Publicerad 2 kommentarer

BRÅ-chefen mutad av polisen. Och det korrupta Sverige bryr sig inte ens.

Jag skrev för några dagar sedan om att subkulturen inom polisledningen är korrupt. Detta efter att det kommit ut att höga polischefer abonnerar på lägenheterna i en fastighet på bästa adress i Vasastan, ett hus som donerats till polismyndigheten på 40-talet. Donatorn angav ett stiftelseändamål som handlade om vad fastighetens avkastning skulle gå till. Den skulle användas för att belöna hjältemodiga polismän, sådana som skadats i tjänsten – och till åtgärder ägnade att öka allmänhetens förtroende för polisen.

Springare: visat hjältemod, skadad av media & polisledning, höjer allmänhetens förtroende

Bara det faktum att Peter Springare inte belönats för sin visselblåsarinsats 2017, kan om man vill ses som ett brott mot bestämmelserna. För vem har annars gjort något som är mer i överensstämmelse med alla de tre ovan nämnda stiftelseändamålen? Det skulle också vara intressant att se vilka poliser som faktiskt belönats och för vad. Kanske det skulle visa sig att stiftelseledamöterna själva fått del av konfekten? Eller kanske hyrestagarna i fastigheten, så att hyrorna har kunnat betalas tillbaka direkt?

Rätt partibok bland de gynnade

Vi vet ju nu i alla fall att polisledningen inte har haft några som helst skrupler när det gäller att dra nytta av vad som tyvärr inte reglerades i gåvan, det vill säga vilka som ska få bo i de hyresrätter som den skänkta fastigheten innehåller. Idel ädel polisadel har nämligen fått första tjing. Att detta enligt många står i direkt motsats till att öka allmänhetens förtroende för polisen, är väl rätt uppenbart. Det är förstås också bara chefer med rätt partibok det handlar om:

Numera ratad och satt åt sidan. Då börjar det glappa och en del sanningar kommer fram. Men då det begav sig var hon drivande.

De politiskt korrekta Carin Götblad, tidigare länspolismästare i Stockholm, Maria Mikko, som varit gruppchef vid NOA, samt tidigare regionpolischef i Stockholm, Ulf Johansson, nu i region Mitt – vars barn tilldelades en lägenhet, under tid då han själv var stiftelsens ordförande. Götblad fick sin lägenhet efter att hyresgästen Filadelfiaförsamlingen, som suttit på kontrakt i fastigheten sedan 1930-talet, sagts upp. Götblad flyttade in i våningen, med bland annat sex kakelugnar, efter att den grundligt renoverats.

Beskrivs som snäll och trevlig. jag lovar att det gör de flesta som får ta del av partiboksförmånerna. De vet vad som krävs.

Okänd bostadskö?

Andra än de högsta cheferna har överhuvudtaget inte ens känns till möjligheten. Att som Ulf Pauli, styrelseledamot i stiftelsen, och ordförande för polischefernas eget fack, påstå att ingen annan ville ha dem, är så dumt att det förtjänar en Liten Sinnesundersökning. Alternativt kvalar Paulis förmodan in på listan över det mest folkföraktande som har uttalats under den senaste valperioden – i hård konkurrens med lögner och floskler från Morgan Johansson och Stefan Löfven. Att en ansenlig del av Sveriges medborgare bor i samma stad som Pauli och är placerade i en oändlig bostadskö borde nämligen inte ha kunnat undgå varken honom eller stiftelsestyrelsen i övrigt. Och detta är inte slutet på denna solkiga härva.

Det är värre nu.

BRÅ-chef i polisens ledband på riktigt

Nu visar det sig dessutom att Brottsförebyggande Rådets chef, Kristina Svartz, sitter i en av de tjusigaste paradvåningarna i fastigheten. Svartz är en relativt okänd liten grå mus, men BRÅ har väl alla hört talas om, myndigheten som formellt har uppdraget att granska polisen? Men som sitter direkt under Morgan Johanssons justitiedepartement, och som, senast förra året, fick nedgörande kritik i en forskarrapport från Linköpings universitet, för att gå i Morgans ledband – och polisens.

Man har bland annat lagt locket på när det gäller polisens sedan 1990 allt större benägenhet att avskriva dödligt våld som något annat än mord eller dråp. Här har vi förstås en av de tänkbara förklaringarna; chefen, som både har fått ett attraktivt förstahandskontrakt till sin tjusiga lägenhet och är gift med en före detta hög polischef. Jodå, Kristina är gift med Nils Svartz, ävenledes Dan Eliassons företrädare på posten som GD för MSB, Myndigheten för Samhällsberedskap. Så fort man börjar nysta lite i etablissemangets affärer, visar det sig alltså som vanligt att poster och förmåner är utdelade till kompisarna. Sedan ett år tillbaka uppges även att Kristina är ordförande i den bostadsrättsförening som bildats i fastigheten, med syfte att köpa ut lägenheterna. Kristina vill alltså flytta kan man ana, men inte utan att casha in först.

Mutad, korrumperad och närig. Men inte sparkad.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som är värst. Att man sett mellan fingrarna med den intima relationen med polischefen Nils, då Kristina utsågs till chef för BRÅ. Eller att hon som chef för den så kallat granskande myndigheten varit med och låtit sig mutas med paradvåningskontrakt. Eller snikenheten, att det inte räckte bara med det flådiga kontraktet, Kristina är inte villig att låta mutan glida henne ur händerna så lätt, hon vill behålla frukterna. Den moraliska avgrundsnivån vi då hamnar på kan bara förklaras av en sak: en gemensam och lika tillåtande subkultur för alla.

Facklig förtroendeman – för vem?

Att en man som Ulf Pauli, med högsta tänkbara fackliga förtroendeställning, sitter i den korrumperade styrelsen, är på likartat sätt flagrant, men tas inte upp i DN/ Lisa Röstlunds artikel, inte heller i den uppföljande, där enskilda poliser uttrycker sin upprördhet över affärerna. Men även det förtjänar uppmärksamhet, för vem borde vara mer angelägen om att vetskapen om de åtråvärda lägenheterna sprids nedåt i organisationen, än en facklig förtroendeman? Nu är dock Pauli ingalunda förste fackpamp om att ha hållit tyst om detta.

Folkföraktande fackpamp. Inte sparkad.

Gunno Gunmo, ‘etikexperten’, inblandad, se där…

Stiftelsens ordförande är ingen mindre än Gunno Gunnmo. Känd som länspolismästaren som fick sparken för att ha bjudit facket på ett alltför sockrat erbjudande. Ett erbjudande som kan förklaras av att Gunnmo också suttit som ordförande i polisfacket i 13 år. Varför Gunnmo 1996 blev erbjuden den höga posten som polischef får vi nu än en gång anledning att fundera över. Han satte i alla fall en ny, lägre standard, genom att vara först på en sådan tjänst, utan att ha juridisk examen eller utbildning. Sedan dess har sådan sällan ansetts behövas.

Fackpamp och kulturmarxist. Sparkad…

Gunnmo har genom åren skaffat sig ett varumärke, att vara intresserad av etikfrågor. Som alla kan konstatera betyder detta alltså inte alls detsamma som att hålla hög etik, istället verkar Gunnmo vara spindeln i nätet, en av de tongivande inom den allt tillåtande polisledningssubkulturen. Och som vanligt så vänder han på sant kulturmarxistiskt manér upp-och-ned på vad sann moral är. Postmodernisternas eget ord för detta är ’normkritik’, och den används just för att vi inte ska ifrågasätta när såna som Gunnmo gör tvärtom mot vad ordens rätta betydelse innebär.

Radikalfeminist och företrädare för FI

Alla ord är nämligen enligt kulturmarxisterna i bästa fall relativa och i värsta fall innehållslösa och utan mening. Med den nihilistiska åskådningen kan man göra lite som man själv vill, det spelar ju ändå ingen roll. Man definierar sin egen moral och den är alltid rätt, alla andras är fel. Gunnmo är känd feminist och mångkulturfrämjare inom polisen. Han har mer än andra drivit frågor om kvinnliga chefsutnämningar och ställde i senaste valet upp för Feministiskt initiativ. Gunnmo vill ha lika utfall istället för lika förutsättningar, just som identitetsvänstern förespråkar.

… Men givetvis åter i ny och fin position, bl a som styrelseordförande i korrupta hus.

Gunnmo har därmed ett stort ansvar för att bra snutar drivs bort från polisen, medan andra korrumperas, och nya tillkommer som dels saknar samma kompetens, dels är indoktrinerade i den nya polisutbildningens genusläror och intersektionalistiska principer. Men han är bara en i högen. Att Carin Götblad var den som efterträdde honom, då han fått sparken, är signifikativt. Och hur kunde han få sitta kvar med några förtroendeuppdrag överhuvudtaget? Vem lät just honom bli ordförande i den famösa stiftelsestyrelsen?

Låter det som etiskt? Eller som korrupt?

BRÅ, en myndighet i ständigt blåsväder, men vad hjälper det?

Osäker på hur en artikel från 2002 kan uppdateras 2011. Kanske var det något som försvann, som man inte ville skylta med? Kritiken mot BRÅ var däremot säkert lika giltig vid båda tillfällena.

Lägenhetsskandalen läckte till DN först efter att Länsstyrelsen utrett Maria Mikkos och Ulf Johanssons hyresavtal, utan att komma fram till att jäv förelåg. Kritiken mot BRÅ är heller inte ny, den kommer med jämna mellanrum och media rycker alltid ut till kompisarnas försvar. Morgan Johansson ’förstod ingenting’ när rapporten från Linköping kom, men välkomnade en granskning. Det är just så vår demokratur ser ut. Kritik tillåts komma fram ibland. Sedan snäser man av dem som vågat framföra den, eller tiger ihjäl den. Någon skillnad gör den inte.

Rapporten som etablissemang och media snarast gick till motattack mot. Författarna lär inte se fram emot gratisbiljetter till fina poster. Eller fina lägenheter i Vasastan.

Både inrikesminister Mikael Damberg och justitieminister Morgan Johansson tycker nu att det är ’bra’ att stiftelsen granskas. Klart de gör. Affären ser på detta sätt ut att kunna läggas till handlingarna. Mediadrevet lyser med sin frånvaro. Och sossenätverket har åter bevisat sitt stora värde: ingen större skada skedd. Alla sitter kvar på sina poster. Och lägenheter. Kristina Svartz et consortes får väl vänta något år med att köpa och sälja av sina bostadsrätter. Det korrupta Sverige har överlevt värre skandaler än så.

Morgan. Ingen kan väl ljuga så obehindrat som han, med blicken fast och utan darr på tungan. Vilken sann talang han ändå är.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02

Obs: Märk swish med ‘gåva’ och helst med din mailadress.

Publicerad 7 kommentarer

Kling & Klang och Klan: Total oordning på polisens kommunikationsavdelning.

‘Ett 40-tal klaner har kommit till Sverige enbart för att begå brott och de är systemhotande’. När en hög polischef, vice RPC Mats Löfving, säger något som allmänheten (eller kanske snarare: stora delar av den) känt till eller anat mycket länge, då blir det plötsligt fart. Inom mindre än en vecka så har självaste statsministern tvingats uttala sig. Han befinner sig visserligen några universum bort i verklighetsbeskrivningen, men har nu i alla fall insett att det finns en koppling mellan kriminalitet och invandring. Uttalandet är så urvattnat att det egentligen inte säger någonting alls, särskilt inte eftersom Löfven samtidigt är noga med att inte se något samband mellan brott och ras/religion. Ändå har hans medgivande betydelse, eftersom det flyttar eftertrupperna till en ny försvarslinje – man har förlorat en mycket viktig kulle i skyttegravskriget: från och med nu blir det möjligt även bland politisk korrekt allmänhet att nämna invandring och brott i samma mening.

Nu kan vi diskutera invandring och brott på middagsbjudningen

Underskatta inte explosiviteten i detta! Det gör inte heller Löfven, och det är skälet till att det tagit ett helt år efter hans Agendaförnedring, med lexikal betydelse ‘att vara siste svensk att förneka något som alla andra vet’, innan han kröp till korset. Media gör faktiskt rätt som inte fokuserar på hans gardering, utan blåser upp den ovilliga omvändelsen. Om vi tänker oss en svartmålad vägg, bakom vilken allt det som befolkningen inte får prata om så togs därmed en ganska försvarlig del bort, konturerna av en dörr skymtar, och ett handtag att vrida på.

Kommer diskussioner nu komma igång vid fikabordet på jobbet i Alingsås, mellan hundägarna på promenadstigen i Nybro och parmiddagstillställningen i Svappavaara? Diskussioner som till och med kan landa i några rimliga slutsatser? Som att vi behöver nya lagar mot dessa fenomen. Bevisad tillhörighet till brottslig organisation ska per automatik leda till utvisning i de fall svenskt medborgarskap saknas. Och givetvis ska s k flyktingar som tillhör en brottslig klan inte få inresetillstånd, än mindre uppehållstillstånd. Insikten om att barn uppfostras in i kriminell verksamhet bör få en och annan att fatta att det inte hjälper att sätta en tid hos skolans kurator eller att polisen bygger relationer med ungdomsgängen.

Polisens organisation och arbetsmetoder är förstås nästa givna samtalsämne. När Löfvings uttalanden sprids så tas kommunikationsavdelningen på sängen. Bara i en av de sju regionerna, i Väst, har man koll på antalet klanrelaterade brottssyndikat, och där är också antalet flest, tolv stycken.

Jodå. Klaner är något alldeles särskilt.

– Vi har inte jobbat med det här begreppet och har inte heller någon dokumenterad siffra, berättar Magnus Mowitz, tillförordnad chef för underrättelseavdelningen i Region Stockholm. ‘Och det är heller inte viktigt för oss’. Inte heller i region Öst ser man poängen. Det skulle inte finnas någon skillnad mot MC-gängens tystnadskultur. Men en sådan är faktiskt ganska lätt att se; hur ska ett barn kunna bryta mot den omerta som fanns utvecklad omkring det redan medan det låg i mammas mage? Att blodsband är tjockare än vatten är en sanning få skulle invända mot, och den avgörande skillnaden ligger ju i att dessa består och aldrig kan ersättas. Vem ska man gå till om man vill ta sig ur kriminaliteten när mamma och pappa, farmor, bröder, och systrar alla är lika djupt insyltade? Och hur ska man uppfostra sina barn annorlunda?

Det är här det blir omöjligt att säga vad som kom först, hönan eller ägget. Att trycka tillbaka klaner är möjligt men att slå sönder och utrota dem är närmast omöjligt, se på maffiafamiljerna i New York. Det behöver inte finnas en enda individ i dessa brottssyndikat som självmant hade klivit in i kriminalitet om de inte fötts in i den, men det skulle lika gärna kunna vara tvärtom, klanens brottslighet är självgenererande och närmast omöjlig att stoppa utan att varje individ i den hamnar bakom lås och bom. Eller utvisas. Tänk er en sådan där science fiction, där de sönderslitna kroppsdelarna av en utomjording återförenas en efter en, och – vips – så lever den igen.

När man inte vågar registrera problemet så kan man heller inte angripa det.

Polisen har sedan debaclet med registret över brottsliga romer blivit livrädda att registrera allt som kan tänkas anses vara rasistiskt. Släktskap och etnicitet betraktas som känsliga personuppgifter och får i normalfallet inte registreras, enligt brottsdatalagen. Brottsliga datalagen? Vi har som vanligt lagar vars funktion är att skydda brottslingarna. På nationella underrättelseavdelningen säger chefen Linda Staf att man nu har ‘bra balans’.

Skulle inte tro det, när man inte ens känner till vilka nätverken är i fem av sju regioner. Den beryktade kommunikationsavdelningen (se min intervju med Springare) har det jobbigt: – Det är en lätt panikartad stämning inom vår del av organisationen. Man var inte alls beredd på detta och vet inte hur man ska kommunicera vad som gäller för nätverken här, säger en av flera källor inom Region Stockholm. DN sammanfattar förvirringen: ‘Var finns egentligen de beskrivna klanerna? Hur stora är de? Och har alla klaner verkligen kommit till Sverige i syfte att begå brott? Det är några av de frågor som fortfarande hänger i luften.’ Hur kan man vara så tagna på sängen? Det är verkligen otroligt pinsamt.

Grabbarna från Tureberg

I Malmö säger sig Patrik Andersson, chef för underrättelsetjänsten att man har bra koll, men uppskattningen är ändå inexakt, ‘cirka 8-10 stycken gäng’ i Malmöområdet. Tillsammans kommer regionerna bara upp i halva antalet klangäng, som Löfving nämner. Samtidigt kan det röra sig om många fler: i Stockholm säger Magnus Mowitz att det handlar om en handfull först, men när han tänker efter lite så rör det sig snarare om ett 50-tal helt eller delvis släktbaserade grupperingar. Satt i det ljuset tror jag att de flesta av oss skulle vilja veta hur mycket organiserad grov gängbrottslighet vi har idag som inte är klanrelaterad. Stockholmspolisen vågar inte sätta namn på företeelsen. Den inofficiellt mest kända klanmaffian kallas missvisande för Turebergsnätverket, som om de varit Sollentunabor i generationer. Bara i region Väst vet man alltså berätta det exakt antalet klaner. Liksom varifrån klanerna kommer:

– De släktbaserade nätverk som vi har kommer från Mellanöstern, med bas i Levantländerna Libanon, Turkiet, Palestina och Syrien, berättar Göteborgs polisområdeschef Erik Nord. Precis. Det var väl ingen som var förvånad över den uppgiften egentligen.

Och med kusingiften så återskapas de nära blodsbanden när även ingifta är släkt. Ja, det är så det fungerar i klanerna sedan hundratals, ibland tusentals år, och det har fungerat precis som avsett. En klan dör först med sin siste medlem.

Att använda orden rätt. För att undvika verkligheten. Det är polisens kommunikatörer mästare på.

Tack Erik Nord för uppriktigheten. Den är annars minimal, som denna läsarkommentar på pricken visar:

“Vi har inte jobbat med det här begreppet och har inte heller någon dokumenterad siffra”. Regel nummer 1 för hur svenska makthavare skall hantera känsliga frågor – Låt bli att sätta ord på ett problem och låt bli att undersöka det, så kan du med gott samvete säga denna replik. “Det är svårt att sätta en etikett som säger att de per definition är att anse som släktbaserade kriminella nätverk med en klanliknande struktur”.

Regel nummer 2. Gör allt till en fråga om semantik och ställ så höga krav på språklig precision i alla formuleringar att det blir omöjligt att diskutera något som helst omkring ämnen du inte vill skall diskuteras.

Regel nummer 3. Märk ord in absurdam. Tex. kan formuleringen “klaner som kommit till Sverige enbart för att begå brott” tillbakavisas genom att märka ordet “enbart” så länge det finns några medlemmar av klanen som inte är kriminella.

Mats Andersson, DN-läsare

Då återstår bara en långtidsutredning som ska tillsättas, så kanske man 2026 kan konstatera att det faktiskt finns viktiga skillnader mellan klanerna och annan brottslighet. Vad som ska göras åt saken får man sätta sig ned och fundera över då i så fall.

Ett litet steg för en pajas. Men ett kliv framåt för brottsbekämpningen i Sverige.

Ett litet hopp om att utredningen kan snabbas på, går trots allt ändå att skönja. När jag browsar igenom läsarkommentarerna så är de obligatoriskt närvarande vänstertrollen helt frånvarande. En tydlig effekt av Löfvens reträtt. Nu kan ingen längre låtsas som om sambandet inte finns. Ett litet och motvilligt steg för vår pajas till statsminister. Men ett potentiellt stort kliv för brottsbekämpningen i Sverige.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Publicerad 6 kommentarer

Alex Schulman vill få alla att låna hos Lendo. Det talar för ett ekonomiskt D-scenario. D som i Dumskalle.

Svenska hushåll hör till de högst skuldsatta i världen. Vid årsskiftet låg siffran enligt BIS på 89% av BNP, att jämföra med USA:s som låg på 75%. Medan amerikanerna har minskat sina privata skulder sedan 2008, då som bekant just denna sektor utlöste världens senaste finanskris, så har svenska hushåll fortsatt öka den, ända sedan slutet på 90-talet, då den som ett resultat av finanskrisen i början på 90-talet hade sjunkit till strax över 50%.

Slösa vinnaren på kort sikt, Spara är förlorare – i alla lägen

Förr ansågs det vara en klok strategi att spara och amortera, men med låga eller rent av negativa räntor så är det idiotiskt – så länge som detta varar. Och hittills har ju allt gått bra för den som gjort det motsatta. Medan Slösa har kunnat vandra på spindeltråden, som om den bestod av tjocka rep, så har Spara suttit och surat och pratat om en lömsk Svart Änka som lurar i sin håla – en depression med hög arbetslöshet och höjda riskpremier i räntesättningen.

Men den ludna besten är det ingen som tror på längre, uppenbarligen. Skrämskottet i våras skapade panik, men belöningen för att fortsätta som förut är för stor och lockande, straffet för avlägset och diffust. Så enligt den senaste statistiken har svenskarna faktiskt inte bara ökat sina hushållsskulder mer än 5% ytterligare, skuldökningen accelererar t o m. Hur det ens är möjligt, medan svenska folket blir mer och mer arbetslösa. En gissning är att statistiken är manipulerad eller skevt redovisad, en annan är att det handlar om en kombination av de riktigt välbeställdas opportunism, det är ju de som kan låna, och de mest sårbara, som tvingats gå upp i skuld. Men visst, jag kan ha fel. Det kan vara den genomsnittlige dumskallen som är i farten igen.

Njae, optimisten vinner på kort sikt, det är ju vad vi redan sett. Vem som vinner i längden? Ingen. Med de skuldberg som nu byggs upp finns det inga vinnare.

Dumskallarnas sammansvärjning styr aktiepriserna

Bristen på krisinsikt talar i så fall för att statens propaganda fungerar. Man är invaggade i den falska föreställningen att krisen är över och löst. På kortare sikt antyder detta att staten därmed är på väg att ‘få rätt’. När det gäller utbud och efterfrågan så har marknaden nämligen alltid rätt – i det momentana ögonblicket – om den så består miljoner Einsteins, eller bara av lättlurade dumskallar, det spelar ingen roll. Skillnaden är att Einsteins också på längre sikt får rätt; allt annat lika så skulle deras bedömning stå sig. Dumskallarnas sammansvärjning leder istället gång på gång fel. Gemensamt önsketänkande får upp priserna långt över var de borde befinna sig, och framtida rekyler inträffar först när verkligheten gör sig påmind – och bubblan brister.

SEB talar om låg inflation och fortsatt digitalisering som skäl för sin optimism. Men ursäkta, är detta nyheter? Något som inte fanns 2019?

Att dumskalle-scenariot inte är att förvånas över beror på att att marknaden samarbetar i jobbet att övertyga andra och varandra för att undvika en alla rekylers onda moder. Man vet ju vad som står på spel. Så här har man hållit på i tjugo år och de ‘upparbetade’ konsekvenserna är nu så allvarliga att ingen ens vågar tänka dem. Ett showdown skulle innebära tabula rasa – rent bord, en enorm risk för alla som just nu har sin plats vid detta bord. Det är därför som SEB:s analytiker kommer fram till att börsens uppumpade kurser med P/E-tal som aldrig tidigare skådats, är ‘motiverade ändå’. Logiken bygger alltså på att alla kurser som sattes före juni 2020 varit felaktiga och alldeles för låga – och detta upptäckte man nu plötsligt, alla tillsammans, samtidigt! Då är DI:s Mitelman åtminstone mer ärlig; även han pumpar fram positiva rubriker, men i ingressen är det de enorma stödpaketen som är orsaken – och den tillgångsinflation som dessa förorsakar.

En återhämtning kan per definition inte vara ‘L-formad’, inte med mitt typsnitt

Intressant är att jämföra med hur ansedda ekonomer som nobelpristagaren Robert Schiller såg på situationen 2019, dvs före Corona: bubblor precis överallt. Och när WTO kommer med sin superdystra analys, ett ras i världshandeln som för oss med ens 13 år tillbaka i tiden, då talar rubriken i Affärsvärlden om att ‘återhämtningen kan bli L-formad’. Återhämtningen? Det krävs ett särskilt typsnitt för att se någon uppgång överhuvudtaget i ett L, och detta används inte av mig i alla fall.

Vad staten, marknadsaktörerna och media tillsammans skapar är ett scenario där konsekvenserna av ett framtida showdown kommer bli än mer förskräckligt. Husköparna som ökar sina lån blir tillsammans en spelare som för ekonomin blir ‘too big to fail’, för många skulle gå i personlig konkurs om räntan steg eller blev arbetslösa. Dumskallarna kan alltså få rätt ännu en tid, staten/riksbanken tvingas skydda även dem. När katastrofen kommer så är dumskallarna kanonmat, vilket man kan tycka är helt välförtjänt, det är bara det att man inte då kommer straffa sig själva utan dra med sig i stort sett alla andra i fallet, ingen lär komma undan helt enkelt.

Konsumtionslånarna – vår regims favoriter

Samma ‘logik’ kan vi nog förväntas se när det gäller blancolåntagarna. Det vill säga de som lånar för att konsumera rakt av, till höga räntor, eftersom de saknar bra säkerheter och ofta inte heller förvärvsarbetar. De stod för 250 mdr av hushållens totala skulder vid årsskiftet, 5% av BNP, och ökar fortare än någon annan typ av skuld. Deras slöseri är förkastligt enligt alla traditionella måttstockar, inte minst för dem själva, för det är mycket surt som kommer efter – många av dem sätter sig på detta sätt i evig skuld för något de inte kommer ha kvar imorgon, mer än räntor och amorteringar. Men att vår kära skurkregim ser med tyst gillande på det här är inte så konstigt. Eftersom den är totalt omoralisk. Och för att detta ju är vad den vill; att vi ska börja konsumera som förut. Och ingen ställer väl så helhjärtat upp på den filosofin som den genomsnittlige Lendokunden?

Alex Schulman

Alex Schulman är knappast någon sådan. Med årsinkomster på över tre miljoner har han råd att betala cash, när bastun brinner ned. Skulle man kunna tro i alla fall – men icke! Han ringer Lendo! ‘För att låna ett par hundra lax’, enligt vad han påstår i sin pod. Den här typen av produktplacering är vad s k influencers som Alex pysslar med. Lurendrejare kallade man dem förr, parasiter som låter sig köpas för en skärv för vilka ändamål som helst. Cyniskt räknar Alex – och framförallt Lendo – med att omnämnandet ska sätta ytterligare några tusen slösaktiga i oåterbetalbar skuld. Frågan är dock om Alex den här gången bara fick betalt av kreditgivningsföretaget, eller om Löfven gav honom en liten extra dusör ur partikassan eller – mer troligt – ur statens. Det här är ju vad vår regim vill: lura oss alla, så att vi blir systemberoende. I en skurkekonomi är det skurkarna som belönas, och den stora massan dumskallar som sätter dagordningen.

Glöm alla V- W-, U- och L-scenarion. Vi är på väg att allas dras med i ett ‘D-scenario’, där dumskallarna styr. Det betyder att det går upp, så länge det går. Men också att när det går ned, så går det ned med besked.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Publicerad 6 kommentarer

Är Dan Park Sveriges svar på van der Lubbe?

Titta på den här intervjun med Dan Park, av Jesper Johansson i Exakt24. Det här är mannen som medvetet startat upplopp och kravaller i Malmö och oroligheter lite varstans i Skåne och även övriga Sverige. Han förefaller på ett närmast onaturligt vis oförskräckt av att riskera en fatwa från någon muslimsk potentat nere i Egypten. Detta dödsförakt inför utsikten att göra extremisterna inom islam galet förbannade är svårbegripligt för en vanlig människa, man måste försöka få en bild av honom. Jag kan inte efter sju minuter påstå att han ger ett sinnesrubbat intryck. Inte heller framstår Park som en posör för mig.

Hans försvar för yttrandefriheten kan ses som ultimat och berömvärt. Men jag saknar någonstans passionen i hans röst och ansiktsuttryck. Hur kan han vara så lugn, rent av oberörd? Inför utsikten att spendera resten av sitt liv som Lars Wilks, Hirsi Ali eller Salman Rushdie, med livvakter med ända in på toaletten? Få halsen avskuren som Theo van Gogh, eller bli lynchad av en folkmassa? Det är utsikter som får oss andra att dra öronen åt oss. Vi har förvisso familjer också som vi inte vill utsätta för oron eller risker att dras över samma kam. Wilks kanske inte riktigt kunde ana vad han skulle förorsaka, kanske inte Rushdie heller, fullt ut. Men Park borde sannerligen veta.

Nej någon galenskapens låga lyser inte igenom, han är ingen idiot, av allt att döma. Är han då en hjälte? Vi som avskyr islams totalitära ideologi måste ju se det så. Väl? Detta är verkligen ett test av yttrandefriheten i Sverige, och med nekande svar i kommun efter kommun har Park avslöjat hur ovilliga man är att låta något ske som skulle göra muslimerna förbannade.

Medelmedborgarens bild: en mediakåt dåre med sjuklig lust att provocera

Det är bara det att vi kan ju samtidigt lätt se hur medelmedborgaren kommer se på det här. Dan Park är i dennes ögon självklart en mediakåt dåre, som förorsakar samhället enorma kostnader pga denna sin sjukliga lust att provocera. Medelmedborgaren behöver inte indoktrineras av vinklade reportage för att gissa sig till att polisen säger nej bara för att slippa bråk och stora kostnader för den skattebetalande allmänheten. Detta kan vem som helst räkna ut. Och att Dan Park inte är just vad medelmedborgaren just nu inbillar sig, innebär att även han har förstått.

Vad än värre är; det är lika lätt för oss alla att förstå den ilska som koranbränningen förorsakar, även bland mer moderata muslimer. Det är som att få ett pekfinger i bröstet. Vem skulle inte bli arg då? Om invandrande flyktingar brände den svenska flaggan (vilket inte heller är förbjudet), så skulle de göra många fler än mig förbannad och det spelar ingen roll vilket som är mest motiverat eller omotiverat, det är den känslan som är så lätt att identifiera sig med, att det är ofrånkomligt att muslimerna här får mångas sympati.

Lägg sedan medias vinkling ovanpå detta. DN och SvD har rapporterat med rubriker och hela artiklar som inte bara gör det möjligt utan sannolikt att deras mer naiva läsare (huvuddelen) tolkar det som att det är högerextrema bråkmakare som står för alla oroligheterna, medan snälla muslimer står och tittar på. Det här var lätt att räkna ut, Dan Park. Vi får inte bara en polarisering, en majoritet av svenskarna sympatiserar nu med muslimerna, och ser koranen och dess lära som ett offer. Lätt att räkna ut eller åtminstone gissa. Så varför?

Svenska postmodernisters svar på van der Lubbe?

Park agerar medvetet som en van der Lubbe, holländaren som brände ner Riksdagshuset i Berlin och gav nazisterna den förevändning de behövde för att göra processen kort med den bräckliga demokratin. För en konspirationsteoretiker så måste det vara glasklart att Park är en femtekolonnare och att han sannolikt redan på förhand fått frikort av Muslimska brödraskapet från alla fatwor. Bara hans plötsliga död skulle kunna motsäga detta.

Men så är det knappast. Likt van der Lubbe, så agerar Park antagligen utan någon beställning. Hans övertygelse om vad som är rätt och fel är sannolikt helt opåverkad av vilka de praktiska konsekvenserna är. Park är inte galen, men någon pragmatiker är han inte. Man kan beundra detta eller se honom som nyttig idiot. Islamisterna må applådera, men att de skulle kunna styra någon som Park är en ganska löjeväckande tanke.

Islamisterna vore naturligtvis lika opragmatiska även de, om de nu utfärdar sin fatwa och ser till att Dan Park blir en martyr. Det vore nämligen det enda som skulle på allvar ‘förstöra’ det positiva sentiment för muslimska oroligheter, kriminella våldsverkares förstörelselust och vänsterextremistiska sympatiyttringar, som Park genom sin aktion har bidragit till.

Alla tvingas nu ta ställning

Å andra sidan kan man förstås ställa frågan: om en libanonisering av Sverige ändå ser ofrånkomlig ut, så kanske det är lika bra att få den överstökad? Vad Park ändå åstadkommer är att alla tvingas ta ställning. Det kommer till en punkt där härjningarna drabbar den egna egendomen, då den egna säkerheten hotas. Okontrollerad eskalering av kravaller lär fresta på tålamodet hos medelmedborgaren och till slut försvinner sympatin, oavsett vad media skriver. Svensken är så apatisk att inte ens avspärrningarna i Angered har fått honom på benen. Men det kommer en ekonomisk kris att göra. Särskilt om den paras med fortsatt ökad och tillsynes planlös brottslighet från dem som just nu älskar att hata Dan Park.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56 40

Publicerad 3 kommentarer

Skatteverkets politiska rensning mot ‘swishhororna’ – egen aktivism eller uppdrag direkt från regeringen?

För den som inte ännu läst om skattemyndigheternas övergrepp mot Helena Edlund, gör det. Det handlar om ett långvarigt, systematiskt, oproportionerligt och uppenbart rättsvidrigt trakasseri mot en enskild. En enskild tjänsteman har i egen aktivistisk övernit eller – mer sannolikt – efter order högt, högt uppifrån och utanför verket – bestämt sig för att till varje pris sätta stopp för Helenas livsuppehälle, swishpengarna hon får av människor som sympatiserar med hennes livsgärning.

Om Helena Edlunds lagstöd – gåvors skattefrihet – bryr man sig inte

Trots att Helena varit ytterst noga med att påpeka för alla som vill bidra, att detta måste ske helt utan motkrav och att det bör anges vid överföringen att det handlar om just en gåva, så har skattemyndighetens handläggare valt att fullständigt ignorera detta. Helena ska motivera och försvara varenda swishtransaktion som skett två år tillbaka i tiden. Hennes försvar har sedan givetvis inte ansetts ens värt att kommentera av handläggaren, lika lite som denne ansett det nödvändigt att ge motargument till Helenas principiella försvar avseende gåvors generella skattefrihet. Så agerar inte en opartisk tjänsteman, så gör en aktivist.

Handläggarens arrogans och motvilja mot att gå in i en saklig diskussion, och istället upprepa sin begäran, som om Helenas yttrande är helt innehållslöst, skrivet med osynlig skrift, är dock inte otypisk för Skatteverket. Det är en funktion av en processgång, där verket enligt svensk lag har rätten att begära in skatter för överföringar som gjorts flera år tillbaka i tiden, innan någon domstol sagt sitt. Och härutöver begära skattetillägg, 40%, om man anser att Helena varit medveten om ‘undanhållandet’.

Att Sverige flera gånger fått bakläxa på detta, att det bryter såväl mot EU-regler som mot mänskliga rättigheter, är något man endast ovilligt och ett steg i taget, tagit hänsyn till, och först när frågan blivit helt akut. Så helt otypiskt för myndighets-Sverige, eller hur? Som annars är så måna om att följa internationella regelverk till punkt och pricka. Men här gäller det ju de egna medborgarnas rättssäkerhet. Den anser man sig mellan skål och vägg ha ensamrätt på att hantera.

En sådan här process kan skatteverket sedan hålla igång i flera år, inte sällan till att den enskilde avlidit, eftersom svenska förvaltningsdomstolar inte direkt är kända för att värna skattesubjektens, d v s individernas rättssäkerhet, allra minst genom att skynda på processerna.

Vattentätt enligt lagen och skattejuristen. Men vad hjälper det mot en aktivist på Skatteverket?

Ränta och rättshjälp som kan uppgå till en väsentlig del av individens uppehälle, har skatteverket förstås inga problem med. Och man driver ofta sådana här frågor, enbart för att få till stånd prejudikat; d v s man kan mycket väl vara medvetna om att individen troligen har rätt, men tycker ändå det är värt att pröva, ifall det skulle kunna visa sig att man kan få in mer skattekronor av ett större kollektiv. Motivet brukar alltså vara rent pekuniärt, och som skattebetalare kan man möjligen sympatisera med denna allmänna viljeinriktning, om det just inte vore för att Skatteverket är så penninghungrigt att man hugger in även där man själva vet att det är moraliskt – och sannolikt även juridiskt – helt galet.

Skatteverket bedriver politisk rensning mot ‘swishhororna’

Men i detta fall så är det ju ännu mycket värre: det här är en utredning som drivs av ideologiska skäl: kampen mot ‘swishhororna’. De små belopp det här är frågan om motiverar på inget sätt handläggarens omfattande utredning. Inte när det gäller Helena. Och knappast heller vad det gäller kollektivet ‘swishhoror’ totalt heller. Motivet är exakt lika omoraliskt som det är oekonomiskt: skatteverket är väl medvetet om att det är givarnas redan beskattade medel, som man på detta sätt vill beskatta igen. Att detta dessutom är direkt i strid med den lagtext Helena själv refererar till bekommer dem inte alls. Det förvånar väl inte; hade de velat läsa den så hade de gjort det, de behöver inte Helenas kommentar för att upplysas, de vet redan. De är bara ute efter att knäcka henne, och skrämma alla andra ‘swishhoror’, sådana som Helena och jag själv – och ännu hellre våra bidragsgivare.

Influencers och politisk bloggare är inte samma sak

Nu hävdar skattemyndigheten helt fräckt att s k influencers och politiska bloggare är samma sak. SKV har självsvåldigt definierat in gåvor till bloggare under vad som egentligen är kommersiell verksamhet. Det finns inget lagstöd för detta, det är enbart de själva som hittat på att det är samma sak. Att ge pengar utan att ha personlig vinning och där mottagaren inte har motkrav, det är som sagt och skall inte vara någonsin annat än skattefritt. Det handlar för f-n om redan skattade pengar!

Helt fräckt svarar SKV obetingat ‘Ja!’ på sin hypotetiska fråga. Som om saken var glasklar. Men att vara bloggare och åsiktsdrivande är något helt annat än att som influencer hjälpa företag att tjäna pengar, mot förtäckt betalning som ‘donation’.

Den andra sidan av saken är att gåvor oftast ges mellan närstående, och/eller för att undkomma skatt. Eftersom arvsskatten är avskaffad så är detta inte längre så aktuellt, i närståendesituationen, inte just nu i alla fall (förslag om återinförd arvs- och gåvoskatt finns i Jämlikhetskommitténs utredning som nyligen lades fram). För företag är myndigheterna allmänt njugga ändå. Det finns en beloppsgräns på €4.999 över en treårsperiod, för att få avdragsgillhet. Privatpersoner får inget avdrag i alla fall, så här borde det inte finnas gränser öht, det bryter mot alla principer. Jag tror alltså inte att detta skulle hålla om det prövades, och att alla försök att lagstifta om det skulle kallas rättsvidriga – om det fanns en författningsdomstol i Sverige. Nu gör det som bekant inte det, och vår lagvidriga regim får hållas lite som den vill. Men för den som gillar att driva långa rättsprocesser som slutar i EU-domstolen och Europadomstolen (för mänskliga rättigheter), så är det här en öppen dörr att sparka in. Tyvärr är vi få som är så glada eller har pengar och tid nog att ägna åt detta. Och våra domstolsaktivister har ju annat för sig.

Morgan Johansson har beställt

För skatteverket är det här intäkter som knappast står i proportion till den möjliga vinsten, än mindre om den jämförs med andra, mer samhällsnyttiga indrivningskampanjer, t ex mot den grova brottsligheten. Visst kan en enskild aktivist frossa i förföljelse av det här slaget, men enskilda handläggare måste faktiskt göra skäl för sig, och kan inte lägga veckor på utredningar som berör småbelopp, utan att få chefens ögon på sig. Det lönar sig helt enkelt inte. Så vem ligger då bakom? Ja, inte är det vem som helst som kan förmå SKV att ge anvisningar och ‘tips’ om hur gåvor och donationer ska deklareras på det här sättet. En inte alltför vågad gissning: Det här är ett rent beställningsuppdrag. Sannolikt via finansen och ursprungligen från justitiedepartementet och Morgan Johansson.

Detta är en jurists kommentar:

Det Helena Edlund är utsatt för är ett mycket grovt rättsövergrepp! I Gåvolagen står inget om att gåvotagaren retroaktivt ska redogöra för gåvors tillkomst, anledning eller övriga premisser. I gåvobrev finns endast ett utrymme för att markera huruvida gåvan har krävt någon motprestation. Finns ingenting noterat där har Skattemyndigheterna inget med saken att göra. Att någon swishar pengar till någon annan kan gälla känsliga privata angelägenheter som på flera sätt är sekretessbelagda vid tillfället för transaktionen – här bryter skatteverkets personal mot de mänskliga rättigheterna, när de ställer krav på att få ut informationen.

Våra lagar har skapats för att ge myndigheter vetorätt, lagarna är till för att säkra medborgarnas rättigheter och inte myndigheternas. Svenska skattemyndigheter har vid många tillfällen fällts i Europadomstolen för sina rättsövergrepp. Bla har de svenska skattemyndigheterna fått bakläxan, att det är förbjudet att straffa någon för ”brott” innan ett domslut finns i svensk domstol. Dvs att tvinga någon att betala in straffskatter till skattemyndigheten innan dom från svensk domstol finns i ärendet. Sverige bryter kontinuerligt mot de mänskliga rättigheterna, något som är signifikativt för diktaturer.

*

Döm själva. Har vi en demokrati längre eller är kulissen så nedriven nu att alla kan se?

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56 40

Publicerad 3 kommentarer

Pensionerna: mellan Skylla och Karybdis. Men base case är ännu en statlig stöld.

I Odysséen klämdes hjälten och hans sjöfarare mellan klippmonstret Skylla och malströmmen Karybdis. Om några år så kommer vi se hur det svenska pensionssystemet klarat samma resa, efter den finansiella storm som Corona orsakade 2020, och som fortfarande pågår. Som jag redan har påpekat för den som velat lyssna, så är risken överhängande för att just pensionärer och småsparare är krisens stora förlorare. Den risken är närmare 100% idag och Dagens Industri bekräftar nu den bilden med rubriken ‘Coronasmocka mot pensionerna’.

Första halvåret har lett till minusresultat i alla pensionsförvaltare utom Länsförsäkringar Gamla Trad, som nästan helt är investerat i obligationer. Jättarna Alecta, AMF och Skandia Liv visar minus mellan 1,1 och 2,6 procent, med värdefall på över 10% i de mest aktietunga pensionssparalternativen. Nordea Liv och SEB Trygg Liv Gamla är värst, ner i storleksordningen runt 5% på aggregerad nivå. För ett enskilt halvår är det här exceptionella siffror. Återbäringen i SEB sänktes från tio till noll.

Vad det här säger är egentligen bara vad de flesta vet: pensionsbolagen har olika placeringstrategier där man är viktade i olika typer av tillgångar. Skillnaderna för detta enskilda halvårs utfall är inte i sig något mått på förvaltarnas skicklighet, utan på hur mycket man valt att exponera sig för risk. Svenska och globala aktier har gått ned ca 6% under halvåret, trots den kraftiga rekylen, obligationer har stigit en procent och situationen för olika råvaror är blandad. Fastighetsportföljerna är kraftigt beroende av hur man valt att värdera dem; somliga, som Batljans SBB värderade upp sina kåkar samtidigt som karantän utlystes. Men det är när fastigheterna avyttras som de verkliga värdeförändringarna realiseras.

DI, regimens lydiga verktyg: Konsumera! Köp aktier! Var inte oroliga för pensionen!

Tvärtemot hur det troligen ser ut bland allmänheten, så ju yngre vi är, desto mer oroliga bör vi vara. Hans Bolander ger en överslätande kommentar, i linje med hur DI under vår och sommar gjort allt för att gå statsmakternas ärenden, när det gäller att lugna allmänheten och heja på börsruset, så att alla fortsätter belåna sig, konsumera och fullinvestera sig i aktier. Det är usla råd, av det skälet att vi på så vis gör oss själva till systemets fångar, oavsett om vi gör en kortsiktig vinst eller inte. Och pensionerna ska vi alltså lugnt utgå ifrån kommer räcka bra. DI lurar nog färre av oss över 50, men det är ju dem mellan 30-45 som hans rubrik siktar in sig på: ‘här finns inget att se, ni behöver inte rota i det här, det kommer ordna sig ska ni se, på lite sikt’. Det är cynism av oerhörda proportioner, att ge en sådan rekommendation, den är inte ägnad att hjälpa individen, utan systemet – och förstås regimen.

Jo, Bolander. Vi har all anledning att planera för en sådan. I alla fall om vår framtid är beroende av utbetalningar från det svenska pensionssystemet.

Pensionsfonderna: förlorare hur man än vänder sig

Pensionsfonder har krav på sig att vara försiktiga. Som snitt är man exponerade mot aktiemarknaden med ca tolv procent och man har ‘väldiversifierade’ portföljer, d v s inte lagt alla ägg i samma korg. Men vad det innebär i praktiken är, som utfallet visar, att man trots försiktigheten inte kan undgå att drabbas när börserna går ned. Och, ännu viktigare: diversifieringsstrategin innebär att man också alltid är förlorare när tillgångsinflationen tar över.

Vad som räddat pensionskapitalet från större minskning på kort sikt hotar därför att urholka det på lite längre. Vad centralbankerna har gjort, att på ett exempellöst sätt, på global nivå utan parallell i världshistorien, översvämmat marknaden med nya pengar. Det innebär axiomatiskt att pengar tappar i värde mot andra tillgångar. På kortare sikt är det i stort sett enbart mot aktier, guld och kanske silver. På lite längre så gäller det mot i stort sett allt annat. Problemet för pensionsförvaltarna är att de måste hålla så stora tillgångar i obligationer och andra räntebärande papper, som i dagens nollräntesituation inte ger knappt någon avkastning alls.

Karybdis: inflationsscenariot

Karybdis i det här fallet är att våra pensionspengar ligger låsta i positioner som helt enkelt inflateras bort. Det scenariot är skulle jag vilja påstå, statsmakternas kalkylerade. Det är nämligen så man ska komma ur sin egen skuldsituation. Det ekonomiska system man har riggat är lika extremt gynnsamt för låntagare som det är ogynnsamt för sparare och pensionsförvaltare.

Scylla: börskrasch och depression

Skylla innebär istället att vi får en backlash. Någon kägla i denna ytterst instabila situation välter, och ger dominoeffekter som inte går att bemästra. I så fall kraschar aktiemarknaden. Våra pensionsinnehav kommer då inte vara säkrade i alla fall. Dels kommer den börsexponerade delen att implodera, dels kommer en stor del av de räntebärande papper man håller i visa sig vara värdelösa, när företagen går i konkurs eller tvingas rekonstruera.

När vi väl är där, så kommer vi inte ha mycket att säga till om. Bara förlita oss på att statsmakterna är välvilliga och hederliga. Men så är det inte, tyvärr. Och alla kriser anses som bekant ge rätt till extraordinära tvångsmedel och expropriation. Det är därför stöld av pensionsmedel är något vi måste räkna med.

Worst case och base case: statsmakternas legaliserade stöld

Ändå kommer pensionsfonderna i ett Skylla-scenario snabbt utkristallisera sig som en klippa som trots allt står kvar. Ett tredje alternativ utkristalliserar sig därmed. Nämligen att statsmakterna kommer se sig föranlåtna att än en gång stjäla medel härifrån, för att dela ut till mer akuta ändamål, d v s soppkök i den katastrof som politikerna ställt till med. Så gjorde Palme för att bekosta miljonprogrammet, och så restaurerade Göran Persson statsfinanserna efter krisen på nittiotalet. Senaste stölden är mer av ett bedrägeri: de arbetsgivaravgifter som de flesta av oss tror går till pensionssystemet har under de senaste femton åren istället alltmer viktats över i en allmän avgift som politikerna får leka med – kranen in i fonderna har alltså strypts. Detta är det egentliga skälet till att det behövdes en pensionsreform 2019, som i praktiken innebär ungefär 20% reduktion av värdena.

Efter en större kris, den vi har framför oss, så handlar det istället om att man troligen kommer öppna kranen ut. Det är utan minsta tvekan att beteckna som stöld, men egentligen bara exakt samma sak som skett när man under decennier valt att finansiera vår konsumtion med lån – det är kommande generationer som därmed får betala. Och inga andra alternativ kommer räcka.

DI:s kommentar, ett frejdigt ‘vi behöver inte bekymra oss!’ är ett vacuumtomt löfte. Vi har all anledning att oroa oss, och att ställa in oss på att pensionen kommer bli skral, mätt i dagens penningvärde. Det är, som det ser ut, best case-scenariot.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 2 kommentarer

Kärnfamiljen har blivit extremistisk och Pride är mainstream – nej, det är inte fake news

Ett par glassar, en som en napp, i prideflaggans regnbågsfärger och utformade som dildos. Jag tyckte det var en rätt rolig parodi, en överdrift som fungerade som satir, trots att det nästan inte är möjligt att parodiera pridefolkets vulgariteter. Och där ligger problemet: utan en grotesk politik, så skulle detta vara glasklar humor för alla. Men många reagerar väldigt surt. Inom vänstern, gissningsvis. Och sedan deras känsliga vänner, sådana som faktiskt har lämnat pk-fasen, börjat bli medvetna. De som fortfarande har kontakten kvar och som kriget gäller, vem ska få deras öra, de ängsliga i mitten? Satir funkar dåligt för många. Det här är en bild som därför riskerar att slå på motsatt vis mot vad den var tänkt.

Humor för mig. Men så nära verkligheten att vänstern reagerar som om detta vore förtal. De borde ha sig själva att skylla. Men satiren blir kontraproduktiv.

Det ‘högerextrema’ paraplyet

Så har vi paraplyet, som kärnfamiljen håller upp, mot regnbågsregnet. En rubrik som närmast är övertydlig förklarar att vi måste försöka göra så många som möjligt normala. Stanna upp där och tänk efter. Ärligt, vad var din första reaktion? Jag tror att många, även högerut reagerar med visst obehag. Detta är så fel, så politiskt inkorrekt! Om du tillhör dem ska du veta att du har god politisk kompass. Du vet var konsensus just nu ligger i landet. Om du sedan tänker efter en gång till och konstaterar att budskapet är 1. ganska självklart och 2. inte alls presumerar att avvikande ska förtryckas, utan tvärtom, med sin rubrik försöker säga att detta heller inte är avsikten. Då borde du komma till slutsatsen att detta inte alls borde vara kontroversiellt. Man kan sedan tycka att det är tråkigt och försoffat eller klokt och välunderbyggd sanning om hur samhället borde se ut. Men att den skulle vara ‘extrem’ är väl att gå rätt långt?

Om det inte varit ‘högerextremt’ att hävda att kärnfamiljen är vad vi bör sträva emot, så hade rubriken heller inte behövts. Även med den, så brännmärks garanterat budskapet gärna som extremism. Vi känner en sekunds obehag, trots att vi vet bättre.

Kärnfamiljen borde vara mainstream, inte pride

Icke desto mindre är det ju just det ditt första obehag visar: nämligen att det är extremt att tycka att vi ska ha så många kärnfamiljer som möjligt, för barnens skull, men också för föräldrarnas, liksom för samhällets bästa. Minimera antalet ensamma mammor, låta barn få behålla kontakten med sina fäder, och växa upp i ett enda hem, en trygg miljö för de flesta. Det finns goda fakta som visar att detta är samhällsekonomiskt idealiskt och ger långt färre ungdomsbrottslingar, mindre våld i hemmet (mot de ensamma mödrarna) och bevarar sund respekt för äldre lättare, då även fadern är med och utformar uppförandekoden. Men jag lämnar dessa åt sidan nu. Det intressanta är att det är motsatt uppfattning, den vänsterextrema, som är mainstream i Sverige idag.

Fejkmonopolet

När vänstern har lyckats med det, så – är det gloves off? Bör vi tillåta oss att fejka tillbaka? Vänstern vill förstås ha monopol på fejkandet. De skriker högt så fort de upptäcker ‘övertramp’, sådana som de själva begår regelmässigt av ren slentrian eller i fullaste medvetenhet. Slentrianen är möjlig, just för att det är så sällan vänstern själva blir påkomna. De räddhågsna i mitten får sällan samma otäcka vibbar när statstelevisionen sprider fejk, det är inte som att de då konfronterar sina vänner till vänster. Det krävs enorm bearbetning för att detta ska gå att dyrka upp, för Public Service har ett så oerhört mycket större genomslag än vad vi på nätet har.

Fake news underminerar samhället

Fake news är en nedåtgående spiral, underminering av alla auktoriteter i samhället. Något av det mest destruktiva av allt som pågår i vårt samhälle, för det är tilliten som byggt vår välfärd. Nu är den på väg att försvinna, även mellan svenskar. Detta hade aldrig kunnat hända om vår skurkregim och systemmedia valt att 1. hålla sig till en politik som är så absurd att det inte går att göra satir och parodi på den, 2. lett utvecklingen, med nyheter som ‘hälften av alla som kommer från Syrien är välutbildade’. Skillnaden mellan systemet och avarterna på nätet skulle ha varit för stor.

Men nu har vi att förhålla oss till detta. Jag hör till dem som, för mitt eget varumärkes skull, inte vill sprida osanningar. Men jag har visst överseende med att andra inte resonerar så. Att man inte ser mycket alternativ till att högern ägnar sig åt samma smutsiga hantering som vänstern, när skadan redan är skedd. Vi är på väg mot ett samhälle utan tillit till något. Den verklighetsbild människor får landar någonstans mitt i där propagandan ankrar. Att låta vänstern ensamma sköta fake news, med sina mångdubbla resurser, det är ju detsamma som att ge upp. Som att bedriva krig enligt gammeldags riddarideal mot tanks som anfaller på juldagsmorgonen.

Fake news måste riktas mot rätt mål – och sanningen vinner i längden

Det sämsta med ‘dildo-kampanjen’ är att den helt enkelt går för långt, så att den inte blir trovärdig, för mig en ren satir, men för andra en klumpigt försök till förtal. Den är också helt onödig, eftersom Pride-vulgariteterna som förekommer är helt tillräckliga för att väcka folks avsky. ‘Fake news’ som biter är istället när den artikulerar sådant som vi alla ‘vet’ men som är svårt eller omöjligt att bevisa. Till exempel vilka det är som slänger bomberna – det kommer nog aldrig kunna avslöjas, än mindre få de skyldiga bakom lås och bom – eller utvisade. Detsamma gäller mordbrännarna, och i stor utsträckning även gruppvåldtäktsmännen. Fake news fungerar också bättre när den faktiskt inte går att säkert hävda att den är osann. När hovrätterna släpper alla fria, hur ska man då konstruera en korrekt statistik över brottsligheten? Och när en allt större årlig avvikelse kan konstateras mellan anmäld våldsam död och dödsfallsregistret – ända sedan 1990 – då är fejk news satt i system av samhället.

Jag har inte så stora moraliska betänkligheter under sådana omständigheter. Värre är de rent strategiska. Vänstern vinner fajten, på kort sikt, oavsett om man spelar falskt eller enligt gentlemannaregler. De har så mycket större resurser. Men på lång sikt vinner sanningen, och då är det bra att ha varit på samma sida. Det går att skriva om allt detta utan att kompromettera sig – och jag har mitt varumärke att tänka på, så det är vad jag gör. Men jag kommer inte klaga på om andra är mindre nogräknade; det är oundvikligt, om än tyvärr ofta kontraproduktivt, särskilt om det inte görs skickligt och genomtänkt.

Magnus Stenlund

Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 6 kommentarer

Lånefällan, slavsystemet, ‘QE’ och hur vi lämnade marknadsekonomin.

Ungdomarna är de som märker tillgångsinflationen först. Varken studielån eller ingångslöner har hängt med bostadspriserna. Följden är att man intecknar sina arv. Och lånefesten bara fortsätter. Staten driver den, sätter nollräntan som behövs för att kommunerna ska ha råd att låna. Privatpersoner lånar för att de måste, för att få bostad. I USA lånar man också till terminsavgifterna på utbildningar som inte betalar sig. Men inbilla er inte att problemen är mindre i Sverige, här tas kostnaden bara till större del via skattsedeln – våra hushåll lånar betydligt mer än de gör i USA.

SvD beskriver en makrotrend: den ökade belåningen som är följden av tillgångsbubblor. Effekten blir tydligast när man ser den ur de ungas perspektiv; de som inte har haft möjlighet att följa med i racet. De måste börja med lånen. I USA så blir det här ännu tydligare eftersom man där även betalar för utbildningen direkt. De studieskulder som man då drabbas av är fyra gånger högre, inflationsjusterat, än de var för femtio år sedan, samtidigt som median och minimiinkomster räknade på samma sätt har varit nästan oförändrade.

QE – roten till det onda

Det här är en effekt av staternas enorma behov av att finansiera sig, och den därmed sammanhängande nollräntan, som är nödvändig för detta ändamål, och som uppnås med hjälp av mekanismer som upphäver marknadsprissättning av risk. QE, Quantitive Easing, kallas det och metoden kan tyckas skiljer sig måttligt från hur centralbankerna tidigare agerat, men den principiella skillnaden är enorm.

Förr så genomförde Riksbanken s k marknadsoperationer då man köpte eller sålde statsskuldväxlar och -obligationer för att lägga räntan på en nivå man ansåg vara konsistent med inflationsmålet. Man kunde i undantagsfall även göra s k repor där även bostadsobligationer och andra obligationer utgivna av bankerna finansierades kortsiktigt, men alltid med ett förutbestämt återköp i närtid.

Halva statsskulden – ett haveri för marknadsekonomin

Nu säger man istället att man är ute efter att stötta ‘marknadens likviditet’. Vad det innebär kan lätt avläsas av det faktum att Riksbanken numera äger halva statsskulden. D v s statsskulden är till så stor del finansierad av sedelpressen. Före 2008 var det bara en procent. Det här är en bieffekt och oönskad konsekvens av ständigt större ingrepp i ekonomin och visar att den underliggande efterfrågan på obligationerna till den prisnivån Riksbanken lagt sig på är noll. Skulle det bara handla om tillfälliga fluktuationer så skulle volymerna kunna placeras på marknaden igen, men så sker inte, man bara ackumulerar allt större belopp i egen balans.

Det är med piska och morot som man förmår bankerna att medverka i detta, dels genom lagkrav som tvingar dem köpa en viss andel, dels genom att erbjuda en mellanskillnad i ersättning. Efter Corona har man dessutom varit inne och köpt företagsobligationer, en tidigare fullständigt otänkbar manipulation. Centralbankerna köper till priser ingen annars skulle acceptera, men så länge som alla vet att det finns tagare på den nivån så flyter handeln på. Härigenom pressar man alltså ned offentlig sektors låneränta till runt noll. Man har inga andra hänsyn, de marknadsimperfektioner som uppstår när räntan inte längre speglar upplevd risk struntar man i. Det här är inte marknadsekonomi, utan motsatsen, ren planekonomi – i en västlig hyckleri-tappning.

Privatupplåningen är på topp!

Följdverkningarna är att även alla andra (som kan) lånar, som galningar – det är ju näst intill gratis pengar, så det är rationellt. Även andra kvartalet har hushållslånen stigit över 5%, mitt i Coronakrisen, och det är mer än det föregående. När många gör det, så blir man tillsammans också ‘too big to fail’, staterna har inte råd att låta alla dessa fallera, oavsett om det handlar om kommuner som behöver finansiera sin flyktingmottagning, aningslösa eller riskvilliga (och cyniskt kalkylerande) optimister som vill finansiera aktieköp, konsumenter som vill åka till Thailand eller köpa en ny bil – eller våra än mer överbelånade företag.

Sverige har världens högst belånade företagssektor, nära 170% av BNP, vilket beror på en kombination av denna låga ränta och en ständigt deprecierande krona, som gjort att svenska företags konkurrensvillkor stärkts utan att man behövt göra någonting. Kanske har det även med typisk svensk hybris att göra; vi lyckas alltid inbilla oss att vi kan göra rätt oavsett om resten av världen är med eller mot oss. Även företagsbelåningen var upp andra kvartalet, strax över 5%, bara något mindre än föregående kvartal.

Slavsystemet

Också våra hushåll är överbelånade. När SvD nu skriver om de amerikanska studieskulderna, så är det förstås med udden riktad mot Trump, såsom brukligt är i svensk media. Och som sagt, utvecklingen är illavarslande. Den yngre generationen blir inlåst i ett ‘slavsystem’ pga dessa lån, det tar dem i genomsnitt allt längre tid att betala tillbaka vad studier och bostad kostar och de som inte får bra betalda arbeten riskerar att aldrig kunna göra det.
Men allt måste sättas i sin proportion. I USA uppgår studieskulderna till 7% av BNP. I Sverige uppgår bara de rena konsumtionslånen till 5%. När vi lägger dessa till bostadslån (och studielån) så är den svenska hushållssektorn belånad till 90% av BNP. I USA är motsvarande belåning ‘bara’ 75%. Eftersom våra studielån bör vara väsentligt lägre så är skillnaden mellan bostadslånen sannolikt ännu större, till svensk nackdel.

Högre kostnad och längre tid för sämre ubildning

Dessutom är problemet med värdelösa och praktiskt meningslösa utbildningar minst lika stort här som i USA. Ofta har man idag jämfört med för 30 år sedan samma titel och teoretiska förståelse till priset av en eller flera terminers extra skolgång. Inte sällan beror det här på att universiteten insett att man måste fylla på med propedeutiska kurser, eftersom förstaårsstudenterna inte får samma kunskaper med sig från gymnasiet som förr. “Alla ska med!” hojtar socialdemokraterna, som vill sätta alla i eftergymnasiala studier. Den intellektuella genomsnittsnivån sjunker och arbetslivsintroduktionen senareläggs – den sker idag först vid 30. Samtidigt som lägre studietakt innebär att många är understimulerade. I värsta fall handlar det om nya utbildningar fyllda med postmodernt jox, som bara ger de nybakade studenterna arbete vid samma universitet och med uppgiften att lära ut ännu mer av samma. Andelen avhandlingar som aldrig någonsin blir citerade eller ens lästa ökar exponentiellt för varje år som går. Detta är (ännu) en viktig förklaring till att produktiviteten i samhället sjunker.

Ett nytt klassamhälle

Klassamhället återuppstår och förstärks – på ett mer subtilt vis även i Sverige: längre utbildning betalar sig inte och då är det underklassen som väljer bort den först. Den allt störe studentlägenhetsbristen kräver också pengar eller kontakter. Allt fler saknar de ekonomiska resurser och nätverk som krävs – och samhället får då inte heller del av vad begåvningsreserven i denna underklass hade kunnat bidra med. De som har en peng sparad gör oftast vad de kan och prioriterar sina barn och det kanske räcker så, men risken är stor att man på det sättet gör sig själv till fattigpensionär. Vad pensionssystemet erbjuder idag är mindre än många inbillat sig. Det kommer inte bli bättre efter 2020 års gigantiska stödupplåning.

En ännu mer intressant fråga är vad nästa generation ska ta av för att betala sina barns skulder. Vad vi gör är ju att finansiera vår standard med vad som samlats i ladorna – och det är dömt att ta slut. Idag är det vår generations pensionsmedel och nästa generations arv som konsumeras. Men kommer våra barn ha något sådant att erbjuda efterföljande generation? Den lånefinansierade ekonomin genererar knappt ingen tillväxt alls, inte per capita. Särskilt illa på den punkten ser det – som vanligt – ut i Sverige. Det enda som växer är tillgångsbubblor – och lån. Sådana som finns kvar även efter att bubblorna spricker. Då är vi slavar på riktigt.

USA-kritisk samhällsanalys – den enda som är tillåten

Att svensk systemmedia, till vilka SvD idag utan tvekan ska räknas, väljer att skriva om problem i USA, ska vi kanske se som ren nostalgitripp och terapi. Bara då får man ju tillfälle att verkligen utöva sann samhällskritik, sådan som förr var ett självklart adelsmärke för varje journalist. Och som är lika självklar att undvika, när det gäller Sverige idag och den postmoderna regim som varit så idoga på att skapa denna lånefällan.

Magnus Stenlund

Publicerad 6 kommentarer

De superrikas lekstuga är stor som halva Finland. Och de vill bara göra den större.

Bezos vill leka i rymden. Gates löser Afrikas avloppsproblem genom att konstruera toaletter som liknar kärnkraftverk. Zuckerberg spenderar en enorma lobbyingpengar på att putsa på sitt skamfilade rykte, men missar samtidigt chansen att bli världens främste yttrandefrihetshjälte genom tiderna. Sundar Pichai, VD för Alphabet (Google) och TIm Cook, Apple – alla tävlar techjättarnas VD:ar om i att fjäska för en ung generation postmodernister, vars politiska engagemang består i att demolera bilar och krossa skyltfönster i Portland, hellre än att försöka omvända den, och rädda världen på riktigt. Nu ska de förhöras av kongressen.

Kongressförhör för syns skull?

Ginikoefficienten, andelen som de allra rikaste äger i förhållande till de fattigaste, blir bara större. Och aldrig har den växt som den gjort i år, i de gigantiska stödpaketens tidevarv. Allra värst i Europa är – förstås – Sverige, ett okänt faktum för de flesta. På global basis är det arabiska oljemagnater som drar blickarna till sig, de agerar helt ogenerat. Men det är de stora techjättarna i USA som manövrerar skickligast – de vill och lyckas oftast framstå som rena filantroper.

Idag ska techjättarnas VD:ar vittna i den amerikanska kongressen. Apple, Google (Alphabet), Amazon och Facebook kommer få tuffa frågor, slingra sig och se obekväma ut. Men kommer något hända? Sanningen är att USA och Trump är beroende av dessa jättars framgång, och de av dem som inte öppet samarbetar med CIA, som Amazon, gör det naturligtvis i det fördolda. Det finns inte något alternativ.

Trump kan förhandla för att tvinga Facebook att öppna en del av sina algoritmer, möjligen sätta tvingande minimikrav som löpande revideras och stickprovskontrolleras, men han kommer inte i praktiken kunna styra dem. Fb kommer säga ‘förlåt’ och be om ursäkt i enstaka fall där man blir överbevisad. I övrigt inte.

Så här lobbar Zuckerberg för att få en guldstjärna i kanten av Portlands demonstranter. Och det är dem han anställer på facebooks kontrollavdelningar världen över.

Algoritmerna är fb:s kärna och är intimt sammankopplade med tiotusentals av företagets programmerare och övervakare. Här tjänar man pengarna och utövar åsiktskontroll på samma gång, med samma metoder. Att en åtgärd, som att separera grupper med starkt avvikande åsikter, i praktiken är yttrandefrihetsbegränsande är svårt att bevisa, och ännu svårare blir det när man dessutom lätt kan visa att det samtidigt ger mer klirr i kassan. Jag är därför rädd för att SvD:s krönikör har rätt i att förhören är för skens skull.

En superrik man fascinerad av Startreck

SvD har också översatt ett långt reportage i samarbete med Atlantic, om Jeff Bezos, Amazons grundare. Det är fylligt. Men vilka är slutsatserna? Bezos är Trumps personliga hatobjekt nr 1, men vad har Trump under sin presidenttid lyckats åstadkomma för att sätta Bezos på plats? I praktiken ingenting, det har varit mycket muller men liten verkstad.

Jordens framtid – som Startrecks, om Bezos får som han vill.

Bezos är en fascinerande individ fascinerad av – Startreck. Han lever sin dröm, om att skicka människan ut i rymden. Låt oss kalla det eskapism på hög nivå, en lekstuga som man naturligtvis kan tycka att han har rätt till, som skapat resurserna för det på egen hand. Men enligt min mening rinner hans filantropi på detta sätt rakt ut i ett ingenting, mervärdet för mänskligheten är, ska vi säga, i bästa fall begränsat, under överskådlig tid.

Bezos en elitist – med allt utom mångfald i styrelsen

Om sedan Bezos levde som han lär så skulle hans imperium heller inte fungera alls – han borde göra det omvända. För när Bezos tänker på sig själv och sitt företags bästa, då är det hög IQ som är ledstjärnan, vilket leder till ett extremt inkorrekt urval av – vita män. “Vår inställning till rekrytering är skamlöst elitistisk.” Bezos ville redan från början med Amazon bygga upp en ‘geni-aristokrati’ där de mest intelligenta skulle stiga högst i graderna, resultatet på SATS-testerna var av avgörande betydelse för en anställning.

En elitist – som inte lär som han lever.

I toppen så har han nu 17 chefer, ‘S-teamet’. Bara en är kvinna, HR så klart, resten vita män. Citat ur artikeln: En tidigare teamchef, som är mörkhyad, säger att när toppchefer på Amazon hör ordet mångfald tolkar de det som att “sänka standarden”. Och gullande med ‘positiv förstärkning’ som den svenska skolan bygger på, är inte Bezos ledarstil. Det finns fullt av citat som understryker detta: “Är du lat eller bara inkompetent?” “Det här dokumentet skrevs uppenbarligen av b-laget. Kan någon ge mig a-lagets dokument?” “Varför förstör ni mitt liv?”

Elitismen – eller resultatet av den – är ju inget man går ut med utåt direkt. Men att det fungerar är ju knappast någon som kan invända emot. Vill man lära sig av Bezos så ska man titta på hur han har gjort, inte vad han säger.

Resultatet. Ojämlikhet, lekstuga, fjäsk och låg tillväxt.

De fyra techjättarna tillsammans med Microsoft, svarar idag för ca 15% av det samlade börsvärdet i världen (siffran tagen ur ett överslag i mitt huvud, men ungefär stämmer den nog). Det mest illavarslande med det här är förutom de allt starkare tendenserna till monopol, att världens överskottsresurser används på ett allt mindre effektivt sätt, i takt med att ginikoefficienten ökar och de superrika får allt större andel av kapital och förmögenhet.

Bezos et consortes lekstuga – halva Finland

VD:arnas personliga förmögenheter, Gates exkluderad, motsvarar halva Finlands BNP. Om de som Bezos ägnar sig åt lekstuga, så är det inte harmlöst, eftersom motsvarande resurser mer jämt fördelade, t ex på hela svenska befolkningen, garanterat skulle användas till mer essentiellt viktiga saker för mänskligheten.

En hel del bara för att öka den personliga välfärden förstås, men också på många håll ge möjlighet att investera i mer jordnära och praktiskt omsättningsbara idéer. Samma kan sägas om Bill Gates storvulna ‘filantropiska’ projekt, som ett efter ett har misslyckats, efter mångmiljardsatsningar (samtidigt som Gates tack vare sin ‘filantropi’ till politrukerna i FN, WHO m fl, bara blir rikare).

Skillnaden mellan de amerikanska techjättarnas entreprenörer och arabländernas oljemagnater är stor när det gäller förmågan att bygga överskottsgenererande verksamheter, men mycket liten när det gäller själva överskottshanteringen. De superrikas personliga ‘hobbies’ går till inte så liten del ut på att skriva sitt namn för eftervärlden i monumentala bokstäver; medan oljearaberna bygger skyskrapor så filar Zuckerberg, Cock och Gates på sina rykten som stora filantroper.

Zuckerberg skulle kunna vara världens största yttrandefrihetshjälte

Och då är det viktigt att gå i takt med den allmänna politiska trenden. D v s fjäska för den postmoderna idiotin. Istället för att bli en motvikt till söndercurlandet av millenniegenerationen, såsom Bezos mycket väl skulle kunna vara, så spenderar han hellre pengar på att bli poppis bland Portlanddemonstranterna – köpet av Washington Post kan också ses i det ljuset.

Om du upplät plattformen med full yttrandefrihet Mark, så skulle du bli en hjälte, vars namn aldrig skulle dö. Och du skulle inte behöva din lobbyingkampanj.

Istället för att lägga pengar på att få amerikanerna att fatta att ny kärnkraftsteknik är ofarlig och effektiv, så väljer Gates att försöka sälja sådan till Kina. Och att sälja på afrikaner en techtoalett, när de inte ens fattat att barn inte bör leka i kloakvatten? Miljarder rakt ned i avloppet. Sorgligast av dem alla, Mark Zuckerberg: istället för att tillhandahålla världens största åsikts- och nyhetsplattform, facebook, för att skapa en yttrandefrihet som vi tidigare aldrig sett i världen, så spenderar Zuckerberg världens största lobbyingbudget på att liera sig med ren kulturmarxism.

Bill Gates, världens största filantrop, sägs det. Men inga av hans projekt verkar gå i mål, miljarder har satsats på tech-toaletter i Afrika, poliovaccin som IS-terrorism stoppat och kärnkraft han inte får gehör för i väst. Gates förmögenhet växer ändå, hans stöd till FN-politrukerna ger goodwill.
En idé som borde ha spolats innan den slukat miljarder, som till och med okunniga afrikaner kunnat hitta bättre användning för.

Konfiskera eller höja skatten? Allt är enkelt, om du är postmodern vänster.

För en postmodern kommunist (sådana som jättarna så gärna lierar sig med) är lösningen enkel: man bara konfiskerar pengarna. Alternativet är att höja skatterna, nästan samma resultat. Problemet är att man då kränker äganderätt och förstör de marknadsmekanismer som skapar så mycket tillväxt och välstånd. En extra ‘värnskatt’ för superrika skulle snabbt smitta av sig till länder som Sverige, där gränsen för ‘superrik’ flyttas ned till alla med en villa på över 200 kvadratmeter i valfri Stockholmsförort. Nej, som jag ser det är det bara monopoltendensen som kan – och borde – stävjas.

I en marknadskapitalism som fungerar så hade Googles, Amazons och Facebooks monopol brutits upp med antitrustlagar. Men Trump har inte råd att kosta på sig den sortens lyx. Inte med Kina i hasorna och en uppseglande konflikt som hotar att bli början på ett långt och utdraget kallt krig. Då får det räcka med att mullra. Allt talar för att techjättarnas inflytande bara kommer fortsätta växa.

Magnus Stenlund

Publicerad 9 kommentarer

Tunga näringslivsföreträdare undrar varför Sverige ska behöva hjälpa till att rädda euron. Det borde även Löfven ha frågat sig.

Stefan Löfven är uppenbarligen en nickedocka utan egen åsikt om någonting. Eller så är han djävulen själv, som gång på gång väljer fel beslut av egen vilja. I sakfrågan spelar det ingen roll. För Löfven har satt ned foten om EU-paketen och det han sagt är att vi ska vara med och betala. Även för felsatsningen på Euron – ett monetärt system som vi valde att aldrig gå med i. Frågan är: kommer stödpartierna i Riksdagen vilja fatta samma ödesdigra beslut, rakt emot en stor folkopinion?

En tung kvartett tar bladet från munnen

För nu har till och med sossarnas egna favoritnäringsidkare, Carl Bennet, ifrågasatt beslutet. Och lika S-märkta nationalekonomen Nils Lundgren. Inte trodde jag att jag skulle bli så glad över vad just dessa två har att säga, det brukar inte falla mig i smaken ofta. Men jag är uppenbarligen i gott sällskap om att gilla vad jag läser, redan att döma av vilka de övriga två medförfattarna till debattartikeln i SvD är: Rune Andersson (ni minns, Trelleborg) och Per-Olof Eriksson (jadå, Sandviken!). Namn som är aktade i stora delar av näringslivet, både för sina insatser som VD:ar för stora företag, men också för stor integritet och klokskap utanför arbetslivet.

Tillsammans representerar dessa fyra ett långt bredare – och tyngre – tvärsnitt av svenskt näringsliv än vad de flesta längre namnlistor skulle förmå; kvartettens åsikter är därför svåra att bara nonchalera. De sätter också ned foten där det gör mest ont – Löfvens oskickliga förhandling. Man konstaterar att EU-paketet inte på något vis har fått en fördelningsprofil som stämmer med den påstådda intentionen, att utgöra ‘stöd för Corona’. Länder som Frankrike, Belgien och Holland hamnar bland nettobetalarna, trots att de alla drabbats hårdare än genomsnittet. Medan Spanien, Grekland och Italien, som är stora nettobidragstagare, alla hade svåra problem med statsfinanserna redan före Corona. Detta tillsammans med Tysklands omsvängning visar att de enorma stödpaketen handlar om en helt annan sak: att rädda euron.

Lycka till med euron, hör ni! Men Sverige har ingen del i den felsatsningen.

Det är ett projekt vi därför borde önska dem som driver det, Macron och Merkel, lycka till med, men utan att själva behöva vara med. Europrojektet har varit feltänkt från början, eftersom det vilar på förutsättningen att EU är en enda stat, en homogen zon med likartade ekonomiska förutsättningar. Valutan infördes utan att man hade fått kontroll på de spänningar som finns mellan norr och syd, och man har inte lyckats komma ett dugg närmare målet under den tid som varit. Tvärtom har skillnaderna ökat mellan de närande och tärande regionerna. De länder som frivilligt klivit in i detta borde nu inse sitt misstag, ta kostnaderna och kliva ur. Istället vill de skjuta över ansvaret även på dem som valde att stå utanför, genom en gigantisk räddningsoperation som på sikt är dömd att misslyckas även den.

Löfven har även sagt ja till EU:s principiella rätt att beskatta.

För som industriledarna påpekar: det här är bara en illavarslande början. De beslut som fattats nu innebär att Löfven principiellt även sagt ja till att EU ska få egen beskattningsrätt. Skulle länder som Sverige inte vilja ratificera detta beslut, så kommer, som ett brev på posten, istället krav på nya biljonpaket. Man vill låsa in oss i skulder som vi aldrig kommer kunna friskriva oss från och som gör ett framtida utträde ur unionen i praktiken närmast omöjligt.

När skötsamma betalar för de misskötsamma så blir det som med den kommunala utjämningsskatten. Gökungar som Malmö och Italien växer och frodas, utan en tanke på att rätta munnen efter matsäcken, medan välfungerande regioner ständigt tappas på mera blod.

Man tror säkert att det här är enda sättet att rädda EU, så att inte fler gör som britterna. Men, som debattartikelns författare konstaterar, så är EU-projektet med detta beslut på väg att förvandlas totalt från den frihandelsgemenskap som svenska folket röstade för, till en transfereringsunion, där fungerande regioner och länder tvingas stötta de dysfunktionella i allt högre utsträckning. Det kommer aldrig att hålla, eftersom incitamentet för de svaga länderna att ta sig själva i kragen är icke-existerande.

EU är redan korrumperat. Och ‘statskapitalism’ är ett missledande ord. Det här är planekonomi.

EU:s beryktade jordbruksstöd och regionalstöd omfattar lejonparten av vad avgifterna går till. Så har det varit, så är det nu och så kommer det av allt att döma förbli – eller snarare alltså ännu värre. Och distributionen av dessa medlemsfinansierade stöd har inte ett enda år passerat godkänd revision! EU:s bidragsflöden är ett enda stort haveri i mutor och korruption. Ingen kan tro att det kommer bli bättre om detta paket går igenom riksdagen.

Stefan Löfven har gjort vad han kan för att göra svenskarna ansvariga inte bara för de problem han själv skapat, utan även för andra länders. Men kommer även riksdagen säga ja?

Nu ligger det i Riksdagen händer. Att Löfven sagt ja till både enorma stödpaket för att stötta euron och till EU:s principiella beskattningsrätt är obegripligt, eftersom han förmodas företräda svenska folket och sina väljare. Icke desto mindre är detta hur han har handlat och nu vill hans minoritetsregering förstås driva igenom detta i Riksdagen.

Men S+Mp är trots allt bara en minoritetsregering med ytterst svagt och bräckligt stöd. Kommer oppositionen SD+M+KD ställa sig bakom? Och vill verkligen Löfvens stödpartier göra gemensam sak och ta på sig ansvaret för att stänga dörren, som gör att vi har mer än en formell möjlighet att utträda ur EU ifall vi så önskar? C, L och V måste talas till rätta, den som säger ja kommer aldrig mer kunna svära sig fri från de framtida problem som detta kan leda till för Sverige.

Så vågar man hoppas på ett haveri för 8bn-paketet? Då behöver nog fler näringslivsföreträdare och nationalekonomer ta bladet från munnen. Och det snarast.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Stoppa Stödpaketen – skriv under!