Publicerad 2 kommentarer

Vilka är det som kastar sten från broar på E4?

Vilka är det som kastar sten från broar på bilarna under? Som bränner bilar? Som går in på restauranger och skjuter folk? Startar våra skogsbränder? Detonerar bomber som hörs i hela Stockholm? Rånar, misshandlar och förnedrar våra barn? Som gruppvåldtar våra kvinnor?

Bara att sätta samman fenomenen till ett och på det sättet skapa intrycket av att det är en och samma grupp av människor är känsligt nog för de censurbenägna. Det är ju samma grupp, eller ska jag säga ur samma grupp, och det är just vad som provocerar så mycket. Vi får inte peka ut dem. Christer Nilsson skriver pricksäkert om det i NewsVoice, om fenomenet att vi idag har ett mansöverskott på 25% i unga åldrar, betydligt större t o m än vad Kina hade under sin mest rigorösa enbarnspolitik. Mansöverskottet består av de lågutbildade klanmedlemmarna i tjugoårsåldern från Menaländerna, Afghanistan och Somalia, som bokstavligen klumpats ihop till explosiv sprängdeg i våra mönsterbildande utanförskapsområden, dessa som vår godhetsknarkande skurkregim bara fortsätter att fylla på för allt vad tygen håller.

Några illustrerande bilder. Sådana som DN vägrar att förse sina artiklar med, då det handlar om extra fega och förkastliga handlingar som vi skulle reagera mot hårt om vi förses med känsloargument – och bilder.

Ingen ursäkt, inte ens en förklaring. Bara mer sten på bördan.

Vad detta skapar för typer av obalanser behöver man inte vara expert för att inse. Att växa upp till man i ett samhälle där det inte finns plats eller möjlighet att skapa en egen familj, ett samhälle där umgänget med andra asociala unga män är allt som erbjuds. Nej, detta är ingen ursäkt för vad som räknas upp ovan. Långt ifrån heller en allt annat uteslutande förklaring. Men det är en extra lök på laxen, mera sten (sic!) på bördan, som de ansvariga, godhetspolitikerna, inte vill kännas vid. Och som vi därför inte får prata om.

Så här gör de unga männen där de kom ifrån.

Huvudbudskapet i NewsVoice-artikeln är just att det inte finns någon yttrandefrihet för gemene man. Bara experten får uttala sig. Varför? Jo, för experten har bevisat sig vara trogen systemets principer. Experten vet var ramarna går och är i sin tur beroende av systemet; han kan inte uttala sig på ett systemkritiskt sätt utan att riskera sin ställning och uppehälle.

Och så här gör de unga männen där de är.

Jag har som princip att kommentera DN:s mest systemvärnande artiklar. Det är här Sveriges mest hjärntvättade håller till och de behöver då och då höra något som ankrar dem kvar i verkligheten. Nej, jag tror inte att de kan omvändas, det är snarare så att jag är rädd för att de ska skena iväg ännu mer i sitt lilla kotteri, övertygande varandra och sig själva, om de inte råkar höra en röst som min. Jag blir så klart ofta ‘bortmodererad’. Och att klaga på detta är i sig ett lika säkert sätt att bli det igen – det är att ‘inte hålla sig till ämnet’.

Denna kommentar har tagits bort

Jag tror på ett ungefär jag vet vad Liljedahl skrivit.

“Denna kommentar har tagits bort efter granskning”. Det sker när någon ‘spekulerar’ i vilka det är som gör sådant här. Och det duger inte att försöka med vanlig enkel logik, för vad folket kan hitta i egen fatabur är inget värt, det måste vara en ‘expert’ som källa. Sådana som får sina tankar publicerade alltså. Att spekulera utan bevis får vi inte göra i kommentarsfälten. Ännu mindre komma med förslag på vad som kan göras åt saken, det anses ligga ‘utanför ämnet’. Debatten ska hålla sig till ‘aj’ och ‘oj’.

DN:s bildlösa artikel. I lokaldelen.

När en ‘kvinna’ genom vittnesmål kan identifieras som den som slängde sten från en bro ned på E4 i Botkyrka, så skulle jag vara beredd att satsa min folkpension på att det inte handlade om en etnisk svensk(a). Och att signalementet också kunde ha berättat något om hennes klädedräkt, för bara med en niqab eller dylikt på sig skulle det sannolikt ha varit möjligt att identifiera könet på stenkastaren nedifrån vägbanan. Men DN och polisen valde att inte göra det. Jag, vet, det är ett fegt vad. Folkpensionen kommer inte vara så mycket att glädjas åt i alla fall om tio år. Men jag undrar hur många av er som skulle våga sätta emot?

Så här kommer mitt bidrag till DN Ifrågasätts kommentarsfält:

Aj vad det måste ha gjort ont. Oj vad tråkigt om sånt här ofog sprider utanför de närmast berörda på norra Järvafältet. Ända till Botkyrka. Men vi vänjer oss nog ska ni se, vid artiklar utan bild i lokaldelen, som snabbt förpassar fenomenet till den nya normala verkligheten.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

För DN högt upp i det blå, är USA och Iran lika goda kålsupare. Och Linde ger Iran kondoleanserna.

DN har följt konflikten mellan USA och Iran med ‘svenskt’ neutrala ögon och rapportering. Dvs fortsatt spy ut det vanliga Trumphatet medan det vanliga överslätandet avseende den islamska skurkregimen har stått pall för alla rapporter om brott mot internationella avtal och regler, för att inte tala om brotten mot den egna befolkningen. Ann Linde gör nu ett patetiskt lamt försök att kräva upprättelse för offren. Den skyldigheten tar ett land på sig nämligen, när man gjort dem till medborgare. Man kan samtidigt, som Hanif Bali, ifrågasätta hur rimligt det är att som Linde gjort, erbjuda Iran kondoleanser i en situation då misstankar om nedskjutning av planet redan cirkulerade. Men hon vågar inte knysta om att planet skulle vara nedskjutet.

Linde var med och firade 40-årsminnet av iranska revolutionen. Den som lett till lagtvång på slöja bl a.

Lindes beteende borde inte förvåna någon. Hon var ju inte länge sedan också på vänskapsbesök, klädd i den för all sann kvinnokamp feministiskt avskyvärda slöjan.

Poserar gärna med de rätta tillbehören. För den goda sakens skull (Dvs muslimska klanröster).

För Linde inga problem – och självklart inga problem för DN heller, eftersom det är ‘lag på det i Iran’, så det var ju liksom bara att göra så. Att man kan kräva undantag var okänt, eller att undvika att sådana bilder blev offentliga, lika omöjligt. Ingenting av detta rapporterade DN om, förrän man istället gav Ann Linde möjligheter till replik: “Ann Linde slår tillbaka i slöjstormen – DN.SE”. Så gör en tidning som gillar Ann Linde. Och slöjor lika mycket.

Skönt propagandatillfälle för två skurkregimer.
Ja, jag relativiserar lite. Men vänta bara. Det är det fler som gör, se nedan.

*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***

Men idag satte man väl ändå nytt rekord på DN. Efter Irans enligt flera världsledares fördömande och otvetydiga bedömning, att Iran skjutit ned det plan, som ayatollorna påstår skulle ha kraschat på grund av ‘tekniskt fel’ (det visste man genast, utan att kolla svarta lådan). DN:s första rubrik är enligt samma mönster som i försvaret av Linde, ett reflexmässigt: “Iran bjuder in Boing i haveriutredningen.” Jajemän, här går allt schysst till minsann! När Iran nu sent på fredagen medger nedskjutning så agerar DN än en gång nyhetsbyrå åt regimen med rubriken: “Iran: mänskliga faktorn bakom nedskjutning”, och i artikeln sätts inte den uppgiften ifråga en enda gång. Man skriver att “Kanada och USA [] uppgav tidigare i veckan att Iran av misstag hade skjutit ner planet”, men så har man inte formulererat sig, man har bara konstaterat att det rör sig om en nedskjutning, vilket nu alltså har bekräftats. Men det är en tredje artikels rubrik som tar priset:

“Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.”

DN:s relativiserande rubrik liknar Sverige på höga stolar i början på 70-talet: ondskans imperium för Palme var ju som bekant inte nödvändigtvis Sovjetunionen; USA var minst lika hemskt.

Här har vi nu ett land som har skjutit ned ett passagerarplan – har man nu till slut medgivit. Möjligen som en tänkt vedergällningsåtgärd mot ‘väst’ eller liknande. Hur det skulle kunna vara ett ‘misstag’ återstår att se, men det är banne mig rätt obegripligt inkompetent om så varit fallet. Bara lögnerna om händelsen räcker väl för att visa, med all önskvärd tydlighet, för alla, att respekten för människoliv är minimal. Irans regim dömer folk till döden för homosexualitet. Kvinnoförtryck är legio – slöjan är lagstiftat tvång – och alla andra religionsutövare än shiamuslimer förföljs. En diktatur där åsiktsförtryck råder även avseende det mest vardagliga och där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp. Vars människosyn inte kan bli mycket värre.

Och så har vi USA. “Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.” Är Michael Winiarski fri att sätta vilka rubriker han vill, herr chefredaktör? Låt oss pröva några liknande slängar:

“Naivt att inbilla sig att Afghanistan och Sverige skulle börja göra något åt hedersmorden.”

“Meningslöst att förvänta sig att Löfven och Khomeini skulle göra något för invandrarkvinnornas rättigheter.”

“Dumt att tro att DN och Pravda skulle få en annan syn på yttrandefrihet.”

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 11 kommentarer

Försäkringskassan: Bidragen forsar ut bland uppehållstillståndens samordningsnummer.

Ännu en bomb som detonerar utan att man knappt hör det. DN Debatt låter tre före detta direktörer på Försäkringskassan berätta om de pågående stölderna inom socialförsäkringssystemet. De skräder inte orden.

Det här har godhetsknarkarna vetat om i tjugo år. Man gör ändå ingenting.

Den som tror att Försäkringskassan inte har vetat vad som pågått tror fel. Man måste bara vara en före detta försäkringskassedirektör för att våga berätta om saken. Redan när Göran Persson varnade för ‘social turism’ inför utvidgningen av EU i öst, så kunde man ha gjort något åt systemen, men Han Som Bestämde valde att låta bli.

Varför fick Berit Rollén inte något gehör Persson? Var det inte du som Bestämde?

Sedan dess har följden blivit att färre och färre får vad som var tänkt. Taken i ersättningarna har legat stilla och kompensation har bara skett efter politiska beslut:

“Exempelvis fick den genomsnittlige inkomsttagaren hela försäkringens ersättningsbelopp 1999. För att hantera kostnadskrisen i socialförsäkringen har politiken sedan flera år slutat räkna upp prisbasbeloppet i takt med reallöneutvecklingen. Därför får dagens genomsnittsinkomsttagare bara 84 procent av det som genomsnittsinkomsttagaren fick 1999.

Grupp mot grupp. Bedragare vs. Behövande

Snacka om att ställa grupp mot grupp! Bedragare vs. behövande. I tjugo års tid har svenska politiker favoriserat bedragarna. Fullt medvetna om systembristerna har detta tillåtits fortsätta, år ut och år in, med värre och värre konsekvenser för samhälle, skattebetalare – och behövande. Men vi vet ju alla varför, det tabubelagda i att peka finger mot ett visst håll har gjort oss oförmögna att ställa krav. Ja, jag behöver inte vara cynisk för att utgå ifrån att somliga handläggare och politiskt sakkunniga nog har korsat fingrarna bakom ryggen och tänkt att pengarna säkert ändå gör nytta bland favoritobjekten, ‘all världens fattiga’. Frågan är om någon av dem i så fall tänkt tanken att det kanske finns en gräns för hur många ‘fattiga’ ute i världen som svenska skattebetalare ska försörja?

27 miljarder per år forsar ut ur systemen

Vad fusket går på? Det handlar om belopp i storleksordningen 27 mdr per år. Det är jämförbart med hela svenska försvaret. En kostnadspost det knusslas med och som omförhandlas en gång i kvarten, vi har inte råd ens med två brigader, trots att vi behöver minst sex. Eftersom bidragspengarna betalas ut utan någon som helst kontroll kan vi också vara säkra på att de skulle kunna gå att en åtstramning skulle ge mycket stor effekt. Min artikel om saken skrevs strax före jul: https://suntfornuft.space/demokrati/skurkregim/ och baserar sig på en debattartikel av Sven-Erik Österberg som DN lyckats gömma undan så att den fick noll uppmärksamhet i media.

Kranen är ställd på fullt öppen. Bidragen bara forsar ut ur landet. Medan Magdalena Andersson funderar.

Det här har man vetat länge alltså. Men först nu erkänner man det öppet. Men Magdalena bryr sig måttligt om vad hennes myndigheter varnar för och deras förslag att åtgärda problemen. Samordningsnummer har Skatteverket haft synpukter på i flera år. “Intressanta förslag” tycker vår finansminister, och lägger utredningsförslag som ska göra det ännu enklare för fler att få de åtråvärda numren. Se min tidigare artikel: https://suntfornuft.space/antidemokrati/massimmigration/en-halv-miljon-vistas-i-sverige-utan-att-vi-vet-deras-identitet-med-statens-medgivande/.

Tribunal

Artikeln har varit ute i minst tio timmar och de vanliga systemfelsförnekande kommentatorerna på DN Ifrågasätt lyser med sin frånvaro. TRE kommentarer är allt! På ett haveri som borde förtjäna en särskilt inrättad tribunal med ansvariga politiker från båda blocken grundligen förhörda inför ditkommenderad statstv så att svenska folket äntligen får någon verklig nytta av licensskatten. Tjugo års försummelser. Och Göran Persson går sannerligen inte fri, Han Som Bestämde valde att inte göra det den här gången. Varför?

Nyckelmeningen är väl i artikelförfattarnas “Och missbruk av systemet leder i slutändan till att mindre resurser finns för dem som mest behöver samhällets stöd.” För det måste ju tydligen påpekas. Att vi (för länge sen) har nått punkten då inte bara skattebetalarna, utan även dessa faktiskt drabbas, inte gynnas. Häri ligger nämligen enfaldens russinförtorkade hjärnors fallissemang: rädslan för att en åtstramning skulle kunna drabba någon behövande. Hellre ösa guld över tio icke-behövande bedragare än att ett enda ömmande fall inte får sin ersättning.

Omsorgen om svenska skattebetalare är fortfarande noll, så argumenten som går hem måste formuleras därefter för att ta bland de goda givarna. Frågan är bara om det räcker. För givetvis är detta att svära i kyrkan. Man måste vara f d någonting för att våga säga det högt. De som nu stjäl pengarna och har gjort det under 20 års tid. De tillhör ju det omhuldade kollektivet. Det tog 20 år innan det ens fick knystas om i DN.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 8 kommentarer

Assar Lindbeck: invandringshaveriet kommer nu kräva smärtsamma reformer.

Assar Lindbeck är en av de klokaste vi har högst däruppe. När han, tillsammans med nationalekonomkollegan Mats Persson, får DN att trycka upp en debattartikel (olåst) så är det tung ammunition som avfyras, mot en massinvandring och integrationspolitik som havererat. Vi har tagit emot för många. Vi har tagit emot för uselt utbildade. Och vår förmåga att ta emot dem är sämre än de flesta länders. Nu väntar kraftfulla och ytterst smärtsamma reformer.

Skrållat igenom och konstaterat att DN:s läsare som vanligt verkar helt fakta- och logikresistenta. Den ende som tar upp frågan om arbetsmarknadens totala haveri gör det genom att hävda att nationalekonomi är en pseudovetenskap. (Och han får stå kvar omodererad…)

Artikelförfattarna har nått fram till det här katastrofbeskedet mha officiell och tillrättalagd statistik. Sådan där ‘sysselsatt’ räknas som den med en timme arbete i veckan, eller anställd på statligt subventionerad anställning. Man spekulerar inte i hur många som snällanställs av kommunerna. Man gör ingen egen bedömning av hur många som har samordningsnummer, de ‘inofficiellt’ härvarande. För andelen med utländsk bakgrund accepteras SCB:s sedan år 2000 ändrade definition gälla, den där de som har en utländsk förälder räknas som svenska istället för som förut, till dem med utländsk bakgrund. (Räknar vi hälften av alla dem så är det 30% som har en sådan. )

ÄNDÅ räcker informationen mer än väl för den som orkar ta till sig den för att se att detta är fullständigt OHÅLLBART.

Titanic

Sverige närmar sig vägs ände, som Titanic med fören redan halvvägs in i isberget. Läsarmajoriteten tycks inte ens beredd att lägga om kursen en halv grad, än mindre försöka backa. Lindbeck&Persson nämner inte vilka reformer som krävs, av det enkla skälet att de är politiskt ogenomförbara. Ingenting visar tydligare att det är så, än just DN-läsarnas oförmåga att ta till sig budskapet.

Nej, det har sannerligen inte skett någon ‘skärpning’. Och ja, prognosen är sannolikt alltför optimistisk. Den är ju Mig-verkets officiella och full med caveats.
Ja, vi är värst. Och nej, Estlands icke-EU-befolkning är inte outbildade muslimer, utan rika ryssar som velat betala för ett EU-medborgarskap, som en reservstrategi.
Att nära 70% av de utlandsfödda i Sverige har gymnasieutbildning är förstås dessutom ett skämt. Man har fått SFI här i Sverige och med nöd godkända betyg. Och som författarna framhåller: det är skillnaden mot vår egen utbildningsnivå som är mest avgörande för förmågan att integreras.
1. Detta är i högkonjunktur! 2. Som sysselsatta räknas alla med en timmes arbete i veckan. 3. Statligt 100% subventionerade arbetsmrknadsprogram är en svensk (s)pecialitet, 4. Snällanställda i kommunerna räknas inte heller bort. SÅ HUR KAN DET ÄNDÅ VARA SÅ HÄR DÅLIGT? 1. För att facken vägrar släppa minimilönen. 2. För att bidragen är så höga att man tjänar på dem. 3. För att invandrarna ofta är totalt oanstälningsbara oavsett.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 4 kommentarer

Nej, Morgan, det var inte farligare 1990.

Tragikomiskt tillrättalagd DN-intervju med justitieministern Morgan Johansson (S). Man kastar upp bollen för smash på smash och frågorna kommer från vänster: Man formulerar sig ungefär ‘Regeringen gör massor, visar handlingskraft och är helt enkelt toppen’, som man följer upp med “Ser du några risker med alltför hårda tag?”

Sedan den givna frågan, den om invandring och kriminalitet: ‘Vill du göra bort dig som Löfven i Agenda, eller har du klurat ut ett bättre svar på kammaren, som vi kan trycka åt dig?’ Och så kommer den där statistiken, den som Maria Robsahm och Sarnecki ständigt vill trycka in i huvudet på allmänheten. Och som BRÅ tryckt sin fina garantistämpel på:

“Det var farligare 1990”.

Sanningen

Polisen skriver av 3 av 4 fall och BRÅ låtsas att det är OK.

Misstänkt dödligt våld har ökat varje år sedan 1968. Ökningen var svagt exponentiell fram till för ca 5 år sedan, därefter ökar det betydligt snabbare. Dödligt våld enligt Brottsorsakregistret har sedan 1950 följt samma kurva. Ända till 1990. Därefter sjunker det – per capita – något, fram till de senaste åren då det börjar öka igen, något. Gapet mellan kurvorna är rekordstort och ökar fortfarande. Varför? Jo, det beror på att polisen börjat avskriva brottsmisstanke i allt högre grad. Siffror som BRÅ sedan vidimerat. Skrämmande nog så försvinner på så vis 3 av 4 mord, genom tvättad statistik. Ändå har uppklarningsprocenten gått ned från 90% till 15% på mord man faktiskt väljer att kalla för mord.

Unga svenskar dricker mindre och umgås via nätet. Morden borde ha blivit färre.

Härutöver: Förändrade alkohol- och umgängesvanor bland svenskarna, främst ungdomar, har minskat risken, för gärningsmän bland dessa, för både dödligt våld och annat. Skulle ha synts i statistiken om den varit uppdelad etniskt, men det ville ju inte BRÅ (läs Morgan). I alla andra jämförbara länder så minskar dödligt våld pga detta.

Runt mitt huvud är det antalet kulor som räknas, inte antalet invånare.

Det är helt irrelevant för Aina eller Arne som potentiella mordoffer hur många som bor i Sverige, och därmed hur många mord som begås per invånare när kulorna viner och bomberna sprängs. Det som betyder något är antalet kulor som visslar förbi på den 1600 steg långa promenaden från t-banan hem till tvåan i Rågsved eller efter nattpasset på Huddinge sjukhus från pendeln till skivhuset i Flempan. När antalet fall av dödligt våld är 450 idag så är det mer än fyra gånger så mycket som 1990 och då är det nog ungefär fyra gånger högre risk för en förlupen kula också. Och visst märker vi det, vilket innebär att trygghetsundersökningarnas rädslobarometer skjuter i höjden. Men på den här punkten är BRÅ och Sarnecki väldigt eniga, mord mäts per capita, och ökad otrygghet är bara inbillning.

Skyddsbeteendet – vem rastar hunden vid torget kl. 23?

Skulle någon ta dem på allvar så skulle morden bli ännu fler. I själva verket är ju vårt skyddsbeteende en viktig anledning till att statistiken inte skenar dubbelt upp. År 1990 kunde vi fortfarande mucka gräl med varandra (särskilt på fyllan) utan att riskera så mycket. Idag vet vi att vi måste vara försiktigare, vi vet att det finns gott om folk utan mentala spärrar och med handeldvapen i fickan. Vi vet att det är ett läskigt gäng som hänger vid torget på kvällarna, så vi tar en omväg. Eller går helt enkelt inte ut alls.

Tillbaka till ‘handlingskraftige Morgan’

Intervjun börjar som den slutar. I tragikomiska försök att få Morgan att framstå som handlingskraftig. Forskarna vet inte exakt vad som ligger bakom det ökade gängvåldet’ slår DN fast. Men vi ska förstå att här är en dådkraftig man. ‘Morgan har minsann inte tid att vänta!’. Visst är det kul? Här har Morgan lagt munkavle på BRÅ för att se till att inte göra någonting alls, inte påtala något, inte ge svar på något, inte kritisera polisen. Ända sedan han tillsattes har det skjutits på varje nödvändig reform. Och så detta uttalande! Det kommer också mycket riktigt från mannen som utan att blinka ljög rakt i svenska folket ansikte i en tv-intervju sex gånger på mindre än en minut utan att blinka.*

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

#Skurkregim

Gårdagens (19/12) intervju i Swebbv med Hans Jensevik är värd att tittas på fyra gånger. Utkristalliserar sig då ett ‘de fyras gäng’ som skall hållas ansvarig på Domens dag för vad de gjort och gör med vårt land. #skurkregim

Att inte göra något åt samordningsnummer åt upp till 870.000 okända identiteter? Det är medvetet gynnande av bedrägeri och svindleri. Vi har nu adresser där det finns flera tusen skrivna sådana ‘virtuella personer’. Det allra ‘bästa’ med de här numrena är ju att man med några sådana här på fickan kan vara precis var som helst och göra vad man vill samtidigt. Uppbära bidrag, smita från ansvar och skatt. Och rösta. Om det är någon av dessa som kör bilen som mejar ner dina ungar på vägen till skolan, så är risken stor att den ansvarige aldrig kommer hittas – för han finns inte. Vi kan glömma skatter som en virtuell person ska betala för arbete och verksamhetsvinster. Och om man vill fixa tänderna gratis är det bra att ha en sådan här identitet till hands. Då går det utmärkt. Och är man skriven på adressen i mer än ett år så kan man rösta i kommunen ‘där man bor’. Hmm, finns det ett samband här måntro?

Magdalena Andersson: utan åtgärd

*

*

*

2018: totalt 132.696

Att inte göra något åt en skenande invandring? En tredjedel handlar om Annie Lööfs anhöriga, en grupp som växer både absolut och relativt för varje år nu. Det rör sig om kvinnor, barn och gamla som är mindre utbildade än de som redan kommit hit, och med ännu mindre incitament att sysselsätta sig eller integrera sig. Återförening hemma i Afghanistan eller Somalia har inte ens diskuterats. Nästa tredjedel är s k arbetskraftsinvandring. Men i Sverige betyder det huvudsakligen om lågkvalificerade utan utbildning. Det räcker med 13.000:- i månaden för att få komma hit med sin fembarnsfamilj och för att klara livhanken måste man då förstås få bidrag. Ungarna har rätt till utbildning (kostar över 100.000 per barn/år), och har man uppehållstillstånd längre än ett år så får man rösta i kommunen där man är skriven. ‘Arbetskraftsinvandring’ används alltså som en smitväg in medvetet utformad för att det ska gå att etablera sig här utan asylprövning. Merparten av de 132.000 uppehållstillstånden handlar alltså inte alls längre om asyl till flyktingar, de utgör mindre än en femtedel. Och av dessa är ca 90% förtäckta ekonomiska flyktingar, som saknar verklig flyktinggrund. När de har befunnit sig i Sverige ett år så får de rösta. Och efter tre år blir de medborgare och får rösta även i riksdagsval.

Isabella Lövin: utan åtgärd

*

*

*

Att låta våra kvinnor våldtas utan att prioritera brottsbekämpningen? Att BRÅ används för att förneka verkligheten och skapa hittepåstatistik är nu känt och avslöjat. Men varför har man låtit detta ske? En högst reell ökning av våldtäkter, från 1 per dag 1975 till 21 per dag 2018 går inte att bortförklara, men man har medvetet låtit det ske. Och offren är svenska kvinnor, det är dem man våldtar, inte grannklanens flickor. Då riskerar man ju dels blodshämnd, dels är det inte dem man hatar och vill förnedra, det är svenskarna. En brittisk undersökning bekräftar mönstret: av 500 offer för överfallsvåldtäkter var det bara tre som inte var etniskt brittiska, samtidigt som gärningsmännen till nära 100% var icke-brittiska. En stor del av våldtäkterna skrivs av direkt, man tror inte på kvinnorna eller anser att vad de säger kommer vara så omöjligt att bevisa att man inte ens utreder. Av det fåtal som fälls är straffen i praktiken sällan över några månader i fängelse. Åklagare yrkar sällan på utvisning och domare dömer ännu mer sällan. Utvisningen är dessutom vanligen tidsbegränsad till fem år eller mindre; fängelsetiden avräknas. Har våldtäktsmännen hunnit bli svenska medborgare så får de fortsätta att rösta även om de skulle flytta utomlands. Skaffar de barn är dessa automatiskt svenska medborgare. Som får rösta när de fyllt arton. Och skulle de skriva på några hundra faderskapsbevis så är även dessa barn svenska medborgare. Som får rösta.

Morgan Johansson: utan åtgärd

*

*

*

Att låta skurkarna mjölka vårt bidragssystem? Att bidrag betalas ut frikostigt vet vi redan, det finns ingen hejd på vad svenska myndigheter anser berättigat. Bl a semesterresor för att besöka sina släktingar i s k krigszoner som uppgivits vara skäl för ‘flyktingen’ att få asyl. Gratis akut tandvård även för ‘papperslösa’ som egentligen borde avvisas. Enorma nybyggda boenden för månggifta män med flera hustrur och fembarnskullar i varje. Och så förstås sådant som inte ens räknas som bidrag. Människor som snällanställs på kommunerna för sysslor de inte är utbildade för, eller som uppfinns för att de ska få något att göra – och en lön. Ändå betraktas alltså detta som helt legitimt och formellt är de ju det också. Men att man härutöver betalar i grova slängar 18 miljarder, eller ‘mellan 11 och 27 miljarder’ varje år till rena skurkar. Sådana som inte ens enligt dessa generösa regelverk har minsta rätt till pengarna, det var ju en hyfsad nyhet. Sven-Erik Österberg, ordförande för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen, fick en debattartikel införd i DN om saken. Den borde ha varit förstasideslöp, men doldes helt i flödet och har bara 25 kommentarer (läs den, och kolla själva, ingen betalvägg). Över 300 miljarder sedan 2005 antyder att siffran för 2018 är ännu mycket större. Och naturligtvis handrar det mycket om samordningsnumren. Per nummer och år handlar det om över 20.000:-. Samtidigt som svenskar granskas med lupp av Skatteverk och Försäkringskassa så har detta alltså fått pågå ostört i åratal. Detta är en olikbehandling som får den svenska demokratin att upplevas som ett hån. Och de gynnade, de ‘virtuella personerna’ gör ju samtidigt demokratin ‘en viktig gentjänst’ genom att rösta – på rätt parti. Man kan på goda grunder misstänka att detta är det främsta skälet till varför man låter detta fortgå.

Stefan Löfven: utan åtgärd

*

*

*

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

I det (s)venska folkhemmets familjeideal tar det tre år innan någon upptäcker att vi dött.

Är Sverige ett ideal fortfarande inom någonting? Skulle vara familjepolitiken då. Jag minns i början på 90-talet hur min dåvarande engelska flickvän med beundran kommenterade all omtanke det svenska systemet hade bemödat sig om för att göra det säkrare för barnen i Stockholm och ge föräldrarna tid med dem. Jag minns också att jag såg detta som självklarheter. Pappamånaden tog jag ut när jag ett årtionde senare fick mitt första barn och min fru tog ut den övriga tiden. Men sen var det ju slut med det. Vi satte våra barn på dagis och jobbade på. Svensken sätter i snitt sina barn där redan före två års ålder, eftersom de flesta familjer har två heltidsarbetande. Och de flesta barnen tillbringar redan före tre års ålder mer än 30 timmar i veckan där. Hur perfekt är det?

Jan Sjunnesson har skrivit en del kloka saker om detta, bl a i denna bok, och konstaterar att vi egentligen inte vet så mycket om det, för i Sverige forskas det inte på sådant som är systemkritiskt (se hur BRÅ används t ex). För vad skulle vi göra om de har rätt, utländska forskare, som påstår att det finns åtskilligt som talar för att många barn inte alls mår bra av det här? Att vi kan förvänta oss en neurotisk generation vuxna med mer eller mindre gravt dysfunktionella beteenden som följd? I så fall har vi redan fått den nu. Se dig omkring hur det ser ut. Det finns dem som skulle hävda att just detta är resultatet av en familjepolitik där curling och materiell bortskämdhet, ‘kvalitetstid’ på Gröna Lund och massor med övrig tid på dagis, har fått ersätta den utrangerade gammaldagsmodellen, med hemmafru/’kvinnofälla’. Det kan ligga en hel del i det.

Den ensamma mamman – ett socialdemokratiskt idealtillstånd

Familjepolitiken är själva kärnan det socialdemokratiska folkhemmet. Och den accepterar bara högst motvilligt kärnfamiljen, som ju står i vägen för statens ansträngningar att styra individens tankar även på fritiden. Därför uppmuntras alla attacker på den, och alla hejarop för ‘alternativa samlevnadsformer’. Den ensamma mamman är ur socialdemokratisk strategisk synvinkel ett idealtillstånd. Varför? Jo, eftersom hon är så utlämnad åt statens omsorg, och eftersom hon är så mycket lättare att påverka som ensamstående. Och därmed även hennes barn, som ofta uppfostras enligt alla pk-normer man kan tänka sig; bara i samkönade äktenskap är man lika duktiga på att följa det osynliga regelverket, som ständigt upprepade statliga normer lär oss. För ensamma mammor är ofta ängsliga att göra fel, och ingenting är mer fel än att sticka ut i mammagruppen eller bland föräldrarna på dagis.

Män däremot, har en irriterande ovana att inte lyssna på samma sätt. Att deras inflytande blir automatiskt mindre efter separation och som plastpappor i nya familjer, är därför också något mycket önskvärt. Det här var det första steget i nedmonteringen av ‘det patriarkala samhället’ och det handlade förstås inte om jämställdhet, utan om att staten skulle få större auktoritet i familjelivet, och det var på båda föräldrarnas bekostnad.

Svensk familjepolitik är det socialistiska samhällets fundament. Möjligheten till sambeskattning som togs bort på 70-talet ansågs stänga inne kvinnan i hemmet och den allt hårdare styrda ’pappaledigheten’ är andra sidan av samma mynt: kvinnan ska ut och arbeta så fort det bara går. Värderingar som följer ‘den traditionella kvinnorollen’ måste till varje pris sorteras ut. Redan i min generation märktes detta förstås. Att vilja vara hemma med sitt barn var alla överens om var något fint, såväl bland män som bland kvinnor. Men hemmafru?! Tjejer som mest av allt vill vara hemma och sköta om familjen ses ju som närmast utvecklingsstörda. Med sådana normer är det svårt för någon att erkänna att detta är vad man helst av allt skulle vilja. Nej, kvinnorna ska ut ur hemmet. Och där har de framförallt hjälpt till att skapa en enorm offentlig sektor där S hämtar sina röster.

Konsekvenserna som Susanne Nyman Furugård konstaterar i sin utmärkta insändare i DN, är ökad skilsmässofrekvens, mammors sjukskrivningar som skenat, och detsamma gäller ju förskolornas personal, som är bland de mest sjukliga branscherna i Sverige. Men också att den psykiska ohälsan ökar bland unga. Barn i Sverige spenderar nämligen långt mindre tid med sin familj än EU-barn i genomsnitt gör. Och på grund av det stora antalet skilsmässor är också, överraskande nog, även pappornas andel av tiden med barnen lägre.

Dubbelarbete – ser bra ut i sysselsättningsstatistiken

Att dubbelarbete är andra sidan av myntet, när Sverige skryter med ’världens högsta kvinnliga förvärvsfrekvens’, är inte något man talar med lika stora bokstäver om– bara när feminister ska ge män dåligt samvete för att de inte lägger lika mycket tid i hemmet. Inte heller är det pk att analysera varför vårt ekonomiska välstånd är så förbluffande lågt jämfört med andra liknande länders, givet att vi faktiskt ’fått ut kvinnan i arbetslivet’ och alltså per individ räknat gör många mer timmar än EU-länder i gemen.

Sanningen är att vi får sorgligt lite ut av detta extra arbete, framförallt eftersom det till så stor del handlar om att i en ineffektiv offentlig sektor administrera bl a de följder som är dubbelarbetandets konsekvenser. Kvinnors arbeten som socialsekreterare är väl det mest flagranta exemplet, men skulle man undersöka mer i detalj vart allt den relativt andra länder kvinnliga överrepresentationen i arbetslivet faktiskt innebär så är det utan tvekan så att väldigt mycket försvinner i en mer eller mindre onödig och ineffektiv kommunal förvaltning.

Svensk familjepolitik leder i korthet till att vi alla lever mer ensamma. Svenskarna är ensammast i Europa, stockholmarna ensammast i Sverige. Allra högst är andelen ensamhushåll på Kungsholmen. Men där är det väl bra att bo? Vi har intalat oss att detta är vad vi vill, men när barnen väl flugit ut (idealet är att vi har råd att ge dem en lägenhet, i bostadskön lär de inte hitta något förrän de blir 30, tidigast) så börjar vi kanske ifrågasätta vår livsstil. De band vi har skapat med dessa barn, är de verkligen, trots allt vårt curlande, lika starkt som det som funnits mellan tidigare generationer? Kommer din son vilja fira julafton med sin nyseparerade pappa? Kommer din dotter ta hand om dig när du blir dålig, så som du hjälpte din mamma när hon behövde hjälp? Eller är du en av dem som det kommer ta tre år att upptäcka efter att du dör?

Vårdnadsbidrag – bara något för frireligiösa fundamentalister?

Att vårdnadsbidrag är så lite diskuterat beror på att de flesta inte ens är medvetna om det här. Och att sådant ekoomiskt bidrag har så lite stöd bland allmänheten beror nog främst på att så få känner till hur mycket pengar det handlar om. Femtontusen i månaden enligt beräkningar som har några år på nacken. Samma gäller förstås möjligheter att bedriva hemundervisning för sina barn. Skulle det bli populärt så riskerar den socialdemokratiska modellen braka ihop helt. Vi skulle få en chans att på allvar återknyta kontakten med barnen och staten skulle samtidigt förlora den. Att en av föräldrarna under barnens uppväxtår spenderar huvuddelen av sin tid med dem skulle också innebära att hemmet återupprättas som en plats för sociala kontakter, istället för att vara ett hotell. Vi skulle också med stor sannolikhet vara mindre benägna att skilja oss, eftersom dubbelarbetandet är vad som mer än något annat förstör förutsättningarna att orka med samvaron. Ända till dess vi plötsligt står helt ensamma. Och då är vi för gamla, kanske både för att skaffa en ny partner eller ett nytt jobb. Då har vi tid men inget umgänge. Och den förlorade tiden med barnen går inte att ta igen nu. De varken vill ha den eller behöver oss längre.

I USA slår forskningen fast vad vi i Sverige inte ens vill forska om (se BRÅ)

Det finns en uppsjö med amerikansk och annan engelskspråkig litteratur om problemen för barn uppväxta med en ensam mamma. Däremot såvitt jag har sett ingen alls på svenska. Det är förstås ingen slump. Ensamma mammor är sossarnas favoritfamiljeenhet.

Förkrossande brottsstatistik visar att sönderslagna familjer är ett mycket dåligt alternativ till kärnfamiljen, Jordan B. Peterson återkommer ofta till detta tema. Särskilt pojkar som lever med ensamma mammor har enligt all fastslagen forskning en extremt mycket högre risk att hamna i kriminalitet. De går mer sällan vidare till högre utbildning, de tar oftare sitt eget liv och deras våldsamhet, om de är tonårspojkar, leder inte sällan till ett fenomen som är totalt tabu i Sverige: morsmisshandel.

Anmälningsfrekvensen på det brottet lär vara en av de allra lägsta, men brottet finns ju naturligtvis ändå, och visar hur viktig kärnfamiljen är som den normala default-uppfostringsmodellen. Just den kärnfamilj som vi i Sverige gör allt för att baktala och slå sönder. Och nu ska EU genomföra den massiva utbyggnad av förskolor som vi redan gjort. Att EU, enligt Furugårds insändare, tar efter den svenska socialistiska familjemodellen innebär inte att EU är dåligt för Sverige utan att Sverige är dåligt för EU. Vi är det i särklass sämsta inflytandet för vår världsdel och familjepolitiken är den grundbult som socialdemokraterna byggt sin maktpolitik kring. Att den också blir EU:s är en katastrof för Europa.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Detta inlägg publicerades i delar första gången 16/5 2019.

Publicerad 3 kommentarer

BRÅ hjälper polisen att trolla bort 3 mord av 4.

Det finns stunder då ljuset ändå når ner till oss som lever i detta erbarmligt misskötta land. Ett sådant kände jag igår när jag fick ta del av den utomordentliga rapport som tre forskare vid Linköpings universitet skrivit om BRÅ. Stefan Holgersson Ossian Grahn Malin Wieslander är hjältar av det slag jag på alla sätt vill hylla. De står upp för sanningen. Och de uttalar den väl medvetna om att vår nuvarande skurkregim kommer göra allt för att brännmärka dem, baktala dem, sätta hinder i vägen för deras fortsatta karriärer, och om möjligt se till att de aldrig mer får uttala sig offentligt igen. Vad som gör mig glad är alltså att det fortfarande finns människor i detta offentliga Sverige som vågar kritisera BRÅ, en av skurkregimens mest välvilliga lismare och beställarserviceorgan. Och inte bara BRÅ, så klart. Vår egen mini-Hoover Morgan Johansson. Och hans handgångna män, sådana som Dan Eliasson och Jerzy Sarnecki. Sådana som medvetet dolt och medverkat till en utveckling av allvarliga brott i Sverige. Inte minst mord.

Del 1. BRÅ:s uppgift: att göra som Morgan säger och hjälpa polisen att snygga till sin fasad.

Före detta anställd vittnar: BRÅ bedriver INTE objektiv forskning.

Jag skrev min artikel om den förvanskade dödsorsaksstatistiken (och om våldtäktsbagatelliserandet) för tre veckor sedan. Nu efter att forskarna i Linköping har klarlagt hur Polisen och BRÅ hjälps åt för att tillrättalägga och försköna verkligheten, så finns det väl knappast någon längre som kan tvivla om hur detta varit möjligt. Här är några citat ur rapporten:

Och vi vet ju alla vad det är som inte får diskuteras? Sambandet mellan kriminalitet och invandring.

Lustigt nog så bekräftas detta bäst av de anställda som anser att BRÅ är fantastiska, inte minst bland dem som utsetts att granska BRÅ, ett ‘råd’, som enligt de anställda själva inte utövar någon påtaglig makt överhuvudtaget:

Visst var det duktigt av BRÅ! Undrar bara vem på regeringskansliet som ställt sådana krav, inte var det Morgan i alla fall. Men om rådet anser det vara integritetsfullt att stå emot nätmedias och svenska folkets krav, så har man ju förstås rätt. En annan sak är förstås att en och annan börjat inse att det finns risk för att den typen av ‘oberoende’ inte kanske varar i evighet:

Nej, precis. Tänk om SD och en konservativ regering skulle göra samma sak som vi gör? Hu, vad hemskt. Som oberoende part vill jag gärna påpeka här att 1. Alla är inte lika fula som sossar när det kommer till makten, detta är närmast ett borgerligt problem, att man varit för naiva och inte rensat bort sossarna från myndigheterna när man haft tillfälle. 2. I BRÅ:s fall finns ingen anledning till oro. Det kommer räcka alldeles utmärkt att låta objektiva forskare ta hand om verksamheten. De kommer nämligen kunna vidimera vad SD och andra kritiska sagt i många år.

Det finns förstås också ‘förmildrande omständigheter’; BRÅ är ett symptom, inte själva orsaken. Som man mycket riktigt påpekar så har politiken blivit alltmer ‘känslostyrd’ vilket m a o innebär att vetenskap inte står så högt i kurs. ‘Politiken’ är av kött och blod. Inte minst (s)kurkregimens och Morgan Johanssons. Det är dessa ‘känslomänniskor’ som gör att BRÅ idag har ännu större press på sig att skriva politiskt korrekt än någonsin förr.

Polisen. BRÅ:s bästa lekkamrat.

En bra forskare är en lydig forskare. Som inte kritiserar polisen. Sådana anställs i alla fall inte av BRÅ. Exempel 1.
Exempel 2 och 3.

BRÅ:s kanske viktigaste uppgift är att granska polisen och ge den kritik när den inte sköter sig. Istället stryker man polisen medhårs på ett sätt som närmast liknar hur en kuschad hund beter sig. Man är t o m så rädda för kritik från polisen att man avstår från att anställa personer som man tror kan bli för frispråkiga.

I fyra exempel tydliggörs hur BRÅ myglar (på ett brottsligt sätt) vid anställningsintervjuerna, och ser till att undvika att anställa kompetenta personer som man misstänker kommer bli besvärliga. Just kritik mot polisen verkar vara det allra mest förbjudna, man säger t o m öppet till den intervjuade att det skulle skapa problem för myndigheten om man anställde en person som man vet att Polisen inte gillar.

Exempel 4.

Detta har lett till total undfallenhet. Forskarkritik mot Polisen är inte ovanlig. Bara på BRÅ, den myndighet som har uppdraget att granska Polisen. En Googlesökning avseende negativa forskaruttalanden gav tusen träffar. Av dessa var det bara en (1!) som BRÅ stod för, och den gällde en metod som utmönstrats av polisen själva för 20 år sedan.

Och det är här tjatet om anmälningsbenägenhet kommer in. Den utnyttjas hela tiden för att stötta Polisens självbild, att allt går så bra. Fler anmälda brott brukar som bekant förklaras med att ‘anmälningsbenägenheten har ökat’. Varje sådan ökning applåderas av BRÅ och ses som något bra, att man vågar anmäla, inte minst våldtäkter. Som konstateras i rapporten kan man då tycka att färre anmälda brott borde vara något dåligt, att anmälningsbenägenheten minskar, t ex på grund av att man inte anser det mödan värt. Men här väljer BRÅ konsekvent istället förklaringen att brotten de facto minskar.

När anmälningarna ökar är det ‘benägenheten som ökar’. När de minskar är det brotten som minskat. Enligt BRÅ.

Att BRÅ ger efter för politiska påtryckningar är inte ett undantag. Det är en regel. Före publicering skickas allt till påseende, inte bara till justitiedepartementet, utan även till polisen. Och har dessa synpunkter så klipps och klistras det, och – vips! Så ser det ut som det ska.

Klipp och klistra. Så det blir rätt.

Som forskarna konstaterar i sin sammanfattning så leder BRÅ:s dubbla roller som myndighet och forskningsansvariga för att kontrollera det departement och myndighet som man själva lyder under, till att det helt saknas blåslampa på så väl Polisen som politikerna. Det är precis som i det bankrutta Grekland (ett exempel som anförs i rapporten), där statistikmyndigheten låg direkt under Finansdepartementet, och bara publicerade sådan statistik som departementet velat höra och bortsett ifrån allt som verkat motsägelsefullt, för att sedan ägna sig åt rena falsarier. BRÅ följer exakt det mönstret.

För så går det ju om pappa sätter sin sjuåring på att ‘granska’ tonåringen. Särskilt när tonåringen är lat och gärna klappar till sin lillebror. Ännu värre är det förstås om pappa favoriserar tonåringen och själv är en skurk. Att vi i Sverige ‘riskerat att få missledande information om brotten’ är en grov underdrift. Jag ser fram emot en rapport som visar de praktiska konsekvenserna och jag är tyvärr övertygad om att en sådan kommer bekräfta våra allra värsta misstankar. Vi har missletts konsekvent i över trettio år och såväl statistik som Polisens organisation har blivit genomkorrupt som ett resultat. Den officiella brottsstatistiken i Sverige är ett rent hån. Och det gäller inte minst vår fejkade mordstatistik, den som enligt Maria Robsahm och Sarnecki visar en nedgång ända sedan 1990. I själva verket talar allt för att det handlar om en sak mer än något annat: polisens benägenhet att avskriva fallen. Som sedan verifierats av BRÅ.

Del 2. Det dödliga våldet. 3 av 4 mord avskrivs.

Anmälda brott går bara upp. Lagförda brott nästan bara ned. Varför? För att polisen skriver av ärendena. Och BRÅ bekräftar.
Det som kallas ‘konstaterade’ är alltså BRÅ:s ‘kontroll’ av polisens och domstolarnas uppgifter. BRÅ hittar förstås nästan inga fel alls.

De här graferna publicerade jag alltså redan tre veckor före Linköpingsforskarnas rapport om BRÅ. Jag ifrågasatte Dödsorsaksregistrets riktighet. Men givetvis är det väldigt svårt att trovärdigt hävda något så kontroversiellt, särskilt när BRÅ sedan verifierat Polisens uppgifter. Därför skrev jag först om hur BRÅ och Sarnecki – på ett uppenbart felaktigt vis avfärdat våldtäktsoffer. Kan man göra det ena så kan man göra det andra. Ändå gissar jag att många ändå innerst inne undrat om detta kan vara möjligt – skulle polisen mer eller mindre medvetet låta mördare gå fria för att försköna sin egen uppklarningsstatistik? Ja, det vill jag mena är det minst graverande skälet av flera andra tänkbara. Linköpingsforskarna ger nu min slutsats betydligt starkare stöd.

Dödsorsaksregistrets mord, dråp och vållande till annans död i förhållande till antalet anmälningar – två alltmer olika storheter.

Ta en titt på Sarneckis diagram ovan, betrakta den blå kurvan: anmälda mord, dråp och vållande till annans död. Gapet mellan denna och dödsfallsregistret har bara ökat år efter år, utan att Sarnecki ens bemödat sig om att kommentera frågan, BRÅ har istället för säkerhets skull vidimerat de officiella uppgifterna. Men för mig är det tydligt att någonstans kring 1990 förändrades incitamenten inom den svenska poliskåren så att det var viktigare att fixa till statistiken än att lösa brott. Brott som också blivit allt fler och svårare att lösa. Lathet, oförmåga och politisk korrekthet har sedan drivit på utvecklingen. Detta är kanske den viktigaste delkomponenten i eller rent av förklaringen till att välfärdssamhället – på riktigt – blivit ofärdssamhället. Det är svårt att säkert uttala sig om våldtäktsanklagelserna utan bättre forskning om saken (sådan som Sarnecki et al inte heller tycks vilja ägna sig åt). Men med dödsfall är det annorlunda. Dessa vet vi har inträffat. Visst kunde man tänka sig att det uppstår tvivel kring omständigheterna. Ibland formella fel, som att ett fall ska bokföras på ett annat år eller har begåtts i ett annat land. Men på det hela taget bör naturligtvis sådana fel vara få – och jämna ut sig över tiden. Mellan 1950 då registret upprättades fram till 1990 så är också skillnaderna små och ungefär lika stora, som förväntat. Men vad händer sedan? Här går kurvorna helt isär.

Anmälda misstänkta mord/dråp fortsätter uppåt, en klar trend ända sedan 1968. Mordfrekvensen ökar rent av exponentiellt – och efter 2009 så stiger den ännu snabbare. Det här är mycket alarmerande både kan man och borde man tycka. Men det gör inte BRÅ eller polisen. För när de utrett saken så sjunker istället mordfrekvensen, från 1990 ända till 2009, och ökningen därefter ser ju måttlig ut, justerad som den ju är per capita.

Så här går det till när dödligt våld skrivs av. Ur BRÅ:s rapport 2018.

Att av 627 anmälda fall av dödligt våld endast 108 kommer med i den slutliga räkningen är för mig uppenbart nys. BRÅ:s egen granskning lugnar mig inte alls. Den stora avräkningen sker i form av ett enkelt beslut ‘slutredovisningsuppgift’ och den verkar polis och domstol gjort till en systematisk papperskorg för balkongmord och andra tråkiga händelser som känns svåra att komma till rätta med. Totalt 330 fall som antagligen annars skulle ha landat i statistiken som ouppklarade. Tro f-n att det känns bättre för lön, position och mediarapportering om det istället konstateras vara vanliga godartade fall- och drunkningsolyckor. Som av en slump tycks ha ökat lavinartat mellan 1990 och nu, men som knappt ens förekom innan dess.

Morgan Johansson är en man som aldrig borde ha fått makt. Han missbrukar den så flagrant att han bör nämnas tillsammans med FBI:s beryktade Edgar J. Hoover, som inte ens den amerikanske presidenten kunde avsätta. Johansson är skurkregimens mest hårdföra KGB-aktivist, som gör allt för att demontera den svenska rättsstaten. Sarnecki, Dan Eliasson m fl ska inte heller avfärdas som nickedockor. Lika lite som Mengele bara lydde order, så har de visat ett brinnande intresse för sin uppgift – att vara Morgans handgångna män i denna stora sak. Ministerstyre är bara förnamnet. Efternamnet är Diktatur.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 4 kommentarer

‘De ensamkommande barnen’, ej att förglömma.

Nu lämnar de ensamkommande barnen skolan. Någon examen kommer de inte ta, deras karriär är redan utstakad. I tusental ansluter de till de kriminella gängen och går under jorden. Tack Annie!

Uppdaterad, ursprungligen publicerad 18/5

Någon som minns epitetet ‘ensamkommande barn’ längre? De som snabbt döptes om till kort och gott ‘ensamkommande’ fastän de kom i stora horder, alla från Afghanistan. Eller snarare, de flesta från Iran, där de bodde relativt gott och tryggt, men utan socialbidrag.
*
Det är de här som på bilden sitter på Medborgarhusets trappa, som nu beretts plats på svenskt gymnasium. Afghaner, som hör till de mest överrepresenterade av alla flyktingnationaliteter när det gäller grov kriminalitet, och då särskilt våldtäkter. Och det är samma som nu i allt högre utsträckning går under jorden, långt innan den formella utbildningen är klar. Man är nämligen väl medvetna om att man aldrig kommer klara av att ta godkänd examen, möjligheten att få stanna kvar är därför liten. Flera tusen nya rekryter på ett bräde att fylla på i de gäng som Löfven yrvaket nu påstår sig ska försöka göra något åt, med ‘hårda åtgärder’. En sådan vore ju att försöka ta fatt i de här i skolorna, innan de inte längre går att fånga.

Afghanerna har ett nationellt snitt på 84 i IQ. Det betyder att ganska exakt hälften av dem inte ens kvalificerar för militärtjänstgöring i USA. Däremot lite bättre i Sverige, eftersom vi sänkt mönstringskraven, med tydlig avsikt att försvaret bättre ska uppfylla mångfaldskvoten. I USA har experiment med att sänka kravet tydligt visat att det är kontraproduktivt; de svagbegåvade klarar inte att lära sig utan att binda alltför stora resurser för att lära dem, och når aldrig tillräckliga kvalifikationer utom för det mest basala.

Detta betyder också att ett mycket stort antal kan definieras som kognitivt utvecklingsstörda, så svagbegåvade att de kräver särskola. Något som också gäller 2 av 100 etniska svenskar, men upp till hälften av flyktingarna från de länder vi importerat nästa generations begåvningsreserv ifrån (främst Afrika söder om Sahara och i andra hand MENA).

Ett stort antal av dessa nytillkomna är analfabeter och de allra flesta saknar kompetens ens motsvarande grundskolan (en följd alltså inte minst av att de inte ens har förmåga att lära sig). Fat chance att dessa kommer fixa utbildningen när de sätts att börja i åttonde klass! Deras kvinnosyn är på en nivå som liknar stenåldern och även de som inte är fundamentalistiska muslimer (vilket många dock är) anser månggifte och kusingifte vara att föredra, samt att våld mot sin hustru är rimligt, särskilt om hon kommer på tanken att vägra sex. Många, sannolikt en majoritet, anser också att kvinnor bör täcka sig, helt eller delvis, och att de som inte gör det har sig själva att skylla för att de väcker mannens lustar. Nej, det är inte deras ‘fel’. De är inte födda med sådana idéer i huvudet. Det är bara den kultur de vuxit upp med, helt enkelt. En totalitär ideologi som kallas islam.

Och alla är förstås inte hard-core. Somliga av dem gör allvarliga försök att klara skolan. Men de andra fyller våra gymnasiekorridorer mest som tidsfördriv. Allt tack vare Annie Lööfs oändliga människokärlek. Jag måste tillstå att jag är mycket tacksam för att jag inte har döttrar. Vilka klädråd skulle jag ge dem? De tvingas ju frotteras med dessa. Obildbara, kriminella och islamister, utrustade med starka resentiment mot svenskarna, som ju har det så mycket bättre.

Och så ett och annat ‘ensamkommande barn’ på riktigt förstås. Oskyldigt med ett samvete rent som snö och med stora ambitioner om att bli en fullvärdig skattebetalande samhällsmedlem med svenska värderingar.

Varsågod och titta igen på bilden och se om du kan upptäcka barnet. Åldersgissar du bättre än jag?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://brainstats.com/average-iq-by-country.html
http://www.friatider.se/l-g-iq-f-rklarar-varf-r-invandrare-inte-integreras

Publicerad 1 kommentar

Att återupprätta demokratin är inte omoral. Det är däremot Löfvens förnekelse av ett folkmord för att vinna muslimska röster.

Att kasta sten i glashus har aldrig generat en socialdemokrat. Men det Stefan Löfven gör när han anklagar Kristersson för ‘bottenlös omoral’, det är att kasta klippblock efter småsten.

Kristersson bryter löftet till förintelseöverlevaren Hédi Fried att inte samarbeta med SD. Det kan vi förklara på flera sätt. Vi kan välja att vara förstående, eller mindre förstående. Utgå ifrån att Kristersson vid sitt samtal med Fried valt att ta en lätt utväg ur en politiskt omöjlig situation som taktiskt nu har visat sig slå tillbaka. Eller att han varit djupt emotionellt påverkad i det privata mötet och/eller pressad av kameror och mediefolk att uttala sig mer kategoriskt än han annars skulle ha gjort. Omoral eller naivitet. Sådant som sossarna ägnar sig åt varje dag.

Förbudet mot att tala med SD – sant odemokratiskt och djupt omoraliskt.

Förbudet för alla politiska partier i den s k sjuklövern att samtala med SD har utgjort en inlåsningssituation skapad av media och vänsterkrafter avsedd att omöjliggöra ett regeringsskifte. Detta har inneburit att demokratin har upphört att fungera, ända sedan 2014 och den famösa decemberöverenskommelsen, DÖ. Januariöverenskommelsen har förlängt detta tillstånd, en följd av socialdemokratiskt maktmanövrerande. Man har varit väl medvetna om att även de borgerliga partierna, i mer eller mindre hög grad, har varit förgiftade av samma postmoderna uppfattning som vänstern, att SD är parias vars åsikter inte går att lyssna på, vilka dessa åsikter än är. Som Reinfeldt hade triangulerat sig in bland mittenväljare och socialdemokrater så hade även de nya moderaterna fångat upp väljare indoktrinerade att omfamna denna uppfattning. Det här var i längden en ohållbar situation, eftersom en stor majoritet av M-väljarna insett att ett samarbete med SD både var sakpolitiskt motiverat och det enda sättet att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.

Taktiserande eller äkta uppvaknande?

Kristersson kan förvisso ha sett sig nödgad att i samtalet med Fried uttala sig mer kategoriskt än hans egen övertygelse egentligen borde ha tillåtit. Men vi kan också föreställa oss att Kristersson talat från hjärtat. Och att hans omsvägning nu görs efter en noggrannare analys och förståelse av situationen. Kristersson hör till de nya moderaternas kärntrupper, han har visat sig behöva en lång startsträcka för att komma ikapp verkligheten. Vi är många som tvivlat och fortfarande tvivlar på att han är rätt man att leda oppositionen. Att han ändå har gått åt rätt håll är något vi måste tillgodoräkna honom. Vunna insikter behöver inte vara taktiserande, det kan handla om ett alldeles äkta uppvaknande.

Låt oss jämföra med ‘Anna’, dottern till djupt religiösa föräldrar. Anna får inte träffa pojkar utanför sin egen sekteristiska religion, för sådana pojkar anses leva ‘ogudaktigt’. När Anna lovar att lyda sina föräldrar i detta så är det av egen övertygelse. Men den är baserad på begränsad kunskap om verkligheten. När hon sedan bryter samma löfte är det efter att ha kommit till egen insikt. De flesta av oss anser nog att hon handlar moraliskt rätt, som bryter sitt löfte (och att det gäller lika mycket om Anna istället skulle ha hetat Fatima).

Symboliken handlar inte om att nya förintelseläger nu är på väg. Utan om att demokratin återvänt.

Att UK nu valt att ta ett offentligt samtal med SD är förstås viktigt symboliskt. Men när det kommer till hans löftesbrott med Fried är det innehållet i den symboliken som är avgörande: Kristersson och andra må ha delat Frieds uppfattning att ett handslag med Åkesson är starten på en Autobahn rakt mot en ny Förintelse. Men oavsett om det varit så eller inte, så gör han det inte längre. Symboliken består nu istället i att SD och Åkesson omvärderats efter vad de faktiskt säger och står för; demoniseringen har upphört. Det här är ett moraliskt korrekt beslut. Pecis som när Anna/Fatima bryter sitt löfte till sina religiösa föräldrar – de har fel, och deras avtvingade löfte saknar därför moralisk bärkraft.

Naivism och dåligt politiskt omdöme. Men inte omoral.

Kristersson må ha vetat det här redan tidigare, men jag är inte så säker på det. Vad gjorde han i så fall ens hemma hos Hédi tillsammans med DN:s reportrar? Ett mycket dåligt beslut, rent taktiskt, om han redan då haft för avsikt att göra vad han nu gjort; risken för att tvingas till komprometterande löften var ju överhängande. Det enda Kristersson kan anklagas för är den naivitet som fått honom att lova något förhastat och moraliskt högst tvivelaktigt – att inte lyssna på ett parti som företräder över en miljon väljare, för att dessa av vänstern pekas ut som nazister. Det borde han ju ha förstått är en orimlighet.

Löfven och (S) är de som står för den bottenlösa omoralen.

En helt annan sak är var Stefan Löfven står moraliskt. Ett riksdagsbeslut togs 2010 att fördöma det turkiska folkmordet 1915 på två miljoner kristna; folkmordet i Sefyo, som turkarna, till skillnad från tyskarna, inte velat erkänna. Detta riksdagsbeslut skulle fullföljas av regeringen i form av en protest mot Turkiet. Före valet 2014 lovade Löfven assyrierna i Södertälje att socialdemokraterna skulle göra det, men så skedde aldrig. Sedan ändrade han sig nämligen, socialdemokratiska muslimer gillade ju inte beslutet. Margot Wallström fick före valet 2018 fara till Södertälje för att ge nya löften, för att rädda partiets röster bland assyrierna. Sedan avgick hon som bekant, lämpligt nog. Den här frågan är enkel. Folkmordet är klarlagt och riksdagsbeslutet bekräftar detta. Men för Löfven kommer de muslimska väljarna alltid vara viktigare, för de är många fler. Det är ren och skär politisk populism i en moralisk fråga som aldrig kommer kunna bli till något annat.

Sossar som darrar på rösten när de anklagar andra för omoral. Det är svårt att föreställa sig något mer skenheligt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.expressen.se/debatt/historiens-dom-blir-hard-mot-dig-lofven/