Publicerad Lämna en kommentar

Swebbtv lördagsintervju 79 – om den finansiella krisen och hur den bör lösas.

Swebbtv har blivit den kanske viktigaste plattformen för de röster som MSM inte vill låta komma till tals. Mikael Willgert intervjuar hög som låg och och fokuserar på sak, inte person. När jag berättade för honom om min bakgrund som kreditanalytiker och att jag såg bättre och effektivare sätt att använda de pengar som nu sprutar ut ur Riksbanken, så tyckte han, precis som jag, att detta är viktigt att torgföra. Det blev en och en halv timmes intervju och en säkert besvärlig klippning av materialet ned till den för ‘lördagsintervjuer’ stipulerade tidsramen. Jag hoppas du vill vara med och föra ut budskapet. Man skjuter just nu mygg med hagelgevär. Om vi ska rädda pensionspengarna så måste vi få staten och Riksbanken att hantera pengarna mer effektivt.

Så här sammanfattar Willgert intervjun:

I detta program får vi en inblick i vad som händer i bankerna när det blir kris. Vi får möta Magnus Stenlund som är juristutbildad och ekonom från handelshögskolan. Han har erfarenhet som kreditanalytiker bland annat med 11 år på SEB. Under en period arbetade han på Swedbank med att utreda dåliga lån i Baltikum och Ukraina. Han driver också en blogg med namnet Sunt Förnuft.

Han berättar att sedan finanskrisen 2008 har löptiden för lån generellt förkortats. När lånen ska sättas om efter att det löpt ut kan banken se över säkerheten för lånet. Normalt är det inget problem men när marknaden försvagas och värderingar minskar kan banken konstatera att säkerheten inte räcker. Då kan ytterligare säkerhet begäras eller kan banken kräva tillbaka av krediten. Ett sätt att lösa detta för en företagare kan vara att gå i personlig borgen eller pantsätta sitt hus för att klara företagslånen.

När bankens säkerheter försämras i en nedgående situation kommer banken tvingas göra reserveringar. Detta minskar bankens egna kapital vilket gör att kapitaltäckningsgraden minskar. För att klara detta kan banken tvingas fordra in utestående krediter. Magnus berättar att denna process kan gå oerhört snabbt och leder till en minskad likviditet i marknaden, vilket ytterligare förstärker nedgången eftersom värden på fastigheter och aktier minskar. Det blir en nedåtgående spiral som går fort till skillnaden från när krediterna tidigare gavs ut, vilket har skett successivt under många år.

Den nedgång vi ser nu har skett snabbare än under tidigare kris och Magnus tror att den kommer bli värre i Sverige än under finanskrisen 2008. Då hade vi kvar en del lärdomar från krisen på 90-talet som gjorde att vi klarade oss bra i en internationell jämförelse.

Magnus Stenlund förklarar att 90-talskrisen berodde på att Sverige genomfört tre avregleringar i fel ordning. Det var kreditavreglering, skattereform och valutaavreglering vilka ledde till en alltför snabb expansion. Tidigare kontrollerade staten hur mycket bankerna fick låna ut vilket höll ner utlåningen medan det idag är riksbankens nollräntestrategi har lett till en utlåningstakt som överstiger ökningen av BNP.

Riksbanken går nu ut med ytterligare likviditet i marknaden men det kommer inte fungera enligt Magnus. Han menar att problemen kan liknas vid ett stort hål långt under vattenlinjen i en damm. Vi diskuterar Riksbankens åtgärder och Magnus konstaterar att marknaden har reagerat ganska positivt på att Riksbanken har “mjuknat” även om det är mest att likna vid plakatpolitik. Den sista tiden har räntorna stigit kraftigt på grund att kreditåtstramningen sker snabbt. Alla håller hårt i kontanterna i detta läge. Krediterna har fram till nedgången hela tiden ökat trots att “alla” insett att det måste komma en korrektion. Kommunernas stigande belåning är en följd bland annat av den ökade migrationen. Ett annat område med kraftigt ökande belåning är inom bostadssektorn som ökat med 3000 miljarder under 20 år.

En annan effekt av migrationen är att vi har många offentliga “snällanställningar” där personer som inte är produktiva får lön. Dessa åtgärder leder i förlängningen till att pensionerna urholkas. Även statens olika åtgärder för att bemöta krisen leder till försämrade pensioner. De försämringar vi står inför riskerar leda till att välutbildade och produktiva personer i högre utsträckning kan komma att söka sig till länder med lägre skatter och där man hushållar med skatteintäkterna.

Magnus Stenlund ifrågasätter regeringens ledarskap i samband med Coronakrisen. Han vill se en trovärdig plan och deadline för de åtgärder som görs. Han ser det som viktigt att rädda företag från onödiga konkurser. därför kan man överväga att bankerna under en tid skulle hindras från att dra tillbaka krediter genom att riksbanken under en tid tar över risken mot en viss kostnad. Då blir det ett mer selektivt stöd istället till de bolag som verkligen behöver detta.

Vi kommer sannolikt bli av med stora delar av våra pensionsbesparingar och han tror också att vi får se stora fall i fastighetspriserna. Men många som idag sitter på kapital kommer kunna göra goda affärer.

Mikael Willgert intervjuar undertecknad i egenskap av kreditanalytiker.

Intervjun är alltså en 60 minuter lång. Förslaget om hur man bör gå tillväga för att mer effektivt lösa den nedåtgående spiralen kommer ca 45 minuter in i programmet.

På slutet nämns kort i intervjun om de mer riskfyllda direktlånen till företagen, den så kallade företagscertifikaten och -obligationerna, som tyvärr bara hann behandlas översiktligt. Dessa utgör idag en närapå lika systemkritisk del av samhällsekonomin som bankerna. Många småsparare har idag sina besparingar här, via s k högräntefonder. Dessa har snabbt blivit närmast omöjliga att sälja och flera fonder har sedan förra veckan fått Finansinspektionens tillåtelse att frysa uttag. Med detta drag riskerar staten att mer eller mindre tvingas in som garantor för hela denna lånesektor; flera av dessa tillgångar kan annars vara värdelösa när man åter tillåter försäljningar.

https://www.youtube.com/watch?v=uKHjDfR4xSE

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Wallenberg spår våld och social oro. Och en depression som inte kommer ge vika.

DI och SvD rapporterar om Jacob Wallenberg som uttalat sig i intervju i Financial Times. Tyvärr låsta artiklar överallt, men kontentan är att depressionshotet är reellt och att vi kan hamna i en situation där ekonomin stannar kvar i brygga, 20-30% under dagens, med ungefär lika stor arbetslöshet, kravaller och allmän social oro. Han bekräftar därmed vad jag skrev i min krönika för fem dagar sedan om apokalypsens fyra ryttare.

Personligen så är jag övertygad om att korrigeringen initialt måste bli ännu större, och att vi därför ska vara glada om ekonomin endast krymper 30%. Börserna är nu ner ca 25% sedan toppen, men bara 15% mot för ett halvår sedan. Med de förändrade utsikter vi har nu, så är detta ett alldeles för litet värdetapp. Kejsaren är naken. När ska någon ropa det högt? Ja, att du eller jag gör det spelar förstås mycket liten roll. Inte heller ekonomijournalister som Cervenka på DI. Kanske om någon mångmiljardär kommer i kläm, någon som Petter Stordalen, den norske hotellkungen ni vet; någon som inte får det stöd han förväntar sig från staten. Då kan det börja hända saker. Eller om Wallenberg höjer rösten. Men ingen av dem kommer säga något förrän de absolut måste.

Italien lånar till 1,68%. Vem gör den kreditriskanalysen?

Att Italien, en ekonomi totalt i koma och med stora strukturella problem att reda ut precis som Sverige, men utan det starka näringsliv som vi har, ändå kan låna pengar på under 2% ränta mitt i pågående Coronakris är förstås inte ett tecken på att marknadsekonomin fungerar, det säger istället motsatsen. Medan den reala ekonomin faller samman i allt snabbare takt, så är risken uppenbar att marknaderna väljer att tolka de enorma stödpaketen på ett helt annat sätt. Inte längre som den där karamellen som höjer börskurserna över en dag eller eftermiddag, för att gratis pengar i knät alltid ger en skön känsla. Utan som en ökad risk för att alla ska förstå att staterna löser ut banker och företag med rena monopolpengar. Och att förtroendet för pengars värde då över en natt riskerar att försvinna.

Då är det kört.

Detta vet JW. Eller borde veta. Ändå försöker han täta läckan, precis som alla andra, högt uppe vid relingen, som om vi fortfarande kan rädda allt. Det är ett högt spel som spelas och orolig är han förstås; han hör till den superrika elit som har extra god anledning till det. Karenstiden för Wallenbergkritik av regeringens och FHM:s krishantering har tydligen gått ut, efter de hyllningar han gav dem, just efter att ha fått pengar till SAS. Han är förstås glad för miljarder som räddar SAS och samtidigt hans egna aktievärden och var juste att klia lite rygg tillbaka. Men nu varnar han för våld och social oro som följd av Corona-nedstängningen.


Han är förstås ute efter att, precis som Hessius få samhället att ge upp Coronafajten och öppna upp igen så att vi undviker depression. Men i så fall borde han ha varit ute tidigare på banan. Hjälpt till att propagera för hårda och resoluta restriktioner, som medgivit en snabbare kvävning av smittan. Ingen. Absolut ingen politiker skulle idag kunna fatta ett öppet beslut om att häva blockaden, mitt i eskalerande dödssiffror. Inte ens Trump, för han vill ju trots allt bli omvald igen, mer än något annat.

Wallenberg har rätt i sak. Krisen kan slå hårdare mot samhället än någon kris sedan 1930-talet. Det kan tyckas onödigt, för Corona motiverar inte detta. Men det är inte där skon klämmer. Det är tidigare försyndelser vi nu får lida för. Och då borde ju inte receptet vara att staten (läs: skattebetalarna och småspararna) återigen ska baila ut de alltför länge gynnade lån- och risktagarna, som liksom 2008 tycks inbilla sig att det var staten som återigen skulle stå för hela risken. En korrigering är nödvändig och de som skott sig på nollränteregim och krondeprecieringar måste helt enkelt betala själva. Gissa att de kommer slåss innan detta sker. Dra i alla sina kontakter. Peka med fingret mot absolut alla andra.

Och de har goda språkrör.

Precis som Anders Borg (numera rådgivare på East Capital), Göran Persson (ordf. Swedbank) och en hel radda med bankekonomer, så är JW glad för att det trycks upp enorma summor som går in i banksystemet, utan att nödvändigtvis komma någon annan än bankerna tillgodo. Men det han samtidigt säger visar att han nog är helt klar över det faktum att sådana åtgärder är så gott som helt bortkastade. Vi kan inte rädda ekonomin på den nivå den varit.

Inte ens tanken att staten ska överbrygga med somliga företags löneutbetalningar till anställda, är så genomtänkt. Permissionslöner under flera månader, till kostnaden av flera hundra miljarder, är en livsfarlig idé, eftersom dels ingen just nu vet hur länge det måste pågå för att ge avsedd effekt, dels för att statskassan urholkas så rejält att inga andra åtgärder sedan kan genomföras, samtidigt som det mesta av dessa ur-hand-i-munnen-pengar inte kommer användas för mycket konsumtion, bara sparande. När sedan verkligt armod utbryter, vilket ingen kan utesluta, precis som JW säger, så är statens kassa tom. Var det då rätt att ge detta fåtal allt som fanns? En ersättning motsvarande A-kassa skulle vara vettigare, och kunna pytsas ut på längre tid, och uppfattas som mer rättvis. Men inte heller en sådan bör ges om vi inte kan sätta en trovärdig deadline. I så fall kanske den heller inte behövs, eller kan ges som ett räntefritt lån.

Social oro. Vad är då 257 bomber?


Wallenbergs kritik mot Löfvenregimen kunde ha kommit långt tidigare. Den sociala oro som vi andra redan har noterat motiverar detta. Långt innan 2019, då det slängdes 257 bomber, var befann sig JW då? Allt sådant har han förbigått i tysthet. Det sociala våld som nu kan bryta ut kan förvisso bli ännu mycket värre. Men att påstå att man inte såg det komma förrän nu? Som en av de mest inflytelserika i vårt svenska samhälle lokalt, såväl som globalt i hela världen, har Wallenberg ett mycket tungt ansvar för det som skett och även det som kommer ske.

Vem svarar för våldet i Wallenbergs och Säpos prognoser?


JW vet varifrån detta våld lär komma först. Coronaoron i Rinkeby har bara börjat innan anklagelserna mot den svenska staten och landstinget kommer. Och här finns både extremism och våldskapital. Att helt grundlöst kasta fram idén att det skulle handla om svenska tjänstemän är bara ett sätt att slå ännu fler blå dunster i våra ögon. Som Säpo, som varnar för ‘mer högerextremt våld’ och pekar på fyra platser i världen där sådant förekom förra året. Men de 257 bomberna nämns inte, det är ju inte formell terrorism. Enligt Säpos rapport så minskar det islamistiska våldet istället. Låter som ett upplägg för Morgan Johansson att smasha på: mer lagstiftning i orostider, allt för att kväsa yttrandefriheten.


Om Wallenbergs utspel måhända är eftertankens kranka blekhet eller endast en partiell omvändelse under galgen är oklart, oavsett vilket är det sannolikt för sent att göra helt om marsch för att undvika det kaos han nu ser, men som varit på väg i många år nu. Corona kan komma att katalysera även detta.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Börsrasen. En påminnelse om att Armageddon lurar runt hörnet.

Lehmankrisen – vad var det för nåt?

Ställ frågan till en genomsnittlig svensk. De flesta har knappt hört talas om Lehman. När börserna nu runt hela globen rasar med 5% eller mer över en natt så innebär det att många ofrånkomligen påminns om den finansiella krisen hösten 2008. Men inte så många av oss, eftersom den gick över så snabbt i vårt land. Det var en följd av gott fotarbete från den borgerliga regeringen, som också hade manegen krattad för sig, efter den lyckade krishanteringen på 90-talet. Man hade gjort läxan och man kom ihåg: för en gångs skull var Sverige bättre förberett än omvärlden, och hade heller inte mycket egen skuld till problemen, medan krisen på 90-talet var helt hemmagjord.

Lehman? Vad var det för något, undrar gemene man. Inte bara dem födda efter 1990. Artikeln är Cervenkas, just före börsraset.

VI hade också en banksektor som var kvar i gamla patriarkala traditioner: här sparkades ingen. Medan investmentbankerna i London omedelbart hade permitterat 20% av arbetsstyrkan, så var arbetslösheten på svenska banker bara någon procent – trots att massor med folk bara satt där och rullade tummarna. Låneriskerna försvann sedan i princip helt när Riksbanken (till slut fattat och) satt räntan till noll. I omvärlden fortsatte krisen till 2012, först då började guldpriset sjunka tillbaka igen – den ‘safe haven’ man flytt till behövdes inte längre.

Corona bäddade för den. Oljan utlöste den. Men i grunden beror paniken på dåliga minnen.

Att kraschen igår blev så stor berodde förvisso också på hårda fakta: det var oljeprisfallet, inte Corona, som utlöste det. Men det som driver på är rädsla. Banksektorn – som redan sedan tidigare är värderad under eget kapital – sjönk betydligt mer än genomsnittet. Det betyder att marknaden oroar sig för att lågkonjunkturen kommer slå så hårt att den hotar banksystemet, precis som 2008. Och där sitter skräcken. Vi har ungefär som efter WWII svårt att leva oss in i hur ‘de krigförande’ ländernas invånare kände sig: i omvärlden är minnet av finanskrisen levande på ett helt annat sätt, man vet hur jobbigt det kan bli, för man har det i närminnet, vi har hunnit glömma.

Och vad som talar för att omvärldens bedömning är korrekt är att det är många som lånat så mycket mer pengar nu är 2008. Många av dem ser ut att kunna få stora problem pga oljepriset, inte minst de företag som måste sälja USA:s oljeskiffer för 50$/tunnan eller mer för att inte göra förlust. Samtidigt är flygbolagen hårt ansatta av Corona, liksom andra delar av resebranschen, hotell och konferens. Men också restauranger, biografer, gym och fysisk detaljhandel generellt tappar ju kundunderlag när folk väljer att hålla sig inomhus. Visst klarar de större kedjorna oftast att övervintra, men många människor kommer ofrånkomligen bli av med jobbet – och småhandlarna kommer att få stora problem. Fastighetsföretagen kommer drabbas av större vakanser, värderingarna måste ned.

Så här resonerar optimisterna

Den onda cirkeln kan brytas, Corona klingar av i Kina. Saudiarabiens nyckfulle diktator lär komma till sans, bestämma sig för att höja oljepriset igen, och centralbanker och finansdepartement kommer stimulera så det sprutar likviditet och skattelättnader för både företag och konsumenter. Trump kommer göra allt för att vinna i höst och då måste han satsa allt nu. Kina kommer komma i gång nu och både kineser och japaner kommer gynnas av det låga oljepriset. Putin kommer kunna hålla ut, rysk olja lönar sig fortfarande att sälja och ryssarna har köpt massor med guld som backar rubeln. Räntorna kommer fortsätta att vara låga, nära noll, ja ännu lägre. Det är köpläge på börsen – se bara, jätterekyl direkt – och vad ska man annars investera i? Det finns bara aktier.

Och så här tänker pessimisterna

Det här är reaktioner som drabbar oss efter ett helt decenniums försyndelser. Ingen har vågat ‘döda’ usla och mediokra affärsverksamheter av rädsla för att skapa dominoeffekter; detta har lett till låg produktivitet och massor med dödkött som bara kan överleva så länge som högkonjunkturen råder. Detta kommer nu ändras på och de smärtsamma rationaliseringar som krävs kommer leda till mängder med permitteringar – globalt – men inte minst i Sverige. Skatteintäkterna kommer därmed att minska drastiskt och gör det svårt att stimulera – man har helt enkelt inte råd. När långivarna ser kreditriskerna växa så kommer istället räntorna att stiga, trots nollinflation/deflation; detta kommer göra det än svårare att betala skulderna för drabbade företag, högbelånade bolånekunder och kommuner. Samt stater. Minst en konjunkturbotten har man hoppat över och så sker inte ostraffat, det är hökarnas tid nu.

Italien är pessimisternas Svarte Petter, ett kort som spelas nu.

Det som nu seglat upp som det största hotet är nämligen en mycket stor dominobricka: Italien. Igår utökade premiärminister Giuseppe Conte där sina redan unikt långtgående karantänsbestämmelser för Lombardiet – nu omfattas hela landet. Detta är delvis ett försök för Conte att verka proaktiv; utlandet håller ju på att stänga gränserna mot landet i alla fall. Men det är samtidigt förstås en desperat åtgärd att komma tillrätta med en situation som hotar att övergå i ren panik; respiratorerna räcker inte längre till, det är nu upp till läkarna att besluta om vilka som ska leva – eller dö.

Men åtgärderna förstärker förstås kraftigt effekterna på ekonomin, som redan är i fritt fall. Och det är illa även för Europa och i förlängningen hela världen; Italien är nämligen en nästan tio gånger större ekonomi än lilla Grekland, som var den förra krisens europeiska onda frö. Inte nog med att landet är värst drabbat av Corona, Italien är extremt överbelånat – och det har ett gäng banker med minst lika usel finansiell ställning. Cervenka i DI skriver att enligt en tidigare IMF-chef så kan man behöva ett stödpaket på i storleksordningen 7.500 miljarder kronor. Sådana belopp snyter inte ens Merkel ur näsan, särskilt inte eftersom Tysklands ekonomi redan hackar betänkligt.

Den onda cirkeln – depressionsscenariot

Stimulanserna måste, för att få rätt effekt, göras innan alltför många företag börjar gå i konkurs, och innan deras företagscertifikat blir värdelösa. Den totala volymen i USA var i slutet av 2019 13.500 miljarder dollar, nytt rekord. Och de här lånen ligger ovanpå bankernas, med sämre rätt alltså, och utgör en marknadsrisk som banksystemet inte tar hänsyn till när de gör sina riskbedömningar på det individuella låneobjektet/-klienten. Och certifikatmarknaden har också expanderat i segment den aldrig förut tillåtits bli så stor i. Cert med det lägsta kreditbetyget BBB utgör 51% av totalen, mot 39% 2007. Och skräpobligationerna, de som helt saknar betyg står för en fjärdedel av hela marknaden. Detta är en ofrånkomlig effekt av de obefintliga räntorna för säkra låntagare – alla jagar ju avkastning, och noll är helt enkelt för dåligt. Hittills har det gått bra. Risken har man mött med kortare löptider, och för den enskilde certifikatköparen har det också förefallit vara acceptabelt kompenserande. Men det betyder att hela marknaden måste betalas av snabbare, vilket knappast, i en pressad situation, gör att scenariot ser gynnsammare ut. Totalt 32% av stocken, 4.400$ miljarder, (mer än dubbla Italiens BNP) ska betalas inom de närmaste tre åren, och det var bara 25% för 10 år sen, enligt Bloomberg. Det här är en marknad som heller inte kommer nås av stimulansstöd till bankerna.

Statsskulden i världen är 88% av BNP – 60% räckte vid den förra krisen

Stimulanser måste också ges snabbt, helst innan småsparare och pensionsfonder börjar realisera sina förluster. Men viljan för sådant är minimal. Statsskulderna har ökat från 60% av BNP vid förra krisen till 88% nu. Och i Sverige som skryter med en låg sådan så är det istället kommunerna som lånen slussats till; fusk i balansräkningen, som avslöjats direkt om man sett offentlig sektor som en koncern. Det förklarar varför Löfven och Magdalena Andersson inte ens vill ge stöd för Coronasmittade som sätts i karantän i hemmet – förrän i höst. När timingen betyder allt så är ju detta helt idiotiskt, men möjligen bara ännu en avsiktlig plakatåtgärd. Reala konkurser och förluster kommer sänka investeringar och konsumtion även långsiktigt. Företag som inte kan betala sina certräntor sätts i konkurs även om bankerna ger dem anstånd – och det betyder problem – även för bankerna. Då ligger vi riktigt illa till. Staten kommer behöva ny upplåning för att kunna ‘överbrygga’, men det är inte troligt att denna kommer vara lika billig som den staten har för närvarande. Att trycka på sedelpressen? Ja, då har vi den där igen – stagflationen, som ‘aldrig’ skulle kunna komma tillbaka. Räkna med att INGEN räknat med det.

Guldpriset steg långt före krisen 2008. Men så inbillade man sig att den var löst, och då sjönk guldpriset tillbaka, just när krisen verkligen skulle slå till. Toppen kom 2011, men få vågade tro att krisen var över förrän sent 2012.
*
Notera nu hur historien tycks upprepa sig. Priset har stigit ända sedan årsskiftet 2015/16. Och vi är redan i samma härad som man var vid 2011/12. Hacken i de långsiktiga kurvorna avslöjar varje förhoppning om att ‘allt löser sig’. Så är det inte, om man inte är villig att ta medicinen, då kan den mest smärtsamma kuren till slut inte undvikas.

Dödsstöten

Pandemier kommer sällan i en enda våg, utan flera. När kinesiska tillfällighetsarbetare nu återvänder till sina arbeten i städerna betyder det att Corona kan blossa upp igen. En spridning till länder i Mena, Afrika söder om Sahara och Sydasien skulle också kunna få smittan att studsa tillbaka. Det var Spanska sjukans andra våg som var den i särklass värsta, och den kom, precis som vi kan föreställa oss kan hända nu, när alla (inte bara Tegnell) anser att man kan blåsa faran över. I det kraftigt försvagade läge människor, företag och nationer då befinner sig, skulle en andra våg vara katastrofal för ekonomin även om den inte slår värre än den första.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Mutat av nollränta och kronfall jobbar Svenskt Näringsliv för sina välgörare. Men är ohjälpligt sist på bollen.

När vi äntligen kan ana hur riksdagen, om än motvilligt, börjar lyssna på den folkmajoritet som valt den. När till och med kriminalitet och invandring kan nämnas i en och samma mening i MSM. När notan för det stora kalaset börjar hota på en Coronasmittad himmel. Då har godhetsknarkande näringslivshöjdare blivit klara med sina nya pk-strategier.

SEB – storbanken som skryter med sin oligopolställning och kräver mångfald

Så här ska det gå till för att värvas unga kvinnor och duktiga invandrare till banken, tänker Jonas Torgeby, VD på SEB, och marknadsför en policy som kräver mångfald hos företagskunderna. När jag anställdes på banken 1996 så var den politiskt neutral, det var intjäningen som var det centrala, man skulle göra ett bra jobb för aktieägarna, och alla kunder var välkomna så länge som de kunde betala och hade rent mjöl i påsen. Att storbankerna utgjorde ett oligopol var ingenting man skröt öppet om, som nu. För att hota kunderna med krav på politisk korrekthet, det gör man helt enkelt inte på en fri marknad. Visst fanns tendenserna redan på 90-talet. VD:n Lars Thunell, en typisk silverskeds-68:a, ville gå till historien som riktigt jämställd och krävde kvinnliga tillsättningar bland alla mellanchefer så länge det bara var möjligt att hitta sådan kompetens, bara de klarade lägstaribban så var han nöjd. Annika Falkengren lotsade Lars fram som sin kronprinsessa, men det manliga nätverket i toppen rörde han inte på, de var ju hans egna kompisar.

Nu har detta nätverk alltså odlat fram Johan, som väl hoppas bli bjuden till Davos nästa år, det var ju Goldmans idé han plagierade. En klapp på axeln från Wallenberg förtjänar han så klart och Bilderberggruppen lär vara störtnöjd. Hens kompisar i SEB-ledningen tycks ,förutom det vanliga alibit från HR, lika mangrant (sic!) som förut bestå av läppbekännelsefeminister, om än genetiskt Y-kromosomkodade förstås. Givetvis har Johan säkert kollat att alla kunderna också redan har ett sådant alibi; då spelar det ju ingen roll vilka signaler man sänder ut, tycker han, i likhet med de flesta politiskt naiva näringslivstoppar.

Svenskt Näringslivs VD kommer ut som politiskt korrekt klimathysteriker

Samtidigt har vi en ny chef för Svenskt Näringsliv som efter omarbetning av strategierna, kommit fram till att SN ska stötta allt som har med klimathysterin att göra – så länge som regeringen arbetar för att sprida eländet globalt, eller åtminstone till hela EU. I så fall kommer nämligen kostnaderna för spektaklet oundvikligen drabba konsumenten och ingen annan. Dels kommer små företag som inte klarar att uppfylla lagförslagen slås ut. Dels kommer de multinationella storföretagen gemensamt höja sina priser likartat, lite som en informell kartell. Klimatkraven blir bara ännu en helt onödig produkt man kan ta betalt för, precis som GDPR.

Det känns som om det var flera århundraden sedan Curt Nicolin hjälpte Gösta Bohman att rädda Sverige från Löntagarfondssocialismen, men det är ju faktiskt bara ett par år sedan som SN gav Leif Östling sparken. Med Jan-Olov Jacke har man till slut i alla fall, bättre sent än aldrig, rättat in sig i de mutade skarornas led: lydigt slickar man skurkregimens stövlar, som tack för nollräntan och det ständiga kronfallet, som gjort det möjligt att stiga i graderna och tjäna pengar utan hårda krav på industriellt kunnande och uppkavlade skjortärmar. Nej, nu gäller det att vara mästare i att planera mångfaldsseminarium och närodlade såssekontakter.

Efter hemkomsten från Italien störtdyker börsen – man värderar sina egna liv nämligen

Mätta och belåtna har man solat sig i det numera för vanligt svenskt folk så exklusiva italienska Alperna, politiskt korrekt invaggade i den förtröstan som Anders Tegnell på Folkhälsan spridit – ja, föraktet för vanlig folks Corona-oro har ju varit närmast ett krav att sprida, för att visa vilka man sympatiserar med: vi är dem som rör på sig, de globala, vi är untouchables. Så därför var det få som ville erkänna att barnen snorade på vägen till flygplatsen. Lite av en chock faktiskt när sanningen gick upp för Todde och Nuppe att smittan faktiskt kunde nå ända in i Djursholms- och Saltsjöbadsvillorna. Då blev det panik minsann – alla fina skolor stängde över en natt verksamheten. Lite annat än på de övriga skolorna, som liksom får klara sig själva. Där stänger de politiskt korrekta minsann inte ner, eller bryr sig ens om att lämna information om ev smitta. Som parentes, så fick jag själv igår kväll höra om att en av min egen sons skolkamrater varit i Norditalien, ingen stor grej på hans skola (där f ö Mp vann en jordskredsseger i senaste skolvalet).

Att nu börserna skapat sin egna logik där dominobrickorna faller i rasande fart ska vi nog till stor del lasta detta faktum för – virussmittan är självupplevd. Om den inte varit det, så hade nog börsfantomerna kunnat hålla huvudet lite mer kallt och konstaterat att det ändå bara är lite gamlingar och sjukskrivna som drabbas, närmast ett samhällsnettoplus. Men de egna liven värderas ju rätt avsevärt mycket högre och nu är det nog för sent att ställa in paniken.

Det kan finnas god anledning att återkomma till varför mer i detalj. Men nog är de politiskt korrekta Börs-VD:arnas uppvaknande efter Italienvistelsen en viktig komponent.

Vice Riksbankschefens linjetal mitt i brinnande finanskris handlar om – CO2-hotet

Men på Riksbanken råder det ändå arbetsbrist. Det beror ju framförallt förstås på att man inte kan sänka räntorna så där jättemycket mer innan det blir löjligt. Eller ska man göra som Bengt Dennis, fast tvärtom? 800% minusränta? Ingves har ju för länge sen lagt ned alla vapen, höjer han så går Kommuninvest över styr och skurkregimens politik synas. Det går ju inte. Så vad ska man hitta på istället? Mitt under inledningen till vad som hotar att kunna bli den värsta finanskrisen sedan 90-talet – ja, kanske sedan 30-talet, så talar den nytillträdande vice riksbankschefen Anna Breman vid sin inauguration enbart om koldioxidhot och gröna obligationer. Ännu en slickning av skurkregimstövlarna; Per Bohman (Mp) måste vara nöjd, ännu en miljöpartist placerad på den djupa statens högsta stolar.

De superrika hö-höar i Davos över den korkade vänstern

Näringslivet tycks som vanligt vara helt politiskt feltajmat. Man förstår helt enkelt inte politik på annat sätt än hur den kan omsättas i kronor och ören. Att de signaler man skickar kommer hjälpa till att forma nästa ung generation. Som lär uppfatta det som helt OK att använda ekonomiska muskler för att tvinga på anställda, leverantörer och kunder de budskap som stämmer med överhetens. Bara det tilltalar majoritetskonsumenten, tänker man, så är det väl rätt. Att minoriteten behandlas precis som i en diktatur tycks man ha accepterat som ofrånkomligt. När kommer Kalles Kaviar att få en ‘svartskalle’ som ny logga? Om man är så förtvivlat mån om att trendkänsligt följa senaste vind så kommer allt vara möjligt, men troligast när vinden redan vänt igen. För näringslivet är ju pinsamt sist på bollen jämt – eftersom man i grunden inte förstår sig på politik. Det är med stor bitterhet jag konstaterar detta, för i min värld var det här det bästa stödet för en omorientering borde finnas, bort från postmodern korrekthet och vänsterorienterad diktaturflirt.

Men sådan avskräcker förstås inte den lilla utvalda skaran allra högst där uppe på himlen, bland cirrusmolnen och privatjetstrålarna. När de superrika höjer champagneglasen i Davos kan man hö-höa tillsammans över hur man lyckats vända Frarkfurtskolans galenskaper till något positivt. Grundlurat den korkade vänstern och gjort dess stalinistiskt politiska korrekthet till ett vinnarkoncept. Men bara för dem själva, ingen annan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Kvantdatorn som ger AI dess muskler är snart verklighet. Ingen vet vad som händer då.

En lång och låst DN-artikel om kvantdatorer. Men lugn, ni ska få en sammanfattning. Man berättar om att det pågår en kapplöpning mellan USA och Kina om vem som ska bli först att kunna räkna ut sådant som dagens superdatorer inte kan klara av på en livstid. Det ges räkneexempel på hur snabbt det kommer gå och talen är hissnande, fler beräkningar än antalet atomer i universum, givet att man kan plocka ihop 300 kvantbitar i en dator. Och dessa beräkningar görs på en gång, samtidigt. Det är själva definitionen av kvantbitarna nämligen; de visar inte nollor och ettor i sekvenser utan båda på samma gång.

Googles John Martini besöker Sverige och DN.

Google har nu fått ihop en dator med 53 kvantbitar och med teoretisk potential att skapa 9 biljarder lösningar samtidigt. Man talar om världsherravälde, och att man därmed är före både USA:s och Kinas militär. Svenska forskare på Chalmers, där Wallenberg satsar 600 miljoner under en tioårsperiod, har bara ett par kvantbitar, men lägre ‘brus’, som stör beräkningarna. Kanske kan man haka på och sälja sin del av lösningen så småningom till någon.

Det ofattbara antal kombinationer testade inom några nanosekunder skulle kunna dyrka upp alla dagens kodsystem med ren råstyrka. En annan, mindre destruktiv förmåga vore att lösa optimeringsproblem hur t ex flygbolags plan och besättningar effektivast används i förhållande till sina destinationer. Men sen var det slut på exemplen. Resten av artikeln ägnar sig åt att dämpa förväntningarna/farhågorna genom att låta några skeptiker komma till tals.

AI är inte sunt förnuft

Det här är kanske inte formellt en del av AI-utvecklingen, men man måste inse att det är som att ge hjärnan muskler som ingen riktigt kan föreställa sig effekten av. Att vara uppkopplad till en kvantdator skulle i princip göra hela Wikipedia tillgänglig för dig, innan meningen du påbörjat behöver ett kommatecken. Ja, innan du ens hinner böja tungan till en inledande versal.

Det är uppenbart att det finns stora hinder att komma över först. Som vanligt är timingen det svåraste att veta säkert. Men att det inte längre bara handlar om några nördiga professor Kalkyl som sitter i en källare och entusiastiskt skissar på domedagsvapnet – innan de går hem och bygger färdigt senaste Star Wars-legosatsen – det står klart. Alla de miljarder som nu satsas är inte bara ett bevis för att resurserna krävs, utan även för att hindren inte bedöms vara oöverstigliga. De superrika och deras jättelika företag är med där det räknas.

Visst låter det spännande? Alla mina hemligheter minsann. Och världsherravälde! För USA, Kina – eller Sverige? Då vart det ju lite som på låtsas plötsligt. Och kul. Typ, ‘klimatbomb på väg! Här är maskinen som släpper ut mer CO2 än hela Afrika!’ Toppen, liksom.

Och jag kan till fullo förstå nyfikenheten bland de globala multi-jättarna och bland världens militära supermakter. Visst är det spännande. Visst kan detta vara ett paradigmskifte. Så vad är det då som saknas i artikeln? Jo, det handlar förstås om varför. Varför det skulle behövas en mänsklig tunga för att uttala dessa banbrytande beräkningsresultat? Var kommer människan in i detta in? Varför så lite om konsekvenserna – och framförallt: om riskerna?

Är det ett stort framsteg för mänskligheten att kunna knäcka alla bankkoder?

Vad skulle det innebära att man kan knäcka koder t ex? Katastrof för hela världen låter det som. Vi skulle alla riskera att få våra konton länsade över en natt. Alla skulle vilja ha pengarna under madrassen igen, bara det att det då kanske inte längre finns vanliga papperspengar kvar. Enorma kostnader i alla fall, även givet att man i god tid får klart för sig att problemet måste tas på allvar. Först för banksystemen och i förlängningen, som alltid, för konsumenterna som får betala.

… eller att Kina ska kunna beräkna en biljard stridsalternativ på en sekund?

Och vad händer om Kina blir först? Ett land där industrispionage är upphöjt till fosterlandets väl och bästa. Vad kommer militärindustrin att använda dessa beräkningar till? Lika lite som vi kommer behöva mänskliga, långsamma tungor för att uttala svar som redan finns inne i AI-robotens kvantpaket, lika lite finns det anledning att låta ett mänskligt pekfinger trycka på raketavfyrningsknappen. Det här är frågor som man givetvis redan funderar över där den här typen av utveckling sker. Men sannolikheten för att någon på Google eller i Kina kommer lägga fingrarna emellan för att stoppa utvecklingen – och riskera att förlora kapplöpningen – är mikroskopisk.

Människan: utrangerad, slavkollektiv – eller superrik android?

Det är närmast vattentäta skott mellan forskning och utveckling på det här området å ena sidan och politiker och allmänhet på den andra. Ett litet fåtal populärvetenskapliga artiklar är allt som tränger igenom muren. Och medan datateknikerna är entusiastiska och uppfyllda av de spännande frågorna kring hur man ska lyckas komma vidare, så är samhällsvetenskapen fullt sysselsatt med att rita om könsidentiteter och hitta på nya ord som rasifiera och intersektionalisera. De få som har anlagt ett filosofiskt perspektiv på frågan är försagda eller vänsterliberalt optimistiska inför den undergång de själva skisserar.

Låt mig gärna påminna om de tre långsiktsscenarion som Yuval Noah Harari lägger fram: AI kommer antingen ersätta människan, eller behöva oss som kollektiv, dvs slavar. Alternativ tre: en liten privilegierad klass superrika kommer kunna integrera sig med AI, och styra massorna. Hararis ‘Homo Deus’ är otäckt neutral till den förgängelse som förutskickas. Kanske finns det någon som har bättre argument, men jag kan inte se dem. När jag läste Harari var det tvärtom så att han var först med att bekräfta mina egna farhågor, vår egen Christer Fuglesangs ‘Liv 3.0’ framstår i jämförelse som lätt naiv. Och det viktigaste skälet är ju just att fem år har gått sedan Homo Deus låg på bokdiskarna, utan att någon makthavare gjort något överhuvudtaget för att ta tag i problemet.

Yuval Noah Hararis bok från 2015. Han efterlyste reaktioner, men ingenting har ändrats i hans dystra profetior, för ingen har ju gjort något.

Media?

Sannolikheten för att MSM-reportrarna skulle börja ställa följdfrågor är minimal, de har tydligen blivit utbildade på journalisthögskolan att inte göra så. Och de är sannolikt helt enkelt inte begåvade nog – är man påhejare i den Dumskallarnas Sammansvärjning som pågår i klimatfrågan, så lär man kunna köpa även det här. Det är ju samma snälla superrika som säger att CO2 är farligt för oss, som nu påstår att AI är bra, så varför ifrågasätta?

Löfven?

Ännu mindre sannolikt är det att Sveriges skurkregim plötsligt skulle förvandlas till en thinktank kring frågor som faktiskt på allvar berör inte bara svenskarnas utan människans framtid på jorden. Det här kräver ju både kompetens och intelligens. Visserligen höjdes medel-IQ:n påtagligt efter statsråden Strandhälls, Wallströms, Bah-Kuhnkes och Ylva Johanssons avgångar, men man ligger dessvärre kvar en bra bit under medel. Sanningen är att inte ett enda västland verkar spendera tid åt att utreda konsekvenserna av dessa ödesfrågor, samtidigt som 57 långtidsutredningar om immigration och kriminalitet pågår, som de skulle kunna hitta svaren på direkt, här på min blogg .

Vanliga människor vet nästan ingenting om vad som pågår, för det är ingen som behagat upplysa dem, än mindre skicka med några varningsord. Västvärldens politiska klass lägger istället biljarder av våra skattepengar på att låtsas som att vi kan göra något åt klimatet. Biljarder som, bye the way, hamnar rakt i fickorna på dem som nu utvecklar AI. I förhållande till de enorma potentiella konsekvenserna kan intresset från media, allmänhet och politiker i bästa fall beskrivas som förstrött; det ägnas mindre uppmärksamhet än konstgräsplast och sugrörs effekter på klimatet. Det är tydligen för stort och omfattande för att vi ska kunna engagera oss, för ogripbart för att vi ska bilda oss en säker uppfattning.

AI kan i bästa fall göra livet betydligt lättare, men lika gärna – och tyvärr mycket sannolikare – leda till vanliga människors onödiggörande, förslavande eller rent av utplåning. Det är hög tid att börja ställa oss frågan om eller hur de negativa effekterna ska kunna undvikas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Krisvärdering av hela den europeiska banksektorn – en förvarning om långa brödköer?

Affärsvärldens rubrik: ”Värderingen av svenska storbankers vinster och tillgångar är nu på den lägsta nivån sedan finanskrisen 2008. Samma misstro möter storbankerna i Europa.”


Detta gäller också samtliga svenska storbanker, som ligger långt efter börsindex (upp 15% i år, efter dyket i nov och ny oro nu). Och hela den europeiska banksektorn. Det handlar alltså inte om penningtvätt i första, eller ens andra hand. Värderingarna för de tio största europeiska bankerna är nere på 60% av bokvärden. Det tyder på att aktiemarknaderna börjat prisat in en ny finanskris. Det hjälper inte att bankerna fortsätter att tjäna pengar. De 26 största bankerna i Euroområdet har gått ned 28% på ett år.
*
Det är den negativa räntans effekt på utlåningen vi talar om. Sedan 2008 har man tvingats öka soliditeten, och till skillnad från vid den förra krisen så är det ingen som tror att staterna kommer låta banksektorn gå i bankrutt. Men värderingarna visar att aktiemarknaden ändå ser att en ny lånebubbla snart är på väg att spricka. Vad är plus eller minus sedan förra gången? Plusen är nämnda ovan, minuset är att låntagarna redan har lägsta möjliga ränta. Låntagare som ställer in sina betalningar nu kommer inte kunna få lättnader genom att centralbankerna ställer ned sina styrräntor, eller att bankerna själva ger respit.
*
Företagens finansiella netton har krympt, trots att lånen har ökat – i många fall kraftigt. Även en mycket måttlig räntehöjning skulle slå hårt för många, inte minst fastighetssektorn. En sektor som i andra änden bl a lider av stagnerande och fallande tillgångsvärden, liksom svårigheter att hyra ut nyproducerat på nivåer som motsvarar nedlagda kostnader. Som bekant var det just denna sektor som katalyserade krisen både på 90-talet (i Sverige) och 2008 (USA, sen globalt).
*
Och frågan är om bankreserverna räcker särskilt långt i praktiken för systemet som helhet. En stor del av de nya företagsskulderna ligger nämligen utanför banksektorn, i form av de alltmer populära företagsobligationerna. Popularitet som även omfattar privata investerare och som beror på ett hyfsat räntepåslag i förhållande till banksparande. Här finns heller ingen möjlighet att dra ned räntorna vid kris. Och kapitalet måste betalas tillbaka, till skillnad från aktiekapital.
*
Den långa högkonjunkturen har byggt upp kraftiga obalanser, många företag har ju inte upplevt en svacka på många år och motståndskraften vid en allvarligare nedgång är dålig. Vis av tidigare erfarenhet lär staterna göra vad man kan för att stötta såväl banker som fastighetsföretag. Men ytterligare försvårande omständigheter är ju att staterna är högt belånade själva.
*
I Sverige gäller detta förvisso också – särskilt för den offentliga sektorn som helhet; kommunerna tvingas låna när staten efter två år släpper kostnaden för invandringen i deras knä. Och kommunerna kommer väl trots allt före bankerna? Om inte, så har vi snart en lång brödkö med före detta relativt välmående socialbidragstagare. Men om banksystemet fallerar, ja då blir brödkön lätt snart ännu mycket längre.
*
Banksektorns låga värdering borde vara en stark varningssignal för hela aktiemarknaden, och för samhället i stort. Företag i kk, löntagare sägs upp. När arbetslösheten breder ut sig blir bankernas problem allas. Åtminstone det borde vi väl ha lärt oss efter krisen 2008.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/krisvardering-av-storbankerna-6968365?source=carma&utm_custom[cm]=302802159,33270&=

Publicerad Lämna en kommentar

Argentinabörsen rasar. Där folkets minne är kort är marknadens längre. Därför är vänsterpopulism alltid en katastrof.

Argentinabörsen rasar 48% och valutan tappar 15% på en dag efter primärvalen. Den sittande president Macri har inte lyckats bringa ordning i det förfall som den vänsterpopulistiska Cristina Kirchner före honom ställde till med. Det här är ett möjligt framtidssenario alltså, för den som tar över efter Löfven. Det kommer ta tid och stålbadet kommer utsätta befolkningen för hårda prov. I Argentina fanns inte den uthållighet som Macri hoppats på. Han får bara 33% mot utmanaren, peronisten Fernández 47%. Fernández har Kirchner som vicepresidentkandidat.

Att börsras och valutakaos lägger sten på Macris – och befolkningens – bördor lär knappast hjälpa honom. Fernández lockar med höjda löner, fria läkemedel och omförhandling av 57 miljarder dollar, IMF:s nödlån. Det går nog bättre hem. Att detta tillsammans med kaos i Hongkong, krigshot i Hormuzsundet, hård Brexit i UK och upptrappat handelskrig USA-Kina, också lär tynga den globala konjunkturen är lika säkert. Bad luck Magdalena (S) – du lär snart bli synad om detta fortsätter.
*
När man fastnat i vänstervolten är det svårt att komma ur den. Ett säkert och vinnande recept för alla sanna vänsterister, som är i färd med att bryta ned ‘patriarkatet’, dvs den västerländska civilisation som gjort demokrati, välfärd och mänskliga rättigheter möjlig, är att fortsätta brassa på med utopisk överbudspolitik, ‘allt åt alla’.
*
Inte nog med att folket köper det en gång; när man kört samhället helt i botten är det sedan så omöjligt att göra något åt saken, att den som försöker blir så impopulär (när det inte går på ett swish) att man snart får chansen igen. Affärsidén är: folket går att lura – så låt oss göra det ordentligt.
*
Ibland undrar man om inte politik är ett slags universums entropi; alltings oundvikliga dragning mot kaos. När järnridån föll fanns det dem som hävdade historiens (lyckliga) slut. Det finns anledning att misstänka att det istället handlar om ett olyckligt sådant.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/ekonomi/argentinas-borsras-ett-av-historiens-storsta/

Publicerad Lämna en kommentar

Klas Eklund (s) om den negativa räntan – men inget om det nya inflationssänkande svartlönekollektivet

Eklund har alltid varit en stor pedagog och när han som här får duktigt med plats att breda ut sig så gör han sitt bästa för att beskriva hur världsekonomin hamnat där den är, dock att han själv tar lite ställning, det är andras förklaringsmodeller han tar upp.

Och när det gäller den svenska situationen ger han – indirekt – beröm genom att berätta om den halverade statsskulden. Han ger också Riksbanken alibi för att slippa höja räntan; än en gång är det omvärlden som gör fel. Att tillväxten är låg i omvärlden trots högkonjunktur och att produktiviteten är bedrövlig, ja det nämns, men att Sverige är sämst i klassen i båda delar nämns inte.

På en viktig punkt saknas helt förklaring: hur det kommer sig att bankerna njuter av att betala för att få låna ut till staten. Utlåning som kostar utgör förstås en nödstrategi, dels till följd av Basel 3:s placeringsreglementen, dels för att det saknas bra inkomstgivande alternativ. Den nuvarande negativa räntan sätter i själva verket en oerhörd press på bankerna att låna ut där de får betalt. Och på andra sidan bordet sitter företag som inte vill annat än att låna, eftersom det är så billigt. Detta driver upp utlåningen till osunda nivåer.

På samma sätt har frånvaron av inflation givit ett ‘window of opportunity’ för Riksbanken att köpa statsskulden med ökad penningmängd som följd – utan att inflationen påverkats knappt alls. Naturligtvis ser det bra ut i statsräkenskaperna, men räknas hela offentliga sektorn in så ser det inte alls så kul ut längre. Kommunernas belåning har under nuvarande regim dubblats. Och fortsätter att skena.

Eklund (S) nämner framförallt inte vad som mer än något har satt press på arbetare och lägre tjänstemäns löner: insläppet av arbetskraft utan särskild utbildning alls, vår nya underklass. Det är lätt att förstå hur det påverkar när man t ex ska byta däck. Då går det bra att göra det för en tvåhundring i en verksamhet som i stort sätt saknar omsättning. Den vanliga däckfirman tar det dubbla. De betalar ju sociala avgifter.

Han nämner inte heller att företag blir lata av en svag valuta, det är ju ett specifikt svenskt problem, och Klas vill ju inte stöta sig med partikamraterna i regeringen. Denna brist på innovationskraft förklarar en del av den låga produktiviteten, som Eklund anger – sannolikt helt korrekt – vara den viktigaste orsaken till att tillväxten är så svag.

Men den låga produktiviteten har i sin tur också en annan förklaring som Klas överhuvudtaget inte nämner. Åtminstone för svenskt vidkommande är orsaken till denna väldigt enkel: vi har fyllt på med låg- eller helt outbildade och deras input på arbetsmarknaden är ytterst begränsad per arbetad timme, kommunernas snällanställda bidrar ofta med ingenting alls. Därmed bidrar de kraftfullt till den usla produktivitetsstatistiken. Trots att de räknas som närande, när man försöker beräkna invandringens kostnader. Försöket att dölja deras svaga insats för vårt samhälle lyckas alltså inte helt – men visst blir det svårare att mäta exakt hur illa det står till.
Kontentan är att vänstern och de multinationella jättarna hittat gemensam grund – ett massinvandrande, lågutbildat och inflationssänkande svartlönekollektiv. Frågan är varför en mer gediget utbildad nationalekonom inte vill berätta om hur det förhåller sig. På riktigt.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://www.dn.se/debatt/i-den-nya-varldsekonomin-maste-regeringen-tanka-om/