Publicerad 1 kommentar

Ryktet om bokens död är överdrivet, så länge som vi läser om det. I DN.

Enligt en insändare i DN finns det bara två skäl kvar att läsa: viljan att tjäna pengar och viljan att göra sig viktig. Som läsupplevelser är klassikerna plågsamma och egentligen skulle vi kunna lära oss allt vi behöver på YouTube. Hantverket, även som jurist eller civilingenjör, lär man sig genom erfarenheter, titta, se och lyssna på andra. Att äldre kvinnor läser räknas inte, de är snart lika borta som dinosaurierna (och som böckerna de läser) och ljudboken bevisar ju bara tesen: att läsa är snart bara för nostalgiker.

Varför publiceras detta i Sveriges största förlagskoncerns egna tidning?

*

Boken kan inte och får inte dö. Med den dör verkligt läsande och ordförråd, och förmågan att tänka nyanserat, eftersom denna är beroende av de talrika definitioner vi har av olika företeelser – och den precision med vilken författaren sätter dem i rätt sammanhang. En brutalisering av samhället utan böcker är närmast axiomatisk. För mig som yttrandefrihetsvän, är det på sätt och vis mer problematiskt att låta en bokhatare komma till tals än en människohatare. För med bokens goda sidor i elden dör även människans goda sidor. Men åsikten finns förstås – kanske har den en grund? Låt oss diskutera det. Det intressanta med den här insändaren är dock inte vad den säger, utan var den är publicerad.

Är det uttryck för en samhällstrend när Bonniermedias flaggskepp DN gör sig till plattform för en bokhatare? Varför låter den svenska förlagsbranschens dominant, med ca 70% av Sveriges bokutgivning, som inte sker på eget förlag, ge en så opportun tyckare röst? Kan det vara för att det är en sanning? Ett närmast suicidalt behov att påskynda en utveckling som man inte själva längre upplever sig kunna kontrollera? Upplagerasen och lönsamhetskrisen har pågått länge. Kanske lika bra att få det överstökat! En redan förberedd strukturomvandling som tillåter Bonnier att som kapten på den sjunkande skutan hoppa i livbåten utan alltför besvärat lamenterande från kultureliten.

Svensk bokutgivning på förlag, Executive Summary

Kanske är det helt enkelt bara ett sätt att förbättra förhandlingsläget i de etablerade författarrelationer man faktiskt har: ‘fatta läget – vi måste dra ned upplagan/din provision/marknadsföringen!‘ De lyckligt utvalda, trosfränder och politiskt korrekta som man valt att föra fram till ära och berömmelse kan säkert behöva en örfil då och då för att inte tuppkammen ska växa för mycket. De måste fås att inse hur priviligerade de är. Jag kan livligt föreställa mig att verklighetsuppfattningen på de vänstervälgödda är måttligt utvecklad redan från början, med tanke på deras allmänna världssyn. Vänsterlitteraturen har inte bara välvilliga förlag bakom sig. En betydande del av utgivningsrisken försvinner när man får bidrag till utgivningen av Statens kulturråd. För mindre upplagor med sådant stöd tar förlagen nästan ingen risk alls. Kulturrådets smakjury är selekterad så att det aldrig skulle falla den in att ge bidrag till något annat än de politiskt korrekta, men för att säkerställa att dessa pk-skrivare också skriver riktiga pk-alster så finns det en hel floskellåda full med urvalskriterier på vad som ska belönas. Och som om det inte vore nog så är ju de allt fåtaligare recensenterna på MSM-media självklara med vad och vem som går att puffa för, att sätta någon i tv-soffan bredvid Alexandra Pascalidou som inte Robert Aschberg et anhang godkänt är inte att tänka på. Slutligen är givetvis bara författare ur den egna kretsen påtänkta för sådana priser som ger glans i skrivartillvaron och till en inte oväsentlig del finansierar brödfödan både direkt och indirekt via olika kändispåhugg och produktplaceringsmöjligheter.

Utlandsmarknaden – ett moment 22

För icke-politiskt korrekta återstår alltså självutgivning i små upplagor och crowd-finansiering. Det är normalt inte heller möjligt att ge ut boken på utländskt förlag, ens om man bekostar översättningen själv. Eftersom 1. svenska agenter bara ‘kan’ vad svenska förlag ‘kan’ och därför lydigt satsar på samma produkter; 2. utländska agenter aldrig åtar sig att företräda den som inte är publicerad på ‘erkänt’ förlag i sitt hemland och 3. eftersom utländska förlag aldrig publicerar unsolicited MS (icke-agentföreträdda manuskript), så är även den utländska (läs: brittiska/amerikanska) marknaden i praktiken stängd för andra än dem som Bonnier och en liten handfull med övriga ‘erkända’ förlag ansett värda att satsa på. Systemet omöjliggör alltså för någon aktör att ensam gå mot strömmen; risken att misslyckas, ådra sig det övriga etablissemangets spott och spe eller bara isande tystnad är närmast 100%.

Bonnier et al: ser marknaden försvinna i takt med att äldre tanter dör av

Att de som fått ett stort men osynligt ‘G’ stämplat i pannan sedan drabbas av total hybris förvånar därför inte alls. Och om det är något som Bonnier lider av så är det förstås behovet att inte störa eller stöta sig med sin fan club i onödan, det är ju denna man speglar sig i. Men verkligheten rår ingen på. Bonnier är fånge på sin egen triumfvagn. Man tvingas marknadsföra en Liza Marklund, en Camilla Läckberg, en Viveca Sten (se bl a DN 2019 26/9). För att göra vinster som räcker till för att hålla näsan ovanför vattenytan. Pöbeln föds alltså med ren ordavföring och det finns inget alternativ mellan detta och de produkter från den vänsterintellektuella kulturelit förlagscheferna själva frotteras med i sin vardag och vars uppskattning man betalar så generöst för. Varför man väljer att satsa på rent skräp beror dels utan tvekan på en god portion förakt för allmänhetens smak och förutsatta brist på uppskattning av sann kvalitet. Dels på att man bär just de skygglappar som systemet byggt: man är helt enkelt oförmögen att se möjligheter utanför de redan säkra segmenten tantsnusk och ‘lättlästa’ deckare.

Kvalitetsmarknaden finns, men anglosaxer är ratade som förebild

Brittisk och amerikansk litteratur består av mycket skräp, men också en hel del bra böcker. Men det svenska föraktet grundas på det enda skälet att den är anglosaxisk; goda influenser härifrån tycks man vara helt immuna mot. Såsom insikten att det finns ett stort segment läsare bestående av begåvade människor som inte är vänster, ofta samma människor som uppskattar HBO:s tv-sända kvalitetsserier. Transatlantiska kvalitetsbestsellers plockas sällan över hit, och om det ändå sker så av samma måste-skäl som varför man säljer Läckberg och Marklund. Gissningsvis är okunskapen om sådan litteraturs innehåll kompakt bland svenskt förlagsfolk, men läser den helt enkelt inte, man vet redan att ‘det funkar inte i Sverige’. Och politisk sakprosa, sådana som Jordan Peterson – d v s annan än vänsterns – tog man raskt chansen att förbjuda i bokdiskarna efter det fullständigt orelaterade attentatet på Nya Zeeland. Att man samtidigt kallar sig för liberaler är en fräckhet och skam, som gjort att ordet liberal idag har fått lägsta tänkbara status, även bland människor som varit liberaler hela sitt liv.

Eller kan det faktiskt handla om ett medvetet uppdrag att göra högermänniskor, och då särskilt intellektuella och begåvade sådana, så illitterata som möjligt, genom att undanhålla dem läsvärd litteratur? ‘Låt dem ägna sig åt att sköta ekonomin åt oss, bara de inte får för sig något dumt, genom att läsa, istället för att titta på Netflix’. Det låter lite väl konspirationsteoretiskt, men tanken är svår att sudda ut, för det blir ju lätt konsekvensen. Svenska språket är idag svältfött med underhållande och stimulerande läsning, om man inte är vänster alltså. Ryktet om bokens död, om det är sant, emanerar hur som helst med stor säkerhet i vänsterförlagens oförmåga eller ovilja att sälja vad folk vill läsa, just för att folk i allmänhet är långt mer höger, långt mer traditionella och långt mer konservativa än vad pekpinnarna på förlagen vill stå ut med. Och det blir bara värre. Nu refuseras inte bara politiskt kontroversiella – i marxisternas ögon – manus, utan också okontroversiella sådana, om de är skrivna av personer till höger om centerpartiet. Så ser det ut i totalitära stater.

Den svenska antiintellektualismen

Bokbålet är alltså redan här. Men det är inte som i Fahrenheit 451, det är selektivt. Bonniers intresse för sanningen är för övrigt knappast överdrivet stort. Sedan Wolodarski tillträdde så bedriver man agendajournalistik på DN, den missionen har chefredaktören öppet deklarerat. Att man låter en bokbålsentusiast göra sig hörd är säkert också spel för galleriet, ett sätt att paradoxalt kokettera både med lite yttrandefrihet och med chicka Pol pot-ideal, ni vet marxist-leninisterna som klubbade ihjäl alla som råkade bära glasögon (ja det finns en korrelation mellan närseende och hög IQ, men den är inte absolut; sambandet mellan deltagande i lynchmobbar och låg IQ är också starkt). Sådana ideal är högst levande i dagens Sverige och har säkert bidragit till nertystandet, bagatelliserandet av och förståelsen för de nyanländas bristfälliga intellektuella förmågor. Antiintellektualismen i Sverige är kompatibel med sossarnas ständigt upprepade mantra om att alla ska utbildas mer, bara just därför att när ‘alla ska med’ så vet man att nivån aldrig kommer bli särskilt hög. Massproduktion av högskolediplom är långt ifrån en garanti för akademisk bildning och tänkande, snarare det omvända.

Vänstern är alltid ‘motkultur’ – trots att man går systemmedias ärenden

Men den viktigaste förklaringen till att den provocerande insändaren tilläts publicera sina åsikter är nog faktiskt att Bonnier innerst inne helst skulle vilja se en motreaktion. Man slår då så klart ‘underifrån’. Det kan tyckas motsägelsefullt, men kulturvänstern ser nämligen gärna sig själv som oppositionell. Det beror bara delvis på att deras åsikter är långt mer radikala än vad deras respektive partier (S, Mp, V, Fi) står för officiellt och kan driva; det är av födsel och ohejdad vana man kallar sig rebeller, även när man utdelar de mest ofarliga svingar, mot försvarslösa offer. Kulturvänstern ankrar långt ut för att sedan dra mainstreamlasset åt sitt håll. Det har man lyckats bra med, tack vare regimens och medias stöd. Men nöjda är man inte och ständiga nylanseringar av ‘motkultur’ syftar till en fortsättning. Sådana kräver politiska pamfletter, ord – och böcker.

Fahrenheit 451 anno 1953 – inte möjlig 2018

Klassiska och dystopiska SF-thrillern Fahrenheit 451 skrevs av Ray Bradbury 1953 och utgjorde då främst en kritik av McCartyismens utrensningar av kommunister. När den halvsvenske författaren (modern var svensk immigrant och hette Ester Moberg) kommenterade sitt verk 1994 så ansåg han att det vara minst lika aktuellt som då det skrevs. Och att det var politisk korrekthet som nu var hotet. Bradbury dog först 2012, 92 år gammal, och hann därmed se mångdubbla bevis för hur profetisk riktig hans bedömning var, för sedan 1994 har allt blivit långt mycket värre. Jag är därför övertygad om att han skulle ha protesterat mot att man i 2018 års filmatisering valt att – helt politiskt korrekt naturligtvis – göra en färgad man till huvudperson och tillsammans med en ung vit tjej ett hjältepar. Om denna slätstrukna nyversion velat provocera så hade den istället valt att göra chefen svart och etablissemanget till mångfaldskulturens enhetligt korrekta förespråkare.

Citat från engelsk Wikipedia.

Men det hade aldrig gått, det förstår vi allihopa. Vilket visar att vi, särskilt i Sverige, är långt mer illa ute än vad USA var på 50-talet. Kritiken av McCarthyismens utrensningar var högljudd och fick röst överallt. Även om dessa röster ibland tystades och fick lida, så hade de access till långt mer publika kanaler än ren underground. Såsom vår alternativa nätmedia idag bör ses som; hotad och motarbetad från alla håll. Ändå växer denna media snabbare och starkare än MSM. Detta ger hopp – men inte för Bonnier förstås.

Bonniers oro – för förlorade marknadsandelar

Publiceringen av insändaren kanske alltså ändå avspeglar Bonniers uppriktiga oro för bokens död, d v s den Bonnierproducerade bokens, och är kanske inte bara eller ens primärt en fråga om (än mer) försämrad förlagslönsamhet. Troligtvis är man orolig även för att läsarna av de subventionerade vänsteralstren ska ersättas av läsning av nätmediealster (som denna blogg), av de allt fler självutgivningarna och av en försäljning som allt mer sällan sker i boklådorna utan över nätet, d v s Bokus, Adlibris och Amazon. Ryktet om bokens död är alltså överdrivet, åtminstone så länge vi läser om det – i Bonniermedia.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Rättsstaten är till salu. Den fungerande delen.

SvD:s serie om att tryggheten är till salu i Sverige inleddes med panic rooms för de rika. Säkerhetsbranschen har snart nästan dubbelt så hög omsättning som polisens anslag. Och kommunernas kostnader ökar; i Stockholm har notan tredubblats på fem år. Samtidigt som 80% av allmänheten ända sedan 2007 upplever att brottsligheten konstant ökar. Polisen hinner inte med ens att hantera de allra grövsta brotten, utan måste flytta resurser och fokusera på enskilda geografiska områden för detta. Nu prioriteras bombningar före skjutningar. Våldtäkter läggs sedan länge på hög tills de avskrivs i 19 fall av 20. Dags m a o för att även privatisera brottsutredningarna. Men bara somliga av dem – de där brottsoffren har råd att betala.

Vi vet ju alla att kommuner och företag tvingas anlita vaktbolag för att fullgöra uppgifter som är ålagda polisen. Och som vi betalar för över skattsedeln. Vad många inte vet är att säkerhetsföretagen nu gör hela brottsutredningar. Och att man även börjat rekrytera åklagare. Det här är förstås ett naturligt steg i den process där en illa ledd och, i takt med att erfarna och dugliga resurser slutar eller tvingas bort, alltmer inkompetent organisation, polisen, lämnat ett tomrum att fylla. Ännu en fara är att det är de kunniga och duktiga åklagarna och poliserna som i första hand lockas bort från sina statliga anställningar och uppgifter. I en bransch där domstolsaktivisterna redan tycks ha erövrat lejonparten av alla begärliga stolar.

Överklassen

När en av våra grannar för ett dussintals år sedan byggde ett Panic Room, så var det lite pinsamt tyckte vi på gatan. Så kändes det fortfarande när de sålde huset på ‘Stjärnmäklarna’ i TV och vi var rädda för att bli grannar med rysk maffia. Men idag funderar ‘alla som är något’ på att bygga sig ett eget. Precis som med skola och vård, kan vi förvänta oss att detta påskyndar en utveckling som tredelar det svenska samhället: en överklass, som har råd att betala två gånger för samma service, tillsammans med en ängslig övre medelklass, väl medveten om vad som håller på att hända, som kommer göra allt vad den kan för att hänga med i hasorna. Med tiden så kommer kostnaderna bli så höga att de flesta blir avhängda – vi talar här sannolikt om människor med månadsinkomster på 100.000 eller mer, för att det ska gå att försörja hushållet både efter skatt och utgifter för privat säkerhet, skola och sjukvård som fungerar.

Klart vi måste ha ett Panic Room.

Det duperade folkflertalet

Sedan har vi den stora massan. Huvudsakligen pk-människor som inte fattar någonting förrän det redan är försent, om ens då. Utlämnade åt samhällets bristande resurser får man vara glada om det ens finns någon äldrevård och värdesäkrad pension när det blir dags. Och tryggheten kommer vara helt satt på undantag. I ett land där enbart de kriminella är vapenbärare innebär det sannolikt att även de allra grövsta formerna av brott kommer få passera utan åtgärd. Man kommer inte ens för syns skull låta ärendena vandra genom systemet ända till hovrätt och HD, för att där i vanlig ordning få avslag – detta kommer anses vara alltför dyrt och ineffektivt, byggt på en rundgång i den logik som överrätterna skapat alldeles på egen hand, genom att gripa varje halmstrå för att slippa fälla de grova våldsbrottslingarna.

Underklassen

Slutligen; den importerade underklassen, utan medel och förmåga att försörja sig på annat sätt än de allra enklaste tjänster – och kriminalitet – samt bidrag. Och så dem förstås som lever på marginalen, ofta helt utan bidrag. Dagens 300.000 fattigpensionärer och 40.000 svenska uteliggare, som inte ens härbärgena prioriterar; särskilt förstås om de inte är narkotikamissbrukare, i så fall har de i praktiken, enligt gällande regler i de flesta kommuner, inte ens en sportslig att se fram emot att få en permanent bostad. Trots att dessa dör av i en för staten lönsam takt långt snabbare än genomsnittsmedborgaren, så ökar detta antal rekordsnabbt och när Coronakrisen till slut hinner ikapp ekonomin så kommer dessa parias både bli många, många fler och samtidigt få det ännu mycket sämre.

Dissidenterna

De icke-pk kommer kanske i detta dystra scenario antingen ha flytt landet, sitta i fängelse som dissidenter eller ha tystats helt. Klart är i varje fall att ett outsourcat rättssystem är icke-kompatibelt med en fungerande demokrati. Tillåts den här utvecklingen fortsätta så hamnar vi i något som ingen fritänkande kan acceptera.

Vad är det då som är problemet med privata brottsutredningar?

Brottsutredningar kan bli saboterade av privatdetektiver, innan polisen hinner på plats och säkra bevis och vittnen. Men det är väl inte så troligt att polisen ens dyker upp. Ett större problem är att det kan sätta sig en ny praxis, där rättsväsendet får alldeles för stor respekt för dessa, kanske fd toppoliser. Man tenderar då att lättare glömma att privata utredare inte måste vara objektiva. Och det går redan nu att ana hur man kommer kunna köpa sig förtur, med en väl underbyggd utredning.

Staten driver sitt favoritprojekt – då får allt sådant här basalt stå tillbaka

Det allra sjukaste är förstås att detta ens är på banan utan att någon skriker stopp. Varför?! Hallå! Hur kommer det sig att man med världens högsta skattetryck inte har råd ens med nattväktarstatens uppgifter, yttre och inre ordning? Och varför diskuteras inte detta? Jag tror att de flesta som läser detta vet svaret. Vi har ju drivit ett annat prioriterat projekt, invandringen av människor som inte kan något. Detta har kostat den offentliga sektorn allt större belopp, och nu har det blivit en bubbla av detta. En bubbla som i bakgrunden av Corona kan fortsätta att gödas, och som fortsätter att pumpas upp trots formella gränsrestriktioner – flödet har efter Corona minskat något men är fortfarande stort, låt er inte luras av att man påstår att gränserna är stängda, det gäller inte asylsökande.

En bubbla som spruckit men ändå pumpas in nya bidragstagare i

Det är lite som om fastighetsbranschen på nittiotalet hade kunnat fortsätta köpa fastigheter utomlands samtidigt som hemmamarknaden rasade ihop som ett korthus. Det kunde man förstås inte, men svenska staten kan, för de har riksbanken i ryggen, skattkassan och pensionsfonderna att ta ur, och kan skylla på Corona när de betalar ut ‘krisbidragen’ till kommunerna. Så räkna för all del med att det fortsätter.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Är 9 mån fängelse rimligt för ett vaginalt samlag med samtycke, som övergått till ett analt utan? Medan grov våldtäkt i 19 fall av 20 är ‘gratis’?

Göta Hovrätt uppgraderar nu ‘oaktsam våldtäkt’ till ett s k artbrott; villkorligt straff ska därmed inte kunna utdömas. Någon hänsyn till att unga män kan vara okunniga, klumpiga och oförmögna att omedelbart och på rätt sätt tolka sin kvinnliga sexpartners önskemål riktigt, ska alltså inte få tas: han ska in i fängelse, punkt. Domstolens uppfattning är radikalt feministisk. Lika lite som vi ska få ta hänsyn till en ung mans typiska brister eller risken för fullt begripliga missförstånd i upphetsningen, lika självklar och oemotsäglig måste vi utgå ifrån att den påstådda kränkningen är.

Det är förstås inte otänkbart att en kvinna kan uppleva hur en stark fysisk attraktion för den unge mannen, den som innebar att hon samtyckt till sexuell aktivitet och vaginalt samlag, övergår i något annat när akten väl kommit till stånd, och mannen ifråga visar sig fumlig och till på köpet för in sin penis i fel hål.

Men är det ett brottsligt misstag? Är det rimligt att utgå ifrån att en generell accept för samlag måste tolkas som enbart gällande vaginal penetration? D v s att varje fortsättning, varje enskild handling under pågående samlag, måste ges uttryckligen? Hur många sexstunder tror hovrätten uppfyller sådana formaliakrav? Och är det verkligen rimligt att uppfatta kränkningen, den anala penetrationen, som så allvarlig att en tidigare ostraffad ung man måste dömas till fängelsestraff, få en outplånlig prick i sitt belastningsregister som allvarligt riskerar att påverka hans möjligheter att få attraktiva anställningar, för vad som i grunden kan vara ren missuppfattning från hans sida, om hur en pågående sexuell aktivitet bäst ska fortsättas?

Naturligtvis inte. Inte i ett humant rättssamhälle, som Sverige berömmer sig för att kallas. Rättskipningen har blivit horribelt enögd. Lagens våldtäktsdefinition måste ändras, den är för bred och missvisande. Och vill svenska domstolar döma efter gammaltestamentliga principer, så föreslår jag att man istället bryter med den lika horribla praxis man satt avseende grova våldtäkter, som bara 1 på 20 döms för.

‘Oaktsam våldtäkt’. Ingen brottsdefinition har av vår tids radikalfeministiska strömningar mer uppenbart påverkat de svenska domstolarnas hållning. Unga svenska män måste inse att de riskerar både fängelse och sin framtid om de kommer i lag med en psykiskt instabil eller bara osedvanligt hämndlysten kvinna, såvida de inte på förhand får skriftligt godkänt på varje rörelse under ett överenskommet samlag. I inget fall är inkonsekvensen heller så skriande uppenbar, när man jämför med hur domstolarna (inte) dömer för grov våldtäkt. Där kommer kvinnofriden nämligen i konflikt med en annan av den postmoderna vänsterns käpphästar: ambitionen att tona ned, bortförklara och se åt sidan med alla former av kriminell överrepresentation bland invandrare, som inte av en händelse råkar vara överväldigande just när det gäller dessa. Luftig teori? Låt oss titta närmare på saken.

Domstolsaktivisternas – den här gången i Göta hovrätt – senaste justitiemord

Dagens Juridik sammanfattar Göta Hovrätts senaste justitiemord. Att den tidigare ostraffade 20-åringen får nio månaders fängelse beror på att han ‘måste ha förstått’ att kvinnan inte längre deltog frivilligt, och att han var ‘medvetet oaktsam’ när han valde att penetrera analt, efter att, med hennes samtycke, ha gjort detsamma vaginalt. Men. Måste han verkligen det? I min värld finns det tjugoåringar som fortfarande har svårt att ens hitta riktigt rätt – och som inte är fullt medvetna om vad eller var de penetrerar. Klumpiga, blyga och förstås upphetsade och kanske nervösa. Att de i upphetsningen glider in i ett ställe som för kvinnan upplevs vara oförlåtligt tabu är enligt min enkla uppfattning följaktligen något vi måste ha viss förståelse för, och t o m kunna anse i någon mån ursäktligt. Det anala samlaget avbröts dessutom snabbt, sannolikt efter att mannen medvetandegjorts om sitt misstag genom kvinnans protester eller avsaknad av entusiasm.

För domstolen spelar sådant ingen roll. Det anser jag vara så enögt det kan bli, åtminstone när det gäller det intima umgänget mellan så här unga personer. Detta är förstås min manliga partsinlaga, möjligen helt skild från inlevelse i hur kvinnor fungerar. Men jag vill faktiskt ifrågasätta kränkningens grad av allvar i en sådan här situation. Kan man verkligen uppleva att det ena är så skönt och begärligt, att man har sådant förtroende för och känner en så stark attraktion till den manlige partnern, att man väljer att ha vaginalt samlag med honom, för att sedan i nästa ögonblick känna en så stark avsky när samme mans penis förs in i en kroppsöppning några centimeter därifrån? Observera att intet på något sätt skett på ett våldsamt vis eller med tvingande handlag. Då hade detta bedömts som uppsåtlig våldtäkt. Men här gick det inte till så.

Lagstiftaren har givit sig in i sängkammaren. Göta Hovrätt vill ta med både domaren och juryn.

Kan kvinnan alltså ändå känna sig så kränkt att det motiverar domstolsavgörande i två instanser? Så kanske det kan vara, även om jag inte lyckas få ihop det, såvida det inte handlar om en sakägare med psykiska problem. Med den här domen så omöjliggörs i vart fall all form av sexuell samvaro på sedvanligt sätt, utan juridiska på förhand stipulerade och undertecknade kontrakt, godkända ljud- och bildupptagningar, eller inkallade och hela tiden närvarande opartiska vittnen. Utan sådana ‘romantiska’ förberedelser måste mannen annars vara villig att ta risken att krypa in i fängelse för sina – av kvinnan i sitt inre eventuellt upplevda – handlingars olaglighet. Enkelt uttryckt: hur f-n ska man kunna ha sex på såna villkor? En juridisk motsvarighet till Viagra är svår att hitta och med hela sin framtid som insats är det förståeligt om prestationsångesten tar överhanden.

Jag menar allvar. Detta riskerar att göra det ännu svårare för unga människor att finna varandra över den allt hårdare cementerade könsgränsen; trots att alla numera ska referera till varandra som ‘hen’ så har ju skillnaderna i grundläggande värderingar aldrig varit större. Man straffar initiativ och aktiv handling, något som tar emot för många unga nog ändå; man är blyg och klumpig, man är generad och rädd för att göra bort sig. Och trots all propaganda så är det mycket lite som har ändrats i de informella umgängesreglerna, killen förväntas normalt vara den som tar initiativ. Därmed är det han som också riskerar att drabbas.

Är straffet i paritet med den allmänna rättsuppfattningen?

Sex månaders rehabilitering. Svenska domstolar pekar finger åt det allmänna rättsmedvetandet. En mycket farlig utveckling som underminerar rättsstatens legitimitet.

En ung mans framtid har lagts i skugga. Han har fått en allvarlig punkt i belastningsregistret, som stora arbetsgivare regelmässigt ställer krav på ska öppnas före en anställning. Han ska ändå vara glad att han inte var något år äldre, för då hade straffet blivit två eller tre gånger så långt. Den s k kulturprofilen dömdes till två år för en upplevd våldtäkt enligt Samtyckeslagen, sju år i efterskott, utan teknisk bevisning och trots att ord stod mot ord. Svea hovrätts fega eftergift för lynchmobben. Och det händer faktiskt att en och annan kvinna ljuger. Dessa lögner upptäcks nu bara om de själva kommer till sans och erkänner; Annars ifrågasätts de inte. Och här, återigen samma enögdhet. Allt för en upplevd kränkning som jag personligen skulle vilja jämföra med t ex en spottloska i ansiktet, för vilket betingas ett par tusenlappar i skadestånd – om det är en polisman som spottas på. Båda dessa brott skulle väl i a f av det allmänna rättsmedvetandet rangordnas efter en grov misshandel – för att inte tala om sådant förnedringsvåld som svenske ‘Liam’ utsattes för, och där gärningsmännen dömdes till sex månaders ‘rehabilitering’. Genom att kalla ‘oaktsam våldtäkt’ för ett artbrott har Göta Hovrätt gjort vad man kan för att förhindra att underdomstolar i framtiden ger den vårdslöse en villkorlig dom. Man har satt ned foten. För detta ska (svenska) män, unga som gamla, in i fängelse. Utan att passera gå.

Ett fall för statistikens skull.

Och visst finns det fördelar med det, om man ser det ur en sann domstolsaktivists ögon. Det kommer se snyggare ut så, i statistiken, eftersom man slår samman alla sådana här så kallade våldtäkter med ‘riktiga’ våldtäkter och vid en uppdelning av gärningsmännen vill få sådana med etnisk tillhörighet att framstå som aningen mindre överrepresenterade. Och andelen som faktiskt fälls för brottet blir ju också en gnutta högre. Det kan verkligen behövas.

Verklig våldtäkt är något helt annat.

Låt mig med detta göra klart: ‘Riktiga’ våldtäkter, sådana som gemene man föreställer sig hur en våldtäkt ser ut, d v s uppenbart påtvingade och ofta med tydligt fysiskt våld eller hot om sådant, är avskyvärda. Överfalls- och gruppvåldtäkter är bland de vidrigaste övergrepp som kan begås mot en människa. Ofta används vapen och tillhyggen för att ytterligare skända offrets kropp, det handlar om ren tortyr där syftet är att förnedra och plåga så grovt man kan. Men dessa brott behandlas med en axelryckning av det svenska rättssystemet. De begås ju av den skyddade klassen. Sådana som påstår sig ha flytt från krig, våld och tortyr. Men som i själva verket bara har fört just sådant hit.

För polisen, BRÅ, domstolarna är verkliga våldtäkter något nedprioriterat.

Trots graden av allvar så läggs en mycket stor andel av fallen ned innan de ens går till rättegång. Huvudanledningen är att man inte anser att bevisningen räcker till. Man anser ofta att offrets berättelse är tillräckligt trovärdig. Och detta bekräftas förstås i de fall rättegång faktiskt hålls: i ett stort antal mycket uppmärksammade fall har domstolarna friat hellre än att fälla. Jag skrev om det här i november, som exempel på hur illa det ser ut både med polisens prioriteringar och med BRÅ, som förmodas vara deras tillsynsmyndighet, fastän båda styrs från Morgan Johanssons Justitiedepartement. Tre veckor senare kom f ö några modiga Linköpingsforskare och bekräftade i en mer djupgående undersökning det jag hade sagt, och en hel del därtill.

Den springande punkten: HD:s allt högre krav på bevis.

Totalt leder bara 250 av 5.000 anmälda våldtäkter till en fällande dom. Den siffran skulle minst kunna dubblas om polisen gjorde sitt jobb ordentligt. Man lyckas t ex bara säkra DNA-spår i 5% av fallen, och även då en misstänkt gärningsman är identifierad skrivs en tredjedel av fallen av i brist på bevis. Bara hälften av de misstänkta gärningsmännen tas in på förhör. Hur är det ens möjligt? Vi måste ha en viss förståelse för att polisen inte lägger ned så stor själ i detta. Dels för att de översvämmas av skjutningar och bombdåd, som de beordrats att prioritera. Dels för att de vet att det är närapå stört omöjligt att få våldtäktsmän (d v s riktiga sådana) fällda. HD:s beviskrav närmar sig löjets gräns, det enda man ännu inte ifrågasätter är säkrad DNA från sperma. Även om 5% är en uppseendeväckande låg siffra så är sådan inte sällan faktiskt saknad; de som begår sådana här brott är nämligen ofta mer intresserade av våld än av ‘sex’ och ejakulerar hellre sparkande och slående än vid annan kroppsberöring.

Straffsatser för grov våldtäkterna: lika låga som andelen svenska gärningsmän.

Lika märklig är bedömningen av straffsatserna. Det vanligaste straffet för grov våldtäkt är 4 år, endast 5 av 92 domar är över 6 år, enligt Joakim P. Jonassons undersökning, avseende drygt 4.000 sexbrottsdomar 2012-2017.

Enligt Joakim P. Jonassons undersökning så är det troligaste straffet för en ung man (under 23) som begått grov våldtäkt ungdomsvård i en eller några månader eller sluten ungdomsvård i 6-24 månader. Men se det gäller inte etniskt svenska 20-åringar och förstagångsförbrytare som begår ‘oaktsam våldtäkt’. Då är det ovillkorliga nio månader i fängelse som gäller.

För ‘vanlig’ våldtäkt är förstås straffskalan än mer lindrig. Om vi frågar oss varför, så är det svårt att hitta någon annan förklarande korrelation än den kraftiga utländska överrepresentationen. Enligt Jonassons undersökning begicks 84% av de grova våldtäkterna av utomeuropéer, och nästan 2/3 av asylsökande eller män med uppehållstillstånd. Bara 4,4% av överfallsvåldtäkterna begicks av svenska män. Av gruppvåldtäkterna stod utomeuropéer för 90%. Och gruppvåldtäkter mot män begås av afghaner (till 85%) och av iranier.

Brott begångna av skyddsvärda? Då ser feministerna mellan fingrarna.

Här är ett brott som alltså nästan uteslutande begås av de ‘skyddsvärda’, sådana som en sann domstolsaktivists hjärta blöder för. Här är offren ovidkommande, det är gärningsmännen det är synd om. Det helsvenska svin som råkat begå samma typ av brott har alltså turen att slinka in under samma paraply. Här får man verkligen ‘släppa loss’! Risken är liten för att åka fast, ännu mindre för att fällas. Och fälls man så är straffsatsen inte ens nödvändigtvis högre än för att under samlag med samtycke ‘oaktsamt stoppa snoppen i fel hål’. Har man inte hunnit bli fullt straffmyndig så kan man med lite tur sitta av tiden på familjehem.

Svenska män begår 17 gånger (= 1/0,06) färre överfallsvåldtäkter än medeltalet; palestinier däremot 10 gånger fler. Afghaner begår 1,83/0,06 = 30,5 gånger så många våldtäkter per capita som infödda svenskar.

Vem är det man våldtar? Jo, det är våra kvinnor. Våra barn. Inte deras egna.

Många kanske inbillar sig att offren oftast är nytillkomna kvinnor. Ungefär som man vid skjutningar mest ägnar sig åt att skjuta varandra – utom när vådaskott råkar träffa någon oskyldig. Tyvärr sätter lagens sekretessregler stopp för en möjlighet att kontrollera den tesen avseende våldtäkter i Sverige. Men den är av allt att döma felaktig. I en brittisk undersökning var över 90% av offren infödda brittiskor. Och detta bekräftas av Jonasson, som tittat på icke-sekretess belagda sexuella ofredanden. Ett brott som enligt Jonasson “sträcker sig ända från män som sänder penisbild till sin f.d. fru till pedofiler på badhus som tafsar småflickor på könet, från män som skriker könsord mot en kvinnlig kollega till taharush mot tonårs- tjejer på sommarfestivaler”.

Jonasson, s.36, angående offrens etniska bakgrund vid sexuellt ofredande.

Tre av fyra offer hade båda föräldrar födda i Sverige. Gärningsmännen har tvärtom en hög utländsk överrepresentation, dock inte lika stor som vid grov våldtäkt. Kort sammanfattat: det är våra kvinnor och barn de tafsar på, det är dem man våldtar. Förklaringen är sannolikt mycket näraliggande den som gäller det s k förnedringsvåldet: ett generellt hat mot svenskar ligger i botten.

Ingen utvisning i normalfallet. Och livstids sådan? Mindre än i 2% av fallen.

Men detta vill förstås inte våra kära domstolsaktivister kännas vid. Utvisning? Ha! I normalfallet yrkas inte ens sådan, åklagarna vill ju inte provocera i onödan. I nio resp sex procent av fallen för våldtäkt resp. grov våldtäkt blir det avslag, d v s nästan i ett av fyra vanliga våldtäktsdomar, där utvisning yrkats. Utvisningen är dessutom oftast tidsbegränsad (och strafftiden avräknas). Bara i två procent av fallen är den på livstid för vanlig våldtäkt. Vad avser grov våldtäkt så saknas sådana domar helt. Det sistnämnda visar också på en obegripligt inkonsekvent praxis även här; inte ens vad avser grova våldtäkter mot barn utvisas fler än 4% av våldtäktsmännen. Om man sedan lyckas eller inte med verkställigheten är nästa fråga. Den ger inte Jonasson svar på, men vi har inte någon anledning att vara optimistiska. Såvida vi inte är domstolsaktivister förstås.

Ni kanske tycker att min förklaring till dessa orimliga inkonsekvenser i rättsskipningen saknar täckning? Ni har naturligtvis rätt, såtillvida att jag inte har minsta antydan till faktiska bevis. Men jag anser inte att jag behöver några. Tar man till sig av vad den här hårresande statistiken säger, så lägger man givetvis bevisbördan på domstolsaktivisterna. Och därifrån har jag ännu inte hört ett enda ord som flyttar den tillbaka. Tvärtom.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 10 kommentarer

Invandringsbubblan: 90% bidragsberoende i sex år. 70% på sikt. Och Sverige har skaffat sig 15% strukturell arbetslöshet. I evighet. Amen.

Svenska Dagbladet har publicerat en debattartikel som med saklig ton, rakt upp och ned, säger som det är med våra invandrare. Redan i högkonjunkturen som varit klarade majoriteten av dem inte att försörja sig själva. En redan mörk bild av invandringen är alltså ändå för ljus. Ni som läser nätmedia visste redan detta, ni har ‘diskonterat’ det. Men det har inte resten av svenska folket. Och inte börsen heller.

Det är professor Johan Eklund på Entreprenörskapsforum som ansvarar för databasen som omfattar invandrade under perioden 1990-2016. Bara mellan 56-68% av invandrarna från länder i Afrika och Mellanöstern hade 2016 sysselsättning, säger han. Illa. Men det är vad de officiella siffror myndigheterna AF och SCB levererar. Man förstår att regeringen helst inte hänvisar till dessa siffror, och när man blir tvungna, gör det utan att särredovisa just Mena och Afrika. Vad Eklund konstaterar är att dock att sysselsättningsgraden inte är illa nog. Långt därifrån! Den ger en mycket missvisande och grovt överskattande bild av hur det går för dessa invandrare att integrera sig in på arbetsmarknaden. Detta eftersom det räcker med en timme i arbete under november för att definieras som sysselsatt för hela året.

Antalet sysselsatta är helt meningslös statistik, enbart till för att glorifiera regimens arbetsmarknadsinsatser.

En bidragsförsörjd majoritet. I evighet. Amen.

Istället använder Eklund sig av ‘självförsörjningsgraden’ som motsvarar 12.600:-/månad och som även utgör OECD:s fattigdomsgräns (långt under svenska minimilöner). Den kravribban klarar invandrarna som helhet dåligt. Bara 30% av dem gör det efter 5 år, 50% efter 13-14 år. Och från Mena/Afrika var det år 2016 bara 37% som var självförsörjande!

En majoritet är bidragsförsörjd. Även efter 14 år.

Ingenting talar för att det blivit bättre sedan dess. Nära 2/3 kan alltså inte försörja sig själva, än mindre sina familjer. I den dryga tredjedel som ändå gör det, så ingår dels dem som är med i arbetsmarknadsprogram, d v s öppet subventionerade, dels s k snällanställda. D v s sådana som anställs, främst av kommuner, utan att vara bäst kvalificerade eller utan att vara kvalificerade alls, och inte sällan för tjänster som inte tillför kommuninnevånarna någonting av värde överhuvudtaget.

Ingen förbättring över tid. Vi kan förvänta oss tvärtom, av flera skäl. Med de stora kullarna från 2014 och framåt har problemen med integrationen ökat markant. Den allmänt förbättrade konjunkturen från 2000-2016 förbättrar också resultatet.

Påstådda utbildningar är ofta fejk. Och Malmö är sämst i klassen.

Regionalt är skillnaderna stora. Bäst är läget i Stockholm, värst är det – som vanligt och förstås – i Malmö. En annan poäng som Eklund gör är att påstådda utbildningar märkligt ofta inte hjälper ett dugg, för just Mellanöstern- och Afrika-emigranterna:

Här kan problemet vara tre: dels att utbildningsbevis är fejkade, dels att utbildningarna av lägre kvalitet än de formellt ger sken av och/eller mer generella än specialiserade.

Publicering i mediaskugga. Slump? Skulle inte tro det.

SvD:s val att publicera om detta kom i total medieskugga under Corona, och har följaktligen inte uppmärksammats av någon. Det visste man naturligtvis skulle hända och var sannolikt ett skäl till varför man vågade göra det. I höstas kom det en liknande rapport, då från Handelns Forskningsinstitut, som undertecknad kommenterade i en krönika 4/12. Den valde MSM att ignorera totalt. HFI hade gjort samma sak som Eklund, men utgått ifrån månadsinkomsten EUR2000, d v s ca 20.000:- och man hade exkluderat arbetsmarknadsprogram. Kontentan var förstås att ännu färre klarade gränsen. Efter 15 år, då de äldsta i gruppen började gå i pension, så var det bara 37% av hela gruppen som hade ett sådant uppehälle; i snitt endast 10% gjorde det under sina första sex år i Sverige, endast ca 30% under de följande åren.

HFI:s skiktning visar exakt samma skrämmande resultat som Eklunds, fast ännu värre. Arbetsmarknadsprogram försörjer ca 10% av invandrarna.

Det man måste hålla i minnet är att det fortfarande inte räcker med 20.000 i månaden för att klara att bidra med uppehälle för sig själv under en hel livscykel. Per heltidsarbetande var den svenska medelinkomsten 2019 över 48.000:- och den är rimlig att räkna med (mer än medianen), för att ge en korrekt uppfattning om hur mycket som i snitt krävs för att bära upp både en egen familj, sin pension och den svenska välfärdsstaten.

Det här går inte att utbilda bort.

Vad det här säger, enkelt uttryckt: stora delar av invandrarkollektivet, särskilt då Mena/Afrika, kommer aldrig gå att integrera i det högteknologiska svenska arbetslivet. Härtill bör läggas det faktum att IQ-nivån i de berörda länderna också ger anledning att misstänka att problemet inte bara är kulturellt. Och än mer stöd för att detta inte kommer gå att utbilda bort. Vi har skaffat oss en strukturell arbetslöshet, formell eller informell, som uppgår till minst 15% av befolkningen, att läggas till de mängder med välutbildade svenskar som just nu går ut i arbetslöshet. Vad säger det om framtiden? Och vad säger det om våra möjligheter att återhämta oss efter Corona?

Mena-länderna har mellan 80-85% av i väst normal snitt-IQ 100. Somalia ligger på 67%, i paritet med större delen av Afrika söder om Sahara. En nivå som kvalificerar till evig särskola, oavsett språkkunskaper.

Har börsen diskonterat de här i sitt V-kurveformade återhämtningsscenario? Knappast. Men det får vi säkert anledning att återkomma till.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 6 kommentarer

Ilija Batljan, en av invandringsbubblans mest gynnade parasiter – och vår tids Björkegren?

I augusti 1990 gick finansbolaget Nyckeln i konkurs. Det blev startskottet till den stora kris som kom att prägla Sverige ända in i 2000-talet. Affärerna var inte sunda, på gränsen till brottsligt ihåliga bubblor hade byggts upp. Och i förgrunden fanns även andra – som Carl-Eric Björkegren vars affärsimperium rasade ihop på samma vis. Alla bubblor har sina värstingar, och värstingarna är inte bara bubblornas första offer, de är perfekta syndabockar, för att få oss att glömma alla deras fina vänner. Men de skulle aldrig befinna sig där utan ingångarna till fina banken, kommunfullmäktigeförsamlingarna och till riksdag och regering. Ilija Batljan är kanske det bästa exemplet på det.

Carl-Erik Björkegren, försvunnen sedan 1994.

Finansmannen Carl-Eric Björkegren var miljardären som försvann, 1994. Då hade hans förmögenhet redan hunnit göra detsamma, i den stora nationella kris som Björkegren var en av arkitekterna bakom. En huvudhypotes säger att det var skumma affärskontakter som dragits vid näsan, som gjort sig av med honom. Björkegren står som en symbol för det vräkiga 80-talets klipparekonomi, snabbt uppbyggda förmögenheter, m h a lån och uppblåsta tillgångsvärden. Gärna via skumma och halvkriminella beteenden. Associationerna med Ilija Batljan, den f d S-politikern, grundaren till fastighetsbolaget SBB, är därför flera. SBB fanns inte ens 2016, och för ett år sedan hade fastighetstillgångarna ett värde på 27 mdr. När Batljan häktades tillsammans med fem affärsbekanta i förra veckan, för misstänkt marknadsmissbruk, så var det uppe i 80 mdr. Konkurshotade Oscar Properties är en dvärg i jämförelse, med drygt 3 mdr i bokförda tillgångar.

Marknadsmissbruk – en dömd på 10.000 försök?

Marknadsmissbrukslagen är tyvärr extremt tandlös, inte minst för att den inte låter domstolarna dra in anhöriga i bevisföringen. Men att hoppas på att Batljan eller hans kumpaner ska ha glömt skriftliga bevis i sina datorer är ju rätt förhoppningsfullt i vilket fall. Batljan är nämligen inte ovan vid skumma affärsupplägg, som Cervenka skriver. Sparkad från sin anställning på Rikshem, och prickad av Nasdaqbörsen, har han ådagalagt en etisk grundsyn som gör att ingen blir förvånad när ökända ruffelmän som Percy Nilsson dyker upp i umgänget. Sådana vars tjänster och gentjänster kan betalas utan kvitto. Kursutvecklingen vid fastighetsaffären Victoria Park är inte ett engångsfall och om det föreligger grovt insiderbrott här så kan det gälla även Hemfosaaffären.

Småspararfavoriten och ex-S-politikern Ilija Batljan

Men det mest fascinerande med Batljan är att han har lyckats hitta stöd bland så många prominenta personer, sådana som SBB-ordföranden Lennart Schuss, Genesta. Bara prislappen är rätt, kan vi förmoda, så ger den f d Catella-VD:n gärna sitt fortsatta förtroende – och med sådana namn vid sin sida har Batljan givetvis en utmärkt väg in i fina banken. På samma sätt som partiboken givit honom villiga lyssnare i landets många småkommuners s-märkta kommunalförsamlingar, även om Boden nu ser ut att backa.

Nittiotalsparallellerna: Nyckeln och Gamlestaden

Även finansbolagen Nyckeln och Gamlestaden, som utlöste krisen 1990, hade betydligt mindre balansomslutning; tillsammans och i dagens penningvärde mindre än halva SBB:s. Gamlestaden (Investment AB Asken) bedrev en gång hedervärd textilfabriksverksamhet i Göteborg, innan Robert Weil och Gabriel Urwitz och deras Proventus tog över. Man ‘omstrukturerade den omoderna bankmarknaden’ – och stoppade alla hålen här. Nyckelns namn är särskilt beryktat. Färre känner till att finansbolaget, vars krasch katalyserade 90-talskrisen, var ägt av fina Bonnierkoncernen, Anders Wall och pappersföretaget Munksjö.

Även på fina banken hade moral blivit omodern

Men de hade ännu finare kompisar i bankerna, som medvetet använde sig av finansbolagen för att kunna finansiera fastigheter på ett sätt som man annars inte kunnat göra p g a banklagstiftningen – dvs i praktiken långt över skorstenarna. Bankerna hade raskt försökt släppa de dåliga lånen när det brände till, men det fungerade ju inte och för två stora banker, dels Nordbanken, dels Götabanken, med storägaren Erik Pensers Yggdrasil, innebar den brända jordens taktik slutet, här blev staten och skattebetalarna direkt betalningsansvariga. SEB:s aktie var ett tag nere på 10:- och Björn Svedberg, koncernchefen, förklarade värdet som osäkert. Fd VD:n Jacob Palmstierna hade gjort tvivelaktiga skatteupplägg och tvingats bort just före krisen, men återanställts som chef för nybildade Nordea. Affärskulturen var inte rutten överallt, men exemplen visar ändå att moralen hunnit vittra bort lite här som där under de sista glada 80-talsåren. Inte helt utan betydelse naturligtvis, var att den största roffaren av dem alla, sossestaten, agerat dåligt föredöme och tagit över 100% i marginalskatt – då blir moral snabbt omodern.

Men det var Handelsbanken som utlöste krisen genom att cyniskt fälla ett finansbolag som faktiskt var helt sunt, vilket 100% utdelning i konkursen många år senare visade. Det hette Independent och där arbetade jag själv som analytiker. Bollen var i rullning, och de ruttna äpplena låg alldeles för nära de friska. 90-talskrisen kallades för Finanskrisen – med stort F ända till 2008. Då nästa finanskris startade, nu utan versal, för de låg för tätt inpå, och man insåg väl kanske att detta var ett mönster som upprepade sig.

Jodå. Alla stora kriser är ‘finanskriser’.

Vad många idag inbillar sig är att Coronakrisen är något annat än en ‘finanskris’. Somliga av dem behöver inte alls vara så dumma att klockorna stannar, det är bara det att de inte varit med eller suttit på rätt plats när det begav sig: alla stora kriser når förr eller senare finans- och fastighetsmarknaden. Det är nämligen vad som gör dem så stora. Och absolut ingenting talar för att 2020 skulle vara annorlunda.

De illavarslande tecknen var många redan innan Coronaoron bröt ut. Dels allmänna konjunktursignaler, dels oron för de strukturella missförhållandena. De senare är vad som sedan katalyserade panikreaktionerna, de gigantiska paketen. Om de enorma obalanserna inte hade byggts upp så hade Corona kunnat hanteras helt annorlunda. Och nej, det är självklart inte över. Just nu ligger en övergödd börs och bara väntar på att spricka. För problemet med alla paket är ju att de har haft en låg verkningsgrad. Få inser också att de stödpengar som faktiskt används ‘dubbelräknas’; det vill säga de blir till konsumtion och i någon mån investeringar, och ingår då i de rapporterade BNP-siffrorna, som trots statlig hjälp alltså under andra kvartalet fallit tvåsiffrigt, i bland annat Tyskland. Utan dessa så hade fallen varit ännu större. Och eftersom även Norge drabbats mycket hårt pga oljeprisraset, så kommer Sverige inte undan heller – Tyskland och Norge är våra två största exportmarknader. Situationen i USA ser inte heller så lustig ut – och amerikanerna är nummer tre.

Tystnaden visar att oron bubblar under ytan: ska förtroendet hålla?

Det här talar man tyst om. För vad alla är medvetna om är förstås att risken är stor för att förtroendet för marknaden och för de stöttande regeringarna och centralbankerna kommer att brytas. Det skulle inte vara bra för någon. Inte för regeringen eller de företag som fått stöden, inte för börshandlarna som lever på hög omsättning och obegripliga rekyler. Men inte heller för alla oss som via AP-fonderna tvingas ha våra pensionspengar på börsen. Nej, inte ens för dem som valt att ställa sig åt sidan, och som placerat sina pengar i guld eller reda kontanter. Alla kommer drabbas, somliga mer, andra något mindre. Detta är det fundamentala skälet nr. 1 till de senaste veckornas börseufori: alla har goda skäl att vilja tro på en snabb återhämtning. Men det är ett dåligt skäl. Det vilar på irrationalitet, inte klassiskt nationalekonomiska lagar.

Företagscertifikaten – stödköp har räddat risktagarna

Att börserna går som tåget kan ändå tyckas obegripligt. Tekniktunga Nasdaq har nu återhämtat hela fallet från årsskiftet, och Stockholmsbörsen är bara ner 11%. Köphungriga lycksökare brakar in efter varje rapport, trots att vinstrasen är större än analytikerna förväntat. Hur är det möjligt? Förutom den märkliga börspsykologin, så är en viktig förklaring är att börsbolagen nu har allt finansiellt stöd de behöver, via kapitalmarknaden. Inte bankerna, troligen, men de behöver bara ge ut nya företagsobligationer. Sådana är inte sällan på tio års löptid och de kostar föga, trots osäkerheten om framtiden. Som mest talar vi 6-7% ränta, och detta om de inte har kreditrating, dvs utgör s k skräpobligationer. Till skillnad från bankerna så är köparna sällan duktiga kreditbedömare, över 20 mdr placerades bland småsparare bara under 2019, och fem till under januari och februari 2020. En fjärdedel av dessa saknar helt kreditvärdering. Det här påminner om de strukturerade krediter som ledde till 2008-krisen: man har inte riktig koll på gäldenärens ekonomi längre, kopplingen mellan långivare och låntagare, i form av en noggrann kreditprövning, är avskuren.

Ett tag darrade det till här: Spiltan, Lannebo och SEB:s fonder med sådana företagsobligationer som tillgångar, stoppade andelsägarflykten med Finansinspektionens stöd. En närmast unik panikåtgärd. Men så började centralbanker världen över att stödköpa. Riksbankens agerande gick faktiskt emot lagens uttalade syfte och kan leda till kreditförluster, men vi är inte värst. I Sverige har man än så länge ‘bara’ köpt BBB eller bättre, men i Japan har man ingen diskretion alls och även amerikanska Fed har börjat köpa skräpobligationer i lönndom via köp av börshandlade fonder, s k ETF:er. Detta tror många även är Ingves nästa steg, eftersom han uttalat principen att han kommer göra vad som krävs. Varför?

Hybriderna – småspararnas pensionspengar = Batljans riskkapital

Skälet är förstås att företagscertifikat och -obligationer blivit lika systemkritiska att hålla under armarna som bankerna är. De uppgår numera till 27% av BNP, 900 mdr mer än 2008. Bankutlåningen ligger still, på ca 48% och den ligger i botten, med bästa rätt och oftast med panträtt i fastighet. Företagsobligationerna är inte bara oftast icke-säkerställd, d v s utan pant, vissa är s k hybrider, närmast som aktier utan rösträtt, som enbart betalar utdelning om det finns en vinst. Batljans SBB har givetvis givit ut sådana obligationer och räknar dem som eget kapital, vilket får soliditeten att se bra ut, 37%. Men vet obligationsköparna ens om att deras investering utgör riskkapital? Skulle man räkna dessa hybrider som lån så sjunker SBB:s soliditet med 10%-enheter, till 27%. Och den stora frågan är i förhållande till vilket värde på tillgångarna? Batljan skrev helt fräckt upp marknadsvärdet under första kvartalet med 1,6 mdr, 2/3 av hela värdeökningen 2019, mitt i Coronatider! Det är fullständigt orealistiskt. Som Cervenka skriver; Batljan är inte Jesus, trots att det är så han beskrivits som av bankernas investeringsrådgivare; en småspararnas favorit.

Invandrarbubblans Win-Win – pengar nu till kommunerna, ‘marknadsvärde’ i SBB

Batljans affärsidé handlar om att dra nytta av sina politiska kontakter, som fd S-politiker har han mycket goodwill ute i småkommunerna. Och här finns ett win-win: kommunerna behöver finansiering av den löpande invandringsbubblan, så man säljer gärna sina äldreboenden, skolor och liknande, med ett hyreskontrakt i botten. Lite som att kissa på sig; mycket varmt i början, sen blir det kalla kassaflöden som ska betalas tillbaka i många år. Ur SBB:s synvinkel så ser det ju fantastiskt bra ut under den tiden kassaflödet varar. Men sen? Och vem är intresserad av att köpa sådana hus, med i stort sett bara ett användningsområde, ute i bygder där ingenting annat händer? B- och C-lägen i B- och C-orter är inte de mest likvida tillgångarna, när det behövs mera cash.

Med en affärsidé som bygger helt på nollränta och ett kontaktnät bland invandringsöversvämmade små s-kommuner i akut behov av finansiering, så är de skumma affärsmetoderna bara grädden på tårtan. Ett bättre exempel på hur meritokrati har ersatts av skrupellös rovdrift i ett ruttet system är svårt att finna. Och nu kan han bli en ny Björkegren, som katalyserar oss in i nästa fas av krisen.

Och Batljans SBB kan komma att behöva sådan, för enda anledningen till att den här ‘affärsmodellen’ har funkat är ju att det varit nästan gratis att låna. När Nyfosa drog sig ur ett köp av SBB-fastigheter för 8 mdr så var det en kalldusch. Med en snittränta på 1,5% så har man ett anständigt resultat, men när räntan på SBB:s femåriga obligation nu stigit från 1% till 3% så riskerar finansieringskostnaden att dubblas. I så fall är vinsten utraderad.

Den rationella ekonomin är satt ur spel

Så är det någon som ska tacka Ingves vid morgonbönen så är det Batljan. Centralbankernas stödköp på företagsobligationsmarknaden innebär att även de sämsta affärsidéerna kommer överleva och på sikt dras därmed tillväxten ned. Det innebär också att de mest riskfyllda verksamheterna premieras, för vem vill köpa AAA-ratade papper till 0,25% ränta, när riksbanken stödköper BBB för 5%? Det är ju ren idioti att inte ta på sig ‘risk’, om denna definieras som ett potentiellt systemhot, för då går ju Riksbanken in. Och skulle man inte klara av sitt åtagande så… då är det ändå kört för så gott som alla.

Det betyder att även räntan på de åtråvärda BBB-obligationerna snart borde kunna sänkas igen, d v s om förtroendet återvänder. Vilket gör det möjligt för de riskvilliga, typ SBB, att dra på sig ännu mer – billig – skuld. Det är ett scenario som i sin tur ofelbart leder till snabbt stigande tillgångsvärden, de riskvilliga får rätt igen! Man kan sälja av, göra realiserade vinster och därmed förklara sig berättigade till ännu mer billiga lån. För investeringar i aktier i första hand och i värsta fall även fastigheter i C-lägen på C-orter. Det förra är möjligt genom att analytikerna ‘räknar bort 2020’ och låtsas som att tiden 2021 och framåt kommer vara helt opåverkad av Corona. Det senare trots att fastigheter inte borde kunna stiga när de töms på hyresgäster och hyrorna går ned. Om det ännu inte skett så låtsas alla att hyresflödena är eviga. Så här usla är naturligtvis inte analytikerna i vanliga fall. Båda scenarierna kräver mental massuggestion. Men när osäkerheten är så här stor, och nedsidan närmast oändlig, så blir man fega och faktiskt mer eniga än annars i sin mainstream-bedömning.

Globalisering drev ned inflationen. Men har nu inte bara stannat upp – den reverseras.

Tänket utmanar all vår logik och rationalitet. Fundamenta säger följande: globaliseringen, som lett till att Kina blivit världens verkstadsgolv och med sin allt effektivare lågpristillverkning kunnat ‘döda’ inflationen, är nu inte bara hotad, den håller på att reverseras. Trumps raseri över Kinas påstått mer eller mindre medvetna spridning av Coronaviruset må vara omotiverat eller ej, men det är äkta, och delas av många amerikaner. Ett kallt krig USA-Kina har redan diskonterats när många amerikanska företag flyttar sin verksamhet från Kina . Samma gäller företag inom EU; man har insett att man är sårbara om tillverkning inte finns inom tullunionen. Flytten kostar och man kommer sällan ha sänkt kostnaderna när den är klar heller. Detta talar för att varuprisinflationen alltså borde stiga – samtidigt som arbetslösheten ökar tvåsiffrigt. I USA talar vi om 30 miljoner nya arbetslösa, 20% av de heltidssysselsatta, och Anders Borg räknar med liknande siffror i Sverige till sommaren. De som sparkats har mindre att röra sig med. Och värst av allt: folk som är oroliga håller i sina pengar, det gäller även dem som faktiskt har pengar, och särskilt stora incitament att köpa saker får man ju inte när priserna, som många väntat sig, inte går ner så som man förväntat sig – då sjunker istället omsättningen. Vilket är vad vi nu ser på bostadsmarknaden.

Tina – there is no alternative, Fomo – fear of missing out

Det som händer just nu är en en slutrunda i ett pokerspel där inte ens Paul Newmans nerver räckt till. Deltagarna, regeringar och centralbanker, satsat bokstavligen allt. Inte bara pengar, sådana kan man alltid trycka nya. Utan sitt förtroendekapital – och därmed hela ekonomins. Vi andra som sitter med på rundan har inte råd att syna dem. Men om vi inte är beredda att lägga oss och förlora våra anställningar, företag och sparpengar, så är vi tvingade att följa med. Det kallas på aktiemarknaden för ‘Tina‘ – There is no alternative, och med detta menas att alla andra tillgångar ger noll eller negativ avkastning, vi måste chansa och hoppas på att företagen överlever och att aktiekurserna stiger. Och just nu ser det ju bra ut. Den skenbara ljusglimten är dock självsuggererad, eftersom den inte beror på att man ser goda affärsmöjligheter, utan att överskottslikviditeten måste placeras någonstans. Det skapar sedan fenomenet ‘Fomo‘, Fear of missing out; man vill inte missa en kommande börsuppgång, så den lilla rekylen blir snabbt en stor.

Deflationsrisken: realekonomin snurrar långsammare – men obevekligt nedåt

Men det här sker innan vi ens har sett de långsiktiga konsekvenserna i realekonomin börja ta form. Långsiktiga värdefall hotar, främst just på fastigheter och aktier. I det korta perspektivet även konsumtions- och insatsvaror, med enorma lager som nu ser ut att måsta reas ut, begagnade bilpriser är ett exempel, dubbelt så mycket ute och dubbelt så många sänkta prislappar. Begagnadmarknaden är i sin tur en dominobricka, som fallet när nybilsförsäljningen gör det . Det är detta som håller industrierna igång. Många arbetslösa -> minskad efterfrågan -> lägre priser -> minskat utbud. Varpå fler måste avskedas, med ännu lägre konsumtion till följd. En ond spiral som hotar att bli otäckt självgående och som kallas deflation. Detta vill ingen ha. Därav vikten av att snabbt återställa förtroendet för systemet med massor av nya pengar; här finns inget att se! Var god passera!

Deflationsrisken är konkret.

Verkningsgraden i paketen är skrämmande låg

Men då är vi tillbaka till verkningsgraden. Med tanke på de enorma summorna som nu kastas in i potten, så vore det ju snyggt om man var säker på att de hade någon nytta. Men det är just det dessa ‘helikopterpengar’ knappast har. Lite som att man skulle dra igång jordbrukssektorn genom att ge alla lantbrukare varsin miljard och hoppas att det händer något. Jag har varit mycket kritisk till stöd som inte fungerar som det är tänkt. Löneutbetalningar som inte behöver överstiga a-kassestöd, socialavgiftslån som kan dras tillbaka i efterskott och som därför ingen vettig människa vågar ta, krav på utdelningsstopp till varje pris för den som lånar gör det finansiella systemet än mindre välfungerande. Senfärdiga utbetalningsperioder och startdagar å ena sidan, enorma gratispengar till den som ändå råkar ha planer och möjligheter att investera; subventioner av lågprisflyg på Irland och danska flygnav på bekostnad av vårt egna etc etc. Vi har lagt ut pengar i skogen och hoppas på att räven ska hitta på något med dem. Vänta bara, förr eller senare så lär han, d v s någon som Ilija Batljan, komma på något. Och då blir det drag ordentligt.

Bankernas kravregler, som var till för att följas i nästa kris är redan överspelade

Bankerna trixar just nu med sina kreditvärderingar, med Finansinspektionens goda minne. Det behövs nämligen bara 6% kreditförluster för att det egna kapitalet ska vara utraderat. Ungefär så ser det ut i hela Europa, fast ju längre söderut desto värre. Man kan kalla trixandet för pragmatism, för vad ska man annars göra, för att undvika att dominobrickerna faller, så att även goda företag drabbas? Ungefär så var man tvungen att göra även på 90-talet och för tio år sedan; det handlar om kunna beskriva värden som ‘långsiktiga’, trots att bokföringsregler säger något annat. Men dessa regler infördes inte för att de skulle avskaffas i lågkonjunktur. Den goda tanken med dem är nivån ska vara anpassad så att bra företag – och bra banker – ska ta sig över ribban och överleva, medan svaga och illa skötta verksamheter ska sållas bort; det är en direkt evolutionär funktion inbyggd i lågkonjunkturerna; smärtsam men nödvändig för att skapa högre produktivitet och med denna högre välstånd.

Men detta vägrar man att acceptera, och mycket riktigt så har produktiviteten minskat under hela tvåtusentalet, man vågar inte testa sina buffertar och ‘krockkuddar’ och har vägrar sålla agnarna från vetet. Och sannolikt har man rätt i att de skulle ha fungerat uselt, framförallt beroende på att företagsobligationer och -certifikat helt enkelt inte finns med i modellen. Med denna marknad ur funktion så skulle även många bra företag ofelbart redan ha gått i konkurs, om inte centralbankerna stödköpt. Och detta räcker inte på sikt. Om man inte lyckas få igång marknaden igen, så att nya obligationer kan placeras bland villiga investerare. Den svaga kreditvärderingskompetensen i detta segment talar för att risken är hög för att skräp och guldkorn blandas och att somliga dåliga företag får finansiering, givet att nu centralbankerna tar på sig ett ännu större och mer långsiktigt ansvar, medan somliga bra företag får svårt med kapitalförsörjningen i alla fall.

Detta senare gäller i än högre grad småföretag och onoterade större företag utan obligationsprogram, liksom särskilt utsatta branscher, och bland konsumenterna. De flesta potentiellt drabbade har insett detta, så här samlas pengar därför i ladorna, den s k sparkvoten ökar kraftigt. Det betyder att stödpengarna till största delen faktiskt inte används. De bara ligger där och väntar. Får man inte fart på dem så är deflationen ett faktum. Får man å andra sidan den fart man vill ha, så hotar istället hyperinflation. Det är där vi står nu. Man springer man fram och tillbaka längre och längre ut på gångbrädan båda ändar och hoppas på så vis kunna bevara balansen. Så vad kan hända?

De ruttna äpplena är som pluggen i badkaret, fullt med både vatten och barn.

Vad som alltid händer. Att de ruttna äpplena till slut avslöjas som ruttna. Björkegren, Nyckeln och Gamlestaden hette de för 30 år sedan. Nu kan de heta Ilija Batljan, SBB och Oscar Properties, nischbanker som Collector – och kanske fuskande och ljugande Bondessons Swedbank. Eftersom alla ansvariga gjort allt för att hjälpa till att dölja deras rätta belägenhet, så är risken allt större för att rötan har spridit sig vidare. En sådan som ingen kan stoppa, eftersom ingen längre då har förtroende för systemet eller för nya monopolpengar. Det är så man gör för att vara riktigt säker på att även de skötsamma drabbas. Vi är i så fall på väg in i en djup depression.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

När WHO berömmer Sverige, sämst i klassen, så är det snuskigt kräleri för deras stora donator.

Sverige har jämfört med sina grannar komplett misslyckats med sin ‘Coronastrategi’. Det är enklast konstaterat genom att jämföra dödstalen. Per capita har Sverige tre gånger fler döda än Danmark och över sex gånger fler jämfört med Norge och Finland. Norge, som är det land vi främst bör jämföra oss med och som fick sitt utbrott samma dag, har den senaste veckan haft 24 döda. Sverige har haft 590, 25 gånger fler. I rest my case.

Då blir det rätt svårbegripligt när organisationen i ett direkt uttalande ‘lyfter fram Sverige som ett gott exempel’ och hävdar att ‘det finns saker att lära oss av våra kollegor i Sverige’. Man påstår vidare att ‘Sverige har lagt en mycket stark policy när det gäller folkhälsan’ och berömmer oss också ‘för att ha klarat trycket på sjukvården’. Faktum är att WHO inte kan se några fel överhuvudtaget. Att vi släppt in smittan på våra äldreboenden är ‘inte unikt’: “Våra äldre dör över hela Europa”, säger krisberedskapschefen Michael Ryan. Han drar sig inte ens för att berömma vår minimala och senfärdiga smittestning:

Ryan vet naturligtvis att Sverige varit urusla på att testa, och att testerna som kommit igång sent fortfarande är långt färre än i grannländerna. Men det här budskapet riktade sig ju till svenska väljare. Det kostade 40 mkr att få.

Nu är det så att i Norges äldreboenden gör de inte i det för där man var noga med att följa WHO:s rekommendationer om att testa äldreboendepersonalen. Vi kan väl utgå ifrån att norrmännen får beröm för det i någon intervju med NRK, men nu hördes inget om det. Men hur kan man då ge detta obehagligt kletiga beröm till Sverige? Det finns en mycket bra förklaring. Ni kanske minns den enda åtgärd Sverige var snabba med att genomföra i krishanteringen?

Ja, just det. Att ge WHO 40 miljoner kronor. En allmosa i sammanhanget. Vi brukar slå oss på bröstet och kallar oss gärna världens goda samvete, eftersom vi är så duktiga på att hjälpa dem som har det svårt i världen. Och vi lägger också totalt 7 miljarder dollar på bistånd. Bara fem länder ger bort mer pengar än Sverige: USA, Storbritannien, Tyskland, Japan och Frankrike.* Våra totala anslag är dubbelt så stora som Italiens och rika Schweiz. Fem gånger större än Indiens, sex gånger högre än Rysslands. Världens rikaste nation, USA, med en ekonomi som är 40 gånger större än Sveriges är bara drygt fyra gånger större biståndsgivare. Per capita är det förstås ingen som slår oss eller ens kommer i närheten.

Sverige i biståndens topp-sex. Bara världens största ekonomier före oss och en hel del av dem bakom. Dessutom bidrar vi via EU.

Man kan inte låta bli att undra: vad är det som inte stämmer? Lite som när Sverige 1990 svarade för de näst största utländska investeringarna på Londons fastighetsmarknad. Det var galet! Det kunde inte fortsätta så. Men till skillnad från den galenskapen, så har den här penningcirkusen fortsatt, vår kostym blir bara större och större, medan vår ekonomi krymper i förhållande till omvärldens. Varför gör vi så här? Finns det verkligen ett koncensus bland svenska folket för detta? För att hjälpa svaga och fattiga? Det kanske det faktiskt gör, även om jag misstänker att svaret beror på hur man ställer frågan. Skulle man fråga svenskarna ‘tycker du att vi bör bidra med mindre bistånd än Italien och Schweiz tillsammans’ eller ‘räcker det om vi ligger på EU-genomsnitt’ så skulle nog de flesta samveten dövas även med ett ja.

Hälften av våra biståndspengar går till världens minst effektiva organisation. FN.

Men nu handlar det ju inte bara om att ge till de fattiga. Nästan hälften av våra pengar går till FN. Det är sedan upp till FN att bestämma hur de ska använda pengarna. Om de t ex vill ge sig själva högre löner, anställa fler assistenter och åka på fler flashiga konferenser så är det upp till dem. Och om de vill återgälda artigheterna, genom att utse några sossar till sådana prestigefyllda och välbetalda positioner så är det också upp till FN. Ett exempel utgör fd statsepidemiologen Johan Giesecke, som envetet fortsätter att hävda att Sverige är ensamma om att göra rätt i Coronahanteringen.

Ett opartiskt stöd till FHM som säkert skulle ha uppskattas av Johans far som råkar ha varit ordförande för SAF. Att näringslivet ville hålla öppet vet vi ju. Det var korkat av dem att placera sig själva i den stereotypa rollen, att ekonomin bör gå före liv, men det var en begriplig spontan överlevnadsinstinkt. Man fattar givetvis nu att det hade varit bättre att göra som Norge, men det är så dags, så man fortsätter att driva den cyniska linjen. Någon som inbillar sig att WHO:s uttalanden inte har dikterats av Giesecke? Då måste man i alla fall inse att en organisation som redan gjort sig ovän med sin största välgörare, Trump, inte har råd att också komma på kant med Löfvens regim.

Det handlar om internationell legitimitet – hur man ser ut i väljarnas ögon.

För i den här världen ÄR Sverige verkligen en stormakt på riktigt. Och man visar det gärna genom att pytsa ut lite extra dricks när det behövs. De 40 mkr var ju inte de enda pengarna som WHO fått från oss. Sverige är en av organisationens största bidragsbetalare. Bara fem andra länder ger mer pengar i absoluta belopp, förutom de nämnda ovan även den lilla oljemiljardärsklubben Kuwait, men före bl a Frankrike. Att sedan Bill & Melinda Gates Foundation ligger på andra plats totalt ger oss bara ännu ett perspektiv. Det handlar om vilka som har makten i världen. Och för Stefan Löfven och den svenska skurkregimen handlar det så klart om att med skattebetalarnas pengar skaffa intressanta jobb åt påläggskalvarna inom karriärnätverket SAP+Mp (sådana som Giesecke). Men framförallt om att bygga upp internationell legitimitet inför de egna väljarna.

FN används inte bara för att peka på hur goda vi är. Vid behov får de bestuckna ställa upp som citatmaskin för bättra på en annars ganska skamfilad CV. Och det var just detta dusören på 40 mkr kom så väl till pass för. Återbetalningen. WHO:s Michael Ryan avslutar sin panegyrik med att bre med ett ännu tjockare lager sliskigt Sverigeberöm: “Ska vi nå ett nytt normalläge så tror jag att Sverige representerar en framtida modell.”

Det är så häpnadsväckande att man bara baxnar! Organisationen har under samma vecka själva konstaterat och delat uppfattningen att det ser mer och mer dystert ut för den som hoppas på flockimmunitet. Illavarslande få av de smittade tycks utveckla antikroppar. Hur skulle Sverige då genom att utsätta sin befolkning för större smittspridning kunna bidra med en ‘framtida modell’? Det är smittestning och spårning som ger resultat. WHO borde peka med hela handen mot Sydkorea, Taiwan, Island och Nya Zeeland. I dessa länder kommer man lättare än någon annanstans kunna möta en andra smittvåg, där kommer en ny lokal smitthärd snabbt kunna identifieras och isoleras. Men WHO berömmer Sverige. Organisations femte största bidragsland, när USA dragit sig ur.

Prisa det land som följt rekommendationerna sämst? Allt för en mäktig donator.

Ryans uttalande toppas dock av hans egen chef, som på en presskonferens inför hela världens samlade journalistkår särskilt tackar Löfven med orden ‘Tack så mucket, Your Excellency”. Ghebreyesus har kritiserats skarpt för hur han fjäskat för Kina i en serie anmärkningsvärda uttalanden. Uttalanden som han säkert ångrar nu när Donald Trump svarar med att stoppa fler amerikanska checkar. Men detta öppna erkännande av bestickningskulturens egen överstemutkolv är svårslaget. Serviliteter och sirligheter ägnar sig diplomater alltid åt. Men det är långt mer än vad artigheten kräver när WHO-chefen väljer att prisa det land som gått tvärs emot organisationens egna rekommendationer.

Finns inte många andra ord för det. Detta är snuskigt kräleri.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

  • Kina har också en större total budget än något annat land, inklusive USA, men hur kineserna öronmärker sina pengar är omtvistat; det handlar om politisk makt och inflytande.
Publicerad 1 kommentar

P. O. Enquist var en av medlöparna. Det var detta som byggde hans karriär, glöm inte det. För det är så (s)vensk kultur byggt Sverige.

Panegyriken flödar när MSM hyllar författaren P. O. Enquist. I SvD kallar Per Wästberg honom för den främste av levande svenska författare. I DN gör Björn Wiman honom till ‘1900-talets kanske störste svenske diktare’. Vad vet jag. Men jag vet vad det är som de ‘glömmer bort’ att säga.

Obs: Detta är i första hand inget epitaf över P. O. Enquists livsgärning och förtjänster som författare utan en kritisk text om yttrandefrihet, svenskt kulturlivs och medias vänstervridning, samt om socialdemokraternas stora behov av och förmåga att lägga locket på för dem besvärande historik. Och om hur s k kulturpersoner lånar sig för detta ändamål. D v s medlöparna. Sådana som P. O. Enquist.

Enquist var en gång nära att bli chefred på DN, men slogs ut av Arne Ruth. Båda kallade sig vänsterintellektuella, men Enquist politiska ställningstaganden var tydligare. Då, 1982, var han för röd för Bonnier. Det hade han nog inte varit idag, vad det verkar av lovorden, som givetvis inte med ett ord nämner något negativt om den avlidne. Så ska det kanske heller inte vara i en dödsruna. Men vi minns ju hur Ingvar Kamprad behandlades av media efter sin död för två år sedan. Även han hade ett politiskt ‘bagage’, vilket svensk MSM kände sig manade att flika in i dödsrunorna trots att det låg 70 år tillbaka i tiden. Kamprads politiska åsikter hade på intet sätt bidragit till hans framgångar. Enquists diktaturkramande är svårare att avfärda som ungdomliga svärmerier. Och i hans fall var politiken en avgörande framgångsfaktor. I själva verket byggdes hans karriär av ett rent beställningsjobb åt SAP.

Berömde han Pinochet? Och slapp kritik!?

Att DN:s andraval var Enquist ska inte alls ses som att Sverige på något sätt vänt den västerbottniske författaren ryggen. Tvärtom är naturligtvis bara övervägandet att ge honom positionen en tydlig indikation på hur stark hans ställning var i kulturlivet. Och så har det fortsatt att vara. Den enda svenska prispokal Enquist saknar i sin bokhylla är väl Nobels. Hur är detta möjligt? Givet att det står så här om honom i Wikipedia:

“1975 berömde han den chilenska fascistjuntans organiserande av en dödspatrull, den så kallade Dödens karavan (Caravana de la Muerte), som avrättade personer runtom i landet som hade gripits av militären, vilket kom att förfölja honom i den svenska debatten. I självbiografin Ett annat liv ångrade han detta och menade att han inte ens visste vem Pinochet var.”

I 70-talets Sverige var Pinochet lika hatad som FNL var älskat.

Ni kanske tycker att det verkar löjligt att hävda att man, som intellektuell författare i medelåldern, inte vet vem Pinochet var. Och att det var mer än aningslöst att inte förstå att tusentals intellektuella, som ‘försvann’ faktiskt avrättades. Ni kanske också, om ni var med då, undrar hur det ens var möjligt att någon i det svenska etablissemanget försvarade den chilenska juntan? Det gör ni i så fall rätt i. Det var inte möjligt. Den som gjort så vid denna tid hade setts som minst lika kriminellt apart som förespråkare av apartheidregimen i Sydafrika och Rhodesia. Varje form av försvar eller ens nyanseringar av Pinochet var (och är) otänkbara i den moraliska stormakten Sverige, i alla fall om man ville vara en ledande kulturperson. Det hade setts som en Hitlerhälsning rakt upp i fejan på vårt röda och alltid så frejdigt antifascistiska etablissemang.

Med sådana politiska ställningstaganden hade man för länge sedan varit utrangerad i den vänsterintellektuella nomenklatura som styr inom svensk kultur och media. En sådan person hade inte begravts med lovord eller överhuvudtaget ens omnämnts i de stora tidningarna, åtminstone inte för sina litterära prestationer. Jag vågar tillägga att detta gäller oavsett med vilken bravur sådan har eller påstås kunde ha utförts med. Författare med uttalat ‘fel’ politiska uppfattningar blir nämligen inte utgivna av de stora förlagen i Sverige idag, inte ens om de vill publicera opolitiska äventyrsböcker och deckare.

Pol Pot: ca 1.000 gånger värre än Pinochet

Men nu står det ju förstås inte så som jag skrev, på Wikipedia alltså. Bara nästan. Stycket om Chiles dödspatrullers framfart ska bytas ut. Så här står det istället: [1975 berömde han] röda Khmerernas deportering av Phnom Penhs befolkning för tvångsarbete på landsbygden. Och general Pinochet, juntaledaren, ska bytas ut mot Pol Pot, den för Enquist enligt memoarerna ‘okände’ ledaren för dessa röda khmerer, 1963-1979.

I Tommy Hanssons blogg kan man läsa mer om det som Wikipedia förkortat till en av nöden tvungen mening. Hansson skriver där också att Enquist var KGB:s man ända sedan början av 60-talet. En avhoppad KGB-källa Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA uttalade sig så här: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.” Som ren partsinlaga är Enquists bok fullkomligt värdelös som källa. Den som vill veta mer bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Enquist hade en roll även i kontakterna mellan KGB-agenten Nikolaj Nejland och den socialdemokratiska partitoppen. Nejland spelade bl a tennis med Olof Palme. Om detta skriver Anders Jallai 2012, men så gott som okänt ute i den stora allmänheten, för systemmedia har inte haft något intresse alls att sprida uppgifterna. Det enda som verkligen kletat sig fast på Enquist (och som därför krävde en mening på Wiki, var hans kommentar om utrensningen bland de kambodjanska intellektuella (till vilka det räckte att ha glasögon för att räknas, och sedan hackas ihjäl. “Horhuset utrymt, städning pågår”, var P-O:s beryktade sammanfattning. Han inte bara mörkade och tonade ned anklagelserna mot Pol Pot, enligt Jallai förvanskade han dem helt. Allt i den goda kommunismens namn förstås.

Enquist påstod sig alltså 30 år senare inte ha haft en aning om vad Pol Pot sysslade med. Men det fanns det gott om andra som hade, redan då han förde fram sina hyllningar. Om Enquist bara varit intresserad av att lyssna på dem. Pol Pot och hans röda khmerer var ansvariga för de ca 2 miljoner som uppskattas ha mördats av den kommunistiska regimen; ungefär en tredjedel av alla invånare i Kambodja. Ett folkmord som relativt landets storlek helt utklassar alla andra ‘förebilder’, som Mao, Stalin och Hitler.

Karriärlyftet: beställningsarbetet om Baltutlämningen

Enquists stora karriärlyft var Legionärerna från 1968. En beskrivning av den beryktade Baltutlämningen, där han uteslutande valt att utgå ifrån sovjetiska källor och som därmed bagatelliserade och ursäktade den exempellösa feghet den svenska socialdemokratiska regeringen visat mot diktaturen i öst. Totalt omfattade utlämningarna flera tusen människor, de flesta tyskar, som efter summariska rättegångar omedelbart avrättades. Den mest beryktade delen i skändligheterna utgjordes av en enskild utlämning; ett prisgivande av totalt 400 människor, varav 146 balter, som av den sovjetiska ockupationsmakten betraktades som landsförrädare. Även somliga av dessa avrättades, andra fick 10-20 år i Gulag.

För sossarna fortsatte baltutlämningen att utgöra en penibel svart fläck på den annars så nogsamt putsade vita rustning man alltid marknadsför sig som innehavare av. Även många i de egna leden hade brännmärkt handlingen som moraliskt oförsvarlig – och den var politiskt icke nödvändig. Alla vi som i efterhand vet att Sverige i hemlighet var uppbackat av Nato och USA kan ju vidimera det sistnämnda. Utlämningen var snarast en eftergift för de ännu ivrigare medlöparna inom främst vänsterpartiet, som dessutom ville fånga in och skicka över alla civila balter till Stalins anhang (Jodå, detta motionerade man om i Riksdagen, Jonas, men du kommer kanske inte ihåg det?).

Enquists bok var alltså det närmaste ett politiskt beställningsarbete man kan komma utan att ha tagit emot pengar på förhand. Någon verklig säljframgång blev boken aldrig, och filmen floppade helt. Men att SAP fick detta fantastiska moraliska stöd för sitt handlande kan vi med stor säkerhet förmoda gav Enquist hans sedermera självskrivna plats på den svenska kulturparnassen. Först 1991, med Bertil Häggmans bok Medlöparna (på förlaget Contra) fick Enquists enögda utsaga sin välförtjänta kritik och med den borgerliga regeringens offentliga ursäkt till de överlevande sattes också till slut foten ned på rätt sida. Men då var det 1994 och Enquists roll nagelfors inte i sammanhanget, han hade blivit för stor för det.

Svensk Wikipedia – när sanningen behövs. Det vill säga ibland.

Den som vill veta sanningen på nätet får också leta sig förbi svensk Wikipedia. Enquists ‘fadäs’ om Pol Pot nämns i en enda mening, som kan jämföras med wikis betydligt mer utförliga beskrivning – under en braskande rubrik – avseende Ingvar Kamprads förehavanden på 1940-talet. Sanningen ska alltså fram även på svensk wiki, men bara när så anses lämpligt. Under Enquist står inte en rad om baltutlämningen förstås. Och Wikis uppgifter om denna bagatelliseras och beskrivs med felaktiga siffror, man försummar också att nämna de 3.000 tyskarna. Engelsk wiki (och ännu mer tysk, som även är betydligt mer utförlig avseende Pol Pot) ser annorlunda ut på avgörande punkter, och på den privata sidan ‘Granskning Baltutlämningen’ går det att läsa ännu mer. Men svenska wikis ‘Baltutlämningen’ är en sida somliga håller noga koll på, somliga som sitter på Sveavägen 68. I SAP:s Sverige är detta nämligen fortfarande ett stort svart hål som ingen i onödan ska råka snubbla ner i.

Det svenska kulturlivets ständige gunstling. Inte trots utan tack vare Pol Pot.

De felsteg som Enquist faktiskt begick borde naturligtvis ha kunnat straffa ut honom, precis som jag hypotiserade om att en hyllning till Pinochet hade gjort. Personligen tycker jag att alla ska få komma till tals, även Wagners operor tål att lyssnas på. Men det betyder ju inte att man ska få textreklam i hela pressen och gratis tid i public service tv-soffa, åtminstone inte om man gjort sig känd som diktaturkramare – utan att göra avbön. Fram till 2008 borde Enquist ha varit bannlyst i public service och därefter hade man kunnat kritiskt granska hans påstådda villfarelser och okunskaper om Pol Pot. Pol Pots förbrytelser framstår objektivt som uppenbart och mångdubbelt värre än Pinochets, som f ö faktiskt frivilligt lämnade över styret till en demokrati, något som få i Sverige är upplysta om. Det är annars bara att räkna människoliven.

Men någon stigmatisering för detta ställningstagande var givetvis aldrig aktuellt. I själva verket har Pol Pot-berömmet haft en stark signalverkan: ‘här står jag, långt till vänster – mig kan ni vara säkra på, jag är ingen opålitlig liberal’. Här hade vi en författare som man visste var man hade. Enquist fick minsann också pris redan samma år, 1975, som han uttalat sig om khmerledaren. Och året efter kom det fina Aniarapriset. Fram till dess att avbönen gjordes i självbiografin 2008 radas ytterligare 20 prestigefulla utmärkelser upp. Nej, Enquist var inte utstött för sitt ställningstagande, vare sig före sina svårsmälta påståenden om vad han visste om Pol Pot, eller efteråt. Han är aldrig förlåten, eftersom ingen i S-etablissemanget ansett honom vara en ursäkt skyldig.

Svenskt kulturetablissemang, längre till vänster än på femtio år.

Detta är Sverige idag. Svenskt kultur- och mediaetablissemang, ett halvsekel efter Enquists ‘blamage’. Det märkligaste är naturligtvis inte sossarnas försök att mörklägga. Utan att vi har en opposition som inbillar sig att saken kommer vara biff så fort svenska folket sagt sitt och röstat bort Stefan Löfven. En opposition som tror att de ska kunna göra något med sin makt, utan att i grunden reformera svensk media och kultur. Inte ens Public Service vill man göra något åt. På Coronapresskonferenserna bugar man nådigt varje gång Tegnell hostar i näven. Jag frågar mig varför man ens anser sig behöva sin #provdiktatur? Alla gör ju ändå bara som sossarna säger. Men det är klart, det blir ju ännu lite enklare om man kan tysta meningsmotståndarna helt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Hemtjänsten och äldreboendet – kommer de ens förstå vad du säger?

Hur har du planerat för ditt äldreboende? Jag hade det definitivt inte förrän min rörelsehindrade och ms-drabbade svärmor hamnade där alldeles nyligen. Man måste tydligen vara över 55 för att komma på tanken. Och det förklarar nog rätt mycket hur det kommer sig att det ser ut som det gör. Min svärmor har haft ‘tur’ som det verkar; kommit till ett hem där man t o m proaktivt satte upp besöksförbud innan halva omsorgsboendet fått in Corona och FHM kom på att de åtminstone måste låtsas agera.* Men likväl, när hon senast bad om ett glas vatten, så blev hon inte förstådd. Hon fick vackert ligga törstig tills skiftet var slut och ett annat biträde kom i tjänst.

I ett typiskt äldreboende jobbar många som bara förstår enstaka svenska ord

Det handlade alltså inte om underbemanning eller brist på tid. Knappast heller vilja eller intelligens. Man ska inte förvänta sig att äldrehemmens personal generellt är intellektuella spjutspetsar, men ett kall för uppgiften genererar ofta tillräckligt god förståelse och kravnivån är rätt basal. Problemet ligger i att man inte anser sig behöva ställa högre krav på personalens svenska helt enkelt. Varken vårdboendet eller kommunens upphandlare.

Och detta med kall för uppgiften är inget vi generellt ska utgå ifrån. De flesta av våra invandrare jobbar inom hemtjänsten eller äldrevården. Ytterligare ett antal inom sjukvården. Somliga uppfyller formella kriterier. De flesta gör det inte alls. De går vanligen som timanställda vikarier, även de som kan ha arbetat i flera år på detta sätt. De har hamnat här, därför att svensk äldrevård är en restpost, en slasktratt för alla som inte klarar något annat jobb.

Det gängse och normsatta: inga krav på utbildning

Låt oss avbryta med ett uppriktigt caveat: jag vet att de flesta ändå både gör vad de kan, har ett gott hjärta och goda avsikter. Jag vet också att det bland dem finns sådana som faktiskt både har utbildning och gott förstånd, precis som det finns infödda svenskar som saknar bådadera, inom vård och omsorg liksom annorstädes. Men det vi nu talar om är det gängse och vardagligt normsatta.

Med sitt tysta medgivande har staten infört en praxis, där kravribban för dem som arbetar inom vårdsektorn sänkts ned till så gott som noll. Vårdföretag, kommuner och landsting är de stora vinnarna på det. Inom äldreomsorg och hemtjänst har man kunnat sänka sina kostnader och köra vidare verksamheterna – trots allt sämre kvalitet – som om ingenting har hänt. Kommunerna har handlat upp äldrevård och hemtjänst till lägsta möjliga pris och sett mellan fingrarna. Naturligtvis ska man uppfylla formella lägstakrav på rumsservice och mathållning, men allt annat är ju så oerhört lätt att skala av när kundnöjdheten inte betyder något eller ens mäts. Och sjukvården som – före Corona – hade en beläggning i hela Sverige på 105% i snitt, har på samma sätt tänjt på kompetenskraven. De drabbade är gamla och sjuka som inte är kapabla att höja sin röst. Valet är redan givet, för vilket är bäst: en okvalificerad resurs eller ingen alls?

Den svenska modellen: att alla svenskar jämlikt får samma ovärdiga slut

Det här är den svenska modellen. Privata profitörer, mångkulturkramare och pragmatiska budget- och verksamhetschefer drar alla åt samma håll. Vård- och omsorgssektorn skulle braka ihop utan sina invandrare. Alla som kommer till ett äldreboende inser det direkt, inte en svensk så långt ögat kan se. Och även sjukvården skulle lida svårt utan de utifrån rekvirerade. Detta anförs ofta som argument för hur bra invandringen är för Sverige. Vad man inte inser är att för varje hjälpande hand så har vi importerat långt fler vårdbehövande. Invandringsaffären är ett stort nettominus även här. Underrepresentationen är hög bland undersköterskor, ännu högre bland sköterskor och allra högst inom läkarskrået. Här är vården fortfarande dimensionerad för en befolkning på drygt åtta miljoner människor. Men vi är över tio och de sista två har eftersatta behov och sämre genomsnittlig folkhälsa. Därför går vården på knäna hela tiden.

De hemtjänstanställda vikarierna går förstås på minimilöner. Sverige prioriterar så för att vi varken har råd eller behöver betala högre ersättningar – det är inte de vårdbehövande som står i centrum. Hela samhället är istället organiserat för att hjälpa de nytillkommande att hitta en anställning, bort från den besvärande arbetslöshetsstatistiken. Kommunerna snällanställer på alla möjliga och omöjliga positioner, men sällan är risken så liten att få backning som när man låter de okvalificerade få arbete med äldre. Det leder till en ond cirkel. Ingenstans finns det så många okvalificerade som här. Och vem vill utbilda sig till detta lågstatusyrke? Med sämsta tänkbara lön?

Äldrehanteringen – slutförvaring med ett minimum av vård och utan värdighet.

Det är med olust och ren fasa vi alla bör se fram emot att så småningom hamna i händerna på de valhänta. För din svärmor får ligga törstig. Din pappa glömmer man att ge medicin. Din alzheimersdrabbade morbror – vem är kompetent att ens gissa hans önskningar? Och din faster med demens råkar du av en slump träffa på utan tillsyn utanför boendet – ingen annan är i närheten och det är dig hon frågar om vägen hem.

När kultur och igenkännande har blivit en lyx

Nej, det handlar ju inte bara om språk. Det är ju faktiskt kultur och igenkänning också. Att vara en av alla igenkänd individ och få gehör med en nickning eller ett ansiktsuttryck. Att kunna småprata eller uttrycka en mening och veta att mottagaren förstår och kan ge svar – även detta är en välfärdsfråga. Att stängas in i en byggnad där ingen i personalen vet vad svensk kultur är betyder inte bara att högtiderna riskerar att passera utan att uppmärksammas; det innebär att de patienter som saknar anhöriga lika gärna kunnat befinna sig i Afghanistan.

Vem vill duschas av en manlig skötare, räck upp en hand.

Eftersom mansöverskottet bland de nytillkommande är så överväldigande blir det också samma situation även inom omsorgen. Men efterfrågan är rakt motsatt: inga äldre kvinnor och få män vill bli tvättade av manliga skötare. I dessa ytterst intima situationer är också kulturell förståelse kanske ännu viktigare än annars; och nej – kroppsspråket är ingalunda universellt; de ansiktsuttryck och minspel vi använder för att uttrycka våra innersta önskningar är ofta för finstilta för att kunna avläsas om man kommer från en annan kultur, och dessa innersta önskningar är heller inte självklart desamma.

Stockholmssyndromet

Samtidigt är beroendet så totalt. För många uppstår något som liknar Stockholmssyndromet. Man är tacksam för det lilla och tänker – helt bakvänt – att det är invandrarna som ‘räddat oss’. Oavsett om man får den vård man har rätt till eller en undermålig sådan, så lönar det sig knappast att klaga. Sannolikt allra minst för oss som uttryckt oss öppet invandringsfientligt. Vem garanterar att vi får en rättvis och empatisk vård?

Nej. Det var inte för detta de kom hit, så vi bör förstås vara tacksamma.

Alla kan inte bli pizzabud. Som bekant plockar vi för övrigt in ny arbetskraft för sådant. Det kallas för arbetskraftsinvandring men detta är bara ännu ett sätt att ta hit fler, det allom överordnade målet. Så vad ska vi göra med alla om inte placera dem i vård och omsorg? De som saknar utbildning, kanske inte ens kan läsa och som bara kan några ord svenska efter flera år i Sverige? Man ska veta att de hör till den goda minoriteten** av de nyanlända, de som faktiskt ändå gör någon nytta. Alternativet är att låta dem gå arbetslösa. Detta anses i praktiken helt acceptabelt som norm – varken piska eller morot används för att få ut mer än så. Det är alltså rent ut sagt ett under att några ändå väljer att arbeta.

Sossarna och Muslimska brödraskapet – klanröster mot inflytande

Johan Wilson skrev det rakt av i sitt nyhetsbrev: det har aldrig varit fråga om arbetskraftsinvandring över huvud taget. Vi har ingen anledning att förvänta oss bidrag från dem. Deras enda jobb är att vart fjärde år rösta på rätt parti. Såsom Muslimska brödraskapet och SAP kom överens om redan på 90-talet. Jodå, avtalet existerar, svart på vitt, det är en sådan där hemlighet som alla inom press och media vet om, men som ingen skriver om ändå. Folk kan ju få fel idéer och de egna karriärvägarna kan stängas.

Tyvärr finns det ingen annan logik kvar. Nu har ju sanningen blivit känd även i stora delar av allmänheten, men, trots detta fortsätter importen som om ingenting hänt – mitt under brinnande Coronakris och påstått stängda gränser. Rent praktiska transportproblem förklarar en mindre minskning av immigrationen under mars månad jämfört med föregående år. Samtidigt som det står klart att bara en liten bråkdel är flyktingar i sann mening – ingen sådan skulle ju semestra där man nyss flytt ifrån, såsom mängder av s k flyktingar ändå gör. Ingen har heller rimligen anhöriga kvar i samma zon, som inte själva i så fall skulle klassas som flyktingar. Familjeförening med sådana skulle förstås annars enklast och rimligast ske genom att flyktingen själv återvände. Men regeln är märkligt nog den omvända. Varför? Och arbetskraftsinvandring av analfabeter? Vem inbillar sig att vi behöver den?

Jag kan tyvärr bara instämma i slutsatsen. Helt enkelt eftersom det idag får sägas vara allmänt känt att det stora inflödet bara är nödtorftigt dold ekonomisk immigration, lockad hit med våra generösa bidrag.

Vi kan utgå ifrån att våra sista år kommer bestå av ren förvaring till lägsta möjliga kostnad. Vi har prisgivit våra gamla – och oss själva. Vad ska vi göra åt det? Själv så fantiserar jag om att köpa en vårdprogrammerad AI-robot. Men det lär bli dyrt. Hade vi inte importerat en två miljoner stor ryggsäck där majoriteten är bidragstagare, så hade staten säkert haft råd att ge oss varsitt miljömärkt exemplar. Man kanske skulle fråga riksbanken istället? Om varken Ingves eller jag har råd, så bor jag hellre kvar i mitt eget hus till dess man får bära ut mig.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

* Vi kommer nog så småningom kunna få verifierat att FHM:s handlingsförlamning berodde på att man ju visste att smittan var kraftigt spridd på Järvafältet, där många av hemtjänstens och äldreboendenas personal är bosatta. Hur skulle det se ut om man utfärdade särskilda regler för dem? Kanske skulle någon rent av tolka sådant som ‘rasistiskt’? Kanske skulle andra – ‘de verkliga rasisterna’ – kräva karantän av Järva? Och hur skulle man öht kunna kräva särskilda åtgärder? Med myndighetens slagordsmässiga regleringsbrev, där mångfald och jämlikhet kommer på delad första plats bland prioriteringarna, så var ju allt sådant bara att slå ur hågen direkt.

** Jag är väl medveten om hur ytterst politiskt inkorrekt och provocerande det är att skriva så och uttryckligen hävda att det handlar om en minoritet, utan att ens motivera mig eller använda en källa. Men vi måste kunna börja göra det, för det är sant och är – eller borde vara – väl känt nu, inte minst efter Tino Sanandajis insatser. De sedvanliga historieförfalskarna som hävdar motsatsen dyker dock alltid upp som pavlovska ordningspoliser och gläfser sina politiskt korrekta lögner när man gör det, och eftersom många fortfarande inte vill tro, så visst har jag källor. T o m två. Se tidigare krönika från 4/12 2019: rapport från HFI, Handelns forskningsinstitut, och en lika graverande helt ny artikel i SvD, av professor Johan Eklund.

Publicerad 3 kommentarer

Så gick det till. Corona, depression, blame game, lånebubbla, landsfaderskomplex och en överspelad handlingsplan.

Allt som behövt sägas om Corona är, mer eller mindre, sagt. Och det är redan för sent att göra så mycket mer för att ändra på det som inte gjorts eller som gjorts fel. Självklart kommer fler, ännu större fel begås, den som känner vår Löfvens mesighetskorrumperade regim rätt vet att det naturligtvis blir så, och självklart kommer jag skriva om detta också. Men några mer kommentarer om vad som är rätt eller fel anser jag inte längre nödvändiga att tillfoga. De finns alla här. Jag kommer inte ödsla tid på att upprepa dem.

Jag vill också med denna sammanfattning göra det klart att jag inte på en enda punkt har behövt byta ståndpunkt, modifiera eller knappt ens nyansera mig. Det jag ansåg vid krisens början anser jag än fastare idag. Varför? Därför att det är så sunt förnuft ser ut. Enkla principer, som 1) ‘better safe than sorry’ och 2) humanistiska principer som att människoliv ska prioriteras och att 3) eftersom tid är viktigast för att reducera osäkerhet, så måste en resolut hantering vara det bästa även för ekonomin. Att det finns forskning som backar det här förvånar mig inte, se länkarna nedan, men min uppfattning var klar redan innan jag tagit del av sådan och min handlingsplan skrev jag 23/2 på tjugo minuter och ‘from the top of my head’. Mer komplicerat än så var det inte. Hade den följts av Sverige, såsom i stora drag har skett i resten av världen, så hade vi troligen kunnat räkna dagliga dödsoffer på ena handens fingrar nu, och påbörja en avveckling av karantänen, såsom övervägs i övriga nordiska länder.

Detta inlägg är inte avsett som en slutreplik, men eftersom jag märker att få, alltför få, läser inlägg och hellre endast rubriker, för att sedan ändå ha åsikter som bemöts i de inlägg de inte läst. Då är det bra att ha argumenten samlade och skicka en länk istället för fler ord. Och för många hjälper det ju inte heller vad man än säger. Som Mark Twain konstaterade (min lösa översättning): “Argumentera aldrig med idioter. De drar bara ner dig till sin nivå – och vinner sedan på grund av lång erfarenhet.”

För den som redan håller med mig om allt och behöver en referens och källa eller för den som behöver läsa på. Detta är vad som behövs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Några viktiga externa synpunkter och artiklar

22 forskare i DN 20-04-14. FHM har misslyckats.

Stefan Einhorn i Aftonbladet 20-04-13. Sverige gör fel.

Lena Einhorn i DN 20-04-09. Hur kunde vi släppa in smittan i äldrevården?

DN, stora skillnader i ländernas registrering av dödstal. I praktiken är Sveriges officiella dödstal underskattade – men även andras, bl a Hollands och Italiens. 20-04-16.

DN, FHM borde tvingas redovisa sina beräkningar, Stefan Hanson, fil.dr. i internationell hälsa 20-04-16.

M I T report 20-03-31. The data speak: Stronger pandemic response yields better economic recovery, erfarenheter från hur amerikanska städer hanterade spanska sjukan visar entydigt att ett resolut agerande inte bara räddade många fler liv utan gav snabbare återhämtning i ekonomin också.

Hammaren och dansen, Tomas Pueyo, Stanford, om varför en resolut stängning är att föredra. Förklarar inte minst hur vi ska handskas med viruset efter karantän, då R < 1. I stora delar återgiven och kommenterad i krönika nedan.

Harvard analys, Hur St. Louis räddade många fler liv än Philadelphia under spanska sjukan, genom resolut stängning.

Cervenka: Vinstvarning för kapitalismen, en bild av den nya lånebubblan. 20-04-15. Även publicerad och kommenterad i krönika nedan.

SvD: hur har regeringen råd? 20-04-15. Även publicerad och kommenterad i krönika nedan.

Swebbtv Lördagsintervju 79 med kreditanalytiker Magnus Stenlund (Sunt Förnuft) om vad som händer på banken 20-04-29.

Sunt Förnuft, egna krönikor

Om den usla strategin, statistikfusk och blame game

Mellan Scylla och Karybdis om syftet med fusket: att upphäva sanktionerna för tidigt 20-04-15; Verkligt antal döda fler enligt FHM själva 20-04-10 ; MSB:s genuskodade handböcker, om hur man avser vinna blame game och skylla krisen på stockholmarna 20-04-09; Statistikfusk gör ingen lugnare, om jämförelser med Norge och Italien 20-04-07 ; Bagdad-Bobs likvaka, om en typisk presskonferens med Tegnell 20-04-01; Stockholm har fler döda än Lombardiet nu, om FHM:s fokus på smittfall istället för döda 20-03-31; Om Hammaren och dansen, Tomas Pueyos rapport 20-03-21; Nationell samling, om risken att Löfven blir en landsfader 20-03-12; Med en icke-ledare som Löfven och en narcissist som Tegnell 20-03-11; Paniken? Den bacillorädde Löfven som skickar fel signaler 20-03-05; Igår landade IR727 från Iran på Landvetter 20-02-26; Corona knackar på dörren. En handlingsplan tack! 20-02-23.

Om finansbubblan

Cernenka och den pågående biljonrullningen begraver kapitalismen 20-04-16; Gratis pengar till alla, om de gigantiska sparpaketen och kurvan som ser ut som kortsidan på ett diagram 20-04-01; Swebbtv lördagsintervju 79 med Sunt Förnuft 20-04-29; Detta är värre än en pandemi, om varför 500 miljarder inte räcker 20-03-18; Corona dag för dag, om varför en strikt stängning är det bästa för ekonomin 20-03-16; Börsrasen, en påminnelse om Armageddon, referenser från Cervenkas siffror; 20-03-10; Den pågående biljonrullningen, Cervenkas och SvD:s artiklar om stödpaketen med kommentar 20-04-17;

Om påverkan på yttrandefrihet och attityder

DN Ifrågasätt om statsstöd till MSM, censur, 20-04-13; Många ‘bara’ just nu om opinion och attityd 20-04-12; Löfvens Coronadiktatur om extraordinära åtgärder 20-04-03;

Om den svenska samhällsstrukturen och riskerna för och i en depression

Den svenska mesighetskorruptionen 20-04-05; Wallenberg spår våld 20-03-26; Smittspridningen på Järvafältet 20-03-25; 3,6 miljoner stenkastare, om flyktingarna från Turkiet med Corona i spåren 20-03-01;

Publicerad 1 kommentar

Den pågående biljonrullningen till börsen är på väg att begrava kapitalismen. Vem hävdar detta? Wall Street Journal och Financial Times.

Andreas Cervenka på Dagens Industri är öppet vänster, och han har visat det genom att hävda att Löfven gör ett toppenjobb i Coronakristider. Så, därmed hoppas jag att alla inser att jag inte direkt sympatiserar med hans grundinställning i alla viktiga frågor. Men när det gäller de finansiella krisåtgärder som nu vidtas är vi rörande eniga. Ingen kommentator inom MSM har som Cervenka varit så tongivande och konsekvent när det gäller att kritisera den uppblåsta lånebubbla som skapades efter krisen 2008 och som sedan dess bara pumpats upp ännu mer. För att nu få en krismedicin i form av mångdubbel överdos av ännu mer.

Cervenkas krönikor i DI är tyvärr alltid låsta. Jag tar risken att publicera den senaste i nästan hela sin längd, utan fler egna kommentarer, för jag tycker detta är viktigt att känna till och sprida. Som gott komplement fungerar SvD:s artikel: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?, som jag också valt att referera nedan.

coronaviruset mot ekonomin

Vinstvarning för kapitalismen – större hot än finanskrisen

Börsrally när miljoner blir arbetslösa, misskötta bolag som räddas medan strävsamma småföretagare går under.

Sällan har avståndet mellan den finansiella och den riktiga världen känts längre än under corona-krisen. 

KOMMENTAR ANDREAS CERVENKAPublicerad: 15 april 2020, 22:18Artikeln handlar om: Börs och bolagUSAWall StreetRiksbankenFederal ReserveSå slår coronaviruset mot ekonomin

  • Foto: Kevin Hagen

16,8 miljoner människor. Så många har anmält sig arbetslösa i USA på bara tre veckor. Om de ställer sig med ett corona-anpassat avstånd på två meter skulle de bilda en kö som sträcker sig mellan New York och San Francisco. Åtta gånger om. 

Wall Streets reaktion när förra veckans chocksiffror släpptes: Dow Jones index steg. 

Samma dag som den dystra arbetsmarknadsstatistiken kablades ut fanns det något annat som fångade handlarnas uppmärksamhet: Federal Reserve annonserade ännu ett stimulansprogram värt 23.000 miljarder kronor. 

Centralbanken ska nu köpa alla typer av obligationer, även papper från några av USA:s högst belånade och minst livskraftiga bolag. Skräpobligationer har rusat i värde efter beskedet. Ägarna till dessa lottsedlar kan nog inte tro sina ögon.

Samtidigt ska Federal Reserve låna ut pengar till företag med upp till 10.000 anställda, med andra ord stommen i ekonomin. Men för dessa lån är villkoren tuffare och pengarna dröjer åtminstone en bit in på maj. Då kan det redan vara för sent.

Wall Street Journals ledarsida, inte direkt känd för att vara vänstervriden, konstaterar att Federal Reserves nödhjälp är bra för Wall Street men dåligt för Main Street, en amerikansk omskrivning för vanligt folk. 

Samma sak händer i Sverige. Riksbankens insatser på 1.400 miljarder motsvarande en dryg fjärdedel av BNP har snabbt förbättrat nattsömnen hos fastighetsbolag, private equity-baroner, banker och andra som har skuldsättning som affärsidé. 

Samtidigt omgärdas statens hjälp till mindre företag av byråkrati, snåriga villkor och en försiktighet som saknar koppling till Sveriges urstarka statsfinanser. 

Resultatet av denna politik går inte att ta miste på. Samtidigt som nedgången i den reala ekonomin går fortare än under 1930-talets depression och livsverk krossas på löpande band har Dow Jones bara backat 18 procent i år. I Stockholm är årets ”ras” 17 procent. Katastrof, vilken katastrof? 

Dåligt är det nya bra

Under 2010-talet uppstod ett mantra på Wall Street: dåligt är det nya bra. Nyheter om att fler människor fått jobb fick börsen att falla. Det ökade ju nämligen risken för att Federal Reserve skulle höja räntan och minska stimulanserna, vilket är dåliga nyheter för spekulanter. 

På bara några veckor har detta fenomen gjort storstilad comeback. Om staten tidigare försåg finansmarknaden med stödhjul har hela ekonomin denna gång placerats i en vadderad barnvagn. 

WSJ menar att den nuvarande krisen innebär ett större hot mot kapitalismen än finanskrisen. Staten är nu den viktigaste långivaren i ekonomin och Federal Reserves balansräkning väntas svälla till 9.000 miljarder dollar eller 40 procent av BNP. 

Det är kanske är nödvändigt i nuvarande läge, men vad händer efteråt? De extrema åtgärder som centralbankerna vidtog 2008 har fortfarande inte rullats tillbaka. Det kommer att ta många år innan det går att tala om verklig marknadsekonomi.  

Den ojämlika fördelningen av hjälpen utmanar också grundläggande idéer i kapitalismen, till exempel den om att både belöna men också bestraffa risktagande.

En entreprenör skördar vinsterna i uppgång men får finna sig i att absorbera förlusterna i nedgång. I dag är denna logik satt ur spel. 

Det snabbaste sättet att bli miljonär är att investera en miljard i flygbranschen brukar det heta. Men istället för att hamstra kapital inför nästa lågkonjunktur har amerikanska flygbolag valt att köpa tillbaka aktier för 45 miljarder dollar de senaste fem åren. Nu får de över 50 miljarder dollar av USA:s skattebetalare men aktieägarna får ändå behålla kontrollen. Det uppmuntrar inte till framtida disciplin. 

Varför ta låg risk när för hög risk aldrig får några konsekvenser? 

SvD: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?

Vad gör årets ”corona-budget” historisk?

I vanliga fall lägger regeringen fram en statsbudget för nästkommande år på hösten. Därefter presenterar man en ekonomisk vårproposition i mitten av april – som består av lägesbeskrivning och prognoser för ekonomin – samt en ändringsbudget för innevarande år.

Normalt sett handlar det om justeringar på ett par miljarder på grund av oförutsedda händelser. I år har januariavtalspartierna S, MP, C och L redan kommit överens om hela fem extra ändringsbudgetar – på totalt 772 miljarder kronor – för att rädda den svenska ekonomin undan en coronakrasch.

Och det är alltså innan finansminister Magdalena Andersson (S) på onsdagen presenterar den traditionsenliga vårbudgeten.Stäng

Är krispaketen verkligen så stora som de ser ut?

Nej, en stor del av stödpaketen som har lagts fram består av bankgarantier och likviditetsförstärkningar till företag som i bästa fall inte kommer att kosta staten en krona.

Räknar man i stället ihop de åtgärder som faktiskt belastar statsbudgeten – som sänkta arbetsgivaravgifter, korttidspermitteringar och statsbidrag till kommuner och regioner – hamnar man på drygt 200 miljarder kronor. Det är dock mycket pengar bara det.

Som jämförelse uppgick de sammanlagda satsningarna i 2020 års budget till cirka 25 miljarder kronor. Så med andra ord kan man säga att regeringen bränner åtta år av reformutrymme i ett slag.

Skulle företag som omfattas av stödpaketen dessutom börja gå omkull riskerar notan för staten att bli betydligt högre än så.

Hur har regeringen råd?

Svaret är – det har den inte. De stödåtgärder som nu vidtas för att stabilisera ekonomin kommer att leda till att de offentliga finanserna går med underskott i år. Samtidigt gör konjunkturnedgången att skatteintäkter minskar och sociala utgifter ökar, vilket ytterligare försvagar statens budgetsaldo.

För att lösa coronaekvationen måste staten låna pengar. I praktiken sker det genom att Riksgälden – statens internbank – ger ut räntebärande värdepapper. Köpare är ofta försäkringsbolag, pensionsfonder och centralbanker. Både i och utanför Sverige.

På så sätt ökar den svenska statsskulden. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors beräknar att statsskulden kommer att öka från 35 procent av Sveriges BNP till 42–43 procent de kommande åren.

Är ökad statsskuld ett problem?

På lång sikt är det problem eftersom ökande skuldsättning innebär högre räntor. Men den svenska statsskulden är i dag den lägsta sedan mitten av 1970-talet efter flera år av överskott i statsfinanserna. Mycket tack vare de strama reglerna i det finanspolitiska ramverket som tillkom efter den ekonomiska krisen på 1990-talet.

De offentliga finanserna anses i dagsläget så goda att Sverige kan låna pengar till i närmast nollränta. Det betyder att finansminister Magdalena Anderson har utrymme att öka skuldsättningen i tider av kris.

Värre är det för många andra länder som drabbats hård av coronaviruset. I USA ligger statsskulden på 106 procent av BNP, i Italien på 133 procent.

Kan staten trycka mer pengar om det behövs?

Ja, faktum är att Riksbanken redan har börjat göra det som en direkt konsekvens av coronakrisen.

Dels genom att erbjuda bankerna att låna upp till 500 miljarder kronor till nollränta, på villkor att de lånar vidare pengarna till företag som nu har det svårt ekonomiskt. Dels genom att stödköpa värdepapper för 300 miljarder kronor för att lugna finansmarknaden.

På så sätt ökar mängden pengar i den svenska ekonomin. Faran med det är givetvis att priserna i samhället kan börja stiga kraftigt. Men Riksbanken menar att det inte finns någon risk för hyperinflation eftersom de nya pengarna inte direkt finansierar statens utgifter.Stäng

Kan Sverige räkna med krishjälp från EU?

I förra veckan enades EU:s finansministrar om ett stödpaket på 500 miljarder euro. Det består av tre delar. En tillfällig europeisk a-kassa för korttidsarbete. Krislån för små och medelstora företag hos Europeiska investeringsbanken. Och en möjlighet för medlemsländerna att finansiera hälso- och sjukvård via lån ur krisfonden ESM.

Ingen av åtgärderna är särskilt aktuella för svensk del, utan riktar sig främst till länder som befinner sig i djupare ekonomisk kris och har sämre förutsättningar. Däremot kan den ekonomiska injektionen få en stor indirekt effekt även för oss, eftersom EU är Sverige största exportmarknad.

I nästa steg ska euroländerna diskutera möjligheterna att låta centralbanken ECB ge ut en särskild coronaobligation för att gemensamt finansiera den ekonomiska återhämtningen.

Sunt förnuft, kommentar

Som läsaren själv kan konstatera är SvD:s sammanfattning ett försök att vara objektiv. All objektivitet är dock skenbar. Artikeln ger ett lugnande intryck, eftersom statsskulden inte ser ut att öka mer än måttligt, från 35% till 43% av BNP, samtidigt som andra länder ligger över 100%. Men i Sverige har man 1. maxbeskattat medborgarna och 2. konfiskerat kommunernas överskott. Kommunernas skulder motsvarar ca 15% av BNP och man har ett kraftigt ökande behov av mer. Samtidigt är den svenska hushållssektorn betydligt hårdare belånad än den amerikanska. Och detta gäller ännu mer svenskt näringsliv. Totalt sett är skillnaden ganska obetydlig, och faktum är att Sverige är betydligt mer räntekänsligt, eftersom lånen ligger där de ligger. En skillnad mot USA är också att dollarn fortfarande fungerar som världens reservvaluta. Trump kan därför trycka upp mycket mer pengar, för det är inte bara amerikanerna själva som backar dessa. Svenska kronor är det däremot bara de närmast sörjande som behåller frivilligt i fickorna.

Exakt var det här slutar är det förstås ingen som vet. Henrik Mitelman i DI visar på ett intressant scenario med kraftigt ökad inflation i vissa varusegment och tillgångar, samtidigt som vi kan uppleva deflation i andra, pga lägre löner/inkomster och svag efterfrågan. Att aktier är det enda man då kan investera sina besparingar i är nog ingen dålig gissning. Men just nu skulle jag hellre lägga dem i guld, en safe haven för det mesta. Vi har med all sannolikhet inte sett slutet på börsfallen, och om en andra våg löses ut så kommer staterna ha betydligt mindre möjligheter och trovärdighet att agera.

PS. Slutet på Cervenkas artikel, som jag tagit bort, handlar bl a om hur Cervenka med stöd från Financial Times argumenterar för en mer ansvarstagande kapitalism. Jag nöjer mig med att konstatera att förmögenhetsskatt i USA, där man diskuterar en ribba vid kanske 100 miljoner dollar, är något helt annat än vad det skulle handla om när Löfven et al tagit till sig idén, då är det alla med mer pengar på banken än den statliga bankgarantin som ska pungslås. Det senare är sjukt och skadligt på alla sätt, det förra däremot tål att tänkas på, eftersom det då bara vore de superrika som skulle drabbas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft