‘gröna investeringar i tåg’. Gärna ända in i 2022. Det är nämligen ett valår. Men välfärden har inte förlorat pengar på Corona. Den riskerar inte konkurs – bara om de som betalar för den gör det. Och det är inte minst småföretagen som gör det. Företag Andersson nu vill beskatta ännu mer.

Att regeringens politik gynnat aktiemarknaden har naturligtvis inte gått någon förbi. Magdalena Andersson har låtit detta ske och verka ut ordentligt så att hon sedan skulle kunna släppa loss vänsterretoriken, och hoppas på att få folket med sig, se DI. Det är kapitalskatterna som ska upp, säger hon, och när hon sedan specificerar sig är det de s k 3:12-reglerna hon egentligen syftar på, d v s den del av vinsten i småföretag som kan tas ut till något lägre skatt än som lön. Det vore minst sagt olyckligt.

Det är för det första så att det alltså finns ett tak på sådana uttag. För det andra är skatten i praktiken ändå över 40%, och detta trots att den då inte är pensionsgrundande. Svenska företagare är bland de hårdast beskattade i världen, med den sammantagna effekten av moms, bolagsskatt och utdelningsskatt så får man inte ens behålla hälften av vinsten. För det tredje så är motivet för ‘skattebefrielsen’ avseende sådant uttag knappast att regeringen älskar företagare mer än andra, utan tvärtom att företagare redan får stå risker för sina anställda och för sig själv, som gör dem särskilt utsatta när de blir sjuka och/eller satta i pension.

Det är kommunerna (deras anställda) som ska gynnas

Andersson tänker sig nu istället att pengar måste föras över till kommunerna. Det är där man slukar sådana. Men det beror ju inte på Corona! Tvärtom så är kommunerna som bekant ingen vinstdrivande verksamhet, och den pågående karantänen har bara minskat utnyttjandet av kommunala tjänster. Varför kommunerna behöver mer pengar är istället helt kopplat till en havererad invandringspolitik. Endast 3 av 10 när ens långsiktigt upp till minimilönenivån 20.000:-/månad. Detta räcker inte för att betala skatt nog till den välfärd offentligheten ställer upp med, bara till att livnära sig själv, utan familj, under sina yrkesverksamma år, och under förutsättning att man inte råkar ut för sjukdom eller olycksfall. Övriga klarar inte ens det.

En majoritet av dessa endast hjälpligt och momentant självförsörjda, är dessutom snällanställda inom sagda kommuner och bidrar inte verksamt till att göra verklig nytta. Det är sådan ‘terapi’ som Andersson nu vill att vi ska betala mer skatt för att den ska kunna fortsätta. Knappast ett bra recept för att samhället ska kunna nå tillbaka till den nivå vi befann oss på före Corona. S vet innerst inne att höjda skatter är ett dåligt recept, närmast oavsett vad man vill. Eftersom Sverige tillhör topp-tre bland länderna med högst skattetryck har vi helt enkelt ingen töjmån alls: höjda skatter leder till minskat arbete och emigration av våra mest framgångsrika och bidragande medborgare. Höjd skatt på småföretagare är nog den mest kontraproduktiva skatten av dem alla.

… och så regimstöttande Mp:s favorit-lekstugeprojekt förstås: höghastighetsbanan

Att sedan lägga pengar på utopistiska mp-projekt, som höghastighetsbanor och andra ‘klimatprojekt’, samt att till varje pris hålla upp sysselsättningen inom offentlig sektor, är lika korkat som att betala överersättningar för de ‘korttidspermitterade’. Det är ju denna offentliga sektor som alla våra skatter går till. När det privata näringslivet drabbas av efterfrågatapp på ca 30% så är det rimligt att utgå ifrån att deras betalningsförmåga kommer ligga på den nivån under en lång tid. Det vi alltså kommer behöva göra är att anpassa välfärden i förhållande till detta, rätta munnen efter matsäcken, och göra vad vi kan för att förbättra möjligheten för företagen, inte kommunerna, att återta förlorad försäljning och vinst. Först därefter kan kommunerna få sitt. Andersson vill göra tvärtom… ett bra recept för att göra katastrofen ännu värre.

Observera att hon antagligen inbillar sig att detta är gammal god keynesiansk överbryggningspolitik. Men dels är detta inte särskilt rekommendabelt när skatterna i högkonjunktur är så höga. Bättre vore egentligen att sänka dem, och på så vis ‘kickstarta’ ekonomin. Dels är det förstås viktigt att projekten verkligen är samhällsekonomiskt lönsamma. Det vet vi redan att flyktinginvandringen inte är. Klimatcirkusen inte heller – och höghastighetsbanorna är det bara till en mycket lägre kostnad.

Ändå är dessa feltänk inte de värsta. Det kommer vi till nu:

Rädda euron, rädda länder med lägre pensionsålder, lägre skatt och lägre total belåning. Varför i hela friden då?

Igår, midsommarafton har man på toppnivå i EU en diskussion om hur medlemsstaterna ska garantera lån och bidrag till södra Europas sämst konsoliderade ekonomier, främst Italien, Spanien och Frankrike. Det handlar om 750 mdr euro, dvs över 8 bn SEK. Detta i grunden för att rädda en valutaunion vi har all anledning att hålla oss fortsatt utanför. Det handlar också om att rädda nationer som fortfarande har egna möjligheter att ta ansvar för sin ekonomi. Spanien har nästan 10 procentenheter lägre skatt i snitt än Sverige, och även Italien ligger lägre. Frankrike ligger formellt någon procentenhet högre, men svensk BNP är så uppblåst av den icke-produktiva flyktingekonomin, att den egentligen borde räknas ned ca 20%, vilket skulle göra att vi får en belåningsgrad långt över även Frankrikes (som dock, i likhet med de flesta EU-västländer borde justeras på samma sätt, om än ej lika mycket), justerat på detta vis är vårt skattetryck högst i världen, 56%.

Om Sveriges BNP räknas om så att den exkluderar den helt improduktiva bidragsflyktingekonomin, så är vårt skattetryck klart högst i världen, 56%, inte 44%. källa: Ekonomifakta

Sverige har inte bara högst skatt, utan även högst belåning

Den andra möjligheten att rädda ekonomin, åtminstone kortsiktigt, är förstås att öka belåningen, just så som nu planeras. En usel lösning som skjuter problemen på framtiden och intecknar framtida generationers ekonomiska frihet. Varför ska då Sverige (och nästa generation svenskar) tvingas ta ett solidariskt ansvar för att somliga länder överkonsumerat? DI:s ledare vill försöka hävda att det beror på en ‘unik’ situation, och hänvisar till Corona. Men Corona är inte boven här, det handlar om tidigare begångna försyndelser som med Corona förvärrats än mer. De här länderna har brottats med tilltagande skuldsättning under två decennier, men sättet som detta skett på är att det är respektive lands statsskuld som ökat; man har inte lyckats skjuta över skulden på privata medborgare och företag. såsom skett i Sverige. I Spanien har den privata belåningen tvärtom minskat kraftigt sedan 2007. Den totala belåningen ställd i relation till ländernas BNP är lägre i både Italien och Spanien, och som påpekat ovan – skulle vi justera för flyktingekonomin så är Sveriges även högre än Frankrikes, vi går från redan chockerande höga 293% till 366%, tvåa i världen.

Sverige har efter Japan världens högsta totala belåning i förhållande till BNP, när flyktingekonomin exkluderas. Och även när den ingår, så ligger vi extremt illa till; inom EU är endast Frankrike, Belgien och Holland värre. Källa: BIS.

Sverige har slutligen även högst pensionsålder

Bristen på andra finansieringsmöjligheter (höjda skatter, nya lån) förklarar naturligtvis det svenska behovet att ‘reformera’ pensionssystemet. Med reservation för att siffrorna är något gamla, från 2012, men med större tilltro i dessa samtidigt, eftersom de kommer från ett SCB som så sent i tiden fortfarande rapporterade hyggligt korrekt, så hade de tre länderna vi nu uppmanas vara ‘solidariska’ med, allesammans betydligt lägre pensionsålder: Italien ca 58 år, Frankrike ca 60 och Spanien ca 62. Redan innan pensionsreformen hade Sverige den högsta faktiska pensionsåldern av alla unionens medlemsländer, 64 år; och EU-snittet var 2016 bara 59 år. I Frankrike har man länge umgåtts med planer på höjd pensionsålder, men varje gång man försökt så har befolkningen protesterat. Kanske något för svenskarna att ta efter? Den senaste reformen innebar i själva verket en smygsänkning av tiden som pensionär, alternativt sänkning av pensionerna under denna tid, som kan skattas till ca 20%. Fullständigt omotiverat som det tycks, efter 7 års högkonjunktur.

Situationen 2020 är för alla EU-länder något skärpt, men ingenstans som i Sverige, som leder ligan redan före pensionsreformen. Källa: SCB.

Kan någon förklara för mig varför det svenska folket ska vara solidariska med tre länder som beskattas mindre, har drabbats av lägre skuldsättning, samt går i pension tidigare? Låt gärna frågan gå vidare till Magdalena Andersson.

Klimatpatriotism? Björn Wiman försöker bara stjäla ännu en tugga av svenskarnas lojalitet.

Flaggviftar-Löfven har haft stor framgång i opinionen att stå framför svenska flaggor och leka landsfader. Där visste spinndoktorerna vad de gjorde. Naturligtvis är det inte nationalism de ägnar sig åt eller vill ha. De vill omformulera dess betydelse och lura även dem som faktiskt ser sig nationalister att tro att man konverterat. Tro dem inte! SAP och vänstern målar gärna upp en kuliss, men i övrigt sträcker de sig aldrig längre än till ord, ord de sedan i handling visar saknar all anledning att lita på. Björn Wiman driver en av DN:s värsta vänsteragendor avseende krimatpolitiken, och nu försöker även han göra reptricket med nationalismen till sin: klimatpatriotism.

Med Coronanationalism kan Wiman bara syfta på Löfvens och FHM:s blågula bakgrund för att vädja till nationell samling. Att nu få alla med även på klimatgalenskapen är förstås ännu ett försök att dupera de sanna nationalisterna och urvattna begreppet, ja i praktiken göra det helt meningslöst.

Jag utesluter inte att Wiman lyckas. Inte heller Magdalena Andersson. De åtgärder man vill genomföra är då illa nog. Att man med semantik och retorik på köpet kommer skapa förvirring kring begreppet nationalism är på sikt möjligen än värre. Att tvinga Sverige in i ett garantiprogram för att förse andra länder med nya lån är inte bara orättfärdigt. Det är ett mycket viktigt principiellt steg in i en starkare federation, motsatsen till nationalism. I praktiken kommer vi naturligtvis att tvingas betala minst vår del av skulden, i fall vi kommer på tanken att söka utträde ur unionen. Det är också ännu ett steg in i ett valutasamarbete som vi i demokratiska val sagt att vi inte vill vara med i. Den som sedan inbillar sig att denna ‘garantiavgift’ är så unik som DI:s ledare vill låta oss tro, är mer än naiv. Det starka motståndet mot EU:s beskattningsrätt kommer härmed att brytas av en ny princip. Detta kommer utnyttjas av EU-politruker på alla nivåer för att hitta nya argument att fortsätta beskatta oss. Med en sådan rätt som kommer Sveriges praktiska möjligheter att gå ur i praktiken vara minimala.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56-40

Publicerad 15 kommentarer

Börsens märkliga rekyler. Medvetna ‘shakedowns’ av småspararnas slantar.

Det mest (enda)insiktsfulla i Wendels artikel är läsarkommentarerna.

Nu går börserna ner igen. Sju procent ned både här hemma och på New Yorkbörsen efter en svag vecka och hela juniuppgången är borta. Vadan detta? Var inte allt helt enkelt toppentoppen nyss? Jo, man har plötsligt bestämt sig för att bli väldigt oroliga för en andra våg av Corona. Samtidigt skriver DI om alla ‘positiva saker’ med denna nya nedgång; att man skulle ha börjat övergå till en mer nykter betraktelse av konsekvenserna av en ‘mer normal’ konjunkturnedgång, sådär 3-4%. Det är nästan komiskt att läsa hur man famlar efter rationella orsaker till börsens upp- och nedgångar, när det så uppenbart inte alls handlar om rationalitet. För hur ska vi kunna vara rationella i en irrationell ekonomi?

Börshandlarnas goda tips: köp mer risk!

Enligt Swedbanks aktiechef Fredrik Warg, så har konjunkturen redan vänt och därför är det logiskt att man nu måste börja köpa fastighetsaktier, enligt honom kommer ränteuppgången för dessa vara liten, värdefallen är bevisat små eller inga, att döma av affärer gjorda under våren (ja, det är SBB han tänker på) och långa hyreskontrakt kommer bli en ‘krockkudde’ som stoppar avkontoriseringen och nya beteendemönster. Martin Guru, förlåt Guri, på Kepler Cheuvreux, är lika optimistisk, Corona bleknar snart i minne, nya mer positiva makrodata är på väg in som får alla att blicka bortanför 2020, en rörelse i marknaden mot att ta alltmer risk går inte att stoppa; tvärtom är de ‘säkra’ bolagen nu övervärderade och ska bytas ut mot de mer ‘oälskade’ aktierna. Läs: bygg- och fastighetssektorn. Helt enkelt för att de är lågt värderade, fortfarande 20% lägre än vid årsskiftet.

‘Proffsen’ säljer sig själva för att få med spararna i nya riskabla rekyler. Genom att gå all-in så kan de starta självgående rörelser som även pessimisterna tvingas att följa med i.

I. Den irrationella marknaden

I en insiktsfull läsarkommentar får vi en förklaring till varför Warg och Guru, förlåt Guri, kan ha rätt, fastän de har så bedrövligt självklart fel: när en mycket stark uppåtgående rörelse fortsätter tillräckligt länge, så har ingen på marknaden råd att hålla emot. Inte heller de som anser den vara uppåt väggarna galen rent fundamentalt. Därmed blir uppgången självdrivande. Då är det alltså inte längre eller främst de glade amatörernas FOMO, Fear Of Missing Out, när det går upp, som förklarar de massiva rörelserna, utan en komplex röra av algoritmer och placeringsbestämmelser i aktiefonder och blandfonder, som kräver att man viktar om för att hänga med index.

Fastigheter – riskerna är reella

När räntan är så låg som nu, så innebär 100 eller 200 punkter en stor förändring relativt situationen man haft. Och när obligationsmarknaden surnat så kommer man bli tvungen att betala mer än så. Hyreskontrakt på den svenska marknaden är sällan långa, det betyder att åtminstone 20% omsätts, avslutas eller omförhandlas varje år. Även långa kontrakt förhandlas om i förtid, när hyresgästen vill dra ner ytorna. Hyresvärdarna är ofta tvungna, för att inte hyresgästen ska gå i konkurs eller flytta. Färre kontorsytor kommer behövas både pga konkurser, ändrade beteendemönster och sämre konjunktur. Färre butiksytor av samma skäl. De affärer som gjordes var med noggrant utvalda fastigheter i portföljer efter köparnas preferenser, cherrypicking; säljarna hade mycket goda skäl att försöka få en hög prisnivå bekräftad. Att börshandlarna flummar bort dessa solklara problem, som aktiechef på en storbank visar total brist på kompetens eller verklighetsförankring. Eller så gör man bara vad man kan för att dupera spararna. Fastighetsbranschen är en krutdurk just nu, tro inget annat.

Självgående kursrörelser driver upp priserna utan ett spår av fundamenta

Och alltihopa har alltså kickstartats av den överlikviditet som centralbankerna försett ‘företagen’ med; pengar som i brist på goda reala investeringar och projekt som ger reda jobb istället är ute och snurrar på de finansiella marknaderna, och som inte hittar någon annanstans att ta vägen, TINA, There Is No Alternative. Gissa om det med sådana negativa motivationsfaktorer som grund, blir en tjurrusning åt andra hållet, när pengarna tar slut. Hålet i botten på kistan har nämligen inte lagats, de strukturella problemen kvarstår och har blivit förvärrade, samtidigt som resurserna att ta hand om problemen har gått åt för att göda en fullkomligt galen frenzy på börsen.

BNP = allt man har råd att hitta på, bra som dåligt, inklusive flyktingimport

DI konstaterar i backspegeln att börsen alltså inte tog hänsyn till de extremt pessimistiska BNP-prognoser som kom under maj. Och som nu ‘av fler och fler påstås ha varit alltför negativa’. Det man inte förklarar för någon är att BNP omfattar alla ekonomiska aktiviteter i ekonomin. T ex utbildningsstöd till invandrare som inte över huvud taget är bildningsbara. Tolkar för att samma invandrare inte vill lära sig språket, advokater åt somliga av dessa invandrare som inte vill anpassa sig efter svensk lag, flyktingbostadsbyggande och hyror för dito, till mer invandrare av samma sort. Liksom förstås sådana bidrag som ges till dessa invandrare för att de ska få råd till mat, kläder och mobiltelefoner. Allt utom svartarbete och knarkförsäljning räknas in. D v s vår BNP kan kortsiktigt höjas av i längden helt improduktiva investeringar, som inte ger något alls efter att den sista bidragskronan lagts och fallit ner i springan.

Vad stödpaketen gått till – att ge en formellt bra BNP-siffra

Verkningsgraden må vara låg, men BNP påverkas ju ändå krona för krona, kanske t o m dubbelt upp.

Vad mer: även sådana bidrag till paket för ‘omställning’, korttidspermitteringars löner och pengar som i slutändan bara bidrar till börshandlarnas löner och bonusar – även dessa pengar räknas som BNP-höjande. Dvs verkningsgraden i de hårda paket marknaderna har tagit emot må vara hur usel som helst; det är ändå ingenting vi kommer få klarhet i förrän senare: för kvartalet som varit så har stödpengarna däremot tjänat sitt syfte alldeles utmärkt och i bästa fall dubbelräknats in i BNP-siffrorna, först som ‘investeringsstöd’ och statlig utgift, sedan som de subventionerade företagens hyresutbetalningar.

Det här är den kanske allra viktigaste effekten av stödpaketen, nämligen att påverka människors förtroende för att åtgärderna faktiskt fungerar. Men det är en ren synvilla som skapats och som ger marknaderna ett ‘fundamentalt’ felaktigt stöd för sin optimism. Nåde den nationalekonom som avslöjar sanningen; det skulle väl kanske t o m kunna ge fängelse för ‘opatriotiskt handlande mot myndighet’, som nyligen under Corona-karantänen klubbad lag stipulerar.

Riksbankens nya prognos: ren S-propaganda

Beställningsarbete från regeringen? Förresten, stryk frågetecknet.

Riksbanken vill nu puffa för att Sverige ska klara sig bättre än andra länder, något som skulle höja prognosen på sikt. Det är en teori som låter som blåkopia av de partistrategidokument som spinndoktorerna (s) på Sveavägen 68 har kokat ihop. Dessa har ju haft god framgång i opinionen bland allmänheten, men att riksbankens analytiker har köpt dem med hull och hår känns absurt. Den rangliga ‘prognosen’ grundar sig 1. på att vi stängt ner mindre, 2. hårdast drabbade sektorer är jämförelsevis små i Sverige, samt 3. låg statsskuld som ger större möjlighet till stöd. Mot detta kan enkelt ställas följande tunga motargument: 1. vår nedstängning ser av allt att döma ut att bli längre än alla andras, 2. Vi har ännu inte nått till den bransch som är större i Sverige än i de flesta andra länder: bygg- och fastighetsbranschen, 3. Den låga statsskulden matschas mer än väl av ett betydligt hårdare belånat näringsliv än annorstädes, här sticker Sverige ut på ett helt unikt sätt.

Överbelånade hushåll – men det svenska näringslivet är värst

Totalt är konsumtionslånen uppe i en kvarts mdr nu, dvs nästan 5% av BNP.

Sanningen är att det finns färre än en handfull länder vars totala belåning är högre (jämfört med BNP) än Sveriges är. Riksbanken är bekymrade över hushållen, vilka också sticker ut, 17% högre belåning vid årsskiftet än amerikanska hushåll t ex (källa Bank of International Settlements, BIS, ‘centralbankernas centralbank’), och med en kraftigt växande andel konsumtionslån, nu uppe i hela 5% av BNP, med de allra sämsta låntagarna, de som nu i stor utsträckning förlorar sina (lågavlönade vikariat/säsongs-) jobb först. Men näringslivet är värst, med en belåning som bara stiger och stiger och som nu är 124% högre än USA:s (källa BIS). Hur kommer det sig att Riksbanken inte bryr sig om det mer? Ja, hur kommer det sig att siffrorna, från BIS, en högst trovärdig källa, inte ens är korrekt refererade i DI? Det här verkar vara nästan lika ‘okänt’ och icke-debatterat i svensk ekonomisk debatt som invandrarbubblan.

Företagsobligationer: bäddar för överbelåning utan kompetent kreditbedömning

Det värsta med näringslivets skuldsättning är att den också till allt större del består av företagsobligationer och -certifikat, som man prackat på ett småspararkollektiv med låg eller ingen kreditvärderingskompetens. Bankerna har samtidigt försämrat sin kreditportfölj, eftersom de tappat sina allra bästa kunders bäst garanterade projektrisker; här kan man nämligen inte konkurrera med priset. I andra änden, där skräpobligationerna tar marknad, vill bankerna inte vara, men har sannolikt pressats dit ändå, eftersom det kostat dem pengar att hålla likviditet med negativ ränta overnight på riksgäldens konto.

Starka krafter ligger bakom friandet av Batljan på mindre än en vecka. Normalt är handläggningstiden över 200 dagar. Om SBB kommer klara krisen eller inte är dock fortfarande en öppen fråga. Se krönika 10/5

Företagsobligationerna är ett segment som vuxit enormt sedan 2008. Totalt uppgår det till 1,3 biljoner kronor, 27% av BNP, och ökningen är därmed 900 mdr sedan den senaste finanskrisen. Hälften är rejtat i den sämsta klassen, BBB, just ovanför skräpobligationerna, och det finns goda skäl att utgå ifrån att företag och emittenter ‘tjatat’ sig till en sådan klassning, trots att man inte borde fått någon rejting alls. Men även de formella skräppapper som inte rejtats alls har ökat till en fjärdedel av marknaden. De saknar allts en extern kreditvärdering, men köps ändå av privata sparare (eller deras förvaltare) med löptider upp till tio år, med säljargumentet att de ger en stabil avkastning (5-7%) och lägre risk än aktier. Det sistnämnda är med Finansinspektionens goda minne, vilket möjliggör placering i alla möjliga portföljer, även de som spararna själva bestämt ska vara ‘låg risk’ i. Problemet är att när krisen slår till så blir dessa papper helt osäljbara – såvida man inte kan hoppas på att Riksgälden bestämmer sig för att köpa även sådana.

Flockpsykologin skapar navelskådande branschtotem som ingen kan röra

I artikeln om den sympatiskt pessimistiske ränteanalytikern Sean George gör SvD, kanske omedvetet en intressant iakttagelse, som något av en självklarhet nämns i förbigående att ränteanalytiker ofta är just pessimister. Det säger sig självt att man knappast måste vara pessimist för att bli just ränteanalytiker, men att det finns en konsensus bland sådana som i median skiljer sig (negativt) från hur aktieanalytiker ser på världen, det är en allmänt känd och accepterad sanning – i alla fall på Svenska Dagbladet och av Sean själv. Implikationen av detta är att ingen inom branschen kan agera på ett sätt som avviker alltför mycket från branschmedianen. Handlarnas tro är ju i sig själva styrande för priserna.

Aktiehandlare är män. Ovanligt optimistiska (och därför riskbenägna) män.

Aktiehandlare är mestadels män. Män är mestadels mer riskvilliga och optimistiska än kvinnor. Aktiehandlande män är det ännu mer och börsproffsen är mest riskvilliga av alla. Man ‘bettar’, satsar och chansar hejvilt. Att man oftare får rätt än inte beror på att ens kolleger gör likadant. Och även aktieanalytikerna är alltså mer optimistiska än sina kolleger, ränteanalytikerna. Även de är flockdjur, och samlar ihop sig när det ser riskfyllt och svårbedömt ut; aldrig är optimister och pessimister inom skrået så överens som just då, trots att det borde vara tvärtom, naturligtvis. Och de tittar i backspegeln. Det kan du själv konstatera om du studerar den grafik som DI tagit fram och som jag återger en del av nedan. Staplarna med de tunna röda trendpilarna överst visar hu börsen verkligen har gått, medan analytikerhopen, oavsett grad av optimism, närmast konstant rört sig åt det motsatta hållet. Det är ett svidande underbetyg åt branschen, men med detta i minne skulle faktiskt kunna utnyttja analytikernas prognoser för att göra exakt tvärtom.

Trendlinjen i analytikernas, de optimistiska såväl som de pessimistiska, syn på börsutvecklingen går på tvärs mot den faktiska. Källa: DI (egen analys).

Och konsensus just nu ser ut att vara att det ska gå upp. Just medan jag skriver detta trumpetar UBS t o m ut att ‘recessionen är över’! I det euforiska gäng som utbrister detta lever man i en bubbla som skapats av de exempellösa vinster som börshandlarna gjort under våren. De miljontals arbetslösa och många konkursade småföretagarna som inte fått del av guldregnet har troligen en annan åsikt. Liksom de sparare som blivit av med sina privata sparpengar, och som snart kommer upptäcka att de av staten sparade pensionspengarna inte heller är intakta. När tillgångsvärdena drar iväg är det nämligen bara delvis möjligt för de breda sparformerna att hålla jämna steg. Och detta är det optimistiska scenariot: nämligen att sittande regeringar och centralbanker världen över lyckas i sin satsning. Om inte, så kommer inte mycket vara värt någonting. Och det är ett scenario som vi måste inse kommer på bordet, om inte nu genast, så inom kort. Det står och balanserar: antingen blir det depression trots att man gått all-in. Eller så blir det en tillgångsinflation som inte liknar något vad vi sett hittills. Det sistnämnda är mycket tänkbart en katalysator för hyperinflation och total brist på förtroende för allt vad våra myndigheter säger och gör. Kaos, med andra ord.

II. Ett alldeles specifikt svenskt problem: invandringsbubblan.

Vi som läser nätmedia är ganska väl informerade om hur det står till i ‘invandringsbranschen’. Det är inte politiskt korrekta medelsvenssons, även om de inbillar sig det. Men hur är det med vassa börsmäklare och pålästa investerare? Inte kan man väl som förmögenhetsrådgivare vara omedveten om hur verkligheten ser ut på denna helt avgörande punkt? Det skulle ju vara oerhört riskfyllt och rent av utgöra försummelse i tjänsten, kan man tycka. Men det är faktiskt just så illa det ligger till. Man har inte tagit till sig den här informationen. Politiskt korrekta investerare är nämligen inte alltid så glada åt att få klart för sig att man gör sådana analyser. Dessutom ligger det långt bort i tiden. Fler kvartal än ett i alla fall.

Nej. Detta är inte diskonterat på börsen. Man har inte ens noterat problemets dignitet. Få börshandlare läser nämligen nätmedia. Tidigare krönika.

En parallell från krisen 1990-93

Många tror att börsen är något av ofelbar. Särskilt civilekonomer, som fått lära sig i skolan att börskurserna är summan av all tillgänglig information. Men en hel bransch kan faktiskt välja att inte ta den till sig. Detta är en ganska fascinerande insikt. Jag anställdes försommaren 1991 på ett fastighetsbolag med aggressiva planer att förvärva fastigheter i Tyskland. När jag tillträdde efter sommaren hade krisen hunnit ikapp och vi fick kämpa för vår överlevnad. Ingen hade förrän då, ett år efter att krisen startade, förstått att den skulle sprida sig till fastighetssektorn. Trots att det är vad stora kriser alltid gör. Fastigheter är nämligen derivat av den ekonomi som bedrivs i dem, och belåningsgrader som anses acceptabla ger en högre multipel av kassaflödet än i någon annan verksamhet. Helt rimligt – för flödena är ju stabila. Utom när krisen slår till ordentligt; då är det här de största kreditförlusterna ofta görs.

Den krisande fastighetsbranschen 1991 började långsamt återhämta sig och 1993 var vändningen tydlig. Men tidningarna vägrade skriva något positivt, man hade bränt sig på fastigheter och skrivit alltför optimistiskt, alltför godtroget en bra bit in på 1991. Media gillar ju också svarta säljande rubriker i dur eller moll, hellre än sans och balans. Men till detta vill jag lägga att kontakten närmast var bruten – fastighetsfolk hade blivit parias. Mitt bolag börsnoterades 1995, till en alldeles för låg kurs – p g a medias ointresse – och vi blev uppköpta kort därefter. Då var krisen över, det visste hela branschen. Men bankerna höll inte med. Det tog åtminstone tre år till innan man på allvar började konkurrera om att få låna ut igen till kommersiella fastigheter. Jag vet, eftersom jag då jobbade på SEB.

Varje bransch har sina käpphästar och utan att följa dem är man inte med i matchen; om din kalkyl ger ett lägre pris så spelar det ingen roll om den är rätt, då blir det ingen affär. Och bankerna drivs av samma logik: alltför stor försiktighet i en högkonjunktur betyder att man inte få låna ut de pengar som bränner hål i fickorna, när all överskottslikviditet ger negativ ränta. Annat ljud i skällan blir det förstås när konjunkturen vänder – men det är då det.

På savannen funkar det.

Hur kommer sig detta? Är det rationellt? Nej, varken för helheten eller individen. Inte på börsen eller i banken, men kanske på savannen. Den som håller noga koll på ledargnun springer åt rätt håll och riskerar inte att skiljas från flocken. I experiment med apor har man visat hur nya upptäckter, beteenden och smarta sätt att komma åt föda imiteras av andra apor och blir till kollektiv kunskap – men bara om ‘uppfinnaren’ har hög status. De utstötta och lågrankade bryr sig ingen om vad de hittar på. Även vi är flockdjur och bara denna primitiva reptilhjärnefuktion kan på ett rimligt vis förklara varför information som i en bransch igenkänns som självklar logik och evidensbaserad fundamenta, medan man i en annan är helt resistent emot den. Det är flockinstinkten som hindrar informationen från att nå fram. Den faller platt på hälleberget, eftersom man redan har sin uppfattning klar inom gruppen. Vi klarar inte att bryta flockens konsensus så länge vi är i den, men byter vi bransch är vi snabbt förmögna att ändra åsikt – till vad som anses vara comme-il-faut i den branschen.

Räkna med att börsen känner till den officiella versionen, som bäst. Men bryr sig föga.

Därför är det heller ingen som förutser indirekta effekter av invandringen, bara de direkta bryr man sig om. D v s krav på mer investeringar i bostäder, mer efterfrågan på skola, vård, omsorg, tolkar, rättshjälp. Liksom på mat, kläder, narkotika och vapen (allt utom de två sistnämnda kategorierna höjer vår BNP – tillfälligt). Respektive bransch, börsnoterad eller inte, legal eller inte, ser affärsmöjligheterna och kulorna rinner ju in, därför har invandringsbranschen varit ett svenskt eldorado. Notan är man ointresserad av, den är inte med i ekvationen, troligen räknar man med att någon annan, såsom hittills skett, kommer få plocka upp den, utan konsekvenser alls för sig själv.

invandrarna ökar med över 100.000 varje år. Vi har sedan 2014 fått ett nytt Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Örebro, Jönköping, Linköping och Norrköping. Utslaget på befolkningen som helhet talar vi om att 1 av 3 har utländsk bakgrund (givet att varannan med en utländsk förälder räknas dit). I segmentet män mellan 15-44 år så utgör man över 40% av invånarantalet i snart sagt alla våra större städer. Det här är inte bra av flera skäl, inte minst att de för oss oerhört viktiga svenska värderingarna är på väg att spädas ut, urholkas, missförstås och snart upplösas helt. Men det ska vi just nu lämna därhän, för att istället tala om den mer omedelbara ekonomiska effekten.

2000-talets invandring är inte ett stort problem, utan ett olösligt sådant.

I de grupper som kommit hit på 90-talet kan man nu mäta hur de bidragit över en livstid. För medianen är inte resultatet särskilt dystert. Det är fullkomligt katastrofalt. Bara en på tio har en minimiutkomst under sina första sex år i landet, och bara tre av tio får det i genomsnitt, under de följande åren. Sen går man i pension. (Källa HFI, se krönika 19-12-04). Det värsta av allt med detta är att 2010-talets invandrare kommer ha det ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden. Inte minst för att även viljan saknas bland många, inte minst de som hamnar i de nu väl utvecklade parallellsamhällen, som fortfarande bara var i sin linda på 90-talet. Som jag sedan tar upp i en krönika 15/5 där Entreprenörskapsforum bekräftar siffrorna (första MSM-artikel– i SvD – drunknade i Coronarapporteringen), så ingår de ‘snällanställda på kommunerna i den lilla minoriteten som faktiskt har fått ett minimilönebetalt arbete. Dessa kommer en framtida lågkonjunktur obönhörligen inte ha råd med.

Vi behöver en utvandringspolitik. Och den blir dyr.

Vad annan forskning samtidigt visar är att Sverige har misslyckats så kapitalt med integrationen (assimilering försöker man sig inte ens på) att andra generationen inte förefaller lyckas bättre än den första. Detta kan vi se bl a på en (ännu större) överrepresentation i brottslighet på den enorma ökningen av antalet särskoleelever och på de enorma och allt större kullar med analfabeter och icke-godkända som lämnar grundskolan varje år. Vi behöver inte en ny invandringspolitik utan en utvandringspolitik. Nu. Och även med en sådan, så inser ju alla att detta kommer vara ett svårt problem att lösa, både finansiellt och socialt. Hur kan vi inbilla oss att det inte ska få enorma konsekvenser också på ekonomin?

Aktiemarknaden diskonterar inga katastrofer – någonsin – förrän de väl inträffar

Man vill gärna tro att de är invigda i liknande med konspirationsteoretikernas avancerade komplotter, och att de glada kursuppgångarna på börsen är väl förankrade i visdomar som går ut på att det för börsföretagen på det stora hela bara gynnas av inflödet av outbildad arbetskraft, som sänker minimilöner och som på något vis kan dra nytta av den sönderfallande rättsstaten. Men det är, vill jag sätta ned foten och hävda, grundlösa överskattningar av deras kompetens och framsynthet. Börsmäklare har aldrig någonsin diskonterat katastrofer, trots att vi vet att sådana inträffar med mer eller mindre jämna mellanrum. Även sådana som vi nästan kan vara helt säkra på, som pandemier och utbudschocker, så kommer de alltid som en total överraskning för aktiehandeln och det är först när de inträffar som de får genomslag.

Analytikerna silar mygg och sväljer kameler

De framtida kassaflöden som analytikerna använder i sina kalkyler är oerhört avancerade på mikronivån, men det är ingen som justerar sina inflationsantaganden efter det första året eller två. Inte heller gör man prognoser som räknar med några mer betydande ränteförändringar. Man kan hävda att det är rimligt eftersom ingen vet säkert när sådana inträffar. Ändå vet vi ju med säkerhet att det faktiskt kommer hända, förr eller senare, eftersom räntan ligger på noll och eftersom det går emot all nationalekonomisk teoretisk rimlighet: ‘New monetary theory’ är ett löjligt påhitt av dessa skygglappsförsedda, som hellre vill tro att vi kommit in i ett nytt aldrig tidigare prövat normaltillstånd. Nytt, kanske, men inget är normalt med det – vi kommer få se konsekvenser, som blir värre ju längre de dröjer. Och den kanske viktigaste orsaken att man inte lägger sig på 3% inflation och 6% ränta i kalkylen bortom de fem första åren, är att då skulle 1. man bli betraktad som galen och 2. nästan inga privatpersoner eller företag skulle klara av att betala. Än mindre kommuner.

När riskerna ökar och framtidsscenarion spretar, så borde analytikernas prognoser göra det också, kan man tycka. Istället går de samman, rädda för att sticka ut och få mer fel än alla andra. Källa: DI.

Nationalekonomerna slipper på samma sätt ansvar genom att gömma sig i flocken. Man är försiktiga och vill inte sticka ut för mycket. Man har ofta någorlunda rätt, men också ibland väldigt fel – alla på samma gång. Konjunkturanalytikerna har förstås heller aldrig försökt att räkna ut vad invandringen innebär för BNP-utvecklingen. Hur ska då börsen kunna göra det?

Men Sverige har ju en låg statsskuld, väl? Ser det inte bra ut då?

Japan utgör en särling, med extremt hög statlig belåning ända sedan 80-talet. Detta har utan tvekan varit en stor hämsko i landets utveckling och dragit ner BNP-tillväxten. Men man kan även vända på det: få andra länder skulle kunnat överleva överhuvudtaget med Japans statsskuld. Källa: BIS

Sveriges officiella statsskuld var 23% vid årsskiftet. Eftersom det kommunala självstyret är avskaffat i praktiken och alla formellt kommunala skatter slussas direkt till staten, för att sedan pytsas ut enligt regeringens godtycke, så är det självklart att de snabbt ökande kommunskulderna ska läggas till denna summa i Sverige – vilket inte är lika självklart i andra länder, särskilt inte federala delstatsekonomier som USA.

Men faktum är att inte heller när vi gör det, så når vi upp så mycket högre. Totalt för hela den offentliga sektorn så uppgick skulden till 35% vid årsskiftet och förväntas ha ökat som andel av BNP till kanske 42% efter ‘paketen’. Med det är vi fortfarande nästan bäst i klassen, och jämfört med både Italien och USA, som ligger en bra bit över 100% nu, så kan man tycka att det är löjligt att oroa sig. Sverige har en låg offentlig skuld. Och när man jämför med ‘värstingen’ Japan, så kan det tyckas som om allt måste vara frid och fröjd. Men så är det inte. Vad har vi glömt?

Skattetrycket – medan andra länder kan höja det så ligger vi på max

Skattetrycket kommer aldrig gå att höja till nivåerna kring 1980. Det vet (s)tatsmakterna. Löfvens ministär ligger så nära max den kan. Med drygt 10% över OECD-snitt 13% över Japan och nära 20% över USA, så är det uppenbart att de flesta länder har en buffert som vi saknar. Skulle USA höja skatterna med 10% enheter av BNP så är, med en kamrers sätt att räkna, deras statsskuld hanterbar nere på 60% efter fem år. Men hur ska vi själva göra, om staten ska garantera både näringsliv och hushåll? (Källa: ekonomifakta)
Bortsett från särfallet Japan så har Sverige en extremt hög total belåning (siffran exkluderar finansiella företag). Och till skillnad från andra industriländer så sticker vi ut genom att vi har ökat belåningen betydligt mer än genomsnittet, även efter 2008. Källa: BIS

Förutom att Japan är en extremt väloljad maskin i så gott som alla andra avseenden, så är jämförelsen för snäv även när vi jämför med andra länder. Dels har vi glömt i jämförelsen är dock att skattetrycket i Sverige inte kan höjas mer än marginellt, medan t ex britternas är tio procent enheter lägre och amerikanernas hela tjugo. De höga skatterna gör oss extremt konjunkturkänsliga. Staten kan inte kompensera sig för inkomstbortfall eller nya löpande utgifter med ökad skatt. I ett läge då BNP – som nu – sjunker måste man därför låna, eller minska utgifterna.

Dels har Sverige en total belåning, som är bland de högsta i världen sett i förhållande till BNP. D v s vi har också en ännu mer skev belåning, givet den låga statsskulden, som ligger högre än andra länders på den privata sektorn, hushåll, men än mer näringslivet. Är det här bra eller dåligt? Utan större tvivel: dåligt. Jämfört med länder som har lika stor belåning totalt, så har vi ju ett näringsliv som är mindre konkurrenskraftigt. Vi har också högre räntor, eftersom skulderna är fördelade på sämre kredittagare. Totalt sett har vi inte bara avsevärt större räntekostnader därmed, utan även en betydligt högre känslighet för räntesvängningar. Japan och USA har valt att ta upplåningen på staten, Sverige på individ och företag. Man kan fundera på om detta inte är en mycket medveten strategi från vår (regeringens/SAP:s) sida, eftersom den också rimmar med den sedan decennier gällande doktrinen, som går ut på att göra svensken så beroende av staten att han inte har någon annan att vända sig till när kris och problem hotar.

Och slutligen har Sverige har alltså en invandrarryggsäck att bära på, som redan före Corona började bli för tung. Denna ryggsäck har också pumpat upp vår BNP tillfälligt på ett sätt som är långsiktigt missvisande. Alla våra nyckeltal där BNP är i nämnaren ger för bra siffror. Det gäller naturligtvis även skuldsituationen, eftersom skulderna är kvar och ska betalas när kalaset är slut, vilket tyvärr inte alls är fallet med invandrarprojektets påstådda långsiktiga lönsamhet. Det utgör istället en framtida bottendragg, som bara blir tyngre och tyngre.

III. Börsen kommer aldrig få flockimmunitet

Varför går börsen bara upp, upp, upp när allt annat går ner, ner, ner? Därför att börsen är ett flockdjur. Artificiell Intelligens har inte ändrat på det, inte gjort börshandeln ‘smartare’ – bara snabbare.

Att säga att börsen inte ‘borde’ gå upp (eller ned) är som att säga att solen inte heller borde göra det – men det är vad börsen och solen gör. Och oftast är det lika svårt för oss att förstå börsens rörelser som för stenåldersmänniskan att förstå solens.

AI förstärker alla kortsiktiga trender och rekyler – ökar irrationaliteten.

Börsen är summan av ett flockbeteende. Och den som tror att AI gör den smartare tänker inte tillräckligt långt. Algoritmerna använder sig av tidigare kursrörelser och annan big data, och måste ta särskild hänsyn till just hur ‘Average Joe’ beter sig och tänker – och att man går i flock. AI vill inte göra tvärtom utan bara göra det lite, lite före alla andra. AI drar nytta av de irrationellas tankar och förstärker dem gärna, om det är till fördel.

Varje rationell själ kan konstatera att börsen, om den var ‘rationell’ i rådande kurs borde diskontera allt ont (och gott) vetande på en gång. Det är vad teorin säger. Men så gör ju inte Average Joe. AI vet att 2020-talets Joe är optimist och vill att börsen ska gå upp. Efter en viss mängd dåliga nyheter är Joe inte upplagd för att lyssna mer. AI ligger då steget före och har redan köpt. När Joe ser hur fallet stannar upp så stärks han i sin uppfattning att börsen nått botten. En rekyl startar. Och det är AI som tjänar mest, för man har köpt i botten.

Optimisterna fortsätter köpa. Långt över vad som är ‘rationellt’. När det vänder beror det bl a på att AI blankar. Det skickar säljsignaler genom hela systemet. Rekylen bryts och det står och tuggar ett tag på en ny nivå, zickzack i en bandbredd där AI tjänar stora pengar åt sina arbetsgivare, de stora investmentbankerna, genom att fortsätta ligga steget före i varje zick och varje zack.

Det är här vi är nu. Nervösa ryck upp och sedan ned. Utan att någon riktigt säkert kan peka på varför. AI har förstås en rationell slutnivå klar för sig, byggd på egen analys, och givetvis på all tänkbar samlad macro- och micro-analys som finns tillgänglig. AI inser förstås att man måste förflytta sig dit till slut.

Men det är dåligt utnyttjande av tillfället om man inte gör vad som går för att dra ut på det roliga så länge som möjligt. Väl nere i botten sjunker omsättningen som en sufflé, och det blir mycket svårare att tjäna pengar när så många förlorat sina pengar och/eller är rädda att förlora ännu mer. Med rekyler och tillsynes irrationella rörelser kan investmentbankerna mjölka sina Joes och se till att skaka ur dem allt som går. Det här är ett riggat spel.

En real prognos gjord i mars, står sig än!

Vad är det som talar för en ny botten, långt under den som nåddes i slutet av mars? Det mesta. Corona har inte bara dödat ekonomin i ett kvartal. Viruset har lagt en död hand över nästan all företagsamhet. Särskilt små och medelstora företag kommer drabbas. Sådana utan stora reserver, som fått mycket måttliga bidrag av staten. Centralbankerna har skapat en enorm lånebubbla och den är felprissatt i alla segment, från överbelånade stater och banker till konkursfärdiga skräpobligationsföretag. Bara individer betalar korrekta – och ofta höga – riskpremier. Här är ingen ‘too big to fail’.

TINE – There Is No Escape

Regeringarna är största långivaren i ett system som med de restriktioner som följt med som villkor för alla nödlån och stödformer i grunden är planekonomiskt. Och alla måste bestämma sig om de vågar tro på fortsatt gratis pengar eller om de vid förfall om ett år måste bita i det sura äpplet ändå. När den blåögde får rätt är det den rationelle som får stryk – och därmed försvinner ännu en grundbult i marknadsekonomins fundament. Samtidigt hotar en allt större protektionism, handfasta tullar, förstatliganden och regleringar. Varför prisas dessa inte in på börsen? Se ovan. Irrationaliteten som AI hjälper till att skapa på börsen gör svängningarna så omöjliga för oss som är gjorda av kolföreningar, att vi helt enkelt helst bara borde ge upp. Problemet är att vi inte kan sätta oss någonstans ifred och bara betrakta galenskaperna. Vi måste satsa våra pengar på någon av två hästar, som ser ut att springa en snitslad bana åt var sitt håll: depression eller hyperinflation/tillgångsinflation. Vi måste också sannolikt byta häst någonstans mitt i loppet, kanske flera gånger än en.

Riggat guldpris passar centralbankerna väl

Sedelpressarna har gått på högvarv och all etablerad ekonomisk teori säger att om man får som man vill, och dessa pengar faktiskt börjar användas, så innebär det hyperinflation. Samtidigt som den kraftiga arbetslösheten, minskad riskvilja, konsumtionsbenägenhet och intresse för att investera talar för det omvända, deflation. Och det sistnämnda är värre, för då kan företagen inte rationalisera tillräckligt; försäljningen krymper hela tiden, för snabbt för att göra vinst. För säkerhets skull ser det faktiskt ut som om storbankerna har riggat guldpriset. Den som köper där måste vara extremt långsiktig för att kunna hoppas på att slå deras betting. Och vem vet; konspirationsteoretikerna gissar att denna riggning är avsiktlig just för att hålla oss kvar på aktiemarknaden. Ingen ska kunna fly. Sett ur centralbankernas vy så skulle detta faktiskt vara en riktigt klok investering, eftersom just guld annars skulle kunna rusa i taket och på så vis locka alla kloka från de riskfyllda aktierna, vilket i sin tur skulle döda börsen. Så vi tvingas alltså välja. Depression eller hyperinflation. Nu eller sen.

Det kan dessutom bli både ock. Mat, och särskilt sådan som ska passera flera gränser och hotas att träffas av exportbegränsningar, kan bli mycket dyrare. Medan kapitalvaror som bilar och hemelektronik pressas nedåt, i en spiral som kräver fortsatta löneanpassningar, när efterfrågan fortsätter att sjunka. När krutröken skingras blir penningvärdeförsämringen tydlig för alla, nog för att tvinga investerarna tillbaka till lottsedlarna, aktierna, eftersom det inte finns några rimliga alternativ.

Men först måste alltså börsen sluta nonchalera det faktum att världen efter Corona inte kommer se likadan ut som innan. Det är en fattigare värld vi då kommer vakna upp i. Visst kan vi belåna oss upp över öronen, men det hjälper ju inte mer än att vi skjuter upp problemen lite till – och förvärrar dem dessutom. Monopolpengarna kommer inte i längden kunna lura oss att tro annat. Men när vi når dit vet bara AI. Summan av alla dumheter i världen. Men lite snabbare.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

Sverige och Norge är tyvärr ingen fabrik. På sikt är våra normer långt viktigare än pengar och industrikunnande.

Jan Petter Sissener har rätt. Att vi passar ihop ungefär som två företag. Det betyder förstås inte att det skulle vara bra för något annat än ekonomin. Och ekonomin är bara en motor, den är kroppen, benen och armarna, medan kulturen är tanken som styr vart resan går. Utan ett klokt huvud och goda tankar hade motorn aldrig kunnat få sin drivkraft. Utan en vettig färdplan så kan individen, summan av kropp och själ, heller inte utvecklas och bli starkare på sikt.


Med ännu mer bränsle och kraft kommer Sverige (och Norge) bara styra ännu snabbare och hårdare in i bergväggen. Det är därför vi ska se Corona och den kris som vi nu bara har sett början av, inte bara som ett hot utan också som en möjlighet. Fjällen kommer falla från mångas ögon. Inte på grund av att goda argument har övertygat dem, för sådana har funnits i mängd och massor mycket länge nu för alla som vill ta del av dem. Utan på grund av nödvändighet, nöden och bristen har nämligen alltid varit den bästa väckarklockan.


Sissener har många kloka tankar i den här DN-artikeln. Hans argument varför krisen kommer bli allt annat än ‘V-formad’ är mycket välgenomtänkta och övertygande. Den globala frihandeln är på väg att bryta samman och förvandlas till tullmurar (EU-UK) och handelskrig (USA-Kina). Oron för att hamna på fel sida murarna vid nästa och kommande kriser (Coronas andra våg, framtida nya pandemier) innebär att företagen redan påbörjat kostsamma anpassningsåtgärder. De kommer fortsätta, och de kommer driva upp kostnaderna för all varuproduktion. Vi kommer helt enkelt ha råd med mindre, allt annat lika. Men allt annat är inte lika. Det är långt värre än så.


De som inbillar sig att vi raskt kommer vara tillbaka där vi nyss befann oss, så fort vi kommer ut ur Coronakarantänen, tar grundligt fel. Man kan inte tvinga människor att konsumera. Och människor som blivit av med jobbet varken kan, vill eller bör leva stort. En kraftigt minskad konsumtion till följd av arbetslöshet, lägre löner och högre sparande kommer ofelbart driva konjunkturen nedåt, oavsett börsens (läs de stora kapitalägarnas) glädje över bidragsregnet.


Vi måste också komma ihåg att situationen var på väg att urarta redan innan Corona kom. De långsiktiga effekterna av en lånedriven tillväxt och allt lägre produktivitet, och en massinvandringsbubbla som på flera sätt redan hotar att spricka, så var ju det som händer nu redan ett oundvikligt faktum, även om det var svårt att exakt bestämma datum.


Krisen kommer föda nya kloka tankar. En ändrad färdplan. Nya långsiktiga mål. Sådana som bygger de värderingar vi nu mer än någonsin behöver. Vi kommer behöva bygga upp vårt hus från grunden igen. Och då måste vi vara mycket långsiktiga. Precis som man var vid 1800-talets mitt. De beslut som då fattades gjorde inte bara Sverige till en industrination av yppersta rang. Vi fick stadga i den spirande demokratin. Nationalstaten höll ihop. Trots hungersnöd och svältår, trots betungande krav på en fattig befolkning att möta det yttre hotet från Ryssland. Trots urbanisering och ökande klassklyftor.

Hur man gjorde det? Med en sund nationalism. Som i sin tur byggde på en tydlig och moraliskt stärkande föreställning om vad som var svenskt. En gemensam ursprungsmyt att vara stolta över, som inte behövde tolkas. Och som därmed inte heller kunde misstolkas. Läs mer om mitt projekt för att skapa ett långsiktigt uthålligt Sverige: Tillbaka till vårt ursprung, låt myten bli verklighet igen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 10 kommentarer

Invandringsbubblan: 90% bidragsberoende i sex år. 70% på sikt. Och Sverige har skaffat sig 15% strukturell arbetslöshet. I evighet. Amen.

Svenska Dagbladet har publicerat en debattartikel som med saklig ton, rakt upp och ned, säger som det är med våra invandrare. Redan i högkonjunkturen som varit klarade majoriteten av dem inte att försörja sig själva. En redan mörk bild av invandringen är alltså ändå för ljus. Ni som läser nätmedia visste redan detta, ni har ‘diskonterat’ det. Men det har inte resten av svenska folket. Och inte börsen heller.

Det är professor Johan Eklund på Entreprenörskapsforum som ansvarar för databasen som omfattar invandrade under perioden 1990-2016. Bara mellan 56-68% av invandrarna från länder i Afrika och Mellanöstern hade 2016 sysselsättning, säger han. Illa. Men det är vad de officiella siffror myndigheterna AF och SCB levererar. Man förstår att regeringen helst inte hänvisar till dessa siffror, och när man blir tvungna, gör det utan att särredovisa just Mena och Afrika. Vad Eklund konstaterar är att dock att sysselsättningsgraden inte är illa nog. Långt därifrån! Den ger en mycket missvisande och grovt överskattande bild av hur det går för dessa invandrare att integrera sig in på arbetsmarknaden. Detta eftersom det räcker med en timme i arbete under november för att definieras som sysselsatt för hela året.

Antalet sysselsatta är helt meningslös statistik, enbart till för att glorifiera regimens arbetsmarknadsinsatser.

En bidragsförsörjd majoritet. I evighet. Amen.

Istället använder Eklund sig av ‘självförsörjningsgraden’ som motsvarar 12.600:-/månad och som även utgör OECD:s fattigdomsgräns (långt under svenska minimilöner). Den kravribban klarar invandrarna som helhet dåligt. Bara 30% av dem gör det efter 5 år, 50% efter 13-14 år. Och från Mena/Afrika var det år 2016 bara 37% som var självförsörjande!

En majoritet är bidragsförsörjd. Även efter 14 år.

Ingenting talar för att det blivit bättre sedan dess. Nära 2/3 kan alltså inte försörja sig själva, än mindre sina familjer. I den dryga tredjedel som ändå gör det, så ingår dels dem som är med i arbetsmarknadsprogram, d v s öppet subventionerade, dels s k snällanställda. D v s sådana som anställs, främst av kommuner, utan att vara bäst kvalificerade eller utan att vara kvalificerade alls, och inte sällan för tjänster som inte tillför kommuninnevånarna någonting av värde överhuvudtaget.

Ingen förbättring över tid. Vi kan förvänta oss tvärtom, av flera skäl. Med de stora kullarna från 2014 och framåt har problemen med integrationen ökat markant. Den allmänt förbättrade konjunkturen från 2000-2016 förbättrar också resultatet.

Påstådda utbildningar är ofta fejk. Och Malmö är sämst i klassen.

Regionalt är skillnaderna stora. Bäst är läget i Stockholm, värst är det – som vanligt och förstås – i Malmö. En annan poäng som Eklund gör är att påstådda utbildningar märkligt ofta inte hjälper ett dugg, för just Mellanöstern- och Afrika-emigranterna:

Här kan problemet vara tre: dels att utbildningsbevis är fejkade, dels att utbildningarna av lägre kvalitet än de formellt ger sken av och/eller mer generella än specialiserade.

Publicering i mediaskugga. Slump? Skulle inte tro det.

SvD:s val att publicera om detta kom i total medieskugga under Corona, och har följaktligen inte uppmärksammats av någon. Det visste man naturligtvis skulle hända och var sannolikt ett skäl till varför man vågade göra det. I höstas kom det en liknande rapport, då från Handelns Forskningsinstitut, som undertecknad kommenterade i en krönika 4/12. Den valde MSM att ignorera totalt. HFI hade gjort samma sak som Eklund, men utgått ifrån månadsinkomsten EUR2000, d v s ca 20.000:- och man hade exkluderat arbetsmarknadsprogram. Kontentan var förstås att ännu färre klarade gränsen. Efter 15 år, då de äldsta i gruppen började gå i pension, så var det bara 37% av hela gruppen som hade ett sådant uppehälle; i snitt endast 10% gjorde det under sina första sex år i Sverige, endast ca 30% under de följande åren.

HFI:s skiktning visar exakt samma skrämmande resultat som Eklunds, fast ännu värre. Arbetsmarknadsprogram försörjer ca 10% av invandrarna.

Det man måste hålla i minnet är att det fortfarande inte räcker med 20.000 i månaden för att klara att bidra med uppehälle för sig själv under en hel livscykel. Per heltidsarbetande var den svenska medelinkomsten 2019 över 48.000:- och den är rimlig att räkna med (mer än medianen), för att ge en korrekt uppfattning om hur mycket som i snitt krävs för att bära upp både en egen familj, sin pension och den svenska välfärdsstaten.

Det här går inte att utbilda bort.

Vad det här säger, enkelt uttryckt: stora delar av invandrarkollektivet, särskilt då Mena/Afrika, kommer aldrig gå att integrera i det högteknologiska svenska arbetslivet. Härtill bör läggas det faktum att IQ-nivån i de berörda länderna också ger anledning att misstänka att problemet inte bara är kulturellt. Och än mer stöd för att detta inte kommer gå att utbilda bort. Vi har skaffat oss en strukturell arbetslöshet, formell eller informell, som uppgår till minst 15% av befolkningen, att läggas till de mängder med välutbildade svenskar som just nu går ut i arbetslöshet. Vad säger det om framtiden? Och vad säger det om våra möjligheter att återhämta oss efter Corona?

Mena-länderna har mellan 80-85% av i väst normal snitt-IQ 100. Somalia ligger på 67%, i paritet med större delen av Afrika söder om Sahara. En nivå som kvalificerar till evig särskola, oavsett språkkunskaper.

Har börsen diskonterat de här i sitt V-kurveformade återhämtningsscenario? Knappast. Men det får vi säkert anledning att återkomma till.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 6 kommentarer

Ilija Batljan, en av invandringsbubblans mest gynnade parasiter – och vår tids Björkegren?

I augusti 1990 gick finansbolaget Nyckeln i konkurs. Det blev startskottet till den stora kris som kom att prägla Sverige ända in i 2000-talet. Affärerna var inte sunda, på gränsen till brottsligt ihåliga bubblor hade byggts upp. Och i förgrunden fanns även andra – som Carl-Eric Björkegren vars affärsimperium rasade ihop på samma vis. Alla bubblor har sina värstingar, och värstingarna är inte bara bubblornas första offer, de är perfekta syndabockar, för att få oss att glömma alla deras fina vänner. Men de skulle aldrig befinna sig där utan ingångarna till fina banken, kommunfullmäktigeförsamlingarna och till riksdag och regering. Ilija Batljan är kanske det bästa exemplet på det.

Carl-Erik Björkegren, försvunnen sedan 1994.

Finansmannen Carl-Eric Björkegren var miljardären som försvann, 1994. Då hade hans förmögenhet redan hunnit göra detsamma, i den stora nationella kris som Björkegren var en av arkitekterna bakom. En huvudhypotes säger att det var skumma affärskontakter som dragits vid näsan, som gjort sig av med honom. Björkegren står som en symbol för det vräkiga 80-talets klipparekonomi, snabbt uppbyggda förmögenheter, m h a lån och uppblåsta tillgångsvärden. Gärna via skumma och halvkriminella beteenden. Associationerna med Ilija Batljan, den f d S-politikern, grundaren till fastighetsbolaget SBB, är därför flera. SBB fanns inte ens 2016, och för ett år sedan hade fastighetstillgångarna ett värde på 27 mdr. När Batljan häktades tillsammans med fem affärsbekanta i förra veckan, för misstänkt marknadsmissbruk, så var det uppe i 80 mdr. Konkurshotade Oscar Properties är en dvärg i jämförelse, med drygt 3 mdr i bokförda tillgångar.

Marknadsmissbruk – en dömd på 10.000 försök?

Marknadsmissbrukslagen är tyvärr extremt tandlös, inte minst för att den inte låter domstolarna dra in anhöriga i bevisföringen. Men att hoppas på att Batljan eller hans kumpaner ska ha glömt skriftliga bevis i sina datorer är ju rätt förhoppningsfullt i vilket fall. Batljan är nämligen inte ovan vid skumma affärsupplägg, som Cervenka skriver. Sparkad från sin anställning på Rikshem, och prickad av Nasdaqbörsen, har han ådagalagt en etisk grundsyn som gör att ingen blir förvånad när ökända ruffelmän som Percy Nilsson dyker upp i umgänget. Sådana vars tjänster och gentjänster kan betalas utan kvitto. Kursutvecklingen vid fastighetsaffären Victoria Park är inte ett engångsfall och om det föreligger grovt insiderbrott här så kan det gälla även Hemfosaaffären.

Småspararfavoriten och ex-S-politikern Ilija Batljan

Men det mest fascinerande med Batljan är att han har lyckats hitta stöd bland så många prominenta personer, sådana som SBB-ordföranden Lennart Schuss, Genesta. Bara prislappen är rätt, kan vi förmoda, så ger den f d Catella-VD:n gärna sitt fortsatta förtroende – och med sådana namn vid sin sida har Batljan givetvis en utmärkt väg in i fina banken. På samma sätt som partiboken givit honom villiga lyssnare i landets många småkommuners s-märkta kommunalförsamlingar, även om Boden nu ser ut att backa.

Nittiotalsparallellerna: Nyckeln och Gamlestaden

Även finansbolagen Nyckeln och Gamlestaden, som utlöste krisen 1990, hade betydligt mindre balansomslutning; tillsammans och i dagens penningvärde mindre än halva SBB:s. Gamlestaden (Investment AB Asken) bedrev en gång hedervärd textilfabriksverksamhet i Göteborg, innan Robert Weil och Gabriel Urwitz och deras Proventus tog över. Man ‘omstrukturerade den omoderna bankmarknaden’ – och stoppade alla hålen här. Nyckelns namn är särskilt beryktat. Färre känner till att finansbolaget, vars krasch katalyserade 90-talskrisen, var ägt av fina Bonnierkoncernen, Anders Wall och pappersföretaget Munksjö.

Även på fina banken hade moral blivit omodern

Men de hade ännu finare kompisar i bankerna, som medvetet använde sig av finansbolagen för att kunna finansiera fastigheter på ett sätt som man annars inte kunnat göra p g a banklagstiftningen – dvs i praktiken långt över skorstenarna. Bankerna hade raskt försökt släppa de dåliga lånen när det brände till, men det fungerade ju inte och för två stora banker, dels Nordbanken, dels Götabanken, med storägaren Erik Pensers Yggdrasil, innebar den brända jordens taktik slutet, här blev staten och skattebetalarna direkt betalningsansvariga. SEB:s aktie var ett tag nere på 10:- och Björn Svedberg, koncernchefen, förklarade värdet som osäkert. Fd VD:n Jacob Palmstierna hade gjort tvivelaktiga skatteupplägg och tvingats bort just före krisen, men återanställts som chef för nybildade Nordea. Affärskulturen var inte rutten överallt, men exemplen visar ändå att moralen hunnit vittra bort lite här som där under de sista glada 80-talsåren. Inte helt utan betydelse naturligtvis, var att den största roffaren av dem alla, sossestaten, agerat dåligt föredöme och tagit över 100% i marginalskatt – då blir moral snabbt omodern.

Men det var Handelsbanken som utlöste krisen genom att cyniskt fälla ett finansbolag som faktiskt var helt sunt, vilket 100% utdelning i konkursen många år senare visade. Det hette Independent och där arbetade jag själv som analytiker. Bollen var i rullning, och de ruttna äpplena låg alldeles för nära de friska. 90-talskrisen kallades för Finanskrisen – med stort F ända till 2008. Då nästa finanskris startade, nu utan versal, för de låg för tätt inpå, och man insåg väl kanske att detta var ett mönster som upprepade sig.

Jodå. Alla stora kriser är ‘finanskriser’.

Vad många idag inbillar sig är att Coronakrisen är något annat än en ‘finanskris’. Somliga av dem behöver inte alls vara så dumma att klockorna stannar, det är bara det att de inte varit med eller suttit på rätt plats när det begav sig: alla stora kriser når förr eller senare finans- och fastighetsmarknaden. Det är nämligen vad som gör dem så stora. Och absolut ingenting talar för att 2020 skulle vara annorlunda.

De illavarslande tecknen var många redan innan Coronaoron bröt ut. Dels allmänna konjunktursignaler, dels oron för de strukturella missförhållandena. De senare är vad som sedan katalyserade panikreaktionerna, de gigantiska paketen. Om de enorma obalanserna inte hade byggts upp så hade Corona kunnat hanteras helt annorlunda. Och nej, det är självklart inte över. Just nu ligger en övergödd börs och bara väntar på att spricka. För problemet med alla paket är ju att de har haft en låg verkningsgrad. Få inser också att de stödpengar som faktiskt används ‘dubbelräknas’; det vill säga de blir till konsumtion och i någon mån investeringar, och ingår då i de rapporterade BNP-siffrorna, som trots statlig hjälp alltså under andra kvartalet fallit tvåsiffrigt, i bland annat Tyskland. Utan dessa så hade fallen varit ännu större. Och eftersom även Norge drabbats mycket hårt pga oljeprisraset, så kommer Sverige inte undan heller – Tyskland och Norge är våra två största exportmarknader. Situationen i USA ser inte heller så lustig ut – och amerikanerna är nummer tre.

Tystnaden visar att oron bubblar under ytan: ska förtroendet hålla?

Det här talar man tyst om. För vad alla är medvetna om är förstås att risken är stor för att förtroendet för marknaden och för de stöttande regeringarna och centralbankerna kommer att brytas. Det skulle inte vara bra för någon. Inte för regeringen eller de företag som fått stöden, inte för börshandlarna som lever på hög omsättning och obegripliga rekyler. Men inte heller för alla oss som via AP-fonderna tvingas ha våra pensionspengar på börsen. Nej, inte ens för dem som valt att ställa sig åt sidan, och som placerat sina pengar i guld eller reda kontanter. Alla kommer drabbas, somliga mer, andra något mindre. Detta är det fundamentala skälet nr. 1 till de senaste veckornas börseufori: alla har goda skäl att vilja tro på en snabb återhämtning. Men det är ett dåligt skäl. Det vilar på irrationalitet, inte klassiskt nationalekonomiska lagar.

Företagscertifikaten – stödköp har räddat risktagarna

Att börserna går som tåget kan ändå tyckas obegripligt. Tekniktunga Nasdaq har nu återhämtat hela fallet från årsskiftet, och Stockholmsbörsen är bara ner 11%. Köphungriga lycksökare brakar in efter varje rapport, trots att vinstrasen är större än analytikerna förväntat. Hur är det möjligt? Förutom den märkliga börspsykologin, så är en viktig förklaring är att börsbolagen nu har allt finansiellt stöd de behöver, via kapitalmarknaden. Inte bankerna, troligen, men de behöver bara ge ut nya företagsobligationer. Sådana är inte sällan på tio års löptid och de kostar föga, trots osäkerheten om framtiden. Som mest talar vi 6-7% ränta, och detta om de inte har kreditrating, dvs utgör s k skräpobligationer. Till skillnad från bankerna så är köparna sällan duktiga kreditbedömare, över 20 mdr placerades bland småsparare bara under 2019, och fem till under januari och februari 2020. En fjärdedel av dessa saknar helt kreditvärdering. Det här påminner om de strukturerade krediter som ledde till 2008-krisen: man har inte riktig koll på gäldenärens ekonomi längre, kopplingen mellan långivare och låntagare, i form av en noggrann kreditprövning, är avskuren.

Ett tag darrade det till här: Spiltan, Lannebo och SEB:s fonder med sådana företagsobligationer som tillgångar, stoppade andelsägarflykten med Finansinspektionens stöd. En närmast unik panikåtgärd. Men så började centralbanker världen över att stödköpa. Riksbankens agerande gick faktiskt emot lagens uttalade syfte och kan leda till kreditförluster, men vi är inte värst. I Sverige har man än så länge ‘bara’ köpt BBB eller bättre, men i Japan har man ingen diskretion alls och även amerikanska Fed har börjat köpa skräpobligationer i lönndom via köp av börshandlade fonder, s k ETF:er. Detta tror många även är Ingves nästa steg, eftersom han uttalat principen att han kommer göra vad som krävs. Varför?

Hybriderna – småspararnas pensionspengar = Batljans riskkapital

Skälet är förstås att företagscertifikat och -obligationer blivit lika systemkritiska att hålla under armarna som bankerna är. De uppgår numera till 27% av BNP, 900 mdr mer än 2008. Bankutlåningen ligger still, på ca 48% och den ligger i botten, med bästa rätt och oftast med panträtt i fastighet. Företagsobligationerna är inte bara oftast icke-säkerställd, d v s utan pant, vissa är s k hybrider, närmast som aktier utan rösträtt, som enbart betalar utdelning om det finns en vinst. Batljans SBB har givetvis givit ut sådana obligationer och räknar dem som eget kapital, vilket får soliditeten att se bra ut, 37%. Men vet obligationsköparna ens om att deras investering utgör riskkapital? Skulle man räkna dessa hybrider som lån så sjunker SBB:s soliditet med 10%-enheter, till 27%. Och den stora frågan är i förhållande till vilket värde på tillgångarna? Batljan skrev helt fräckt upp marknadsvärdet under första kvartalet med 1,6 mdr, 2/3 av hela värdeökningen 2019, mitt i Coronatider! Det är fullständigt orealistiskt. Som Cervenka skriver; Batljan är inte Jesus, trots att det är så han beskrivits som av bankernas investeringsrådgivare; en småspararnas favorit.

Invandrarbubblans Win-Win – pengar nu till kommunerna, ‘marknadsvärde’ i SBB

Batljans affärsidé handlar om att dra nytta av sina politiska kontakter, som fd S-politiker har han mycket goodwill ute i småkommunerna. Och här finns ett win-win: kommunerna behöver finansiering av den löpande invandringsbubblan, så man säljer gärna sina äldreboenden, skolor och liknande, med ett hyreskontrakt i botten. Lite som att kissa på sig; mycket varmt i början, sen blir det kalla kassaflöden som ska betalas tillbaka i många år. Ur SBB:s synvinkel så ser det ju fantastiskt bra ut under den tiden kassaflödet varar. Men sen? Och vem är intresserad av att köpa sådana hus, med i stort sett bara ett användningsområde, ute i bygder där ingenting annat händer? B- och C-lägen i B- och C-orter är inte de mest likvida tillgångarna, när det behövs mera cash.

Med en affärsidé som bygger helt på nollränta och ett kontaktnät bland invandringsöversvämmade små s-kommuner i akut behov av finansiering, så är de skumma affärsmetoderna bara grädden på tårtan. Ett bättre exempel på hur meritokrati har ersatts av skrupellös rovdrift i ett ruttet system är svårt att finna. Och nu kan han bli en ny Björkegren, som katalyserar oss in i nästa fas av krisen.

Och Batljans SBB kan komma att behöva sådan, för enda anledningen till att den här ‘affärsmodellen’ har funkat är ju att det varit nästan gratis att låna. När Nyfosa drog sig ur ett köp av SBB-fastigheter för 8 mdr så var det en kalldusch. Med en snittränta på 1,5% så har man ett anständigt resultat, men när räntan på SBB:s femåriga obligation nu stigit från 1% till 3% så riskerar finansieringskostnaden att dubblas. I så fall är vinsten utraderad.

Den rationella ekonomin är satt ur spel

Så är det någon som ska tacka Ingves vid morgonbönen så är det Batljan. Centralbankernas stödköp på företagsobligationsmarknaden innebär att även de sämsta affärsidéerna kommer överleva och på sikt dras därmed tillväxten ned. Det innebär också att de mest riskfyllda verksamheterna premieras, för vem vill köpa AAA-ratade papper till 0,25% ränta, när riksbanken stödköper BBB för 5%? Det är ju ren idioti att inte ta på sig ‘risk’, om denna definieras som ett potentiellt systemhot, för då går ju Riksbanken in. Och skulle man inte klara av sitt åtagande så… då är det ändå kört för så gott som alla.

Det betyder att även räntan på de åtråvärda BBB-obligationerna snart borde kunna sänkas igen, d v s om förtroendet återvänder. Vilket gör det möjligt för de riskvilliga, typ SBB, att dra på sig ännu mer – billig – skuld. Det är ett scenario som i sin tur ofelbart leder till snabbt stigande tillgångsvärden, de riskvilliga får rätt igen! Man kan sälja av, göra realiserade vinster och därmed förklara sig berättigade till ännu mer billiga lån. För investeringar i aktier i första hand och i värsta fall även fastigheter i C-lägen på C-orter. Det förra är möjligt genom att analytikerna ‘räknar bort 2020’ och låtsas som att tiden 2021 och framåt kommer vara helt opåverkad av Corona. Det senare trots att fastigheter inte borde kunna stiga när de töms på hyresgäster och hyrorna går ned. Om det ännu inte skett så låtsas alla att hyresflödena är eviga. Så här usla är naturligtvis inte analytikerna i vanliga fall. Båda scenarierna kräver mental massuggestion. Men när osäkerheten är så här stor, och nedsidan närmast oändlig, så blir man fega och faktiskt mer eniga än annars i sin mainstream-bedömning.

Globalisering drev ned inflationen. Men har nu inte bara stannat upp – den reverseras.

Tänket utmanar all vår logik och rationalitet. Fundamenta säger följande: globaliseringen, som lett till att Kina blivit världens verkstadsgolv och med sin allt effektivare lågpristillverkning kunnat ‘döda’ inflationen, är nu inte bara hotad, den håller på att reverseras. Trumps raseri över Kinas påstått mer eller mindre medvetna spridning av Coronaviruset må vara omotiverat eller ej, men det är äkta, och delas av många amerikaner. Ett kallt krig USA-Kina har redan diskonterats när många amerikanska företag flyttar sin verksamhet från Kina . Samma gäller företag inom EU; man har insett att man är sårbara om tillverkning inte finns inom tullunionen. Flytten kostar och man kommer sällan ha sänkt kostnaderna när den är klar heller. Detta talar för att varuprisinflationen alltså borde stiga – samtidigt som arbetslösheten ökar tvåsiffrigt. I USA talar vi om 30 miljoner nya arbetslösa, 20% av de heltidssysselsatta, och Anders Borg räknar med liknande siffror i Sverige till sommaren. De som sparkats har mindre att röra sig med. Och värst av allt: folk som är oroliga håller i sina pengar, det gäller även dem som faktiskt har pengar, och särskilt stora incitament att köpa saker får man ju inte när priserna, som många väntat sig, inte går ner så som man förväntat sig – då sjunker istället omsättningen. Vilket är vad vi nu ser på bostadsmarknaden.

Tina – there is no alternative, Fomo – fear of missing out

Det som händer just nu är en en slutrunda i ett pokerspel där inte ens Paul Newmans nerver räckt till. Deltagarna, regeringar och centralbanker, satsat bokstavligen allt. Inte bara pengar, sådana kan man alltid trycka nya. Utan sitt förtroendekapital – och därmed hela ekonomins. Vi andra som sitter med på rundan har inte råd att syna dem. Men om vi inte är beredda att lägga oss och förlora våra anställningar, företag och sparpengar, så är vi tvingade att följa med. Det kallas på aktiemarknaden för ‘Tina‘ – There is no alternative, och med detta menas att alla andra tillgångar ger noll eller negativ avkastning, vi måste chansa och hoppas på att företagen överlever och att aktiekurserna stiger. Och just nu ser det ju bra ut. Den skenbara ljusglimten är dock självsuggererad, eftersom den inte beror på att man ser goda affärsmöjligheter, utan att överskottslikviditeten måste placeras någonstans. Det skapar sedan fenomenet ‘Fomo‘, Fear of missing out; man vill inte missa en kommande börsuppgång, så den lilla rekylen blir snabbt en stor.

Deflationsrisken: realekonomin snurrar långsammare – men obevekligt nedåt

Men det här sker innan vi ens har sett de långsiktiga konsekvenserna i realekonomin börja ta form. Långsiktiga värdefall hotar, främst just på fastigheter och aktier. I det korta perspektivet även konsumtions- och insatsvaror, med enorma lager som nu ser ut att måsta reas ut, begagnade bilpriser är ett exempel, dubbelt så mycket ute och dubbelt så många sänkta prislappar. Begagnadmarknaden är i sin tur en dominobricka, som fallet när nybilsförsäljningen gör det . Det är detta som håller industrierna igång. Många arbetslösa -> minskad efterfrågan -> lägre priser -> minskat utbud. Varpå fler måste avskedas, med ännu lägre konsumtion till följd. En ond spiral som hotar att bli otäckt självgående och som kallas deflation. Detta vill ingen ha. Därav vikten av att snabbt återställa förtroendet för systemet med massor av nya pengar; här finns inget att se! Var god passera!

Deflationsrisken är konkret.

Verkningsgraden i paketen är skrämmande låg

Men då är vi tillbaka till verkningsgraden. Med tanke på de enorma summorna som nu kastas in i potten, så vore det ju snyggt om man var säker på att de hade någon nytta. Men det är just det dessa ‘helikopterpengar’ knappast har. Lite som att man skulle dra igång jordbrukssektorn genom att ge alla lantbrukare varsin miljard och hoppas att det händer något. Jag har varit mycket kritisk till stöd som inte fungerar som det är tänkt. Löneutbetalningar som inte behöver överstiga a-kassestöd, socialavgiftslån som kan dras tillbaka i efterskott och som därför ingen vettig människa vågar ta, krav på utdelningsstopp till varje pris för den som lånar gör det finansiella systemet än mindre välfungerande. Senfärdiga utbetalningsperioder och startdagar å ena sidan, enorma gratispengar till den som ändå råkar ha planer och möjligheter att investera; subventioner av lågprisflyg på Irland och danska flygnav på bekostnad av vårt egna etc etc. Vi har lagt ut pengar i skogen och hoppas på att räven ska hitta på något med dem. Vänta bara, förr eller senare så lär han, d v s någon som Ilija Batljan, komma på något. Och då blir det drag ordentligt.

Bankernas kravregler, som var till för att följas i nästa kris är redan överspelade

Bankerna trixar just nu med sina kreditvärderingar, med Finansinspektionens goda minne. Det behövs nämligen bara 6% kreditförluster för att det egna kapitalet ska vara utraderat. Ungefär så ser det ut i hela Europa, fast ju längre söderut desto värre. Man kan kalla trixandet för pragmatism, för vad ska man annars göra, för att undvika att dominobrickerna faller, så att även goda företag drabbas? Ungefär så var man tvungen att göra även på 90-talet och för tio år sedan; det handlar om kunna beskriva värden som ‘långsiktiga’, trots att bokföringsregler säger något annat. Men dessa regler infördes inte för att de skulle avskaffas i lågkonjunktur. Den goda tanken med dem är nivån ska vara anpassad så att bra företag – och bra banker – ska ta sig över ribban och överleva, medan svaga och illa skötta verksamheter ska sållas bort; det är en direkt evolutionär funktion inbyggd i lågkonjunkturerna; smärtsam men nödvändig för att skapa högre produktivitet och med denna högre välstånd.

Men detta vägrar man att acceptera, och mycket riktigt så har produktiviteten minskat under hela tvåtusentalet, man vågar inte testa sina buffertar och ‘krockkuddar’ och har vägrar sålla agnarna från vetet. Och sannolikt har man rätt i att de skulle ha fungerat uselt, framförallt beroende på att företagsobligationer och -certifikat helt enkelt inte finns med i modellen. Med denna marknad ur funktion så skulle även många bra företag ofelbart redan ha gått i konkurs, om inte centralbankerna stödköpt. Och detta räcker inte på sikt. Om man inte lyckas få igång marknaden igen, så att nya obligationer kan placeras bland villiga investerare. Den svaga kreditvärderingskompetensen i detta segment talar för att risken är hög för att skräp och guldkorn blandas och att somliga dåliga företag får finansiering, givet att nu centralbankerna tar på sig ett ännu större och mer långsiktigt ansvar, medan somliga bra företag får svårt med kapitalförsörjningen i alla fall.

Detta senare gäller i än högre grad småföretag och onoterade större företag utan obligationsprogram, liksom särskilt utsatta branscher, och bland konsumenterna. De flesta potentiellt drabbade har insett detta, så här samlas pengar därför i ladorna, den s k sparkvoten ökar kraftigt. Det betyder att stödpengarna till största delen faktiskt inte används. De bara ligger där och väntar. Får man inte fart på dem så är deflationen ett faktum. Får man å andra sidan den fart man vill ha, så hotar istället hyperinflation. Det är där vi står nu. Man springer man fram och tillbaka längre och längre ut på gångbrädan båda ändar och hoppas på så vis kunna bevara balansen. Så vad kan hända?

De ruttna äpplena är som pluggen i badkaret, fullt med både vatten och barn.

Vad som alltid händer. Att de ruttna äpplena till slut avslöjas som ruttna. Björkegren, Nyckeln och Gamlestaden hette de för 30 år sedan. Nu kan de heta Ilija Batljan, SBB och Oscar Properties, nischbanker som Collector – och kanske fuskande och ljugande Bondessons Swedbank. Eftersom alla ansvariga gjort allt för att hjälpa till att dölja deras rätta belägenhet, så är risken allt större för att rötan har spridit sig vidare. En sådan som ingen kan stoppa, eftersom ingen längre då har förtroende för systemet eller för nya monopolpengar. Det är så man gör för att vara riktigt säker på att även de skötsamma drabbas. Vi är i så fall på väg in i en djup depression.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Så gick det till. Corona, depression, blame game, lånebubbla, landsfaderskomplex och en överspelad handlingsplan.

Allt som behövt sägas om Corona är, mer eller mindre, sagt. Och det är redan för sent att göra så mycket mer för att ändra på det som inte gjorts eller som gjorts fel. Självklart kommer fler, ännu större fel begås, den som känner vår Löfvens mesighetskorrumperade regim rätt vet att det naturligtvis blir så, och självklart kommer jag skriva om detta också. Men några mer kommentarer om vad som är rätt eller fel anser jag inte längre nödvändiga att tillfoga. De finns alla här. Jag kommer inte ödsla tid på att upprepa dem.

Jag vill också med denna sammanfattning göra det klart att jag inte på en enda punkt har behövt byta ståndpunkt, modifiera eller knappt ens nyansera mig. Det jag ansåg vid krisens början anser jag än fastare idag. Varför? Därför att det är så sunt förnuft ser ut. Enkla principer, som 1) ‘better safe than sorry’ och 2) humanistiska principer som att människoliv ska prioriteras och att 3) eftersom tid är viktigast för att reducera osäkerhet, så måste en resolut hantering vara det bästa även för ekonomin. Att det finns forskning som backar det här förvånar mig inte, se länkarna nedan, men min uppfattning var klar redan innan jag tagit del av sådan och min handlingsplan skrev jag 23/2 på tjugo minuter och ‘from the top of my head’. Mer komplicerat än så var det inte. Hade den följts av Sverige, såsom i stora drag har skett i resten av världen, så hade vi troligen kunnat räkna dagliga dödsoffer på ena handens fingrar nu, och påbörja en avveckling av karantänen, såsom övervägs i övriga nordiska länder.

Detta inlägg är inte avsett som en slutreplik, men eftersom jag märker att få, alltför få, läser inlägg och hellre endast rubriker, för att sedan ändå ha åsikter som bemöts i de inlägg de inte läst. Då är det bra att ha argumenten samlade och skicka en länk istället för fler ord. Och för många hjälper det ju inte heller vad man än säger. Som Mark Twain konstaterade (min lösa översättning): “Argumentera aldrig med idioter. De drar bara ner dig till sin nivå – och vinner sedan på grund av lång erfarenhet.”

För den som redan håller med mig om allt och behöver en referens och källa eller för den som behöver läsa på. Detta är vad som behövs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Några viktiga externa synpunkter och artiklar

22 forskare i DN 20-04-14. FHM har misslyckats.

Stefan Einhorn i Aftonbladet 20-04-13. Sverige gör fel.

Lena Einhorn i DN 20-04-09. Hur kunde vi släppa in smittan i äldrevården?

DN, stora skillnader i ländernas registrering av dödstal. I praktiken är Sveriges officiella dödstal underskattade – men även andras, bl a Hollands och Italiens. 20-04-16.

DN, FHM borde tvingas redovisa sina beräkningar, Stefan Hanson, fil.dr. i internationell hälsa 20-04-16.

M I T report 20-03-31. The data speak: Stronger pandemic response yields better economic recovery, erfarenheter från hur amerikanska städer hanterade spanska sjukan visar entydigt att ett resolut agerande inte bara räddade många fler liv utan gav snabbare återhämtning i ekonomin också.

Hammaren och dansen, Tomas Pueyo, Stanford, om varför en resolut stängning är att föredra. Förklarar inte minst hur vi ska handskas med viruset efter karantän, då R < 1. I stora delar återgiven och kommenterad i krönika nedan.

Harvard analys, Hur St. Louis räddade många fler liv än Philadelphia under spanska sjukan, genom resolut stängning.

Cervenka: Vinstvarning för kapitalismen, en bild av den nya lånebubblan. 20-04-15. Även publicerad och kommenterad i krönika nedan.

SvD: hur har regeringen råd? 20-04-15. Även publicerad och kommenterad i krönika nedan.

Swebbtv Lördagsintervju 79 med kreditanalytiker Magnus Stenlund (Sunt Förnuft) om vad som händer på banken 20-04-29.

Sunt Förnuft, egna krönikor

Om den usla strategin, statistikfusk och blame game

Mellan Scylla och Karybdis om syftet med fusket: att upphäva sanktionerna för tidigt 20-04-15; Verkligt antal döda fler enligt FHM själva 20-04-10 ; MSB:s genuskodade handböcker, om hur man avser vinna blame game och skylla krisen på stockholmarna 20-04-09; Statistikfusk gör ingen lugnare, om jämförelser med Norge och Italien 20-04-07 ; Bagdad-Bobs likvaka, om en typisk presskonferens med Tegnell 20-04-01; Stockholm har fler döda än Lombardiet nu, om FHM:s fokus på smittfall istället för döda 20-03-31; Om Hammaren och dansen, Tomas Pueyos rapport 20-03-21; Nationell samling, om risken att Löfven blir en landsfader 20-03-12; Med en icke-ledare som Löfven och en narcissist som Tegnell 20-03-11; Paniken? Den bacillorädde Löfven som skickar fel signaler 20-03-05; Igår landade IR727 från Iran på Landvetter 20-02-26; Corona knackar på dörren. En handlingsplan tack! 20-02-23.

Om finansbubblan

Cernenka och den pågående biljonrullningen begraver kapitalismen 20-04-16; Gratis pengar till alla, om de gigantiska sparpaketen och kurvan som ser ut som kortsidan på ett diagram 20-04-01; Swebbtv lördagsintervju 79 med Sunt Förnuft 20-04-29; Detta är värre än en pandemi, om varför 500 miljarder inte räcker 20-03-18; Corona dag för dag, om varför en strikt stängning är det bästa för ekonomin 20-03-16; Börsrasen, en påminnelse om Armageddon, referenser från Cervenkas siffror; 20-03-10; Den pågående biljonrullningen, Cervenkas och SvD:s artiklar om stödpaketen med kommentar 20-04-17;

Om påverkan på yttrandefrihet och attityder

DN Ifrågasätt om statsstöd till MSM, censur, 20-04-13; Många ‘bara’ just nu om opinion och attityd 20-04-12; Löfvens Coronadiktatur om extraordinära åtgärder 20-04-03;

Om den svenska samhällsstrukturen och riskerna för och i en depression

Den svenska mesighetskorruptionen 20-04-05; Wallenberg spår våld 20-03-26; Smittspridningen på Järvafältet 20-03-25; 3,6 miljoner stenkastare, om flyktingarna från Turkiet med Corona i spåren 20-03-01;

Publicerad 1 kommentar

Den pågående biljonrullningen till börsen är på väg att begrava kapitalismen. Vem hävdar detta? Wall Street Journal och Financial Times.

Andreas Cervenka på Dagens Industri är öppet vänster, och han har visat det genom att hävda att Löfven gör ett toppenjobb i Coronakristider. Så, därmed hoppas jag att alla inser att jag inte direkt sympatiserar med hans grundinställning i alla viktiga frågor. Men när det gäller de finansiella krisåtgärder som nu vidtas är vi rörande eniga. Ingen kommentator inom MSM har som Cervenka varit så tongivande och konsekvent när det gäller att kritisera den uppblåsta lånebubbla som skapades efter krisen 2008 och som sedan dess bara pumpats upp ännu mer. För att nu få en krismedicin i form av mångdubbel överdos av ännu mer.

Cervenkas krönikor i DI är tyvärr alltid låsta. Jag tar risken att publicera den senaste i nästan hela sin längd, utan fler egna kommentarer, för jag tycker detta är viktigt att känna till och sprida. Som gott komplement fungerar SvD:s artikel: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?, som jag också valt att referera nedan.

coronaviruset mot ekonomin

Vinstvarning för kapitalismen – större hot än finanskrisen

Börsrally när miljoner blir arbetslösa, misskötta bolag som räddas medan strävsamma småföretagare går under.

Sällan har avståndet mellan den finansiella och den riktiga världen känts längre än under corona-krisen. 

KOMMENTAR ANDREAS CERVENKAPublicerad: 15 april 2020, 22:18Artikeln handlar om: Börs och bolagUSAWall StreetRiksbankenFederal ReserveSå slår coronaviruset mot ekonomin

  • Foto: Kevin Hagen

16,8 miljoner människor. Så många har anmält sig arbetslösa i USA på bara tre veckor. Om de ställer sig med ett corona-anpassat avstånd på två meter skulle de bilda en kö som sträcker sig mellan New York och San Francisco. Åtta gånger om. 

Wall Streets reaktion när förra veckans chocksiffror släpptes: Dow Jones index steg. 

Samma dag som den dystra arbetsmarknadsstatistiken kablades ut fanns det något annat som fångade handlarnas uppmärksamhet: Federal Reserve annonserade ännu ett stimulansprogram värt 23.000 miljarder kronor. 

Centralbanken ska nu köpa alla typer av obligationer, även papper från några av USA:s högst belånade och minst livskraftiga bolag. Skräpobligationer har rusat i värde efter beskedet. Ägarna till dessa lottsedlar kan nog inte tro sina ögon.

Samtidigt ska Federal Reserve låna ut pengar till företag med upp till 10.000 anställda, med andra ord stommen i ekonomin. Men för dessa lån är villkoren tuffare och pengarna dröjer åtminstone en bit in på maj. Då kan det redan vara för sent.

Wall Street Journals ledarsida, inte direkt känd för att vara vänstervriden, konstaterar att Federal Reserves nödhjälp är bra för Wall Street men dåligt för Main Street, en amerikansk omskrivning för vanligt folk. 

Samma sak händer i Sverige. Riksbankens insatser på 1.400 miljarder motsvarande en dryg fjärdedel av BNP har snabbt förbättrat nattsömnen hos fastighetsbolag, private equity-baroner, banker och andra som har skuldsättning som affärsidé. 

Samtidigt omgärdas statens hjälp till mindre företag av byråkrati, snåriga villkor och en försiktighet som saknar koppling till Sveriges urstarka statsfinanser. 

Resultatet av denna politik går inte att ta miste på. Samtidigt som nedgången i den reala ekonomin går fortare än under 1930-talets depression och livsverk krossas på löpande band har Dow Jones bara backat 18 procent i år. I Stockholm är årets ”ras” 17 procent. Katastrof, vilken katastrof? 

Dåligt är det nya bra

Under 2010-talet uppstod ett mantra på Wall Street: dåligt är det nya bra. Nyheter om att fler människor fått jobb fick börsen att falla. Det ökade ju nämligen risken för att Federal Reserve skulle höja räntan och minska stimulanserna, vilket är dåliga nyheter för spekulanter. 

På bara några veckor har detta fenomen gjort storstilad comeback. Om staten tidigare försåg finansmarknaden med stödhjul har hela ekonomin denna gång placerats i en vadderad barnvagn. 

WSJ menar att den nuvarande krisen innebär ett större hot mot kapitalismen än finanskrisen. Staten är nu den viktigaste långivaren i ekonomin och Federal Reserves balansräkning väntas svälla till 9.000 miljarder dollar eller 40 procent av BNP. 

Det är kanske är nödvändigt i nuvarande läge, men vad händer efteråt? De extrema åtgärder som centralbankerna vidtog 2008 har fortfarande inte rullats tillbaka. Det kommer att ta många år innan det går att tala om verklig marknadsekonomi.  

Den ojämlika fördelningen av hjälpen utmanar också grundläggande idéer i kapitalismen, till exempel den om att både belöna men också bestraffa risktagande.

En entreprenör skördar vinsterna i uppgång men får finna sig i att absorbera förlusterna i nedgång. I dag är denna logik satt ur spel. 

Det snabbaste sättet att bli miljonär är att investera en miljard i flygbranschen brukar det heta. Men istället för att hamstra kapital inför nästa lågkonjunktur har amerikanska flygbolag valt att köpa tillbaka aktier för 45 miljarder dollar de senaste fem åren. Nu får de över 50 miljarder dollar av USA:s skattebetalare men aktieägarna får ändå behålla kontrollen. Det uppmuntrar inte till framtida disciplin. 

Varför ta låg risk när för hög risk aldrig får några konsekvenser? 

SvD: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?

Vad gör årets ”corona-budget” historisk?

I vanliga fall lägger regeringen fram en statsbudget för nästkommande år på hösten. Därefter presenterar man en ekonomisk vårproposition i mitten av april – som består av lägesbeskrivning och prognoser för ekonomin – samt en ändringsbudget för innevarande år.

Normalt sett handlar det om justeringar på ett par miljarder på grund av oförutsedda händelser. I år har januariavtalspartierna S, MP, C och L redan kommit överens om hela fem extra ändringsbudgetar – på totalt 772 miljarder kronor – för att rädda den svenska ekonomin undan en coronakrasch.

Och det är alltså innan finansminister Magdalena Andersson (S) på onsdagen presenterar den traditionsenliga vårbudgeten.Stäng

Är krispaketen verkligen så stora som de ser ut?

Nej, en stor del av stödpaketen som har lagts fram består av bankgarantier och likviditetsförstärkningar till företag som i bästa fall inte kommer att kosta staten en krona.

Räknar man i stället ihop de åtgärder som faktiskt belastar statsbudgeten – som sänkta arbetsgivaravgifter, korttidspermitteringar och statsbidrag till kommuner och regioner – hamnar man på drygt 200 miljarder kronor. Det är dock mycket pengar bara det.

Som jämförelse uppgick de sammanlagda satsningarna i 2020 års budget till cirka 25 miljarder kronor. Så med andra ord kan man säga att regeringen bränner åtta år av reformutrymme i ett slag.

Skulle företag som omfattas av stödpaketen dessutom börja gå omkull riskerar notan för staten att bli betydligt högre än så.

Hur har regeringen råd?

Svaret är – det har den inte. De stödåtgärder som nu vidtas för att stabilisera ekonomin kommer att leda till att de offentliga finanserna går med underskott i år. Samtidigt gör konjunkturnedgången att skatteintäkter minskar och sociala utgifter ökar, vilket ytterligare försvagar statens budgetsaldo.

För att lösa coronaekvationen måste staten låna pengar. I praktiken sker det genom att Riksgälden – statens internbank – ger ut räntebärande värdepapper. Köpare är ofta försäkringsbolag, pensionsfonder och centralbanker. Både i och utanför Sverige.

På så sätt ökar den svenska statsskulden. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors beräknar att statsskulden kommer att öka från 35 procent av Sveriges BNP till 42–43 procent de kommande åren.

Är ökad statsskuld ett problem?

På lång sikt är det problem eftersom ökande skuldsättning innebär högre räntor. Men den svenska statsskulden är i dag den lägsta sedan mitten av 1970-talet efter flera år av överskott i statsfinanserna. Mycket tack vare de strama reglerna i det finanspolitiska ramverket som tillkom efter den ekonomiska krisen på 1990-talet.

De offentliga finanserna anses i dagsläget så goda att Sverige kan låna pengar till i närmast nollränta. Det betyder att finansminister Magdalena Anderson har utrymme att öka skuldsättningen i tider av kris.

Värre är det för många andra länder som drabbats hård av coronaviruset. I USA ligger statsskulden på 106 procent av BNP, i Italien på 133 procent.

Kan staten trycka mer pengar om det behövs?

Ja, faktum är att Riksbanken redan har börjat göra det som en direkt konsekvens av coronakrisen.

Dels genom att erbjuda bankerna att låna upp till 500 miljarder kronor till nollränta, på villkor att de lånar vidare pengarna till företag som nu har det svårt ekonomiskt. Dels genom att stödköpa värdepapper för 300 miljarder kronor för att lugna finansmarknaden.

På så sätt ökar mängden pengar i den svenska ekonomin. Faran med det är givetvis att priserna i samhället kan börja stiga kraftigt. Men Riksbanken menar att det inte finns någon risk för hyperinflation eftersom de nya pengarna inte direkt finansierar statens utgifter.Stäng

Kan Sverige räkna med krishjälp från EU?

I förra veckan enades EU:s finansministrar om ett stödpaket på 500 miljarder euro. Det består av tre delar. En tillfällig europeisk a-kassa för korttidsarbete. Krislån för små och medelstora företag hos Europeiska investeringsbanken. Och en möjlighet för medlemsländerna att finansiera hälso- och sjukvård via lån ur krisfonden ESM.

Ingen av åtgärderna är särskilt aktuella för svensk del, utan riktar sig främst till länder som befinner sig i djupare ekonomisk kris och har sämre förutsättningar. Däremot kan den ekonomiska injektionen få en stor indirekt effekt även för oss, eftersom EU är Sverige största exportmarknad.

I nästa steg ska euroländerna diskutera möjligheterna att låta centralbanken ECB ge ut en särskild coronaobligation för att gemensamt finansiera den ekonomiska återhämtningen.

Sunt förnuft, kommentar

Som läsaren själv kan konstatera är SvD:s sammanfattning ett försök att vara objektiv. All objektivitet är dock skenbar. Artikeln ger ett lugnande intryck, eftersom statsskulden inte ser ut att öka mer än måttligt, från 35% till 43% av BNP, samtidigt som andra länder ligger över 100%. Men i Sverige har man 1. maxbeskattat medborgarna och 2. konfiskerat kommunernas överskott. Kommunernas skulder motsvarar ca 15% av BNP och man har ett kraftigt ökande behov av mer. Samtidigt är den svenska hushållssektorn betydligt hårdare belånad än den amerikanska. Och detta gäller ännu mer svenskt näringsliv. Totalt sett är skillnaden ganska obetydlig, och faktum är att Sverige är betydligt mer räntekänsligt, eftersom lånen ligger där de ligger. En skillnad mot USA är också att dollarn fortfarande fungerar som världens reservvaluta. Trump kan därför trycka upp mycket mer pengar, för det är inte bara amerikanerna själva som backar dessa. Svenska kronor är det däremot bara de närmast sörjande som behåller frivilligt i fickorna.

Exakt var det här slutar är det förstås ingen som vet. Henrik Mitelman i DI visar på ett intressant scenario med kraftigt ökad inflation i vissa varusegment och tillgångar, samtidigt som vi kan uppleva deflation i andra, pga lägre löner/inkomster och svag efterfrågan. Att aktier är det enda man då kan investera sina besparingar i är nog ingen dålig gissning. Men just nu skulle jag hellre lägga dem i guld, en safe haven för det mesta. Vi har med all sannolikhet inte sett slutet på börsfallen, och om en andra våg löses ut så kommer staterna ha betydligt mindre möjligheter och trovärdighet att agera.

PS. Slutet på Cervenkas artikel, som jag tagit bort, handlar bl a om hur Cervenka med stöd från Financial Times argumenterar för en mer ansvarstagande kapitalism. Jag nöjer mig med att konstatera att förmögenhetsskatt i USA, där man diskuterar en ribba vid kanske 100 miljoner dollar, är något helt annat än vad det skulle handla om när Löfven et al tagit till sig idén, då är det alla med mer pengar på banken än den statliga bankgarantin som ska pungslås. Det senare är sjukt och skadligt på alla sätt, det förra däremot tål att tänkas på, eftersom det då bara vore de superrika som skulle drabbas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Många ‘bara’ just nu: börsen -15%. Corona: 13 döda igår. Handel & nöje -24%. Fler optimister än pessimister – och SAP över 30%! Vad kan gå fel?

Väljaropinion i Sverige kan liknas vid ett djupt hav. De stora underströmmarna dröjer med att komma upp till ytan, men när de väl är där så flyter de obevekligt fram med väljarna som drivved, åt ett eller annat håll. Men så kan en lokal vind plötsligt ställa till det ibland. Såsom Corona. En storm i ett vattenglas enligt somliga, för ‘det har ju inte ens dött så många som i en vanlig influensa’.

Att sossarna blivit nästan 30% procent fler – och t o m stabila SD förlorat var tionde väljare, är enligt alla förståsigpåare en Coronaeffekt. Dels för att alla andra nyheter, om massinvandring och därmed sammanhängande kriminalitet, försvinner i flödet. Dels för att vi tycks gilla Löfvens/Tegnells strategi. Löfven saknar de flesta kvalitéer som en ledare bör ha, men han är onekligen duktig på att framstå som en trygg och samlande gestalt, landsfadern som kan trösta ‘såja, såja’, och lite snällt brumma åt oss att vi måste hålla ut ’tillsammans’. Jag vill också lägga till att Tegnell ser ut att fylla ett behov av ‘den starke ledaren’ som så många har saknat. Man kompletterar helt enkelt varann.

Var tionde SD:are har bytt, troligen till S., som blivit nästan 30% fler. Tack vara Tegnell- och Löfveneffekten.

Vi befinner oss just nu i stormens öga, och de som går på illusionen att allt är på väg att lösa sig på smidigast tänkbara sätt blir fler och fler. Löfvens och Tegnells ‘platta-ut-kurvan-strategi’, ser ju ut att fungera, tycker de som lyssnar på Folkhälsans dragningar och ser lugnande rubriker i tidningarna, snälla och icke-ifrågasättande citat från Tegnell.

Sedan den 3 april har optimismen tilltagit. Det korrelerar perfekt med Tegnells prat om ‘avplanande kurvor’.

Optimisterna är därmed plötsligt i majoritet igen. Trenden är solklart positiv ända sedan 3 april. Då hade just statistiken över antalet dödsoffer tagit ett rejält hopp upp, men det verkade inte bekomma de glada. Man tror alltså uppenbarligen mer på Tegnell än på reda siffror.

DN 2 april
DN 5 april
SvD 9 april
DN 6 april

Även börshumöret är på topp.

Sedan 16 mars har börsen också klättrat upp igen. Faktum är att den nu står på ‘bara’ 15% minus sedan årsskiftet. Det beror enligt aktiechefer och börsanalytiker på alla de fantastiska paketen som riksbanken och regeringen slängt till den.

Börsen är glad. Tro ja’ det. Alla gillar att få gratis pengar i massor. Men när kommer man börja fundera över statens och skattebetalarkollektivets framtida investerings- och konsumtionsmöjligheter, efter att denna kassa länsats?

Det finns möjligen grund för en sådan rekyl, även om det naturligtvis är svårt att begripa hur det unika tvärstoppet i ekonomin bara ger ett så lätt hack i börskurvan. Någon nytta måste ändå alla våra gemensamma besparingar göra när de placeras i nya händer. Men det intressanta för alla att veta, är att ‘marknaderna’ ser ut att vara funtade så att de bara förmår smälta en bit i taget. Nyss var det obehagliga domedagsscenarion, just nu är det de positiva effekterna av den enorma – för aktieägarna gynnsamma – förmögenhetsöverföringen.

Däremot har man inte alls velat göra någon bedömning av negativa diton. Erik Pensers aktiechef säger i EFN:s sändning att sådana effekter får man oroa sig över i höst. D v s att skattebetalarkollektivets och därmed staternas framtida förmåga att komma till undsättning, för näringsliv, banksystem, aktieägare eller vanligt folk – kommer vara ytterst begränsade efter detta. Såvitt jag har sett så gör man inte ens en kalkyl över hur mycket mindre den offentliga sektorns konsumtion och investeringar kan antas bli, än mindre den plundrade allmänhetens. Det vågar man och vill inte. För nu är man inne i ett ‘positivt sentiment’, då skiter man blankt i alla dysterkvistar.

Pågående hjälppaket är så långt ifrån marknadsekonomi man kan komma

Nu kanske ni tycker jag låter som en vänsterpopulistisk kverulant, som vill ha ‘mer pengar till folket’ istället, ungefär som vänsterpartiet. Men det är det inte alls fråga om. Tvärtom. Det som pågår nu är helt atypiskt för en öppen marknadsekonomi – det är ‘marknadssocialism’, där staten har tagit Corona som ursäkt för att sprätta iväg pengar åt alla håll, även till (delar av) allmänheten, genom att betala halva löner till korttidspermitterade istället för att ge dem vanlig a-kassenormerad ersättning.

Poängen är att man inte bidrar till konsumtionen i alla fall, i detta läge – och risken är stor för att vi kommer behöva dessa pengar senare. Regering och riksbank agerar 1. som om verkningsgraden av alla pengar saknar betydelse, 2. som om det saknas botten i den källa man öser ur. Just nu tycks man ha övertygat ‘marknaden’ om detta, men man kan vara lugn för en sak, och det är att marknaden genomskådar alla lögner förr eller senare. Just nu saknas dock intresse; på det här sättet har man istället skapat en trevlig rekyl som ger alla närmast inblandade möjlighet att kliva av på toppen av, innan det bär iväg nedåt igen.

Corona är en pågående seriekrock

Vad optimisterna inte tycks vilja fatta är att Corona är en pågående seriekrock som om vi inte uppammar samhällsapparatens alla krafter – och vårdapparatens i synnerhet – så skulle vi snart vara uppe i 200-300.000 dödsoffer. Och att skillnaden mellan att ta i ordentligt eller bara lite grand därför kan utgöra många tusen liv. Först epidemins offer, och sedan offren i en depression, som bara kan undvikas om ekonomin kommer igång igen i tid.

De nordiska marknaderna bryr sig hittills inte om vilken strategi man valt, Sveriges eller resten av världens; börserna är ungefär lika mycket ned (och upp), skillnaderna beror mest på hur viktade länderna är mot olika sektorer. Att vi i Sverige alltså har kunnat hålla öppet olika verksamheter är en chimär, eftersom man ändå gått med stora förluster. Kanske ännu större än om man hade bommat igen helt. Men påståendet att vår strategi inte skulle ha skilt sig så mycket från andra länders är ändå ogrundat. För allmänheten har gjort betydligt mindre försakelser än i grannländerna. Det går att mäta med ‘big data’ som Google tagit fram, publicerat i DN 5/4.

Jodå, som synes så har avstängningen i Sverige varit betydligt lindrigare, den mer halvhjärtade frivillig-strategin har inneburit att ökningen av hemarbete o d närvaro i hemmet är hälften så stor som i övriga Norden. Och den fysiska närvaron på arbetsplatsen har minskat med nära dubbelt så mycket i Norge, medan danskar och finnar ligger mittemellan. (ur DN 5/4)

Den som vill kan se glaset som halvfullt – att detta bidragit till att hjälpa ekonomin och kostat Sverige mindre än grannländerna. Eller som halvtomt: att Sverige kommer få plikta i form av en större smittspridning, som sedan hotar att dra ut på karantänen. Danmark har sämre förutsättningar än det övriga Norden, på grund av att man är betydligt mer tätbefolkat, samt har fler rökare. Ändå har man betydligt färre döda per capita än vi har, 0,44 döda per 10.000 invånare mot 0,84 i Sverige och en trend som ser tydligt avtagande ut.

Det är dock främst med Norge och Finland vi bör jämföra oss med. Facit är redan här för dem som vill se: Sveriges andel av de tre fennoskandiska ländernas befolkning är nära hälften (48,7%), men vår andel av dödsfall i Corona är 84% (10/4), d v s 1,73 gånger vad den hade varit vid en jämn fördelning. Norge och Finland som står för en fjärdedel var av befolkningen har 11% resp 5% av dödsfallen. Hittills, bör förstås tilläggas – allt tyder nämligen på att det kommer se ännu värre ut, och fördelningen ännu tydligare till våra grannländers favör, när detta är klart.

Ifråga om nedgång avseende handel och nöje är återigen norrmännen mest extrema, ca 2/3, och nedgången i Sverige är klart minst ca 1/4 . I Danmark och Finland är minskningen en dryg 1/3 resp. drygt 1/2. Vad avser livsmedel och apotek är mönstret likartat men någon mindre påfallande. Observeras att hamstringstendensen också är tydligast i Norge och knappt synlig i Sverige.

Det som få verkar ha förstått i Sverige är att en öppen verksamhet normalt drar mer än en igenstängd, och att det i de flesta verksamheter krävs att man ligger ganska nära normal efterfrågan för att göra vinst. De fasta kostnaderna är stora och undviks bara genom konkurs eller rekonstruktion. Hyran betalar man i båda fallen; hyressänkningar ska staten subventionera med 50%, men med all sannolikhet så att är det fastighetsägaren som drar det längsta strået där, såvida hyresgästen inte heter H&M. Statens modell för korttidspermitteringar lämnar åt arbetsgivaren att betala ca 2/3 av den lönekostnad man annars har, eftersom arbetsgivaravgiften inte efterskänks utan är ett lån – med över 6% ränta.

Övriga Europa är mer tätbefolkat– än mer drakoniska åtgärder har krävts

Ännu en titt på vårt strategiska vägval. Jämfört med de värst drabbade länderna Italien och Spanien är skillnaden ännu tydligare. Liksom med England, där man följde samma modell som oss, men sedan tvärvände. De här länderna skiljer sig från Sverige även i några andra avseenden: de är betydligt mer tätbefolkade (liksom Danmark). Italien och Spanien har också kulturer som är mer kroppsnära än vår, man har fler rökare och sämre folkhälsa. Det kan alltså ta längre tid att ‘studsa tillbaka’, trots betydligt mer drakoniska åtgärder. Men det är så här det ser ut i större delen av övriga världen just nu. Och det tär något alldeles oerhört på ekonomin, ännu tydligare där än här.

Utgå ifrån att så här stora åtstramningar självklart kommer få mycket allvarliga konsekvenser för världsekonomin. Utgå också ifrån att man inte kickstartar igång dessa genom att dränka tändstiften med för mycket bensin – att offra för mycket bränsle innebär också att man lättare får soppatorsk när det verkligen behövs. Utgå slutligen ifrån, att det är de ekonomier som kan öppna snabbast igen, som också kommer komma tillbaka fortast, även om många länder har komparativa nackdelar i andra avseenden med oss. Kostnaden för varje extra dag är långt större än den är för att ha dragit åt svångremmen ytterligare ett par hål under tiden karantänen varar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft