Publicerad 2 kommentarer

Klanerna i Tyskland visar hur religiösa fundamentalister och kriminella hjälps åt att utveckla parallellsamhället som snart alla nya invandrare lever i. Även de förr välintegrerade.

Den mordhotade Ghadban – islamforskare av en typ som inte finns i Sverige

Ralph Ghadban är en av de viktigaste islamforskarna och -kritikerna i Förbundsrepubliken Tyskland. Efter en ny bok, som blivit bästsäljare i ämnet, så är han också dödshotad och lever under polisbeskydd. Detta är regelmässigt så det ser ut för publicerade islamkritiker. Notera att det står just islamkritiker, inte islamistkritiker. Det senare är ett sätt för kritiker att slippa bli dödshotade, och framförallt ett sätt för försvarare av islam att medvetet undvika att se eller rent av dölja problemets omfattning. De i Sverige statligt finansierade islamforskarna tillhör genomgående den senare gruppen.

Klansamhället på väg ta över – även i tidigare tillsynes ‘välintegrerade’ grupper

Ghadban redovisar i sin bok, “Arab Clans – The Underestimated Danger“, som kom ut 2019 och som citeras i artikeln i Berliner Zeitung (fungerar bra att vid behov översätta från tyska med Google Translate) hur klansamhället fungerar och hur det förstärkts de senaste decennierna inom den muslimska diasporan i väst, som i Tyskland framförallt består av turkar. De en gång tillsynes väl integrerade turkiska invandrarna har på senare tid börjat återupprätta ett klansamhälle, som en direkt följd av allt starkare fundamentalistiska strömningar.

‘Behovet’ av ett sådant återupprättat klansamhälle i väst är ytligt sätt noll. Vår rättsstat har tagit över dess funktion. Men det är inte av behov som återupprättandet sker. Det är en medveten politisk strävan. Klansamhället står i direkt motsatsställning till vårt rättssamhälle, och underminerar detta konsekvent. I parallellsamhällena har man lyckats. Där är rättssamhället i bästa fall sekundärt; klanerna har gjort sig själva nödvändiga – utan att tillhöra en sådan har man inget reellt skydd mot andra klaners rättighetsanspråk. Strävan efter mer makt och våldsmonopol är sedan en naturlig konsekvens, en våldsam och kriminell tävlan rakt på tvärs emot rättssamhällets regler; det är med den starkares rätt all rättskipning sker i ett samhälle dominerat av klaner.

Islam och klanerna – en symbios baserad på systematiskt kvinnoförtryck

Varför är då dessa klaner så starkt förknippade med islam? Det har att göra med 1. ingen religion betonar och reglerar familjelivet som islam; islam är de facto en totalitär lära, som strävar efter inflytande i varje del av de troendes liv, handlingar och tankar, såväl i den privata som offentliga sfären. Detta blotta faktum cementerar klanerna som den viktigaste byggstenen i samhällslivet. 2. Genom kusingiften, endogami, blir lojaliteten inom klanen större, eftersom den aldrig riskerar att tunnas ut. Islams främste profet, Muhammed, liksom flera av de övriga stora profeterna ägnade sig åt sådan, uppmuntrar den och rent av stipulerar den i en mångfald texter. 3. Kusingiften kräver i sin tur tvångsäktenskap och sådana är enklast att genomföra då bruden är minderårig och helt beroende av sin familj. Även sådana äktenskap är enligt islams religiösa texter både tillåtna och eftersträvansvärda. 4. Det senare inte minst eftersom islam samtidigt uppmuntrar och kräver att äktenskapen producerar en rik avkomma, d v s många barn – allt under fem är ett misslyckande.

Enligt Ghadban är systematiskt kvinnoförtryck alltså en nyckel, både till klansamhället och den fundamentalistiska trosriktning som allt fler muslimer i väst idag sugs in i. Islam förespråkar kraftfullt en extremt patriarkal ordning – denna ordning både upprätthåller och förstärker klanerna. Obs: det här är inte ett argument mot patriarkala idéer generellt. Ska vi ta en jämförelse med hur det skulle kunna se ut i Sverige, så är det lite som ett killgäng med tonårspojkar, som eggar varandra till våldsbrott begångna i pubertalt övermod, och som – helt oväntat – skulle få sina fäders och släktingars stöd och uppmuntran. Så fungerar det inte i Sverige. Har aldrig gjort heller.

Europeisk kultur – särskilt den protestantiska – är frihetlig, individualistisk – och antiklan

Sanningen är att vi knappast ens under s k förhistorisk tid har haft ett liknande samhällssystem i nordvästra Europa. Det finns intressant bevisföring som talar för att de topografiska villkoren utvecklat en annan samhällssyn – här har det alltid funnits möjlighet att fly undan grym despoti, och de jordar som först bröts när jordbrukarna kom hit krävde inte samarbete för att undgå översvämning, näringsfattigdom eller torka – ett samarbete som ofta framtvingades genom slavarbete vid högkulturerna i Tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris och vid Nilens stränder. Även Sydeuropas katolska länder genomsyras av det gamla romerska ‘bonus pater familias’-idealet, som på väsentliga moraliska grunder skiljer sig från hur obrottslig lojalitet med familjeklanen ska tolkas: man beter sig helt enkelt inte hur som helst mot andra människor ens enligt den italienska maffians kodex, då riskerar man att straffas av familjens överhuvud. Prioriteringarna är annorlunda i t ex Libanon, där klanen betyder allt.

Klanernas dödsdomar: fungerar

Det räcker att någon (sanningsenligt) berättar om hur klanerna i väst stulit sina rättigheter, för att deras libanesiska klanfränder ska uppfatta det som en oförrätt värd en dödsdom, så som Ghadban drabbats av; den falska bild de västliga kusinerna i självhävdelse förmedlat har avslöjats och detta är inte acceptabelt. De folkgrupper som lever i Libanon eller andra områden där denna extrema klanfilosofi dominerar har också av ren självbevarelsedrift tvingats anamma samma principer, oavsett religiös bakgrund. Sanningen är ju att så extrema hot fungerar, rättsstaten har mycket litet att sätta emot, både för att försvara dem som utsätts och för att ge tillräckligt avskräckande svar – eller tillfredsställa sådant behov av hämnd som våra mest primitiva behov kräver. Vi kan alltså utgå ifrån att kristna syrier som kommer till Sverige vid sin ankomst är lika indoktrinerade. Och samtidigt som det ofta existerar ett oförsonligt (rasistiskt/religiöst/stam/klan-)baserat hat mellan grupperna, så känner man kulturellt ändå en större förståelse för och samhörighet med sina fiender, än med de naiva och svårbegripliga sekulära, individualiserade svenskarna. Detta gäller alltså numer även turkarna i Tyskland:

Google translate översättning av Ghadbans svar på frågan om hur klanerna påverkar muslimerna i väst, ur artikeln i Berliner Zeitung.

De kriminella har katalyserat den religiösa extremismens framgångar

Det är de kriminellas oerhörda arrogans som aktualiserat den politiska betydelsen av klanerna, enligt Ghadban. Deras stölder och uppgörelser sker helt ogenerat, och får politisk betydelse genom att de avslöjar rättsstatens undfallenhet och oförmåga att ingripa. Detta ger stark mersmak.

Här fallerar den svenska Google-översättningen. KaDeWe är Berlins motsvarighet till Londons Harrods och vårt NK. Enorma rån som helt öppet kunnat genomföras måste inte bara mätas i pengar, utan även i politisk betydelse. I Sverige har vi än mer drastiska exempel än de tyska: skjutningarna och bombningarna, som Tyskland ännu förskonats från.

Anhöriginvandring – en anomali utan minsta berättigande – som stärker klanerna

Precis som i Sverige demoniseras all kritik mot islam och de arabiska invandrarna även i Tyskland. Möjligheten att ingripa polisiärt effektivt togs bort när man förbjöd identifiering som kallades ‘rasifierad’. Alla som har invändningar klumpas ihop med radikala ‘högerextremister’. Familjeåterförening är ett positivt ord, precis som anhöriginvandring, men i praktiken är det en eufemism: vad man gör genom att ta hit de anhöriga (främst kvinnorna) är att stärka klanerna, förstora dem och låta dem radikaliseras ytterligare i miljöer där det västerländska rättssamhället givit upp. Anhöriginvandring är per se en ren anomali: om dessa anhöriga verkligen behövt uppehållstillstånd i väst, så hade de ju fått asyl själva och alltså kallats flyktingar. Det faktum att de lever utan sådant behov är ett starkt indicium för att även deras ‘kusiner i väst’, som kommit hit och fått flyktingstatus, i själva verket skulle kunna återvända och återförenas i det land man en gång lämnat.

Sverige: värre än Tyskland – när det gäller spridande av antiislamsk information

Detta reportage är publicerat i en tysk dagstidning, av ett slag som här i Sverige skulle definieras som MSM eller systemmedia, enda medieöverlevaren från DDR-tiden och fortfarande en av de två största dagstidningarna i den tyska huvudstaden, trots kraftigt vikande upplagor de senaste två decennierna. Med detta sagt: trots Merkels postmoderna gastkramning av Europas största ekonomi och politiskt mest betydelsefulla land inom EU tillsammans med Frankrike, så existerar det faktiskt en möjlighet för kontroversiella personer att få komma till tals. Där är vi inte i Sverige, långtifrån, trots att problemet är ännu större här.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640

Publicerad 4 kommentarer

Är 9 mån fängelse rimligt för ett vaginalt samlag med samtycke, som övergått till ett analt utan? Medan grov våldtäkt i 19 fall av 20 är ‘gratis’?

Göta Hovrätt uppgraderar nu ‘oaktsam våldtäkt’ till ett s k artbrott; villkorligt straff ska därmed inte kunna utdömas. Någon hänsyn till att unga män kan vara okunniga, klumpiga och oförmögna att omedelbart och på rätt sätt tolka sin kvinnliga sexpartners önskemål riktigt, ska alltså inte få tas: han ska in i fängelse, punkt. Domstolens uppfattning är radikalt feministisk. Lika lite som vi ska få ta hänsyn till en ung mans typiska brister eller risken för fullt begripliga missförstånd i upphetsningen, lika självklar och oemotsäglig måste vi utgå ifrån att den påstådda kränkningen är.

Det är förstås inte otänkbart att en kvinna kan uppleva hur en stark fysisk attraktion för den unge mannen, den som innebar att hon samtyckt till sexuell aktivitet och vaginalt samlag, övergår i något annat när akten väl kommit till stånd, och mannen ifråga visar sig fumlig och till på köpet för in sin penis i fel hål.

Men är det ett brottsligt misstag? Är det rimligt att utgå ifrån att en generell accept för samlag måste tolkas som enbart gällande vaginal penetration? D v s att varje fortsättning, varje enskild handling under pågående samlag, måste ges uttryckligen? Hur många sexstunder tror hovrätten uppfyller sådana formaliakrav? Och är det verkligen rimligt att uppfatta kränkningen, den anala penetrationen, som så allvarlig att en tidigare ostraffad ung man måste dömas till fängelsestraff, få en outplånlig prick i sitt belastningsregister som allvarligt riskerar att påverka hans möjligheter att få attraktiva anställningar, för vad som i grunden kan vara ren missuppfattning från hans sida, om hur en pågående sexuell aktivitet bäst ska fortsättas?

Naturligtvis inte. Inte i ett humant rättssamhälle, som Sverige berömmer sig för att kallas. Rättskipningen har blivit horribelt enögd. Lagens våldtäktsdefinition måste ändras, den är för bred och missvisande. Och vill svenska domstolar döma efter gammaltestamentliga principer, så föreslår jag att man istället bryter med den lika horribla praxis man satt avseende grova våldtäkter, som bara 1 på 20 döms för.

‘Oaktsam våldtäkt’. Ingen brottsdefinition har av vår tids radikalfeministiska strömningar mer uppenbart påverkat de svenska domstolarnas hållning. Unga svenska män måste inse att de riskerar både fängelse och sin framtid om de kommer i lag med en psykiskt instabil eller bara osedvanligt hämndlysten kvinna, såvida de inte på förhand får skriftligt godkänt på varje rörelse under ett överenskommet samlag. I inget fall är inkonsekvensen heller så skriande uppenbar, när man jämför med hur domstolarna (inte) dömer för grov våldtäkt. Där kommer kvinnofriden nämligen i konflikt med en annan av den postmoderna vänsterns käpphästar: ambitionen att tona ned, bortförklara och se åt sidan med alla former av kriminell överrepresentation bland invandrare, som inte av en händelse råkar vara överväldigande just när det gäller dessa. Luftig teori? Låt oss titta närmare på saken.

Domstolsaktivisternas – den här gången i Göta hovrätt – senaste justitiemord

Dagens Juridik sammanfattar Göta Hovrätts senaste justitiemord. Att den tidigare ostraffade 20-åringen får nio månaders fängelse beror på att han ‘måste ha förstått’ att kvinnan inte längre deltog frivilligt, och att han var ‘medvetet oaktsam’ när han valde att penetrera analt, efter att, med hennes samtycke, ha gjort detsamma vaginalt. Men. Måste han verkligen det? I min värld finns det tjugoåringar som fortfarande har svårt att ens hitta riktigt rätt – och som inte är fullt medvetna om vad eller var de penetrerar. Klumpiga, blyga och förstås upphetsade och kanske nervösa. Att de i upphetsningen glider in i ett ställe som för kvinnan upplevs vara oförlåtligt tabu är enligt min enkla uppfattning följaktligen något vi måste ha viss förståelse för, och t o m kunna anse i någon mån ursäktligt. Det anala samlaget avbröts dessutom snabbt, sannolikt efter att mannen medvetandegjorts om sitt misstag genom kvinnans protester eller avsaknad av entusiasm.

För domstolen spelar sådant ingen roll. Det anser jag vara så enögt det kan bli, åtminstone när det gäller det intima umgänget mellan så här unga personer. Detta är förstås min manliga partsinlaga, möjligen helt skild från inlevelse i hur kvinnor fungerar. Men jag vill faktiskt ifrågasätta kränkningens grad av allvar i en sådan här situation. Kan man verkligen uppleva att det ena är så skönt och begärligt, att man har sådant förtroende för och känner en så stark attraktion till den manlige partnern, att man väljer att ha vaginalt samlag med honom, för att sedan i nästa ögonblick känna en så stark avsky när samme mans penis förs in i en kroppsöppning några centimeter därifrån? Observera att intet på något sätt skett på ett våldsamt vis eller med tvingande handlag. Då hade detta bedömts som uppsåtlig våldtäkt. Men här gick det inte till så.

Lagstiftaren har givit sig in i sängkammaren. Göta Hovrätt vill ta med både domaren och juryn.

Kan kvinnan alltså ändå känna sig så kränkt att det motiverar domstolsavgörande i två instanser? Så kanske det kan vara, även om jag inte lyckas få ihop det, såvida det inte handlar om en sakägare med psykiska problem. Med den här domen så omöjliggörs i vart fall all form av sexuell samvaro på sedvanligt sätt, utan juridiska på förhand stipulerade och undertecknade kontrakt, godkända ljud- och bildupptagningar, eller inkallade och hela tiden närvarande opartiska vittnen. Utan sådana ‘romantiska’ förberedelser måste mannen annars vara villig att ta risken att krypa in i fängelse för sina – av kvinnan i sitt inre eventuellt upplevda – handlingars olaglighet. Enkelt uttryckt: hur f-n ska man kunna ha sex på såna villkor? En juridisk motsvarighet till Viagra är svår att hitta och med hela sin framtid som insats är det förståeligt om prestationsångesten tar överhanden.

Jag menar allvar. Detta riskerar att göra det ännu svårare för unga människor att finna varandra över den allt hårdare cementerade könsgränsen; trots att alla numera ska referera till varandra som ‘hen’ så har ju skillnaderna i grundläggande värderingar aldrig varit större. Man straffar initiativ och aktiv handling, något som tar emot för många unga nog ändå; man är blyg och klumpig, man är generad och rädd för att göra bort sig. Och trots all propaganda så är det mycket lite som har ändrats i de informella umgängesreglerna, killen förväntas normalt vara den som tar initiativ. Därmed är det han som också riskerar att drabbas.

Är straffet i paritet med den allmänna rättsuppfattningen?

Sex månaders rehabilitering. Svenska domstolar pekar finger åt det allmänna rättsmedvetandet. En mycket farlig utveckling som underminerar rättsstatens legitimitet.

En ung mans framtid har lagts i skugga. Han har fått en allvarlig punkt i belastningsregistret, som stora arbetsgivare regelmässigt ställer krav på ska öppnas före en anställning. Han ska ändå vara glad att han inte var något år äldre, för då hade straffet blivit två eller tre gånger så långt. Den s k kulturprofilen dömdes till två år för en upplevd våldtäkt enligt Samtyckeslagen, sju år i efterskott, utan teknisk bevisning och trots att ord stod mot ord. Svea hovrätts fega eftergift för lynchmobben. Och det händer faktiskt att en och annan kvinna ljuger. Dessa lögner upptäcks nu bara om de själva kommer till sans och erkänner; Annars ifrågasätts de inte. Och här, återigen samma enögdhet. Allt för en upplevd kränkning som jag personligen skulle vilja jämföra med t ex en spottloska i ansiktet, för vilket betingas ett par tusenlappar i skadestånd – om det är en polisman som spottas på. Båda dessa brott skulle väl i a f av det allmänna rättsmedvetandet rangordnas efter en grov misshandel – för att inte tala om sådant förnedringsvåld som svenske ‘Liam’ utsattes för, och där gärningsmännen dömdes till sex månaders ‘rehabilitering’. Genom att kalla ‘oaktsam våldtäkt’ för ett artbrott har Göta Hovrätt gjort vad man kan för att förhindra att underdomstolar i framtiden ger den vårdslöse en villkorlig dom. Man har satt ned foten. För detta ska (svenska) män, unga som gamla, in i fängelse. Utan att passera gå.

Ett fall för statistikens skull.

Och visst finns det fördelar med det, om man ser det ur en sann domstolsaktivists ögon. Det kommer se snyggare ut så, i statistiken, eftersom man slår samman alla sådana här så kallade våldtäkter med ‘riktiga’ våldtäkter och vid en uppdelning av gärningsmännen vill få sådana med etnisk tillhörighet att framstå som aningen mindre överrepresenterade. Och andelen som faktiskt fälls för brottet blir ju också en gnutta högre. Det kan verkligen behövas.

Verklig våldtäkt är något helt annat.

Låt mig med detta göra klart: ‘Riktiga’ våldtäkter, sådana som gemene man föreställer sig hur en våldtäkt ser ut, d v s uppenbart påtvingade och ofta med tydligt fysiskt våld eller hot om sådant, är avskyvärda. Överfalls- och gruppvåldtäkter är bland de vidrigaste övergrepp som kan begås mot en människa. Ofta används vapen och tillhyggen för att ytterligare skända offrets kropp, det handlar om ren tortyr där syftet är att förnedra och plåga så grovt man kan. Men dessa brott behandlas med en axelryckning av det svenska rättssystemet. De begås ju av den skyddade klassen. Sådana som påstår sig ha flytt från krig, våld och tortyr. Men som i själva verket bara har fört just sådant hit.

För polisen, BRÅ, domstolarna är verkliga våldtäkter något nedprioriterat.

Trots graden av allvar så läggs en mycket stor andel av fallen ned innan de ens går till rättegång. Huvudanledningen är att man inte anser att bevisningen räcker till. Man anser ofta att offrets berättelse är tillräckligt trovärdig. Och detta bekräftas förstås i de fall rättegång faktiskt hålls: i ett stort antal mycket uppmärksammade fall har domstolarna friat hellre än att fälla. Jag skrev om det här i november, som exempel på hur illa det ser ut både med polisens prioriteringar och med BRÅ, som förmodas vara deras tillsynsmyndighet, fastän båda styrs från Morgan Johanssons Justitiedepartement. Tre veckor senare kom f ö några modiga Linköpingsforskare och bekräftade i en mer djupgående undersökning det jag hade sagt, och en hel del därtill.

Den springande punkten: HD:s allt högre krav på bevis.

Totalt leder bara 250 av 5.000 anmälda våldtäkter till en fällande dom. Den siffran skulle minst kunna dubblas om polisen gjorde sitt jobb ordentligt. Man lyckas t ex bara säkra DNA-spår i 5% av fallen, och även då en misstänkt gärningsman är identifierad skrivs en tredjedel av fallen av i brist på bevis. Bara hälften av de misstänkta gärningsmännen tas in på förhör. Hur är det ens möjligt? Vi måste ha en viss förståelse för att polisen inte lägger ned så stor själ i detta. Dels för att de översvämmas av skjutningar och bombdåd, som de beordrats att prioritera. Dels för att de vet att det är närapå stört omöjligt att få våldtäktsmän (d v s riktiga sådana) fällda. HD:s beviskrav närmar sig löjets gräns, det enda man ännu inte ifrågasätter är säkrad DNA från sperma. Även om 5% är en uppseendeväckande låg siffra så är sådan inte sällan faktiskt saknad; de som begår sådana här brott är nämligen ofta mer intresserade av våld än av ‘sex’ och ejakulerar hellre sparkande och slående än vid annan kroppsberöring.

Straffsatser för grov våldtäkterna: lika låga som andelen svenska gärningsmän.

Lika märklig är bedömningen av straffsatserna. Det vanligaste straffet för grov våldtäkt är 4 år, endast 5 av 92 domar är över 6 år, enligt Joakim P. Jonassons undersökning, avseende drygt 4.000 sexbrottsdomar 2012-2017.

Enligt Joakim P. Jonassons undersökning så är det troligaste straffet för en ung man (under 23) som begått grov våldtäkt ungdomsvård i en eller några månader eller sluten ungdomsvård i 6-24 månader. Men se det gäller inte etniskt svenska 20-åringar och förstagångsförbrytare som begår ‘oaktsam våldtäkt’. Då är det ovillkorliga nio månader i fängelse som gäller.

För ‘vanlig’ våldtäkt är förstås straffskalan än mer lindrig. Om vi frågar oss varför, så är det svårt att hitta någon annan förklarande korrelation än den kraftiga utländska överrepresentationen. Enligt Jonassons undersökning begicks 84% av de grova våldtäkterna av utomeuropéer, och nästan 2/3 av asylsökande eller män med uppehållstillstånd. Bara 4,4% av överfallsvåldtäkterna begicks av svenska män. Av gruppvåldtäkterna stod utomeuropéer för 90%. Och gruppvåldtäkter mot män begås av afghaner (till 85%) och av iranier.

Brott begångna av skyddsvärda? Då ser feministerna mellan fingrarna.

Här är ett brott som alltså nästan uteslutande begås av de ‘skyddsvärda’, sådana som en sann domstolsaktivists hjärta blöder för. Här är offren ovidkommande, det är gärningsmännen det är synd om. Det helsvenska svin som råkat begå samma typ av brott har alltså turen att slinka in under samma paraply. Här får man verkligen ‘släppa loss’! Risken är liten för att åka fast, ännu mindre för att fällas. Och fälls man så är straffsatsen inte ens nödvändigtvis högre än för att under samlag med samtycke ‘oaktsamt stoppa snoppen i fel hål’. Har man inte hunnit bli fullt straffmyndig så kan man med lite tur sitta av tiden på familjehem.

Svenska män begår 17 gånger (= 1/0,06) färre överfallsvåldtäkter än medeltalet; palestinier däremot 10 gånger fler. Afghaner begår 1,83/0,06 = 30,5 gånger så många våldtäkter per capita som infödda svenskar.

Vem är det man våldtar? Jo, det är våra kvinnor. Våra barn. Inte deras egna.

Många kanske inbillar sig att offren oftast är nytillkomna kvinnor. Ungefär som man vid skjutningar mest ägnar sig åt att skjuta varandra – utom när vådaskott råkar träffa någon oskyldig. Tyvärr sätter lagens sekretessregler stopp för en möjlighet att kontrollera den tesen avseende våldtäkter i Sverige. Men den är av allt att döma felaktig. I en brittisk undersökning var över 90% av offren infödda brittiskor. Och detta bekräftas av Jonasson, som tittat på icke-sekretess belagda sexuella ofredanden. Ett brott som enligt Jonasson “sträcker sig ända från män som sänder penisbild till sin f.d. fru till pedofiler på badhus som tafsar småflickor på könet, från män som skriker könsord mot en kvinnlig kollega till taharush mot tonårs- tjejer på sommarfestivaler”.

Jonasson, s.36, angående offrens etniska bakgrund vid sexuellt ofredande.

Tre av fyra offer hade båda föräldrar födda i Sverige. Gärningsmännen har tvärtom en hög utländsk överrepresentation, dock inte lika stor som vid grov våldtäkt. Kort sammanfattat: det är våra kvinnor och barn de tafsar på, det är dem man våldtar. Förklaringen är sannolikt mycket näraliggande den som gäller det s k förnedringsvåldet: ett generellt hat mot svenskar ligger i botten.

Ingen utvisning i normalfallet. Och livstids sådan? Mindre än i 2% av fallen.

Men detta vill förstås inte våra kära domstolsaktivister kännas vid. Utvisning? Ha! I normalfallet yrkas inte ens sådan, åklagarna vill ju inte provocera i onödan. I nio resp sex procent av fallen för våldtäkt resp. grov våldtäkt blir det avslag, d v s nästan i ett av fyra vanliga våldtäktsdomar, där utvisning yrkats. Utvisningen är dessutom oftast tidsbegränsad (och strafftiden avräknas). Bara i två procent av fallen är den på livstid för vanlig våldtäkt. Vad avser grov våldtäkt så saknas sådana domar helt. Det sistnämnda visar också på en obegripligt inkonsekvent praxis även här; inte ens vad avser grova våldtäkter mot barn utvisas fler än 4% av våldtäktsmännen. Om man sedan lyckas eller inte med verkställigheten är nästa fråga. Den ger inte Jonasson svar på, men vi har inte någon anledning att vara optimistiska. Såvida vi inte är domstolsaktivister förstås.

Ni kanske tycker att min förklaring till dessa orimliga inkonsekvenser i rättsskipningen saknar täckning? Ni har naturligtvis rätt, såtillvida att jag inte har minsta antydan till faktiska bevis. Men jag anser inte att jag behöver några. Tar man till sig av vad den här hårresande statistiken säger, så lägger man givetvis bevisbördan på domstolsaktivisterna. Och därifrån har jag ännu inte hört ett enda ord som flyttar den tillbaka. Tvärtom.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 6 kommentarer

I ett ‘blattefierat’ samhälle så kommer försäkringspremierna vara skyhöga.

Bombningar avlöser skjutningar i Bredäng. Att skjutningar och bomber har en nära koppling är väl uppenbart för de flesta, inklusive polisen, som tidigt såg att fler bombningar följde på nedgången i antalet skjutningar, och att det fanns rationella skäl för bombmän att låta bli att skjuta; den tekniska bevisningen bl a. Men när det förekommer så här nära i tiden inom ett så väl avgränsat område så blir denna teori ännu säkrare. Vi kan alltså med stor säkerhet koppla samman bombningarna med de gängkriminella.

En sökning på Bredäng ger många färska kriminella dåd.

Dessa är, som de flesta vet, dominerade av unga män med utländsk bakgrund. Till viss förvåning tycks det också i de flesta fall faktiskt röra sig om sådana som är födda utomlands. Sjöshult i Expressen pekar alltså på något viktigt, även om den förvillande rubriken är avsedd att få oss att tro att nästan hälften av de gängkriminella är etniska svenskar. De är alltså främst andra generationens invandrare, och kraftigt överrepresenterade här de också.

Vad Sjöshult undviker att nämna i sin nu låsta artikel är att dessa ‘svenskfödda’ är andra generationens invandrare. Det framgår i texten, men bara för den som betalat för det och som gitter läsa till punkt.

Blattefiering

Etniska svenskar finns också där, men är inte vanligare än flera andra nationaliteter. På Flashback kallar man dem ‘blattefierade’ vilket är ett ord som vänstern naturligtvis brännmärker som rasistiskt, men innan de själva valt att ens vilja erkänna fenomenet, så måste man konstatera att termen är träffande, såtillvida att den beskriver den anpassning som somliga unga svenska män i utanförskapsområdena väljer eller känner sig mer eller mindre tvingade att göra. En anpassning till nya kriminella regler och en hänsynslöshet som är betydligt större än förut. Man dödar hellre än skadar. Oskyldiga får gärna stryka med. Och kvinnor och bebisar räknas som tillåtna mål. Naturligtvis är den utvecklingen ofrånkomlig, för i gettot finns oftast bara två val: antingen förekomma eller förekommas.

Den svenska kulturens fundamenta vacklar också, och visar allt större tecken på att blattefieras. Att i vårt samhälle överlåta rättsskipning åt polis, åklagare och domstol inser alltfler inte fungerar. Vi kan försöka ändra på systemet, med hårdare lagstiftning som tätar de läckor som juristerna skapat med en allt mer verklighetsfrämmande praxis, men det kommer kräva en oerhörd insats. Då är det lättare att ta lagen i egna händer. Och vänstern ser naturligtvis fram emot en mer storskalig ‘blattefiering’. Då kommer det nämligen bli möjligt att statistiskt tillbakavisa den kriminella överrepresentationen bland invandrare. Då är vi alla lika goda kålsupare och det kommer vara rätt så ointressant vad som startade den processen. Då har vänstern fått just det hårda samhälle som man alltid hävdat att vi haft och som man älskar att protestera mot.

Bomben i Bredäng var kraftig och huset där den sprängdes i låg så nära t-banestationen att denna var avstängd ännu på måndag morgon. Notera att jag är trött på ordet sprängning, som används för legala, planerade och kontrollerade aktiviteter. I DN börjar man å sin sida tröttna på ordet ‘explosion’, så nu blev det ‘detonation’. Och vi får så klart inte säga att dådet är immigrations- eller flyktingrelaterat. Det finns ju inga bevis för det. Låt oss gissa att polisen hittar en etnisk svensk medlem av Bandidos, som misstänkt. De flesta tror ju f ö att Bandidos är helyllesvenskt mc-gäng fortfarande. Passar alltså utmärkt för att röra till begreppen och förvirra om vilket samhällsfenomen som lett till fenomenet bombningar. Och till fenomenet ‘blattefiering’. Om vi ska gissa så kommer inte många bry sig i vilket fall, hittills noll läsarkommentarer. Corona överskuggar det mesta. Och folk är hjärtligt less på att läsa om bomber. Det nya normala har satt sig ordentligt, återigen utan att föranleda mer än knutna nävar i byxfickorna hos oss som ser bedrövelsen, och ännu hårdare ihopknipna ögon hos dem som vägrar. Och kanske en och annan som börjar inse att de måste försvara sig själva. En potentiell blattefiering på väg.

Försäkringar för känslor av utanförskap

Men – en sak till: vem betalar för det här? Försäkringsbolagen kallar det helst för force majeur, sådana extraordinära händelser som ligger utanför det försäkringsbara. I London hade man terroristförsäkringar för sådana här fall. D v s för bomber som slängdes av människor för att ställa till så stor skada som möjligt och utan hänsyn till oskyldiga människoliv. Men då hade ju den brittiska regeringen definierat IRA som en terrororganisation. Nu är det väl tveksam om det ens är politiskt korrekt att kalla detta för kriminell aktivitet. Göms det kanske undan i §23a ‘Gasläckor och andra typer av explosioner’? Nej, som sagt försäkringsbolagen kommer inte vilja vara med, nu när det här fenomenet verkar breda ut sig. Det får väl bli en särskild rubrik, ett tilläggsval för försäkringsfall: “detonationer till följd av känslor av utanförskap och socioekonomiska förhållanden”. Allt är möjligt. Men, om det blir som i London, så kommer tillägget mångdubbla premien. I ett totalblattefierat samhälle så kommer försäkringspremierna vara skyhöga, var så säker.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Knivhugga mamma och bebis? Inga problem. #nysvenskkultur i Malmö

En kvinna med sin ettåriga bebis. Finns det någonting vårt samhälle betraktar som mer heligt skyddsvärt, utan att man ens ska behöva yttra det högt? Men inte i Malmö, Sverige, nådens år 2020. Det handlar om ännu ett överfall, vid sextiden på lördagskvällen i en av Malmös många invandrartäta statsdelar, Bellevuegården, som tillsammans med Holma och Kroksbäck utgör ett av alla dessa ökända utanförskapsområden, de där som fungerar som importerade röstreservoarer för skurkregimen – och enorma nettoslukare av socialbidrag och andra skattemedel.

En misstänkt gärningsman, för en gångs skull redan gripen. Inga av de tidiga rapporterna i MSM innehöll signalement, såsom brukligt är, om det inte gäller etniska svenskar. Den här gången lyckades man tydligen få tag i honom ändå. Och hans offer? Kvinna, 40 år. Svårt knivhuggen med flera hugg. Livshotande skador. Vårdas på intensivvårdsavdelning. Även hennes bebis, ett litet flickebarn, har fått knivhugg. Gärningsmannen är anhållen för mordförsök, på dem båda.

Detta är alltså verklighet, i Sverige. Ingen osmaklig splatterfilm, med mordiska utomjordingar inblandade. En till det yttre, såsom mänsklig individ identifierbar varelse, har överfallit en kvinna och hennes ettåriga lilla flicka, och med upprepade knivhugg uppsåtligen försökt ta livet av dem båda.

I DN antyds ingenting om att det skulle ha varit fråga om ‘ett familjegräl’, övergreppet beskrivs som ett ‘överfall’. Gärningsmannens motiv kan vi alltså bara spekulera i, men rån, hat eller hämnd är alla tänkbara det vet vi, för liknande förekommer ju titt som tätt i Sverige nu för tiden.

Jag är infödd svensk, med svenska föräldrar och har bott i det här landet i större delen av mitt liv. I den kultur jag är uppvuxen i, d v s den som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin påstår inte ens finns, så gör man bara inte något sådant här.

De värderingar jag fått säger att detta är det fegaste, ynkligaste, mest avskyvärda man i stort sett kan hitta på. Det är moraliskt så tabu att man inte skulle komma på tanken. Och dessa värderingar vet jag delades av dem jag växte upp med – inte bara de skötsamma, utan även rötäggen. Dessa värderingar har jag, liksom alla andra som också har växt upp i Sverige och vars föräldrar också är svenska, sedan fört vidare till nästa generation. Detta är ingenting vi har behövt säga högt: du ska aldrig ge dig på en mor med sin lilla bebis. Det vet vi alla ändå. Det ligger nedärvt.

Ändå är detta långt ifrån det första övergrepp av detta slag jag hört talas om i närtid, i Sverige. Nej, det är långt ifrån något unikt undantag.

Vad jag säger? Att den som påstår att sådant här skulle vara en produkt av ‘socioekonomiska förhållanden’ och att det inte finns kulturella skillnader som förklarar tragedier som denna, den har så fel som det kan bli. Men de finns ju ändå. Sådana som Sarnecki et al. Och de har styrt vad som får sägas och tros om brott begångna av etniska icke-svenskar i trettio år nu. Man har inte ens dragit sig för att skuldbelägga offren; allt för att undvika att peka ut en immigrant som mindre värd, en kultur som mindre attraktiv, en religion som annat än fredsälskande.

Men sanningen är att sådant här av somliga som nu befinner sig i vårt land betraktas som fullt möjligt och motiverbart. Att sådana kulturer nu rotats här, i vilka den så kallade ‘hedern’ går före all form av empati. Och att den gemensamma nämnaren utgörs av en religion där vissa handlingar, som är fullt förenliga både med svensk lag och moral, betraktas som ‘synder’ som enligt ledande företrädare för denna religion kan och ska bestraffas på detta vis, och där trosutövaren utlovas belöning, inte straff, i livet efter detta, om han begår en sådan handling.

Om det nu inte är en etnisk svensk som utfört detta – som jag ju inte ska få säkert veta, DN vill ju inte berättar det – så har det faktiskt betydelse för läsaren. För vi har rätt att få klarhet i om åklagaren yrkar utvisning på livstid. Vilket hen borde, men vilket är långtifrån säkert. Än mindre vågar vi hoppas på att detta döms så – och att domen även verkställs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Barn skjuts vid lågstadieskolor. Där möts två olika världars uppfattningar om vad barn är.

DN:s artikel så klart i skuggan av Corona och börsfall. Men det är ju så sorgligt. Pojken som dog var 16 år. Det är klart att jag tänker på mina egna pojkar i samma ålder. Inser att den mördade ligger närmast i ålder med min egen yngste. Som jag ju inte kan låta bli att fortfarande tänka på som ‘lillgrabben’. Den döde ges inget namn i den ganska korta notisen. Bilden av den övergivna skolgårdens lekpark, i ett kallt grått småregn; den känns overkligt och så ofattbart sorglig. Vad gjorde han där? Var det för att hämta ett småsyskon? Hade han gått där själv, bara några år tidigare?

Jag vet inte vem pojken var, men jag kan förstå dem som i DN:s läsarkommentarer uttrycker sorg över att ett så ungt liv fått detta grymma och ovärdiga slut. Det är vår instinktiva reaktion, det är så vi svenskar tänker och det är så det bör vara i ett civiliserat samhälle.

’16-åringen var känd av polisen sedan tidigare’

Men detta samhälle finns inte mer, inte i Sverige. Den här pojken var ‘känd av oss sedan tidigare’, säger polisen till DN. Kanske han inte var så oskyldig trots allt. I läsarkommentarerna, som bara är elva stycken inklusive min egen, så är det också plötsligt en majoritet som anser detta. Som gissar att den här pojken tillhörde en miljö som bara på ytan tillhör Sverige. Som någon läsare kommenterar, så undrar man ju vad föräldrarna gjort, för den döde, för dem som sköt. Vi är flera som läst tillräckligt mycket för att misstänka att dessa föräldrar troligen inte brytt sig alls, och att dessa barn därför aldrig bibringats den barmhärtighet, sympati och det medkännande som svensk kultur normalt är en garanti för att förse oss med.

Vi föds med förmåga till empati, men om vår omgivning, främst då förstås våra föräldrar, inte genom sin uppfostran hjälper denna förmåga att utvecklas, så kan barn redan som treåringar vara ohjälpligt och för alltid inkapabla att ta till sig vad vi skulle kalla medmänsklighet. Eller rakt av mänsklighet. Allra mest brutala bevis för att sådana barn finns är förstås IS-barnen i Syrien, som begått brott som är så vidriga och avskyvärda att vi aldrig skulle tveka att utdela lagens strängaste straff, ja, värre, åt en vuxen, som begått sådana. Så hajar vi till och vill göra vår tanke ogjord: det är ju barn det handlar om! Men är det verkligen det, i den bemärkelse som vi själva anser definierar begreppet ‘barn’?

‘Barn kommer det alltid nya av’

Helena Edlund skriver i sin bok om sin skakande ‘aha-upplevelse’ av kulturen i Afghanistan. Att hon stötte på föräldrar som ryckte på axlarna när hon undrade varför de inte orkade ta sitt svårt sjuka barn till läkarmottagningen en halvmil bort: ‘det kommer fler’ sade man till henne. Det är en kommentar som får det att rysa ända in i märgen på mig, för den avslöjar så djupgående kulturskillnader att vi inte vill tro på dem. Och hade vi inte öppnat våra gränser för att släppa in just denna kultur i Sverige, så hade vi heller aldrig behövt tro. Men nu måste vi ju göra det. Det är barn födda i denna kultur som ägnar sig åt gängkriminalitet och skjutningar. Som kastar bomber. Som gruppvåldtar och förnedringsrånar – och offren är inte bara dem själva, utan våra egna barn, våra egna kvinnor, oss själva.

Att sluta bry sig om är att förlora en del av sig själv. Därför är det egoism att försöka låta bli.

Att vi slutar att tycka synd om dessa barn som dör i gängvåld är förstås obehagligt. En insikt om att vi blivit förändrade. Och ett styng i samvetet, att vi skulle ha blivit sämre, just som pk alltid hävdat att vi är, inte alls så goda som dem. Men att se världen som den är innebär inte att man är sämre, bara att man inte längre kan glädja sig på samma sätt åt denna verklighet. Någonting har med detta tagits ifrån oss, utan att vi ens drabbats av våldet själva. Vi är medvetna om det, vi skulle vilja slippa den insikten. Men just den lusten, att låta bli att se, det är den som är egoismen, inte det omvända. Och det är just bitterhet som möter mig i DN:s läsarspalt. De flesta kommentarerna är samhällskritiska, förbannade. Men de får inte längre mothugg av de inbitet politiskt korrekta.

PK kommer aldrig ge upp sin inbillade godhet

Det är helt enkelt så att även DN och de politiskt korrekta börjat svänga i frågan. Naturligtvis är det bra. Men jag frågar mig vad det kommer innebära i praktiken. När pk svänger så är det inte för att på sina bara knän krypa till korset och medge sina försyndelser. Än mindre är man villig att erkänna att någon annan hade ‘rätt’. Pk är inte beredda att ge upp sin uppskattning av sig själva, den inre inbillade godheten, som vi själva har så svår att känna efter att ha solkats av vår egen realism. Den som tagits ifrån oss. Så Peters kommentar nedan förtigs i stor tystnad. Pk kommer aldrig att acceptera Peters verklighetsbeskrivning trots att man innerst inne vet att den är sann.

Mitt eget svar till Peter skrev jag så klart för att påminna pk om de aktiva ingredienserna i den soppa de har kokat. Och för att skapa prejudikat, det som jag nedan nämner är sådant som inte tidigare kunnat nämnas. Och i skrivandes stund, så har det fortfarande inte modererats bort:

Så sant Peter, och tyvärr får sanningssägaren heller aldrig lön i efterskott. Ingenting är mer avskytt än ett ‘vad var det jag sa’. I tre veckor har jag talat om vad jag anser om Corona och att man – i princip – bör genomföra så massiva åtgärder som möjligt, så snabbt som möjligt. Vad som sedan händer är att de arroganta, förlöjligande antagonisterna ändrar ton och visar irritation istället. Och de ändrar berättelsen: ‘vad man inte gjort, gjorde man inte för att det ändå var meningslöst’ heter det nu.

Samma så klart när det gäller skjutningar och kriminalitet, som under så lång tid inte ens fick antydas kunna ha något med den exempellösa massimmigrationen att göra. Som sedan har fortsatt. Naturligtvis behöver den inte ha med denna skjutning att göra, inte heller med nästa. Men överrepresentationen är överväldigande. Polisen har själva ansett att att bombningarna är lika starkt kopplat till gängvåldet, och förnedringsrånen till pojkar med invandrarbakgrund, som rånar svenskar. Överfalls- och gruppvåldtäkterna har samma situation av övertalighet bland gärningsmännen, att offren nästan alltid också är svenska flickor har inte heller kunnat nämnas.

Nu – kanske – kan man skriva detta i DN:s läsarspalt, men till vad nytta? Det nya svaret är ju att det kan vi ändå inte göra något åt. Födda i Sverige kan inte utvisas, underåriga inte få straff och män med lång anknytning får inte heller respass. Grovt kriminella blir f ö nästan aldrig fällda, så vad nyttar det med längre straff?

Gnugga citronsyra i deras ögon – vill de inte se så ska de inte kunna blunda heller.

För er som läser det här så kan detta tyckas vara skåpmat, och ni vet att det är sant. Men för pk, som gjort allt för att blunda, så är det fortfarande som att gnugga in citronsyra under ögonlocken. Jag tror det är viktigt att göra det, för så länge de är upptagna med sina besvär både med att blunda och att se, så kommer de ha svårt att formulera en ‘ny sanning’. En sådan som revisionistiskt går ut på att de själva gjort något annat, tänkt något annat och att vi, antagonisterna också sagt och gjort annat än vad vi faktiskt sagt och gjort. De måste göra så, för att det annars skulle vara outhärdligt för dem att vara dem de faktiskt är.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Ad honimen’ – ett uttryck värt att lägga på minnet; argumentation som går ut på att få rätt mot påståenden som ens motståndare aldrig uttalat.

Publicerad 2 kommentarer

DN valde att krypa till korset: förnedringsvåld ÄR etniskt drivet. Ett viktigt prejudikat för vad som får sägas i DN är därmed satt.

I DN diskuteras förnedringsvåldet av två psykologer. Artikeln är lång och centrerar främst kring det horribla fall där en svensk pojke (i massmedia under det fingerade namnet Liam) rånas, misshandlas, tvingas ta av sig naken och blir pissad i munnen på medan man kallar honom bland annat för ‘svennejävel’. Mordhot utdelas både mot Liam och mot hans familj. Gärningsmännen är två 16-åriga flyktingar från Afrika. De båda kvinnliga psykologerna har massor att säga, men varken offrets eller gärningsmännens hudfärg kommer upp. Så jag skrev två kommentarer under artikeln för att komplettera den.

Invandrare krigar mot svenskar. DET är vad vi vetat i 20 år.

Artikeln ‘Invandrare krigar mot svenskar med rån’ kommer upp nedan bland DN:s läsarkommentarer. Och jag har den alltid med i läsartrådar, då ämnet tas upp. Alla journalister på DN måste vid detta laget känna till den väl. Ändå väljer man att förbigå den i tysthet. Man har inte tagit initiativ att ta fram artikeln, forskaren Petra Åkesson eller hennes argument, om att det är hat mot svenskarna som ligger bakom. Ingen ny intervju eller artikel där man vågar nämna pudelns kärna.

Att minoriteters hatbrott mot svenskar skulle utgöra problemet nämns inte ens. Nu har ju t o m SR haft intervjuer kring detta ämne. Man vågar fråga åklagare och ‘hatbrottsexpert’ varför sådant här inte åtalas just som hatbrott. I nätmedia diskuteras detta öppet och sedan länge har man i Danmark en rubrik för detta: ‘dominansvåld’. Det är hatbrott enligt lagens bokstav. Ärligt talat: piss i munnen och ordet ‘svennejävel’ – kan bevisen bli mer solklara?

Gänguppgörelsen med rapparen blandas in i artikeln, som ett uppenbart päron bland äpplena. Detta slogs upp stort i DN samma dag som domen som refereras till ovan, kom mot de båda 16-åringarna – från Afrika – som pissade på den svenske pojken, ‘Liam’, som de kallade svennejävel. Man fick inget straff, ett par månaders ‘ungdomsvård’. Ännu ett hån.

Att man i DN diskuterar fenomenet utan att nämna hudfärg på förövare eller offer, känns nästan som att befinna sig på en annan planet. Som bäst yrvaket och kusligt oinitierat, särskilt när man alltså har artikeln från 2006 att utgå ifrån. DN-redaktionen tycks snarast vilja ha denna artikel ogjord.

*

Min första kommentar, ovan, fick stå ett tag, och jag bestämde mig för att skriva en till, jag ville göra klart att detta är ett hatbrott, hets mot folkgrupp:

För ‘Liam’ – offret – är domen ett hån

Det blev i praktiken två-tre månaders straff i fallet man tar upp; domen är ett hån till mot offret. Vars ångestattacker givetvis också handlar om vad som ska hända efter att han vittnat mot dem. Han uttrycker i domen en stark oro för att förövarna ska ge sig på hans småbröder, såsom de hotat med.

Det är vanligt att offer inte vågar vittna. Och det är begripligt eftersom det också är mycket vanligt att förövarna hämnas. Svenskt rättssamhälle visar att man inte tar detta på allvar. Och åklagaren påstod sig inte se motiv till att åtala för hatbrott, vilket vid fällande dom hade adderat åtskilligt till straffet, åtminstone om man följt rådande praxis.

‘Hatbrottsexperterna’ låtsas inte veta: Ingen har fällts för hatbrott mot svenskar.

I SR diskuteras frågan med åklagare i Malmö som specialiserat sig på hatbrott, och hatbrottsforskare i Umeå. Man låter pinsamt yrvakna. Men medger som princip att hatbrott mot svenskar täcks in av Lagen om Hets mot Folkgrupp. Man kan inte ‘på rak arm’ komma på någon som fällts. Trots specialkunskaperna.

Sanningen är att det är exakt noll som fällts. Det finns en dom från Norrköpings TR, där rekvisiten på hat sattes så högt att det verbalt i praktiken är omöjligt att bli fälld, om hatet är riktat mot svenskar. Flera JK har bidragit till denna syn, där man tvärtemot lagens förarbeten hävdar att svenska offer inte alls är inkluderade. Men det är de. Och i dessa situationer är det mer än hat. Det är hat som omsatts till de mest brutala handlingar. Jämför gärna Romstadgans 7 artikel, folkrättsbrott. Det är där vi bör ankra.

Det lågintensiva kriget mot DN Ifrågasätt

Ni kanske tycker att de här kommentarerna var relativt självklara, moderata och underbyggda med logik, nog för att inte behöva ifrågasättas. Det tyckte i alla fall jag, när jag skrev dem. Men en kvart efter min andra kommentar blev de censurerade av DN Ifrågasätt (kortade svar):

Så jag försåg de båda inläggen med följande referenser:

  1. Den stort uppslagna DN-artikeln om den kriminelle rapparen/offret i gängkriget, som visar ‘rätt’ hudfärg på bild
  2. Den lilla pliktskyldiga TT-notisen om fallet ‘Liam’ införd i DN samma dag
  3. DN:s artikel från 2006: Invandrare krigar mot svenskar med rån
  4. SR P4: Kan förnedringsrån mot svenskar vara hatbrott?
  5. Samt min egen Kommentar med utdrag från domen

Här är domen tillgänglig för nedladdning:

Fem minuter senare så censurerar DN mig igen. För båda inläggen. Med samma motivering!

Då ledsnade jag på trakasserierna. Ja, jag bestämde mig faktiskt för att lägga av med kommentarer på DN Ifrågasätt överhuvudtaget. Hoppet om att kunna omvända en och annan där vägde helt enkelt inte upp kostnaden i tid och ansträngning. Men jag skrev en protest. Det fick bli mitt avskedsbrev:

Till min överraskning, kommer så detta svar, sent om sider:

Vad betyder denna seger?

Vinsten med den här segern kan tyckas vara mindre. Rättelsen skedde så sent på eftermiddagen att få läsare fanns kvar, som ni ser ovan, nästan inga gilla-markeringar eller svar. Så står det kvar än idag alltså. Mycket skrik för lite ull? Jag tycker inte det. Dels har nu skapats ett prejudikat. Båda dessa kommentarer kommer kunna hänvisas till och upprepas, varje gång som DN försöker sig på att spegla detta ämne igen, utan att ta upp frågan om etnicitet. Dels är jag övertygad om att DN Ifrågasätt mjuknat. De kommer inte att slentrianmodifiera mig i förstone igen. De senaste dagarna har man faktiskt godkänt allt jag sagt, trots att jag tänjt på gränserna en del.

Jag hoppas nu att ni som läser detta vill hjälpa till att utnyttja den här öppningen i DN:s kommentarspalter. Det håller just nu på att ske en islossning, men det kan frysa till igen förstås. Och förnuftets röst är viktig, för DN-läsarna är fångade i en helt annan verklighetsuppfattning. Eller vad sägs om den här kommentaren:

Ju fler som syns till med åsikter som står för det nya, desto mer vänjer vi både moderatorerna och pk-folket vid mothugg. Länka gärna till det här inlägget, och till länkarna sparade här, när det frågas efter källa. Var hövlig mot andra kommentatorer så långt möjligt och låt er inte provoceras i onödan av enfald och påhopp. Det är jobbigt och frustrerande. Men det är här, i DN:s kommentarsfält ni kan göra verklig skillnad – de här människorna styr fortfarande Sverige.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Det upprörande är vad som sker med flickan. Och att skurkregimen vill lägga locket på. Inte tvärtom, Alex Schulman. #lydigjournalist

Jag har redan berättat vad jag anser om det upprörande förnedrings- och dominansvåldet som svenskar utsätts för av rånare, vars gemensamma drag är att de är invandrare som hatar svenskar som grupp. Gärningsmännen är oftast i övre tonåren, deras offer ungefär lika gamla eller ibland yngre. Detta är inte bara hatbrott, rakt upp och ned efter Lagen om Hets mot Folkgrupps bokstav. Det är brott mot mänskligheten. Folkrättsligt straffbart enligt internationell domstol. Detta måste börja prövas av allmän åklagare.

Men våldet börjar ännu tidigare. I skolan. Det är där respekten för vuxna helt raseras, det är där gängen upptäcker att de kan göra precis vad de själva vill. Lärarna, oftast kvinnor, är inte bara ofta fysiskt underlägsna, de är itutade att de ska möta våld med passivitet – och de har ofta anammat denna kvacksalvarpsykologi med hull och hår. Naturligtvis finns det tack och lov undantag, både kvinnliga och manliga lärare som inser hur fel detta är. Men de kämpar inte sällan en ensam kamp mot såväl bråkiga elever som mot skolledningen. Om de skulle tvingas använda fysiska medel för att upprätthålla ordningen, ingripa mot våld i konflikter mellan elever eller för att försvara mobbade barn – eller sig själva – så kan de räkna med en polisanmälan, där ord står mot ord. Även de mest befängda anklagelser utreds och under tiden kan läraren stängas av – eller t o m få sparken. En senare friande dom gör därmed kanske varken från eller till.

Skolvåldet filmas dock ofta – av förövarna själva. Det är en del av förnedringen, och som minderåriga riskerar de sällan straff vare sig för detta eller för våldet. Eftersom de är flera och offret ensamt så är det inte sällan offret som tvingas byta skola eller kanske även flytta från orten. Och våldet blir alltmer gränslöst. Lärarna demonstrerar inte sällan sin maktlöshet och villrådighet genom att passivt underlåta att ingripa. Och skolledningarna lägger locket på så fort det går. Man svarar inte på frågor från nätmedia, man förbjuder eleverna att göra detsamma.

Det som är frapperande är hur sällan, om ens någonsin, det tycks förekomma våld där förövarna är svenskar och offret har utländsk bakgrund. Givetvis måste också sådant inträffa, liksom att såväl offer som gärningsmän är svenskar. Men det är så sällsynt att MSM inte lyckats gräva fram ett enda fall under senare år, som jag hört talas om. Och ni ska utgå ifrån att de gör allt de kan för att hitta det, eftersom ingenting är viktigare just nu, än för en #lydigjournalist än att motbevisa dem som påstår att det rasistiska våldet utövas av barn med utländsk bakgrund, vanligen muslimer, mot svenskar.

Men sanningen är att detta sistnämnda har blivit allt vanligare, det är en del av hederskulturens sätt att hävda sig mot en avskydd och avundad upplevd ‘överhet’. Man hatar sina egna underlägsenhetskänslor och låter detta komma till utlopp mot dem som tillhör den avundade gruppen. Att det är bland barnen dessa känslor kommer fram ska vi inte förvånas över. Barn kan vara grymma. De är också sällan förmögna att dölja sina verkliga känslor. Var dessa känslor kommer ifrån? Äldre kriminella förebilder förstås. Men i allmänhet måste vi utgå ifrån att barnen i första hand är påverkade av sina föräldrar. Föräldrar som naturligvis med läpparnas bekännelse aldrig skulle påstå något sådant öppet, i alla fall inte när MSM sticker en mikrofon under näsan och ber om en tillrättalagd kommentar.

Nu är det så att vår kära skurkregim är långt ifrån omedveten om vilka starka känslor som rörs upp i det svenska folkdjupet när rörliga bilder ger bevis för hur deras egna barn misshandlas av dessa ungdomskriminella. Det handlar inte bara om fysiskt våld nämligen. På videos som denna, från Samnytt, framgår att man också vill skrämma offret med tillmälen som också tjänar till att jaga på varandra och uppmuntra till än värre övergrepp. Pojkar i åldrarna tolv-tretton år som ropar “Stampa revbenen!” och “Döda henne, wallah!” samtidigt som slag och sparkar riktas mot den liggande flickans kropp och huvud, visar att angriparna inte är normalt funtade. De tillhör inte vår värld – såhär gör enstaka psykopat, men har aldrig någonsin utgjort gång på gång upprepade dåd av hela grupper med ‘barn’ – som sedan skrattar tillsammans över vad de åstadkommit. Vad de upplever är en skön känsla av hämnd mot den upplevda fienden: svensken. Så yttrar sig hat som övergått i handling – det är inte bara ett hatbrott utan ett folkrättsligt brott mot mänskligheten, enligt Romfördragets artikel 7, och det upprepas gång på gång just nu, på svenska skolgårdar.

Löfvens skurkregim har valt att möta detta hur? Jo, genom en lag som förbjuder spridandet av sådana videos. Det påstådda motivet är ‘offrens integritet’, men självklart handlar det om något helt annat. Så få som möjligt ska bli klara över vad som pågår. Locket på är vad som gäller. Och Alex Schulman #lydigjournalist, är genast med på upplägget. När klippet ovan nu delas till 100 tusentals svenskar, så är det just delandet han upprörs över, inte vad som sker på videon. Ja ni läste rätt: flickan som misshandlas skulle enligt Schulman vara mest skadad av att ‘Sverigevänner’ delar den film som visar hur detta sker, inte av sparkarna som stampade för att knäcka hennes revben och som riktades mot hennes huvud. Till saken hör att Schulman varken nämner att flickans ansikte inte går att se på videon, eller att hennes namn sprids. Det är fortfarande de dumma ‘Sverigevännerna’ som ska hängas, enligt Alex Schulman.

Kan en journalist överhuvudtaget bli mer övertydligt obehagligt lismande mot makten? Nej jag tror att Schulman här sätter även ett personligt bottenrekord.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 4 kommentarer

Svagsint kvinna sätts bakom galler för lögn. Bra. Men domarna då? De som köpte lögnen?

Rättssäkerhet är att undvika att döma oskyldiga. Rättstrygghet är att döma de skyldiga så att resten av samhället kan leva säkert. I #orättssamhället-Sverige är det förstnämnda högsta prio när det gäller grova våldsbrott och utländska gärningsmän, svenska folkets behov av rättstrygghet spelar här ingen roll alls. När det gäller våldtäktsanklagade svenska ‘cis-män’ är det omvända lagar och praxis som styr.

Domstolsaktivister i båda ringhörnor på principlöshetens arena

I ena ringhörnan: Anne Ramberg och hennes domstolsaktivister. De där som inte kan ge grova våldsbrottslingar nog med rättssäkerhet. Det är dom som anser att fingeravtryck på handgranatssprinten och ett dussin ögonvittnen helt enkelt inte riktigt räcker till ändå.

I andra ringhörnan: Anne Ramberg igen. Samma domstolsaktivister. Men nu är det inte längre utrikesfödda gruppvåldtäktsmän och gängkriminella som står vid skranket utan svenskar, som anklagas för våldtäkt enligt Samtyckeslagen. Sådan våldtäkt som alltså inte består av våld, utan en upplevd känsla av tvång, ‘tvångstäkt’. En sådan känsla som mannen enligt lagen måste försäkra sig om inte finns innan han inleder sexuella handlingar. I dessa fall är rättssäkerheten inte längre viktig alls. En oskyldig hit eller dit, vad är den kostnaden, på det politiskt korrektas offeraltare?

Tvärtom har rättssäkerheten rent av lagstiftats bort – här är det den anklagande som definierar om brottet begåtts eller inte. Kvinnan: Jag kände så. Lagen: Ergo – ett brott begånget! Ingen kan säga om det är rätt eller fel annan än den som äger upplevelsen. Ingen annan kan heller säga om det är lögn eller inte. Att kvinnan skulle kunna vara psykiskt instabil, försmådd och hämndgirig eller bara en argsint politiskt driven radikal feminist är lika otänkbart att utgå ifrån i lagens förarbeten som vid rättsskipningen. Vad domstolen ska göra är att fastställa om mannen hade skäl att uppfatta saken så som kvinnan påstår nu i efterhand. Vilket ju vore lite lättare om det krävdes att kvinnan genom fysiskt motstånd eller verbalt gjort sin känsla klar för honom även då det inträffade. Men så är det ju inte. Även ‘brist på samarbetsvilja’ måste han ta i beaktan. Ja, även ett muntligt ‘ja’ ska han förstå egentligen är ett ‘nej’, om denna samarbetsvilja sedan saknas eller inte är tillräckligt tydligt demonstrerad.

Ja, visst är det klokt att spela in medgivandet på förhand unga män, och spara det. För anklagelser har lett till fällande domar även många år efter händelserna utspelade sig. Men hur romantiskt och sexigt är det?

Oskyldig till dess motsatsen bevisats? Glömd princip i sammanhanget sen år 2000.

Man kan tycka att Samtyckeslagen bryter mot all känd rättstradition. Ni vet, att man är oskyldig till dess motsatsen är bevisad och att ingen kan dömas mot sitt eget ord, såvida det inte finns teknisk eller annan bevisning som kan anses väga tyngre. Men tyvärr är denna lag snarare en kodifiering av en under 2000-talet redan satt praxis. Domstolsaktivisternas och Anne Rambergs praxis.

Det är denna som i all sin osköna solkighet träder fram i ett gammalt rättsfall som borde ha varit glömt och nedlagt för länge sen. Det beskrivs i Dagens Juridik som ännu en av dessa otäcka rättegångsskandaler, där en oskyldigs namn och rykte släpats i smutsen.

Citat ur DJ: ” Kvinnan hade redan vid samlaget varit införstådd med att det inte hade handlat om någon våldtäkt, men anklagelsen ”bara föll ur henne”, förklarade hon vid rättegången i tingsrätten. Sedan hade allt gått fort och det hade inte funnits någon möjlighet att ”ta sig ur det” eller ändra uppgifterna. Det kom därför som en lättnad när förundersökningen lades ned 2006.”

Anklagelserna lades alltså först på hyllan. Men sådana här typer av våldtäkter – och vita våldtäktsmän – är som bekant prioriterade uppgifter att komma åt inom rättsväsendet. Här lämnas ingen möda obesparad. Man skulle kunna tro att polisväsendet ägnar sin huvudsakliga tid åt att spela innebandy och hjälpa en och annan gumma över gatan när man får höra att man nio (9!) år senare börjat nysta i det olösta fallet igen. Det här var ju inte riktigt vad ‘offret’ hade önskat sig, men what the hey, jobbigt att behöva erkänna den nio år gamla lögnen, så kvinnan väljer att ljuga igen. Först under huvudförhandlingen kommer hon på bättre tankar. Då har Jonas* suttit fängslad i totalt sju månader:

I sju månader kan tydligen Jonas, en vit man, fängslas innan dom fallit. Medan häktning för vapenbrott ända till helt nyligen inte ens varit obligatoriskt – och det ska till mycket på fötterna för att låta någon gängkriminell sitta där i mer än någon vecka. Då kommer hans försvarare raskt till undsättning.

Ett förstört liv.

I #orättssamhället-Sverige så räcker det som ni vet inte med ett fängelsestraff vid vissa typer av brott – och för vissa gärningsmän. D v s de där cis-männen, som levt ett välordnat, skötsamt och skattebetalande liv innan. Det krävs att detta smulas sönder i alla sina beståndsdelar. Detta gällde redan före metoo – och det har inte blivit bättre sedan dess.

Men hur går det då med den som förorsakat detta förstörda liv, med en lögn? En anklagelse som liksom ‘bara föll ur’ det påstådda offret? Tingsrätten i Nacka kringelkrånglade sig fram till att “det var möjligt att undvika ett längre fängelsestraff och att kvinnan istället skulle dömas till en kombinationspåföljd med skyddstillsyn ihop med två månaders fängelse.” Domstolen pekade här på att kvinnan själv ändrat uppgifterna, att hon visat stor ånger och att hon idag dras med psykisk ohälsa, skriver DJ.

En svagsint kvinna. Politiserade domstolsaktivister. Och en politiskt korrekt dom.

Psykisk ohälsa. Tänk, det ante mig. Kvinnan framstår ju som alldeles uppenbart svagsint. På gränsen till brottsligt korkad, ja förlåt: över den. Men det gäller ju hela hennes beteende ända sedan den falska anklagelsen första gången kom över hennes läppar. Att det tog nio år för henne att fatta vilken skada hon förorsakat Jonas, innan hon förmådde att klämma ur sig sanningen, att samlaget skett med ömsesidigt samtycke, är ju närmast monumentalt trögt.

Men så tröga förväntar vi oss inte att domarna i en tingsrätt är. Betänk att det är en sådan kvinnas vittnesmål som denna motbjudande rättscirkus vilat på. Och molnets silverkant lika mycket på hennes samvete, som till slut fick henne att erkänna lögnen. Men det var något mer som krävdes dessutom, eller hur? Domarnas tvärsäkra uppfattning att de minsann kan tolka sanning alldeles utan stöd av teknisk bevisning, för att komma till det politiskt korrekta – och därför eftersträvansvärda – domslutet. Det var denna hybris som kastade ut Jonas från hans stadiga förhållande och ordnade arbete, hans bekantskapskrets, allt. För så allsmäktig är domstolsaktivisternas makt i #orättssamhället-Sverige. De kommer inte straffas för sin undfallenhet för de politiska strömningarna som råder i detta land. De kan t o m vara frivilliga medlöpare eller pådrivande. I så fall har de goda chanser att befordras.

HILDA, IDA, RUBEN och Legally Lady

Hovrätten ändrade alltså nu i veckan denna likaledes psykiskt ohälsosamma dom och dömer till 16 månaders fängelse istället för skyddstillsyn. Jonas har burit den påhittade skulden fram tills nu. Och inte med ett ord nämns den viktigaste anledningen till att detta var viktigt: vi måste förstås se till att visa att en lag och praxis som uppmuntrar till lögner – falska tillvitelser, som det heter på juridiska – också låter det passera ostraffat när sådana lögner faktiskt avslöjas.

NewsVoice 14/4 2015. Bertil Lindqvists förtjänstfulla avslöjande av de halvt skygga och rättsprincipvidriga nätverken.

Domare är i praktiken närmast oavsättliga. Detta är viktigt i ett demokratiskt system, eftersom de annars riskerar att bli den verkställande maktens tjänstehjon. Men vad händer när domarna frivilligt låter detta ske? När man beredvilligt underordnar sig den rådande politiska agendan och börjar driva politisk aktivism? Nätverk som Legally Lady, Hilda, Ida och Ruben har alla en sak gemensam: sina politiskt postmoderna värderingar. Sympati för massimmigration, mångkultur och radikal feminism är portöppnare och närmast krav för inträde. DESSA ORGANISATIONER MÅSTE FÖRBJUDAS, ALTERNATIVT DERAS MEDLEMMAR SLUTA ERBJUDAS TILLTRÄDE SOM DOMARE I SVENSKA DOMSTOLAR.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*Jonas är ett fingerat namn.

Ur NewsVoice 2015, Bertil Lindqvists lista. IDA består uteslutande av domstolschefer.

Publicerad 1 kommentar

Sveket är monumentalt. Det officiella Sverige fortsätter att förneka, förminska och förlöjliga grov tortyr av svenska barn. I antirasismens namn.

Vem är det som torterar, pissar Liam i munnen och skrattar? En rånare, vilken som helst?

DN:s version:

Lokalnyhet. ‘Finns inget att se här!’

Undangömt i lokaldelen och ihopbuntat med tre liknande brott som begåtts av samma förövare hittar vi notisen, utan bild, med en kort TT-sammanfattning, rakt av. Samma dag har DN en stor artikel “Känd rappare blev förnedrad och filmad”. Det är ett närmast identiskt dåd som ger rapparen huvudlöpsedeln – icke desto mindre ett brott med helt andra bakomliggande motiv – och dådet mot Liam nämns inte ens. Varför då? Ja, ett tänkbart skäl är förstås att rapparen var ett offer man ansåg sig kunna visa hudfärgen på. Liksom av en händelse, troligen för att försöka motbevisa dem som säger att offren för dominansvåldet är svenskar. Skillnaden är bara att i fallet med den berömde, tillika kriminelle rapparen så är det fråga om en uppgörelse mellan brottslingar. Maktdemonstrationen var i grunden av ekonomisk art; ett påtryckningsmedel som hade ‘rationella’ grunder och avsikter. Det omvända gällde i fallet Liam. Det ekonomiska här var bara en tillfällighet; formsak för att få ägna sig åt den sadistiska tortyren. Grunden för detta var hat – inte mot Liam, utan mot den grupp han tillhör: etniska svenskar.

SVT:s version

Så sammanfattas domen. Utan att ens ange den utmätta ‘strafftiden’. Men hey, det är ju ändå bara vård.

“16-åringarna misstänks ha rånat Liam – nu faller domen” är SVT:s rubrik. Man beskriver brotten som hastigast, “Rånarduon filmade när de förnedrade Liam – och spred klippet i sociala medier.
– De döms för rån, olaga integritetsintrång och övergrepp i rättssak“, sedan övergår SVT raskt till att försvara de utmätta ‘straffen’:

Om de tilltalade hade varit vuxna hade tingsrätten dömt ut längre fängelsestraff, säger rättens ordförande rådmannen Feryal Mentes i ett pressmeddelande. – Att man förnedrade offret har vi tagit i beräkning i straffmätningen. Men sen är det så att är man 16 år så får man reduktion och då hamnar man på en lite lägre nivåer helt enkelt. 

Lägg noga märke till att man inte ens nämner vilka straff det är fråga om. Det gör man heller inte i pressmeddelandet. Det är först en minut in i videon där offret beskriver händelsen, som det framgår att de båda förövarna inte är svenska. De kallar nämligen Liam för ‘svenne’. Men det är ju att spekulera, som DN Ifrågasätt brukar säga, visst kan de vara ‘svennar’ själva ändå – rent teoretiskt? Den stora överraskningen är dock att SVT även har en video med föräldrarna till en av gärningsmännen. Då framgår det med all önskvärd tydlighet att denne inte är etnisk svensk. Familjen kom från en ‘afrikansk diktatur’ till Sverige för sex år sen. Gärningsmannen är m a o inte född i Sverige och definierad som flykting.

Föräldrarna tittar på filmen där offret beskriver det tortyrliknande frihetsberövandet, förnedringen, hoten och rånet.

Föräldrarna ser tyst på videon där Liam beskriver hur han först misshandlas, sedan hotas. Hur man filmar när man pissar på honom, och när han tvingas ta av sig byxor och kalsonger. Hur rädd han är för hot som beskrivs som extrema, som gör honom oförmögen att bryta sig fri eller ropa på hjälp. På videon framgår att gärningsmännen följer tätt efter Liam redan när han går av t-banan, och det är inte deras station. De har redan planerat sin gärning på tåget, det är tydligt. Som det ska visa sig är de intervjuade föräldrar till den drivande av de båda förövarna.

Föräldrarna uttrycker sig vältaligt och korrekt, ja lite för korrekt för att det inte ska kännas tillrättalagt. SVT:s syfte är så uppenbart att visa att muslimer kan vara rättskaffens människor de också. T o m föräldrar till dem som begår sådana här brott. Så kan det ju för all del också vara. Båda påstås arbeta deltid, samtidigt som modern utbildar sig till undersköterska och pappan läser SFI. Jag kan inte hjälpa att jag undrar hur många timmar i veckan man är sysselsatt och vem som ger dem dessa jobb, när de tydligen saknar utbildning och svenska språket – efter sex år i Sverige. En timme räcker för att formellt anses som deltidare. Och att båda väljer att tala arabiska i intervjun är faktiskt rätt arrogant, om det nu inte är nödvändigt. Pappan läser alltså fortfarande nybörjarsvenska. Han har givit sin son finaste mobilen, säger han. Och märkesskor. Man swishar matpengar, så att han kan äta mat på stan. För att han inte ska hålla på med dumheter. ‘Ekonomin är god’, säger man i reportaget.

Jag frågar mig då, dels det som väl är meningen att man ska fråga sig (men kanske utan att det är meningen att man ska komma till rätt svar). D v s hur kan sonen visa ett sådant beteende, när han får allt han behöver? Några ‘socioekonomiska förhållanden’ tycks inte vara möjliga att skylla på. Jerzy Sarnecki och hans kriminologskola kan alltså lägga ned. Bra.

Men jag kan ju inte hjälpa att jag också undrar hur föräldrarna har råd att låta sonen få äta på McDonalds, istället för att tvinga hem honom till middagsbordet och till någon muslimsk motsvarighet till pölsa eller blodpudding, som svenska familjer får bjuda sina barn på ibland. Och märkesskor och märkeskläder är det faktiskt många svenska barn som inte vet vad det är. En medianinkomst – på två heltidslöner – räcker faktiskt inte för de saker som pappan räknar upp, givet att vi förutsätter liknande ekonomiska kostnadsram för resten av hushållet. Då ska det inte kunna gå med socialbidrag heller, även om detta drygas ut med några tusenlappar från deltidsarbetet. Särskilt inte eftersom dessa ska avräknas.

Pappan tackar Allah för myndigheternas hjälp. Det Sverige som tog emot familjen med öppna armar tycks vara älskat tillbaka. De anmälde själva sonen säger mamman, även om det beskrivs som att det är skolan som reagerat. Pappan säger att han skäms, och påstår att sonen gör det också. Men är detta sant eller har SVT valt att göra sitt reportage enkom för att slå blå dunster i våra ögon? Båda ock möjligen. Men i alla fall det sistnämnda. Det är mönstermuslimen, den som vi vill tro är representativ för massorna, som man försöker plocka fram. En motbild för att slippa medge det oförblommerade hat som sonens gärning ger uttryck för. Det är förstås heller inte nödvändigt att det är från föräldrarna som sonen ärvt sitt hat. Men med till intet förpliktande ursäkter, påstådd ångerfullhet utan spår av känslor i rösten, det i reportaget kamouflerade bidragsberoendet och den uselt integrerade familjesituationen övertygar man i alla fall inte mig. Varken om avsaknad av orsakssamband eller oskuld.

Domstolens version

För att få svar på vad som verkligen hände är man istället tvungen att beställa hem domen. Vilket jag gjorde. Brottslingarna, som heter Prince Georgio Stanley Kadjo, fyller 17 i maj, och hans kumpan Montaser Edris är lika gammal. Offret fortsätter vi att kalla för Liam, för i hans fall finns det skäl att visa respekt.

SVT:s beskrivning av brottet framstår som medvetet utslätad när man läser domen. Och det påbörjas redan innan Liam hinner ut ur t-banestationen: “Personen som ryckte mobiltelefonen ur hans hand var Prince Kadjo och personen som lade armen runt hans axlar var Montaser Edris. Direkt efter detta slog Prince honom fyra gånger i ansiktet, ett slag träffade på munnen och tre på ena ögat. Det var slag med knuten hand.” Det gjorde mycket ont. Liam uppmanas att bete sig som om de är kompisar, så att ingen ska lägga märke till vad som sker. Eftersom telefonen snabbt laddar ur uppstår dock problem, rånarna, särskilt Prince, vill ha mer pengar – och för detta behöver man Liams telefon. Överföringar från sparkontot går annars inte att göra. Man går ända till Sköndal, 40 minuters promenad, för att ladda telefonen på McDonalds, så att detta ska bli möjligt.

Under tiden de gick uttalades en mängd hot mot honom, bl.a. att de skulle döda honom och hans familj om han ringde polisen, att de skulle våldta hans mamma och att de visste var han bor. De påstod att de hade en pistol och knivar och att de hade mördat fem personer och att de skulle kunna göra det igen. Han blev livrädd. De sa att de skulle sticka ut hans ögon, om han inte fick ut några pengar.

Liam tar hoten på allvar. Han vågar inte be om hjälp på McDonalds. Man får honom att ringa sin mamma som swishar 2.000 kronor. Ett bankomatbesök ger dock inget resultat och Liams telefon kan inte ladda ner en bankapp som medger uttag och överföringar. Möjligheten att tvinga Liam att ta ett sms-lån föresvävar kanske Prince, det är något han prövat vid ett tidigare rån, men utan framgång eftersom offret hann fly.

Man åker vidare till Farsta och hoten blandas med hån; “Svennejävel’, ‘horunge’ och ‘mammaknullare’ (och bög) får Liam veta att han är. Prince ringer upp en äldre bekant och räcker över luren till Liam. På telefon upprepas hoten av den anonyma och äldre rösten. När Liams bankomatkort inte fungerar i Farsta heller blir han livrädd. “Nu dödar de mig”, tänker han. Och det ser illa ut, efter timmar av skräck – ska det sluta så? Man tar honom avsides, bakom kyrkan. Liam får sparkar i ryggen och i huvudet. Han tuppar nästan av. Medan de sparkar skrattar hans plågomästare. Montaser pissar på det liggande offret, samtidigt som han filmar. Mera skratt. Prince tvingar Liam att gapa, han får kiss både i munnen och i ansiktet. Sedan måste han ta av sig byxor och kalsonger, underkroppen är helt naken. Men några förbipasserande får Prince att säga åt Liam att ta på sig igen. Sedan säger han att ett gäng ska komma för att ta hand om Liam, innan han och Montaser går tillbaka mot Farsta C. Om Liam rör sig på tio minuter så ska hans familj dö.

Med distans och lite erfarenhet, visst. Men det hade inte Liam. Han är en pojke.

Det är förstås uppenbart för oss som har distans, att redan när misshandeln inleds så har gärningsmännen inte något som helst syfte med den, utom just att förnedra och plåga sitt offer. De lämnar Liam fylld av fruktan, nu inte främst för sig själv utan för sin familj, som de ju hotat att döda. Och han tar även detta hot på blodigt allvar. Liam tillbringar en natt i ett trapphus, eftersom han inte kan få kontakt med sin familj. Han skickar två sms till sin pappa:

Liam är mer mån om sin familj än sig själv. Detta är mod. Och sådant som de båda avskrädena till mänskliga efterbilder han just haft oturen att möta inte vet vad det är: empati.
Det är svårt att inte beröras. Pojken, som drabbats av sitt livs trauma, tänker nu bara på sin familj och småbröderna. Sms:et skickades från en person som i alla fall visade så mycket hjälpsamhet att han släpper in Liam i trapphuset. Att det är ett mänskligt minimum kan man väl tycka. Men det är den graden av rädsla och obenägenhet att bli inblandad som vårt samhälle nått. Kanske ångrar sig ‘den hjälpsamme’ rent av nu, när han tvingades vittna och hjälpa till att fälla Prince och hans kumpan.

Händelsen är över på några timmar. De mentala spåren kan sitta i en livstid.

Händelsen utspelade sig i den första december. Men den har fortsatt att fylla Liams vardag sedan dess:

” Han hade svårt att gå i skolan efter händelsen. Han har haft hög frånvaro och mäktar inte med prestationskraven i skolan just nu. Han ska ta studenten till sommaren och känner oro inför betygen. Han mådde extremt dåligt under jullovet och tog kontakt med en psykolog. Han har hittills träffat psykologen två gånger, men han ska gå på ytterligare åtta psykoterapisamtal. Det känns bra med dessa samtal, men han får ständigt återfall och har svårt att somna. Han får sådana ångestattacker att han inte kunnat sova på 40 timmar ibland. Han är rädd att samma sak ska hända hans yngre bröder. Han är särskilt orolig för en av bröderna som har en funktionsnedsättning. “

Domstolen tror på Liams berättelse. Fattas bara! Med ett sammanhängande vittnesmål som bekräftas av snapchatfilm, övervakningsfilmer, telefonloggar, bankkontoutdrag. För den som sedan inte begriper juridiskan som följer, så utdöms straff och skadestånd för allt vad åklagaren begärt. Vilket skulle ge Liam 100.000:- totalt. Men i slutändan lär Liam knappast få mer än de 9600:- som Prince pappa lovat betala, det belopp som lagen begränsar föräldrarnas skyldighet till, per skadehändelse. De båda ungdomsbrottslingarnas vilja och förmåga att betala något kan vi utgå ifrån är obefintlig. Och eftersom Montasers pappa Mahmoud inte ansågs ha ansvar för sin pojke, som socialtjänsten omhändertagit, så slapp han ansvar helt.

Verklig ånger? Nej, noll medgivanden, förnekande av brott och tystnad

Angående Prince föräldrar har de knappast något annat val än att acceptera skadeståndet. Deras eventuella goda inflytande verkar heller inte ha räckt till för att påverka Prince att göra några erkännanden. När Liams mål kommer upp så minns Prince inte – det som inte går att säkert bevisa. Och känner ånger – för det som filmen som lagts upp på snapchat redan bevisar. Känslan av att detta görs för att allt annat vore strategiskt korkat kan inte undvikas. Mest för att han beter sig som en omvänd hand mot det tidigare rånet, det som inte filmades. I det första målet (s.25 i domen) så väljer Prince nämligen att helt förneka alla brott. Inte ett ord säger han, just som en ‘tuff’ och erfaren kriminell skulle ha gjort. Den ånger som Prince pappa påstår att hans son känner visar sig inte här, där den räknas.

Jodå. Visst är det klart vad somliga har i tankarna. Medan Liam tittar på fotboll på sin telefon har planerna smitts.

Detta förhärdade beteende tillmäts förstås inte minsta betydelse i straffmätningen. Lagen och domstolarnas praxis uppmuntrar alltså ett beteende som är rakt på tvärs med förhoppningen att brottslingen på sikt ska kunna nå någon form av insikt och omvändelse – eller försoning med sina offer.

Straffet? Inget alls. Sex månaders rehabilitering.

Och straffet då? Ungdomstjänst räknas inte som straff överhuvudtaget. Det är rehabilitering. Det kan ske i öppen ‘vård’ som ett familjehem t ex. Och i det här fallet tidsbegränsades det till sex månader. Om vi tar domstolarnas praxis som utgångspunkt så skulle en vuxen alltså ha fått två år – och varit ute efter ett. Chansen är ju inte helt försumbar heller, att en sådan gärningsman – liksom Prince – också har begått fler brott, som han då skulle få rabatt för. I det här fallet dömdes Prince till samma ‘straff’ som sin kumpan, trots att han begått fyra likadana rån. Det är som om ICA skulle säga ‘köp en oxfilé, så får du tre till gratis’. Eller så många du kan bära ut samtidigt. Nej, det erbjudandet kommer ICA aldrig göra, det är för dumt, men domstolsjuristerna och de svenska lagstiftarna tycker tydligen att detta är ett rimligt sätt att ge påföljd.

Utvisning kan i dagsläget inte heller bli tal om eftersom det rör sig om minderåriga, med familj i Sverige. Om Prince hunnit fylla 18 och åklagaren hade yrkat detta, så hade verkställighet ändå troligen inte kunnat ske, beroende på situationen i Prince hemland. Vår lag sätter alltid krokben, på ett eller annat sätt, när domstolspraxis för en gångs skull inte gör det. Mitt förslag till nästa regering är att man bör kunna utvisa hela familjer, och att dessa (utom deras ‘Prince’), får ansöka om flyktingstatus igen, när ‘Prince’ blivit myndig. Kanske ska de t o m få förtur, åtminstone om de lärt sig svenska. De ska dock givetvis tvingas lämna full ersättning för skadestånd till brottsoffren, innan de lämnar oss om de kan, och senast betala denna innan de får återvända.

Till offren 9.000:-. Till gärningsmännens advokater 3/4 miljon.

Liam ‘fick’ 5.000:- i sveda och värk, han kunde inte bevisa att hans sviter skulle vara i ytterligare två månader, då hade han fått någon tusenlapp till kanske. Varför begärde inte Liams advokat skadestånd för psykiskt lidande? Ett av de andra offrens försvarare prövade det. Han fick 1.500:-, för ett lidande som väl var väl i klass med Liams. Svensk skadeståndsrätt är ett sant hån mot våldsbrottsoffer. Beloppen som erhålls om någon skrikit ett hatbrottsbelagt tillmäle räknas istället i tiotusentals kronor. Ännu ett skäl alltså att börja kalla dominansvåldet för vad det är: hatbrott. Men Brottsofferfonden då? För att få ut något från den måste man först driva kraven mot gärningsmannen i mål. D v s fortsätta att konfronteras med denne efter att straffet är avtjänat. Det är det få som gör i den här typen av mål, av lätt insedda skäl.

Nej, de enda som tjänar på våldet, brotten och straffen är juristerna. Här är advokatnoterna:

Prince advokat som ju var med i alla fyra målen, klart att han ska få betalt. Var det förresten du Kristofer, som sa åt Prince att hålla käften? Eller hade han bara sett reklamen?
Montasers försvarare. Bra gjort! Du tycks ha sparat 30-40.000:- åt skattebetalarna i förhållande till kollegerna. Med samma resultat för klienten.
Ett snarlikt mål. Om offret vill köpa gräs så bör han väl få skylla sig själv, argumenterade försvaret i detta fall. Spelar roll. 150 lax till den som står på de stackars socioekonomiskt utarmades sida blev det i alla fall.
Ännu en av Prince’s kompisars försvarare – och ett snarlikt mål som avkunnades samtidigt – med 100% mängdrabatt. Känns väl sådär för offret att veta.
I det fjärde målet dömdes Prince’s kompis till bara 50 timmars samhällstjänst.

Totalt kostade bara försvarsadvokaterna i målen mot Prince och hans kamrater dryga 3/4 miljonen. Ni kanske minns de där ligisterna som hyrts in av en saneringsfirma för att klottra ned allmänna platser i Södertälje. Här finns förstås liknande goda incitament för domstolarna att se till att deras delinkventer hastigt slipper ut ur fängelset så att den lönsamma ruljansen kan fortsätta. Ungdomsvård i sex månader är ju helt idealiskt ur den synvinkeln, brottsbenägenheten lär väl knappt dämpas ens under pågående familjehemsplacering.

Var är medias och de ‘humana’ domstolarnas medkänsla med offren?

DN vill väcka min medkänsla för ‘den berömde rapparen’, vars stjärnstatus lär ha reducerats avsevärt efter förnedringsfilmen han ofrivilligt blev stjärna i. Man misslyckas med det, för rapparen är själv del i den här våldsspiralen och hade sannolikt inte haft några skrupler i att behandla sina konkurrenter likadant om han fått tillfälle. Däremot så skriker mitt hjärta för alla de fullständigt oskyldiga offer som dominansvåldet krävt ända sedan DN skrev sin artikel 2006 om ‘invandrare krigar mot svenskar med rån’. Där gjorde en kvinnlig forskare med sina djupintervjuer sambanden tydliga och klara. Men dessa har MSM därefter inte velat tala om; vare sig vilka offren är eller förövarna, eller brottens brutala detaljer. Allt har helt tystats ner eller bagatelliserats. Ett av de offer som Prince givit sig på tycks domstolen rent av vilja förlöjliga lite extra genom att flera gånger nämna en ‘parfym’ som stulits från honom. Det heter faktiskt rakvatten eller after shave. Kan offret åtminstone få behålla den manlighet som går efter en sådan här förnedring, så vore väl det tacknämligt? Det kanske verkar petigt, men jag är övertygad om att detta ordval är freudiansk och tecken på den totala brist på empati som dessa ‘humana’ domstolsjurister visar för offren i de här situationerna. Genom att döma ut 1.500:- i psykiskt lidande.

‘Liam’ kunde ha varit ditt barn. Hade du då varit nöjd med domen?

Det är hög tid för DN och Public Service att göra bot för sin långa tystnad avseende ‘barnrånen’. Att man berättar varför detta händer. Och då går den etniska dimensionen inte att lämnas onämnd. Våldet är enkelriktat och det sker – precis som forskaren konstaterade redan 2006 – pga ett hat riktat mot svenskar som grupp. Det är ett hatbrott per definition. Varför dömer man då inte för sådant? Ska gärningsmännen komma undan med en lam ursäkt? Varför talar inte tidningarna om det som händer? Varför kallas det tvärtom rasism fortfarande, som igår i riksdagen, om man tar upp detta? De som är mest ansvariga för detta efter gärningsmännen själva är faktiskt de som velat låtsas som ingenting.

Offren – liksom svenskarna – har rätt att hata detta. Det är sunt.

Och berätta gärna även om ‘straffen’. Sex månader i ett familjehem – fri efter tre! Det är ännu ett hån mot de offer som drabbats. Men nåde det offer som inte är nöjd med rättsskipningen. Domstolen gör en poäng av att Liam påstår sig inte känna hat, han är ‘bara tom’ inuti. Kanske är det vad han känner också, just nu, och enligt mig vore det mer sunt om det istället var hat och ilska. Det kan förstås också lika gärna vara något som advokaten påpassligt rått honom till att säga. Om han uttryckt starkare känslor så hade han med stor sannolikhet fått domarna emot sig. Och svenska folkets behov av rättvisa och gammaldags hämnd är än mindre ett hänsyn som finns med i straffmätningen. Så har det sett ut länge och vårt system har kallats humant av detta skäl. Men de vi nu talar om vet inte vad humanism är. De skrattar åt den och ljuger den rakt upp i ansiktet.

Ett samhälle som gör allt för att förneka och inget för att reagera, trots att det är våra egna barn som drabbas, bär ett stort medansvar. Inte bara för brotten, utan även för den skarpa motreaktion som alla emotser, med förväntan eller fruktan. Såsom polariseringen nu fortskrider och eskalerar, så måste den helt enkelt komma, förr eller senare.

Motstånd och försvar – finns detta?

Eftersom det statliga våldsmonopolet inte vill bita bättre, borde inte självutnämnda hämnare kunna plocka populistiska poäng? I de strömningar som vänstern så länge har påstått skulle vara det mest överhängande hotet mot vårt demokratiska samhälle – medan de själva underminerar alla dess funktioner och spelregler? Vad som sker är ju så uppenbart ett mönster närmast uppsåtligen avsett att locka fram sådana motreaktioner.

Situationen har onekligen eskalerat så långt att man skulle kunna föreställa sig att många kunde känna sympati för privat ‘rättsskipning’, åtminstone om denna var riktad mot de verkligt skyldiga, och inte slog blint (såsom den tyvärr alltid gör). Men så verkar inte vara fallet – hittills. Om det hade funnits en stark och växande sympati för nazistiska och rasistiska åsikter i Sverige så skulle tidningarna ha frossat i ämnet. Men jag har inte läst en rad om några svenska ‘Dirty Harry’ – knappt ens om medborgargarden med uttalat syfte att enbart försvara sig och de sina. Det är faktiskt svårt att förstå hur det kommer sig att det inte redan hänt, det är ju det här som de s k antirasisterna fullkomligt tigger om och domen idag är bara ännu ett provocerande ‘flame bait’. Vad, om inte detta, kan skapa den grogrund som krävs?

Bristen på fysiskt motstånd är frapperande. Och det är både bra eller dåligt. Jo, visst är det bra att den extrema ytterkantshögern är liten, knappt försumbar. Vi har redan nog med bomber som det är. Men är det inte så att situationen liknar den gamla ökända ketchupflaskan? Först ingenting, och sedan allt på en gång? Och om den extrema högern saknas, medan en lika extrem ytterkantsvänster har ätit sig långt in i de sittande regeringspartierna, domstolarna och media – var befinner sig i så fall vi andra? Kommer vi någonsin att kunna sätta hårt mot hårt utan att extremisterna samtidigt blir fler? Tillåt mig tvivla.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Nu har SR P4 intervjuat en åklagare från Malmö, som påstås vara specialiserad på hatbrott, och en forskare från Umeå, med inriktning på samma ämne. Frågan som ställdes var: kan förnedringsrånen mot svenskar vara hatbrott? Båda experterna konstaterar att ‘ja, enligt lagen bör det kunna vara det’. Ingen av experterna kan dra sig till minnes att någon fällts dock. De känner naturligtvis till varför, om de nu är experter. JK:s försök att desavouera lagstiftarens syfte med lagen, som uttryckligen sägs vara även gällande vid hatbrott mot majoritetsbefolkningen. Domen i Norrköping, mot en hatisk muslim, där man ändå frikänner, de verbala okvädningsorden räckte inte till. I praktiken går det inte att säga grövre saker, så resultatet av domen är att JK:s linje gäller i praktiken, trots att den formella möjligheten finns att fälla. Nu talar vi om värre saker dock, där hat övergått i handling. Det är brott mot folkrätten, Romstadgans artikel 7. Men de båda experterna ser nu beviskraven som det svåra. Här räcker alltså inte ens piss i munnen och ordet svennejävel? Kan det understrykas tydligare.

Man har även gjort inslag om hatbrott mot svenskarna i Agenda. Problemet är att även den som erkänner att brotten begås av invandrare och att offren är svenskar, såsom fd polisen Mustafa Panshiri gör i inslaget, inte vill säga att det beror på hat. Se gärna (den möjligen något överpedagogiska, men ändå i sak helt korrekta) korta kommentaren, med de mest relevanta klippen från Agenda här.

PPS. DN inför en vecka senare en artikel där psykologer får diskutera varför förnedringsvåld förekommer. Inte med ett ord nämns varken hudfärg på gärningsmännen, eller på offren. Jag skriver två kommentarer. Båda blir censurerade, med motiveringen ‘underbygg dina påståenden med källor’. Jag lägger till totalt 5 källor, inklusive denna krönika. DN Ifrågasätt censurerar igen. Med samma argument. Goddag yxskaft, alltså. Jag överklagar, jag har fått nog säger jag. På eftermiddagen samma dag får jag en ursäkt, kommentarerna är återinsatta. Det var ju bra, men så dags. Två läsare har reagerat på kommentarerna sedan dess.

Publicerad 4 kommentarer

Josefsson skriver i DN vad som censurerats sedan 2006: dominansvåldets offer är svenskar. Dess förövare är muslimer. Och motivet är hat.

Citat ur Janne Josefssons krönika i DN. Vi ska återkomma till hans fråga.

Våldet är sadistiskt. Det utförs främst av unga män och ungdomar med muslimsk bakgrund från Mena. Och de drabbade offren kallas nedsättande för ‘svennar‘. I det här fallet rör det sig om en händelse i Norrby, ännu en fulförort på polisens lista, i Borås:

När JJ i sin krönika berättar om dominansvåldet, så är det första gången sedan 2006 någon i tidningen sätter dessa ord på saken. En parabol bana i politisk korrekthet har under 14 år tecknats mellan dessa båda tidpunkter.

Men alla delar av bemanningen på DN-skutan har ju liksom inte fattat. Eller så är det så illa att Josefssons spalt bara är det alibi som DN valt att pynta med, för att kunna fortsätta precis som förut. Eller för att kunna minimera omsvängningen. Detta är ett fall som Sunt Förnuft skrev om 4/2. De slutsatser som jag då drog i DN:s kommentarsfält är i mycket desamma som Janne Josefsson gör nu och här. Jag kommer referera en hel del till denna, just för att det är i DN detta skrivs – en källa som nu alla kan använda emot Wolodarski och hans knähundar när de försöker vända tillbaka. Notera särskilt att JJ använder beteckningen ‘ackumulerat hat‘. Det gjorde jag också. Bara att jag förstås censurerades av Ifrågasätts moderator. Vilket jag blir även denna gång, nu för att jag kallar det som Josefsson skriver om för hatbrott. Som bör leda till utvisning, om det bara går. Och att det är verkställighetsparagrafen i UtlL kap. 12 vi måste ändra på för detta. Något som inte är tekniskt svårt; Flyktingkonventionen (artikel 33) kräver nämligen inte alls att vi har denna överdrivet humana behandling av grova brottslingar och säkerhetsrisker. Men detta ska alltså hemlighållas för svenska folket ännu ett tag, gissningsvis så länge som Wolodarski och Per Svensson sitter kvar som chefred.

Josefsson plockar fram fler exempel, för att visa att detta inte är ett isolerat fall, tvärtemot DN:s hittills rådande diskurs, det är ju just denna linje man inte velat erkänna. Jag skulle lätt kunna foga fler riktigt grova exempel till dessa, direkt från närtid – sök under fliken ‘barnrån‘ ovan så hittar ni dem själva.

Hur det kryper närmare, in under skinnet.

Klockan är 21.53. Samtidigt som jag sitter och skriver klart denna artikel får jag ett SMS från en nära vän: “Sonen och hans kamrat rånade i kväll. Två unga män från trakterna av Mellanöstern utgjorde förövarna. Inget våld, men hot om detsamma förstås. Killarna skärrade. Polisen gjorde en solid insats i samband med anmälan.” Tydligen hade de blivit lurade in i en fälla att köpa billiga grejor, men togs vidare till en folktom plats. Vart? Vällingby. ABC-staden i folkhemmet, dit min mamma brukade ta oss för att handla när jag var liten, istället för att åka in till stan; det var ju så säkert och barnvänligt. Men nu på god väg att bli en fulförort. Min väns son är 17 – liksom min egen mellanson. Det är så här det kryper närmare. Men inget fysiskt våld alltså, det lär inte ens bli en notis.

Så vad är det JJ har skrivit som är så banbrytande? Naturligtvis har DN redan rapporterat om ett och annat av de brutala våldsdåden, men dessa notiser är 1. sparsamt förekommande, 2. utan bild, 3. med bagatelliserande och förledande rubriksättning, 4. undanskymd placering och snabbt plockade ur flödet, 5. aldrig tillsammans med uppföljande kommentar, såvida inte 6. det finns en acceptabel (missvisande) vinkling. Givetvis förekommer heller aldrig 7. signalement som omfattar hudfärg. Poängen har alldeles uppenbart varit att i antirasismens namn undvika att berätta en sanning. En sanning som handlar om motsättningar mellan två diametralt motsatta kulturer. Och att den ena av dessa är mycket sämre än den andra. En kultur som nu utmanar vår egen.

Skamkulturens skamgrepp är inte slumpmässiga. Vi betalar för dem i blod.

Det här visar en kulturell skillnad som vi måste ta på allvar. Att många ger sig på en är inga problem i en skamkultur, så som det rent moraliskt vore för oss. Bristen på logik (om detta hade varit vad saken gällde så hade ju de skyldiga kunnat ta på sig skulden, för att låta de oskyldiga slippa undan – men dessa skyldiga hade inga problem att istället ‘straffa’ mannen för det påstådda felslutet) är inte viktig för dem, inte heller lögnen de vet att vi genomskådar. Det handlar bara om makt. Vem som har den. Och vem som inte har den.

Och ‘häxjakten’? Vad består den i? Har vi hört talas om lynchningarna av muslimer på stan? Eller menar hon bara ‘känslan’ av att folk tittar snett, när man klär sig i ett svart huckle?

Muslimer anser sig har rätt att ljuga för ‘de otrogna’ d v s oss. Taqiya kallas detta för; om islam gynnas så är det OK, samvetet behöver inte testas. Vi ljuger förstås vi också. Men för muslimen känns det här inte ens problematiskt, tvärtom gynnar han ju sin gud. Ta dig gärna en stund att fundera på vad detta innebär. Och så lite till. Just precis. Och det är denna (brist på) tillit de själva lever med sinsemellan klanerna, både där hemma och här.

Och det är som sagt bland muslimer som dominansvåldets gärningsmän går att finna – i alla fall i detta specifika fall. Att man inte kan generalisera mer än så utifrån Josefssons text är förvisso sant, men JJ gör det i viss mån själv, genom att ge en bakgrundsbeskrivning av områdets invånare:

Kan ens DN:s läsare inbilla sig att det handlar om annat än en klumpig lögn för att misskreditera statens våldsmonopol? Och den påstådda islamofobin är ett lövtunt argument utan ett enda konkret exempel.

Och hur ser resten av invånarna i Norrby på situationen? Det visar sig att ingen är särskilt positiv till myndighetsinblandning i de lokala angelägenheterna:

De boendes protester känns inte direkt konstruktiva. Kanske har man sig själva att skylla, när man tycker att man lever i en avstjälpningsplats?

De hatar oss. Inte bara dem som begår hatbrotten. Utan nästan allihop.

Det här är intressant. För det visar hur även de vi kan anta vara laglydiga invånare i Norrby väljer att slentrianmässigt skylla sina problem på svenskar och svenska myndigheter. Antingen är man som mamman, lojala med de kriminella pga blodsband eller andra nära relationer eller så är man rädda. Eller rapar man bara upp vad radiopratarna sagt på P3? Oavsett vilket, så kan insikten inte riktigt släppa taget om mig; att det nog är så här man tycker om man är islamist och säkerhetsrisk, gängkriminell, bidragstagare eller egenföretagande butiksägare – och lever i gettot. Gettots invånare hatar oss mer eller mindre allesammans. Men det får alltså bara Josefsson skriva om i DN – min läsarkommentar nedan blev bortplockad (trots bifogad länkkälla).

DN Ifrågasätt, seriöst, vilken gräns går jag över som JJ inte redan passerat?

Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer. Jag har skrivit dussintals kommentarer till artiklar och nyhetsrapportering om detta vidriga fenomen, men alltid blivit bortmodererad för ‘spekulation’, för att källor saknas eller för att ‘jag inte håller mig till saken’ när jag dragit slutsatser som liknar Josefssons. Eller var JJ verkar vara på väg, med sin fråga: räcker det med hårdare straff?

DN hade en artikel 2006 “Invandrare krigar mot svenskar med rån”, då gick det bra att kalla en spade för en spade. Men sedan dess har det varit otänkbart att peka ut vare sig offer eller förövare, än mindre att peka på det exempellöst osmakliga våldets orsaker. Eller att fastställa den exakta och korrekta beteckningen: detta är grövsta tänkbara form av hatbrott och ska givetvis klassas som detta, inte bara av åklagare och domstol utan även dras fram i ljuset av den media som under dessa årtionden hållit käft och låtit detta ske, i antirasismens namn.

Om det sedan räcker till? Som framgår av artikeln så förstår sig de här människorna på en sak och det är makt. Undfallenhet eller oförmåga att sätta makt bakom sina ord premieras inte. Att kalla en spade för en spade är en nödvändig början. De som går att utvisa – för evigt – ska utvisas. Det betyder att vi måste ändra Utlänningslagens kapitel 12 avseende verkställighet, vi måste faktiskt inte skydda brottslingar mer än vad Flyktingkonventionen säger.

Kommentaren togs bort efter 15 minuter. Undvik antaganden och spekulationer. Underbygg med fakta och referenser: Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer bl.a. Ännu en kommentar på samma tema, att detta utgör hatbrott, togs bort efter två timmar. “Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar”.

Vad ska vi göra när vi inte ens får skriva klartext? De här människorna för ett krig mot oss, de utsätter våra barn och ungdomar för sadistiskt våld och deras svepande undanflykter är ett rent hån mot vårt rättsamhälle. De vet att vi vet att de ljuger. De vet också vem som har det verkliga våldsmonopolet: de själva. Samtidigt som vi inte ens har kommit så långt att vi vågar identifiera gruppen av förövare, än mindre erkänna att det faktiskt är våra barn som drabbas. De vet det här! De ser våra myndigheter vrida sig som maskar för att hantera problemen utan att nämna vilket det egentliga problemet är – hatet. Och därför – givetvis – utan att komma någon vart. Visst hatar de oss. Men de föraktar oss också.

Jag kan inte låta bli att förstå den känslan. För jag hyser samma förakt mot den skurkregim som låtit detta förvärras år efter år, i antirasismens namn. Och Josefssons krönika, liksom min egen, avslutas i moll:

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft