Publicerad 1 kommentar

Kärnfamiljen har blivit extremistisk och Pride är mainstream – nej, det är inte fake news

Ett par glassar, en som en napp, i prideflaggans regnbågsfärger och utformade som dildos. Jag tyckte det var en rätt rolig parodi, en överdrift som fungerade som satir, trots att det nästan inte är möjligt att parodiera pridefolkets vulgariteter. Och där ligger problemet: utan en grotesk politik, så skulle detta vara glasklar humor för alla. Men många reagerar väldigt surt. Inom vänstern, gissningsvis. Och sedan deras känsliga vänner, sådana som faktiskt har lämnat pk-fasen, börjat bli medvetna. De som fortfarande har kontakten kvar och som kriget gäller, vem ska få deras öra, de ängsliga i mitten? Satir funkar dåligt för många. Det här är en bild som därför riskerar att slå på motsatt vis mot vad den var tänkt.

Humor för mig. Men så nära verkligheten att vänstern reagerar som om detta vore förtal. De borde ha sig själva att skylla. Men satiren blir kontraproduktiv.

Det ‘högerextrema’ paraplyet

Så har vi paraplyet, som kärnfamiljen håller upp, mot regnbågsregnet. En rubrik som närmast är övertydlig förklarar att vi måste försöka göra så många som möjligt normala. Stanna upp där och tänk efter. Ärligt, vad var din första reaktion? Jag tror att många, även högerut reagerar med visst obehag. Detta är så fel, så politiskt inkorrekt! Om du tillhör dem ska du veta att du har god politisk kompass. Du vet var konsensus just nu ligger i landet. Om du sedan tänker efter en gång till och konstaterar att budskapet är 1. ganska självklart och 2. inte alls presumerar att avvikande ska förtryckas, utan tvärtom, med sin rubrik försöker säga att detta heller inte är avsikten. Då borde du komma till slutsatsen att detta inte alls borde vara kontroversiellt. Man kan sedan tycka att det är tråkigt och försoffat eller klokt och välunderbyggd sanning om hur samhället borde se ut. Men att den skulle vara ‘extrem’ är väl att gå rätt långt?

Om det inte varit ‘högerextremt’ att hävda att kärnfamiljen är vad vi bör sträva emot, så hade rubriken heller inte behövts. Även med den, så brännmärks garanterat budskapet gärna som extremism. Vi känner en sekunds obehag, trots att vi vet bättre.

Kärnfamiljen borde vara mainstream, inte pride

Icke desto mindre är det ju just det ditt första obehag visar: nämligen att det är extremt att tycka att vi ska ha så många kärnfamiljer som möjligt, för barnens skull, men också för föräldrarnas, liksom för samhällets bästa. Minimera antalet ensamma mammor, låta barn få behålla kontakten med sina fäder, och växa upp i ett enda hem, en trygg miljö för de flesta. Det finns goda fakta som visar att detta är samhällsekonomiskt idealiskt och ger långt färre ungdomsbrottslingar, mindre våld i hemmet (mot de ensamma mödrarna) och bevarar sund respekt för äldre lättare, då även fadern är med och utformar uppförandekoden. Men jag lämnar dessa åt sidan nu. Det intressanta är att det är motsatt uppfattning, den vänsterextrema, som är mainstream i Sverige idag.

Fejkmonopolet

När vänstern har lyckats med det, så – är det gloves off? Bör vi tillåta oss att fejka tillbaka? Vänstern vill förstås ha monopol på fejkandet. De skriker högt så fort de upptäcker ‘övertramp’, sådana som de själva begår regelmässigt av ren slentrian eller i fullaste medvetenhet. Slentrianen är möjlig, just för att det är så sällan vänstern själva blir påkomna. De räddhågsna i mitten får sällan samma otäcka vibbar när statstelevisionen sprider fejk, det är inte som att de då konfronterar sina vänner till vänster. Det krävs enorm bearbetning för att detta ska gå att dyrka upp, för Public Service har ett så oerhört mycket större genomslag än vad vi på nätet har.

Fake news underminerar samhället

Fake news är en nedåtgående spiral, underminering av alla auktoriteter i samhället. Något av det mest destruktiva av allt som pågår i vårt samhälle, för det är tilliten som byggt vår välfärd. Nu är den på väg att försvinna, även mellan svenskar. Detta hade aldrig kunnat hända om vår skurkregim och systemmedia valt att 1. hålla sig till en politik som är så absurd att det inte går att göra satir och parodi på den, 2. lett utvecklingen, med nyheter som ‘hälften av alla som kommer från Syrien är välutbildade’. Skillnaden mellan systemet och avarterna på nätet skulle ha varit för stor.

Men nu har vi att förhålla oss till detta. Jag hör till dem som, för mitt eget varumärkes skull, inte vill sprida osanningar. Men jag har visst överseende med att andra inte resonerar så. Att man inte ser mycket alternativ till att högern ägnar sig åt samma smutsiga hantering som vänstern, när skadan redan är skedd. Vi är på väg mot ett samhälle utan tillit till något. Den verklighetsbild människor får landar någonstans mitt i där propagandan ankrar. Att låta vänstern ensamma sköta fake news, med sina mångdubbla resurser, det är ju detsamma som att ge upp. Som att bedriva krig enligt gammeldags riddarideal mot tanks som anfaller på juldagsmorgonen.

Fake news måste riktas mot rätt mål – och sanningen vinner i längden

Det sämsta med ‘dildo-kampanjen’ är att den helt enkelt går för långt, så att den inte blir trovärdig, för mig en ren satir, men för andra en klumpigt försök till förtal. Den är också helt onödig, eftersom Pride-vulgariteterna som förekommer är helt tillräckliga för att väcka folks avsky. ‘Fake news’ som biter är istället när den artikulerar sådant som vi alla ‘vet’ men som är svårt eller omöjligt att bevisa. Till exempel vilka det är som slänger bomberna – det kommer nog aldrig kunna avslöjas, än mindre få de skyldiga bakom lås och bom – eller utvisade. Detsamma gäller mordbrännarna, och i stor utsträckning även gruppvåldtäktsmännen. Fake news fungerar också bättre när den faktiskt inte går att säkert hävda att den är osann. När hovrätterna släpper alla fria, hur ska man då konstruera en korrekt statistik över brottsligheten? Och när en allt större årlig avvikelse kan konstateras mellan anmäld våldsam död och dödsfallsregistret – ända sedan 1990 – då är fejk news satt i system av samhället.

Jag har inte så stora moraliska betänkligheter under sådana omständigheter. Värre är de rent strategiska. Vänstern vinner fajten, på kort sikt, oavsett om man spelar falskt eller enligt gentlemannaregler. De har så mycket större resurser. Men på lång sikt vinner sanningen, och då är det bra att ha varit på samma sida. Det går att skriva om allt detta utan att kompromettera sig – och jag har mitt varumärke att tänka på, så det är vad jag gör. Men jag kommer inte klaga på om andra är mindre nogräknade; det är oundvikligt, om än tyvärr ofta kontraproduktivt, särskilt om det inte görs skickligt och genomtänkt.

Magnus Stenlund

Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 6 kommentarer

Lånefällan, slavsystemet, ‘QE’ och hur vi lämnade marknadsekonomin.

Ungdomarna är de som märker tillgångsinflationen först. Varken studielån eller ingångslöner har hängt med bostadspriserna. Följden är att man intecknar sina arv. Och lånefesten bara fortsätter. Staten driver den, sätter nollräntan som behövs för att kommunerna ska ha råd att låna. Privatpersoner lånar för att de måste, för att få bostad. I USA lånar man också till terminsavgifterna på utbildningar som inte betalar sig. Men inbilla er inte att problemen är mindre i Sverige, här tas kostnaden bara till större del via skattsedeln – våra hushåll lånar betydligt mer än de gör i USA.

SvD beskriver en makrotrend: den ökade belåningen som är följden av tillgångsbubblor. Effekten blir tydligast när man ser den ur de ungas perspektiv; de som inte har haft möjlighet att följa med i racet. De måste börja med lånen. I USA så blir det här ännu tydligare eftersom man där även betalar för utbildningen direkt. De studieskulder som man då drabbas av är fyra gånger högre, inflationsjusterat, än de var för femtio år sedan, samtidigt som median och minimiinkomster räknade på samma sätt har varit nästan oförändrade.

QE – roten till det onda

Det här är en effekt av staternas enorma behov av att finansiera sig, och den därmed sammanhängande nollräntan, som är nödvändig för detta ändamål, och som uppnås med hjälp av mekanismer som upphäver marknadsprissättning av risk. QE, Quantitive Easing, kallas det och metoden kan tyckas skiljer sig måttligt från hur centralbankerna tidigare agerat, men den principiella skillnaden är enorm.

Förr så genomförde Riksbanken s k marknadsoperationer då man köpte eller sålde statsskuldväxlar och -obligationer för att lägga räntan på en nivå man ansåg vara konsistent med inflationsmålet. Man kunde i undantagsfall även göra s k repor där även bostadsobligationer och andra obligationer utgivna av bankerna finansierades kortsiktigt, men alltid med ett förutbestämt återköp i närtid.

Halva statsskulden – ett haveri för marknadsekonomin

Nu säger man istället att man är ute efter att stötta ‘marknadens likviditet’. Vad det innebär kan lätt avläsas av det faktum att Riksbanken numera äger halva statsskulden. D v s statsskulden är till så stor del finansierad av sedelpressen. Före 2008 var det bara en procent. Det här är en bieffekt och oönskad konsekvens av ständigt större ingrepp i ekonomin och visar att den underliggande efterfrågan på obligationerna till den prisnivån Riksbanken lagt sig på är noll. Skulle det bara handla om tillfälliga fluktuationer så skulle volymerna kunna placeras på marknaden igen, men så sker inte, man bara ackumulerar allt större belopp i egen balans.

Det är med piska och morot som man förmår bankerna att medverka i detta, dels genom lagkrav som tvingar dem köpa en viss andel, dels genom att erbjuda en mellanskillnad i ersättning. Efter Corona har man dessutom varit inne och köpt företagsobligationer, en tidigare fullständigt otänkbar manipulation. Centralbankerna köper till priser ingen annars skulle acceptera, men så länge som alla vet att det finns tagare på den nivån så flyter handeln på. Härigenom pressar man alltså ned offentlig sektors låneränta till runt noll. Man har inga andra hänsyn, de marknadsimperfektioner som uppstår när räntan inte längre speglar upplevd risk struntar man i. Det här är inte marknadsekonomi, utan motsatsen, ren planekonomi – i en västlig hyckleri-tappning.

Privatupplåningen är på topp!

Följdverkningarna är att även alla andra (som kan) lånar, som galningar – det är ju näst intill gratis pengar, så det är rationellt. Även andra kvartalet har hushållslånen stigit över 5%, mitt i Coronakrisen, och det är mer än det föregående. När många gör det, så blir man tillsammans också ‘too big to fail’, staterna har inte råd att låta alla dessa fallera, oavsett om det handlar om kommuner som behöver finansiera sin flyktingmottagning, aningslösa eller riskvilliga (och cyniskt kalkylerande) optimister som vill finansiera aktieköp, konsumenter som vill åka till Thailand eller köpa en ny bil – eller våra än mer överbelånade företag.

Sverige har världens högst belånade företagssektor, nära 170% av BNP, vilket beror på en kombination av denna låga ränta och en ständigt deprecierande krona, som gjort att svenska företags konkurrensvillkor stärkts utan att man behövt göra någonting. Kanske har det även med typisk svensk hybris att göra; vi lyckas alltid inbilla oss att vi kan göra rätt oavsett om resten av världen är med eller mot oss. Även företagsbelåningen var upp andra kvartalet, strax över 5%, bara något mindre än föregående kvartal.

Slavsystemet

Också våra hushåll är överbelånade. När SvD nu skriver om de amerikanska studieskulderna, så är det förstås med udden riktad mot Trump, såsom brukligt är i svensk media. Och som sagt, utvecklingen är illavarslande. Den yngre generationen blir inlåst i ett ‘slavsystem’ pga dessa lån, det tar dem i genomsnitt allt längre tid att betala tillbaka vad studier och bostad kostar och de som inte får bra betalda arbeten riskerar att aldrig kunna göra det.
Men allt måste sättas i sin proportion. I USA uppgår studieskulderna till 7% av BNP. I Sverige uppgår bara de rena konsumtionslånen till 5%. När vi lägger dessa till bostadslån (och studielån) så är den svenska hushållssektorn belånad till 90% av BNP. I USA är motsvarande belåning ‘bara’ 75%. Eftersom våra studielån bör vara väsentligt lägre så är skillnaden mellan bostadslånen sannolikt ännu större, till svensk nackdel.

Högre kostnad och längre tid för sämre ubildning

Dessutom är problemet med värdelösa och praktiskt meningslösa utbildningar minst lika stort här som i USA. Ofta har man idag jämfört med för 30 år sedan samma titel och teoretiska förståelse till priset av en eller flera terminers extra skolgång. Inte sällan beror det här på att universiteten insett att man måste fylla på med propedeutiska kurser, eftersom förstaårsstudenterna inte får samma kunskaper med sig från gymnasiet som förr. “Alla ska med!” hojtar socialdemokraterna, som vill sätta alla i eftergymnasiala studier. Den intellektuella genomsnittsnivån sjunker och arbetslivsintroduktionen senareläggs – den sker idag först vid 30. Samtidigt som lägre studietakt innebär att många är understimulerade. I värsta fall handlar det om nya utbildningar fyllda med postmodernt jox, som bara ger de nybakade studenterna arbete vid samma universitet och med uppgiften att lära ut ännu mer av samma. Andelen avhandlingar som aldrig någonsin blir citerade eller ens lästa ökar exponentiellt för varje år som går. Detta är (ännu) en viktig förklaring till att produktiviteten i samhället sjunker.

Ett nytt klassamhälle

Klassamhället återuppstår och förstärks – på ett mer subtilt vis även i Sverige: längre utbildning betalar sig inte och då är det underklassen som väljer bort den först. Den allt störe studentlägenhetsbristen kräver också pengar eller kontakter. Allt fler saknar de ekonomiska resurser och nätverk som krävs – och samhället får då inte heller del av vad begåvningsreserven i denna underklass hade kunnat bidra med. De som har en peng sparad gör oftast vad de kan och prioriterar sina barn och det kanske räcker så, men risken är stor att man på det sättet gör sig själv till fattigpensionär. Vad pensionssystemet erbjuder idag är mindre än många inbillat sig. Det kommer inte bli bättre efter 2020 års gigantiska stödupplåning.

En ännu mer intressant fråga är vad nästa generation ska ta av för att betala sina barns skulder. Vad vi gör är ju att finansiera vår standard med vad som samlats i ladorna – och det är dömt att ta slut. Idag är det vår generations pensionsmedel och nästa generations arv som konsumeras. Men kommer våra barn ha något sådant att erbjuda efterföljande generation? Den lånefinansierade ekonomin genererar knappt ingen tillväxt alls, inte per capita. Särskilt illa på den punkten ser det – som vanligt – ut i Sverige. Det enda som växer är tillgångsbubblor – och lån. Sådana som finns kvar även efter att bubblorna spricker. Då är vi slavar på riktigt.

USA-kritisk samhällsanalys – den enda som är tillåten

Att svensk systemmedia, till vilka SvD idag utan tvekan ska räknas, väljer att skriva om problem i USA, ska vi kanske se som ren nostalgitripp och terapi. Bara då får man ju tillfälle att verkligen utöva sann samhällskritik, sådan som förr var ett självklart adelsmärke för varje journalist. Och som är lika självklar att undvika, när det gäller Sverige idag och den postmoderna regim som varit så idoga på att skapa denna lånefällan.

Magnus Stenlund

Publicerad 5 kommentarer

De superrikas lekstuga är stor som halva Finland. Och de vill bara göra den större.

Bezos vill leka i rymden. Gates löser Afrikas avloppsproblem genom att konstruera toaletter som liknar kärnkraftverk. Zuckerberg spenderar en enorma lobbyingpengar på att putsa på sitt skamfilade rykte, men missar samtidigt chansen att bli världens främste yttrandefrihetshjälte genom tiderna. Sundar Pichai, VD för Alphabet (Google) och TIm Cook, Apple – alla tävlar techjättarnas VD:ar om i att fjäska för en ung generation postmodernister, vars politiska engagemang består i att demolera bilar och krossa skyltfönster i Portland, hellre än att försöka omvända den, och rädda världen på riktigt. Nu ska de förhöras av kongressen.

Kongressförhör för syns skull?

Ginikoefficienten, andelen som de allra rikaste äger i förhållande till de fattigaste, blir bara större. Och aldrig har den växt som den gjort i år, i de gigantiska stödpaketens tidevarv. Allra värst i Europa är – förstås – Sverige, ett okänt faktum för de flesta. På global basis är det arabiska oljemagnater som drar blickarna till sig, de agerar helt ogenerat. Men det är de stora techjättarna i USA som manövrerar skickligast – de vill och lyckas oftast framstå som rena filantroper.

Idag ska techjättarnas VD:ar vittna i den amerikanska kongressen. Apple, Google (Alphabet), Amazon och Facebook kommer få tuffa frågor, slingra sig och se obekväma ut. Men kommer något hända? Sanningen är att USA och Trump är beroende av dessa jättars framgång, och de av dem som inte öppet samarbetar med CIA, som Amazon, gör det naturligtvis i det fördolda. Det finns inte något alternativ.

Trump kan förhandla för att tvinga Facebook att öppna en del av sina algoritmer, möjligen sätta tvingande minimikrav som löpande revideras och stickprovskontrolleras, men han kommer inte i praktiken kunna styra dem. Fb kommer säga ‘förlåt’ och be om ursäkt i enstaka fall där man blir överbevisad. I övrigt inte.

Så här lobbar Zuckerberg för att få en guldstjärna i kanten av Portlands demonstranter. Och det är dem han anställer på facebooks kontrollavdelningar världen över.

Algoritmerna är fb:s kärna och är intimt sammankopplade med tiotusentals av företagets programmerare och övervakare. Här tjänar man pengarna och utövar åsiktskontroll på samma gång, med samma metoder. Att en åtgärd, som att separera grupper med starkt avvikande åsikter, i praktiken är yttrandefrihetsbegränsande är svårt att bevisa, och ännu svårare blir det när man dessutom lätt kan visa att det samtidigt ger mer klirr i kassan. Jag är därför rädd för att SvD:s krönikör har rätt i att förhören är för skens skull.

En superrik man fascinerad av Startreck

SvD har också översatt ett långt reportage i samarbete med Atlantic, om Jeff Bezos, Amazons grundare. Det är fylligt. Men vilka är slutsatserna? Bezos är Trumps personliga hatobjekt nr 1, men vad har Trump under sin presidenttid lyckats åstadkomma för att sätta Bezos på plats? I praktiken ingenting, det har varit mycket muller men liten verkstad.

Jordens framtid – som Startrecks, om Bezos får som han vill.

Bezos är en fascinerande individ fascinerad av – Startreck. Han lever sin dröm, om att skicka människan ut i rymden. Låt oss kalla det eskapism på hög nivå, en lekstuga som man naturligtvis kan tycka att han har rätt till, som skapat resurserna för det på egen hand. Men enligt min mening rinner hans filantropi på detta sätt rakt ut i ett ingenting, mervärdet för mänskligheten är, ska vi säga, i bästa fall begränsat, under överskådlig tid.

Bezos en elitist – med allt utom mångfald i styrelsen

Om sedan Bezos levde som han lär så skulle hans imperium heller inte fungera alls – han borde göra det omvända. För när Bezos tänker på sig själv och sitt företags bästa, då är det hög IQ som är ledstjärnan, vilket leder till ett extremt inkorrekt urval av – vita män. “Vår inställning till rekrytering är skamlöst elitistisk.” Bezos ville redan från början med Amazon bygga upp en ‘geni-aristokrati’ där de mest intelligenta skulle stiga högst i graderna, resultatet på SATS-testerna var av avgörande betydelse för en anställning.

En elitist – som inte lär som han lever.

I toppen så har han nu 17 chefer, ‘S-teamet’. Bara en är kvinna, HR så klart, resten vita män. Citat ur artikeln: En tidigare teamchef, som är mörkhyad, säger att när toppchefer på Amazon hör ordet mångfald tolkar de det som att “sänka standarden”. Och gullande med ‘positiv förstärkning’ som den svenska skolan bygger på, är inte Bezos ledarstil. Det finns fullt av citat som understryker detta: “Är du lat eller bara inkompetent?” “Det här dokumentet skrevs uppenbarligen av b-laget. Kan någon ge mig a-lagets dokument?” “Varför förstör ni mitt liv?”

Elitismen – eller resultatet av den – är ju inget man går ut med utåt direkt. Men att det fungerar är ju knappast någon som kan invända emot. Vill man lära sig av Bezos så ska man titta på hur han har gjort, inte vad han säger.

Resultatet. Ojämlikhet, lekstuga, fjäsk och låg tillväxt.

De fyra techjättarna tillsammans med Microsoft, svarar idag för ca 15% av det samlade börsvärdet i världen (siffran tagen ur ett överslag i mitt huvud, men ungefär stämmer den nog). Det mest illavarslande med det här är förutom de allt starkare tendenserna till monopol, att världens överskottsresurser används på ett allt mindre effektivt sätt, i takt med att ginikoefficienten ökar och de superrika får allt större andel av kapital och förmögenhet.

Bezos et consortes lekstuga – halva Finland

VD:arnas personliga förmögenheter, Gates exkluderad, motsvarar halva Finlands BNP. Om de som Bezos ägnar sig åt lekstuga, så är det inte harmlöst, eftersom motsvarande resurser mer jämt fördelade, t ex på hela svenska befolkningen, garanterat skulle användas till mer essentiellt viktiga saker för mänskligheten.

En hel del bara för att öka den personliga välfärden förstås, men också på många håll ge möjlighet att investera i mer jordnära och praktiskt omsättningsbara idéer. Samma kan sägas om Bill Gates storvulna ‘filantropiska’ projekt, som ett efter ett har misslyckats, efter mångmiljardsatsningar (samtidigt som Gates tack vare sin ‘filantropi’ till politrukerna i FN, WHO m fl, bara blir rikare).

Skillnaden mellan de amerikanska techjättarnas entreprenörer och arabländernas oljemagnater är stor när det gäller förmågan att bygga överskottsgenererande verksamheter, men mycket liten när det gäller själva överskottshanteringen. De superrikas personliga ‘hobbies’ går till inte så liten del ut på att skriva sitt namn för eftervärlden i monumentala bokstäver; medan oljearaberna bygger skyskrapor så filar Zuckerberg, Cock och Gates på sina rykten som stora filantroper.

Zuckerberg skulle kunna vara världens största yttrandefrihetshjälte

Och då är det viktigt att gå i takt med den allmänna politiska trenden. D v s fjäska för den postmoderna idiotin. Istället för att bli en motvikt till söndercurlandet av millenniegenerationen, såsom Bezos mycket väl skulle kunna vara, så spenderar han hellre pengar på att bli poppis bland Portlanddemonstranterna – köpet av Washington Post kan också ses i det ljuset.

Om du upplät plattformen med full yttrandefrihet Mark, så skulle du bli en hjälte, vars namn aldrig skulle dö. Och du skulle inte behöva din lobbyingkampanj.

Istället för att lägga pengar på att få amerikanerna att fatta att ny kärnkraftsteknik är ofarlig och effektiv, så väljer Gates att försöka sälja sådan till Kina. Och att sälja på afrikaner en techtoalett, när de inte ens fattat att barn inte bör leka i kloakvatten? Miljarder rakt ned i avloppet. Sorgligast av dem alla, Mark Zuckerberg: istället för att tillhandahålla världens största åsikts- och nyhetsplattform, facebook, för att skapa en yttrandefrihet som vi tidigare aldrig sett i världen, så spenderar Zuckerberg världens största lobbyingbudget på att liera sig med ren kulturmarxism.

Bill Gates, världens största filantrop, sägs det. Men inga av hans projekt verkar gå i mål, miljarder har satsats på tech-toaletter i Afrika, poliovaccin som IS-terrorism stoppat och kärnkraft han inte får gehör för i väst. Gates förmögenhet växer ändå, hans stöd till FN-politrukerna ger goodwill.
En idé som borde ha spolats innan den slukat miljarder, som till och med okunniga afrikaner kunnat hitta bättre användning för.

Konfiskera eller höja skatten? Allt är enkelt, om du är postmodern vänster.

För en postmodern kommunist (sådana som jättarna så gärna lierar sig med) är lösningen enkel: man bara konfiskerar pengarna. Alternativet är att höja skatterna, nästan samma resultat. Problemet är att man då kränker äganderätt och förstör de marknadsmekanismer som skapar så mycket tillväxt och välstånd. En extra ‘värnskatt’ för superrika skulle snabbt smitta av sig till länder som Sverige, där gränsen för ‘superrik’ flyttas ned till alla med en villa på över 200 kvadratmeter i valfri Stockholmsförort. Nej, som jag ser det är det bara monopoltendensen som kan – och borde – stävjas.

I en marknadskapitalism som fungerar så hade Googles, Amazons och Facebooks monopol brutits upp med antitrustlagar. Men Trump har inte råd att kosta på sig den sortens lyx. Inte med Kina i hasorna och en uppseglande konflikt som hotar att bli början på ett långt och utdraget kallt krig. Då får det räcka med att mullra. Allt talar för att techjättarnas inflytande bara kommer fortsätta växa.

Magnus Stenlund

Publicerad 8 kommentarer

Tunga näringslivsföreträdare undrar varför Sverige ska behöva hjälpa till att rädda euron. Det borde även Löfven ha frågat sig.

Stefan Löfven är uppenbarligen en nickedocka utan egen åsikt om någonting. Eller så är han djävulen själv, som gång på gång väljer fel beslut av egen vilja. I sakfrågan spelar det ingen roll. För Löfven har satt ned foten om EU-paketen och det han sagt är att vi ska vara med och betala. Även för felsatsningen på Euron – ett monetärt system som vi valde att aldrig gå med i. Frågan är: kommer stödpartierna i Riksdagen vilja fatta samma ödesdigra beslut, rakt emot en stor folkopinion?

En tung kvartett tar bladet från munnen

För nu har till och med sossarnas egna favoritnäringsidkare, Carl Bennet, ifrågasatt beslutet. Och lika S-märkta nationalekonomen Nils Lundgren. Inte trodde jag att jag skulle bli så glad över vad just dessa två har att säga, det brukar inte falla mig i smaken ofta. Men jag är uppenbarligen i gott sällskap om att gilla vad jag läser, redan att döma av vilka de övriga två medförfattarna till debattartikeln i SvD är: Rune Andersson (ni minns, Trelleborg) och Per-Olof Eriksson (jadå, Sandviken!). Namn som är aktade i stora delar av näringslivet, både för sina insatser som VD:ar för stora företag, men också för stor integritet och klokskap utanför arbetslivet.

Tillsammans representerar dessa fyra ett långt bredare – och tyngre – tvärsnitt av svenskt näringsliv än vad de flesta längre namnlistor skulle förmå; kvartettens åsikter är därför svåra att bara nonchalera. De sätter också ned foten där det gör mest ont – Löfvens oskickliga förhandling. Man konstaterar att EU-paketet inte på något vis har fått en fördelningsprofil som stämmer med den påstådda intentionen, att utgöra ‘stöd för Corona’. Länder som Frankrike, Belgien och Holland hamnar bland nettobetalarna, trots att de alla drabbats hårdare än genomsnittet. Medan Spanien, Grekland och Italien, som är stora nettobidragstagare, alla hade svåra problem med statsfinanserna redan före Corona. Detta tillsammans med Tysklands omsvängning visar att de enorma stödpaketen handlar om en helt annan sak: att rädda euron.

Lycka till med euron, hör ni! Men Sverige har ingen del i den felsatsningen.

Det är ett projekt vi därför borde önska dem som driver det, Macron och Merkel, lycka till med, men utan att själva behöva vara med. Europrojektet har varit feltänkt från början, eftersom det vilar på förutsättningen att EU är en enda stat, en homogen zon med likartade ekonomiska förutsättningar. Valutan infördes utan att man hade fått kontroll på de spänningar som finns mellan norr och syd, och man har inte lyckats komma ett dugg närmare målet under den tid som varit. Tvärtom har skillnaderna ökat mellan de närande och tärande regionerna. De länder som frivilligt klivit in i detta borde nu inse sitt misstag, ta kostnaderna och kliva ur. Istället vill de skjuta över ansvaret även på dem som valde att stå utanför, genom en gigantisk räddningsoperation som på sikt är dömd att misslyckas även den.

Löfven har även sagt ja till EU:s principiella rätt att beskatta.

För som industriledarna påpekar: det här är bara en illavarslande början. De beslut som fattats nu innebär att Löfven principiellt även sagt ja till att EU ska få egen beskattningsrätt. Skulle länder som Sverige inte vilja ratificera detta beslut, så kommer, som ett brev på posten, istället krav på nya biljonpaket. Man vill låsa in oss i skulder som vi aldrig kommer kunna friskriva oss från och som gör ett framtida utträde ur unionen i praktiken närmast omöjligt.

När skötsamma betalar för de misskötsamma så blir det som med den kommunala utjämningsskatten. Gökungar som Malmö och Italien växer och frodas, utan en tanke på att rätta munnen efter matsäcken, medan välfungerande regioner ständigt tappas på mera blod.

Man tror säkert att det här är enda sättet att rädda EU, så att inte fler gör som britterna. Men, som debattartikelns författare konstaterar, så är EU-projektet med detta beslut på väg att förvandlas totalt från den frihandelsgemenskap som svenska folket röstade för, till en transfereringsunion, där fungerande regioner och länder tvingas stötta de dysfunktionella i allt högre utsträckning. Det kommer aldrig att hålla, eftersom incitamentet för de svaga länderna att ta sig själva i kragen är icke-existerande.

EU är redan korrumperat. Och ‘statskapitalism’ är ett missledande ord. Det här är planekonomi.

EU:s beryktade jordbruksstöd och regionalstöd omfattar lejonparten av vad avgifterna går till. Så har det varit, så är det nu och så kommer det av allt att döma förbli – eller snarare alltså ännu värre. Och distributionen av dessa medlemsfinansierade stöd har inte ett enda år passerat godkänd revision! EU:s bidragsflöden är ett enda stort haveri i mutor och korruption. Ingen kan tro att det kommer bli bättre om detta paket går igenom riksdagen.

Stefan Löfven har gjort vad han kan för att göra svenskarna ansvariga inte bara för de problem han själv skapat, utan även för andra länders. Men kommer även riksdagen säga ja?

Nu ligger det i Riksdagen händer. Att Löfven sagt ja till både enorma stödpaket för att stötta euron och till EU:s principiella beskattningsrätt är obegripligt, eftersom han förmodas företräda svenska folket och sina väljare. Icke desto mindre är detta hur han har handlat och nu vill hans minoritetsregering förstås driva igenom detta i Riksdagen.

Men S+Mp är trots allt bara en minoritetsregering med ytterst svagt och bräckligt stöd. Kommer oppositionen SD+M+KD ställa sig bakom? Och vill verkligen Löfvens stödpartier göra gemensam sak och ta på sig ansvaret för att stänga dörren, som gör att vi har mer än en formell möjlighet att utträda ur EU ifall vi så önskar? C, L och V måste talas till rätta, den som säger ja kommer aldrig mer kunna svära sig fri från de framtida problem som detta kan leda till för Sverige.

Så vågar man hoppas på ett haveri för 8bn-paketet? Då behöver nog fler näringslivsföreträdare och nationalekonomer ta bladet från munnen. Och det snarast.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Stoppa Stödpaketen – skriv under!

Publicerad 4 kommentarer

Stupstockstänkandet genomsyrar en regim som vägrar screening. Äldre vita män både kostar och är avskydda – man låter dem så gärna dö.

Nej, vi ligger inte först längre när det gäller screening av cancerpatienter. Det gjorde vi en gång i tiden, men nu är vi faktiskt sämst i Europa. Åtminstone när det gäller tarm- och prostata, två av de tre mest dödliga cancersjukdomarna i Sverige. Varför har det blivit så?

Det har länge förts en kamp mellan viljor som ter sig allt tydligare ideologisk snarare än medicinsk. Medan det borgerliga Stockholms läns landsting och Gotland var ensamma om att förorda detta så bet sig den Djupa statens företrädare fast vid luddiga argument emot, trots att man medgav att det rörde sig om minst trehundra förlorade liv per år. Trots att Socialstyrelsen till slut krupit till korset och gjorde ett lappkast, så har övriga landsting inte tagit notis. Man tycker sig tydligen ha full frihet att gå rakt emot rekommendationerna. Och detta trots att ny forskning visar att vinsterna är ännu större; över 400 svenska liv skulle kunna räddas varje år.

Varför rädda pensionärer? Och vita män?

Men nu hör det till saken att det är människor som i tre av fyra fall är över 65 när de räddas. Sådana som bara kostar. Genom beslutet att inte screena så sparar inte bara vården pengar. Pensionssystemet sparar i snitt 10-15 års utbetalningar. Den här typen av stupstockstänkande trodde de flesta av oss inte fanns i Sverige, men Corona visar ju hur fel vi hade. Och dessutom: de flesta av dessa liv tillhör vita män. Det finns nämligen en kraftig överdödlighet bland män, ju äldre man blir och ju närmare rektum tumören sitter. Dessutom finns, enligt den amerikanska undersökning jag hittade, en tydlig skillnad även mellan ras. Vanligast är tumörerna längst ut i tarmen, distal sigmoid och rektal rectum, och där är överdödligheten i USA störst bland vita män, därefter svarta män, sedan spanskättade män (‘hispanics’). Kvinnor av alla raser hade betydligt lägre förekomst.

Vita män har högre förekomst av alla sorters tarmcancer. Ju längre ut i tarmen desto mer markerad skillnad. Tas hänsyn till ålder (ej med i tabellen) så accentueras denna ytterligare, ålder är den mest betydelsefulla komponenten för alla grupper..

Efter lungcancer är det i Sverige flest som dör i tarmcancer, ca 2.600 varje år. De döda räknas ändå, men alla de som lever med usel livskvalitet, såsom Fredrik, den man som ställt upp i SvD:s reportage, är en mycket större grupp, som vi vet mycket mindre om. Av 6.800 insjuknade (2018), så är det många som drabbas hårt utan att dö. Att tvingas till omfattade tarmsköljningar varannan dag, inte kunna resa, inte kunna upprätthålla ett normalt socialt liv, och omfattande operationer som tog ett helt år av Fredriks liv, var konsekvenser han sluppit om allmän screening tillämpades.

Könsojämlikheten är det totalt tyst om på alla officiella svenska sajter, jag kollade de första sex inklusive Wikipedia. Man får leta bland internationella och mer tekniskt medicinska sajter för att hitta svar. Ni kan alla vara helt säkra på att det, i den händelse att man ändrar praxis och börjar screena, istället kommer stå mycket – på svenska – om det här ‘ojämlika’ beslutet. Att man även nämnt jämställdhet som ett argument emot visar nämligen den politiska sprängkraften som drivit debatten. För, jodå, sådant anses ha avgörande betydelse.

Folkhälsan, Corona och den prioriterade jämställdheten

Ni minns väl diskussionen i våras, kring den, som man ansåg, sneda fördelningen mellan hur många män relativt kvinnor som fick tillträde till intensivvård för Corona? Man tyckte att det visade på en skevhet att en betydligt större andel män fick vård än som avled. Ingen tycktes vilja tänka ett steg till. Det var verkligen en mycket större andel av männen som smittades svårt, och särskilt längre ned i åldrarna. Att dessa 40-, 50- och 60-åringar dels hade en större överlevnadschans, och dels var prioriterade framför 80-åriga kvinnor (jodå, man prioriterade hela tiden, det vet vi ju nu, även om Tegnell påstår motsatsen), både just pga denna chans och den längre förväntade återstående livslängden, det tror jag att få kan invända mot är en rimlig avvägning i en akut situation. Och just det faktum att många fler yngre män insjuknade förklarar förstås också att relativt fler av de insjuknade männen överlevde än de i snitt äldre insjuknande kvinnorna.

Redan i ett tidigt skede av Coronapandemin så uttalade sig ju dessutom Tegnell om hur viktig jämlikhetsaspekten var, i samband med Spotify’s beslut att låta anställda arbeta hemifrån. Det var ju ett beslut som inte alls var självklart bra enligt vår kära statsepidemiolog, eftersom ‘mest män skulle gynnas’! Att sådant hemarbete dessutom skulle drabba kvinnor och barn som levde tillsammans med hemarbetande våldsamma män, med mer våld och otrygghet i hemmet som följd, var på allvar sådant som tycks ha varit avgörande för beslutet att inte stänga skolor eller genomföra andra skarpa åtgärder mot smittspridning. Det här är faktiskt inte så konstigt. I Folkhälsomyndighetens regleringsbrev är ordet ‘jämlikhet’ åtta gånger vanligare än ordet ‘epidemi’. Då är det heller ej att förvånas över att beslut om screening avgörs på liknande grunder.

Nu kan man konstatera att många, fler än 100, av de liv som årligen skulle kunna räddas alltså är kvinnor. Men de råkar ha oturen att ha fått en ‘manlig sjukdom’. De hamnar i ‘fel grupp’. Det finns anledning att påpeka att för de avhumaniserade postmoderna ledare vi har, så spelar detta ingen som helst roll. Individer saknar betydelse, det är bara grupper som räknas. Och äldre vita män gör det förstås bara på ett negativt sätt, de kvinnor som är ofina nog att förstöra statistiken får skylla sig själva de med.

Prostatacancer: ännu vanligare – och bara män

Prostatacancer, den allra vanligaste cancertypen är det bara män som kan drabbas av däremot. Den skall istället jämföras med kvinnors bröstcancer. Det finns ett självklart koncensus att man screenar för det senare, medan prostata är ‘kontroversiellt’. Det är riktigt att det ofta går att leva med prostatacancer länge, men ibland går det fortare och som sagt, dödstalen är stora. Man får dessutom ofta spridning till ben och lymfkörtlar, som istället kan utgöra formell dödsorsak, trots att prostatan är den bakomliggande. Man får också nedsatta livsfunktioner. Återigen avslöjar sig en viktig skillnad mellan hur man ser på sjukdomen i Sverige och i USA/utomlands: i svensk Wikipedia står det tvärsäkert att screening inte påverkar dödligheten (min understrykning):

“Prostatacancerscreening bland befolkning i stort är kontroversiellt.[2][3][6] Prostata-specifikt antigen (PSA) test ökar antalen upptäckta cancrar men det minskar inte dödligheten.[7] Svenska SBU påtalar i en rapport år 2014 att tillförlitligheten av de diagnostiska metoder som finns är osäker och kan leda till beslut som påverkar hälsan av den undersökte negativt…”

Svensk Wikipedia

Återigen är självsäkerheten av allt att döma ett utslag av postmodernt förakt för individen. Statens bästa går i Sverige först, som Tegnell och Löfvens Coronastrategi med all önskvärd tydlighet visar. Medan i engelsk Wikipedia (fullspäckad med källor, inte bara tagna från svensk statlig propaganda) är detta oklart och beroende på hur prioriteringen görs – och när:

Prostate cancer screening, including Prostate-specific antigen (PSA) testing, increases cancer detection but whether it improves outcomes is controversial.[3][10][11][12] Informed decision making is recommended when screening those 55 to 69 years old.[13][14] Testing, if carried out, is more appropriate for those with a longer life expectancy.[15]

Engelsk Wikipedia

Självklart är det jobbigt att leva med tanken att man har en växande tumör i sig. Men fördelen att veta är större. Liksom komplikationerna av ett liv med en för sen operation. Själv tog jag beslutet att testa mig för en obotlig genetisk ögonsjukdom som min mamma har, som leder till nära blindhet, men som oftast inte utbryter förrän när man är 10-15 år äldre än jag. Fördelen att veta avgjorde, främst för mina barns skull, och jag är förstås glad eftersom det visade sig att jag inte hade den, och därmed inte heller mina barn. Att man vid 65 har god anledning att göra testet säger sig självt, eftersom risken vid det här laget börjar närma sig en på tio..

Men visst skulle man kunna tänka mer cyniskt om man var kamrer på regeringskansliet. Vore det då trots allt inte bättre att offra dessa pensionärer? Låta dem leva i bedräglig okunskap och dö några år för tidigt, hellre än att oroa dem som är friska? Det låter tunt för mig. Så kan det då inte vara kostnadsskäl och ideologi som väger tyngst? I alla fall när det handlar om vita äldre män?

Låt oss konstatera att staten knappast skulle resonera så här om det rörde sig om kvinnor eller någon annan grupp det är påstått synd om. Då hade det räckt med lite protester på Aftonbladets debattsida.

Men nu handlar det alltså om äldre vita män. Dem är det aldrig synd om.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Obs. Swisha gärna för att du gillar och håller med. Välj helst ett belopp du kan stå för löpande. Mina texter kommer, som det ser ut, att fortsätta fylla sitt syfte under lång tid framöver.

Publicerad 1 kommentar

Att de postmoderna vill överge blindtester bevisar en blindhet som är långt värre än 1968.

När postmodernisterna vill ta bort de landvinningar deras föräldrar, 68-rörelsen, gjorde, så är det inte av godo. Att främja klassresor och meritokrati var nämligen fortfarande något även 68-orna stod för, åtminstone var man inte emot detta. Men de postmoderna bryr sig inte om fattiga om de är av fel färg – vita, eller fel kön – män. Man bryr sig heller inte om ifall samhället blir sämre för alla, bara det leds av en korrekt sammansättning av människor baserad på ras och kön. Man går med andra ord från progressiv till perverterad – och man gör det fullt medvetet.

*

68-rörelsen har blivit ett begrepp som stått sig väl i ett halvsekel nu. T o m unga svenskar har hört termen och har ett hum om vad den står för. En stor del av 40-talisterna ser med nostalgi tillbaka på den. Andra, inklusive undertecknad, hade gärna sett den som en historisk parentes. Det var med denna som de extrema vänsterradikalerna fick reellt inflytande över västerländsk politik och i Sverige inrättade Olof Palmes socialdemokrater statligt avlönade tjänster åt dem, som lekstuga, där de förmodades leka av sig rommen, innan de självdog av utmattning i den stora strömmen.

Olof Palme – medlöparen, ville se skönt progressiv ut

Men det blev ju inte så. När vänsterradikalerna fick pyssla på, ostörda med sina utopier alldeles för sig själva, så började de producera. En massa idéer som Palme et consortes antagligen förstod var fullständig gallimatias, men som man ändå bestämde sig för att låta passera, i små portioner, lite här och lite där. För att själva framstå lite sådär störtskönt progressiva, men ändå ansvarstagande, man var ju ett brett och stort parti, det gällde att få med sig sina gräsrötter med små, små steg in i vänstertyranniet. Och som det ofta blir med oemotsagda galenskaper som får statlig uppbackning och stämpel, så blev det sanningar av de förvirrade utopierna. Sanningar som sedan stod sig, trots flera borgerliga mellanspel vid makten, eftersom de borgerliga som vanligt mest varit upptagna av att rädda ekonomin och försöka dra ned på det ständigt ökande skattetrycket.

Palme sneglade gärna åt ett annat håll än Erlander. Gillade att få hyllas som skönt progressiv. Men försök att hitta en bild av honom utan slips. Där gick länge den stenhårda gränsen mot VPK.

Historiens slut? Bara för dem som redan visste.

1990-talets järnridåfall innebar ett blottställande av kommunismens politiska förtryck, miljörovdrift och ekonomiska fiasko, även för dem som inte velat se, ville vi gärna tro. Ett historiens slut. Men så icke alls! Det var bara konservativa och marknadsliberala som ropat hej för tidigt. Man insåg inte att de som deltagit i vänsterrörelsen egentligen inte brydde sig om något av allt det där. Man förstod inte att kollektivismens fångar, som visserligen nu var formellt frisläppta, aldrig hade velat bli fria. Och att deras kollektivistiska behov av att underordna sig nya galna kommandon bara väntade på att finna sin form. Under 2010-talet blommade allt ut, som vi vet. Och frågan vi bör ställa oss är om det är värre nu än det var 1968.

När Valle drog fram farfars praktiska råd och citerade ren marxism så var det ingen som anmälde programmet. Var det alltså värre då än nu?

Citerar man ‘Ville, Valle och Viktor’, så kan man få för sig att det var minst lika illa för 50 år sedan. Genom den lilla fiffiga handboken “Farfars praktiska råd” kunde alla barn få ta del av så oförblommerat indoktrinerande socialistisk propaganda, att dagens barnprogram ter sig som värdekonservativa. Och löntagarfonderna, nog var det ändå det närmaste vi kommit att bli en rent socialistisk stat?

Storpotäten – att det var Curt Nicolin, Bohman och Wallenberg som åsyftades gjorde Staffan Westerberg ingen större hemlighet av.

Men då glömmer man ett par viktiga saker. framförallt de starka motkrafter som fanns i samhället för 50 år sedan. Även i socialdemokratiska hem så fick ungarna i sig en betydligt mer pragmatisk syn på livet och världen via sina föräldrar, än de fick via TV. Och även om justitieminister Lidbom föraktfullt fnös åt rättssamhället med sitt ‘lidbomeri’, på liknande sätt som man gör idag, så fanns det fortfarande gott om företrädare i de rättsvårdande instanserna som upprätthöll en god praxis. Generalklausulen mot skatteflykt t ex, blev därför i stort sett obsolet, utan tillämpning, istället för det monster den förutsågs bli – och säkert hade blivit, om dagens domstolsaktivister utformat prejudikaten.

Vilse i pannkakan är högerns kanske bästa slagträ mot den politiserande vänsterns ambitioner i etern.

Barnprogrammen idag är minst lika indoktrinerande som då. Man gör det bara så mycket skickligare. Vänstern har lärt sig av sina misstag, man skapar inte längre ‘ikoner’, som Vilse i pannkakan, för sina motståndare att skjuta ned. Och den viktigaste striden, om löntagarfonderna, förlorade vänstern tack vare att moderaternas Gösta Bohman och SAF:s ordförande Curt Nicolin hjälptes åt att stötta en gräsrotsrörelse emot; dels med en fast ideologisk ståndpunkt som inte tillät kompromisser, dels med finansiering.

Reinfeldt såg till att rasera allt motstånd

Ingenting av detta försvar finns idag. Reinfeldts regeringsperiod pacificerade borgligheten. SAF:s efterträdare Svenskt Näringsliv är ett ideologiskt haveri. Och när även Timbro och SvD infiltrerats av postmodernister, så är det inte att undra på att det bland ‘nya moderater’ både finns mångfaldskramare, kvoteringsförespråkare och klimatalarmister.

En annan viktig skillnad ligger i hur debatten förs, eller rättare sagt inte förs. Revoltörerna 1968 fick aldrig slut på ordbajsandet, och i tid och otid utmanade de Palme och andra till ‘debatt’. Självupptagna som man var lyssnade man förstås inte heller då på sina motståndare, men idag vägrar man att ens låta dessa komma till tals. De ska svältas ut, ja redan brott mot denna regel, debattberöring med en politisk motståndare, innebär fog för bojkott.

Slutligen, det samhälle vi hade 1968 var förstås en produkt av de tider som varit, medan vårt samhälle idag är en produkt av 50 års postmodernism. Det fanns naturligtvis ett och annat som inte var bra även före 1968. Saker som kunde ha finslipats bort med tiden, om en värdekonservativ strömning fått råda. Men istället kastades barnet ut med badvattnet, pendelrörelsen svängde från att ha varit några grader fel åt ena eller andra hållet, till något fullständigt bisarrt; en rörelse som bara fortsätter snurra.

Blindtesterna – resultatet av 68-rörelsen

New York Times, vänsterliberal tidning, ger oss nu i en agendadrivande artikel beviset, det kanske allra bästa, på hur perverterad situationen är idag, och hur mycket värre det ser ut än det gjorde 1968. Blindtester för filharmoniker var faktiskt resultatet av 68-rörelsens kritik mot den massiva manliga anglosaxiska dominansen i symfoniorkestrarna. Här fanns uppenbart ett stort mått av godtycke och kameraderi, där inte minst klassbakgrund spelade stor roll för urvalet. Blindtesterna ledde till ett mer jämlikt urval, kvinnor utgör i vissa orkestrar idag nära hälften av medlemmarna. Jag vill påstå att det är svårt att ur meritokratisk synvinkel se något fel i detta. Här bidrog 68:orna faktiskt till en islossning som borde glädja både utövande musiker och lyssnarna.

Kan det ha med talang att göra?

Men islossningen gäller dock inte den etniska sammansättningen. Afroamerikaner är närapå lika ovanliga idag som 1970. Det är inte svårt att finna orsaker till detta. S k finkultur är inte populär i socioekonomiskt mindre gynnade kretsar; vita från dessa är fortfarande klart underrepresenterade bland filharmoniker. Man kan sedan ha synpunkter på varför det anses finare att spela violin än att vara en populär rappare. Om det nu ens är så, inom stora befolkningslager utgör nog filharmoniker inget ideal eller föremål för idolskap. Men ingen verkar ifrågasätta att det senare kan vara betydligt mer lukrativt. Både det ena och det andra kan säkert förklara musikkarriärvalet för många med sämre ekonomi. Att man dessutom skulle kunna ha olika talang för det ena eller det andra, går utmärkt att hävda, så länge som det rör sig om vitas tillkortakommanden inom rapmusiken. Däremot är det förstås förbjudet att ens knysta om när det gäller filharmonisk förmåga.

Bara 1,8% av dagens amerikanska filharmoniker är svarta, 2,5% är spanskättade. Å andra sidan. Hur många vita utöver Eminem har nått toppen inom rapmusiken?

New York Times: kvotering bättre än blindtest

Ändå argumenterar New York Times för att orkestrarnas blindtester skall bort. Man anser att samhället skulle ge svarta en god skjuts, om fler svarta blev filharmoniker, att man på så vis skulle skapa fler idoler och förebilder, och goda cirklar. Den här typen av tänkande leder inte till annat än ett moras, där ingen vinner. Svarta inkvoterade musiker har dåliga förutsättningar att bli idoler. Lyssnarna får sämre musik. Och bättre kvalificerade individerna diskrimineras. Det är motsatsen till meritokrati. Sådan är rättvis baserad på kunnande. Tar man bort detta moment, så finns det ingen tydlig och bra ersättning. Hur många svarta måste få plats? Hur många spanskättade? Spanskättade kvinnor? Homosexuella?

Meritokrati på undantag – en hämsko för ekonomin – men än mer för våra hjärtan

Meritokratin levde 1968. Men från och med att kvoteringsförespråkarna på 2000-talet fick övertaget i debatten, så är den på ständig nedgång. Eftersom meritokrati är starkt korrelerad med välståndsskapande så är detta ett av de viktigaste skälen till varför ekonomin är på nedgång. Men ännu viktigare är att vår känsla för vad som är rätt och fel bryts ner.

Det är 2020 nu, och vår moraliska kompass bara fortsätter att snurra.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 7 kommentarer

Det brinner. Men det är nog bara en slump.

Varje morgon vaknar man till nya vidriga rubriker. Den här morgonen konstaterar jag att det är mycket som brinner nu. Och det handlar inte om torka. Nej, det är anlagt. Katedralen i Nantes tog nära 500 år att bygga och är listat som ett av Frankrikes mest historiskt värdefulla monument. Tre brandhärdar talar sitt tydliga språk – det tog en dag att förstöra vad ett halv millenniums ansträngningar åstadkommit.

Muslimer på franska nätforum är överlyckliga. Här ska byggas moskéer istället. Förlåt, jag menar förstås ‘islamister’, de som säger så utgör som alla vet extremt små minoriteter; alla vanliga muslimer är snälla. Det finns det visserligen inga bevis för eftersom vi i Sverige inte vågat ställa frågan i någon opinionsundersökning. Men vi vet ju ändå. De undersökningar som gjorts i andra europeiska länder, som visar att över hälften av alla muslimer är misogyna antisemiter och homofober som hellre lyder sharia än det lands lagar där de befinner sig, de måste vara fejk. Men ändå.

Inte mindre än tolv kyrkliga palats av liknande dignitet har bränts ned i Frankrike de senaste två åren. Här pågår en veritabel massaker på västerländsk och kristen kultur. Och i Norden intar de kristna prästerna en närmast proaktiv defaitism istället: “Ta ned korset på Sjömanskyrkan – så muslimerna kan känna sig välkomna!” säger vår biskop. “Riv Nidarosdomen!” säger en kvinna som får vara präst trots att hon smetat ner bibeln i sitt mensblod och öppet bett till Allah i full prästskrud. Ingen satanist förstås. Men ändå.

På nittiotalet var det satanister som brände kyrkor i Norge. Hur många svenska kyrkor som bränts ner förs ingen statistik över, sådant tystas för att inte ge ‘de islamofobiska’ vind i seglen. Men att bilar och skolor brinner, det vet vi. Sveriges skolbränder har ökat i nästan exakt samma takt som antalet invandrare blivit fler. Det är naturligtvis ett falskt samband, slås fast av samma politiska beslutsfattare som inte vågar mäta muslimernas attityder. “Två saker som inte alls kan ha med varandra att göra.” Men ändå.

I Göteborg slogs svenskt rekord i skolbränder mellan 1996 och 2009, med 271 stycken, i Malmö 167 under samma period, med 40% ökning de sista åren; årsmedeltalet hade då stigit till 25 per år. Europarekord, per capita. Artikeln från 2012 i Forskning och Framsteg har rubriken ‘Svenska skolor brinner mest’. Men man konstateras att ‘forskarna inte kan förklara varför’. Det är ett mysterium. Sen blir det tyst. Ingen mer info i Wikipedia. Men skolbränderna har fortsatt. I lilla Lund har man kallat in ‘Operation Rimfrost’-resurser, efter att ännu en skola tuttats på. Kommunen har svårt att hitta lokaler för eleverna, efter att inte mindre än 70 skolor brunnit de senaste 18 månaderna. 47 skolbränder per år. I lilla Lund, med en 100-del av Sveriges befolkning. Världsrekord.

I Åkersberga där jag bor fick en pojke och hans far medalj för att ha avvärjt en skogsbrand 2018. Ni vet då det var så torrt. Mannen som nästan lyckades tutta på hade överraskats och lämnat dunkarna med bensin efter sig. Att han var mörkhyad var inget Nationaldagspubliken fick veta, det fick jag ta reda på i egen intervju bakom scenen. Liksom att naturligtvis ingen åkte fast, trots gripande, in flagrante. Bevisen räckte ju inte enligt domstolsaktivisterna, bl a ett erkännande och 40 vittnen till saknades ju.

Vad som konstituerar mordbrännare? Bl a multikriminalitet, låg empati coh låg intelligens, se wikipedia, sökord mordbrand. Som en tanke, efter artikeln om skolbränderna i Lund, så har Fria Tider en låst artikel om invandrarbarnens låga IQ och empati. Det är ju helt slumpmässigt förstås. Jag har inte nyckeln till den låsta artikeln, men jag är säker på att det framgår där att det inte finns något bland dessa barn som också gör dem till skolbrännare oftare än andra, helvita svenska barn. Allt sådant måste ju vara ren slump. Men ändå.

Våra bostadshus är nästa frestande lättantändliga objekt. När, inte om, är den stora frågan. Det är ju så lätt. Ingen som misstänker något ens. Allt är ett stort mysterium bara. Även om man skulle råka åka fast, så räddar ‘rättssäkerheten’ i våra domstolar alla grova våldsbrottslingar, så att de kan begå fler dåd. Rättstrygghet för medborgarna har noll prioritet där.

Ansiktsigenkänning är för övrigt efter BLM-protesterna hastigt nedlagd teknologi både hos Amazon och IBM, innan den är färdigutvecklad. Den känner ju liksom bara igen ‘fel’ raser. Och rättssociologer i Lund (Nej, säkert inget samband, men ändå, sic!) anser att polisväsendet kan läggas ned helt, de är ju bara rasister.

Vi går mot kaos. Det hör till universums entropi, ett fysiskt axiom. I rak motsats till vad Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin så vill jag inte bara hävda att den svenska kulturen finns och är en mödosamt uppbyggd sådan. Den kultur som många, ja de flesta av våra invandrare kommer ifrån däremot, är egentligen ingen kultur alls. Vad de upplevt och lärt, sedan generationer tillbaka, är hur det blir och hur man beter sig när det inte finns någon kultur som motverkar kaos och nedbrytning.

Men det är klart att de inte tagit med sig sådana värderingar hit. Allt sådant måste ju vara ren slump.

Men ändå.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Fria Tider
https://www.friatider.se/over-70-anlagda-skolbrander-i-lund

Forskning och Framsteg, 2012
https://fof.se/tidning/2012/7/svenska-skolor-brinner-mest

Sydsvenskan:
https://www.sydsvenskan.se/alternativet-till-dagens-rasistiska-polisarbete-nedmontera-polisen

Publicerad 2 kommentarer

Facebooks manipulationer? Det gäller yttrandefriheten, dumbom.

För ett och ett halvt år sedan blev jag för första gången medveten om att Facebook skuggade mig. Det vill säga, man dolde mina inlägg. Det gick lite klumpigt till. Man gjorde det bara under kortare perioder, en halv dag eller en dag, sedan släpptes spärren. Men det var ju så dags; som ni vet är ett dagsgammalt inlägg så gott som antikt. Ändå hände det ofta att jag fick fler visningar dagen därpå än dagen det först publicerades. Konstigt va?

Att blockeras utan talan, rättegång och öppet redovisade domskäl

Naturligtvis var det ändå svårt att bevisa, eller få ens de trognaste följarna att säkert veta. Det kunde ju bero på annat. Men det här började exakt samtidigt som man slutade att blockera mig för delning i grupper. Konstigt va? När jag berättar om dessa blockeringar, som började 2018 och slutade ett år senare och som skedde regelmässigt varje vecka, så brukar jag få många kommentarer från andra drabbade. Det som få av dessa kände igen sig i dock, var att jag konsekvent, inte med ett enda undantag, aldrig fick en förklaring. Man bemötte aldrig mina överklaganden. Man gav mig aldrig rätt, upphävde aldrig sanktionen i förtid, än mindre fick jag en ursäkt – eller, skrattretande tanke, något skadestånd.

Fb har formella möjligheter att blocka alla – men det skulle ju skina i ögonen på folk om man utnyttjade dem.

Skälet gissade jag förstås vara att man inte kunde på något rimligt sätt förklara vad jag gjort fel. Jag formulerar mig inte så att det är juridiskt antastligt. När jag sedan blev medveten om att fb har regler som i princip täcker in allt polemiskt, allt icke-konventionellt och allt som räknas som tuff kritik, så blev jag mindre säker. Med sådana möjligheter att angripa mig fanns det förstås alltid en formell paragraf tillgänglig. Vad jag därför misstänker är att de har andra intressen som trots allt överväger. Dels drar jag facebook tid, genom att locka fler användare. Dels vill man bara tillgripa sina löjliga regler om det är absolut nödvändigt, eftersom de kan känna sig säkra på att jag skulle berätta om hur de gick tillväga högt och ljudligt; det är då lättare att motivera sådana övertramp som verkligen är rasistiska, innehåller svordomar, fult språk och hatiska personangrepp utan rimlig motivering.

Grupperna – där mina inlägg sjunker som stenar

Men så upphörda alltså allt detta. Det dröjde inte så lång tid innan jag upptäckte vad man gjorde istället. När jag delar, så sjunker just mina inlägg i gruppernas flöden på ett sätt som är uppseendeväckande. Det behöver inte gå mer än 10 minuter eller en kvart, så måste man skrolla metervis ner i flödet för att hitta dem. Ett par timmar så är de helt försvunna, om man inte vet vad man ska söka efter. Testa gärna själv, skrolla först neråt i säg fem tio minuter, eller tills ni kommer till tre-fyra dagar gamla inlägg. Jag betvivlar starkt att ni hittar mig. Skriv sedan in ‘Sunt Förnuft’ eller ‘Magnus Stenlund’ och se vilka datum jag är publicerad. Om ni inte hittar mig alls så är det också möjligt, men jag lovar, jag har både publicerat och delat inlägg, det är bara att gå till min egen sida så hittar ni dem. (Enda undantagen är ‘mina egna’ grupper, Vi mot Virret och Ut med alla Dan Eliassons, där jag får hjälp att fästa mina inlägg överst.)

Den klimatsmarta kannibalprofessorn på Handels

Eftersom jag hunnit få så pass många följare, så ansåg man dock tydligen inte att detta räckte. Man började skugga mig även i följarnas flöden. Oftast bara för somliga, men så råkade man göra det helt och hållet en gång, och då blev det uppenbart. Det handlade om den galne professorn på Handels som vill att vi ska börja äta människokött för att bli ‘klimatsmarta’. Det inlägget lovar jag skulle ha nått och delats av många – om man sett det. Men efter en hel dag hade jag bara ett tjogtal visningar. Ännu färre gillningar – de som sett var nämligen inte följare, utan helt slumpmässiga besökare.

Förväxla nu inte Magnus Stenlund, författaren av denna artikel, som också gått på Handels, med Magnus Söderlund, kannibalprofessorn på samma skola.

Man hävde spärren efter någon vecka, innan man tillgrep den igen. Det var nu jag insåg att jag måste ge upp – eller starta en blogg. Jag valde det senare. Och trakasserierna var ju så uppenbara att mina följare och många andra insåg vad som pågick, jag fick en bra start på bloggen. Men sedan dess har fb varit smartare, mer subtila. Man blockar alltså inte mer (ett undantag inträffade i förrförra veckan, men det kan ha varit olycksfall i arbetet). Men mina inlägg fortsätter att sjunka som stenar i gruppernas flöden. Och man skuggar mig, men bara partiellt.

Några exempel här, som ställda mot varandra gör det uppenbart tror jag, för att ni ska förstå:

Ekonomi är ett ämne som intresserar en rätt smal grupp av mina följare.
Högaktuell fråga. 10.000 visningar är lågt, relationen visningar/gillningar är också låg.
Högaktuellt ämne. 12.000 visningar är lågt. Gillningarna visar ett mycket större intresse.
Med över 700 gillningar på drygt 5000 visningar så sätter inlägget om den satanistiska prästen rekord. Jag når bara fem nya personer.

Relationen gillningar/visningar avslöjar manipulation

Monsterlån – inte så populärt ämne, men dubbelt så många gillningar ändå?

Innan fb började skugga mig regelmässigt, så hade jag ca 6.000 följare. Mer populära inlägg hade ca 30.000 visningar och sådana inlägg fick ofta över 700 gillningar. Smalare ämnen kunde ha 3.000 visningar och fick då kanske 100 gillningar. Som typiskt exempel på det senare är inlägg om ekonomi och mitt senaste, om monsterlånen, är inget undantag. Tyvärr, eftersom det både är mer angeläget för alla och händelsevis ett ämne jag är särskilt insatt i. Att jag med 9.000 följare fortfarande inte når mer än knappt över 3.000 visningar är förstås en besvikelse – och även om det inte är helt oväntat, så borde ju det större antalet följare motivera åtminstone 4.000 visningar. Den slutsatsen stöds också av antalet gillningar, 224, som är mer än dubbelt så många som jag kunnat förvänta mig för två år sedan, med ett färre antal följare. För mig är det ganska tydligt att fb döljer mitt inlägg för åtminstone en tredjedel av följarna, kanske mer.

Vattenbrist och elbrist – hyperaktuellt och stora

Ännu mer tydligt är detta när det gäller inlägget om vattenbrist. Det här är ett inlägg som för 1,5-2 år sen hade nått 20.000 visningar, lätt, och i så fall fått kanske 500 gillningar. Nu är antalet gillningar lika högt trots att bara hälften så många sett inlägget. Mina 9.000 följare hade, om alla sett inlägget, garanterat delat det så mycket att det nu borde ha haft 30.000 visningar, och därmed 800 gillningar eller mer. Inlägget om elbrist är mycket likt men ännu mer substans i, här finns uppenbara syndabockar. Min tolkning är att det doldes på exakt samma sätt för en stor del av följarna, gissningsvis kan bara ca 2.000-2.500 ha sett det, när visningarna inte är fler. Antalet gillningar, 761, visar att inlägget hade mycket stort genomslag bland dem som såg det, vilket för mig talar om att detta skulle ha nått den tidigare ‘normalnivån’ för populära inlägg, 30.000. Vilket med en större följarskara borde omvandlas till 30.000 * 9000/6000 = ca 45.000.

Bara gamla trogna följare som gillat. Fb gnuggar sina händer. 1. Inga nya följare för mig utanför den frälsta skaran. 2. Jag bara skrollar och skrollar… vad f-n håller jag egentligen på med? Det är det här de vill att vi ska ägna oss åt, aktivitet på fb.

Virala inlägg – eller som ‘borde’ ha blivit det – enda möjligheten att nå ut till fler.

Men det stannar inte där. Inlägg som når så många blir i en mindre mening ‘virala’ och når bortom den normala kretsen, en ytterligare ‘ring’ av bekantas bekanta, som mycket väl kan uppgå till lika många till. För mig är dessa ‘fullträffar’ mycket viktiga. för de gör det möjligt att bjuda in helt nya följare. Uppåt 100.000 visningar hade kunnat betyda 1.500 gillningar och av dem sannolikt 200 nya potentiella följare. Antalet icke redan inbjudna sjunker dramatiskt när inläggen har färre visningar. Av de 761 som gillade inlägget om elbrist så var det bara 15 som inte redan gillade sidan eller blivit inbjudna. Av 477 som gillade inlägget om vattenbrist bara tre som inte redan var inbjudna. Och bland de ekonomi-intresserade är det inte en enda som jag inte redan nått.

Islamkramande prästen – bara 5.000 visningar och tre oinbjudna

För att kunna expandera och synas av fler så är ‘fullträffarna’ alltså helt avgörande. Jag kan inte få fler följare om jag inte får visningar utanför de ‘redan frälsta’. Det mest flagranta exemplet på senare tid, hur fb begränsar mina möjligheter att nå ut, är väl inlägget om den islamkramande norska prästen som vill riva Nidarosdomen. Bara drygt 5.000 som sett inlägget, trots att det uppenbarligen fick många att reagera starkt; över 700 gillningar. Av dessa senare var det dock bara tre som inte redan var inbjudna! Detta säger ju allt – här har fb inte tillåtit någon spridning alls utanför ‘den innersta kretsen’. Inlägget skulle annars helt säkert ha nått en ‘ny årsring’ – kanske även ytterligare en. Istället har det sannolikt ‘studsat’ och indirekt nått de flesta av mina följare och andra ‘redan frälsta’ genom delningar ’tillbaka’ in i samma krets. Det tycks alltså finnas även ett yttre staket.

Ett inlägg som märkligt nog tycks ha fått fb:s välsignelse
Ibland spränger inlägg ändå de uppsatta gränserna.

Slavägande afrikaner – det oskuggade undantaget som bekräftar regeln

Inlägg om afrikaner brukar vara mer tabu än t o m de islamkritiska. Därför är det med stor förvåning jag noterar över 50.000 visningar på inlägget om hur vanligt slavarbete är i Afrika söder om Sahara och i Mena – där slavägarna är svarta eller araber (obs: inlägget endast på fb, ingen blogg). Relationen här mellan gillningar och visningar, 1 på 55, kan faktiskt vara ‘normal’ och inte manipulerad; andelen gillningar sjunker ju relativt ju fler som läser. Här var det också mycket riktigt många oinbjudna – nästan var nionde läsare gillade.

Men exemplet visar samtidigt hur oerhört förfördelat mitt andra stora inlägg under perioden blev. När AIK-anhängarna försvarade Linné i Humlegården (ingen blogg, endast på fb) fick det många av oss att känna tillfredsställelse och hopp – äntligen några som faktiskt gör något! Givetvis blockerades inlägget av fb från att nå många av mina följare. Men det hjälpte helt enkelt inte den här gången. Det studsar fram och tillbaka och når sannolikt de flesta följarna ändå – indirekt – men når också somliga utanför staketet, där inlägget får ny fart. I det här fallet är relationen gillningar/visningar tre gånger så hög – ett tydligt tecken på att visningar begränsats – och inlägget gillas av nästan 1.800 personer, trots att det ‘bara’ når 32.000. Det mycket höga antalet gillningar talar för att detta inlägg hade haft potential att bli viralt, kanske kunnat nå 300.000 eller fler. Min gissning grundar sig på ett tidigare inlägg, om Morgan Johanssons ambitioner att förbjuda runor, som fick 1.400 gillningar, efter att ha visats bland 170.000.

AIK-anhängarna gillade mig ju redan, så icke var femte läsare av run-inlägget

Av de 1.800 som gillat AIK:arnas insats var det ca 120 stycken som ännu var oinbjudna att gilla sidan. Det kan låta mycket, men är alltså nästan bara hälften så många som andel av gillarna jämfört med inlägget om slavar – det borde förstås ha varit tvärtom, en mycket större andel, eftersom inlägget gillades av många fler (och alltså egentligen också skulle haft många fler visningar). För inlägget om runor, som garanterat inte var skuggat, men vars popularitet kan ha katalyserat fb:s ansträngningar, så handlade det om över 300 oinbjudna; mer än var femte som gillade.

Det osynliga staketet – kring alla Sverigevänner och konservativa

Det är på grund av den här statistiken och dessa märkliga nyckeltal jag blir övertygad om att inlägget om såväl den norska prästen som om AIK/Linné ‘studsat’. Inläggen har visserligen (till slut och pga stor popularitet) nått utanför en vidare krets än min egen följarskara, men håller sig ändå inom en krets av ‘Sverigevänner’ och konservativa. Fb vill nämligen inte att vi ska blanda oss, de vill inte utlösa debatt och konflikt, som gör regeringen förbannad. De vill bara att vi ska hålla till här på fb, bland våra egna, spendera tid och därmed generera annonsintäkter.

Inlägget som fb sponsrar borde statistiskt vara många fler – som för Robsahm.

Vad vi heller inte ska glömma är att fb också i normalfallet gärna ‘gratis-sponsrar’ inlägg som går bra, och från populära bloggare. Det här är inte alls osjälviskt, det är fb:s strategi för att få oss att spendera mer tid på fb. Och när Fb:s marknadsavdelning promotar vissa av mina inlägg i somliga följares flöden, så ska man först och främst komma ihåg att detta gör man alltså regelmässigt – med mina politiska motståndares inlägg. Sådana som Maria Robsahm t ex skulle sannolikt aldrig ha kunnat blivit så pass stor utan denna hjälp. Det är alltså den ‘hjälpen’ som man först drar in eller ser över, innan den rena skuggningen börjar. Vad jag menar med att ‘se över’? Jo, det går ju att göra även denna hjälp relativt ofarlig och harmlös, så att den inte riskerar att hjälpa mig att nå ut utanför de frälstas skara.

Även jag har nämligen fått hjälp nyligen, enligt en av mina följare, som kontaktade mig om detta. Men hur och med vad? Det hör till saken att detta inlägg hör till mina minst populära inlägg! Tvärtom mot vad fb vill påstå. Mina följare är nämligen inte alls så intresserade av att lyssna på långa föreläsningar, och denna min föreläsning handlade dessutom om ekonomi och kultur, två ämnen som relativt få lockas av, tyvärr. Att fb vill få fler att läsa och se mig i just dessa inlägg ser verkligen ut som en behjärtansvärd omtanke, jag kan inte mer hålla med om att följarna gärna går miste om en verklig pärla (falsk blygsamhet ligger inte för mig). Tyvärr så är jag dock övertygad om att det handlar om ’tillåtna’ försök att öka aktiviteten inom den ‘frälsta’ gruppen, ett inlägg utan minsta chans för mig att nå fler nya följare.

Fb – monopolisten hotar yttrandefriheten – en demokratisk stat hade sett det

Det finns de som anser att fb bara gör som en privatist ska ha rätt att göra – skapa sina egna regler. Ingen ‘behöver’ ju vara på fb. Men det är förstås en chimär. Närvaro på fb blir alltmer attraktiv för oss, ju fler och mer som görs där. Närvaro är rent av nödvändig för många av oss – inte minst om man vill sprida sina åsikter. Och tänk så många försök det gjorts att konkurrera med fb, utan att lyckas. De flesta andra sociala medier med samma affärsidé är pyttesmå, eller har fått lägga ned. Facebook är alltså i praktiken i det närmaste en monopolist på det sociala samtalet över nätet. Det går inte att ersätta med en privat blogg, som denna, jag får fler än 9 av 10 träffar från fb även här, trots att jag skickar mail till alla som vill läsa. Min blogg kan beskrivas som en liten återvändsgata i Åkersberga, medan fb är det globala vägnätet. Andra som försökt har s a s lagt ut små grusvägar bredvid fb:s breda motorväg. Det kan vara trevligt någon gång, men för det mesta vill vi nå fram fort, nå så många som möjligt. Och det gäller förstås även på nätet. Fb kommer behöva bli riktigt, riktigt uselt för att vi ska ta steget över till någon annan distributör; vi är långt mer fångade här, än vi är av vår ‘husbank’ – som vi alla vet hur sällan vi byter trots att det finns flera (ungefär lika mediokra) alternativ.

En sann demokrati hade givetvis inte tillåtit fb att agera som de gör. Man hade krävt öppenhet, som Trump gör i USA. Man hade reagerat negativt på alla försök att lägga munkavle på debatten, haft granskare som kontrollerat de falska algoritmerna. Men. I Sverige gör man tvärtom. Morgan Johansson och hans hejdukar vill ha mer censur, inte mindre. När inte staten är vår vän, så har vi ingen att hoppas på ska hjälpa oss. Vi kan bara hjälpa oss själva.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

Publicerad 6 kommentarer

Monsterskulderna – vi ska oroa oss sen inte nu, säger riksgäldschefen.

Pengarna fortsätter att strömma in till Wall street enligt artikel i DI. Dow Jones har stigit med 40%. Det är framförallt högavkastande fonder och investeringar som gått bäst, uppgången det senaste kvartalet, sedan botten den 23 mars, är närmast unik. Och vad som gör den så unik är alltså Feds enorma stimulanser. Balansräkningen har ökat med 2,8 bn dollar, +67%, eller över 13% av USA:s BNP. En fullständigt oöverträffad stimulans som nu börjar få vissa analytiker att dra öronen åt sig.

För med så hög aktivitet så kan man faktiskt börja fundera på om inte börsuppgången trots allt snarast är ‘för liten’ mot vad den borde vara. Eller som en analytiker uttrycker det: ”man blir oroad bara för att vi kanske inte kommer att få se lika mycket i det tredje kvartalet”. Det är ett annat sätt att säga att om stimulanserna inte fortsätter så kommer kurserna gå ned; börserna behöver alltså ständig påfyllning – det räcker inte alls med det som redan hivats in. Upphör flödet så kommer allt kunna braka ihop. Det läcker någonstans, långt under relingen.

Coronariskerna ökar? Då stiger börsen.

En ännu mer uppseendeväckande konklusion drar Andrew Brenner på National Alliance Securities. Han pekar på det absurda faktum att börskurserna går upp ju värre Coronakrisen slår mot USA. För det som händer då är nämligen att Fed pumpar in ännu mer pengar. Sambandet går inte att se minut-för-minut, men eftersläpningen är bara några timmar, så rädda är man för att negativa sentiment ska ta överhanden.

När Coronarisken ökar, så stiger börsen, med pengarna som Fed matar den med. Enda oron: att man ska sluta mata.

Valet i USA har ännu inte nått sin credo, men det alla snart måste börja fråga sig är förstås vad som händer sen. Om Trump blir återvald så har han fyra år på sig att städa. Det kan innebära att han vågar sig på en storstädning, men mer troligt är att han låter bli. Kraschen kommer i så fall när den kommer. DI:s artikel skulle precis lika gärna kunna gälla den svenska Riksbanken; även här gör man ‘whatever it takes’ och beloppen är i nästan samma storleksordning i förhållande till BNP. Eftersom vår BNP till 20% består av en statsunderstödd flyktingekonomi utan egengenererad tillväxt, så är faktiskt våra siffror ännu mer oroande.

Monsterlånen – hur kan detta ens fungera!?

Hur är allt detta ens möjligt? SvD har en bra artikel om hur systemet fungerar. Världens skuldberg ökade med 50% under de tio åren efter finanskrisen 2008, och särskilt den offentliga skulden, +78%, är hög i många länder. Budgetunderskotten som nu skapas är långt värre. Och de måste finansieras. Varför vill då ‘marknaden’ ens finansiera en konkursmässig stat som Italien, med bara några få punkters ersättning? Svaret är att det vill man inte. Man är så illa tvungen, enligt lagkrav, eller så får man andras garantier. Och riksgäldschefen Hans Lindblad är ‘inte det minsta orolig’ för Sveriges del. Vi har ju så låg statsskuld och kommer få gå före i kön. Men det system han beskriver är ett veritabelt korthus. Det är så långt ifrån marknadsekonomi man kan komma. Bankerna är nämligen enligt nytt regelverk tvungna att finansiera statsskulden, en viss andel av deras tillgångar måste utgöras av statspapper.

Riksbanken äger redan nu halva statsskulden. För tio år sedan nästan ingenting.

Men framförallt är det Riksbanken som får dra lasset. För tio år sedan ägde man bara 1% av statsskulden, nu är man uppe i nära hälften. Ett skäl, förutom att den akuta skuldökningen annars riskerar att sakna finansiärer, trots lagkraven på bankerna, är att man på så vis sänker räntekostnaden. Alltså : först kommer riksgälden ut med jättevolymer av statsobligationer, större än man för tillfället behöver. Sedan, som överlägset största aktör, köper riksbanken upp en försvarlig andel, så att priset går upp (och därmed räntan ned). Hade den här typen av operationer skett av privata intressenter på t ex aktiemarknaden så hade det kallats för otillbörlig marknadspåverkan och lett till fängelse, i så här grova fall upp till 4 år. Riksbanken får visserligen inte köpa direkt från emittenten, det är förbjudet, men frågan är om det spelar någon roll alls. Min poäng är att priset (räntan) naturligtvis blir en funktion av marknads förväntningar om att riksbanken kommer fortsätta att köpa.

SvD:s reporter är inte ekonomijournalist. Det kan förklara varför sådana här avgörande frågor lämnas öppna. En bra vinkel hade varit att fråga någon utanför systemet, inte SEB:s Robert Bergquist. Men hur många sådana personer finns att tillgå i Sverige?

Vi som är lite cyniska kan t o m gissa att man i ett akut läge för en dialog med de största tagarna, bl a AP-fonderna, som ju också kontrolleras av staten, även om det är våra pensionspengar formellt. “Köp för h-e! Vi lovar att köpa tillbaka allt!”. Nej, man behöver tydligen inte ens hemlighålla detta; såväl Fed som ECB har öppet gått ut och lovat att köpa allt som kommer ut på marknaden, bl a italienska statsobligationer alltså. Det enda som krävs för att detta ska rulla på är att man vågar tro dem. När kommer punkten då det inte längre går? Då någon väljer att ropa att kejsaren är naken?

Nej, oroa oss får vi göra sen, när allt blivit bra igen, och vi belånat våra barn och barnbarn upp över öronen. Bye the way, skuldslavar är vi till vår död, här finns ingen bortre parantes, ingen preskriptionstid.

Det här kallas för QE, Quantitative Easening, med en finansmarknads-eufemism, tillkommen för att det ska bli ännu mer obegripligt vad man håller på med. Enligt samtliga inblandade i den totalitära demokraturen Sverige, så är det bara att se på medan skuldberget växer, det får vi oroa oss för senare. Att riksgäldschefen säger sig ha varnat för bubblor och skuldåterbetalnings-(o)förmåga redan innan Corona gör i alla fall inte mig gladare. Detta var alltså på nivåer värda att varnas för då, men inte nu, när de tidigare nivåerna sprängs med råge! Nu är det ingen som vågar höja rösten, nu när statsskulden ökar från 35% till 45%. Det är detsamma som 0,5 bn kronor, ca 120.000:- per heltidsarbetande skattebetalare i Sverige det. Per månad blir det 100 mdr till, 24.000:- för den heltidsanställde, och så mycket kommer detta att fortsätta kosta tills krisen är över.

Åh, vilken lättnad! Man har alltså varnat för det förut, redan innan skuldsättningen gick i taket. Riksgäldschefen ser glad ut på bild. Undrar om han köper guld?

Alla är i samma båt

Det stora problemet är att alla styrande och ansvariga i alla världens länder är i samma båt. Ingen har intresse av att lufta kritik. Det vore livsfarligt för den så dyrt och mödosamt uppbyggda tilltron (om nu en sådan existerar, trots mödan). Och frågan är om någon ensam kan gå mot strömmen. Vi får väl se vad Trump (eller Biden) hittar på efter valet. Då har de fyra år på sig. Troligen kommer ingen av dem vilja ta i röran. Men de kan bli tvungna. För vad allmänheten inte påstås behöva oroa sig för, är vad man inom etablissemanget sitter och oroar sig för, många inser säkert att det inte gäller om utan när. Och de gör allt för att kontrollera media nu, det gäller ju att få alla att börja agera som om krisen var över, först då kan den vara över. Då är bara skuldberget kvar. I den amerikanska ekonomikanalen CNBC förklarar man ‘varför vi ändå inte behöver oroa oss’. Just detta faktum, att det är statsskulderna som ökat mest, menar S&P nämligen talar emot att systemriskerna höjts.

Kreditvärderingsföretaget S&P menar att systemrisken är mindre nu än 2008, eftersom det är den offentliga sektorn står för den största skuldökningen. Obs: S&P definierar ‘nu’ som jun-2018, istället för att inkludera perioden ända fram till dec-2019, då skuldökningen åter tog fart.

Statlig skuld är mindre farlig än privat – kreditrisken lägre, liksom räntan

Staterna har ju en lägre kreditrisk. Och i förhållande till BNP så har världens stater gått från 208% 2008 till 232% 2018, en ökning med ‘bara’ tolv procent. Detta är korrekt, och i linje med min egen analys; statsskuld är mindre farlig än privat. Men kan dock vända på saken och konstatera att 208% räckte för att förorsaka en global kedjereaktion där käglorna föll en efter en, efter att den amerikanska husmarknaden katalyserat händelseförloppet. En oförändrad nivå kunde alltså ha räckt mer än väl, men nu har den alltså ökat.

… men det är inte bara statskulden som ökat. Privat belåning har ökat ännu mer

CNBC:s referat av S&P:s analys, som mynnar ut i att riskerna ändå inte är så allvarliga, visar faktiskt att man argumenterar mot sig själva för att nå den slutsatsen. Informationen är visserligen hämtad från BIS, den mest respekterade källan, men varför har man stannat vid juni 2018, då lånebubblan tillfälligt gjorde halt? Den fortsatte sedan att öka ännu mer 2019. Och med cherrypicking plockar S&P ut siffror som får det att låta rimligt, att staterna svarar för den största skuldökningen. Men eftersom staternas belåning är en så pass liten andel av totalen, så ligger faktiskt den största ökningen i absoluta termer ändå på den privata sektorn: USD32 bn.

Varför väljer S&P jun-2018 som sluttidpunkt, istället för BIS siffror från dec-2019 som var tillgängliga när reportaget gjordes? Och varför redovisar man ett urval av siffror (i gult) som ger en skev bild? Som framgår av min egen enkla bearbetning är den absoluta skuldökningen störst inom privat sektor.

Kina – 2008 vårt stöd, 2020 vår död?

S&P byter sedan fot i resonemanget, när man konstaterar att högrisklånen inom företagssektorn ökat mest av alla. Men S&P är ändå inte oroade eftersom den allra största förändringen är i Kina. Där har den privata skuldsättningen femdubblats och är nu överlägset störst i världen, i runda slängar 1/3 större än USA:s. En sådan ökning fanns inte alls registrerad 2008, varför Kina fungerade som ankare i världsekonomin, när USA skakade. Kanske hade det varit bra att ha ett sådant även nu? Men S&P vänder alltså på resonemanget och konstaterar att Kinas lån är domestika och bedömer därför spridningseffekterna som små. Javisst kan det vara så, men nu är det alltså vår del av världens skuldproblem vi diskuterar! Många inbillar sig nog fortfarande att Kina kan rädda oss, men här lär vi alltså räkna fel.

Skräpobligationerna – högre ränta trots centralbankernas stöd

Som S&P själva anmärker så är ökningen störst i de högavkastande segmenten, skräpobligationer och BBB-rejtade, dvs sådana som bara är precis snäppet bättre; den senare volymen ökade med 170% under perioden. Vad detta visar är ju att allt fler företag nått eller är över sin absoluta maxgräns för hur högt de kan belånas. Här fanns det alltså redan i juni 2018 gott om ‘käglor’ som kan fälla världsekonomin. Innan Corona drabbade oss hade den situationen förvärrats ytterligare, ända in i första kvartalet 2020 ökade emissionerna av de lägst rejtade företagsobligationerna. Sedan dess har mycket hänt; i princip alla världens centralbanker (både Fed och Riksbanken) har börjat köpa sådana direkt. Ändå har räntan på t ex SBB:s femåringar dubblats, från 1,5% till 3%, Dubbelt så höga räntor kommer inte bara försämra företagens återbetalningsförmåga, för många av dem kommer detta inte att gå utan utförsäljningar av anläggningstillgångar vinsterna har kraftigt gått ner, räntekostnaderna ökat – zombifieringen är därmed i full gång.

S&P – finansvärldens horor

Situationen förvärrades dessutom väsentligt fram till dec-2019, men detta väljer S&P, CNBC och SvD att passera i tysthet. Kanske är det okunskap, men åtminstone S&P vet förstås och man är rädda för att låta alarmistiska. Det senare möjligen därför att man givit ännu mer generösa kreditbetyg än de man fick så mycket – och välförtjänt – kritik för att ha givit fram t o m 2007. Företag som har fått BBB 2019 har enligt en ny rapport en belåning som går 2,8 gånger på EBITDA (vinst före skatt, räntor, avskrivningar), medan de som fick samma betyg 2007 hade en belåning på bara 2,4 gånger EBITDA. Den glidningen visar att kreditvärderingsföretagen är finansvärldens Mädchen für alles, eller rätt och slätt horor som lånar sitt namn och stämpel till närapå vad som helst.

Sverige – landet som gjort tvärtom (som vanligt)

S&P har rätt på en enda punkt: nämligen att offentlig skuld är bättre än privat, allt annat lika. Det är därför vi ska vara extra oroliga i Sverige. Här är det ju inte staten som ligger mest illa till. Man har istället tryckt ut skuldbelastningen hårt över den privata sektorn. Privatpersoner lånar till 89% av BNP, medan amerikanerna ligger på 75%. Det är illa nog. Men företagssektorn var per årsskiftet uppe i 168%. Till skillnad från USA och nästan alla andra länder utom Kina, så har utlåningen till näringslivet ökat snabbare än inom någon annan sektor.

Från mitt föredrag för Education4Future. Belåningsgraden i det svenska näringslivet var högst i världen per dec 2019.

Att Sverige har världens högst belånade näringsliv är ett ganska okänt faktum. Riksbanken brukar sällan ta upp saken, inte till närmelsevis så ofta som man klagar på hushållen. Och regeringen, som ytterst är ansvarig för att det ser ut så här, pratar bara om statsskulden. Den som vill veta mer om varför svenskt näringsliv är en bubbla kan lämpligen titta själv på mitt föredrag för Education4Future. Näringslivet lider av hybris – ständig depreciering, nollränta och skyddad verkstad för många, med statliga subventioner som affärsidé. Inget av detta är hållbart i längden.

Världens aktiekurser är totalt ur led med företagssektorns vinster. Som Johan Wilson, den outtröttlige bloggaren påpekar: när Tesla, som förväntas tillverka en halv miljon bilar, har en kurs som stigit med 186% i år och som resulterat i ett högre börsvärde än GM och Ford tillsammans, även högre än Toyotas, världens största biltillverkare med över tio miljoner producerade fordon varje år, så bevisar det bara en sak: världens börshandel har blivit hög på fed-pengar. Tesla har ännu inte ens gjort vinst.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

PS. Stoppa stödpaketen nu! Skriv under listan. DS.

Publicerad 7 kommentarer

Vattenbrist? Nej, kapacitetsbrist i ledningarna. Vänj er! Orsak? Horder av ‘turister i Härjedalen’? Gissa en gång till.

VA-avgifterna måste dubblas till i snitt 16.000:- per hushåll. Vattenransonering hotar även vid normala svenska somrar. Obs: det är klimatets fel. Och sommarstugeägande stockholmares.

Artikeln i DI är en partsinlaga, kom ihåg det. Svenskt Vatten har fått textreklam för att torgföra sitt budskap, inte en enda kritisk fråga eller analys görs av svaren. Artikeln är skriven för att få acceptans för enorma höjningar av VA-avgifterna. Den är också skriven utan att på minsta sätt reflektera över vad som är de bakomliggande orsakerna till varför vi så plötsligt måste räkna med sådana höjningar. Att man i Härjedalen i år höjer VA-avgifterna med 10% menar man på Svenskt Vatten är ‘något som kommer bli vanligt framöver’. Hur man skapar acceptans för detta, det är det verkliga problemet och som DI:s reporter undrar över, samtidigt som artikeln förstås just är ett led i att bana väg för sådan.

Höga kommunalskatter och anslutningsavgifter med fem nollor bakom räcker liksom inte till.

Investeringsbehovet i VA är 39% större än vad man kostat på sig – i åratal.

Det viktigaste här är förstås att hitta förklaringar som gör att vi förstår – och helst skyller på oss själva, vi dummingar som gjort så att klimatet löper amok. Det är vårt fel! Eller varför inte ‘stockholmarnas’. Det gör inget om ortsborna knyter näven i byxfickan och mumlar några eder, när de betalar sin VA-räkning, som om tjugo år kommer att ha behöva dubblats till – i dagens penningvärde – ca 16.000:- per hushåll. De senaste åren har vi lagt 16 mdr/år på VA-nätet, men enligt Svenskt Vatten behövs det 22, 2 mdr, hela 39% mer alltså. Vi kan utgå ifrån att det sett ut ungefär så i 30 år, för varför skulle VA-taxorna annars behöva dubblas? Det kallas för eftersatt underhåll, och sådant är dessutom långt dyrare än om det sker vartefter behov uppstår, för att inte tala om att täcka upp för kostnaden för allt rent dricksvatten som bara rinner bort.

Dessutom och inte minst: Är det någon mer än jag som retoriskt frågar sig varför kommunalskatten inte räcker till? Och som kanske byggt ett hus och undrar om det inte var detta som anslutningsavgiften, ofta över 100 lax, var ämnad för?

Svenskt Vatten vill att vi vänjer oss vid och accepterar höjningar av VA-avgifterna med 10% per år. Och vi får gärna lägga skulden på inflyttade sommargäster från Stockholm.

Invandringen har ökat befolkningen med 43%. Ett samband?

När höjningen i Härjedalen motiveras med att ‘det byggs mycket i fjällen, huvudsakligen på grund av turismen’, så blir det nästan parodiskt. Sanningen är 1. att stora delar av ledningssystemen byggdes ut för ett halvsekel sedan, eller tidigare, och att man sedan dess inte ansett det vara av vikt att underhålla detta, 2. kommunerna har andra prioriteringar och använder skyhöga kommunalskatter åt att importera bidragstagare, 3. dessa bidragstagare behöver också vatten.

Självklart blir det brist i system som inte byggs ut i takt med befolkningsökningen. Invandringen har de senaste tre decennierna varit rekordstor, inte bara för Sverige, utan större än i något annat västland. Över 20% av befolkningen är idag född utanför landets gränser, nästan alla dessa har kommit hit under denna period. Ytterligare 10% av befolkningen är födda av föräldrar med sådan utländsk bakgrund – det innebär att befolkningen totalt är 43% större än den annars hade varit. Jämför gärna den siffran med Svenskt Vattens skattning av hur mycket större VA-avgiften måste bli: 39%. Kanske har Svenskt Vatten räknat ett par procent i underkant? Nu börjar hursomhelst denna massanhopning kräva sin tull även här. Systemen räcker inte till. Även de långsiktiga kostnaderna för invandringen måste betalas.

Palme och sosseriet: alla goda gåvors givare – men avskyr underhåll

Att sosseriet från Palme och framåt haft ett absolut minimum av intresse för att underhålla systemen är heller ingen slump. Urusla beslut för ekonomin har lett till lägre ekonomisk tillväxt, som tillsammans med en önskan om att fortsätta kunna låtsas vara alla goda gåvors givare, helt enkelt inte har räckt till för att utföra de långsiktiga investeringar som krävs. Sådana har kunnat skjutas på framtiden. Jag talade för några år sedan med en rörmokare som ofta var anlitad av kommunerna. Enligt honom så läcker ledningarna enorma kvantiteter pga uselt underhåll, endast de mest akuta lagningarna hade man råd att ta itu med.

Såsom med elen är det först när allt blir akut, som sanningen grävs fram.

Min artikel igår handlade om eftersatta elnät. Problem som dolts för svenska folket genom att förbjuda företag att expandera. Skulle företagen fått göra det, så hade elbristen för hushåll blivit akut långt tidigare. Men företagare är det ju ingen som bryr sig om när de ‘gnäller’. Den som undrar varför t ex byggnationerna i Täby blivit stillastående vet inte om att det beror på elbrist. Gissa sedan varför byggena blir dyra – och notan kommer förstås till slut serveras i form av högre hyra. Sådana restriktioner för näringslivet har, får jag veta bakvägen, existerat i flera år, utan att systemmedia velat reagera. Att DN gjorde det igår beror på att detta inte längre räcker till; hushållen i södra Sverige kommer ändå att drabbas, troligen redan i vinter, om man inte upphäver beslutet om att stänga Ringhals II.

Problemen med vattnet blev akuta 2018, med rekordvärmen. Men de hade kunnat bli värre 2019, för då var både grundvattennivåerna och situationen i vattenmagasinen lägre; den uteblivna värmen räddade oss från en brutal ransonering. Nu skriker alltså Svenskt Vatten äntligen till. Mitt i en sommar då grundvattennivåerna ändå har fyllts på de flesta håll, samtidigt som vädret hittills varit tämligen svalt.

Högre krav på säkerhet – ej nämnt av Svenskt Vatten

En kostnad slutligen som ingen nämner alls: säkerheten kring vattentäkterna är hotad. Föroreningar i dricksvattnet drabbade som ni kanske har läst en stad i Nordnorge för bara något halvår sedan, med mängder av sjuka som följd. Att det rör sig om avsiktligt sabotage ville man inte ens antyda, men det kan inte uteslutas  – påkostade säkerhetsanordningar måste därför komplettera investeringarna i vattenledningar. Den här typen av brottslighet var tidigare okänd. Liksom bombdåd i bostadshus. Liksom gruppvåldtäkter och förnedringsvåld i så stort antal att de inte hinner utredas, liksom grym misshandel och dödande av oskyldiga djur. Nej jag säger inte högt vad jag tror, det får ni räkna ut själva. Jag tror på en enda sak som jag kan uttrycka i skrift: läget är verkligen riktigt akut nu.

Utgå ifrån att man nästa gång skriker till när vi får ett par riktigt varma sommardagar. Då kommer hela haveriet kunna skyllas på klimathotet och Greta kommer få några helsidor till igen i DN, för att förklara för oss hur dumma vi är.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40