Det är naturligtvis helt åt h-e när svenska bidrag fortsätter regna halvårsvis och helårsvis över människor som med liv och lust deltar i fullblodsterrorism nere i Syrien. Som får barnbidrag samtidigt som de grillar barn över öppen eld (jo, sådant förekom/förekommer, men just konkreta exempel anses ju osnyggt att tala om) och som betalar för sina vapen med medel de fått från a-kassan.
Det är bra att man berättar att det är så här det gått till. Så vad är då felet med den här Expressen-artikeln?
1. Att det här har folk som sysslat med bidragshandläggningen känt till i flera år nu. Liksom väl även regeringen. Med hundra procents sannolikhet borde de i alla fall göra det.
2. Men varken de många IS-resenärernas kusiner och klanmedlemmar, som nu jobbar på f-kassan, eller de ansvariga högre upp i hierarkin ställs till svars.
3. Att man istället låter en okänd människa på f-kassan vara sista man på bollen. D v s någon som är ‘på allmänhetens sida’.
Det är så solklart att just den här personen inte är ansvarig, utan en av dem som jobbar för att utkräva ansvar. Vad har han ens med denna berättelse att göra? Det är ett sidospår. En återvändsgränd.
Expressen och resten av systemmedia borde naturligtvis istället sticka upp mikrofonen i nyllet på vår statsminister, och undra vad han vet om det här. Vad han har gjort för att förhindra detta. Vad han har gjort för att informera sig. Varför han inte har det. Vad han ska göra nu. Vilka han anser är ansvariga. Vilket ansvar han anser att dessa bör avkrävas.
Men ingen på Expressen vågar ens försiktigt antyda slutsatsen att felet faktiskt är de politiker(s), som just nu samtidigt låter ännu mer resurser gå åt för att hämta ‘hem’ samma terrorister som fuskat till sig bidrag under tiden de ägnat sig åt terrorism. Som mördat och lemlästat med vapen betalda av svenska skattebetalare. Och som kunnat fortsätta att göra det, eftersom systemfel, slapphet och arrogans eller ren myndighetsaktivism bidragit till att förlänga deras årslånga semesterbudgetar.
Huvuden har bokstavligen rullat i Syrien på grund av dessa absurditeter. Varför tillåts klaner med IS-koppling hantera bidrag? Och varför rullar inga huvuden i regeringen?
Det här är ju närmast per definition statsstödd terrorism.
Magnus Stenlund
swish 070-763 97 02 kom ihåg att ange: ‘gåva’ i swish. Som bidragsgivare måste man också vara väl medveten om att ett bidrag varken ger inflytande över mina texter eller mina åsikter, att mitt ideella arbete kommer bedrivas ändå, oavsett stöd eller inte, eller i värsta fall tvärtom upphöra, trots sådant stöd. Att bidraget istället uttrycker en sympatiyttring, en förhoppning om att kunna bidra till de allmänna levnadsvillkoren, och en uppmuntran att fortsätta föra en helt oberoende opinion och/eller bedriva arbete med mitt omfattande bokprojekt.
Titta på den här intervjun med Dan Park, av Jesper Johansson i Exakt24. Det här är mannen som medvetet startat upplopp och kravaller i Malmö och oroligheter lite varstans i Skåne och även övriga Sverige. Han förefaller på ett närmast onaturligt vis oförskräckt av att riskera en fatwa från någon muslimsk potentat nere i Egypten. Detta dödsförakt inför utsikten att göra extremisterna inom islam galet förbannade är svårbegripligt för en vanlig människa, man måste försöka få en bild av honom. Jag kan inte efter sju minuter påstå att han ger ett sinnesrubbat intryck. Inte heller framstår Park som en posör för mig.
Hans försvar för yttrandefriheten kan ses som ultimat och berömvärt. Men jag saknar någonstans passionen i hans röst och ansiktsuttryck. Hur kan han vara så lugn, rent av oberörd? Inför utsikten att spendera resten av sitt liv som Lars Wilks, Hirsi Ali eller Salman Rushdie, med livvakter med ända in på toaletten? Få halsen avskuren som Theo van Gogh, eller bli lynchad av en folkmassa? Det är utsikter som får oss andra att dra öronen åt oss. Vi har förvisso familjer också som vi inte vill utsätta för oron eller risker att dras över samma kam. Wilks kanske inte riktigt kunde ana vad han skulle förorsaka, kanske inte Rushdie heller, fullt ut. Men Park borde sannerligen veta.
Nej någon galenskapens låga lyser inte igenom, han är ingen idiot, av allt att döma. Är han då en hjälte? Vi som avskyr islams totalitära ideologi måste ju se det så. Väl? Detta är verkligen ett test av yttrandefriheten i Sverige, och med nekande svar i kommun efter kommun har Park avslöjat hur ovilliga man är att låta något ske som skulle göra muslimerna förbannade.
Medelmedborgarens bild: en mediakåt dåre med sjuklig lust att provocera
Det är bara det att vi kan ju samtidigt lätt se hur medelmedborgaren kommer se på det här. Dan Park är i dennes ögon självklart en mediakåt dåre, som förorsakar samhället enorma kostnader pga denna sin sjukliga lust att provocera. Medelmedborgaren behöver inte indoktrineras av vinklade reportage för att gissa sig till att polisen säger nej bara för att slippa bråk och stora kostnader för den skattebetalande allmänheten. Detta kan vem som helst räkna ut. Och att Dan Park inte är just vad medelmedborgaren just nu inbillar sig, innebär att även han har förstått.
Vad än värre är; det är lika lätt för oss alla att förstå den ilska som koranbränningen förorsakar, även bland mer moderata muslimer. Det är som att få ett pekfinger i bröstet. Vem skulle inte bli arg då? Om invandrande flyktingar brände den svenska flaggan (vilket inte heller är förbjudet), så skulle de göra många fler än mig förbannad och det spelar ingen roll vilket som är mest motiverat eller omotiverat, det är den känslan som är så lätt att identifiera sig med, att det är ofrånkomligt att muslimerna här får mångas sympati.
Lägg sedan medias vinkling ovanpå detta. DN och SvD har rapporterat med rubriker och hela artiklar som inte bara gör det möjligt utan sannolikt att deras mer naiva läsare (huvuddelen) tolkar det som att det är högerextrema bråkmakare som står för alla oroligheterna, medan snälla muslimer står och tittar på. Det här var lätt att räkna ut, Dan Park. Vi får inte bara en polarisering, en majoritet av svenskarna sympatiserar nu med muslimerna, och ser koranen och dess lära som ett offer. Lätt att räkna ut eller åtminstone gissa. Så varför?
Svenska postmodernisters svar på van der Lubbe?
Park agerar medvetet som en van der Lubbe, holländaren som brände ner Riksdagshuset i Berlin och gav nazisterna den förevändning de behövde för att göra processen kort med den bräckliga demokratin. För en konspirationsteoretiker så måste det vara glasklart att Park är en femtekolonnare och att han sannolikt redan på förhand fått frikort av Muslimska brödraskapet från alla fatwor. Bara hans plötsliga död skulle kunna motsäga detta.
Men så är det knappast. Likt van der Lubbe, så agerar Park antagligen utan någon beställning. Hans övertygelse om vad som är rätt och fel är sannolikt helt opåverkad av vilka de praktiska konsekvenserna är. Park är inte galen, men någon pragmatiker är han inte. Man kan beundra detta eller se honom som nyttig idiot. Islamisterna må applådera, men att de skulle kunna styra någon som Park är en ganska löjeväckande tanke.
Islamisterna vore naturligtvis lika opragmatiska även de, om de nu utfärdar sin fatwa och ser till att Dan Park blir en martyr. Det vore nämligen det enda som skulle på allvar ‘förstöra’ det positiva sentiment för muslimska oroligheter, kriminella våldsverkares förstörelselust och vänsterextremistiska sympatiyttringar, som Park genom sin aktion har bidragit till.
Alla tvingas nu ta ställning
Å andra sidan kan man förstås ställa frågan: om en libanonisering av Sverige ändå ser ofrånkomlig ut, så kanske det är lika bra att få den överstökad? Vad Park ändå åstadkommer är att alla tvingas ta ställning. Det kommer till en punkt där härjningarna drabbar den egna egendomen, då den egna säkerheten hotas. Okontrollerad eskalering av kravaller lär fresta på tålamodet hos medelmedborgaren och till slut försvinner sympatin, oavsett vad media skriver. Svensken är så apatisk att inte ens avspärrningarna i Angered har fått honom på benen. Men det kommer en ekonomisk kris att göra. Särskilt om den paras med fortsatt ökad och tillsynes planlös brottslighet från dem som just nu älskar att hata Dan Park.
I Odysséen klämdes hjälten och hans sjöfarare mellan klippmonstret Skylla och malströmmen Karybdis. Om några år så kommer vi se hur det svenska pensionssystemet klarat samma resa, efter den finansiella storm som Corona orsakade 2020, och som fortfarande pågår. Som jag redan har påpekat för den som velat lyssna, så är risken överhängande för att just pensionärer och småsparare är krisens stora förlorare. Den risken är närmare 100% idag och Dagens Industri bekräftar nu den bilden med rubriken ‘Coronasmocka mot pensionerna’.
Första halvåret har lett till minusresultat i alla pensionsförvaltare utom Länsförsäkringar Gamla Trad, som nästan helt är investerat i obligationer. Jättarna Alecta, AMF och Skandia Liv visar minus mellan 1,1 och 2,6 procent, med värdefall på över 10% i de mest aktietunga pensionssparalternativen. Nordea Liv och SEB Trygg Liv Gamla är värst, ner i storleksordningen runt 5% på aggregerad nivå. För ett enskilt halvår är det här exceptionella siffror. Återbäringen i SEB sänktes från tio till noll.
Vad det här säger är egentligen bara vad de flesta vet: pensionsbolagen har olika placeringstrategier där man är viktade i olika typer av tillgångar. Skillnaderna för detta enskilda halvårs utfall är inte i sig något mått på förvaltarnas skicklighet, utan på hur mycket man valt att exponera sig för risk. Svenska och globala aktier har gått ned ca 6% under halvåret, trots den kraftiga rekylen, obligationer har stigit en procent och situationen för olika råvaror är blandad. Fastighetsportföljerna är kraftigt beroende av hur man valt att värdera dem; somliga, som Batljans SBB värderade upp sina kåkar samtidigt som karantän utlystes. Men det är när fastigheterna avyttras som de verkliga värdeförändringarna realiseras.
DI, regimens lydiga verktyg: Konsumera! Köp aktier! Var inte oroliga för pensionen!
Tvärtemot hur det troligen ser ut bland allmänheten, så ju yngre vi är, desto mer oroliga bör vi vara. Hans Bolander ger en överslätande kommentar, i linje med hur DI under vår och sommar gjort allt för att gå statsmakternas ärenden, när det gäller att lugna allmänheten och heja på börsruset, så att alla fortsätter belåna sig, konsumera och fullinvestera sig i aktier. Det är usla råd, av det skälet att vi på så vis gör oss själva till systemets fångar, oavsett om vi gör en kortsiktig vinst eller inte. Och pensionerna ska vi alltså lugnt utgå ifrån kommer räcka bra. DI lurar nog färre av oss över 50, men det är ju dem mellan 30-45 som hans rubrik siktar in sig på: ‘här finns inget att se, ni behöver inte rota i det här, det kommer ordna sig ska ni se, på lite sikt’. Det är cynism av oerhörda proportioner, att ge en sådan rekommendation, den är inte ägnad att hjälpa individen, utan systemet – och förstås regimen.
Jo, Bolander. Vi har all anledning att planera för en sådan. I alla fall om vår framtid är beroende av utbetalningar från det svenska pensionssystemet.
Pensionsfonderna: förlorare hur man än vänder sig
Pensionsfonder har krav på sig att vara försiktiga. Som snitt är man exponerade mot aktiemarknaden med ca tolv procent och man har ‘väldiversifierade’ portföljer, d v s inte lagt alla ägg i samma korg. Men vad det innebär i praktiken är, som utfallet visar, att man trots försiktigheten inte kan undgå att drabbas när börserna går ned. Och, ännu viktigare: diversifieringsstrategin innebär att man också alltid är förlorare när tillgångsinflationen tar över.
Vad som räddat pensionskapitalet från större minskning på kort sikt hotar därför att urholka det på lite längre. Vad centralbankerna har gjort, att på ett exempellöst sätt, på global nivå utan parallell i världshistorien, översvämmat marknaden med nya pengar. Det innebär axiomatiskt att pengar tappar i värde mot andra tillgångar. På kortare sikt är det i stort sett enbart mot aktier, guld och kanske silver. På lite längre så gäller det mot i stort sett allt annat. Problemet för pensionsförvaltarna är att de måste hålla så stora tillgångar i obligationer och andra räntebärande papper, som i dagens nollräntesituation inte ger knappt någon avkastning alls.
Karybdis: inflationsscenariot
Karybdis i det här fallet är att våra pensionspengar ligger låsta i positioner som helt enkelt inflateras bort. Det scenariot är skulle jag vilja påstå, statsmakternas kalkylerade. Det är nämligen så man ska komma ur sin egen skuldsituation. Det ekonomiska system man har riggat är lika extremt gynnsamt för låntagare som det är ogynnsamt för sparare och pensionsförvaltare.
Scylla: börskrasch och depression
Skylla innebär istället att vi får en backlash. Någon kägla i denna ytterst instabila situation välter, och ger dominoeffekter som inte går att bemästra. I så fall kraschar aktiemarknaden. Våra pensionsinnehav kommer då inte vara säkrade i alla fall. Dels kommer den börsexponerade delen att implodera, dels kommer en stor del av de räntebärande papper man håller i visa sig vara värdelösa, när företagen går i konkurs eller tvingas rekonstruera.
När vi väl är där, så kommer vi inte ha mycket att säga till om. Bara förlita oss på att statsmakterna är välvilliga och hederliga. Men så är det inte, tyvärr. Och alla kriser anses som bekant ge rätt till extraordinära tvångsmedel och expropriation. Det är därför stöld av pensionsmedel är något vi måste räkna med.
Worst case och base case: statsmakternas legaliserade stöld
Ändå kommer pensionsfonderna i ett Skylla-scenario snabbt utkristallisera sig som en klippa som trots allt står kvar. Ett tredje alternativ utkristalliserar sig därmed. Nämligen att statsmakterna kommer se sig föranlåtna att än en gång stjäla medel härifrån, för att dela ut till mer akuta ändamål, d v s soppkök i den katastrof som politikerna ställt till med. Så gjorde Palme för att bekosta miljonprogrammet, och så restaurerade Göran Persson statsfinanserna efter krisen på nittiotalet. Senaste stölden är mer av ett bedrägeri: de arbetsgivaravgifter som de flesta av oss tror går till pensionssystemet har under de senaste femton åren istället alltmer viktats över i en allmän avgift som politikerna får leka med – kranen in i fonderna har alltså strypts. Detta är det egentliga skälet till att det behövdes en pensionsreform 2019, som i praktiken innebär ungefär 20% reduktion av värdena.
Efter en större kris, den vi har framför oss, så handlar det istället om att man troligen kommer öppna kranen ut. Det är utan minsta tvekan att beteckna som stöld, men egentligen bara exakt samma sak som skett när man under decennier valt att finansiera vår konsumtion med lån – det är kommande generationer som därmed får betala. Och inga andra alternativ kommer räcka.
DI:s kommentar, ett frejdigt ‘vi behöver inte bekymra oss!’ är ett vacuumtomt löfte. Vi har all anledning att oroa oss, och att ställa in oss på att pensionen kommer bli skral, mätt i dagens penningvärde. Det är, som det ser ut, best case-scenariot.
Ett par glassar, en som en napp, i prideflaggans regnbågsfärger och utformade som dildos. Jag tyckte det var en rätt rolig parodi, en överdrift som fungerade som satir, trots att det nästan inte är möjligt att parodiera pridefolkets vulgariteter. Och där ligger problemet: utan en grotesk politik, så skulle detta vara glasklar humor för alla. Men många reagerar väldigt surt. Inom vänstern, gissningsvis. Och sedan deras känsliga vänner, sådana som faktiskt har lämnat pk-fasen, börjat bli medvetna. De som fortfarande har kontakten kvar och som kriget gäller, vem ska få deras öra, de ängsliga i mitten? Satir funkar dåligt för många. Det här är en bild som därför riskerar att slå på motsatt vis mot vad den var tänkt.
Humor för mig. Men så nära verkligheten att vänstern reagerar som om detta vore förtal. De borde ha sig själva att skylla. Men satiren blir kontraproduktiv.
Det ‘högerextrema’ paraplyet
Så har vi paraplyet, som kärnfamiljen håller upp, mot regnbågsregnet. En rubrik som närmast är övertydlig förklarar att vi måste försöka göra så många som möjligt normala. Stanna upp där och tänk efter. Ärligt, vad var din första reaktion? Jag tror att många, även högerut reagerar med visst obehag. Detta är så fel, så politiskt inkorrekt! Om du tillhör dem ska du veta att du har god politisk kompass. Du vet var konsensus just nu ligger i landet. Om du sedan tänker efter en gång till och konstaterar att budskapet är 1. ganska självklart och 2. inte alls presumerar att avvikande ska förtryckas, utan tvärtom, med sin rubrik försöker säga att detta heller inte är avsikten. Då borde du komma till slutsatsen att detta inte alls borde vara kontroversiellt. Man kan sedan tycka att det är tråkigt och försoffat eller klokt och välunderbyggd sanning om hur samhället borde se ut. Men att den skulle vara ‘extrem’ är väl att gå rätt långt?
Om det inte varit ‘högerextremt’ att hävda att kärnfamiljen är vad vi bör sträva emot, så hade rubriken heller inte behövts. Även med den, så brännmärks garanterat budskapet gärna som extremism. Vi känner en sekunds obehag, trots att vi vet bättre.
Kärnfamiljen borde vara mainstream, inte pride
Icke desto mindre är det ju just det ditt första obehag visar: nämligen att det är extremt att tycka att vi ska ha så många kärnfamiljer som möjligt, för barnens skull, men också för föräldrarnas, liksom för samhällets bästa. Minimera antalet ensamma mammor, låta barn få behålla kontakten med sina fäder, och växa upp i ett enda hem, en trygg miljö för de flesta. Det finns goda fakta som visar att detta är samhällsekonomiskt idealiskt och ger långt färre ungdomsbrottslingar, mindre våld i hemmet (mot de ensamma mödrarna) och bevarar sund respekt för äldre lättare, då även fadern är med och utformar uppförandekoden. Men jag lämnar dessa åt sidan nu. Det intressanta är att det är motsatt uppfattning, den vänsterextrema, som är mainstream i Sverige idag.
Fejkmonopolet
När vänstern har lyckats med det, så – är det gloves off? Bör vi tillåta oss att fejka tillbaka? Vänstern vill förstås ha monopol på fejkandet. De skriker högt så fort de upptäcker ‘övertramp’, sådana som de själva begår regelmässigt av ren slentrian eller i fullaste medvetenhet. Slentrianen är möjlig, just för att det är så sällan vänstern själva blir påkomna. De räddhågsna i mitten får sällan samma otäcka vibbar när statstelevisionen sprider fejk, det är inte som att de då konfronterar sina vänner till vänster. Det krävs enorm bearbetning för att detta ska gå att dyrka upp, för Public Service har ett så oerhört mycket större genomslag än vad vi på nätet har.
Fake news underminerar samhället
Fake news är en nedåtgående spiral, underminering av alla auktoriteter i samhället. Något av det mest destruktiva av allt som pågår i vårt samhälle, för det är tilliten som byggt vår välfärd. Nu är den på väg att försvinna, även mellan svenskar. Detta hade aldrig kunnat hända om vår skurkregim och systemmedia valt att 1. hålla sig till en politik som är så absurd att det inte går att göra satir och parodi på den, 2. lett utvecklingen, med nyheter som ‘hälften av alla som kommer från Syrien är välutbildade’. Skillnaden mellan systemet och avarterna på nätet skulle ha varit för stor.
Men nu har vi att förhålla oss till detta. Jag hör till dem som, för mitt eget varumärkes skull, inte vill sprida osanningar. Men jag har visst överseende med att andra inte resonerar så. Att man inte ser mycket alternativ till att högern ägnar sig åt samma smutsiga hantering som vänstern, när skadan redan är skedd. Vi är på väg mot ett samhälle utan tillit till något. Den verklighetsbild människor får landar någonstans mitt i där propagandan ankrar. Att låta vänstern ensamma sköta fake news, med sina mångdubbla resurser, det är ju detsamma som att ge upp. Som att bedriva krig enligt gammeldags riddarideal mot tanks som anfaller på juldagsmorgonen.
Fake news måste riktas mot rätt mål – och sanningen vinner i längden
Det sämsta med ‘dildo-kampanjen’ är att den helt enkelt går för långt, så att den inte blir trovärdig, för mig en ren satir, men för andra en klumpigt försök till förtal. Den är också helt onödig, eftersom Pride-vulgariteterna som förekommer är helt tillräckliga för att väcka folks avsky. ‘Fake news’ som biter är istället när den artikulerar sådant som vi alla ‘vet’ men som är svårt eller omöjligt att bevisa. Till exempel vilka det är som slänger bomberna – det kommer nog aldrig kunna avslöjas, än mindre få de skyldiga bakom lås och bom – eller utvisade. Detsamma gäller mordbrännarna, och i stor utsträckning även gruppvåldtäktsmännen. Fake news fungerar också bättre när den faktiskt inte går att säkert hävda att den är osann. När hovrätterna släpper alla fria, hur ska man då konstruera en korrekt statistik över brottsligheten? Och när en allt större årlig avvikelse kan konstateras mellan anmäld våldsam död och dödsfallsregistret – ända sedan 1990 – då är fejk news satt i system av samhället.
Jag har inte så stora moraliska betänkligheter under sådana omständigheter. Värre är de rent strategiska. Vänstern vinner fajten, på kort sikt, oavsett om man spelar falskt eller enligt gentlemannaregler. De har så mycket större resurser. Men på lång sikt vinner sanningen, och då är det bra att ha varit på samma sida. Det går att skriva om allt detta utan att kompromettera sig – och jag har mitt varumärke att tänka på, så det är vad jag gör. Men jag kommer inte klaga på om andra är mindre nogräknade; det är oundvikligt, om än tyvärr ofta kontraproduktivt, särskilt om det inte görs skickligt och genomtänkt.
Ungdomarna är de som märker tillgångsinflationen först. Varken studielån eller ingångslöner har hängt med bostadspriserna. Följden är att man intecknar sina arv. Och lånefesten bara fortsätter. Staten driver den, sätter nollräntan som behövs för att kommunerna ska ha råd att låna. Privatpersoner lånar för att de måste, för att få bostad. I USA lånar man också till terminsavgifterna på utbildningar som inte betalar sig. Men inbilla er inte att problemen är mindre i Sverige, här tas kostnaden bara till större del via skattsedeln – våra hushåll lånar betydligt mer än de gör i USA.
SvD beskriver en makrotrend: den ökade belåningen som är följden av tillgångsbubblor. Effekten blir tydligast när man ser den ur de ungas perspektiv; de som inte har haft möjlighet att följa med i racet. De måste börja med lånen. I USA så blir det här ännu tydligare eftersom man där även betalar för utbildningen direkt. De studieskulder som man då drabbas av är fyra gånger högre, inflationsjusterat, än de var för femtio år sedan, samtidigt som median och minimiinkomster räknade på samma sätt har varit nästan oförändrade.
QE – roten till det onda
Det här är en effekt av staternas enorma behov av att finansiera sig, och den därmed sammanhängande nollräntan, som är nödvändig för detta ändamål, och som uppnås med hjälp av mekanismer som upphäver marknadsprissättning av risk. QE, Quantitive Easing, kallas det och metoden kan tyckas skiljer sig måttligt från hur centralbankerna tidigare agerat, men den principiella skillnaden är enorm.
Förr så genomförde Riksbanken s k marknadsoperationer då man köpte eller sålde statsskuldväxlar och -obligationer för att lägga räntan på en nivå man ansåg vara konsistent med inflationsmålet. Man kunde i undantagsfall även göra s k repor där även bostadsobligationer och andra obligationer utgivna av bankerna finansierades kortsiktigt, men alltid med ett förutbestämt återköp i närtid.
Halva statsskulden – ett haveri för marknadsekonomin
Nu säger man istället att man är ute efter att stötta ‘marknadens likviditet’. Vad det innebär kan lätt avläsas av det faktum att Riksbanken numera äger halva statsskulden. D v s statsskulden är till så stor del finansierad av sedelpressen. Före 2008 var det bara en procent. Det här är en bieffekt och oönskad konsekvens av ständigt större ingrepp i ekonomin och visar att den underliggande efterfrågan på obligationerna till den prisnivån Riksbanken lagt sig på är noll. Skulle det bara handla om tillfälliga fluktuationer så skulle volymerna kunna placeras på marknaden igen, men så sker inte, man bara ackumulerar allt större belopp i egen balans.
Det är med piska och morot som man förmår bankerna att medverka i detta, dels genom lagkrav som tvingar dem köpa en viss andel, dels genom att erbjuda en mellanskillnad i ersättning. Efter Corona har man dessutom varit inne och köpt företagsobligationer, en tidigare fullständigt otänkbar manipulation. Centralbankerna köper till priser ingen annars skulle acceptera, men så länge som alla vet att det finns tagare på den nivån så flyter handeln på. Härigenom pressar man alltså ned offentlig sektors låneränta till runt noll. Man har inga andra hänsyn, de marknadsimperfektioner som uppstår när räntan inte längre speglar upplevd risk struntar man i. Det här är inte marknadsekonomi, utan motsatsen, ren planekonomi – i en västlig hyckleri-tappning.
Privatupplåningen är på topp!
Följdverkningarna är att även alla andra (som kan) lånar, som galningar – det är ju näst intill gratis pengar, så det är rationellt. Även andra kvartalet har hushållslånen stigit över 5%, mitt i Coronakrisen, och det är mer än det föregående. När många gör det, så blir man tillsammans också ‘too big to fail’, staterna har inte råd att låta alla dessa fallera, oavsett om det handlar om kommuner som behöver finansiera sin flyktingmottagning, aningslösa eller riskvilliga (och cyniskt kalkylerande) optimister som vill finansiera aktieköp, konsumenter som vill åka till Thailand eller köpa en ny bil – eller våra än mer överbelånade företag.
Sverige har världens högst belånade företagssektor, nära 170% av BNP, vilket beror på en kombination av denna låga ränta och en ständigt deprecierande krona, som gjort att svenska företags konkurrensvillkor stärkts utan att man behövt göra någonting. Kanske har det även med typisk svensk hybris att göra; vi lyckas alltid inbilla oss att vi kan göra rätt oavsett om resten av världen är med eller mot oss. Även företagsbelåningen var upp andra kvartalet, strax över 5%, bara något mindre än föregående kvartal.
Slavsystemet
Också våra hushåll är överbelånade. När SvD nu skriver om de amerikanska studieskulderna, så är det förstås med udden riktad mot Trump, såsom brukligt är i svensk media. Och som sagt, utvecklingen är illavarslande. Den yngre generationen blir inlåst i ett ‘slavsystem’ pga dessa lån, det tar dem i genomsnitt allt längre tid att betala tillbaka vad studier och bostad kostar och de som inte får bra betalda arbeten riskerar att aldrig kunna göra det. Men allt måste sättas i sin proportion. I USA uppgår studieskulderna till 7% av BNP. I Sverige uppgår bara de rena konsumtionslånen till 5%. När vi lägger dessa till bostadslån (och studielån) så är den svenska hushållssektorn belånad till 90% av BNP. I USA är motsvarande belåning ‘bara’ 75%. Eftersom våra studielån bör vara väsentligt lägre så är skillnaden mellan bostadslånen sannolikt ännu större, till svensk nackdel.
Högre kostnad och längre tid för sämre ubildning
Dessutom är problemet med värdelösa och praktiskt meningslösa utbildningar minst lika stort här som i USA. Ofta har man idag jämfört med för 30 år sedan samma titel och teoretiska förståelse till priset av en eller flera terminers extra skolgång. Inte sällan beror det här på att universiteten insett att man måste fylla på med propedeutiska kurser, eftersom förstaårsstudenterna inte får samma kunskaper med sig från gymnasiet som förr. “Alla ska med!” hojtar socialdemokraterna, som vill sätta alla i eftergymnasiala studier. Den intellektuella genomsnittsnivån sjunker och arbetslivsintroduktionen senareläggs – den sker idag först vid 30. Samtidigt som lägre studietakt innebär att många är understimulerade. I värsta fall handlar det om nya utbildningar fyllda med postmodernt jox, som bara ger de nybakade studenterna arbete vid samma universitet och med uppgiften att lära ut ännu mer av samma. Andelen avhandlingar som aldrig någonsin blir citerade eller ens lästa ökar exponentiellt för varje år som går. Detta är (ännu) en viktig förklaring till att produktiviteten i samhället sjunker.
Ett nytt klassamhälle
Klassamhället återuppstår och förstärks – på ett mer subtilt vis även i Sverige: längre utbildning betalar sig inte och då är det underklassen som väljer bort den först. Den allt störe studentlägenhetsbristen kräver också pengar eller kontakter. Allt fler saknar de ekonomiska resurser och nätverk som krävs – och samhället får då inte heller del av vad begåvningsreserven i denna underklass hade kunnat bidra med. De som har en peng sparad gör oftast vad de kan och prioriterar sina barn och det kanske räcker så, men risken är stor att man på det sättet gör sig själv till fattigpensionär. Vad pensionssystemet erbjuder idag är mindre än många inbillat sig. Det kommer inte bli bättre efter 2020 års gigantiska stödupplåning.
En ännu mer intressant fråga är vad nästa generation ska ta av för att betala sina barns skulder. Vad vi gör är ju att finansiera vår standard med vad som samlats i ladorna – och det är dömt att ta slut. Idag är det vår generations pensionsmedel och nästa generations arv som konsumeras. Men kommer våra barn ha något sådant att erbjuda efterföljande generation? Den lånefinansierade ekonomin genererar knappt ingen tillväxt alls, inte per capita. Särskilt illa på den punkten ser det – som vanligt – ut i Sverige. Det enda som växer är tillgångsbubblor – och lån. Sådana som finns kvar även efter att bubblorna spricker. Då är vi slavar på riktigt.
USA-kritisk samhällsanalys – den enda som är tillåten
Att svensk systemmedia, till vilka SvD idag utan tvekan ska räknas, väljer att skriva om problem i USA, ska vi kanske se som ren nostalgitripp och terapi. Bara då får man ju tillfälle att verkligen utöva sann samhällskritik, sådan som förr var ett självklart adelsmärke för varje journalist. Och som är lika självklar att undvika, när det gäller Sverige idag och den postmoderna regim som varit så idoga på att skapa denna lånefällan.
Nej, vi ligger inte först längre när det gäller screening av cancerpatienter. Det gjorde vi en gång i tiden, men nu är vi faktiskt sämst i Europa. Åtminstone när det gäller tarm- och prostata, två av de tre mest dödliga cancersjukdomarna i Sverige. Varför har det blivit så?
Det har länge förts en kamp mellan viljor som ter sig allt tydligare ideologisk snarare än medicinsk. Medan det borgerliga Stockholms läns landsting och Gotland var ensamma om att förorda detta så bet sig den Djupa statens företrädare fast vid luddiga argument emot, trots att man medgav att det rörde sig om minst trehundra förlorade liv per år. Trots att Socialstyrelsen till slut krupit till korset och gjorde ett lappkast, så har övriga landsting inte tagit notis. Man tycker sig tydligen ha full frihet att gå rakt emot rekommendationerna. Och detta trots att ny forskning visar att vinsterna är ännu större; över 400 svenska liv skulle kunna räddas varje år.
Varför rädda pensionärer? Och vita män?
Men nu hör det till saken att det är människor som i tre av fyra fall är över 65 när de räddas. Sådana som bara kostar. Genom beslutet att inte screena så sparar inte bara vården pengar. Pensionssystemet sparar i snitt 10-15 års utbetalningar. Den här typen av stupstockstänkande trodde de flesta av oss inte fanns i Sverige, men Corona visar ju hur fel vi hade. Och dessutom: de flesta av dessa liv tillhör vita män. Det finns nämligen en kraftig överdödlighet bland män, ju äldre man blir och ju närmare rektum tumören sitter. Dessutom finns, enligt den amerikanska undersökning jag hittade, en tydlig skillnad även mellan ras. Vanligast är tumörerna längst ut i tarmen, distal sigmoid och rektal rectum, och där är överdödligheten i USA störst bland vita män, därefter svarta män, sedan spanskättade män (‘hispanics’). Kvinnor av alla raser hade betydligt lägre förekomst.
Vita män har högre förekomst av alla sorters tarmcancer. Ju längre ut i tarmen desto mer markerad skillnad. Tas hänsyn till ålder (ej med i tabellen) så accentueras denna ytterligare, ålder är den mest betydelsefulla komponenten för alla grupper..
Efter lungcancer är det i Sverige flest som dör i tarmcancer, ca 2.600 varje år. De döda räknas ändå, men alla de som lever med usel livskvalitet, såsom Fredrik, den man som ställt upp i SvD:s reportage, är en mycket större grupp, som vi vet mycket mindre om. Av 6.800 insjuknade (2018), så är det många som drabbas hårt utan att dö. Att tvingas till omfattade tarmsköljningar varannan dag, inte kunna resa, inte kunna upprätthålla ett normalt socialt liv, och omfattande operationer som tog ett helt år av Fredriks liv, var konsekvenser han sluppit om allmän screening tillämpades.
Könsojämlikheten är det totalt tyst om på alla officiella svenska sajter, jag kollade de första sex inklusive Wikipedia. Man får leta bland internationella och mer tekniskt medicinska sajter för att hitta svar. Ni kan alla vara helt säkra på att det, i den händelse att man ändrar praxis och börjar screena, istället kommer stå mycket – på svenska – om det här ‘ojämlika’ beslutet. Att man även nämnt jämställdhet som ett argument emot visar nämligen den politiska sprängkraften som drivit debatten. För, jodå, sådant anses ha avgörande betydelse.
Folkhälsan, Corona och den prioriterade jämställdheten
Ni minns väl diskussionen i våras, kring den, som man ansåg, sneda fördelningen mellan hur många män relativt kvinnor som fick tillträde till intensivvård för Corona? Man tyckte att det visade på en skevhet att en betydligt större andel män fick vård än som avled. Ingen tycktes vilja tänka ett steg till. Det var verkligen en mycket större andel av männen som smittades svårt, och särskilt längre ned i åldrarna. Att dessa 40-, 50- och 60-åringar dels hade en större överlevnadschans, och dels var prioriterade framför 80-åriga kvinnor (jodå, man prioriterade hela tiden, det vet vi ju nu, även om Tegnell påstår motsatsen), både just pga denna chans och den längre förväntade återstående livslängden, det tror jag att få kan invända mot är en rimlig avvägning i en akut situation. Och just det faktum att många fler yngre män insjuknade förklarar förstås också att relativt fler av de insjuknade männen överlevde än de i snitt äldre insjuknande kvinnorna.
Redan i ett tidigt skede av Coronapandemin så uttalade sig ju dessutom Tegnell om hur viktig jämlikhetsaspekten var, i samband med Spotify’s beslut att låta anställda arbeta hemifrån. Det var ju ett beslut som inte alls var självklart bra enligt vår kära statsepidemiolog, eftersom ‘mest män skulle gynnas’! Att sådant hemarbete dessutom skulle drabba kvinnor och barn som levde tillsammans med hemarbetande våldsamma män, med mer våld och otrygghet i hemmet som följd, var på allvar sådant som tycks ha varit avgörande för beslutet att inte stänga skolor eller genomföra andra skarpa åtgärder mot smittspridning. Det här är faktiskt inte så konstigt. I Folkhälsomyndighetens regleringsbrev är ordet ‘jämlikhet’ åtta gånger vanligare än ordet ‘epidemi’. Då är det heller ej att förvånas över att beslut om screening avgörs på liknande grunder.
Nu kan man konstatera att många, fler än 100, av de liv som årligen skulle kunna räddas alltså är kvinnor. Men de råkar ha oturen att ha fått en ‘manlig sjukdom’. De hamnar i ‘fel grupp’. Det finns anledning att påpeka att för de avhumaniserade postmoderna ledare vi har, så spelar detta ingen som helst roll. Individer saknar betydelse, det är bara grupper som räknas. Och äldre vita män gör det förstås bara på ett negativt sätt, de kvinnor som är ofina nog att förstöra statistiken får skylla sig själva de med.
Prostatacancer: ännu vanligare – och bara män
Prostatacancer, den allra vanligaste cancertypen är det bara män som kan drabbas av däremot. Den skall istället jämföras med kvinnors bröstcancer. Det finns ett självklart koncensus att man screenar för det senare, medan prostata är ‘kontroversiellt’. Det är riktigt att det ofta går att leva med prostatacancer länge, men ibland går det fortare och som sagt, dödstalen är stora. Man får dessutom ofta spridning till ben och lymfkörtlar, som istället kan utgöra formell dödsorsak, trots att prostatan är den bakomliggande. Man får också nedsatta livsfunktioner. Återigen avslöjar sig en viktig skillnad mellan hur man ser på sjukdomen i Sverige och i USA/utomlands: i svensk Wikipedia står det tvärsäkert att screening inte påverkar dödligheten (min understrykning):
“Prostatacancerscreening bland befolkning i stort är kontroversiellt.[2][3][6]Prostata-specifikt antigen (PSA) test ökar antalen upptäckta cancrar men det minskar inte dödligheten.[7] Svenska SBU påtalar i en rapport år 2014 att tillförlitligheten av de diagnostiska metoder som finns är osäker och kan leda till beslut som påverkar hälsan av den undersökte negativt…”
Svensk Wikipedia
Återigen är självsäkerheten av allt att döma ett utslag av postmodernt förakt för individen. Statens bästa går i Sverige först, som Tegnell och Löfvens Coronastrategi med all önskvärd tydlighet visar. Medan i engelsk Wikipedia (fullspäckad med källor, inte bara tagna från svensk statlig propaganda) är detta oklart och beroende på hur prioriteringen görs – och när:
“Prostate cancer screening, including Prostate-specific antigen (PSA) testing, increases cancer detection but whether it improves outcomes is controversial.[3][10][11][12] Informed decision making is recommended when screening those 55 to 69 years old.[13][14] Testing, if carried out, is more appropriate for those with a longer life expectancy.[15]“
Engelsk Wikipedia
Självklart är det jobbigt att leva med tanken att man har en växande tumör i sig. Men fördelen att veta är större. Liksom komplikationerna av ett liv med en för sen operation. Själv tog jag beslutet att testa mig för en obotlig genetisk ögonsjukdom som min mamma har, som leder till nära blindhet, men som oftast inte utbryter förrän när man är 10-15 år äldre än jag. Fördelen att veta avgjorde, främst för mina barns skull, och jag är förstås glad eftersom det visade sig att jag inte hade den, och därmed inte heller mina barn. Att man vid 65 har god anledning att göra testet säger sig självt, eftersom risken vid det här laget börjar närma sig en på tio..
Men visst skulle man kunna tänka mer cyniskt om man var kamrer på regeringskansliet. Vore det då trots allt inte bättre att offra dessa pensionärer? Låta dem leva i bedräglig okunskap och dö några år för tidigt, hellre än att oroa dem som är friska? Det låter tunt för mig. Så kan det då inte vara kostnadsskäl och ideologi som väger tyngst? I alla fall när det handlar om vita äldre män?
Låt oss konstatera att staten knappast skulle resonera så här om det rörde sig om kvinnor eller någon annan grupp det är påstått synd om. Då hade det räckt med lite protester på Aftonbladets debattsida.
Men nu handlar det alltså om äldre vita män. Dem är det aldrig synd om.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640 Obs. Swisha gärna för att du gillar och håller med. Välj helst ett belopp du kan stå för löpande. Mina texter kommer, som det ser ut, att fortsätta fylla sitt syfte under lång tid framöver.
När postmodernisterna vill ta bort de landvinningar deras föräldrar, 68-rörelsen, gjorde, så är det inte av godo. Att främja klassresor och meritokrati var nämligen fortfarande något även 68-orna stod för, åtminstone var man inte emot detta. Men de postmoderna bryr sig inte om fattiga om de är av fel färg – vita, eller fel kön – män. Man bryr sig heller inte om ifall samhället blir sämre för alla, bara det leds av en korrekt sammansättning av människor baserad på ras och kön. Man går med andra ord från progressiv till perverterad – och man gör det fullt medvetet.
*
68-rörelsen har blivit ett begrepp som stått sig väl i ett halvsekel nu. T o m unga svenskar har hört termen och har ett hum om vad den står för. En stor del av 40-talisterna ser med nostalgi tillbaka på den. Andra, inklusive undertecknad, hade gärna sett den som en historisk parentes. Det var med denna som de extrema vänsterradikalerna fick reellt inflytande över västerländsk politik och i Sverige inrättade Olof Palmes socialdemokrater statligt avlönade tjänster åt dem, som lekstuga, där de förmodades leka av sig rommen, innan de självdog av utmattning i den stora strömmen.
Olof Palme – medlöparen, ville se skönt progressiv ut
Men det blev ju inte så. När vänsterradikalerna fick pyssla på, ostörda med sina utopier alldeles för sig själva, så började de producera. En massa idéer som Palme et consortes antagligen förstod var fullständig gallimatias, men som man ändå bestämde sig för att låta passera, i små portioner, lite här och lite där. För att själva framstå lite sådär störtskönt progressiva, men ändå ansvarstagande, man var ju ett brett och stort parti, det gällde att få med sig sina gräsrötter med små, små steg in i vänstertyranniet. Och som det ofta blir med oemotsagda galenskaper som får statlig uppbackning och stämpel, så blev det sanningar av de förvirrade utopierna. Sanningar som sedan stod sig, trots flera borgerliga mellanspel vid makten, eftersom de borgerliga som vanligt mest varit upptagna av att rädda ekonomin och försöka dra ned på det ständigt ökande skattetrycket.
Palme sneglade gärna åt ett annat håll än Erlander. Gillade att få hyllas som skönt progressiv. Men försök att hitta en bild av honom utan slips. Där gick länge den stenhårda gränsen mot VPK.
Historiens slut? Bara för dem som redan visste.
1990-talets järnridåfall innebar ett blottställande av kommunismens politiska förtryck, miljörovdrift och ekonomiska fiasko, även för dem som inte velat se, ville vi gärna tro. Ett historiens slut. Men så icke alls! Det var bara konservativa och marknadsliberala som ropat hej för tidigt. Man insåg inte att de som deltagit i vänsterrörelsen egentligen inte brydde sig om något av allt det där. Man förstod inte att kollektivismens fångar, som visserligen nu var formellt frisläppta, aldrig hade velat bli fria. Och att deras kollektivistiska behov av att underordna sig nya galna kommandon bara väntade på att finna sin form. Under 2010-talet blommade allt ut, som vi vet. Och frågan vi bör ställa oss är om det är värre nu än det var 1968.
När Valle drog fram farfars praktiska råd och citerade ren marxism så var det ingen som anmälde programmet. Var det alltså värre då än nu?
Citerar man ‘Ville, Valle och Viktor’, så kan man få för sig att det var minst lika illa för 50 år sedan. Genom den lilla fiffiga handboken “Farfars praktiska råd” kunde alla barn få ta del av så oförblommerat indoktrinerande socialistisk propaganda, att dagens barnprogram ter sig som värdekonservativa. Och löntagarfonderna, nog var det ändå det närmaste vi kommit att bli en rent socialistisk stat?
Storpotäten – att det var Curt Nicolin, Bohman och Wallenberg som åsyftades gjorde Staffan Westerberg ingen större hemlighet av.
Men då glömmer man ett par viktiga saker. framförallt de starka motkrafter som fanns i samhället för 50 år sedan. Även i socialdemokratiska hem så fick ungarna i sig en betydligt mer pragmatisk syn på livet och världen via sina föräldrar, än de fick via TV. Och även om justitieminister Lidbom föraktfullt fnös åt rättssamhället med sitt ‘lidbomeri’, på liknande sätt som man gör idag, så fanns det fortfarande gott om företrädare i de rättsvårdande instanserna som upprätthöll en god praxis. Generalklausulen mot skatteflykt t ex, blev därför i stort sett obsolet, utan tillämpning, istället för det monster den förutsågs bli – och säkert hade blivit, om dagens domstolsaktivister utformat prejudikaten.
Vilse i pannkakan är högerns kanske bästa slagträ mot den politiserande vänsterns ambitioner i etern.
Barnprogrammen idag är minst lika indoktrinerande som då. Man gör det bara så mycket skickligare. Vänstern har lärt sig av sina misstag, man skapar inte längre ‘ikoner’, som Vilse i pannkakan, för sina motståndare att skjuta ned. Och den viktigaste striden, om löntagarfonderna, förlorade vänstern tack vare att moderaternas Gösta Bohman och SAF:s ordförande Curt Nicolin hjälptes åt att stötta en gräsrotsrörelse emot; dels med en fast ideologisk ståndpunkt som inte tillät kompromisser, dels med finansiering.
Reinfeldt såg till att rasera allt motstånd
Ingenting av detta försvar finns idag. Reinfeldts regeringsperiod pacificerade borgligheten. SAF:s efterträdare Svenskt Näringsliv är ett ideologiskt haveri. Och när även Timbro och SvD infiltrerats av postmodernister, så är det inte att undra på att det bland ‘nya moderater’ både finns mångfaldskramare, kvoteringsförespråkare och klimatalarmister.
En annan viktig skillnad ligger i hur debatten förs, eller rättare sagt inte förs. Revoltörerna 1968 fick aldrig slut på ordbajsandet, och i tid och otid utmanade de Palme och andra till ‘debatt’. Självupptagna som man var lyssnade man förstås inte heller då på sina motståndare, men idag vägrar man att ens låta dessa komma till tals. De ska svältas ut, ja redan brott mot denna regel, debattberöring med en politisk motståndare, innebär fog för bojkott.
Slutligen, det samhälle vi hade 1968 var förstås en produkt av de tider som varit, medan vårt samhälle idag är en produkt av 50 års postmodernism. Det fanns naturligtvis ett och annat som inte var bra även före 1968. Saker som kunde ha finslipats bort med tiden, om en värdekonservativ strömning fått råda. Men istället kastades barnet ut med badvattnet, pendelrörelsen svängde från att ha varit några grader fel åt ena eller andra hållet, till något fullständigt bisarrt; en rörelse som bara fortsätter snurra.
Blindtesterna – resultatet av 68-rörelsen
New York Times, vänsterliberal tidning, ger oss nu i en agendadrivande artikel beviset, det kanske allra bästa, på hur perverterad situationen är idag, och hur mycket värre det ser ut än det gjorde 1968. Blindtester för filharmoniker var faktiskt resultatet av 68-rörelsens kritik mot den massiva manliga anglosaxiska dominansen i symfoniorkestrarna. Här fanns uppenbart ett stort mått av godtycke och kameraderi, där inte minst klassbakgrund spelade stor roll för urvalet. Blindtesterna ledde till ett mer jämlikt urval, kvinnor utgör i vissa orkestrar idag nära hälften av medlemmarna. Jag vill påstå att det är svårt att ur meritokratisk synvinkel se något fel i detta. Här bidrog 68:orna faktiskt till en islossning som borde glädja både utövande musiker och lyssnarna.
Kan det ha med talang att göra?
Men islossningen gäller dock inte den etniska sammansättningen. Afroamerikaner är närapå lika ovanliga idag som 1970. Det är inte svårt att finna orsaker till detta. S k finkultur är inte populär i socioekonomiskt mindre gynnade kretsar; vita från dessa är fortfarande klart underrepresenterade bland filharmoniker. Man kan sedan ha synpunkter på varför det anses finare att spela violin än att vara en populär rappare. Om det nu ens är så, inom stora befolkningslager utgör nog filharmoniker inget ideal eller föremål för idolskap. Men ingen verkar ifrågasätta att det senare kan vara betydligt mer lukrativt. Både det ena och det andra kan säkert förklara musikkarriärvalet för många med sämre ekonomi. Att man dessutom skulle kunna ha olika talang för det ena eller det andra, går utmärkt att hävda, så länge som det rör sig om vitas tillkortakommanden inom rapmusiken. Däremot är det förstås förbjudet att ens knysta om när det gäller filharmonisk förmåga.
Bara 1,8% av dagens amerikanska filharmoniker är svarta, 2,5% är spanskättade. Å andra sidan. Hur många vita utöver Eminem har nått toppen inom rapmusiken?
New York Times: kvotering bättre än blindtest
Ändå argumenterar New York Times för att orkestrarnas blindtester skall bort. Man anser att samhället skulle ge svarta en god skjuts, om fler svarta blev filharmoniker, att man på så vis skulle skapa fler idoler och förebilder, och goda cirklar. Den här typen av tänkande leder inte till annat än ett moras, där ingen vinner. Svarta inkvoterade musiker har dåliga förutsättningar att bli idoler. Lyssnarna får sämre musik. Och bättre kvalificerade individerna diskrimineras. Det är motsatsen till meritokrati. Sådan är rättvis baserad på kunnande. Tar man bort detta moment, så finns det ingen tydlig och bra ersättning. Hur många svarta måste få plats? Hur många spanskättade? Spanskättade kvinnor? Homosexuella?
Meritokrati på undantag – en hämsko för ekonomin – men än mer för våra hjärtan
Meritokratin levde 1968. Men från och med att kvoteringsförespråkarna på 2000-talet fick övertaget i debatten, så är den på ständig nedgång. Eftersom meritokrati är starkt korrelerad med välståndsskapande så är detta ett av de viktigaste skälen till varför ekonomin är på nedgång. Men ännu viktigare är att vår känsla för vad som är rätt och fel bryts ner.
Det är 2020 nu, och vår moraliska kompass bara fortsätter att snurra.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640
Varje morgon vaknar man till nya vidriga rubriker. Den här morgonen konstaterar jag att det är mycket som brinner nu. Och det handlar inte om torka. Nej, det är anlagt. Katedralen i Nantes tog nära 500 år att bygga och är listat som ett av Frankrikes mest historiskt värdefulla monument. Tre brandhärdar talar sitt tydliga språk – det tog en dag att förstöra vad ett halv millenniums ansträngningar åstadkommit.
Muslimer på franska nätforum är överlyckliga. Här ska byggas moskéer istället. Förlåt, jag menar förstås ‘islamister’, de som säger så utgör som alla vet extremt små minoriteter; alla vanliga muslimer är snälla. Det finns det visserligen inga bevis för eftersom vi i Sverige inte vågat ställa frågan i någon opinionsundersökning. Men vi vet ju ändå. De undersökningar som gjorts i andra europeiska länder, som visar att över hälften av alla muslimer är misogyna antisemiter och homofober som hellre lyder sharia än det lands lagar där de befinner sig, de måste vara fejk. Men ändå.
Inte mindre än tolv kyrkliga palats av liknande dignitet har bränts ned i Frankrike de senaste två åren. Här pågår en veritabel massaker på västerländsk och kristen kultur. Och i Norden intar de kristna prästerna en närmast proaktiv defaitism istället: “Ta ned korset på Sjömanskyrkan – så muslimerna kan känna sig välkomna!” säger vår biskop. “Riv Nidarosdomen!” säger en kvinna som får vara präst trots att hon smetat ner bibeln i sitt mensblod och öppet bett till Allah i full prästskrud. Ingen satanist förstås. Men ändå.
På nittiotalet var det satanister som brände kyrkor i Norge. Hur många svenska kyrkor som bränts ner förs ingen statistik över, sådant tystas för att inte ge ‘de islamofobiska’ vind i seglen. Men att bilar och skolor brinner, det vet vi. Sveriges skolbränder har ökat i nästan exakt samma takt som antalet invandrare blivit fler. Det är naturligtvis ett falskt samband, slås fast av samma politiska beslutsfattare som inte vågar mäta muslimernas attityder. “Två saker som inte alls kan ha med varandra att göra.” Men ändå.
I Göteborg slogs svenskt rekord i skolbränder mellan 1996 och 2009, med 271 stycken, i Malmö 167 under samma period, med 40% ökning de sista åren; årsmedeltalet hade då stigit till 25 per år. Europarekord, per capita. Artikeln från 2012 i Forskning och Framsteg har rubriken ‘Svenska skolor brinner mest’. Men man konstateras att ‘forskarna inte kan förklara varför’. Det är ett mysterium. Sen blir det tyst. Ingen mer info i Wikipedia. Men skolbränderna har fortsatt. I lilla Lund har man kallat in ‘Operation Rimfrost’-resurser, efter att ännu en skola tuttats på. Kommunen har svårt att hitta lokaler för eleverna, efter att inte mindre än 70 skolor brunnit de senaste 18 månaderna. 47 skolbränder per år. I lilla Lund, med en 100-del av Sveriges befolkning. Världsrekord.
I Åkersberga där jag bor fick en pojke och hans far medalj för att ha avvärjt en skogsbrand 2018. Ni vet då det var så torrt. Mannen som nästan lyckades tutta på hade överraskats och lämnat dunkarna med bensin efter sig. Att han var mörkhyad var inget Nationaldagspubliken fick veta, det fick jag ta reda på i egen intervju bakom scenen. Liksom att naturligtvis ingen åkte fast, trots gripande, in flagrante. Bevisen räckte ju inte enligt domstolsaktivisterna, bl a ett erkännande och 40 vittnen till saknades ju.
Vad som konstituerar mordbrännare? Bl a multikriminalitet, låg empati coh låg intelligens, se wikipedia, sökord mordbrand. Som en tanke, efter artikeln om skolbränderna i Lund, så har Fria Tider en låst artikel om invandrarbarnens låga IQ och empati. Det är ju helt slumpmässigt förstås. Jag har inte nyckeln till den låsta artikeln, men jag är säker på att det framgår där att det inte finns något bland dessa barn som också gör dem till skolbrännare oftare än andra, helvita svenska barn. Allt sådant måste ju vara ren slump. Men ändå.
Våra bostadshus är nästa frestande lättantändliga objekt. När, inte om, är den stora frågan. Det är ju så lätt. Ingen som misstänker något ens. Allt är ett stort mysterium bara. Även om man skulle råka åka fast, så räddar ‘rättssäkerheten’ i våra domstolar alla grova våldsbrottslingar, så att de kan begå fler dåd. Rättstrygghet för medborgarna har noll prioritet där.
Ansiktsigenkänning är för övrigt efter BLM-protesterna hastigt nedlagd teknologi både hos Amazon och IBM, innan den är färdigutvecklad. Den känner ju liksom bara igen ‘fel’ raser. Och rättssociologer i Lund (Nej, säkert inget samband, men ändå, sic!) anser att polisväsendet kan läggas ned helt, de är ju bara rasister.
Vi går mot kaos. Det hör till universums entropi, ett fysiskt axiom. I rak motsats till vad Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin så vill jag inte bara hävda att den svenska kulturen finns och är en mödosamt uppbyggd sådan. Den kultur som många, ja de flesta av våra invandrare kommer ifrån däremot, är egentligen ingen kultur alls. Vad de upplevt och lärt, sedan generationer tillbaka, är hur det blir och hur man beter sig när det inte finns någon kultur som motverkar kaos och nedbrytning.
Men det är klart att de inte tagit med sig sådana värderingar hit. Allt sådant måste ju vara ren slump.
Men ändå.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640
VA-avgifterna måste dubblas till i snitt 16.000:- per hushåll. Vattenransonering hotar även vid normala svenska somrar. Obs: det är klimatets fel. Och sommarstugeägande stockholmares.
Artikeln i DI är en partsinlaga, kom ihåg det. Svenskt Vatten har fått textreklam för att torgföra sitt budskap, inte en enda kritisk fråga eller analys görs av svaren. Artikeln är skriven för att få acceptans för enorma höjningar av VA-avgifterna. Den är också skriven utan att på minsta sätt reflektera över vad som är de bakomliggande orsakerna till varför vi så plötsligt måste räkna med sådana höjningar. Att man i Härjedalen i år höjer VA-avgifterna med 10% menar man på Svenskt Vatten är ‘något som kommer bli vanligt framöver’. Hur man skapar acceptans för detta, det är det verkliga problemet och som DI:s reporter undrar över, samtidigt som artikeln förstås just är ett led i att bana väg för sådan.
Höga kommunalskatter och anslutningsavgifter med fem nollor bakom räcker liksom inte till.
Investeringsbehovet i VA är 39% större än vad man kostat på sig – i åratal.
Det viktigaste här är förstås att hitta förklaringar som gör att vi förstår – och helst skyller på oss själva, vi dummingar som gjort så att klimatet löper amok. Det är vårt fel! Eller varför inte ‘stockholmarnas’. Det gör inget om ortsborna knyter näven i byxfickan och mumlar några eder, när de betalar sin VA-räkning, som om tjugo år kommer att ha behöva dubblats till – i dagens penningvärde – ca 16.000:- per hushåll. De senaste åren har vi lagt 16 mdr/år på VA-nätet, men enligt Svenskt Vatten behövs det 22, 2 mdr, hela 39% mer alltså. Vi kan utgå ifrån att det sett ut ungefär så i 30 år, för varför skulle VA-taxorna annars behöva dubblas? Det kallas för eftersatt underhåll, och sådant är dessutom långt dyrare än om det sker vartefter behov uppstår, för att inte tala om att täcka upp för kostnaden för allt rent dricksvatten som bara rinner bort.
Dessutom och inte minst: Är det någon mer än jag som retoriskt frågar sig varför kommunalskatten inte räcker till? Och som kanske byggt ett hus och undrar om det inte var detta som anslutningsavgiften, ofta över 100 lax, var ämnad för?
Svenskt Vatten vill att vi vänjer oss vid och accepterar höjningar av VA-avgifterna med 10% per år. Och vi får gärna lägga skulden på inflyttade sommargäster från Stockholm.
Invandringen har ökat befolkningen med 43%. Ett samband?
När höjningen i Härjedalen motiveras med att ‘det byggs mycket i fjällen, huvudsakligen på grund av turismen’, så blir det nästan parodiskt. Sanningen är 1. att stora delar av ledningssystemen byggdes ut för ett halvsekel sedan, eller tidigare, och att man sedan dess inte ansett det vara av vikt att underhålla detta, 2. kommunerna har andra prioriteringar och använder skyhöga kommunalskatter åt att importera bidragstagare, 3. dessa bidragstagare behöver också vatten.
Självklart blir det brist i system som inte byggs ut i takt med befolkningsökningen. Invandringen har de senaste tre decennierna varit rekordstor, inte bara för Sverige, utan större än i något annat västland. Över 20% av befolkningen är idag född utanför landets gränser, nästan alla dessa har kommit hit under denna period. Ytterligare 10% av befolkningen är födda av föräldrar med sådan utländsk bakgrund – det innebär att befolkningen totalt är 43% större än den annars hade varit. Jämför gärna den siffran med Svenskt Vattens skattning av hur mycket större VA-avgiften måste bli: 39%. Kanske har Svenskt Vatten räknat ett par procent i underkant? Nu börjar hursomhelst denna massanhopning kräva sin tull även här. Systemen räcker inte till. Även de långsiktiga kostnaderna för invandringen måste betalas.
Palme och sosseriet: alla goda gåvors givare – men avskyr underhåll
Att sosseriet från Palme och framåt haft ett absolut minimum av intresse för att underhålla systemen är heller ingen slump. Urusla beslut för ekonomin har lett till lägre ekonomisk tillväxt, som tillsammans med en önskan om att fortsätta kunna låtsas vara alla goda gåvors givare, helt enkelt inte har räckt till för att utföra de långsiktiga investeringar som krävs. Sådana har kunnat skjutas på framtiden. Jag talade för några år sedan med en rörmokare som ofta var anlitad av kommunerna. Enligt honom så läcker ledningarna enorma kvantiteter pga uselt underhåll, endast de mest akuta lagningarna hade man råd att ta itu med.
Såsom med elen är det först när allt blir akut, som sanningen grävs fram.
Min artikel igår handlade om eftersatta elnät. Problem som dolts för svenska folket genom att förbjuda företag att expandera. Skulle företagen fått göra det, så hade elbristen för hushåll blivit akut långt tidigare. Men företagare är det ju ingen som bryr sig om när de ‘gnäller’. Den som undrar varför t ex byggnationerna i Täby blivit stillastående vet inte om att det beror på elbrist. Gissa sedan varför byggena blir dyra – och notan kommer förstås till slut serveras i form av högre hyra. Sådana restriktioner för näringslivet har, får jag veta bakvägen, existerat i flera år, utan att systemmedia velat reagera. Att DN gjorde det igår beror på att detta inte längre räcker till; hushållen i södra Sverige kommer ändå att drabbas, troligen redan i vinter, om man inte upphäver beslutet om att stänga Ringhals II.
Problemen med vattnet blev akuta 2018, med rekordvärmen. Men de hade kunnat bli värre 2019, för då var både grundvattennivåerna och situationen i vattenmagasinen lägre; den uteblivna värmen räddade oss från en brutal ransonering. Nu skriker alltså Svenskt Vatten äntligen till. Mitt i en sommar då grundvattennivåerna ändå har fyllts på de flesta håll, samtidigt som vädret hittills varit tämligen svalt.
Högre krav på säkerhet – ej nämnt av Svenskt Vatten
En kostnad slutligen som ingen nämner alls: säkerheten kring vattentäkterna är hotad. Föroreningar i dricksvattnet drabbade som ni kanske har läst en stad i Nordnorge för bara något halvår sedan, med mängder av sjuka som följd. Att det rör sig om avsiktligt sabotage ville man inte ens antyda, men det kan inte uteslutas – påkostade säkerhetsanordningar måste därför komplettera investeringarna i vattenledningar. Den här typen av brottslighet var tidigare okänd. Liksom bombdåd i bostadshus. Liksom gruppvåldtäkter och förnedringsvåld i så stort antal att de inte hinner utredas, liksom grym misshandel och dödande av oskyldiga djur. Nej jag säger inte högt vad jag tror, det får ni räkna ut själva. Jag tror på en enda sak som jag kan uttrycka i skrift: läget är verkligen riktigt akut nu.
Utgå ifrån att man nästa gång skriker till när vi får ett par riktigt varma sommardagar. Då kommer hela haveriet kunna skyllas på klimathotet och Greta kommer få några helsidor till igen i DN, för att förklara för oss hur dumma vi är.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40
TIll att börja med en korrigering: när ‘statsskulden dragit iväg från 35% till 45% så har man haft utgifter på totalt 500 mdr, inte 250 mdr, som det står i DI:s ingress. Det är ‘välfärden’ som ska få mer pengar. Och ‘gröna investeringar i tåg’. Gärna ända in i 2022. Det är nämligen ett valår. Men välfärden har inte förlorat pengar på Corona. Den riskerar inte konkurs – bara om de som betalar för den gör det. Och det är inte minst småföretagen som gör det. Företag Andersson nu vill beskatta ännu mer.
Att regeringens politik gynnat aktiemarknaden har naturligtvis inte gått någon förbi. Magdalena Andersson har låtit detta ske och verka ut ordentligt så att hon sedan skulle kunna släppa loss vänsterretoriken, och hoppas på att få folket med sig, se DI. Det är kapitalskatterna som ska upp, säger hon, och när hon sedan specificerar sig är det de s k 3:12-reglerna hon egentligen syftar på, d v s den del av vinsten i småföretag som kan tas ut till något lägre skatt än som lön. Det vore minst sagt olyckligt.
Det är för det första så att det alltså finns ett tak på sådana uttag. För det andra är skatten i praktiken ändå över 40%, och detta trots att den då inte är pensionsgrundande. Svenska företagare är bland de hårdast beskattade i världen, med den sammantagna effekten av moms, bolagsskatt och utdelningsskatt så får man inte ens behålla hälften av vinsten. För det tredje så är motivet för ‘skattebefrielsen’ avseende sådant uttag knappast att regeringen älskar företagare mer än andra, utan tvärtom att företagare redan får stå risker för sina anställda och för sig själv, som gör dem särskilt utsatta när de blir sjuka och/eller satta i pension.
Det är kommunerna (deras anställda) som ska gynnas
Andersson tänker sig nu istället att pengar måste föras över till kommunerna. Det är där man slukar sådana. Men det beror ju inte på Corona! Tvärtom så är kommunerna som bekant ingen vinstdrivande verksamhet, och den pågående karantänen har bara minskat utnyttjandet av kommunala tjänster. Varför kommunerna behöver mer pengar är istället helt kopplat till en havererad invandringspolitik. Endast 3 av 10 när ens långsiktigt upp till minimilönenivån 20.000:-/månad. Detta räcker inte för att betala skatt nog till den välfärd offentligheten ställer upp med, bara till att livnära sig själv, utan familj, under sina yrkesverksamma år, och under förutsättning att man inte råkar ut för sjukdom eller olycksfall. Övriga klarar inte ens det.
En majoritet av dessa endast hjälpligt och momentant självförsörjda, är dessutom snällanställda inom sagda kommuner och bidrar inte verksamt till att göra verklig nytta. Det är sådan ‘terapi’ som Andersson nu vill att vi ska betala mer skatt för att den ska kunna fortsätta. Knappast ett bra recept för att samhället ska kunna nå tillbaka till den nivå vi befann oss på före Corona. S vet innerst inne att höjda skatter är ett dåligt recept, närmast oavsett vad man vill. Eftersom Sverige tillhör topp-tre bland länderna med högst skattetryck har vi helt enkelt ingen töjmån alls: höjda skatter leder till minskat arbete och emigration av våra mest framgångsrika och bidragande medborgare. Höjd skatt på småföretagare är nog den mest kontraproduktiva skatten av dem alla.
… och så regimstöttande Mp:s favorit-lekstugeprojekt förstås: höghastighetsbanan
Att sedan lägga pengar på utopistiska mp-projekt, som höghastighetsbanor och andra ‘klimatprojekt’, samt att till varje pris hålla upp sysselsättningen inom offentlig sektor, är lika korkat som att betala överersättningar för de ‘korttidspermitterade’. Det är ju denna offentliga sektor som alla våra skatter går till. När det privata näringslivet drabbas av efterfrågatapp på ca 30% så är det rimligt att utgå ifrån att deras betalningsförmåga kommer ligga på den nivån under en lång tid. Det vi alltså kommer behöva göra är att anpassa välfärden i förhållande till detta, rätta munnen efter matsäcken, och göra vad vi kan för att förbättra möjligheten för företagen, inte kommunerna, att återta förlorad försäljning och vinst. Först därefter kan kommunerna få sitt. Andersson vill göra tvärtom… ett bra recept för att göra katastrofen ännu värre.
Observera att hon antagligen inbillar sig att detta är gammal god keynesiansk överbryggningspolitik. Men dels är detta inte särskilt rekommendabelt när skatterna i högkonjunktur är så höga. Bättre vore egentligen att sänka dem, och på så vis ‘kickstarta’ ekonomin. Dels är det förstås viktigt att projekten verkligen är samhällsekonomiskt lönsamma. Det vet vi redan att flyktinginvandringen inte är. Klimatcirkusen inte heller – och höghastighetsbanorna är det bara till en mycket lägre kostnad.
Ändå är dessa feltänk inte de värsta. Det kommer vi till nu:
Rädda euron, rädda länder med lägre pensionsålder, lägre skatt och lägre total belåning. Varför i hela friden då?
Igår, midsommarafton har man på toppnivå i EU en diskussion om hur medlemsstaterna ska garantera lån och bidrag till södra Europas sämst konsoliderade ekonomier, främst Italien, Spanien och Frankrike. Det handlar om 750 mdr euro, dvs över 8 bn SEK. Detta i grunden för att rädda en valutaunion vi har all anledning att hålla oss fortsatt utanför. Det handlar också om att rädda nationer som fortfarande har egna möjligheter att ta ansvar för sin ekonomi. Spanien har nästan 10 procentenheter lägre skatt i snitt än Sverige, och även Italien ligger lägre. Frankrike ligger formellt någon procentenhet högre, men svensk BNP är så uppblåst av den icke-produktiva flyktingekonomin, att den egentligen borde räknas ned ca 20%, vilket skulle göra att vi får en belåningsgrad långt över även Frankrikes (som dock, i likhet med de flesta EU-västländer borde justeras på samma sätt, om än ej lika mycket), justerat på detta vis är vårt skattetryck högst i världen, 56%.
Om Sveriges BNP räknas om så att den exkluderar den helt improduktiva bidragsflyktingekonomin, så är vårt skattetryck klart högst i världen, 56%, inte 44%. källa: Ekonomifakta
Sverige har inte bara högst skatt, utan även högst belåning
Den andra möjligheten att rädda ekonomin, åtminstone kortsiktigt, är förstås att öka belåningen, just så som nu planeras. En usel lösning som skjuter problemen på framtiden och intecknar framtida generationers ekonomiska frihet. Varför ska då Sverige (och nästa generation svenskar) tvingas ta ett solidariskt ansvar för att somliga länder överkonsumerat? DI:s ledare vill försöka hävda att det beror på en ‘unik’ situation, och hänvisar till Corona. Men Corona är inte boven här, det handlar om tidigare begångna försyndelser som med Corona förvärrats än mer. De här länderna har brottats med tilltagande skuldsättning under två decennier, men sättet som detta skett på är att det är respektive lands statsskuld som ökat; man har inte lyckats skjuta över skulden på privata medborgare och företag. såsom skett i Sverige. I Spanien har den privata belåningen tvärtom minskat kraftigt sedan 2007. Den totala belåningen ställd i relation till ländernas BNP är lägre i både Italien och Spanien, och som påpekat ovan – skulle vi justera för flyktingekonomin så är Sveriges även högre än Frankrikes, vi går från redan chockerande höga 293% till 366%, tvåa i världen.
Sverige har efter Japan världens högsta totala belåning i förhållande till BNP, när flyktingekonomin exkluderas. Och även när den ingår, så ligger vi extremt illa till; inom EU är endast Frankrike, Belgien och Holland värre. Källa: BIS.
Sverige har slutligen även högst pensionsålder
Bristen på andra finansieringsmöjligheter (höjda skatter, nya lån) förklarar naturligtvis det svenska behovet att ‘reformera’ pensionssystemet. Med reservation för att siffrorna är något gamla, från 2012, men med större tilltro i dessa samtidigt, eftersom de kommer från ett SCB som så sent i tiden fortfarande rapporterade hyggligt korrekt, så hade de tre länderna vi nu uppmanas vara ‘solidariska’ med, allesammans betydligt lägre pensionsålder: Italien ca 58 år, Frankrike ca 60 och Spanien ca 62. Redan innan pensionsreformen hade Sverige den högsta faktiska pensionsåldern av alla unionens medlemsländer, 64 år; och EU-snittet var 2016 bara 59 år. I Frankrike har man länge umgåtts med planer på höjd pensionsålder, men varje gång man försökt så har befolkningen protesterat. Kanske något för svenskarna att ta efter? Den senaste reformen innebar i själva verket en smygsänkning av tiden som pensionär, alternativt sänkning av pensionerna under denna tid, som kan skattas till ca 20%. Fullständigt omotiverat som det tycks, efter 7 års högkonjunktur.
Situationen 2020 är för alla EU-länder något skärpt, men ingenstans som i Sverige, som leder ligan redan före pensionsreformen. Källa: SCB.
Kan någon förklara för mig varför det svenska folket ska vara solidariska med tre länder som beskattas mindre, har drabbats av lägre skuldsättning, samt går i pension tidigare? Låt gärna frågan gå vidare till Magdalena Andersson.
Klimatpatriotism? Björn Wiman försöker bara stjäla ännu en tugga av svenskarnas lojalitet.
Flaggviftar-Löfven har haft stor framgång i opinionen att stå framför svenska flaggor och leka landsfader. Där visste spinndoktorerna vad de gjorde. Naturligtvis är det inte nationalism de ägnar sig åt eller vill ha. De vill omformulera dess betydelse och lura även dem som faktiskt ser sig nationalister att tro att man konverterat. Tro dem inte! SAP och vänstern målar gärna upp en kuliss, men i övrigt sträcker de sig aldrig längre än till ord, ord de sedan i handling visar saknar all anledning att lita på. Björn Wiman driver en av DN:s värsta vänsteragendor avseende krimatpolitiken, och nu försöker även han göra reptricket med nationalismen till sin: klimatpatriotism.
Med Coronanationalism kan Wiman bara syfta på Löfvens och FHM:s blågula bakgrund för att vädja till nationell samling. Att nu få alla med även på klimatgalenskapen är förstås ännu ett försök att dupera de sanna nationalisterna och urvattna begreppet, ja i praktiken göra det helt meningslöst.
Jag utesluter inte att Wiman lyckas. Inte heller Magdalena Andersson. De åtgärder man vill genomföra är då illa nog. Att man med semantik och retorik på köpet kommer skapa förvirring kring begreppet nationalism är på sikt möjligen än värre. Att tvinga Sverige in i ett garantiprogram för att förse andra länder med nya lån är inte bara orättfärdigt. Det är ett mycket viktigt principiellt steg in i en starkare federation, motsatsen till nationalism. I praktiken kommer vi naturligtvis att tvingas betala minst vår del av skulden, i fall vi kommer på tanken att söka utträde ur unionen. Det är också ännu ett steg in i ett valutasamarbete som vi i demokratiska val sagt att vi inte vill vara med i. Den som sedan inbillar sig att denna ‘garantiavgift’ är så unik som DI:s ledare vill låta oss tro, är mer än naiv. Det starka motståndet mot EU:s beskattningsrätt kommer härmed att brytas av en ny princip. Detta kommer utnyttjas av EU-politruker på alla nivåer för att hitta nya argument att fortsätta beskatta oss. Med en sådan rätt som kommer Sveriges praktiska möjligheter att gå ur i praktiken vara minimala.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591-56-40
