Publicerad Lämna en kommentar

Kvantdatorn som ger AI dess muskler är snart verklighet. Ingen vet vad som händer då.

En lång och låst DN-artikel om kvantdatorer. Men lugn, ni ska få en sammanfattning. Man berättar om att det pågår en kapplöpning mellan USA och Kina om vem som ska bli först att kunna räkna ut sådant som dagens superdatorer inte kan klara av på en livstid. Det ges räkneexempel på hur snabbt det kommer gå och talen är hissnande, fler beräkningar än antalet atomer i universum, givet att man kan plocka ihop 300 kvantbitar i en dator. Och dessa beräkningar görs på en gång, samtidigt. Det är själva definitionen av kvantbitarna nämligen; de visar inte nollor och ettor i sekvenser utan båda på samma gång.

Googles John Martini besöker Sverige och DN.

Google har nu fått ihop en dator med 53 kvantbitar och med teoretisk potential att skapa 9 biljarder lösningar samtidigt. Man talar om världsherravälde, och att man därmed är före både USA:s och Kinas militär. Svenska forskare på Chalmers, där Wallenberg satsar 600 miljoner under en tioårsperiod, har bara ett par kvantbitar, men lägre ‘brus’, som stör beräkningarna. Kanske kan man haka på och sälja sin del av lösningen så småningom till någon.

Det ofattbara antal kombinationer testade inom några nanosekunder skulle kunna dyrka upp alla dagens kodsystem med ren råstyrka. En annan, mindre destruktiv förmåga vore att lösa optimeringsproblem hur t ex flygbolags plan och besättningar effektivast används i förhållande till sina destinationer. Men sen var det slut på exemplen. Resten av artikeln ägnar sig åt att dämpa förväntningarna/farhågorna genom att låta några skeptiker komma till tals.

AI är inte sunt förnuft

Det här är kanske inte formellt en del av AI-utvecklingen, men man måste inse att det är som att ge hjärnan muskler som ingen riktigt kan föreställa sig effekten av. Att vara uppkopplad till en kvantdator skulle i princip göra hela Wikipedia tillgänglig för dig, innan meningen du påbörjat behöver ett kommatecken. Ja, innan du ens hinner böja tungan till en inledande versal.

Det är uppenbart att det finns stora hinder att komma över först. Som vanligt är timingen det svåraste att veta säkert. Men att det inte längre bara handlar om några nördiga professor Kalkyl som sitter i en källare och entusiastiskt skissar på domedagsvapnet – innan de går hem och bygger färdigt senaste Star Wars-legosatsen – det står klart. Alla de miljarder som nu satsas är inte bara ett bevis för att resurserna krävs, utan även för att hindren inte bedöms vara oöverstigliga. De superrika och deras jättelika företag är med där det räknas.

Visst låter det spännande? Alla mina hemligheter minsann. Och världsherravälde! För USA, Kina – eller Sverige? Då vart det ju lite som på låtsas plötsligt. Och kul. Typ, ‘klimatbomb på väg! Här är maskinen som släpper ut mer CO2 än hela Afrika!’ Toppen, liksom.

Och jag kan till fullo förstå nyfikenheten bland de globala multi-jättarna och bland världens militära supermakter. Visst är det spännande. Visst kan detta vara ett paradigmskifte. Så vad är det då som saknas i artikeln? Jo, det handlar förstås om varför. Varför det skulle behövas en mänsklig tunga för att uttala dessa banbrytande beräkningsresultat? Var kommer människan in i detta in? Varför så lite om konsekvenserna – och framförallt: om riskerna?

Är det ett stort framsteg för mänskligheten att kunna knäcka alla bankkoder?

Vad skulle det innebära att man kan knäcka koder t ex? Katastrof för hela världen låter det som. Vi skulle alla riskera att få våra konton länsade över en natt. Alla skulle vilja ha pengarna under madrassen igen, bara det att det då kanske inte längre finns vanliga papperspengar kvar. Enorma kostnader i alla fall, även givet att man i god tid får klart för sig att problemet måste tas på allvar. Först för banksystemen och i förlängningen, som alltid, för konsumenterna som får betala.

… eller att Kina ska kunna beräkna en biljard stridsalternativ på en sekund?

Och vad händer om Kina blir först? Ett land där industrispionage är upphöjt till fosterlandets väl och bästa. Vad kommer militärindustrin att använda dessa beräkningar till? Lika lite som vi kommer behöva mänskliga, långsamma tungor för att uttala svar som redan finns inne i AI-robotens kvantpaket, lika lite finns det anledning att låta ett mänskligt pekfinger trycka på raketavfyrningsknappen. Det här är frågor som man givetvis redan funderar över där den här typen av utveckling sker. Men sannolikheten för att någon på Google eller i Kina kommer lägga fingrarna emellan för att stoppa utvecklingen – och riskera att förlora kapplöpningen – är mikroskopisk.

Människan: utrangerad, slavkollektiv – eller superrik android?

Det är närmast vattentäta skott mellan forskning och utveckling på det här området å ena sidan och politiker och allmänhet på den andra. Ett litet fåtal populärvetenskapliga artiklar är allt som tränger igenom muren. Och medan datateknikerna är entusiastiska och uppfyllda av de spännande frågorna kring hur man ska lyckas komma vidare, så är samhällsvetenskapen fullt sysselsatt med att rita om könsidentiteter och hitta på nya ord som rasifiera och intersektionalisera. De få som har anlagt ett filosofiskt perspektiv på frågan är försagda eller vänsterliberalt optimistiska inför den undergång de själva skisserar.

Låt mig gärna påminna om de tre långsiktsscenarion som Yuval Noah Harari lägger fram: AI kommer antingen ersätta människan, eller behöva oss som kollektiv, dvs slavar. Alternativ tre: en liten privilegierad klass superrika kommer kunna integrera sig med AI, och styra massorna. Hararis ‘Homo Deus’ är otäckt neutral till den förgängelse som förutskickas. Kanske finns det någon som har bättre argument, men jag kan inte se dem. När jag läste Harari var det tvärtom så att han var först med att bekräfta mina egna farhågor, vår egen Christer Fuglesangs ‘Liv 3.0’ framstår i jämförelse som lätt naiv. Och det viktigaste skälet är ju just att fem år har gått sedan Homo Deus låg på bokdiskarna, utan att någon makthavare gjort något överhuvudtaget för att ta tag i problemet.

Yuval Noah Hararis bok från 2015. Han efterlyste reaktioner, men ingenting har ändrats i hans dystra profetior, för ingen har ju gjort något.

Media?

Sannolikheten för att MSM-reportrarna skulle börja ställa följdfrågor är minimal, de har tydligen blivit utbildade på journalisthögskolan att inte göra så. Och de är sannolikt helt enkelt inte begåvade nog – är man påhejare i den Dumskallarnas Sammansvärjning som pågår i klimatfrågan, så lär man kunna köpa även det här. Det är ju samma snälla superrika som säger att CO2 är farligt för oss, som nu påstår att AI är bra, så varför ifrågasätta?

Löfven?

Ännu mindre sannolikt är det att Sveriges skurkregim plötsligt skulle förvandlas till en thinktank kring frågor som faktiskt på allvar berör inte bara svenskarnas utan människans framtid på jorden. Det här kräver ju både kompetens och intelligens. Visserligen höjdes medel-IQ:n påtagligt efter statsråden Strandhälls, Wallströms, Bah-Kuhnkes och Ylva Johanssons avgångar, men man ligger dessvärre kvar en bra bit under medel. Sanningen är att inte ett enda västland verkar spendera tid åt att utreda konsekvenserna av dessa ödesfrågor, samtidigt som 57 långtidsutredningar om immigration och kriminalitet pågår, som de skulle kunna hitta svaren på direkt, här på min blogg .

Vanliga människor vet nästan ingenting om vad som pågår, för det är ingen som behagat upplysa dem, än mindre skicka med några varningsord. Västvärldens politiska klass lägger istället biljarder av våra skattepengar på att låtsas som att vi kan göra något åt klimatet. Biljarder som, bye the way, hamnar rakt i fickorna på dem som nu utvecklar AI. I förhållande till de enorma potentiella konsekvenserna kan intresset från media, allmänhet och politiker i bästa fall beskrivas som förstrött; det ägnas mindre uppmärksamhet än konstgräsplast och sugrörs effekter på klimatet. Det är tydligen för stort och omfattande för att vi ska kunna engagera oss, för ogripbart för att vi ska bilda oss en säker uppfattning.

AI kan i bästa fall göra livet betydligt lättare, men lika gärna – och tyvärr mycket sannolikare – leda till vanliga människors onödiggörande, förslavande eller rent av utplåning. Det är hög tid att börja ställa oss frågan om eller hur de negativa effekterna ska kunna undvikas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Krisvärdering av hela den europeiska banksektorn – en förvarning om långa brödköer?

Affärsvärldens rubrik: ”Värderingen av svenska storbankers vinster och tillgångar är nu på den lägsta nivån sedan finanskrisen 2008. Samma misstro möter storbankerna i Europa.”


Detta gäller också samtliga svenska storbanker, som ligger långt efter börsindex (upp 15% i år, efter dyket i nov och ny oro nu). Och hela den europeiska banksektorn. Det handlar alltså inte om penningtvätt i första, eller ens andra hand. Värderingarna för de tio största europeiska bankerna är nere på 60% av bokvärden. Det tyder på att aktiemarknaderna börjat prisat in en ny finanskris. Det hjälper inte att bankerna fortsätter att tjäna pengar. De 26 största bankerna i Euroområdet har gått ned 28% på ett år.
*
Det är den negativa räntans effekt på utlåningen vi talar om. Sedan 2008 har man tvingats öka soliditeten, och till skillnad från vid den förra krisen så är det ingen som tror att staterna kommer låta banksektorn gå i bankrutt. Men värderingarna visar att aktiemarknaden ändå ser att en ny lånebubbla snart är på väg att spricka. Vad är plus eller minus sedan förra gången? Plusen är nämnda ovan, minuset är att låntagarna redan har lägsta möjliga ränta. Låntagare som ställer in sina betalningar nu kommer inte kunna få lättnader genom att centralbankerna ställer ned sina styrräntor, eller att bankerna själva ger respit.
*
Företagens finansiella netton har krympt, trots att lånen har ökat – i många fall kraftigt. Även en mycket måttlig räntehöjning skulle slå hårt för många, inte minst fastighetssektorn. En sektor som i andra änden bl a lider av stagnerande och fallande tillgångsvärden, liksom svårigheter att hyra ut nyproducerat på nivåer som motsvarar nedlagda kostnader. Som bekant var det just denna sektor som katalyserade krisen både på 90-talet (i Sverige) och 2008 (USA, sen globalt).
*
Och frågan är om bankreserverna räcker särskilt långt i praktiken för systemet som helhet. En stor del av de nya företagsskulderna ligger nämligen utanför banksektorn, i form av de alltmer populära företagsobligationerna. Popularitet som även omfattar privata investerare och som beror på ett hyfsat räntepåslag i förhållande till banksparande. Här finns heller ingen möjlighet att dra ned räntorna vid kris. Och kapitalet måste betalas tillbaka, till skillnad från aktiekapital.
*
Den långa högkonjunkturen har byggt upp kraftiga obalanser, många företag har ju inte upplevt en svacka på många år och motståndskraften vid en allvarligare nedgång är dålig. Vis av tidigare erfarenhet lär staterna göra vad man kan för att stötta såväl banker som fastighetsföretag. Men ytterligare försvårande omständigheter är ju att staterna är högt belånade själva.
*
I Sverige gäller detta förvisso också – särskilt för den offentliga sektorn som helhet; kommunerna tvingas låna när staten efter två år släpper kostnaden för invandringen i deras knä. Och kommunerna kommer väl trots allt före bankerna? Om inte, så har vi snart en lång brödkö med före detta relativt välmående socialbidragstagare. Men om banksystemet fallerar, ja då blir brödkön lätt snart ännu mycket längre.
*
Banksektorns låga värdering borde vara en stark varningssignal för hela aktiemarknaden, och för samhället i stort. Företag i kk, löntagare sägs upp. När arbetslösheten breder ut sig blir bankernas problem allas. Åtminstone det borde vi väl ha lärt oss efter krisen 2008.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/krisvardering-av-storbankerna-6968365?source=carma&utm_custom[cm]=302802159,33270&=

Publicerad Lämna en kommentar

Argentinabörsen rasar. Där folkets minne är kort är marknadens längre. Därför är vänsterpopulism alltid en katastrof.

Argentinabörsen rasar 48% och valutan tappar 15% på en dag efter primärvalen. Den sittande president Macri har inte lyckats bringa ordning i det förfall som den vänsterpopulistiska Cristina Kirchner före honom ställde till med. Det här är ett möjligt framtidssenario alltså, för den som tar över efter Löfven. Det kommer ta tid och stålbadet kommer utsätta befolkningen för hårda prov. I Argentina fanns inte den uthållighet som Macri hoppats på. Han får bara 33% mot utmanaren, peronisten Fernández 47%. Fernández har Kirchner som vicepresidentkandidat.

Att börsras och valutakaos lägger sten på Macris – och befolkningens – bördor lär knappast hjälpa honom. Fernández lockar med höjda löner, fria läkemedel och omförhandling av 57 miljarder dollar, IMF:s nödlån. Det går nog bättre hem. Att detta tillsammans med kaos i Hongkong, krigshot i Hormuzsundet, hård Brexit i UK och upptrappat handelskrig USA-Kina, också lär tynga den globala konjunkturen är lika säkert. Bad luck Magdalena (S) – du lär snart bli synad om detta fortsätter.
*
När man fastnat i vänstervolten är det svårt att komma ur den. Ett säkert och vinnande recept för alla sanna vänsterister, som är i färd med att bryta ned ‘patriarkatet’, dvs den västerländska civilisation som gjort demokrati, välfärd och mänskliga rättigheter möjlig, är att fortsätta brassa på med utopisk överbudspolitik, ‘allt åt alla’.
*
Inte nog med att folket köper det en gång; när man kört samhället helt i botten är det sedan så omöjligt att göra något åt saken, att den som försöker blir så impopulär (när det inte går på ett swish) att man snart får chansen igen. Affärsidén är: folket går att lura – så låt oss göra det ordentligt.
*
Ibland undrar man om inte politik är ett slags universums entropi; alltings oundvikliga dragning mot kaos. När järnridån föll fanns det dem som hävdade historiens (lyckliga) slut. Det finns anledning att misstänka att det istället handlar om ett olyckligt sådant.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/ekonomi/argentinas-borsras-ett-av-historiens-storsta/

Publicerad Lämna en kommentar

Klas Eklund (s) om den negativa räntan – men inget om det nya inflationssänkande svartlönekollektivet

Eklund har alltid varit en stor pedagog och när han som här får duktigt med plats att breda ut sig så gör han sitt bästa för att beskriva hur världsekonomin hamnat där den är, dock att han själv tar lite ställning, det är andras förklaringsmodeller han tar upp.

Och när det gäller den svenska situationen ger han – indirekt – beröm genom att berätta om den halverade statsskulden. Han ger också Riksbanken alibi för att slippa höja räntan; än en gång är det omvärlden som gör fel. Att tillväxten är låg i omvärlden trots högkonjunktur och att produktiviteten är bedrövlig, ja det nämns, men att Sverige är sämst i klassen i båda delar nämns inte.

På en viktig punkt saknas helt förklaring: hur det kommer sig att bankerna njuter av att betala för att få låna ut till staten. Utlåning som kostar utgör förstås en nödstrategi, dels till följd av Basel 3:s placeringsreglementen, dels för att det saknas bra inkomstgivande alternativ. Den nuvarande negativa räntan sätter i själva verket en oerhörd press på bankerna att låna ut där de får betalt. Och på andra sidan bordet sitter företag som inte vill annat än att låna, eftersom det är så billigt. Detta driver upp utlåningen till osunda nivåer.

På samma sätt har frånvaron av inflation givit ett ‘window of opportunity’ för Riksbanken att köpa statsskulden med ökad penningmängd som följd – utan att inflationen påverkats knappt alls. Naturligtvis ser det bra ut i statsräkenskaperna, men räknas hela offentliga sektorn in så ser det inte alls så kul ut längre. Kommunernas belåning har under nuvarande regim dubblats. Och fortsätter att skena.

Eklund (S) nämner framförallt inte vad som mer än något har satt press på arbetare och lägre tjänstemäns löner: insläppet av arbetskraft utan särskild utbildning alls, vår nya underklass. Det är lätt att förstå hur det påverkar när man t ex ska byta däck. Då går det bra att göra det för en tvåhundring i en verksamhet som i stort sätt saknar omsättning. Den vanliga däckfirman tar det dubbla. De betalar ju sociala avgifter.

Han nämner inte heller att företag blir lata av en svag valuta, det är ju ett specifikt svenskt problem, och Klas vill ju inte stöta sig med partikamraterna i regeringen. Denna brist på innovationskraft förklarar en del av den låga produktiviteten, som Eklund anger – sannolikt helt korrekt – vara den viktigaste orsaken till att tillväxten är så svag.

Men den låga produktiviteten har i sin tur också en annan förklaring som Klas överhuvudtaget inte nämner. Åtminstone för svenskt vidkommande är orsaken till denna väldigt enkel: vi har fyllt på med låg- eller helt outbildade och deras input på arbetsmarknaden är ytterst begränsad per arbetad timme, kommunernas snällanställda bidrar ofta med ingenting alls. Därmed bidrar de kraftfullt till den usla produktivitetsstatistiken. Trots att de räknas som närande, när man försöker beräkna invandringens kostnader. Försöket att dölja deras svaga insats för vårt samhälle lyckas alltså inte helt – men visst blir det svårare att mäta exakt hur illa det står till.
Kontentan är att vänstern och de multinationella jättarna hittat gemensam grund – ett massinvandrande, lågutbildat och inflationssänkande svartlönekollektiv. Frågan är varför en mer gediget utbildad nationalekonom inte vill berätta om hur det förhåller sig. På riktigt.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://www.dn.se/debatt/i-den-nya-varldsekonomin-maste-regeringen-tanka-om/