Publicerad 2 kommentarer

I sommar kan Tyskland byta ledarskap. Kanske det viktigaste som hänt EU på 20 år. Blir det fel så riskerar Sverige ett ‘gråzonsläge’.

Alla vet att Tyskland styr EU i kraft av sitt läge, storlek och ekonomisk makt. Och alla vet att Merkel styr Tyskland. Merkel är Fredrik Reinfeldts läromästare både ifråga om politisk ränksmideri och mångkulturell ideologi och hon är utan tvekan den viktigaste förklaringen till att Europa under de två senaste decennierna raskt håller på att aveuropeiseras och islamifieras, utan att välorganiserade motkrafter lyckats samla sig. För precis som FR så är ju Merkel ledare för ett blått parti, CDU/CSU; de konservativa, som annars borde ha varit hoppet om en räddning från vansinnet. Hur ställer man sig till det? Hur kan det ens förklaras?

Enkelt uttryckt: det finns ekonomiska intressen som gillar det här. Starka sådana, inom mediahus, advokatkår, näringsliv. Inte den stora massan, men högst där uppe. Dessa har lyckats handplocka sådana som Merkel, flytta fram deras positioner och gjort det tabu att säga emot. För tillsammans med den vänster – som vi aldrig får glömma alltid har skrikit högst om mångkulturens påstådda välsignelse – så har de förment liberala och konservativa skapat ett konsensus som alltmer liknar rent åsiktsförtryck.

Merkel: 50 mEUR i böter för hat på sociala medier i Tyskland räcker inte

Och ju mer pressad Merkel har blivit, desto hårdare har hon agerat för att täppa till munnen på sina opponenter; en ny hårdare ‘hatförbuds-lag’ på tyska sociala medier, med upp till 50 mEUR i böter, infördes 2017 och att yttrandefriheten ska ytterligare begränsas, tillkännagav hon så sent som i november. Merkels ord har utgjort kungsord, eftersom hon sett till att triangulera så att hennes linje befunnit sig i mitten, där vågmästarna håller till. När så här grova påhopp på yttrandefriheten kan göras är det alltså mycket anmärkningsvärt och oroväckande.

Samhällsnytt 19 november.

Merkel tycks kunna manövrera som hon vill. Så har det varit och så tycks eller tycktes det faktiskt kunna förbli även efter att hon själv tvingats bort. Problemet för henne har blivit alltmer uppenbara med tiden. Hon har skapat ett vakuum ute till höger och hon har flyttat många högerväljare med sig, in mot mitten, väljare som dock har sin naturliga hemvist längre högerut och som i längden varit svåra att tygla när de sakpolitiska problemen hopat sig. Men sin förmåga att kohandla och intrigera har hon behållit och efter så lång tid vid makten har hon lyckats plocka bort sina kritiker på högerkanten inom partiet, en efter en.

Sverige är ett mini-Tyskland

Tyskland liknar på många sätt Sverige, med ett urstarkt näringsliv som fungerar som en kassako som politikerna kan mjölka nästan hur hårt som helst. Problem med Merkels politik har därför gått att dölja ganska länge, särskilt i västra Tyskland. Vad som gör saken än värre är att tyskarna, som röstat konservativt nästan lika ofta som vi svenskar röstat socialdemokratiskt, har ännu svårare att bryta sig ur Merkels grepp än vi har att ta oss ur Löfvens – i Sverige har ju moderater och KD faktiskt klarat av att påbörja en nödvändig nyorientering. Men så länge som Merkel fortsätter att dominera sitt parti så kan inte detta ske i Tyskland. Med den självpåtagna roll som botgörare för tidigare generationers synder, en roll som tyska folket inte tycks kunna eller vilja ta sig ur, så har Merkels massinvandringspolitik istället fortsatt att ha hyfsat gott stöd; vid tidpunkten för Europaparlamentsvalet så var man det enda land som fortfarande hade majoritet för en flyktinggenerös linje. Svenska väljare var istället bland de tre mest kritiska befolkningarna. Det här är en skillnad som så klart underlättat för Merkel.

Merkel lyckades med sedvanlig slughet manövrera så att hon fick sin kronprinsessa Annegret Kramp-Karrenbauer, ‘AKK’ eller ‘Mini-Merkel’ som hon även kallas, att ta över som partiledare, när hon själv hotades med avsättning. På så vis kunde hon också fortsätta ett tag till som kansler. Och i EU har hon med sitt principlösa maktspel fått in en annan av sina påläggskalvar, Ursula von der Leyen, som ordförande för EU-kommissionen. Här efter att frankt ha struntat i det traditionella systemet med ‘spetskandidater’, som istället hade givit en annan kandidat (Manfred Weber) posten. Båda dessa viktiga val lyckades Merkel få partiet med sig på med knappast möjliga stöd. Det var ytterst olyckligt, inte bara för Tyskland utan för hela EU.  

AfD kallas för nazister. Vad säger Norrköpings stadsmuseum?

Därför är det ingen överraskning att det jäser inom CDU/CDS när man nu gång efter annan förlorar väljarstöd i de delstatsval som följt. För alla med lite sunt förnuft var detta vad man borde ha räknat med; verkligheten går ju inte att gömma undan hur länge som helst. Men det var ju detta som Merkel lovat sina partikamrater inte skulle hända. Att hon och framförallt AKK – liksom den sakpolitik de driver – nu är sänken för partiet har blivit uppenbart.

När man så i Thüringen i förra veckan förlorade sin majoritet, så återstod alternativet att regera vidare med AfD:s stöd. AfD är ungefär som SD i storlek, men har inte gjort något alls för att anpassa sig, vilket får tysk media att gång på gång gå upp i falsett och skrika både nazist och rasist. Detta har jag för lite kunskap att uttala mig i, men jag vet ju en sak och det är att vänstern och MSM i Sverige blåljuger om sådant precis hela tiden. Ta Norrköpings Stadsmuseum, senast, som gjort en utställning om nazismen och inkluderat SD:s kommunfullmäktigeledamöter i denna. Insinuationen har polisanmälts och den har tagits bort. Men någon ånger för övertrampet går inte att finna. Det är en medveten taktik och tyvärr fungerar den ganska väl fortfarande. Som parentes sagt, så borde väl SD därmed kanske dra slutsatsen att det inte lönar sig att vara snälla och anpassliga, man får ju lika mycket skit ändå.*

En utställning om medlöperi och nazism där SD Norrköping hängs ut på bild. Det är inte ens en relativisering av ordet nazism, det är grovt förtal. Men också beprövad vänsterstrategi som faktiskt fortfarande funkar.

Thüringen: ännu ett delstatsval där ytterkanterna vann

AfD hade fått 23,4% av rösterna, men störst av alla var vänstern, Die Linke, med 31%. Ytterkanterna har alltså en klar majoritet tillsammans. Den polariseringen är Merkel ansvarig för. Men precis som i Sverige för två år sedan, så ansåg etablissemanget CDU/CSU och SPD (+ alla till vänster) att demokratin inte ska få ha sin gång, trots att det var detta man bäddat för. Att regera med AfD:s stöd var ‘otänkbart’. Men! Då händer det oväntade: CDU på delstatsnivå i Thüringen struntar i bannbullan som AKK lagt på nationell nivå, och röstade för.

Då kom protesterna.

Efter bara ett dygn hotade vänsterdemonstrationer över hela Tyskland att löpa amok. Och i vanlig ordning vek sig de konservativa för hoten om kaos, precis som sker här hemma. För när vänstern hotar så backas hoten upp av media. Och eftersom de borgerliga, även dem som nog inte alls håller med, snärjt in sig själva i samma vänsterretorik som man naturligtvis bara rakt av måste säga upp bekantskapen med, så är man lätta byten. Trycket på koalitionen i Thüringen blev för stort, nu ser det istället ut att bli nyval.

Sverige 2022 efter en SD+KD+M-seger? Räkna med vänsterkravaller

Det här är naturligtvis något vi svenskar måste ta noga lärdom av. Det är så här man kommer försöka göra även här, givet att M+KD+SD bildar ett majoritetsunderlag för en regering 2022. Ni som inte minns hur Regeringskansliet gick ut med en debattartikel där man sa sig vägra lyda order om en regering kom till med SD:s stöd: inse att vänstern inte kommer acceptera vanliga demokratiska spelregler när de förlorar på dem. Sossarna låtsas gärna vara demokratiskt tillvända, men det är ju bara så länge de själva lyckas hålla sig kvar vid makten – eller åtminstone kan förutse att en politik bedrivs som är så nära deras egen att de ändå sitter i orubbat bo i det långa pespektivet.

Samnytt 17 januari

Med M+KD+SD så finns förhoppningar/farhågor om att så inte blir fallet. Och en verklighet som också kräver något helt annat än vad Löfvens skurkregim lyckats åstadkomma. Vi kan förvänta oss kraftfulla reaktioner, upplopp och samhällsfarliga konflikter, såväl som försök att desavouera lagligt fattade beslut genom motarbetande inom statlig och kommunal förvaltning. Facket kommer dra sitt strå till stacken och i utanförskapsområdena lär brandröken ligga tjock. Inbördeskriget kan med andra ord gå från lågintensivt till högintensivt och det finns de, bl a Helena Edlund, som varnar för att Löfven redan planerar att ta till undantagstillstånd för att förhindra maktskiftet. Edlund frågar sig varför FOI och Rikspolischefen Anders Thornberg pekar ut alternativmedia som hotet. Och varför de föreslagna åtgärderna mot dessa, i händelse av att ‘gråzonsläge’ utlyses, är hemligstämplade. Hon undrar också hur det kommer sig att de som ‘inte såg detta komma’ nu istället tycks veta precis vad som måste göras.

‘Gråzonsläge’ – undantagstillstånd och inställda val

Ur FOI Memo 6338 angående ‘gråzonsläge’. Nej, det är tydligen inte de 257 bomberna förra året som oroar MSB, FOI och RPS. Det är alternativa medier.

Edlund är en klok och sansad människa, och hon är inte ensam om sin analys. Att det är Morgan Johansson som är Säpos högste chef och att Dan Eliasson på MSB kommer få stort spelrum vid ett gråzonsläge lovar allt annat än gott. Själv kan jag heller inte begripa varför RPS hellre vill sätta hela landet i en ‘gråzon’ istället för att rikta insatserna mot där vi vet att de behövs: i utanförskaps-ghettona. När man ser att FOI:s memo pekar ut nätmedia som hotet – istället för de 257 bombkastarna förra året – så är det svårt att inte dela Edlunds farhågor. Riskerna med att spekulera om inställda val är dock att många slutar lyssna helt, och vi saknar bevis. Vi vet helt enkelt inte – ännu. Men det är glasklart att om högerblocket ska fatta de beslut de måste, så krävs både mod och beslutsamhet.

Tyskland byter ledning i sommar. Kanske det viktigaste som hänt EU på tjugo år.

Molnets silverkant är dock ändå inte helt obetydlig: AKK:s auktoritet visade sig ju vara värd noll och ingenting, och hon har nu fattat beslut att avgå. Detta förväntas ske på extrainkallad partikongress nu i sommar. Härmed förkortas i så fall även Merkels tid som kansler. Om allt går som det ska kan alltså CDU/CSU efter sommaren äntligen byta kurs och slita sig lös ur Merkels grepp, med en förbundskansler och partiledare som inte är hennes marionett. Men fan tro’t – innan det har hänt ska ingen räkna ut Merkel.

Vad Merkel vill, vill Tyskland. Och vad Tyskland vill, gör EU. Vad som händer när Merkels namn byts ut till något annat vet vi ännu inte. Det här kan vara Europas viktigaste val för mycket lång tid, Sverige och Löfven är en vante i sammanhanget. Och hotet om ett gråzonsläge kommer kännas betydligt mer påtagligt om Tysklands CDU väljer fel kansler.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) min kommentar gäller bl a valet att inte gå hårt fram med PS, att inte vara tydligare om klimatbluffen och att inte förespråka repatriering som huvudstrategi för att möta massinvandringens hot och ett demografiskt oundvikligt folkbyte. Här gör mig SD:s strategi orolig, eftersom det utan en obehaglig sanningssägare i regeringen inte kommer finnas mycket hopp om att man gör vad som krävs. Rätta mig om jag har fel, men jag misstänker att vänstern ändå hyser misstanken att SD kommer göra allt det där. En misstanke som jag tyvärr inte vågar tro på har någon större grund.

Publicerad Lämna en kommentar

Erdogan hotar skicka 3,5 miljoner syrier till EU. Många står så gott som redan på Arlanda.

Mons Krabbe är MED:s utrikesexpert och skriver insiktsfulla analyser som jag lär mig en hel del av varje gång jag läser. Denna gång målar han upp ett scenario som låter väldigt bekant för den som läst om hur Chamberlain for hem från München och lovade britterna ‘fred i vår tid’. Det fick han inte. Det kom ett världskrig emellan. Men det berodde ju på att Churchill ersatte Chamberlain. Annars hade vi haft fred i Europa – på Hitlers villkor. Och i dagens EU finns det ingen som agerar som Churchill när det gäller att stå upp emot Turkiets Erdogan. Det kan bero på att man inte förstått hur Erdogan fungerar. Men det kan också bero på att man faktiskt har en egen agenda som passar perfekt in med att låta Erdogan genomföra sina hot.

Erdogans Turkiet är efter den misslyckade militärrevolten 2016 i praktiken i det närmaste en diktatur – och en stenhård polisstat. Missnöjet med diktatorn är utbrett. Precis som i Iran är en kollapsande ekonomi Erdogans svåraste fiende. Hans styre har tidigare ansetts som ett närmast unikt undantag i den muslimska världen, framgångsrikt förd ekonomisk politik utan uppbackning av oljetillgångar. I praktiken har han varit nästan lika usel på att sköta ekonomin som Magdalena Andersson; framgångarna har precis som här byggt på ständigt nya lån, som i Turkiet satsats i ny infrastruktur, dvs gått till byggföretagen, medan vi här har köpt flyktingar och höjt BNP genom att göda välfärdsentreprenörerna.

Restprodukten i Turkiet är visserligen av nytta, till skillnad från vår, men prestigeprojekt som Istanbuls nya flygplats kostar på samma sätt som svenska höghastighetsbanor – alldeles för mycket i förhållande till denna nytta. Tråkigt nog för Erdogan har internationella långivare sämre förtroende för honom än vad de (ännu) har för Sverige. Bl a sparkandet av centralbankschefen för att han ville höja räntan, och tillsättningen av sin egen svärson som finansminister har bidragit till Erdogans sjunkande aktier. De utländska lånen börjar kosta mycket nu, inte bara i höjd ränta. Turkiets lira hör till en av mycket få valutor i världen som fallit mer än den svenska kronan under det senaste året. Dessutom har man en inflation som åter visar tecken på att vilja skena. EU är Turkiets i särklass viktigaste marknad. Att en begynnande lågkonjuntur räcker för att skaka om landet, visar vilken betydelse eventuella sanktioner skulle få. Att låta den islamistiske ledaren gå under vore förstås det enda rätta.

Men det finns få tecken på att man kommer göra så. Erdogan hotar med att skicka 3,5 miljoner syrier direkt till Europa om han inte tillåts att utan protester invadera gränszonen i norra Syrien, där han tänkt placera huvuddelen av dessa syrier, för att skapa en buffert mellan turkiska kurder och syriska dito. Ett destruktivt agerande, som om han själv inte brydde sig om att hans eget land skulle drabbas värst om hårt sattes mot hårt. Men EU agerar med mycket ord och lite handling. Säkert kan denna försiktighet bero på oro för att utlösa en ny finansiell kris; de europeiska bankerna riskerar att drabbas hårt av en turkisk betalningsvägran, liksom diverse exportföretag vid en följande ekonomisk kris. Och vem vet exakt vilka obehagliga följdeffekter som en tändande gnista kan utlösa. Men, som sagt, Turkiet kommer ofelbart att drabbas mycket värre. Och Erdogan är trots allt en pragmatiker. Han vet att hans ställning hotas redan nu av missnöjet med den svaga ekonomin.

EU:s yttre gräns har ett hål – som bara täcks av Erdogans löften

Att man litat på Erdogans löften, som redan i mängder av uttalanden visat att han är allt annat än tillförlitlig, är grundproblemet. Man satte sig i denna sits när man hoppades att Erdogan skulle täta den yttre gränsen åt unionen, istället för att (samtidigt) göra det med egna trupper bevakningsbåtar och personal i Grekland. Om EU tätat sin egen gräns, så hade Erdogan tvingats täta sin hur eller hur. Då hade EU nu haft möjligheter att stänga av alla möjliga kranar till den ruttna turkiska ekonomin utan att riskera en ny flyktingström.

Som det lutar, kommer Erdogan att genomdriva sin folkomflyttning utan att EU reagerar nämnvärt. Men hotet att öppna gränserna och kasta över miljontals flyktingar visar inte bara att han i praktiken är beredd att bryta alla löften han givit, utan att han vid något tillfälle också kommer göra det. För i Erdogans huvud så är det EU som har det fulla ansvaret i evärdelig tid för dessa flyktingar och han kommer utnyttja dem som förhandlingsbricka ända tills de inte längre fungerar. Då kommer de skeppas över till Grekland, var så säkra.

Att både ha hängslen och livrem när man pratar med den här typen av samvetslösa typer är alltid nödvändigt. Erdogan vill ha massor av EU, han behöver nästan lika mycket. Att sätta hårt mot hårt nu kommer kosta mer än om man förberett sig för detta svek, men det är fortfarande det enda man kan göra. Strafftullar är en självklarhet, utan förvarning, förhandla när Erdogan kommer krypande, inte förr. Men inget av detta lär inträffa.

EU:s mesiga agerande kan inte bara förklaras med naivitet. Det mesta talar för att man driver en agenda där Erdogan ska få skulden för något som somliga av EU-ledarna innerst inne önskar. En ny syrisk våg av flyktingar till Europa är nämligen helt i linje med Macrons och Merkels intentioner. Och väl i Europa kommer flyktingarna att kunna göra sina egna val. Då ligger Sverige som vanligt i topp bland favoritdestinationerna. Vem ska kunna hindra dem? Vi har ju heller ingen bevakning av vår gräns. Helt i linje med somliga beslutfattares agenda.

DN –EU avvisar Erdogans krav

NY Times om Erdogans politiska kris

Finacial Times om Turkiets ekonomiska kris

Publicerad 1 kommentar

Nya stora flöden in i EU-venerna förväntas snart ge mångkulturknarkarna en skön fix. Detta ‘ännu mer’ är vad som nu krävs för att få den.



Ni läste väl om den ‘halvhemliga gruppen’ inom EU som vill sätta fart på invandringen igen, trots alla miljarder som satsats på en hård yttre gräns? Nu är den inte hemlig längre. Sverige var med så klart, och vi lär vara med även när det nu är dags att skriva under. Man rundar i så fall de nationalstatsvärnade länderna, som får se till att hålla undan nya horder genom att stärka sina egna gränser – vilket de förstås också kommer göra. Det som ‘öppnat’ för initiativet är Italiens regimbyte, som innebar att Lega och den invandringskritiske Salvini försvann från regeringen. Med lite smörjmedel har Merkel och Macron sedan fått med sig de motspänstiga. Italien och Malta vill nu istället skicka vidare problemen.

Tyskland och Frankrike styr Eu lite som de vill och deras agenda är att bryta ned nationalstaterna. Macron i egenskap av nyliberal globalist, Merkel säkert också med ett motiv att stärka tyskarnas makt över helheten.
Och här är nu lackmuspapperet för regeringen Löfven. Ska vi säga ja till ännu mer? Det finns nog många som kommer vilja säga nej, men kommer man att göra det?

Frågan är dock om Sveriges ja eller nej spelar roll. Om detta avtal väl signeras så är ju den yttre gränsen punkterad. Vad som händer då är att man söker sig dit man får det bäst. Och alla ‘vet’ ju att det är Sverige. Vi har ingen egen gränskontroll värd namnet, så när flyktingarna väl står här är det fait a complete – fullbordat faktum.
Nu undrar du med vilken logik detta sker. En och endast en, som jag kan se det. För de vanegodhetsknarkande krävs ständigt nya fixar, och de måste också ständigt öka dosen.



Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.friatider.se/eu-l-nder-verens-afrikaner-ska-snabbt-f-ras-till-europa?fbclid=IwAR19LKX-uqD0hmJtuJVO9_8eWxV1u3AceXXgYiW-EIMlyanKf0gE22Hj0H0

Publicerad Lämna en kommentar

Östtyska delstatsval: svidande nederlag för Merkels CDU och tyska SPD-sossar. AfD näst störst.

Alternativ för Tyskland, AfD, (motsvarar ungefär SD/AfS) ökar till 28% i Sachsen och 24% i Brandenburg. Prognosen var 24,5 resp 21. Ändå andas CDU och SPD ut, tillsammans tappade de ‘bara’ 13%-enheter och kan regera vidare, om än i nya konstellationer; man lär bli beroende av gröna naivister, precis som här. Vallöftet är, precis som i Sverige: håll AfD utanför.
*
Ändå är förstås valen ett fall framåt för Tyskland. CDU:s högerflygel får vatten på sin kvarn och kommer driva partiet ännu mer åt AfD:s håll. Och partiledaren Mini-Merkel, som heter något med Kramp (ingen orkar skriva hela namnet, Kramp passar för bra), pressas nu hårt.
*
För i Tyskland har CDU gjort samma misstag som M i Sverige. Tillsatt en populär men mångkulturell extremist som partiledare och sedan ersatt henne med en våt filt, Mini-Merkel Kramp. Hon lär också bli ersatt snart, av någon som liknar UK i värsta fall. Man har ju ‘inte nått ut till väljarna med sin politik’ som det heter.
*
Men som DN:s utrikeskorre faktiskt antyder, är det ju lättare än så. Sanningen är ju att CDU skiter i sina väljare. Och man ljuger för dem. Precis som här. Och det kommer att gå likadant här som i Tyskland. Till slut segrar sanningen.
*
Kalla ett parti för nazistiskt/rasistiskt i 30 år och du, kära etablisemang, skall skörda 1. folkets stöd. För gemene man vill inte vara nazist eller rasist. 2. den förgängliga makten. Medan allt går käpprätt åt skogen.3. Storm. När fler och fler inser att dem du kallat nazister och rasister säger sanningen och du själv ljuger.
Svårare än så är det inte.
Det är inget trick, det handlar inte om ‘fel taktik’, om att frysa ut eller legitimera.
*
Det handlar om att etablisemanget ljugit folket och sig själva fulla med mångkulturpopulistiska sagor och att vi nu är på den punkt då detta går upp för folket. Då det inte går att låtsas som om kriminaliteten inte har med massinvandringen att göra, då sjukvård och äldrevård börjar bli så usel att ingen kan undgå att märka det och de allt högre skatterna inte gör något av detta bättre. Då det inte finns pengar att driva galenskaperna en enda millimeter till.
*
Och tillsammans med detta ständigt lika skuldtyngda Tyskland, som under Merkel lyckats göra Europapolitik av detta, är Sverige tyvärr värst i klassen. I hundra kommuner är folkbytet redan ett faktum, ännu fler anhöriga väntas nu, medan arbetsföra svenskar flyr. Nativiteten i dessa kommuner är nära tre i flyktinggrupperna. Lägre än ett bland de infödda.
*
Det som är bra med det, säger den integrationsansvarige i Filipstad, är att alla inser att det är detta vi måste förhålla oss till. Att vi måste… förhålla oss till detta.
Magnus StenlundSunt Förnuft
Källa: Uppdrag granskning.
https://www.dn.se/nyheter/varlden/lina-lund-darfor-jublade-partierna-trots-forlust-/
https://www.dn.se/nyheter/varlden/lina-lund-valjarna-har-trottnat-pa-regeringspartiernas-misslyckanden/

Publicerad Lämna en kommentar

Merkel, Macron och Löfven i samma båt: sågar hål där man just tätat: immigranterna bara SKA in.

Så var det dags igen. Det ständigt skuldtyngda och defaitistiskt lagda EU känner hur det dåliga samvetet trycker på igen. Vi är fortfarande för rika. Fortfarande för vita. Fortfarande är hälften av oss män. Så nu bara MÅSTE vi låta fler islamistiska fundamentalister och kriminella komma hit och slänga bomber och granater.


*

Min senaste krönika, med färsk statistisk från polisen, säger att det hittills i år slängts 120 bomber i Sverige, som nu inofficiellt redan är det nya Libanon. Ni som läste den borde undra varför det svenska folket inte samfällt står upp och inte bara ropar: Slut! utan framförallt: Ut!
Men Löfvens ministär fortsätter istället tondövt: In!
Som om 120 bomber på ett halvår är absolut ingenting att bry sig om. Varför?
*
Svaret är alltså de godhetsindoktrinerades skuldkänslor. Och: att min krönika inte blir läst av mer än ett litet fåtal, för fb skuggar den, så att den i stora grupper där jag delat den bara har en eller ett par likes, inte många fler har då heller sett den.
*
Den lågintensiva krigföring som imamerna och de gängkriminella bedriver mot den västliga civilisationen har varit effektiv. Godhetsnarkomanerna har, i sin förtvivlan över att aldrig lyckas tillfredsställa de nytillkomnas allt fräckare krav, gjort reträtt på reträtt – men utan att få den där välsignade tacksamheten från alla de ‘behövande’, så som de så innerligt önskar och vill göra sig förtjänta av.
*
Den kommer de så klart aldrig heller att få. Inte heller när man nu upphäver ’vapenvilan’, den som ett oenigt EU skapade med den hårda yttre gränsen – genom att göra ännu en reträtt. En potentiellt mycket betydelsefull sådan. De godhetsknarkande har nämligen bestämt sig för att öppna gränserna alldeles på egen hand.
*
Tyskland och Frankrike, de stora förlorarländerna i det senaste stora kriget, och Sverige, som fegt nog inte ens deltog, har så klart inte lyckats få med sig de stater i öst som under 1900-talets senare halva fick bära konsekvenserna. De, Tyskland och Frankrike, vill därför sköta vad de är bäst på själva: kapitulation. EU:s alltså, inte motståndarnas.
*
De 14 mest invandringsglada länderna inom EU har gått ihop i en ’halvhemlig grupp’ för att se till att omintetgöra poängen med den hårda gräns som upprättades efter framförallt Italiens klagomål. Lite som att först täta båtens läckande skrov för att sedan med hinkar fylla den upp till relingen. Eller såga hål i durken. Och den som trodde att Sverige skulle kunna låta bli att stötta ett sådant hål-i-huvudet-förslag har naturligtvis fel. Vi måste ju bevaka vårt godhetsrykte!
*
Med motiveringen att det nu pågår mänskliga katastrofer på Medelhavets människosmugglingsrutter, jobbar Merkel och Macron för fulla muggar med att ge människosmugglarna mer villigt gods att förflytta: budskapet är att om Ahmed bara når över ska i alla fall Tyskland, Frankrike och de 12 andra ’goda’ staterna fortsätta att säga välkommen. Det låter som att det skulle kunna locka en och annan. De dumma östeuropéerna och italienarna får väl ta på sig livvästen, för här ska sågas rejäla hål, så att det riktigt kan strömma in.
*
Har det möjligtvis slagit någon att det är länder som Tyskland och Frankrike som med sina frikostiga löften om ekonomiska bidrag lockar människor att ta enorma risker? Gambla med sina liv? När UD:s hemsida har en lång lista på vilka bidrag som finns tillgängliga i Sverige så är det en väldigt tydlig (och sannolikt helt medveten) signal man skickar: här är paradiset (och underförstått, där behöver man inte ens jobba).
*
Otaliga undersökningar har vid det här laget visar att det är ‘ekonomiska flyktingar’ som helt dominerar flödena. Att de är unga starka män till över 90% säger samma sak; det är de som har resurser och kraft som kan ta sig hit. Det cyniska spelet för de egna väljarna (inkl. dem man lockar hit) är vad som är den direkta orsaken till tragedierna på Medelhavet. Merkel, Macron och Löfven hör till de mest skyldiga.
*
Så. Vad tror ni skulle hända om den här gruppen helt enkelt sade “stopp och belägg, det är nog nu”? Då skulle flödena minska dramatiskt. Liksom dödsfallen. Och de som av godhetsapostlarna dömts att lockas hit till ett förnedrande bidragsliv utan tillstymmelse till integration skulle med all säkerhet få ett bättre liv där de är. Inte minst att rakryggat stanna kvar och göra den värnplikt man deserterat från lär vara bra för självkänslan.
*
Sluta lova ett liv i lyx. Säg att vi kommer skicka alla tillbaka så fort det verkar rimligt. En ‘helhemlig’ grupp skulle sedan kanske komma överens med Italien hur man ordnar med dem som ändå väljer att ta den farliga vägen hit – trots att ingen lovat dem ett enda bidrag. Några av dem kanske faktiskt behöver den hjälp vi erbjuder.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/nyheter/varlden/pia-gripenberg-frankrike-och-tyskland-forsoker-radda-havererad-asylpolitik/
Min krönika med färsk bomb- och skjutningsstatistik, som fb skuggat:
https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/posts/729615980802576?__tn__=K-R

Publicerad Lämna en kommentar

EU-parlamentet. I grunden antidemokratiskt.

Publicerat 29/5

I EU-parlamentet samarbetar konservativa med socialdemokraterna i det mesta. Det är Merkels trianguleringspolitik och bekvämligheten av egen majoritet tillsammans som gjort denna totala brist på ideologisk styrning möjlig. Men nu försvinner denna majoritet. Tyvärr öppnar det för Macrons ’mittenextremister’ i ALDE, där bl a Annie Lööfs centerpartister ingår, att på känt manér genomdriva en minoritetspolitisk uppfattning i flyktingfrågorna. Som dessa riskerar att utformas, tillsammans med vår egen Löfvenministärs låtsaspolitik på den svenska hemmaplanen, kan den komma att fungera som en tratt, där Sverige placerat sig själv just under hålet.
Varför EU-parlamentet nu riskerar att drivas av Macron
*
Eftersom när det gäller invandringsfrågorna, de sanna extremisterna idag i själva verket finns i vad som traditionellt kallats för mitten, inte minst Macrons ALDE-gruppering, där även svenska C och L ingår, så är den europeiska ‘blockgränsöverskridande’ samarbetspolitiken – där nationalistiska konservativa utesluts – en mycket farlig strategi för EU. Det kommer tyvärr sannolikt bli än mer av den varan nu.
*
Jag är EU-vän. Ungefär på samma sätt som andra konservativa med mig, så har jag dock blivit mer och mer skeptisk de senaste åren. Det beror på att EU alltmer börjat omformas till en kopia av den svenska modellen. Mer och mer ska ske i EU:s regi. Högre och högre skatter måste därför till för att finansiera kolossen. Och när det gäller det politiska spelet, så är EU närmast en förebild för Sverige: samarbetet över blockgränsen är legio.
*
Konsekvens? Vi tar det goda först. Det utesluter gröna, kommunister och socialister, uppdelade på två partigrupper efter grad av EU-skepticism: EFA och GUE/NGL. Dessa har, tillsammans 108 mandat mot 103 förut.
*
Men det utesluter också ECR, där SD ingår, med 59 mandat (gruppen har tappat stort efter Tories katastrof på hemmaplan och kommer bli än mindre om/när Brexit väl går i mål), liksom EAPN (fd ENF) (58) och EFDD (54) – högernationella resp. populistiska partier – liksom grupplösa (8) och nya partier (30) vars inriktning är blandad. Minst 172 av dessa delegaterna står till höger om våra moderater. En höger som har gått fram, men inte så mycket som man hoppats och långt ifrån tillräckligt för att få inflytande, trots att man omfattar 1/4 av hela parlamentet.
*
Parlamentet omfattar 751 mandat, dvs 376 ger majoritet. De båda traditionellt största grupperna, ‘mörkblåa’ Europeiska Folkpartiet (EPP) med 180 mandat, där M och KD ingår, och röda Progressiva (S&D) dvs socialdemokrater med 145 mandat, har tillsammans tappat 79 mandat sedan förra valet 2014. Det betyder att dessa två har tappat den möjliga majoritet de förut hade – givet att de röstade ihop. Och det gjorde de förbluffande ofta; historiskt har nära 2/3 av besluten tagits av dessa båda grupper tillsammans över de andras huvuden. Resultatet av ideologiernas död, s k ’triangulering’, där enda målet är maktens köttgrytor – aldrig att leda och påverka. Så vad ska hända nu?
*
Tillsammans med den tredje största gruppen, ljusblåa ALDE, når man dock betryggande majoritet: 434 mandat. ALDE, leds av nybildade franska reformpartiet, d v s Macron, tillsammans med Lööfs C och Björklunds L. Här ingår även brittiska Liberaldemokrater som har samlat många Brexitmotståndare, vilket förklarar varför gruppen växt från 68 till 109 mandat. Denna grupp står politiskt oftast mittemellan EPP och S&D och har röstat för det mesta som dessa båda kommit överens om.
*
Skillnaden nu är att ALDE:s stöd blir nödvändigt i nästan alla frågor. Trots Macrons låga popularitet är risken därför stor att hans partigrupp kommer att få kraftigt ökad reell makt. Och trots att partierna till höger om EPP är långt större än partierna till vänster om S&D, så saknar detta betydelse för deras inflytande. Det är m a o samma läge som i svensk inrikespolitik: man ‘triangulerar’ för att undvika att högern får inflytande. Parlamentets majoritetsbeslut hamnar därmed långt till vänster om väljarnas median.
*
Ökad EU-budget och fler lagar på det sociala området är vad Macron kommer kunna erbjuda vänstern i utbyte mot starkare överstatlighet. Högern å andra sidan vill få till stånd ett bättre försvar av de yttre gränserna. Tidigare i vår godkände parlamentet en kraftig förstärkning av EU:s gräns- och kustbevakning Frontex; från 2027 ska 10.000 gränsvakter kunna sättas in för att assistera medlemsländernas kontroll av EU:s yttre gränser. Dessa ska kunna bära vapen och ha mandat att agera även utanför medlemsländerna. Frontex ska också få en mer framträdande roll vid deportationer. Det här kommer dock kräva fler beslut under resans gång, varför Macrons ALDE-grupp kan och kommer kräva kompensationer om de ska vara med.
*
Även om EPP nu lite ovant skulle börja famla högerut för att bilda koalitioner, så är högern inte tillräckligt stor för att skapa majoriteter utan ALDE: 180+172 = 352. Man saknar 24 mandat som man måste jaga bland de populistiska och notoriskt opålitliga. Och att fatta beslut med stöd av t ex nynazister? Då går man hellre till ALDE, trots sakpolitiska förluster.
*
Så, liksom i Sverige, finns det tyvärr mycket stor risk för att EU:s parlament hamnar i händerna på minoritetsgruppen i ‘mitten’. Särskilt illa är detta i den för oss och Europa helt avgörande invandringsfrågan där ’mitten’ i själva verket är extremistisk: ingen partigrupp är troligen lika mångkulturkramande som ALDE. Man kommer bl a försöka få med sina kolleger i EPP-gruppen på tvingande invandringskvoter som länderna inte enskilt har rätt att opponera sig mot. Ungefär som de svenska kommunerna tvingats rätta sig efter Reinfeldts och Löfvens pipa. Det kommer bli svårt, kanske omöjligt, men i de principlösa kompromissernas värld är det omöjliga alltid möjligt.
*
Ett annat stort problem är de båda socialiststyrda länderna i sydväst, Spanien och Portugal, liksom Grekland, som tillsammans svarar för viktiga delar av EU:s yttre gräns. De har ju nationell rätt att släppa in vilka de vill, eller som i Greklands fall, inte råd eller lust att göra något åt saken. Att tvinga dem följa en striktare policy lär inte bli aktuellt så länge som Tyskland är så ambivalent i frågan. Än värre kan det bli om uppgörelsen med Turkiet att hålla gränsen åt EU och Grekland – som ständigt knakar i fogarna – spricker.
*
Därmed kommer ett stort hål i nätet fortsätta att finnas kvar. Och vi vet ju, precis som Spaniens hycklande socialister vet, vart flyktingarna vill, när de väl sluppit in: till Tyskland – och Sverige. Så länge som Sverige fortsätter låtsas som om vi gillar det här kan vi ju inte gärna säga nej heller. Särskilt inte eftersom Sveriges egen yttre gräns helt saknar försvar, såväl mot fientliga makter som inträngande illegala invandrare.
*
Löfvens hyckleri, stort som Spaniens i kvadrat, är också ett stort problem vad avser alla som smiter in illegalt. Hela Sydeuropa, främst Italien, är ju vrålilskna på oss för att vi som den bidragsmagnet vi stoltserar som, lockar in dessa över gränsen. Det är klart att alla därför med varm hand skickar dem vidare till oss. Även dem som inte alls haft Sverige som första mottagarland egentligen. Sådant fixar man med lite trixande, tejp och tippex.
*
Summa summarum: EU:s yttre gräns. Vi står och faller med den, så ja, EU är inte bara bra för Sverige; med den politik vi för är EU nödvändigt. Men EU räcker inte, kommer inte räcka. För de hål som finns kvarstår och kan bli större. Och som den övergripande EU-politiken utformas tillsammans med vår egen så fungerar den som en tratt, där Sverige placerat sig själv just under hålet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/eu-val/
https://www.dn.se/kultur-noje/kristina-lindquist-europas-hogerradikaler-har-anledning-att-jubla-trots-att-valskrallen-uteblev/
https://omni.se/stora-eu-grupper-tappar-livet-blir-annorlunda/a/qLQlJe
https://sv.wikipedia.org/wiki/Politiska_grupper_i_Europaparlamentet