Publicerad 16 kommentarer

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia.

Det här är del 1 i en serie inlägg som utgör inledningen till en ny svensk forntidshistoria. Du kan läsa mer om denna här.

Hjälmdekoration, Vendel. Hildesvinet (stridsgalten) var inte bara Freyrs och Freyas favoritikon, det var även svearnas.

Vår historia är aldrig helt sann

Låt oss göra en upptäcktsresa bakåt i tiden. Se hur långt vi kan komma innan det blir alltför grumligt. Naturligtvis förstår både du och jag att det vi ser är skuggbilder, ingenting fast och säkert att hålla i. Men så länge det går att hitta en möjlig sanning ska vi borra vidare. Och hittar vi övertygande argument kan denna göras till en trolig sådan. Ibland så trolig att åtminstone jag skulle vilja skriva in den i historieböckerna. För när vi kan ana en struktur i grumlet, varför ska vi då avstå ifrån att göra den synlig för så många som möjligt? Varför ska vi låtsas som att detta, det mest troliga, aldrig har hänt, bara för att det inte säkert går att bevisa? Själv blir jag i alla fall alltid besviken när jag anar att en historiker eller arkeolog väljer att avstå från att dra slutsatser om en helhet, trots att det framgår att en sådan helhet är fullt möjlig att plocka fram. Särskilt frustrerande är det när en sådan verkar kunna stämma med vad sagoskatten säger. Ingenting skulle ju vara mer spännande! Det är alldeles för vanligt att en möjlig sanning förkastas när inte alla pusselbitar är på plats. Vore det inte mer sympatiskt att fria, så länge som vi inte säkert kan fälla?

Om du redan läst böcker om svensk forntid så kommer du märka att den här boken är annorlunda. Vetenskapen anses ofta sluta där myten tar vid, men i den här boken försöker vi hitta svar i båda, och tar oss full frihet att spekulera – givet att vi hittar stöd så anser jag att vi har rätt och närmast skyldighet att göra det. Sedan är det upp till var och en att själv bedöma hur rätt eller fel vi har. En sak kommer vi i alla fall kunna fastslå: ’myten’ innehåller mer sanning än vad den vanligen får ’cred’ för. Och det som räknas som historiskt fastställbart visar sig ofta ändå vara osant, eller åtminstone ge en skev bild av den verklighet historikerna vill – eller inte alls vill – spegla. Inte ens dagsaktuella händelser kan vi vara säkra på att vi får veta sanningen om. Fakta går inte att verifiera, vittnen vägrar att träda fram. Men är det ett gott skäl att inte ta upp de hypoteser som finns? Det finns de som vill att vi inte gör det, politiker och journalister som använder sin makt för att så gott det går lägga locket på. Men för mig är sådana motiv tvärtom goda skäl att istället ge allmänheten möjlighet att göra sin egen bedömning. Och det gäller ju även forntiden. Svensk forntid är nämligen ett politiskt minfält, precis som nutiden är, och för den som är rädd att förlora anslagen till forskningsprojekt eller kampen om en docenttitel finns det små utrymmen att röra sig inom. Källa på det? Nej, just det. Bara mellan skål och vägg.

Figur 1. Bra att ha koll på. Tidslinjen mellan de stora epokerna brukar dock variera lite. Jag valde denna för att visa att nutida historiker även här gärna är modesta i överkant. Samtidigt som gränsen för järnåldern (500 f.Kr.) mycket väl skulle kunna flyttas bakåt ytterligare ett par hundra år, efter vad vi nu vet, men utan att så skett, så har man istället flyttat fram bronsålderns inledning ett århundrade, till 1700 f.Kr. utan särskilt goda skäl.

Skriftkällorna och den så kallade förhistorien

Tiden före kristnandet i Sverige för tusen år sedan, brukar kallas förhistoria. Det är ett sätt att tala om hur försumbara våra kunskaper om dessa forna tider är, de räknas inte ens som ’riktig’ historia. I vår berättelse ska vi få se hur orättvist detta ofta är. När man ställer samman den inblick som vi får genom historieberättare som Tacitus och JordanesPaul Diakonen och Procopius, med vad arkeologerna har kunnat gräva upp så kastas ljus över mer än spridda punkter; då kan stumma föremål plötsligt få liv. Och den sammanhängande historien finns! I såväl Snorre Sturlassons prosaiska Edda som hos den danske Saxo Grammaticus. Båda dessa har också mängder av bekräftelser i tidigare skrivna källor, som Codex Regius (den poetiska Eddans) dikter, YnglingatalWidsith och Beowulfkvädet. Ibland även i folksånger och sägner som överlevt ända in i modern tid. Att dessa naturligtvis inte alltid kan tolkas ordagrant är en mycket dålig anledning att undvika dem.

Beskrivning: Macintosh HD:Users:macms:Desktop:PIE satem kentum.jpg
Figur 2 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)

Den äldsta skriftkällan som vi säkert vet behandlar vår del av världen brukar man säga är Tacitus Germania från år 98. Mer problematiskt blir det när vi rör oss ännu längre bakåt i tiden. Vi har en möjlig runinskrift på Meldorffibulan, från runt år 50, men den innehåller bara fyra tecken. Ändå är det inte sant när man säger att den förromerska järnåldern och bronsåldern är tysta och namnlösa. Vi har mängder av namn, alldeles inpå knuten, nämligen våra ortsnamn. De kan ge oss ledtrådar som sträcker sig mycket längre bakåt i tiden än Tacitus, och här har inte minst Per Vikstrand bidragit med sin genomgång av järnålderns bebyggelsenamn som, baserat på senare decenniers arkeologiska rön och omtolkning av bebyggelseutveckling, förlänger kronologin även till bronsålder för vissa namn.[1]

Och med filologin, den historiska språkanalysens hjälp, kan även orden själva hjälpa oss att tolka de döda föremålen. Med språkvetenskapen som verktyg kan vi följa de moderna språken bakåt till deras gemensamma rötter, och därmed både plats- och tidsätta folkvandringarna. Som framgår av språkkartan ovan, så urskiljer vi svenskan som ett s k centumspråk, medan man i Indien och Iran talar s k satemspråk. Eftersom vi vet att det var Yamnaherdarna norr om Svarta havet som var upphov till dessa folkrörelser och att uppdelningen i en östlig och en västlig variant av proto-indoeuropeiska (PIE) skedde för ungefär 5.000 år sedan, så är det mycket vi också kan säga som måste vara just så gammalt (minst), eftersom vi kan hitta spår av ett från början gemensamt ord.

Från PIE utvecklades sedan för-urgermanskan (eng. Pre-Proto-Germanic) för ca 3.500 år sedan. Detta språks Urheimat anses vara södra Skandinavien. Världens mest talade språk, engelskan, har alltså sitt ursprung just här! Urgermanskan (eng. Proto-Germanic, PGmc) räknar man med från ca 500 f.Kr; urnordiskan (Proto-Norse, PN) som skrevs med den äldre futharkens 24 runor, från 150 e.Kr. och fornnordiskan (eng. Old Norse, ON) som skrevs med den yngre futharkens 16 runor, från ca 750 e.Kr.. Fornöstnordiskan (fön.) 850-1350 e.Kr. var en dialekt av denna som skiljde sig från Snorres fornvästnordiska (fvn.) Edda främst vad avser färre diftonger, men skillnaderna ser ändå ut att ha skapat missförstånd i vissa specifika fall, som t ex vid översättning av fön. Ynglingatal. Till sist, ca år 1350 e.Kr. uppstod så svenska språket, den (tillsammans med gutniskan) mest östliga varianten av germanska språk. Att vi svenskar upplevde oss hemmahörande i öst framgår såväl av språkkartan som i just Ynglingatal, där bland annat Aun kallas ’östkonung’. De indoeuropéer som först nådde Sverige gjorde det också österifrån, över Ålands hav – detta kommer vi tillbaka till. 

Textruta: Figur 1 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)
Figur 3 Fornnordiskan (eng. ’Old Norse’) på 900-talet. Som synes hade fornöstnordiskan stor spridning i östliga ’öar’ utefter Dnjepr. (ur Wikipedia)

Religionshistorikernas sammanställningar av de äldre religionerna tillsammans med språkträdkartan gör det möjligt att se hur gudarna spridit sig – och därmed även folken. Genom att ta hjälp av antropologerna kan vi också få en uppfattning om deras karaktärsdrag och betydelse. Den religiösa kosmologin säger mycket om det samhälle där det skapats. Nya fynd och omtolkning av gamla, inte minst med hjälp av klimatvetenskapliga rön, innebär att gamla ’myter’ ofta bekräftas; först i nutid har vi till exempel funnit spåren efter en verklighetens ’fimbulvinter’, efter den ’Hiroshimabomb’ som kan ha kungjort åskgudens ankomst, och t o m efter ett svunnet nordeuropeiskt ’Atlantis’.


[1] Vikstrand, Per – Järnålderns bebyggelsenamn, 2014

Publicerad Lämna en kommentar

Illustrerad Vetenskap har förvandlats till en bibel för klimat- och mångfaldsreligionen.

I början av sommaren ringde en extremt påstridig säljare upp mig och lyckades till min stora förvåning få mig att acceptera ännu ett erbjudande om att ’gratis’ få ett par nummer av tidningen Illustrerad Vetenskap. Mot porto á 99:-. Och risken att jag glömde att säga upp prenumerationen. Samt spam med oönskad reklam från Bonnier media. Efter att till slut ha lyckats hitta avstängningsknappen och ha skickat tillbaka fel ’introduktionsgåva’ så var jag klar över att detta var sista gången någonsin.

Jag har nämligen gillat tidningen förut, men det gör jag inte längre. Den har ändrats. Man är fortfarande teknikoptimistisk, men fakta är inte längre lika viktigt, om de ligger i vägen för den politisk korrekta åsiktsagenda man numera anser måste prioriteras.

Att syssla med naturvetenskap, som i grunden handlar om fakta, och att samtidigt ge oss svar som är tillrättalagda för att passa in i religionen, är ett intrikat problem förstås. Förra året tillägnades ett helt nummer om klimatet och Ill. Vet. redovisar – korrekt – den globala energiproduktionen. Men. De s k förnyelsebara energiformerna motsvarar idag mindre än 3%, vilket är ungefär lika mycket som de fossila bränslenas å r l i g a – ö k n i n g. Att då som man gör, frejdigt måla upp en bild av hur vi på kort tid ska ersätta de senare med de förra är ju inte information, det är delusion, fullständigt nonsens. 

*

Årets klimatnummer ’Ett sista stopp före Ragnarök’ är ännu värre. Här handlar det om att måla upp katastrofscenariot, vad som händer om vi inte lyckas (med det som vi i 2018 års nummer redan borde ha konstaterat att vi inte har en chans att lyckas med). När katastrofscenarion presenteras som fakta, kombinerade med den känsla av uppgiftens kolossala format och oöverstigliga hinder, som ändå de flesta läsare säkert får trots tidningens flåshurtiga optimism, ja, då skapar man just den panik man är ute efter.

*

De två sista uppslagen i artikeltemat uppmanar oss sluta flyga och åka bil. Även elbilar konstateras (helt riktigt) ge stora CO2-utsläpp (här kan vi ana klimatrörelsens nästa stora attack – när vi alla väl bytt till elbil). Flygplanens jetstrålar är, har jag läst mig till på annat håll, på en nivå så högt i atmosfären att deras funktion huvudsakligen kyler jorden genom att reflektera bort direkt solljus, medan de inte förmår stänga inne jordens värme, såsom de lägre liggande molnen gör. 

Ill. Vet. argumenterar istället för att medan den förra effekten endast gäller dagtid så gäller den senare hela dygnet runt. Men om den senare är noll eller nära noll så är ju effekten av jetstrålar ändå avkylande, eller hur? Som vanligt måste jag konstatera att källorna går isär, men var Ill. Vet. står är glasklart, och de ger ju inget svar på min andra källas påstående, vilket jag tolkar som att detta nog är sannolikt riktigt – för mig är Ill. Vet. nämligen inte längre de trovärdiga, de driver ju en uppenbar agenda.

Värst av allt är kravet på att vi ska undvika att föröka oss. Det är ’den största tjänst vi kan göra klimatet’. Vi ska minska ’vårt eftermäle’, som det eufemistiskt kallas av ’forskarna’. Inte ett ord om att de barn som då inte blir till hade kunnat vara just de som med briljanta idéer bidrar till att människan så småningom ska kunna få kontroll över klimatet. Hur kan en tidning med teknikoptimism som grundidé missa detta? När detta, vad DN kallar ‘flerbarnsskam’, nått Ill. Vet.-redaktionen och blivit till ‘nollbarnsdogm’, så är saken klar för mig: här finns inte längre den goda förebild jag hoppats kunna intressera mina söner med, och som var den grundläggande anledningen till att jag gått med på ‘gratiserbjudandet’. 

*

’HJÄRNMYTER’

Citat i tidningen: ”Mäns hjärnor är större än kvinnors. Du förlorar hjärnceller varje gång du dricker alkohol. Och ditt logiska sinne ligger i den vänstra hjärnhalvan. Detta är bara några av de myter som omgärdar kroppens superdator.”

Den intresserade kan sedan byta media och starta länken illvet.se/hjarnmyter. Nu lär ju bara en bråkdel av läsarna göra det. Men de som ändå plockar fram datorn och minns vilken länken var, kommer få veta att det inte alls är en myt att mäns hjärnor är större. I genomsnitt är mannens hjärna ca 8% större. Ill. Vet. sprider alltså fullt medvetet än lögn till sina tidningsläsare. Även i deras ‘facit’ paketeras sanningen (som kan bekräftas även på Wikipedia, för den som vill), med de vanliga flosklerna, avsedda att få oss att till varje pris inte dra slutsatsen att mäns intelligens därmed också skulle vara högre, såsom en lång serie – nu nedtystade – mätningar visar, och som förstås är en ganska självklar utgångshypotes baserat på just hjärnstorlek. Biologi är ett knepigt ämne – det är inte politiskt korrekt nämligen – och då måste sanningen göras om på detta vis.

*

’BLÅÖGDA ÄR DEFEKTA’

Så uppmärksammar nu också Newsvoice ännu en faktaglidning, där Ill. Vet. felciterar forskare och kallar den genetiska variation som ger blå ögon för en defekt. Eftersom man upprepar påståendet om gen-fel, så är det knappast av misstag; man vill locka läsare genom att provocera. Men om man hade uttalat sig på samma sätt om svart krulligt hår, så hade det ju glasklart varit fråga om hets mot folkgrupp, så politiskt inkorrekt det kunnat bli; så hade man aldrig kunnat skriva. Bara de blåögda är lovligt byte i jakten på rubrikskapande klickbeten.

*

Bara tidningens titel, Illustrerad Vetenskap, visar vilka höga anspråk redaktionen har (haft). Den trovärdighet man genom åren byggt upp och som man fått genom att berätta en naturvetenskaplig sanning – som nu visar sig vara högst skenbar – är mycket farligare än uppgifter tagna ur Aftonbladet eller Expressen. Det är många som köper tidningen till sina tonårsbarn, precis som jag, för att den förväntas ge goda insikter. Man använder nu allt detta upparbetade förtroendekapital som verktyg för en rådande politisk opinion. Och man blir ju tyvärr trodd. 

Det kommer göra mycket skada innan detta kapital eroderat – såsom det förstås förtjänar. Ännu en sorglig förlust av sådan vetenskapsoptimism vi sannerligen skulle behöva mer av.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://newsvoice.se/2019/09/illustrerad-vetenskap-genfel/