Publicerad 5 kommentarer

En 4.000 år gammal förgermansk högkultur. Icke politiskt korrekt, okänd och med ett namn ingen kommer ihåg.

Europeisk individualism brukar förklaras som ett arv från de grekiska stadsstaterna, som började utvecklas på 700-talet f.Kr. Harald Meller och Kai Michel har i sin bok Himmelsskivan från Nebra (2019, Daidalos förlag) anfört en hypotes om att detta arv kan vara hela 1.500 år äldre och emanera från det förgermanska Nebrariket i mellersta Tyskland. Man argumenterar för att det nordeuropeiska temperamentet är en produkt sprungen direkt ur jorden; att det var topografiska förhållanden och klimat som formade oss. Naturligtvis är detta politiskt inkorrekt. Därför har hela kulturen gömts under den svårstavade och för de flesta intetsägande beteckningen Únětice. Helgläsning för den historieintresserade om våra allra tidigaste rötter.

De första civilisationerna på jorden uppstod för ca 5.200 år sedan, då de sumeriska och egyptiska jordbrukarnas samhällen övergick i mer komplexa och hierarkiska strukturer.  Ungefär samtidigt tränger de första jordbrukarna in i Centraleuropa, bronset når hit bara ett par århundraden senare. Senare nordeuropeiska högkulturer är med detta snarast en definitionsfråga, och bortsett från skriftspråk så är det full rimligt att hävda att minst en sådan existerade åtminstone för 4.000 år sedan – det förgermanska Nebrariket i mellersta Tyskland. För den som är historiskt väl bevandrad, så kan man konstatera att detta drar ihop förloppet en hel del jämfört med vad vi brukar vara vana vid att tänka; medan barbariet fortgick på den europeiska kontinenten så utvecklades de antika högkulturerna i mellanöstern till upphöjd civilisation, endast utmanande av kulturerna vid Indus och i Kina – så brukar vi tänka – och det är också den vedertagna bilden som ges i våra populärhistoriska sammanfattningar.

Skriftkällorna – sedda som tillräckligt och nödvändigt villkor för civilisation

Det finns utan tvekan lämningar av fantastiska byggnadsverk och andra fyndbevis som visar att man verkligen utfört otroliga prestationer både i Tvåflodslandet och vid Nilen i ett mycket tidigt skede, och här avses inte alls att förminska dessa för mänskligheten epokgörande bedrifter. Men det vi måste hålla i minnet är att vad som långt mer än något annat fått oss att inse hur avancerade egyptier och babylonier faktiskt var, är de bevarade skriftkällorna. Det är i dessa vi ser bevisen för en avancerad hierarki och vetenskapliga rön, inte minst inom matematiken och astrologin. Framsteg vi annars bara kunnat gissa oss till. Trots den självetiketterade ‘källkritiska skolans’ historiker, som gjort vad man kunnat för att på alla sätt begränsa, ifrågasätta, bagatellisera, förminska och förtiga även det som påstås i skrifterna, så har ändå skriftkällorna givit en helt annan tyngd åt påståenden som annars skulle avfärdas. Inte bara har skrivkunniga kulturers bedrifter lättare accepterats som sanningar, skriften har i sig närmast gjorts till stämpel på och definition av högkultur.

Man har då inte bara förväxlat det goda i att ha en kritiskt granskande metod, med en närmast juridiskt renlärig och maximalt asketisk syn på vad som bör och får räknas som historia. Dessutom har man missat poängen med skriften för dessa förantika samhällen: den användes i mångt och mycket som medel för att förslava populasen, snarare än att upplysa och förkovra den. På omvänt vis kan man möjligen tolka de högkulturer där skriften inte vann insteg: det kan ha funnits ett väl motiverat motstånd som drevs av aristokratin, mot att inordna sig under en despot, eller rent av en önskan om ett mer jämlikt samhälle i största allmänhet. Motståndet mot skriften kan alltså ha grundat sig på annat än okunskap och skriftlösheten kan därför, men även på grund av vår fäbless för ‘källkritik’, ha inneburit att vi underskattat de europeiska bronsålderssamhällena.

Äntligen släpps den mest sannolika historien fram!

Min egen utgångspunkt är naturligtvis inte att källkritik är fel, men att även sådant som inte är helt invändningsfritt bör släppas fram och förmedlas till allmänheten; den mest sannolika historien. Och det är därför en lisa att konstatera att jag har fler med mig i detta. Inte i Sverige förstås, där all historia före arbetarrörelsens frammarsch räknas som ofin och politiskt inkorrekt. Men två tyska historiker, Harald Meller och Kai Michel har med sin bok ‘Himmelsskivan från Nebra’, visat både arkeologiska och ideologiska ambitioner att spräcka sådana tabun.

Det mest sensationella är alltså att man, med utgångspunkt i Himmelsskivan från Nebra, funnit övertygande bevis för att en nordeuropeisk högkultur existerat så tidigt som för 4.000 år sedan, d v s bara 1.200 år efter civilisationerna mellan Eufrat och Tigris och längs med Nilen. Inte fullt lika högtstående och inte lika långvarig, men varande ändock under 400 år, ca 12-15 generationer, till vilka skall läggas den delen av härskardynastin som byggt upp ättens maktposition dessförinnan. Detta visar en imponerande stabilitet. Den stora skillnaden är, som nämnt, att man här aldrig utvecklade en skriftkonst som kunde förmedla sådana bevis som även de mest inbitna källkritiker kan acceptera. Det krävs mer intrikata härledningar för att nå liknande slutsatser, om den kultur som uppstod i vad som idag utgör mellersta Tyskland. Som jag vill hävda, så lyckas man ändå riktigt väl.

Kelters och germaners ursprung

En förgermansk högkultur som nästan är tretusen år äldre än vikingarnas borde förstås vara mer uppmärksammad, åtminstone av oss, som är dess ättlingar. Som Meller/Michel påpekar så är (ännu) ett skäl till att vi inte är särskilt medvetna om eller intresserade av våra egna förfäders ursprung, att man valt att ge dessa förfäder namn efter krukskärvor och obetydliga fyndorter med svårstavade namn. Úněticekulturen. som det handlar om i det här fallet, är döpt efter en liten tjeckisk by utanför Prag. Undergruppen Cirkumharz, där den här diskuterade statsbildningen uppstod, har sina fyndplatser i sydvästra f d DDR, i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt.

Germanernas – och därmed våra – förfäder

Úněticekulturens upphörande ca 1600 f.Kr. innebär inte att folket dog ut, bara att det ändrade sitt levnadssätt. Det är den typen av tankefel som sådana här beteckningar dock gärna leder till, och tidigare har det också varit svårt att riktigt säkert veta, men nu har vi ju de genetiska bevisen att ta stöd i. Genetiskt handlar det här om en mix av haplogrupperna R1a och R1b och kulturellt utgör Únětice en sammansmältning av s k snörkeramiker och klockbägare. Men man kan precis lika gärna – och hellre – hävda att detta var kelternas och de senare germanernas förfäder, för då blir banden även till oss själva tydligare. Just det som de politiskt korrekta inte vill, man vill nämligen helst göra oss så rot- och historielösa som möjligt, och på så vis lättare kunna manipulera fram en alldeles egen kompassriktning.

I Sverige har vi idag bara något lägre andel bevarade ättlingar till R1a-anfäderna än det finns i norra Tyskland – och i delar av Västsverige är andelen R1b lika hög som där Nebrariket en gång existerade. Vi vet också att den sista större folkrörelsen till Sverige kom just under nordisk bronsålder – en tid som inleddes just efter att ‘Nebrariket’ upphörde. Att det också huvudsakligen var ifrån Tyskland som dessa invandrare kom gör inte saken sämre. Inte minst betydelsefullt är, som vi ska se, att soldyrkan, den under bronsåldern dominerande religionsriktningen i Norden, helt eller i delar tycks ha kommit hit via Nebrariket. Vi har all anledning att betrakta dessa bronsåldersinvandrare som Nebrarikets ättlingar och därmed båda som våra egna förfäder.

Himmelsskivan

Föremålet består av en rund bronsskiva, 2050 gram, 4,5 mm tjock i mitten och 1,5 mm i kanterna, med cirka 32 cm diameter. På denna har man, med i Centraleuropa tidigare helt okända tekniker, plätering och damascering (s.85), fäst 32 gram guld föreställande olika figurer: en månskära, 32 stjärnor, samt en rund platta, som antingen är en fullmåne eller sol. Den sistnämnda har en fint inlagt mönster ikring sig, en korona, som månskäran inte har. Skillnaden ger tolkningsföreträde för uppfattningen att cirkeln föreställer en sol. Månskäran är en smula klumpig, inte alls så slank och gracil som en alldeles nytänd måne brukar avbildas. Eftersom himlakropparna är naturalistiskt återgivna, så finns det anledning att förmoda att det finns en avsikt med detta, som vi ska komma till.

Skivans färg var med all sannolikhet blåsvart som natthimlen. Det handlar om en för tiden unikt naturalistisk avbildning.

Smeden – en skicklig ‘nybörjare’

Den nämnda damasceringstekniken var känd i Egypten och grekiska Mykene – Mykene blomstrade dock först efter att Nebrariket fallit, från ca 1600 f.Kr. och cirka 500 år framåt. Intressant är att man upptäckt ett ‘nybörjarfel’ som smeden gjort vid fastsättning av den översta stjärnan; en något för stor skåra och därmed valk som ger ett aningen klumpigt utseende. Samma fel har gjorts i en modern rekonstruktion, vilket alltså indikerar att smeden aldrig hade utfört något liknande förut, men att han var mycket skicklig; alla hans övriga guldpläteringar är gjorda utan denna defekt.

Att tillverkningen var lokal är med dessa slutsatser rimligt att anta, och föremålets unika motiv motsäger inte detta. Det handlar om en helt naturalistisk avbildning av stjärnhimmeln, den första vi överhuvudtaget känner till. Smeden hade använt en låg inblandning av tenn, bara 2,6%, vilket med största sannolikhet var helt medvetet – de två svärd som deponerats samtidigt hade 10% tenn, vilket gjorde bronset betydligt hårdare. Mjukt brons gav dels fördelen att materialet kunde smidas – skivan är alltså inte gjuten, såsom brukligt är med brons. Dels var det möjligt att färga bronset svartblått, med hjälp av jästa urinämnen. Vi kan utgå ifrån att så måste ha skett, både av naturalistiska och estetiska skäl; icke infärgat brons har en med guld alltför näraliggande färgnyans och korrugeras dessutom ojämnt. En liknande framställning av stjärnhimlen ser man inte alls från de sydliga kulturerna, där man istället lät olika gudar och gudinnor symbolisera himmelsmakterna. Smeden förefaller ha tagit de tekniska kunskaperna med sig, men tillämpat dem enligt reglerna för en egen föreställningsvärld, som bättre överensstämde med den kultur han själv tillhörde.

En snäv datering: 1800 f.Kr.

Skivans rena metallvärde är faktiskt bara det avsevärt, än mer så förstås när man beaktar tid och rum när och där den tillverkades. Särskilt guldet, men även brons i så stor mängd hade ett betydande värde. Det senare visade sig innehålla 0,2% arsenik och blyisotoperna gav samma ‘fingeravtryck’ som för de båda samtidigt deponerade svärden: kopparn kom alltså från samma fyndighet. Denna låg överraskande långt bort: 50 mil rakt söderut, i Mitterberg utanför Bischofshofen i österrikiska Alperna. Överraskade, eftersom det förekom brytning även i närbelägna Harz och Erzgebirge, men också för att det avslöjar stabila och väletablerade långväga handelsförbindelser. 

De båda svärden hade guldmanschetter – från samma ort som Himmelsskivan – och en bit bevarad näver. Därmed kunde svärden och deponeringen dateras.

Samtidigt hjälpte kopparns ursprung till att datera plattan; kopparbrytning i  Mitterberg var känd först från 18:onde århundradet f.Kr.(s.82). Det ger oss en ganska snäv tidsram, eftersom himmelsskivan bör vara skapad senast ca 1600 f.Kr. enligt en kol-14-datering av en bit bevarad näver i ett av de båda svärd som nedlagts tillsammans med skivan. Svärden var aldrig använda och med all sannolikhet skapade just för ändamålet att deponeras. Med utgångspunkt från att det förflutit flera generationer mellan de olika faserna i himmelsskivans ‘livstid’, och vissa intressanta samband med furstegravarna i omgivningen, så är det rimligt att förskjuta tillkomsten tvåhundra år bakåt, då den alldeles särskilt extraordinära gravhögen i Bornhöck uppfördes – ca 1800 f.Kr.

Långväga handelsutbyten, intakta under många generationer

Kopparn kom alltså från östra Alperna. Ännu mer långväga ifrån visade sig tennet i bronslegeringen vara: även här kunde man med hjälp av grundämnets isotoper fastställa var detta kom från, nämligen brittiska Cornwall. Betydligt krångligare var det att identifiera varifrån guldet härstammade. Den unika kombinationen av hög silverhalt kombinerad med rätt stora mängder förorenande tenn ledde till slut forskarna in på rätt spår: även guldet visade sig faktiskt komma från Cornwall. Långväga fjärrhandel är alltså ett av Nebrarikets signum, och är, före den här tiden, okänd på dessa breddgrader.

Högkulturen utläst i himmelsskivan som bevis för ett hierarkiskt samhälle

Handelskontakterna ser ut att ha varit intakta över många generationer, inte bara ifråga om kopparn utan också guldet. Det ursprungliga guldet, horisontbågarna och solbåten kan fastställas ha samma ursprung, trots olika guldhalt – ännu ett indicium för att, som vi ska se, nämnda objekt tillfogades i efterhand. Det går att urskilja inte mindre än fem olika faser (s.147) innan skivan fick sin slutliga form, som vi känner den. Dessa faser avslöjar en hel del om Nebrarikets utveckling. Bara det faktum att man visat skivan ett så långvarigt och intensivt intresse visar hur central Himmelsskivans betydelse måste ha varit. Men mest betydelsefull för analysen är skivans ursprungliga form; det är nämligen i den som vi får klarhet om kunskaper som bara en högkultur förmår frambringa. Fastmer: som endast en högkultur kunde ha haft nytta av.

Skivans utsmyckning har tillfogats i faser: ursprungligen var där 32 stjärnor, men två togs bort och en flyttades när horisontbågarna sattes dit. Solbåten kom ännu senare och sist kom de 39 nithålen runt skivans kant.

Plejaderna – de bundna Sju, som hotade riket när de gick in i månen

Solen (fullmånen) och månskäran omgavs som sagt av stjärnor. Dessa är applicerade så att de framhäver en gruppering om sju stycken i en cirkel; övriga är nämligen – systematiskt! – arrangerade så att de inte kan uppfattas som efterbildningar av någon särskild konstellation på himlen (s.65). Gruppen om sju föreställer utan tvivel Plejaderna. Denna formation utgör efter månen, Venus och Jupiter den för ögat mest lättfångade när man lyfter blicken mot natthimlen, och har i årtusenden tilldragit sig intresse, även från dem som är mer bevandrade i stjärnornas banor (s.135). Inte minst mytologiskt har Plejaderna haft stor betydelse och i Babylonien utgjorde deras ‘inträngande i månen’ ett ont varsel – de utgjorde något av en motsvarighet till apokalypsens fyra ryttare i det gamla Tvåflodslandet. Detta sagt för att det ska framgå hur betydelsefull konstellationen ansetts vara alltsedan urminnes tider. Myterna har åtminstone delvis sin grund i att en av stjärnorna tidvis ser ut att försvinna, men också i att Plejaderna i stort sett följer ekliptikan; det vill säga den ligger under sin synliga tid nära solsystemets planeter och månen, som den regelbundet försvinner bakom. Det här har också gjort intressanta astronomiska observationer möjliga, där stjärnbilden är inblandad.

Plejaderna och bondepraktikan

En tolkning av himmelsskivan är att man velat avbilda jordbruksårets start och slut, som enligt bondepraktikan innebär omkring 10 mars, då stjärntecknet syns för sista gången, då tillsammans med månskäran, och omkring 17 oktober, när tecknet åter blir synligt, då tillsammans med en ungefärlig fullmåne. Men – så är det antagligen inte. Det är fullt möjligt att skivan hade en dubbel funktion, och att det för folket i gemen var vid dessa tidpunkter skivan visades upp. Men, som författarna  på ett övertygande vis argumenterar: ingen behövde offra guld för att fastställa något som alla sannolikt kände till redan på den tiden – det här var praktisk kunskap som har tillämpats exakt eller ungefärligen, med lika gott resultat, även utan furstligt påbud, så länge man kan minnas.

Plejaderna och skottmånadsregeln

Skivan utgör istället ett memogram, ett sätt att i denna skriftlösa kultur återskapa en viktig minnesregel: hur tiden skulle räknas för att behålla sol- och månåret i fas med varandra. Det här är mycket mer avancerad – och mindre spridd – kunskap. Skiftningarna i Plejadernas förhållande till månen äger en regelbundenhet som observerades redan av sumererna och gav dem en tumregel för vilka år de var tvungna att skjuta in en trettonde månad för att månåret skulle komma ikapp solåret. Skivans exakta utformning talar för att det är just denna regel som man avbildat. Framhävandet av Plejaderna förstås. Och så den runda plattans strålglans, som markerar att det är förhållandet mellan sol och måne som står i centrum. Än mer betydelsefull är den lite klumpiga månskäran. Den har nämligen samma tjocklek som en 4,5 dagar gammal måne skulle ha. Och det var när just en så gammal nymåne uppträdde tillsammans med Plejaderna, som det var dags att lägga till en skottmånad.

En 4,5 dagar gammal nymåne (t.v.) och Plejaderna tillsammans: då visste man att det var dags att lägga till en skottmånad. I ca två fall av tre (t.h.) behövdes det inte.

Det här kan låta oviktigt i en modern människas öron, inte minst eftersom våra månader inte alls är anpassade efter månen. Ett månvarv tar i själva verket ganska exakt 29,5 dagar, vilket gånger tolv innebär 354 dagar. De elva dagar som skiljer mot solåret innebär alltså att man måste skjuta in en extra månad ungefär vart tredje år, ibland lite oftare. Tumregeln som sumererna använde gick ut på att när Plejaderna visade sig tillsammans med nymånen först tre dagar in på årets första månad, så innebar det att det var dags att lägga till skottmånaden. Och den på skivan avbildade månen är alltså precis så mycket extra tjock som dessa extra tre dagar skulle innebära, räknat från den allra första nytändningens smala månskära. En enkel och robust regel, men som krävt mycket lång tids studier, minst 40 år, och omfattande beräkningar för att kunna konstatera fungerande.

Kunskap som krävt många års studier – och som endast eliten efterfrågade

Antalet stjärnor på skivan är 30, men det framgår tydligt att det ursprungligen suttit 32 stycken där, två försvann och en flyttades i samband med att ett senare tillägg: två ‘horisontbågar’ som vi ska återkomma till. Antalet 32 kan syfta på en alternativ tumregel, i händelse av usel väderlek, så att man istället räknat dagarna från föregående månads nymåne. Men det kan också syfta på de 32 solår som med två dagars differens överensstämmer med 33 ‘månår’ (när solåret avrundas till 365 respektive månmånaden till 29,5 dagar, såsom vi bör tänka oss var den noggrannhet man kan ha haft). Detta stärker ytterligare tolkningen av skivan som primärt en avbildning av denna astronomiskt betydelsefulla observation.

En fantastisk prestation i så fall, och ingenting som någon skulle kunna åstadkomma med en blick då och då upp mot stjärnhimmeln – det här bör ha varit någons heltidsjobb. Troligen därför trots allt alltför fantastisk, när vi adderar de normala väderleksförhållandena i mellersta Tyskland, där tillräckligt långa mätserier är osannolika att erhålla. Detta, liksom bristen på metoder att skriftligen notera sådana mätserier, gör det så osannolikt att kunskapen uppstått här att vi nog ändå bör se det som mer troligt att kunskapen har färdats norrut, från Tvåflodslandet – trots att detta i så fall skulle vara nästan ett årtusende innan vi med säkerhet vet att kunskapen var känd där. Det finns nämligen också en god anledning till att vi inte säkert kan göra ett sådant konstaterande, nämligen att sumerer och babylonier dröjde medvetet med att sätta kunskapen i praktisk användning. Och anledningen till det är kanske det mest intressanta. Regeln kom till användning först när riket blivit så stort och omfattande att det krävdes samordning i tiden för att utöva en effektiv administration. En fixerad skottmånad krävde alltså inte bara av jordbruket avlönade specialister, astronomer, utan var i praktiken endast av intresse för en mycket välorganiserad elit.

Himmelsskivan avbildar en tredimensionell natthimmel.

Skivans naturalistiska återgivning av himlakropparna, totalt artfrämmande för civilisationerna i söder, och det tekniska utförandet, förstagångsmisstagen, talar alltså däremot för en lokal tillverkning. Att den nedlagts mycket nära där den tillverkats finns också ett annat indicium för; inte minst de båda bågarna på sidorna, som med stor exakthet motsvarar solens horisonter under året vid upp- respektive nedgång, nämligen 82°-83° – givet att vi befinner oss i mellersta Tyskland – inom ett band på 6 mil totalt. Den norra delen av Nebrariket ligger inom detta och Mittelberg, där nedgrävningen skedde, ligger bara fyra mil söder därom. Horisontbågarna utgör fas två, och adderar kunskap, men man tycks samtidigt mindre nogräknade med att behålla den ursprungliga. Möjligen omtolkas ‘alternativregeln’ nämnd ovan, till något helt annat, när två av stjärnorna tas bort. Förfarandet antyder att det gått minst en, troligen flera generationer sedan ursprunget; att det inte är samma smed framgår också av att samma nybörjarfel gjorts vid fastsättningen av den flyttade stjärnan.

Solbåten – symbolik från Egypten via Nebrariket till Norden

Den i fas 3 tillfogade ‘solbåten’ är mer diskret utförd, smeden behandlar objekten på skivan mer pietetsfullt, inga stjärnor flyttas eller tas bort. Ändå bryter man nu på flera sätt mot den tidigare logiken, bl a ‘avståndsregeln’ som inte tillät föremål att befinna sig alltför nära intill varandra; solbåtens cicelerade manskaps- eller årstreck får inte ens plats att utföras vid den närmaste stjärnan. Framförallt är detta uppenbart sena tillägg i högsta grad symboliskt. Liknande solbåtar finns från egeisk konst under 2000-talet f.Kr. och motivet är ursprungligen hämtat ur egyptisk myt, som det färdmedel solguden Ra använde för att förflytta sig under nattens mörka timmar från väst till öst, medan han avvärjer angrepp från ormen Apep/Apophis. På ett av svärden som deponerades tillsammans med Himmelsskivan finns också ett motiv med en trehövdad orm och motivet med en mytologiskt fartyg återkommer även i den nordiska bronsålders religiösa uttryck, bl a på hällristningar och rakknivar av brons, där även hästar, fiskar och ormar utgör ledsagare. Det handlar alltså med stor säkerhet om ett lån från egyptisk religion som nått nordisk bronsålder via Nebrariket (s.69). Att man på det här sättet i omgångar, med flera generationer emellan har gjort tillägg och omtolkningar av Himmelsskivan, visar att föremålets kultiska betydelse snarast tycks ha ökat med tiden – och än större skulle denna bli i nästa fas.

Standaren: ett tecken på envåldshärskare och soldyrkan

De hål som hänsynslöst stansats i en ring runt skivan över såväl horisontbågar som solbåt visar nämligen på en ny exploatering av himmelsskivan, nu som offentlig standar. I hålen tror man att guldgula nitar suttit, som symboliserat solstrålar, vilket i så fall sammanfaller med en ny eller mer utpräglad soldyrkan. Det skulle hänga väl samman med en tilltagande monopolisering av makten i riket, som det finns andra tecken på. Solen utgör den perfekta symbolen för envåldshärskare. Om det runda objektet på skivan inte redan tidigare tolkats som en sol så kan vi utgå ifrån att den gör det nu (samtidigt som möjligheten finns att det hela tiden rört sig om en avsiktlig dubbeltydighet). Att skivan nu får en offentlig funktion visar att den främst har en maktpolitisk betydelse – och kanske ett mått av desperation; skivans magiska ändamål har förlorats eller får träda i bakgrunden, när bevis för härskaren födslorätt krävs för att upprätthålla hegemonin.

39 nitar – som skulle ha varit 40 – en hälsning från Tvåflodslandet

Ändå är det inte omöjligt att stansningen hade en astronomisk betydelse. Antalet infästningar – 39 stycken – är alldeles överflödigt. Om det bara handlat om att fästa skivan på ett standar så att den satt säkert hade detta varit möjligt med fyra stycken – och då med en mer pietetsfull behandling av horisontbågar och solbåt. Smedens planering tycks inte ha varit den bästa, för avstånden mellan hålen är oregelbundna och, om man utgår ifrån en motsols stansning uppifrån, påtagligt krympande. Misstanken har därför uppkommit att planen egentligen varit att göra 40 hål, men att antingen smeden eller astrologen (eventuellt samma person) tänkt eller räknat fel.

Talet 40 är faktiskt ännu en möjlig referens till Plejaderna, som under en period av 40 nätter (och 39 dagar) eller 41 nätter (och 40 dagar) inte är synlig. Det är också en referens till ett heligt tal, vars betydelse bl a letat sig in i bibeln, men som ursprungligen hörde till de gamla sumerernas föreställningar: det var detta som symboliserade huvudguden Enki (Ea).Se även fotnot nedan

Furstegravarna

Men vad är det då som gör bokens författare så säkra på att vi talar om en högkultur? Räcker det med Himmelsskivan? En 2 kg tung bronsplatta med 32 gram guld? Förvisso ett osedvanligt högt metallvärde, skapat med nya tekniker och med metaller långväga ifrån. Och att tolkningen av skivan, dess astronomiska betydelse är förvisso extraordinär. Men inte kan ett enda föremål ses som tillräckligt bevis för en hel högkulturs existens?

Leubingen

Nebraskivan är utan tvivel den i särklass viktigaste biten i fyndpusslet och utgör kulturens signum och fundament. Men det finns förstås mängder med andra fynd. Framförallt handlar det om tre fantastiska gravhögar. Högen i Leubingen, tre mil SV om Nebra, var 8,5 m hög och 34 m i diameter. Den innehöll en i Centraleuropa för tiden närmast oöverträffad mängd guld: en tung armring, två hårnålar och ett stycke guldtråd. Härutöver även två praktfulla bronsyxor och en redan då 2500 år gammal serpentinyxa av sten. Graven har dendrokronologiskt daterats till 1942 f.Kr. och kan utgöra gravplats för en av de första Nebrakonungarna. Liksom eventuellt hans son, som enligt utgrävarna skulle kunna ha funnits spår av, liggande korslagd över en vuxen man. Utgrävningen skedde redan 1877 och tyvärr är benmaterialet helt försvunnet. Man kan ha gjort en förväxling, men barn i furstegravar brukar annars ses som en stark indikation på etablerad arvsdynasti.

Helmsdorf

I Helmsdorf i Nebra rikets nordligaste parti ca 11 mil norr om Nebra, grävdes 1907 en hög av närmast identisk storlek och höjd ut. Även här fann man en massiv guldring, 2 hårnålar och en guldtråd – dessutom 2 likformade hängsmycken. Och även här hade en stenåldersyxa nedlagts, av en något annan typ. Orsaken tror Meller/Michel är ett dynastiskt anspråk hämtat från mytiska härskare, kanske jättar eller gudar. Högen är daterad till 1829 f.Kr. och den gravlagde som man fann skulle alltså kunna vara ungefär fem generationer yngre än mannen i Leubingen. Likheterna är så slående att avståndet i tid närmast förvånar – om man inte drar slutsatsen att det rör sig om en dynastisk tradition. Likheten gör troligt också att formerna satt sig redan vid gravsättningen i Leubingen, så snävt att detta knappast bör ha varit den allra första kungen i dynastin. Och högen i Helmsdorf i sin tur lades alltså fortfarande 200 år innan Himmelsskivan deponerades.

Guldföremålen i de båda förstegravarna i Leubingen och Helmsdorf är närmast identiska, trots att det ligger fyra generationer mellan dem. Traditionen hade alltså redan satt sig.

Hoch, Nienstedt, Dieskau, Schönhöck

Likheterna gör på samma sätt mycket sannolikt att det har funnits minst tre, kanske så mycket som fem lika välfyllda gravhögar som antingen plundrats eller kvarstår outgrävda i modern tid. Ett tiotal sådana vet man om, varav en fortfarande är outforskad: ‘Hoch’ i Evessen, ett par mil väster om Helmsdorf. En annan i Nienstedt, tre mil norr om Nebra, är utgrävd och dokumentationen visar på exakt samma arkitektur. Gravgåvorna fick dock fötter under pågående undersökning, de fördes bort bakom ryggen på undersökningsledaren; en ring av samma typ som i de båda andra gravarna hittades dock i efterhand. En annan redan plundrad hög, Schönhöck, finns nära Dieskau, ett område med osedvanligt mycket bronsålderslämningar fyra mil NO om Nebra. I DIskau fanns också den verkliga fullträffen: ett deponifynd utan hög.

Det mesta talar nämligen för att denna skatt utgör stöldbyte ur en sedan länge bortschaktad hög alldeles i närheten; en hög av oöverträffade dimensioner. Den mytomspunna högen har ett namn som närmast fallit i glömska: Bornhöck, och med en ursprunglig diameter på 65 meter, är den nära dubbelt så stor som i Leubingen och Helmsdorf. Högens volym bedöms ha varit ca sju gånger större, det gör den troligen till den mäktigaste bronsåldershögen i hela Europa.

Bornhöck – en gång den mäktigaste gravhögen i Centraleuropa

En bevarad teckning tillsammans med uppgiften att det tog 40 år att frakta bort materialet var tidigare det enda som verifierade storleken. Men 2014 lokaliserades platsen där högen stått och utgrävningarna som nu vidtogs av restlämningarna, visade att inte bara att omkretsen stämde, utan det rörde sig om samma arkitektur som i de undersökta högarna; en gravkammare i trä, ett massivt stenpansar och ett jordtäcke över alltihop. Gravkammaren var dock, precis som högens diameter, dubbelt så stor. Graven kunde dateras dendrokronologiskt till mellan 10-20 år efter den i Helmsdorf och högen återfanns oväntat ett par malstenar, vars storlek visade på en närmast industriell användning, en centraliserad insamling av säden, och troligen slavarbete. Kärrorna som transporterat jord och sten hade intressant nog samma spårvidd, 115 cm, som i mellersta bronsåldern, flera hundra år senare, och i Norden under YBÅ. Mest intressant är dock det faktum att graven i tiden sammanfaller så väl med Himmelsskivans tillkomst. Och att det deponifynd, som hittades i Dieskau, sannolikt kommer härifrån.

Guldanalysen säkrar sambandet

Genom analyser hade man funnit att vardera en av hårnålarna i de båda furstegravarna i Leubingen och Helmsdorf kom från samma källa som guldet i Nebraskivan och de med den samtidigt nedlagda svärdens manschetter; det mycket silverrika guldet från Cornwall. Samtidigt som guldet i de båda gravarnas andra hårnålar, trådarna och de massiva armringarna tvärtom var mycket silverfattigt och kunde fastställas komma från en helt annan, men också gemensam källa. Härutöver visade det sig nu att det guld som påträffades i Dieskau även det har samma silverfattiga ursprungsort (s. 223).

Guldet i Dieskau kommer ursprungligen sannolikt från Bornhöck – men inte från gravkammaren i mitten, utan troligare en eller flera sekundärgravar, som senare tillfogats i högen.

Förutom tjuvgömman i Dieskau finns det indicier för att en stenyxa, som nu finns i domkyrkan i Halberstadt, skulle härröra från Bornhöck. Dessutom hade ytterligare åtta guldföremål sannolikt stulits från graven. Vilket också stämmer väl in på furstetraditionernas krav på symmetri: att det handlade bl a om dubbla guldarmringar, hårringar, nålar mm. Totalt rör det sig troligen om så mycket som 1868 g guld, mer än fem gånger som i de båda övriga högarna tillsammans. En ofattbar förmögenhet vid denna tid, oöverträffad i Centraleuropa under lång tid. Som en skattning motsvarar varje gram en arbetsvecka bara att sålla fram, mängden motsvarar alltså 36 mans årsarbeten. Hantverket, som givetvis krävde långt högre yrkesskicklighet, räknas då inte alls med (s.233).

Elitens hierarki och sätt att befästa den

En annan viktig anledning till att guldet är så ovanligt här, tycks ha funnits ett förbud i Nebrariket för andra än de allra främsta att äga det. Exklusiviteten härvidlag blir bokstavlig – och säger ännu mer om det samhälle som Nebrariket utgjorde: en extremt utmejslad hierarki. Rikedomen var ett signum för makt som bär envåldets prägel, och hårringar och hårnålar innebar att man kunde pråla med den, göra den synlig för alla. Samtidigt berättade prakten om tillhörighet i ett klockbägarnätverk, spridd från Cornwall, dit den tycks ha kommit ända från ursprungsorten i Ukraina. Här passar även stenåldersyxorna och tanken om ett arv från gudar eller mytiska förfäder in, det handlar om att legitimera sina upphöjda anspråk. Såsom det förstås alltid varit, särskilt för nyanlända, viktigt att hävda gamla anor. Samma ambition syns också i de megalomaniska högsättningarna; man hade här övertagit snörkeramikernas tradition – och överträffat den.

Úněticekulturens härskare stod i en klass för sig själva, men även övriga gravar är noga stratifierade efter rang, i form av antal av och metall i nedlagda dräktnålar, i minst tre olika klasser aristokrati: medan härskarnas nålar alltså var i guld, så tilläts skiktet närmast dem ha hårringar i guld och dräktnålar i brons, i skiktet därefter inget guld, men en eller möjligen två bronsnålar. Förekomsten av barngravar med motsvarande uppsättningar visar att ställningen gick i arv (s.236). De mindre framstående saknar helt nålar och fick enbart keramik med sig. Sedan fanns det många fler som inte begravdes med sådana gravgåvor heller, eller inte med några alls – och så dem som inte ens begravdes.

Furstemord och bevarad eller övertagen dynasti

Avsaknaden av fler högar kan bero på att man i och med Bornhöck bytte gravskick. Det finns en del indicier som talar för att den exempellösa guldsakssamlingen kan ha härrört från en eller flera sekundärgravar, och att huvudgravkammarens gåvor trots allt i så fall inte var dem man fann i Dieskaudeponeringen, bl a skulle den funna guldyxan stilmässigt vara ca 50 år yngre. Förändringen skulle kunna ha samband med att den ett årtionden tidigare begravda fursten i Helmsdorf visade sig ha blivit mördad, med tre dolkstötar. Med stor sannolikhet var mördaren betrodd, som tillåtits bära vapen i härskarens närhet, att dolkstöten kunnat upprepas tyder på att inte ens vakter varit närvarande.

Oavsett om den befintliga dynastin lyckades bevara sin ställning eller om det var någon annan som tog över, så visar den stora gravhögen att ett eventuellt kuppförsök måste ha misslyckats. Att det funnits någon form av statliga institutioner som garanterade stabilitet är därför troligt (s.249). Härskarnas makt minskade inte heller. Den starka centralmakten tog sig också i uttryck i att handeln monopoliserades: medan bärnsten från norr under denna tid sällan fann sin väg söder om Alperna, så kom heller inte bronset mer än mycket undantagsvis hit till Norden. Úněticehärskarna ville helt enkelt inte dela med sig – och man hade makten att genomdriva sin politik. Den här oviljan att fungera som handelsknutpunkt kan ha bidragit till rikets upplösning; i vart fall fanns här en potentiell möjlighet till stora vinster som gick riket förbi – inte bara härskarna, utan även den övriga aristokratin. Återigen såväl ett bevis för en starkt centraliserad makt, som för stora potentiella spänningar.

Inga befästningar, inga naturliga gränser – gynnar egalitär individualism

Det som då inställer sig är frågan om hur det kom sig att Nebrahärskarna inte behövde befästa borgar o d för att upprätthålla sin maktställning, eller varför de förtryckta invånarna inte bara rymde. Det saknas vallar, sådana som Danavirke som skyddade Jylland, 2.500 år senare, och trots avsaknad också av skyddande berg, vatten eller öknar, så förefaller Nebrarikets befolkning ha levt i relativ fred. Den väl manifesterade hierarkin förefaller ha bidragit starkt till att ha pacificerat medborgarna. Till skillnad från kulturerna både före och efter Nebrariket, så gravlades ytterst få män, undantaget härskarna, under denna tid med vapen. Freden hade säkert sin egen lockelse också, för yttre och inre säkerhet är ju detsamma som den klassiska nattväktarstaten, och med belöningen är medborgarnas acceptans och underkastelse.

Nebrariket saknade i stort sett naturliga gränser.

Intressant är att Úněticekulturen utanför Nebrariket helt saknar efterlämnade gravhögar av dignitet. Samtidigt som de uppvisar betydligt rikare fynd i de vanliga flatmarksgravarna. I Böhmen t ex finns det ingen korrelation alls mellan gravarkiturens komplexitet och gravgåvornas dyrbarhet. I Nebrariket talar spåren istället för att härskarens makt blev allt mer diktatorisk. Ett tilltagande förtryck spåras i rikets yngre tid, efter Himmelsskivans tillkomst. Mot 1700-talets f.Kr. slut förekommer knappt inga gravar alls, trots att bosättningsmönstret är intakt. En hypotes är att härskaren inte bara lånade himmelskalendern från Hammurabi’s Mesopotamien, utan även solkulten kulturella särdrag, som glorifierade härskaren, jämställde honom med gudarna, medan alla hans undersåtar gjordes till betydelselösa statister. Grymma människooffer förekom, det är i en ny undersökning belagt att sådana var avsevärt vanligare i hierarkiska samhällen än i de egalitära. De var ett effektivt medel för social kontroll och gav bestraffningen religiösa motiv, som tjänade syftet att visualisera härskarens gudomliga makt. Men med goda flyktvägar fungerar tyranni inte i längden. Var det därför riket gick under?

Rikets medborgare var längre, hade ett högre proteinintag, samt en högre medellivslängd än befolkningen i omgivande kulturer; den relativa välfärden talar för att invånarna helt enkelt kan ha känt lojalitet med sina härskare, åtminstone innan dessa blev alltför mycket av envåldshärskare. Den slutsats Meller/Michel drar, att de topografiska förhållandena skulle ha varit av betydelse för styrelseskicket är intressant. Och de går längre än så. Frånvaron av naturliga gränser i kombination med jordar som inte krävde gemensamma ansträngningar att bevattna eller dika ut, menar de gav en annan mentalitet: var och en fick ‘själv vara sin bäste dräng’. Härskare som blev alltför grymma var det inte omöjligt att rymma ifrån – despotin i Nebrariket tilläts heller aldrig gå till samma excesser som i Egypten eller Tvåflodslandet. De grekiska statsstaternas egalitära samhällena, som annars brukar anföras som moder till de unika västliga frihetsidealen, skulle alltså ha en tradition redan från äldre bronsålderns Mellaneuropa. Samma argument kan förstås användas även om det glesbefolkade Skandinavien och de fria svenska böndernas unika särställning. Den vilar alltså på en ännu mycket längre germansk tradition – och i grunden på vår skog och mark! Att individualismen har ett så jordnära ursprung är det nog få som skulle kunna ana.

Vapendepåer – och arméer

Nebrarikets stratifiering var alltså unik. Detta understryks än mer av det faktum att man monopoliserade vapenmakten. Samtidigt som flatmarksgravarna saknar vapen, så har man hittat flera stora vapendepåer. En av dessa innehöll 98 kopparyxor och låg i direkt anslutning till en furstes troliga bosättning – ett enormt långhus, 44 meter långt och 11 meter brett – med högen i Leubingen inom synhåll. Yxorna bars av fotsoldaterna, men även anförarnas vapen fanns här: två stycken dolkyxor av brons. Yxorna härrörde från samma ursprungskälla; tillverkning, inköp och distribution ser ut att ha skett i samhällets regi. Ett liknande långhus, ännu större, och näraliggande depå har hittats i Zwenkau respektive Schkopau, antalet vapen ökar här motsvarande huslängden: 124 yxor och 57 meters hus.

De största vapendepåerna, med cirka 300 yxor vardera, har man inte oväntat hittat i Dieskau – ännu ett tecken på de i Bornhöck gravlagdas särställning. Distribution av mat till krigarna hänger troligen tätt samman med insamlingen av säden, för gemensam malning; härskarens andel betalades i natura, direkt till hans soldater. Att fotsoldaterna inte fick bära brons kan ha haft med rituella och hierarkiska krav att göra, på samma sätt som guldet var förbehållet härskarna. Den idag välkända färgkoden guld, silver och brons härrör redan från Nebrarikets hierarki. Hittills har forskarna hävdat att det inte fanns stora arméer i Europa under äldre bronsåldern, men Nebrarikets skulle kunna vara just det undantag som förklarar freden i riket: inga grannar kunde konkurrera. Att mer eller mindre stående arméer givetvis även kan ha använts för att kontrollera den egna befolkningen är minst lika sannolikt.

Nebrariket – en stat

Meller/Michel anser att det förgermanska Nebrariket grundlades cirka 2200 f.Kr. vid bronsålderns ingång. Det uppstår som en följd av att klockbägarkulturens metallarbetare uppgår i och förenas med den redan etablerade snörkeramiska kulturen. Vi ser att det handlar om en fredlig union, dels i själva höggravskicket, dels i gravgåvorna som gör åtbörder och referenser bakåt till snörkeramiska föregångare. Klockbägarna verkar ha haft en ledande roll, med en stigande andel DNA-fynd; från att snörkeramikerna utgjort över 3/4 av totalen, så blir klockbägarna snart över hälften. Ändå är man mycket noga med att anknyta till forna tider i den gemensamma gravkulten. Det här var koncept som visade sig vinnande; kulturen inte bara överlevde, den frodades.

Att furstegravarna tillhör Úněticekulturen framgår av fyndföremålens typiska former. Men ännu intressantare är att samma spårämnen hittats i guldet som i Himmelsskivan. Detta visar att riket också bestått som ett sådant under lång tid. Kontinuiteten, inklusive förmågan att överleva även kuppförsök och mordet på en av härskarna; furstegravarnas många likheter, de långväga och långvariga handelskontakterna, förmågan att generera överskott till en elit; specialister som astronomer och mjölnare; en betydande härmakt, som både förmådde upprätthålla fred och skära av kontakterna mellan norr och söder: allt detta talar för att Nebrariket bör betraktas som en stat också i modern mening. Man hade herrevälde i rummet, inom ett väl avgränsat område över människorna som levde där, och under en längre period. Så lyder Breuers definition. Den skiljer Nebrariket från de primitiva hövdingadömen runt omkring, före och efter, vilka som mest tycks förmått hålla sig intakta i 50-150 år utan kollapser.

Bronset och hemligheten bakom hur det nya åtråvärda ‘hårda guldet’ med nickelhaltig kopparmalm kunde ‘massproduceras’ genom gjutning var nyckeln till Nebrahärskarnas makt. Det var klockbägarna som bidrog med denna, och det var de som dominerade i unionen med snörkeramikerna. Nebrariket byggdes med kunskap, inte förvaltning som i Mesopotamien; varken städer eller skrivkonst var nödvändigheter, däremot vann den högt specialiserade staten på att införa en gemensam kalender, Himmelsskivan.

Men högmod går före fall. Envåldshärskarna blev alltmer despotiska och deras motstånd mot att utnyttja sitt potentiella handelsmonopol som knutpunkt mellan norr och söder innebar starka spänningar. Dessa verkar härskarna ha mött med ännu hårdare förtryck. Nebrahärskarnas fall kan också ha att göra med att grannarna i norr och söder till slut fann handelsvägar som rundade riket, via Oder. Ändå är det först efter att riket helt upplösts som bronset på allvar börjar strömma till Norden och bärnstenen härifrån till kulturerna runt Medelhavet.

Slutet: Theras utbrott – solgudens svek

Denna rikets slutliga undergång förefaller ha katalyserats av en naturkatastrof: Theras utbrott ca 1600 f.Kr. – ett av de fem största vulkanutbrotten under de senaste 5.000 åren. Det var för att blidka solguden som Himmelsskivan deponerades. Men härskarens offer accepterades inte, han var uppenbarligen inte längre gudens språkrör, hans maktbas hade försvunnit. Undergången är i sig ytterligare ett bevis på rikets höga civilisationsnivå: samtliga mer avancerade begynnande statsbildningar i Europa tycks ha drabbats av samma öde; El Argar i SO Spanien, Wessex i SV England och tell-kulturerna i Donaubäckenet. Traditionella samhällen är mer robusta i detta avseende; härskarnas anspråk är lägre och det överskott som krävs för att hålla sig med en överbyggnad av aristokrater, soldater och specialister betydligt mindre. Det skulle ta mycket lång tid innan någonting liknande uppstod i Centraleuropa. Vad vi har all anledning att förvänta oss är dock att Nebrariket levde kvar i mångas minnen. Inte minst i Skandinavien, dit många av Nebrarikets ättlingar valde att emigrera.

Det var de mer avancerade bronsålderskulturerna i Nordeuropa – Nebrariket och Wessex – som föll samman efter Theras utbrott 1600 f.Kr.

Magnus Stenlund

fotnot om talmystik och astronomiska samband:

Faktum är att det går att få ihop en mängd intressanta samband i en talserie från roten ur två (≈ 1,4142), talet Pi (≈3,1416), 5, 7, 19, 40, 72, 235 och 360.

Förutom redan förklarade betydelser av dessa tal kan tilläggas att talet 40, som var Ea’s/Enki’s tal, också kan ha med stjärnbilden AŠ-IKU ‘Fältet’ (Pegasus) att göra, och därmed även sumerernas beräkning av roten ur två, som är diagonalen i en kvadrat med sidan ett. Att man också räknade ut ‘roten för året’ kan vi ta för givet – kvadraten utgör en i alla tider använd approximativ symbol såväl för detta som för solen och cirkeln (i Tvåflodslandet, men särskilt i klimatzoner med fyra årstider som vår egen). Sumererna ligger också bakom indelningen av cirkeln i 360 grader, vars stora praktiska delbarhet säkert också var anledningen till att man länge bekvämt räknade med detta antal även för dagarna på ett solår, trots att man var fullt medvetna om att det saknades fem.

Solårets ‘extra’ fem dagar har fått sin förklaring i egyptisk myt, där guden Thoth slår vad med månen för att vinna 1/72-del av dess ljus, d v s de fem saknade dygnen. Talet har stor betydelse också i vedisk tro, liksom i zoroastrisk och i germansk, där det är kopplat till eld och ursprung – och troligen till månen.

Talet sju, som alltså är de synliga Plejadernas, figurerar också i de olika nämnda vapendepåerna i Nebrariket, vars antal oftast är jämt delbart med detta. Förklaringen torde vara praktisk: sju utgör det största antal vi kan hålla reda på i korttidsminnet, och utgör därför rimlig storlek på en väl fungerande stridsenhet. Men sju är också antalet ‘extra’ månmånader som behövs för att med bara två timmars differens erhålla samma tidsrymd som de 19 solåren i metoncykeln (235-12*19 = 7).

Talet 72 utgör alltså en direkt länk mellan 5 och 360; ett mer komplext samband finns mellan 40, 72 och 235: rot(72) ≈ rot(235)*40/72. Roten ur 72 råkar också vara lika med sex gånger roten ur två, det vill säga diagonalsumman i en kub med sidan ett. Roten ur två, kvadratens diagonal, kan i sin tur ses som en parallell till talet Pi, diametern eller ‘cirkelns diagonal’. Motsvarande diagonalsumma för ett klot blir med samma logik 6* Pi ≈ 19 ≈ rot(360).

Sambandet mellan roten ur två, Pi och sju ges av det faktum att Pi ligger på halva det relativa avståndet mellan roten ur två och sju: d v s Pi/rot(2) ≈2,221 ≈ 7/Pi ≈ 2,228. Skillnaden är bara 3 promille och det exakta medeltalet är också nära roten ur fem (≈ 2,236). Geometriskt kan vi uttrycka det som sidan på en kvadrat med arean fem och diagonalen ≈ 3,16 ≈ Pi. En kvadrat med dubbla denna area, 2 * 5, har en sida ≈ 3,16 ≈ Pi och diagonal = rot(40/2).

Dubblar man sedan sidan på kvadraten tio (till ≈ 2*Pi), så blir arean exakt 40 och diagonalen rot(40*2). Om vi istället låter sidan vara aningens mindre, motsvarande det exakta Pi * 2, så blir arean ≈ 39,49, eller avrundat till heltal 39, antalet nithål på Nebraskivan. En omkrets på 40 slutligen, ger arean 100 och diagonalen rot(2) * 10 eller ≈ 2 * 7.

Handlar detta om triviala samband? Eller kan man ha haft användning för sådant i astronomiska beräkningar? Att dåtidens astronomer/matematiker pulade runt med siffrorna på det här sättet för att finna ‘heliga’ samband är närmast en nödvändighet för att de sedan faktiskt skulle upptäcka något av mer praktiskt intresse, som till exempel fenomenen på natthimlen.

Här finns faktiskt också en möjlig förklaring till hur Plejaderna kan ha spelat roll för att räkna fram metoncykeln. På samma sätt som Pi utgör det relativa medeltalet mellan roten ur två och sju, så utgörs det relativa medeltalet mellan sju och 235 av 40: 235/40 ≈ 5,875 ≈ 40/7 ≈ 5,714. Mer exakt är medeltalet 7*rot(235/7) ≈ 40,56. Det vill säga mycket nära mitt emellan 40 och 41, just så stort antal dagar som Plejaderna i medeltal inte syns på natthimmeln! Att sumererna sedan valde 40 och inte 41 som ‘heligt’ är ju inte så svårt att förstå, inte minst med hänsyn till de övriga samband som de bör ha hittat enligt ovan.

Publicerad 13 kommentarer

EU-paketet i hamn. Nej, jag orkar inte säga mer.

EU-paket motsvarande 7,7 bn svenska kronor är i hamn. Hälften direkt i bidrag. Hälften som ‘lån’, som inte ska börja betalas tillbaka förrän 2058. Det kallas för ‘Coronabekämpning’, men redan nu finns det med element som ‘klimatbekämpning’ i denna långtidsbudget, EU:s rätt att ta upp lån och fördela pengar lite som man vill är bekräftad och hur farlig denna praxis är kommer med tiden visa sig. Det vi just hivat in pensionsbesparingar och låst upp våra barns framtid i kallas fortfarande kallas ‘union’ för fred och frihandel, men har under Merkels och Macrons ledning allt mer tagit skepnad av ett planekonomiskt haveri. Vi som vill ur detta kommer tvingas lösa ut oss med enorma belopp, i praktiken kommer det knappast ens vara möjligt. Det man gjort kallas långsiktigt, men det är snöd ekonomisk vinning på mycket kort sikt som drivit på. Intressegrupper med stora aktieinnehav, rakt över hela Europa, är de som har mest anledning att vara glada. Annat ser det ut för skattebetalarna. Bara denna ‘lilla aptitretare’ kan komma att kosta 120.000 per heltidsarbetande svensk.

Tvåhundra underskrifter på uppropet för nej till fler stödpaket. Det räcker förstås inte så långt. Jag orkar inte kommentera detta mer.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 4 kommentarer

Klanerna i Tyskland visar hur religiösa fundamentalister och kriminella hjälps åt att utveckla parallellsamhället som snart alla nya invandrare lever i. Även de förr välintegrerade.

Den mordhotade Ghadban – islamforskare av en typ som inte finns i Sverige

Ralph Ghadban är en av de viktigaste islamforskarna och -kritikerna i Förbundsrepubliken Tyskland. Efter en ny bok, som blivit bästsäljare i ämnet, så är han också dödshotad och lever under polisbeskydd. Detta är regelmässigt så det ser ut för publicerade islamkritiker. Notera att det står just islamkritiker, inte islamistkritiker. Det senare är ett sätt för kritiker att slippa bli dödshotade, och framförallt ett sätt för försvarare av islam att medvetet undvika att se eller rent av dölja problemets omfattning. De i Sverige statligt finansierade islamforskarna tillhör genomgående den senare gruppen.

Klansamhället på väg ta över – även i tidigare tillsynes ‘välintegrerade’ grupper

Ghadban redovisar i sin bok, “Arab Clans – The Underestimated Danger“, som kom ut 2019 och som citeras i artikeln i Berliner Zeitung (fungerar bra att vid behov översätta från tyska med Google Translate) hur klansamhället fungerar och hur det förstärkts de senaste decennierna inom den muslimska diasporan i väst, som i Tyskland framförallt består av turkar. De en gång tillsynes väl integrerade turkiska invandrarna har på senare tid börjat återupprätta ett klansamhälle, som en direkt följd av allt starkare fundamentalistiska strömningar.

‘Behovet’ av ett sådant återupprättat klansamhälle i väst är ytligt sätt noll. Vår rättsstat har tagit över dess funktion. Men det är inte av behov som återupprättandet sker. Det är en medveten politisk strävan. Klansamhället står i direkt motsatsställning till vårt rättssamhälle, och underminerar detta konsekvent. I parallellsamhällena har man lyckats. Där är rättssamhället i bästa fall sekundärt; klanerna har gjort sig själva nödvändiga – utan att tillhöra en sådan har man inget reellt skydd mot andra klaners rättighetsanspråk. Strävan efter mer makt och våldsmonopol är sedan en naturlig konsekvens, en våldsam och kriminell tävlan rakt på tvärs emot rättssamhällets regler; det är med den starkares rätt all rättskipning sker i ett samhälle dominerat av klaner.

Islam och klanerna – en symbios baserad på systematiskt kvinnoförtryck

Varför är då dessa klaner så starkt förknippade med islam? Det har att göra med 1. ingen religion betonar och reglerar familjelivet som islam; islam är de facto en totalitär lära, som strävar efter inflytande i varje del av de troendes liv, handlingar och tankar, såväl i den privata som offentliga sfären. Detta blotta faktum cementerar klanerna som den viktigaste byggstenen i samhällslivet. 2. Genom kusingiften, endogami, blir lojaliteten inom klanen större, eftersom den aldrig riskerar att tunnas ut. Islams främste profet, Muhammed, liksom flera av de övriga stora profeterna ägnade sig åt sådan, uppmuntrar den och rent av stipulerar den i en mångfald texter. 3. Kusingiften kräver i sin tur tvångsäktenskap och sådana är enklast att genomföra då bruden är minderårig och helt beroende av sin familj. Även sådana äktenskap är enligt islams religiösa texter både tillåtna och eftersträvansvärda. 4. Det senare inte minst eftersom islam samtidigt uppmuntrar och kräver att äktenskapen producerar en rik avkomma, d v s många barn – allt under fem är ett misslyckande.

Enligt Ghadban är systematiskt kvinnoförtryck alltså en nyckel, både till klansamhället och den fundamentalistiska trosriktning som allt fler muslimer i väst idag sugs in i. Islam förespråkar kraftfullt en extremt patriarkal ordning – denna ordning både upprätthåller och förstärker klanerna. Obs: det här är inte ett argument mot patriarkala idéer generellt. Ska vi ta en jämförelse med hur det skulle kunna se ut i Sverige, så är det lite som ett killgäng med tonårspojkar, som eggar varandra till våldsbrott begångna i pubertalt övermod, och som – helt oväntat – skulle få sina fäders och släktingars stöd och uppmuntran. Så fungerar det inte i Sverige. Har aldrig gjort heller.

Europeisk kultur – särskilt den protestantiska – är frihetlig, individualistisk – och antiklan

Sanningen är att vi knappast ens under s k förhistorisk tid har haft ett liknande samhällssystem i nordvästra Europa. Det finns intressant bevisföring som talar för att de topografiska villkoren utvecklat en annan samhällssyn – här har det alltid funnits möjlighet att fly undan grym despoti, och de jordar som först bröts när jordbrukarna kom hit krävde inte samarbete för att undgå översvämning, näringsfattigdom eller torka – ett samarbete som ofta framtvingades genom slavarbete vid högkulturerna i Tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris och vid Nilens stränder. Även Sydeuropas katolska länder genomsyras av det gamla romerska ‘bonus pater familias’-idealet, som på väsentliga moraliska grunder skiljer sig från hur obrottslig lojalitet med familjeklanen ska tolkas: man beter sig helt enkelt inte hur som helst mot andra människor ens enligt den italienska maffians kodex, då riskerar man att straffas av familjens överhuvud. Prioriteringarna är annorlunda i t ex Libanon, där klanen betyder allt.

Klanernas dödsdomar: fungerar

Det räcker att någon (sanningsenligt) berättar om hur klanerna i väst stulit sina rättigheter, för att deras libanesiska klanfränder ska uppfatta det som en oförrätt värd en dödsdom, så som Ghadban drabbats av; den falska bild de västliga kusinerna i självhävdelse förmedlat har avslöjats och detta är inte acceptabelt. De folkgrupper som lever i Libanon eller andra områden där denna extrema klanfilosofi dominerar har också av ren självbevarelsedrift tvingats anamma samma principer, oavsett religiös bakgrund. Sanningen är ju att så extrema hot fungerar, rättsstaten har mycket litet att sätta emot, både för att försvara dem som utsätts och för att ge tillräckligt avskräckande svar – eller tillfredsställa sådant behov av hämnd som våra mest primitiva behov kräver. Vi kan alltså utgå ifrån att kristna syrier som kommer till Sverige vid sin ankomst är lika indoktrinerade. Och samtidigt som det ofta existerar ett oförsonligt (rasistiskt/religiöst/stam/klan-)baserat hat mellan grupperna, så känner man kulturellt ändå en större förståelse för och samhörighet med sina fiender, än med de naiva och svårbegripliga sekulära, individualiserade svenskarna. Detta gäller alltså numer även turkarna i Tyskland:

Google translate översättning av Ghadbans svar på frågan om hur klanerna påverkar muslimerna i väst, ur artikeln i Berliner Zeitung.

De kriminella har katalyserat den religiösa extremismens framgångar

Det är de kriminellas oerhörda arrogans som aktualiserat den politiska betydelsen av klanerna, enligt Ghadban. Deras stölder och uppgörelser sker helt ogenerat, och får politisk betydelse genom att de avslöjar rättsstatens undfallenhet och oförmåga att ingripa. Detta ger stark mersmak.

Här fallerar den svenska Google-översättningen. KaDeWe är Berlins motsvarighet till Londons Harrods och vårt NK. Enorma rån som helt öppet kunnat genomföras måste inte bara mätas i pengar, utan även i politisk betydelse. I Sverige har vi än mer drastiska exempel än de tyska: skjutningarna och bombningarna, som Tyskland ännu förskonats från.

Anhöriginvandring – en anomali utan minsta berättigande – som stärker klanerna

Precis som i Sverige demoniseras all kritik mot islam och de arabiska invandrarna även i Tyskland. Möjligheten att ingripa polisiärt effektivt togs bort när man förbjöd identifiering som kallades ‘rasifierad’. Alla som har invändningar klumpas ihop med radikala ‘högerextremister’. Familjeåterförening är ett positivt ord, precis som anhöriginvandring, men i praktiken är det en eufemism: vad man gör genom att ta hit de anhöriga (främst kvinnorna) är att stärka klanerna, förstora dem och låta dem radikaliseras ytterligare i miljöer där det västerländska rättssamhället givit upp. Anhöriginvandring är per se en ren anomali: om dessa anhöriga verkligen behövt uppehållstillstånd i väst, så hade de ju fått asyl själva och alltså kallats flyktingar. Det faktum att de lever utan sådant behov är ett starkt indicium för att även deras ‘kusiner i väst’, som kommit hit och fått flyktingstatus, i själva verket skulle kunna återvända och återförenas i det land man en gång lämnat.

Sverige: värre än Tyskland – när det gäller spridande av antiislamsk information

Detta reportage är publicerat i en tysk dagstidning, av ett slag som här i Sverige skulle definieras som MSM eller systemmedia, enda medieöverlevaren från DDR-tiden och fortfarande en av de två största dagstidningarna i den tyska huvudstaden, trots kraftigt vikande upplagor de senaste två decennierna. Med detta sagt: trots Merkels postmoderna gastkramning av Europas största ekonomi och politiskt mest betydelsefulla land inom EU tillsammans med Frankrike, så existerar det faktiskt en möjlighet för kontroversiella personer att få komma till tals. Där är vi inte i Sverige, långtifrån, trots att problemet är ännu större här.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640

Publicerad 2 kommentarer

I sommar kan Tyskland byta ledarskap. Kanske det viktigaste som hänt EU på 20 år. Blir det fel så riskerar Sverige ett ‘gråzonsläge’.

Alla vet att Tyskland styr EU i kraft av sitt läge, storlek och ekonomisk makt. Och alla vet att Merkel styr Tyskland. Merkel är Fredrik Reinfeldts läromästare både ifråga om politisk ränksmideri och mångkulturell ideologi och hon är utan tvekan den viktigaste förklaringen till att Europa under de två senaste decennierna raskt håller på att aveuropeiseras och islamifieras, utan att välorganiserade motkrafter lyckats samla sig. För precis som FR så är ju Merkel ledare för ett blått parti, CDU/CSU; de konservativa, som annars borde ha varit hoppet om en räddning från vansinnet. Hur ställer man sig till det? Hur kan det ens förklaras?

Enkelt uttryckt: det finns ekonomiska intressen som gillar det här. Starka sådana, inom mediahus, advokatkår, näringsliv. Inte den stora massan, men högst där uppe. Dessa har lyckats handplocka sådana som Merkel, flytta fram deras positioner och gjort det tabu att säga emot. För tillsammans med den vänster – som vi aldrig får glömma alltid har skrikit högst om mångkulturens påstådda välsignelse – så har de förment liberala och konservativa skapat ett konsensus som alltmer liknar rent åsiktsförtryck.

Merkel: 50 mEUR i böter för hat på sociala medier i Tyskland räcker inte

Och ju mer pressad Merkel har blivit, desto hårdare har hon agerat för att täppa till munnen på sina opponenter; en ny hårdare ‘hatförbuds-lag’ på tyska sociala medier, med upp till 50 mEUR i böter, infördes 2017 och att yttrandefriheten ska ytterligare begränsas, tillkännagav hon så sent som i november. Merkels ord har utgjort kungsord, eftersom hon sett till att triangulera så att hennes linje befunnit sig i mitten, där vågmästarna håller till. När så här grova påhopp på yttrandefriheten kan göras är det alltså mycket anmärkningsvärt och oroväckande.

Samhällsnytt 19 november.

Merkel tycks kunna manövrera som hon vill. Så har det varit och så tycks eller tycktes det faktiskt kunna förbli även efter att hon själv tvingats bort. Problemet för henne har blivit alltmer uppenbara med tiden. Hon har skapat ett vakuum ute till höger och hon har flyttat många högerväljare med sig, in mot mitten, väljare som dock har sin naturliga hemvist längre högerut och som i längden varit svåra att tygla när de sakpolitiska problemen hopat sig. Men sin förmåga att kohandla och intrigera har hon behållit och efter så lång tid vid makten har hon lyckats plocka bort sina kritiker på högerkanten inom partiet, en efter en.

Sverige är ett mini-Tyskland

Tyskland liknar på många sätt Sverige, med ett urstarkt näringsliv som fungerar som en kassako som politikerna kan mjölka nästan hur hårt som helst. Problem med Merkels politik har därför gått att dölja ganska länge, särskilt i västra Tyskland. Vad som gör saken än värre är att tyskarna, som röstat konservativt nästan lika ofta som vi svenskar röstat socialdemokratiskt, har ännu svårare att bryta sig ur Merkels grepp än vi har att ta oss ur Löfvens – i Sverige har ju moderater och KD faktiskt klarat av att påbörja en nödvändig nyorientering. Men så länge som Merkel fortsätter att dominera sitt parti så kan inte detta ske i Tyskland. Med den självpåtagna roll som botgörare för tidigare generationers synder, en roll som tyska folket inte tycks kunna eller vilja ta sig ur, så har Merkels massinvandringspolitik istället fortsatt att ha hyfsat gott stöd; vid tidpunkten för Europaparlamentsvalet så var man det enda land som fortfarande hade majoritet för en flyktinggenerös linje. Svenska väljare var istället bland de tre mest kritiska befolkningarna. Det här är en skillnad som så klart underlättat för Merkel.

Merkel lyckades med sedvanlig slughet manövrera så att hon fick sin kronprinsessa Annegret Kramp-Karrenbauer, ‘AKK’ eller ‘Mini-Merkel’ som hon även kallas, att ta över som partiledare, när hon själv hotades med avsättning. På så vis kunde hon också fortsätta ett tag till som kansler. Och i EU har hon med sitt principlösa maktspel fått in en annan av sina påläggskalvar, Ursula von der Leyen, som ordförande för EU-kommissionen. Här efter att frankt ha struntat i det traditionella systemet med ‘spetskandidater’, som istället hade givit en annan kandidat (Manfred Weber) posten. Båda dessa viktiga val lyckades Merkel få partiet med sig på med knappast möjliga stöd. Det var ytterst olyckligt, inte bara för Tyskland utan för hela EU.  

AfD kallas för nazister. Vad säger Norrköpings stadsmuseum?

Därför är det ingen överraskning att det jäser inom CDU/CDS när man nu gång efter annan förlorar väljarstöd i de delstatsval som följt. För alla med lite sunt förnuft var detta vad man borde ha räknat med; verkligheten går ju inte att gömma undan hur länge som helst. Men det var ju detta som Merkel lovat sina partikamrater inte skulle hända. Att hon och framförallt AKK – liksom den sakpolitik de driver – nu är sänken för partiet har blivit uppenbart.

När man så i Thüringen i förra veckan förlorade sin majoritet, så återstod alternativet att regera vidare med AfD:s stöd. AfD är ungefär som SD i storlek, men har inte gjort något alls för att anpassa sig, vilket får tysk media att gång på gång gå upp i falsett och skrika både nazist och rasist. Detta har jag för lite kunskap att uttala mig i, men jag vet ju en sak och det är att vänstern och MSM i Sverige blåljuger om sådant precis hela tiden. Ta Norrköpings Stadsmuseum, senast, som gjort en utställning om nazismen och inkluderat SD:s kommunfullmäktigeledamöter i denna. Insinuationen har polisanmälts och den har tagits bort. Men någon ånger för övertrampet går inte att finna. Det är en medveten taktik och tyvärr fungerar den ganska väl fortfarande. Som parentes sagt, så borde väl SD därmed kanske dra slutsatsen att det inte lönar sig att vara snälla och anpassliga, man får ju lika mycket skit ändå.*

En utställning om medlöperi och nazism där SD Norrköping hängs ut på bild. Det är inte ens en relativisering av ordet nazism, det är grovt förtal. Men också beprövad vänsterstrategi som faktiskt fortfarande funkar.

Thüringen: ännu ett delstatsval där ytterkanterna vann

AfD hade fått 23,4% av rösterna, men störst av alla var vänstern, Die Linke, med 31%. Ytterkanterna har alltså en klar majoritet tillsammans. Den polariseringen är Merkel ansvarig för. Men precis som i Sverige för två år sedan, så ansåg etablissemanget CDU/CSU och SPD (+ alla till vänster) att demokratin inte ska få ha sin gång, trots att det var detta man bäddat för. Att regera med AfD:s stöd var ‘otänkbart’. Men! Då händer det oväntade: CDU på delstatsnivå i Thüringen struntar i bannbullan som AKK lagt på nationell nivå, och röstade för.

Då kom protesterna.

Efter bara ett dygn hotade vänsterdemonstrationer över hela Tyskland att löpa amok. Och i vanlig ordning vek sig de konservativa för hoten om kaos, precis som sker här hemma. För när vänstern hotar så backas hoten upp av media. Och eftersom de borgerliga, även dem som nog inte alls håller med, snärjt in sig själva i samma vänsterretorik som man naturligtvis bara rakt av måste säga upp bekantskapen med, så är man lätta byten. Trycket på koalitionen i Thüringen blev för stort, nu ser det istället ut att bli nyval.

Sverige 2022 efter en SD+KD+M-seger? Räkna med vänsterkravaller

Det här är naturligtvis något vi svenskar måste ta noga lärdom av. Det är så här man kommer försöka göra även här, givet att M+KD+SD bildar ett majoritetsunderlag för en regering 2022. Ni som inte minns hur Regeringskansliet gick ut med en debattartikel där man sa sig vägra lyda order om en regering kom till med SD:s stöd: inse att vänstern inte kommer acceptera vanliga demokratiska spelregler när de förlorar på dem. Sossarna låtsas gärna vara demokratiskt tillvända, men det är ju bara så länge de själva lyckas hålla sig kvar vid makten – eller åtminstone kan förutse att en politik bedrivs som är så nära deras egen att de ändå sitter i orubbat bo i det långa pespektivet.

Samnytt 17 januari

Med M+KD+SD så finns förhoppningar/farhågor om att så inte blir fallet. Och en verklighet som också kräver något helt annat än vad Löfvens skurkregim lyckats åstadkomma. Vi kan förvänta oss kraftfulla reaktioner, upplopp och samhällsfarliga konflikter, såväl som försök att desavouera lagligt fattade beslut genom motarbetande inom statlig och kommunal förvaltning. Facket kommer dra sitt strå till stacken och i utanförskapsområdena lär brandröken ligga tjock. Inbördeskriget kan med andra ord gå från lågintensivt till högintensivt och det finns de, bl a Helena Edlund, som varnar för att Löfven redan planerar att ta till undantagstillstånd för att förhindra maktskiftet. Edlund frågar sig varför FOI och Rikspolischefen Anders Thornberg pekar ut alternativmedia som hotet. Och varför de föreslagna åtgärderna mot dessa, i händelse av att ‘gråzonsläge’ utlyses, är hemligstämplade. Hon undrar också hur det kommer sig att de som ‘inte såg detta komma’ nu istället tycks veta precis vad som måste göras.

‘Gråzonsläge’ – undantagstillstånd och inställda val

Ur FOI Memo 6338 angående ‘gråzonsläge’. Nej, det är tydligen inte de 257 bomberna förra året som oroar MSB, FOI och RPS. Det är alternativa medier.

Edlund är en klok och sansad människa, och hon är inte ensam om sin analys. Att det är Morgan Johansson som är Säpos högste chef och att Dan Eliasson på MSB kommer få stort spelrum vid ett gråzonsläge lovar allt annat än gott. Själv kan jag heller inte begripa varför RPS hellre vill sätta hela landet i en ‘gråzon’ istället för att rikta insatserna mot där vi vet att de behövs: i utanförskaps-ghettona. När man ser att FOI:s memo pekar ut nätmedia som hotet – istället för de 257 bombkastarna förra året – så är det svårt att inte dela Edlunds farhågor. Riskerna med att spekulera om inställda val är dock att många slutar lyssna helt, och vi saknar bevis. Vi vet helt enkelt inte – ännu. Men det är glasklart att om högerblocket ska fatta de beslut de måste, så krävs både mod och beslutsamhet.

Tyskland byter ledning i sommar. Kanske det viktigaste som hänt EU på tjugo år.

Molnets silverkant är dock ändå inte helt obetydlig: AKK:s auktoritet visade sig ju vara värd noll och ingenting, och hon har nu fattat beslut att avgå. Detta förväntas ske på extrainkallad partikongress nu i sommar. Härmed förkortas i så fall även Merkels tid som kansler. Om allt går som det ska kan alltså CDU/CSU efter sommaren äntligen byta kurs och slita sig lös ur Merkels grepp, med en förbundskansler och partiledare som inte är hennes marionett. Men fan tro’t – innan det har hänt ska ingen räkna ut Merkel.

Vad Merkel vill, vill Tyskland. Och vad Tyskland vill, gör EU. Vad som händer när Merkels namn byts ut till något annat vet vi ännu inte. Det här kan vara Europas viktigaste val för mycket lång tid, Sverige och Löfven är en vante i sammanhanget. Och hotet om ett gråzonsläge kommer kännas betydligt mer påtagligt om Tysklands CDU väljer fel kansler.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) min kommentar gäller bl a valet att inte gå hårt fram med PS, att inte vara tydligare om klimatbluffen och att inte förespråka repatriering som huvudstrategi för att möta massinvandringens hot och ett demografiskt oundvikligt folkbyte. Här gör mig SD:s strategi orolig, eftersom det utan en obehaglig sanningssägare i regeringen inte kommer finnas mycket hopp om att man gör vad som krävs. Rätta mig om jag har fel, men jag misstänker att vänstern ändå hyser misstanken att SD kommer göra allt det där. En misstanke som jag tyvärr inte vågar tro på har någon större grund.

Publicerad Lämna en kommentar

Tipping point. Malmö och Sverige har nått den, det har inte Tyskland.

Dagens Nyheter Söndag. Den politiskt så korrekta blaskan är fullkomligt proppfull med artiklar, notiser och reportage om våld och kriminalitet. Danskarnas beslut att stänga gränsen. Bomber hittade i tullen. Man som skjuter vilt i en lägenhet i Sundberg. ‘Bilrån’ som i själva verket handlar om intrång i privatbostaden och under mordhot avtvingande av bilnycklar. Sådana har det skett flera stycken av bara under senaste veckan – i ‘Nordvästra Stockholm’, en term som brukar fungera som täcknamn för Järvafältet, men här är det tvärtom; Viksjö i Järfälla är inget ghetto och inte Bromma heller. Men det är hit de kriminella nu utsträckt sina jaktmarker.

Rapporteringen i sig självt är dock ett sundhetstecken, inte för Sverige, men för Dagens Nyheter. Ett uppvaknande är på gång. Särskilt lovande är ett reportage av Lina Lund, som jämför Sverige och Tyskland, och då särskilt Malmö vs. Berlin. Den tyska huvudstaden har en befolkning som är ungefär tio gånger Malmös. Här sköts tre (3) människor ihjäl förra året. Och antalet sprängdåd i Tyskland är så få att det saknas officiell statistik. I Malmö sköts tolv (12) människor under samma tid, dvs ca 40 gånger fler per invånare. Och antalet registrerade sprängdåd var 45. En siffra som med råge kommer passeras i år.

DN full med rapportering om brottsligheten.
Det verkar som om brottsligheten är hemmagjord.
Men vem som orsakar den vet man inte. Inte på DN..

Drogerna Löfven? Seriöst?

Som Lund konstaterar är det nu drogerna som sedan en tid är Statspajas Löfvens favortiförklaring till våldet i Sverige. Konsumtionen i välbärgade villaområden som Djursholm göder den lönsamma men olagliga droghandeln och skapar dödlig konkurrens. Se där, en fin teori, tyckte – oväntat! – den svenska polisen, som lydigt rapar upp samma budskap på sina presskonferenser: “Vi tror att droghandeln är en stor anledning till att vi ser skjutningar i Malmö, framför allt cannabis”, sade polismästare Stefan Sintéus i samband med mordet i veckan på en 15-årig pojke. Men, som Lund konstaterar; Berlin är översvämmat av droger. Knarkförsäljningen är så besvärande och sker så öppet att parkförvaltningen gjort försök med att måla rosafärgade rutor där langarna skulle hålla sig. Det gick inget vidare. Ändå skjuts det inte här. Inga bomber sprängs.

Malmö ligger nära kontinenten. Och barnfattigdomen är stor.

Kvällsposten 13/1 2017. Ygeman yrar om farorna på kontinenten.

För bara något år sedan var sossarnas favoritförklaring till dåden i Malmö att staden låg ‘så nära kontinenten’. Lund har förtjänstfullt plockat fram citat från såväl Malmös polisområdeschef Erik Jansåker (till Sveriges radio) som kriminologen Sven Granath vid Brottsförebyggande rådet (till TT). Så sent som för två år sedan ansåg den stora clownens sidekick, Anders Ygeman, att ‘närheten’ var värt att nämna igen. Han såg också den sociala klyftan som en förklaring och ansåg minsann att utvecklingen hade börjat vända! Barnfattigdomen är fortfarande ett huvudspår i de svenska experternas förklaringsmodeller. Men klyftorna är stora också i Berlin, ja barnfattigdomen är ännu större: här lever en tredjedel av alla barn i familjer som är beroende av socialbidrag. Tyskland är kontinenten, med landgräns mot nio andra länder. Och nu i veckan stängde alltså Danmark gränsen till oss, inte tvärtom. Det är närheten till Sverige som är faran.

För tyskarna är vi Bullerbyn. Men varför skjuter vi då ihjäl varandra?

‘Svensk som svensk’ – ur tyskarnas synvinkel har bullerbyinvånarna plötsligt börjat skjuta varandra utan anledning. Lund vet inte vad hon ska svara. Det hade nog många av oss andra kunnat.

Sverige är inte längre ett föregångsland eller förebild ens i Tyskland, landet där ledande befattningshavare (läs: Merkel) fortfarande ändå gör vad man kan för att ta efter vår politik. Och när de frågar om vad händer, så är kanske en DN-journalist inte rätt kvinna att svara. “Jag vet inte vad jag ska svara”, säger Lund, som avslutar sin artikel med att ifrågasätta även SD:s förklaringsmodell:

“Och Sverigedemokraterna, som i opinionsmätningarna tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti, skyller våldet på ”den ansvarslösa invandringen”. Men även Tyskland har tagit emot många asylsökande de senaste åren, och tyska storstäder har sedan tidigare problem med så kallade parallellsamhällen.”

Tipping point. Tyskland har inte nått den ännu. Men det har vi.

Längre än så kommer inte DN i sin verklighetsbeskrivning just nu. Men det finns ju en skillnad mellan länderna som Lund inte vågar tala om (det finns ju fortfarande gränser för vad som får sägas på DN). Sverige har länge tagit emot flest asylsökande i hela EU. Tyskland ligger högt, men Sverige är i särklass. Och Sverige har idag en mycket större andel befolkning med rötter i utlandet – totalt över 30%. Enligt FN-statistik hade Tyskland år 2013 11,9% ‘invandrare’ och Sverige hade 15,9% vid samma tidpunkt. Båda länderna alltså en rejäl bit ovanför de ca 11% som amerikanske presidenten Theodore Roosevelt i början av 1900-talet bestämde var gränsen för hur mycket invandring USA tålde. En viktig skillnad gentemot Tyskland, förutom att Sverige låg sannolikt tre mycket väsentliga procentenheter högre, var att våra invandrare till övervägande del kommit under de senaste två decennierna, medan Tyskland ackumulerat invandrare i form av ‘Gastarbeiter’, under hela efterkrigstiden. Vi har varken hunnit eller velat integrera dessa nytillkomna.

Eurostat. Sverige har under hela 2000-talet ackumulerat fler flyktinginvandrare än något annat EU-land. Även Tyskland.

Diagrammet ovan visar heller inte hela sanningen. Den är värre. En annan skillnad är nämligen att vi fortsatt att ta emot stora mängder som inte formellt räknats som flyktingar; anhöriga och (lågkvalificerad) arbetskraft från samma områden. Den stora nedgången efter 2016 är alltså en chimär; förra året tog vi emot 123.000 invandrare och vi ligger över 100.000 nytillkomna även i år – vilket också är vad Migrationsverket räknar med att vi ska fortsätta göra framöver. Andelen muslimer i Tyskland förväntas vara knappt 20% av befolkningen år 2050. Samma år skulle Sverige nå över 30%, enligt samma prognos. Och i Malmö är andelen män 15-45 år med utländsk bakgrund 55%. Stockholm och Göteborg ligger 11%-enheter efter. Om femton år är Stockholm där Malmö är nu och var Malmö är vill vi inte ens veta. Om vi inte vill sätta denna utveckling i samband med det ökade antalet sprängningar och skjutningar, bilbränningar och skolbränningar, överfallsvåldtäkter, grova hemfridsbrott och barnrån där förövarna skär öronen av sina offer, ja då lär vi få fortsätta leta efter förklaringar i all evighet.

Lina kommer få fortsätta fråga runt om hon inte köper Åkessons förklaring.

En allt större andel av dem som lever i vårt land saknar förankring i den kultur vi har haft här. De kommer från en kultur där våld utgjort en naturlig ingrediens och där förtroendet för såväl samhälleliga institutioner som okända människor är nära noll – av goda skäl. De har nu blivit så många, så snabbt, att de förändrat också våra institutioner, vår syn på vår nästa. Det säger sig självt att en liten förändring inte ger effekter som omedelbart resulterar i skjutningar och sprängningar. Samtidigt så är det lika givet att man vid en viss punkt (tipping point) riskerar att samhället förändras i grunden. De fundament rättssamhället vilar på skakas sönder, och den förändrade demografin blir för var och en tydlig varje gång man går ut på stan.

Med den demografi vi nu har är det uppenbart att Sverige har nått en tipping point. Svenskarna har inte kontroll. Det är från Sverige faran kommer.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Swedish MSM, like Dagens Nyheter (DN) Sunday, is inundated with news about horrible crimes. This is healthy – nt for Sweden – but for DN. In Germany, the second mot political correct country in Europe, one closely monitors what is happening in our small Astrid Lindgren fairytale ‘Bullerbyn’-country but cannot find any answers.

Lina Lund, DN:s correspondent in Berlin, is at least doing a good job checking off the explanations that won’t do. Löfven, our Prime Clown, is still trying to blaim well situated youth and their consumtion of drugs, but Germany is much worse in this respect. The same goes for socioeconomic factors, as child poverty – much more frequent in Berlin than in Malmö. Even more absurd is it when leading social democrats as Anders Ygeman, as well as high ranking police spokesmen and criminologists blame Malmö’s proximity to the continent. Germany is the continent. Even so the number of deadly shootings in Berlin was 40 times less than in Malmö last year, and bombings are so scarse that there is no official statistics.

Why then? Lund rethorically asks, and add that Germany also had its share of refugee immigrants. This is clearly still where the limit goes in a leftist liberal paper. The obvious difference is that Sweden has accumulated much more of the same in a much shorter timeframe. We still do, since those that formally counts as refugees only accounts for a smaller part of the total; the decrease in the curve after 2016 is thus a chimaera – the Migritaionverket forecast is that we will continue to import about the same amount, above 100.000 people, each year in the years to come. One percent unit of our total population, every year that is. And there is a tipping point. That has been reached in Malmö, and we can sense it also in the rest of the country. The forecast looks far less than good, since so many still refuse to see the reality as it is. In 15 years Stockholm and Gothenburg will have reached Malmö’s level of men with foreign background, 55% in the age group 15-45, the most crime active age. Where Malmö is by then nobody wants to know.

Publicerad Lämna en kommentar

Lägg om ratten helt och försätt vänstern i chock. Enda taktiken 2022 som kan funka.

Kommer ni ihåg hur det gick till när Globen byggdes? En spektakulär, riktigt speciell byggnad som syntes och stod ut från alla håll. Vacker eller ful råder delade meningar om. Och höjden har jag aldrig hört någon ens diskutera. Den bara slank igenom all byråkrati, ‘red tape’ som amerikanarna säger. Som kontrast: Södertornet vid Medborgarplatsen, som länge kallades ‘Haglunds pinne’ i folkmun; vad som från början varit tänkt som ett ‘Söders Manhattan’ på hela Södrastationsområdet, blev till slut en stympad 22-våningskåk – symboliskt några våningar lägre än det närbelägna dåvarande Skattehuset. Globen är idag en folkkär byggnad, en av de mest kända för hela svenska folket. Södertorn/Haglunds pinne känner bara de närmast sörjande till. Och sedan har vi ett tredje exempel: varenda förstörd svensk stadskärna, med sina fd Domus och Folkets huslådor. Där kan man verkligen snacka om en väl genomförd strategi, att ersätta all nationalromantik – om det nu var det vi ville.

Sossarnas taktik är både oslagbar och omöjlig att kopiera

Den här krönikan ska inte handla om arkitektur, utan om politiska beslutsprocesser och taktik. Varför vissa processer går i mål och slutar med succé, medan andra inte ens blir en tummetott. Stora visioner skjuts ofta i sank när de magsura hinner organisera sig. Det måste gå snabbt – och man måste visa mod. Ibland räcker inte ens det. Långt oftare nås framgång med taktiserande rävspel. Socialdemokraterna har under sina långa maktinnehav kunnat surra sig fast allt hårdare, låta små sporer tränga allt djupare ned i statens fundament och samtidigt, med de små stegens tyranni, förverkliga sin politik undan för undan, utan att folk knappt märkt av hur det gått till. Det är en utmärkt strategi, som gjort oss alla – närapå – helt blinda för hur extrema vi faktiskt är i Sverige.

Men taktik är en sak, verklighet en annan. Nu står sossarna utan svar, medan islamism och postmodernism tillsammans bryter ned Sveriges institutioner, ekonomi och rättssamhälle. En generation sossar har fallit för sin egen retorik, de förstår inte själva längre premisserna för sin framgång, man har segrat ihjäl sig. Det brukar sägas att sossarnas välfärdsstat byter tillväxt mot jämlikhet och från början handlade det om att omfördela från dem som tjänade mycket till dem som tjänade mindre; att kakan som man delade på växte långsammare var en oönskad men oundviklig konsekvens. Och vad spelade det för roll under rekordåren efter andra världskriget, ända fram till 1970 gick det ju snabbt nog ändå. Men nu betyder omfördelningspolitiken rätt och slätt att man hårdbeskattar alla som bidrar för att ge till dem som inte gör det alls; det var länge sedan som medelklassen fick tillbaka lika mycket som det man betalade in och nu är det tveksamt om ens arbetarklassen får det. Vad man missat är att en ideologi som i grunden är parasitär kräver en fungerande värdorganism – parasiten har blivit för framgångsrik, balansen är rubbad – och nu hotar nationens undergång.

Ett regimskifte senast 2022 är både möjligt, troligt – och nödvändigt. Hur bör en ny regering i så fall gå till väga för att återföra svenskarna till sunda principer, värden och moral? Är de omärkliga små stegen rätt väg att gå? Det korta svaret är ett enkelt nej. För det första finns helt enkelt inte den tiden att svänga skutan. Men man saknar också möjlighet att driva varje form av lömskt duperande strategi. Med den kraftiga vänsterdominansen i media så är även små och försiktiga steg dömda att avslöjas som – eller upphöjas till – en brutal högeromsvängning. Vänstermedias misstänksamhet mot högern är total. Vilket inte är någon slump: takes one to know one.

Exemplet KD och partistämman i Umeå

När varje försök till förändring blåses upp i media som ‘en katastrofal högerkupp’ så är tiden och energin som krävs oproportionerlig även om man skulle gå i mål med pyttestegen. Med den mobilisering av alla motkrafter som kan förutses, så är risken för bakslag dessutom stor. Som exempel kan tas de mått och steg som Kristdemokraterna tagit för att avlägsna sig från sin närståendevälkomnande politik. Metoden är vald för att hålla ihop ett parti som är kluvet av värdekonservativa och socialliberala värderingar. Av partiledningens program med 36 punkter gick de flesta visserligen igenom, vilket bl a innebär språkkrav för permanent uppehållstillstånd och begränsad rätt att använda ‘offentlig tolk’. Men flera gjorde det inte, som t ex heltäckande slöjförbud i offentlig verksamhet och förslag om tiggeriförbud. Och även käpphästarna i programmet ifrågasattes: “Språket är avgörande för en lyckad integration, men…säger en ledamot från Sundsvall. D.v.s. språket spelar enligt henne i slutändan ingen roll för vilka vi ska ta emot och låta stanna. Från partiledningen kom då svaret att man inte ska tvingas lämna landet snabbare om man inte klarar språktesten. “Om man klarar språktestet inom den treårsperiod som annars är mellan tillfälligt och permanent uppehållstillstånd så får man alltså ett permanent uppehållstillstånd snabbare.” För mig låter det som att det föreslagna lilla steget framåt landade i två steg tillbaka.

En av DN:s många artiklar om KD:s riksting. Alla stöttar den socialliberala oppositionen i partiet och försöker så splittring så gott det går.

DN har hårdbevakat stämman med mängder av kritiska inlägg där partistyrelsens opponenter fått massor med utrymme. Man har förstås plockat citaten medvetet och valt att inte återge ett enda argument till förmån för partistyrelsens förslag. Istället har man gjort vad man kunnat för att blåsa upp konflikten inom partiet. DN har inte heller låtit allmänheten ta del av sakfrågorna. T ex att ‘offentlig tolk’ idag innebär av skattebetalarna i sin helhet betald tolk till sin död, kanske ett halvsekel eller mer än så efter att man anlänt till Sverige. Groteskerier av det slaget har alltså KD stöttat fram till nu.

Sagt med glimten i ögat – men klarsynt ändå.

Ebba och partistyrelsen planerar troligen att med små försiktiga steg flytta resten av partiet, men med mediabevakningen som DN ger kan kontentan alltså i värsta fall bli en flytt åt motsatt håll. DN kommer göra allt för att nagla fast styrelsen vid sina ord om möjlighet till ‘snabbare’ uppehållstillstånd. Det lär innebära en stort uppslagen svekdebatt om det skulle ‘glömmas’. Och risken att lösmyntade partiföreträdare får skälvan och gör nya förhastade och onödiga reträtter. KD skulle kanske må bättre av att rensa ut dem som inte håller sig till den nya partilinjen? Ebbas ‘blinkning’ till Skolverket, att man lever kvar i DDR-tiden, tyder på att hon är väl medveten om problemets omfattning, men hur ska hon annars hinna få ett så vilsegånget parti med sig hela vägen som krävs?

Vänstern kan lukta sig till normbrytarna

Janne Josefsson, om Lars Werner och Ungvänstern (DN 7/11).

Man måste inse att vänstern – och därmed media – är mästare på det här spelet – och att detta inte är en slump. Människor med kollektivistiska ideal är experter på att lukta sig till normbrytare. Deras ‘värdegrund’ är inte baserad på rättvisa utan på sammanhållning – kollektivet går före individen. Vad gruppen uttrycker – via sina företrädare – är alltid rätt och något man ska förhålla sig obrottsligt lojal till.

Lars Werner överlämnade ‘kommunistiska gratulationshälsningar’ till Erich Honechers socialistiska samhällsbygge tre dagar före murens fall och 30 år efter samma murs fall skriver Ungvänstern i sitt principprogram att ‘målet är ett kommunistiskt samhälle’.* Man har alltså inte påverkats en millimeter i sak, men man ljuger oblygt om detta när någon utomstående undrar. För saken, det politiska målet, är större än medlen, dvs lögnen, på samma sätt som taqiyya gärna tillgrips av muslimer som anser sig rättfärdigade med detta, när de ljuger för de otrogna. Något som borgerliga politiker aldrig lyckats göra; man är istället oftast mycket noga med att upprätthålla principen att man bör leva som man lär. Och ger därmed sina motståndare till vänster ett enormt och ofta ointagligt taktiskt försprång. Orättvist, kan man tycka. De borgerligas högre moral är dock troligen inte otaktiskt utan en anpassning efter realiteter; medias måttstock för borgliga politikers tillkortakommanden är generellt inte densamma som för socialdemokratiska diton.

Slutsatsen är att alla försök att anpassa sig efter vänsterns krav leder till underkastelse. Det spelar ingen roll om du gör mycket eller lite – de känner igen dig, och de kommer alltid att behandla dig med samma misstänksamhet. Reinfeldtåren i Sverige är kanske det bästa beviset. Närmast total anpassning, och idag är FR oerhört poppis till vänster – men bara i förhållande till alternativen. Han är faktiskt fortfarande inte en av dem. Och i en Stasitribunal är alla till höger oliktänkande. Så vad är poängen med att försöka ställa sig in? Det är bara att gå vänsterns ärenden; makt utan mening.

Stasiinformatören – en personlighetstyp som lever gott även i Sverige

Avgörande för vem som blev dissident eller Stasiagent i DDR var personlighetstypen, det är i stort sett de enda de båda grupperna är eniga om. DN:s reportage av Lina Lund avslöjar vad det handlar om. Stasikollaboratörernas personlighetstyp finns naturligtvis fortfarande och i alla samhällen. Frank Kuschel, själv fd Stasiinformatör, tror att det handlar om vissa människor som ‘trivs bäst i hierarkier’, medan andra är individualister. “Jag var van i tiden från militären att inordna mig, jag hade en okritisk blick”. Kuschel företräder idag det tyska vänterpartiet Die Linke; ränderna går m a o inte ur så lätt. Och som Doris Bauser, fd Stasifånge uttrycker det: “Ibland när jag träffar vissa människor idag, så tänker jag: du hade passat perfekt hos Stasi”.

Stasikollaboratörerna hade samma persnlighet och gemensamma värderingar: kollektivet före individen. Ja, det finns många sådana i vår tid med. Här i det postmoderna Sverige. (Lina Lund, DN)

Vad jag vill säga är att vi är naiva om vi tror att vänstern är omedveten om att den motarbetar sanning och rätt. Man anser sig förstås inte vara onda (det gör ingen), men placerar sammanhållningen med gruppen högst, och det ger vänstern enligt sig själv den moraliska rätten att bete sig som översittare och mobbare mot normbrytare – i DDR även som fängslare och avrättare av dissidenter. Dagens svenska vänster och postmoderna politiskt korrekta är av exakt samma virke. Demokrati, yttrandefrihet och sanning är för dem relativa begrepp att förhålla sig till när det passar. De förstår däremot utmärkt väl begrepp såsom makt och rädsla, eftersom de är experter på att använda dessa instrument. Det gör dem också närmast paranoida – livrädda för att själva hamna i underläge. Deras rädsla är frukten av vad de ser i sin egen spegelbild.

Om vi alltså utesluter de små stegen och anpassning, så återstår i princip bara två möjliga framgångsrika vägar att konfrontera dem på. Den ena kan vi kalla lögnens och den andra sanningens. Lögnens väg är att göra som sossarna: hävda en sak före ett val och sedan göra något helt annat. Klassiskt majoritetsförtryck alltså och ett i grunden odemokratiskt sätt att förskansa sig makten på – som borde vara lika omöjlig att på ett demokratiskt sätt behålla den på. Men det har fungerat utmärkt i decennier för SAP. Dels p g a medias okritiska bevakning, dels och främst eftersom sossarna har en ansenlig mängd väljare som röstar rött utan varje form av ifrågasättande. Det ligger i kollektivisternas natur, och bland de borgerliga är det endast gamla centerväljare som uppvisar motsvarande drag. Eftersom media dessutom fullkomligt skulle koka över av förtrytelse efter en sådan kovändning så skulle högern få problem att bli omvald igen, och även riskera våldsamma upplopp och aktivism, som troligen skulle tvinga dem att backa.

Sanningens väg: att bygga ett nytt Globen – rakt på, utan att tveka

Sanningens väg är alltså som att bygga ett nytt Globen: visa mod. Detta är att föredra av det enkla skälet att det troligen är den enda framkomliga – rakt på, utan att tveka. Det måste förstås påpekas att sanningen inte därmed är detsamma som att visa alla sina kort, främst handlar det om att undvika att låsa fast sig vid ståndpunkter som är ohållbara på sikt. Och detta gör man inte genom att hymla, utan genom att klargöra att man kommer göra vad situationen kräver. Det borgerligheten måste banka in är ett kärvt budskap, att man både ser verkligheten och förstår den, till skillnad från sina politiska motståndare. Att det handlar om att rädda Sverige.

Att ta bladet ur munnen när man byter åsikt betyder inte heller nödvändigtvis att ljuga. Det är tillåtligt att ändra sig om man gör det på ett ärligt och öppet sätt, vilket Ebba har visat avseende den nyfunna relationen med SD; media lyckades inte smeta ned henne ett endaste dugg. Den ‘skicklighet’ man då tillskrev henne, är ett sätt att få det att låta som taktik, men det är just själva undvikandet att låta taktiserande hänsyn ta överhanden som var poängen. ‘Skicklighet’ som består i att visa sig rakryggad bör istället kallas för personlig resning, men det är ett begrepp vänstern inte förstår; för dem är de politiska motståndarnas budskap alltid i första hand taktik och strategi. Det här framgår med beklämmande tydlighet när borgerliga partiledare intervjuas – det handlar till 90% om att plocka fram stridsfrågor dem emellan och om att få fram citat som sedan kan användas mot intervjuobjektet eller partiledarkollegerna.

Inse vänstermedias makt. Krossa den. Först efter det kan vi tala om en sann demokrati i Sverige.

Låter det som en naiv strategi? Att säga sanningen? Utan tvekan är den riskfylld. Det kan gå som med Söders Manhattan. Eller sluta med ingen pinne alls. Men med anpassningar och små steg kommer man ingen vart alls, det visar – med avskräckande tydlighet – både Fälldinregeringarna på 70-talet och Reinfeldts åtta år 2006-2014 . Man måste vara tydliga. Och vad man måste göra är att krossa vänstermedia. Man må formulera det hur man vill, men detta måste vara avsikten, och media måste – med rätta – själva se det just så, det är meningen, låt dem yla och förtvivla – och skapa en medieskugga avseende allt annat. De fegaste, sådana som Alex Schulman, kommer ta intryck redan före valet, om opinionssiffrorna pekar rätt – ja, man kan förvänta sig många alibiartiklar av dem som vill visa att de minsann inte är värst av de vänsterinfekterade; liknande tendenser såg vi även våren 2018, innan sossarna fick grepp på Annie Lööf. Vad som bör förannonseras är en downsizing, total nedmontering och ommöblering av Public Service; samtliga chefer sparkade, några få poster återutsatta i öppen konkurrens. Samtidigt med en kraftig neddragning av presstödet – här kommer inte SVT:s överblivna vänsterjournalister få plats, de får omskola sig istället. Journalisthögskolorna måste förstås också reformeras.

Jag lovar, ställda inför utsikten att bara 10-15% av journalisttjänsterna finns kvar att slåss om, så kommer många vända sin kappa. De som blir kvar lär också ha lättare att se objektivt på saker och ting. De övriga kommer rasa och förtvivla – över sin egen situation. Men få svenskar skulle ställa upp till kamp för denna åsiktskorrumperade yrkeskår såsom den ser ut idag, det skulle därför inte vara någon katastrof att tillkännage avsikterna med en reformering av media före valet. Det fina i kråksången är också att den närmast totala medieskugga – som uppstår när journaliserna är upptagna av att skriva om hotet mot deras egen existens – kan och bör utnyttjas för att genomföra förändringar även inom andra sektorer. Inte i strid med vad man gått till val för – men med överraskande beslutsamhet av ett valprogram som lovat göra vad som krävs. Precis som med media så måste man förstås hugga till ordentligt. Och eftersom alla effektiva slag mot postmodernism, gammal unken socialism eller islamism, kommer väcka ramaskrin hur eller hur, så finns det ingen ‘taktisk’ poäng med att lägga fram kompromisser. Man kommer få kämpa med samma högljudda opinion oavsett, och ska man förhandla så måste man istället ha skapat sig utrymme att ta ett steg tillbaka, genom att ankra lite längre bort än man har för avsikt att hamna när striden är över.

Den upplevda polariseringen mellan GAL och TAN är verklig: så långt som kulturmarxismen drivits i Sverige så är kompromissernas tid över. En ny regering som inte gör rent hus med Löfvens djupa stat och dess förväntningar kommer aldrig att lyckas med en ‘turnaround’. Och den måste påbörjas omgående, så att den hinner fullföljas och så att åtgärderna får så lång tid på sig som möjligt att verka. Detta kommer krävas politiskt mod som får 90-talets kris att framstå som en barnlek. Vänstersvängen upphävs inte genom att vrida ratten ett kvarts varv åt höger, utan ett helt. Och därefter krävs gasen i botten i 50 mil, utan att titta sig om.

Mod är nödvändigt, men inte nödvändigtvis tillräckligt. Tyvärr finns det ingen annan strategi som kommer bita den här gången. Makt har inget egenvärde. Bara genom att försätta vänstern i chock kommer ett maktövertagande värd namnet att kunna lyckas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Från Janne Josefsson lördagskrönika i DN 9/11. PS. Det är min svärmors helgprenumerationstidningar som hamnar på vår köksö har jag förstått nu. Hon är förlåten. DS

English Summary

As first hand witnesses from the Stasi reign in DDR can tell us: there is nothing unique with the persons who chose to become informers for the terror machine. On the contrary, these personality types are present in every society and in every period of history. In fact they are most likely very common and only coincidence determines if and how much damage these people can do to others. In DDR they imprisoned and executed dissidents, in today’s Sweden their wish is to ban freedom of speech for their opponents. Have no doubt that this is not their final goal. Make no mistake about their priorities. Truth is always secondary to political goals. Colletive values trumphs individual freedom. Regardless pain, suffering and poverty. And they are secretly terrified that this is what will happen to themselves if the wind changes. It is their own mirror reflection they see and what scares them the most. This paranoid perception of the world makes it impossible for political opponents to accomodate enough. There is no compromise. Either you are with them in full or not. Realizing this, the consequence must be that there is no tactical gain for the right trying to adapt or to try reaching consensus. The only focus should be on what reality demands and to convince the public of this. The left is lost in their own success, and it will take a shock to wake them up.

Leftists strategy ‘small steps to tyranny’ and ‘lying before election day’ will never work for the Swedish right. This is because 1. there is among conservative voters far fewer collectivists, who are loyally prepared to give their votes regardless of what the party leaders say and do – in the way a substantial part of the Social democrats always have done in the past. 2. Leftist media is carefully monitoring the opposition’s tendencies to go towards the right. Right wing party leaders are of course not unaware of this unwanted media attraction. Again and again they have surrendered much of their ground in order to avoid media frenzy. In fact, this is the reason why we have become the Absurdistan of Europe; too few have stood up to defend ideological core values.

The Christ Democrats (KD) congress proves how dangerous it is to show a too strong desire to reach consensus. Ebba Busch Thor, the party leader, is clearly aiming in the right direction, but when the party board is beating around the bush (sic!), not taking the necessary firm standpoint on the ideological issue, the goal becomes too vague and party representatives are pushed into backdowns. As an example a language test as a condition for receiving permanent residence permit is now to be interpreted as a vehicle aiming to speed up the process of getting such permits. In the future we can be sure that MSM will make an outrage, in case the party does not willingly recognize this lean and even revert interpretation.

A right wing government must instead be honest, use anchor policies and stand firm executing them. This is not being naive; on the contrary, this is only to recognize the decisive impact leftist media has. There is no way around them, thus, they need to be destroyed. Reduce public media spending 85-90% – and stop subsidy to the press. When recognizing the risk to be laid off, most left wing journalists will turn their coats and hope to be forgiven. Those who are pardoned will certainly change their views on what true objetivity is. The rest will be furious and panic, but few will give these pityfully corrupt eye-servants any support when they are no longer able to threat any one.

There is no time to lose – after the election 2022 we need to see actions asap to take down Swedish leftist media. A second advantage is that, during the war against PS and subsidized press, the new government will be able to push other controversial issues, since media will be preoccupied with their own fate. A third advantage is that there will be four years before next election, measures taken will have time to take effect. This is absolutely vital, not only for the right wing government’s chances to get reelected, but also for Sweden to get back on its feet.

Publicerad 1 kommentar

All the World watches as Sweden destroys itself. These are the seven points on why.

You are most welcome to take a seat, followers from nations across the world.

It’s been less than two full weeks since I started this site, and even less days since I joined Google Analytics, to find out the statistics about it. Thus, about You, dear Reader! And what I found out is much to my surprise, that 1/10 of You are non-Swedish speaking. The fact that You are also using a list of different language translator apps adding up to approximately the same 10% share of the total, convinced me that Swedish emigrants are balanced out of this number: the share of foreign countries and cities represented is about the same as the share of foreign language apps users. Although it to some degree horrifies me to realise that my words are awkwardly converted by Google translate to something barely readable, to as many as a 1/10 of my total ‘fan base’, it of course also makes me very proud and motivated, when so many choose to follow what is going on in a small and obscure country on the border of the arctic region – via my channel. That is a great responsibility and I think it also calls for a sign of recognition from my side. Thus, I decided to write this article in English – and will begin to talk about You.

Sunt Förnuft Readers across the Atlantic

From Guatemala City to Montreal, from Melbourne to Beirut – I salut You all.

You, dear Reader, are spread out in 74 countries, of which about half in Europe, the rest located on all other continents. The fact that there is high interest from the other Nordic countries is less surprising perhaps, but that the ‘Neighbour Readers’ combined are not more numerous than the U.S. Readers, is taken me aback somewhat. I don’t know what made the fan club in Irvine, CA, so large, but I seriously doubt that any of You are named Richard and met with me when I interrailed over three decades ago? The interest is spread all over the country, with users hooked up with me from Portland, Kennewick and Weed (!) in Oregon, all along the west coast down to the San Fransisco and Los Angeles areas, via Cheyenne, Denver, a cluster of hubs in Texas as well as in Florida; along the East coast, to a major cluster in the Tri-state area (are some of You perhaps Stern Business School graduates? In that case – hi Marquita et al!) and then another cluster around Cleveland/Pittsburgh. The tour ending up in Chicago in fact includes at least 20 states and most of the major cities. The same goes for the capitals of Europe: London (xxo Katie!), Amsterdam, Brussels, Paris, Bern, Rome, Madrid, Lisbon, Berlin, Moscow (are you still there, Dan?), Riga, Vilnius, Warsaw, Vienna, Prague, Zagreb, Budapest… as well as the Nordic capitals including Reykjavik of course. A huge hub of You i southern Spain as well as in Thailand is probably consisting mostly of Swedish exils. The fact that You also inhabit almost every larger German city is incredible – especially since I know that You, of which my friend Jens is one, are struggling to get the jest of it through the poor sve-de Google app, which is still so much worse than the large language apps (en-de) – my recommendation is to switch to se-en!

Swedish followers – prepare for a visit!

In Sweden You are covering almost every small municipality. It would be so nice to know who You are! So that  I could visit just by chance – who wouldn’t like to have a friend nearby, wherever he goes? In case You are well connected in Your area, please consider as a possibility to see me over for a lecture, I could even make a grand tour, if I get the time – with stops in more than 200 places! – all of which are inhabited by You. Given the fact that there are 290 communal districts all in total, I would for sure have seen most of Sweden after that… Even so, it is obvious that my strongest support is in my home town and the greater Stockholm area, so in case it happens that I begin to perform live, I would probably start here to make the audience of You into a big crowd. That would be truly awesome.

Why Sweden is a world topic

And my subject may then very well be about the amazing – and scary – fact that Sweden has become this worldwide topic of interest – as Your global spread is the clearest evidence of. This is not really at all so surprising as it may seem. We are, after all, the first Nation in history who is under way – by free will of its democratically elected government – to hand over our inherited common assets and country wealth to complete strangers; born over a 1,000 miles from here, with no previous connection whatsoever to us. We are not expecting anyone to pay for this or even to contribute in the future. If we were we should have acted very differently. Because we know we have invited a culture which is as contrary – on every objective scale – as it can be to ours. A culture with primitive tribal values, in which religion and family ties are of sole importance, with a minimal level of trust to others; facts that promote short term thinking, contempt for the weak and survival of the strongest, by physical force alone. This is a culture that is dominated by the aggressive Islamic religion, an evil totalitarian ideology to which postmodern westerners in general and Swedes in particular have been acting increasingly subservient to, for two decades now. With no sign of a reversed trend yet, the devastating effects of this appeasment policy are becoming increasingly evident. To some. But still too few – and far from all.

It can be no coincidence that the 9/11 terrorist attack took place at about the time when this development started, it seems in fact to have triggered it; in the US but even more so here in Europe. But what is it then that created a ‘perfect storm’ and made Sweden the most willing victim of this large scale invasive migration? I would like to make the following seven point rationale.

The seven secret ingrediences in the Swedish mass immigration cocktail

The Inglehart Welzel Culture Map (2008).
  1. The fact that Sweden only two generations ago basically was an agrarian culture with no feudal tradition probably plays a more significant role than can be fully estimated. With more than 90% of the population living off the land – of which most had been free farmer’s in generations, and – most importantly – as such being represented as one of four social classes in the parliament since all the way back to the 14th century, Sweden had an almost unique tradition of common understanding in its society, that made the peasant population much more loyal to the state and the king than almost anywhere else. The very earthbound realisation of where from our prosperity origins – hard labour and the soil itself – disappeared rapidly somewhere around the 1950’s and twenty years later left the next generation, whom in great numbers had moved into the cities, with little understanding of their roots and the mechanisms that was the fundamentals of the Swedish welfare state, that had evolved during the same period. This lack of understanding has made it easy to create political delusions.

  2. The manufacturer and deliverer of such delusions is the Deep State including most of MSM media, all closely monitored by the Swedish Social Democratic Party (SAP). The misconception that our affluence origins from their giving hands alone is one of the most important, introduced to every Swede in the elementary school history books. The Swedish school system is in fact a blue print copy of DDR’s! SAP applied the East German communist’s school model in the mid 60’ies, a radical move that rather recently was disclosed, without creating much of a stir in leftist MSM news – nor any changes in the current school’s curriculum programs. Most bourgeois heritage is already long since forgotten. In the 50’s and 60’s the SAP party even torn down most of the national romantic architecture in town and city centres; also aiming, with much success, to erase any traces of an upper and middle class blue-rinse origin. Conversely, the fact that Sweden’s prosperity instead origins from what is still one of Europe’s strongest and most innovative industrial sectors; born in the 19th century out of a number of great inventor’s and entrepreneur’s creative skills, is thus not so well recognized. In fact, the seemingly unbreakable strength of the Swedish business sector is paradoxically a very important reason why utopian experimenting is so popular in Sweden. In most other countries such debauched gambling had self died much earlier from insufficient financing, but SAP has been very skilled in collaborating with the most influential of the business leaders; up until now seemingly with beneficial results for both parties: consolidated power for SAP, order and stability for the industrialists. One may even to some degree accurately describe the Swedish Deep State as the only significant piece still remaining of the European east block political dominance, after the iron curtain was torn down – as have some independent foreign observers pointed out. SAP has gradually declined it’s share of the voters, but remains in charge nevertheless. And the Deep State, the legacy of SAP:s long rule, still thrives – which is also the reason why SAP can cling on to power, despite having turned their backs on their core voters.

  3. The SAP struggle to remain in power when traditional right wing opposition started to ‘triangulate’ towards the left has as a consequence, somewhat paradoxically, contributed to the current dystopian situation in Sweden, as well as the SAP abandoning of their core voters and favouring refugee immigrants instead. How? By letting spinn doctors inveigling the Deep State administration as well as MSM media to promote any populist trend that helped SAP in fulfilling their all overshadowing priority (i.e. power). The Swedish Deep State has thus offered to channel ultra radical postmodernism and even Islamism through its veins, in a fashion that probably no framework of institutions in similar countries have been able to do. Small parties (Mp, C, L) with extremist views, only partly supported by SAP factions, have been permitted to shift the balance of power far to the left of the mainstream voter’s opinions on mass immigration issues.

  4. As Swede’s are by far the most secular people in the world (only the Japanese can compete), there is a void or vacuum, where most other cultures tend to find stability, meaning and comfort in religion. Even our neighbouring Nordic countries are considerably more traditionally Christian. And The Swedish Church (up until 2000 formally part of the State and dominated by SAP both before and since) is 99% secular and has evolved into an almost aggressively ecumenical service; much influenced by SAP and leftist thinkers as Foucault and the Frankfurt school. It is in fact more hospitable and sympathetic to believers of other confessions (that is: Muslim immigrants) than to Christian traditionalists in Sweden or Christian followers being persecuted abroad (by Muslims). So, whereas the Church in other countries may offer some shelter from Islamic influence, setting limits for the constant built-up of pressure and demands, the Swedish Church has instead acted as the most enthusiastic door opener and is the first to embrace all new demands of the invasive culture.

  5. The demography already created a parallel society – an Islamic one. In the US the share of foreing born of the total population reached its peak, 14.7%, in 1910 and president Theodore Roosevelt stopped immigration, a decision based on the notion that this was a critical level. In Sweden this ratio has just past 20%, increasing from the supposedly critical 15% level in less than seven years, and the future trend is exponential. Especially alarming since Sweden is not a multiculture as America; we have instead become a dualistic culture. Almost 90% of the immigration in the last years originates only from one culture area: the Islamic. Muslim immigrants, mainly from the MENA-countries (incl. Afghanistan, Eritrea and Somalia), are already about 12-13% of the total Swedish population (there is no official statistics on this) and most of them are living in what has developed into parallel societies during the last decade. With few exceptions these muslims won’t integrate. The fact that this group also have a much higher nativity than ethnic Swedes (and any other immigration group) is usually only referred to by ultranationalists; the topic is too politically sensitive. Mostly the fear of a ‘people exchange’ is dismissed by counterarguments that nativity is bound to go down in the next generation; that is the pattern shown in other immigrant groups. But these groups also show adaptability and a willingness to assimilate. Muslims don’t. On the contrary; they are encouraged to breed as many babies they can – for religous reasons. This is a very consious strategy adopted by islam state ideologists, supposedly how their confession is to conquer the world. Is this pure ‘wishful thinking’? Not at all. Few seems to realize how much impact an actual difference of 3.0 nativity for Muslims and 1.5 for Swedes actually make.  An ethnic Swedish woman will after a century and three generations have 1,5+1,5^2+1,5^3 = 7,125 offspring in total, on average. With 3 kids in 4 generations (earlier births) the Muslim woman would by then have on average of 3+3^2+3^3+3^4 = 147 descendants. Already in 2018 c. 40% of our first graders have a foreign origin – and 25% of them are Muslims. So, even with an immediate immigration stop the ethnic Swedes will be a minority in probably less than 30 years. This is not theory, just plain maths. Unless of course if this pattern changes. However, repatriation, the only tool that will prove effective, is not an option outlined yet by any of the parties currently sitting in parliament.

  6. Much destructive is also the Swedish immigration policy. No attempts whatsoever are being made to make immigrants adopt to the Swedish culture – or even to learn the language. The authorities are using neither carrots or sticks, on the contrary encouraging people to live off the welfare system instead of working. Most newly arrivals have little or very poor education, in fact many are anaphabetics, whereas the education and work skills demand in the Swedish business sector is the highest in the world. Minimum wages are too high to make the low educated refugee immigrants attractive to employ, but is still lower than the welfare subsidies are. Even for the most creative, well-educated and entrepreneurial newcomers there are strong incentives to sit back and passively enjoy the workless life, the system actually seems to be carefully designed to make as few as possible interested in contributing in society. The foreign department home page, for instance, conveniently informs everyone how to make the most of the welfare system when they arrive, and who to contact in order to ensure that their legal rights are taken care of properly. Regardless if they are fleeing from war and persecution or from poverty, most people arrive with expectations built on these tempting offers. And they do not have a clue where the money comes from, or how it is generated.

  7. Finally, whereas US citizens with few exceptions are strong nationalists and regardless of ethnic origin tends to unite under the flag and harbour a genuine pride over the American constitution, national achievements and freedom values – what is most discomforting in Sweden is that we do not. Except for Germany, antinationalism is probably stronger here than anywhere else in the world. Leading politicians, like former prime minister Fredrik Reinfeldt, Moderaterna (The Conservative party) and former SAP party leader Mona Sahlin, claims that Swedish culture is not only inferior to immigrant cultures (i.e. Islam), but actually totally non-existent! This is not only misleading to the immigrants, who would be well advised to acquire as much of the domestic culture as possible to improve their chances for success, because Sweden is a much more closed society than many of us like to think. It is also a great disservice to our nation. Swedes should take pride in their culture, with a rich and long history of outstanding achievements, especially when considering the small country size. It is also an essential part in what made this country so rich and well functioning up until today. Lutheran work ethics, endurance and punctuality are concepts almost unheard of in Muslim countries. Trustworthiness to others than clan members and to Allah is not a virtue in their culture – it is despised and considered to be gullibility. The Islam practicing of ‘taqiya’ is in fact the exact opposite; giving the Muslim a moral privilege to lie to anyone but other Muslim believers. This is accepted as long as it is for the good of Islam. Of course also secular ethnic Swedes lie but the distinction is very important: most ethnic Swedes feel bad when doing it, because deep down inside we ‘know’ it is wrong. This is not the case with a Muslim who is convinced that his action is religiously sanctioned.

Sweden is used to homemade catastrophies – but also remarkable recoveries.

These seven points quite covers why things are as bad as they are in Sweden. For You, my dear Reader abroad, this may give some comfort, since several of these factors are clearly country/culture specific. Nevertheless, I strongly recommend you to continue keeping an eye on the strange Swedes.

We may not turn around in time. The risk is quite evident and becoming even more so every day that passes by. Our tragic failure must in that case set a deterrent example to other nations.

However, a different sentiment can be traced in the very last few weeks political debate. And it is mainly due to a further climb in gang violence. Even more bombing incidents has contributed, as well as the two gang member girlfriends that was targeted and killed on the same day – one of them holding her infant baby. Intruders have started ringing door bells at upper class homes, and that in particular may be the last minute wake up-call that Sweden – i.e. our leaders – needs. Just as the homemade economic crisis in the early 90’ies proved to be a good lesson learned quite quickly, again the recovery may be just as astonishing to watch, as the road that lead us to catastrophe was/is. But in this task the nation needs to reunite again – thus many more need to wake up. Right now this is admittedly only wishful thinking, but at least there is still room for such; a kind of low point-optimism that we must kling to, to see beyond what will be even worse to come, before a turnaround is possible.

Magnus Stenlund
Sunt Furnuft (‘Common Sense’ ), in Sweden these days a dissident.

PS. I will continue to write some of my texts in English and/or provide You with English executive summaries now and then in case there is an interest for this. Please give me a hint if this is to Your liking – and the best way You can do this is to subscribe to the newsletter (after family name, adding a country code would be helpful) DS.

abonnemang på bloggar
Loading

Publicerad Lämna en kommentar

Alla svenska läroplaner sedan slutet på 60-talet är blåkopior på DDR:s.

Jag lovade mer kommentarer angående Skolverkets nya förslag till läroplan för högstadiet. Jonas Thente artikulerade i en SvD-krönika en typisk och mycket viktig glidning: ”Skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” har ersatts med ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” (mina kursiveringar). Skillnaderna är betydelsefulla av två skäl. För det första visar man sitt förakt för skönlitteratur genom att ersätta den med ‘texter’, vilka som helst. Visst visste vi till mans att litterära kvalitéer i Skolverkets värld helt är underordnade budskapet, men det är anmärkningsvärt ändå, eftersom litteraturen formellt var ämnets huvudinnehåll en gång i tiden. Därefter blev det en lövtunn fernissa, och nu alltså, inga formkrav alls; fritt fram för illiterata men identitetspolitiskt skolade lärarpraktikanter att göra som de vill och klarar av. Lyrik, dramatik, sagor och myter är exkurs, huvudsaken är pamflettillverkning av material som lärare och skolboksförfattare kan plocka ihop lite varsomhelst ifrån.

För det andra var tidigare budskapet lite luddigare. ‘Identitets- och livsfrågor’. Det var säkert många av de rättrogna runt om i landet som fattade vinken, att här fanns möjlighet att politisera, men alltför många kanske ändå inte gjorde det trots allt. Nu går det inte längre att missförstå även om man skulle vilja. ‘Utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer’. Det skulle kunna vara saxat i någon broschyr från RFSU eller direkt ur sossarnas partiprogram. Den som tolkar denna omformulering annorlunda gör det i strid mot läroplanen. Den som använder S partiprogram som ‘textunderlag’ för diskussionerna, gör det däremot inte.

Förr brukade man ofta tala om att sossarna ägde problemformuleringsprivilegiet. I partiledardebatterna tvingades borgligheten börja med att förklara vad som är dåligt med vänsterns idéer innan de kunde börja prata om sina egna, och då var den stipulerade tiden slut. Så är det i praktiken fortfarande, det är bara det att efter Reinfeldt så har de borgerliga blivit så indoktrinerade att deras partiprogram i långa stycken ser likadana ut. Det är inte minst just genom sådana här inplanterade begrepp i läroplanerna som det blivit så, det är på detta sätt S privilegium har skapats.

Jonas Thente citerar en klok bloggerska, Filippa Mannerheim, som har svårt att finna en logik; hur Skolverket får ihop apellen om att eleverna ska förmås att tänka självständigt, med alla dessa pekpinnar. Citat “… en ung person rustad med god kunskapsgrund, är långt mindre mottaglig för fördomar än en person med påtvingad moral”.

Där har ju Mannerheim förstås rätt. Förklaringen att man envisas med pekpinnar är dock knappast att man inte fattat det här. Utan tvärtom att Skolverket anat att de teser man driver inte mår så bra av att de unga utrustas med god kunskapsgrund och kritiskt sinne. Enligt min mening är det tvärtom; påståendet att man vill få unga att tänka kritiskt är en chimär, det vill man ju inte alls. Är jag elak och cynisk? Finns det faktastöd för min uppfattning?

Stasiarkiven

De bästa stöden är vad som kommit fram i spåren efter DDR:s upplösning och de fynd som gjorts i STASI-arkiven. Vars innehåll för säkerhets skull snabbt hemligstämplades avseende svenska kontakter – och de skulle fortfarande vara helt okänt för oss om inte beslutet överklagats hela vägen upp till HFD (dåvarande Regeringsrätten) 2010. Beslutet där blev en kompromiss. En och endast en forskare, Birgitta Almgen, har fått ta del av Säpos uppgifter under löfte om att inte avslöja några identiteter. Socialdemokraterna var ytterst angelägna om att hemligstämplingen bibehölls vid riksdagsdebatten 2011, och vilka hållhakar man då hade på övriga partier är oklart, men justitieminister Beatrice Ask (m) försvarade hemligstämpeln med motiveringen ‘personlig integritet för de inblandade’ och för att inte äventyra Säpos verksamhet. Således så gott som samma skäl som angavs bland kritikerna för att istället undanröja hemligstämpeln… Säpo, som i sin tur ‘valt’ att vid sin undersökning av misstänkta Stasiagenter endast kontrollera en av tre befintliga källförteckningar, hade enlig Almgren därmed varken tillräckliga underlag eller kompetens för att avgöra vilka som var spioner eller inte. Av de (minst) 57 svenskar man till slut slog fast hade kollaborerat med DDR, så är det mindre än en handfull som avslöjats. känslig är frågan. Eftersom det bland svenska samarbetsmän bl a finns en socialdemokratisk riksdagsman, så måste det rimligen handla om folk som suttit i den svenska regeringen eller liknande, eftersom man fortfarande anser det så viktigt att låta locket ligga på.

DDR:s samarbetsman, Stellan Arvidson, socialdemokratisk riksdagsman

Ur Almgrens böcker ges inblick i ett häpnadsväckande tätt samarbete mellan svenska SAP och det kommunistiska Östtyskland. Och detta gällde inte minst på skolans område. En hel bok har ägnats Stellan Arvidson, den omnämnda socialdemokratiska riksdagsledamoten, statsminister Tage Erlanders nära vän och Sveriges viktigaste skolpolitiker. Han kallas rentav arkitekten bakom den nya svenska skolan. Arvidson är inte Stasi-agent enligt Almgren, han skulle alltså inte (vad vi känner till) ha släppt hemliga uppgifter till DDR. Almgren kategoriserar honom som en prominent kulturprofil, och sådana värvade man inte, framförallt eftersom detta var överflödigt, det fanns ju så många av dem som samarbetade frivilligt och gratis, utan att formella band knöts. Men det Arvidson gjorde smusslades det ändå med, för det var ju på många sätt komprometterande, det insåg man. Det var på Arvidsons uppdrag som man tog aktivt kontakt med östtyskarna och bad om hjälp för att i Sverige implementera den ‘progressiva’ östtyska polytekniska grundskolan. Den skulle tjäna som förebild i Sverige. En utställning odnades i Stockholm, men besöket hemlighölls. I Gudmundsons artikel i SvD framkommer uppgifter som ger alla konsprirationsteoretiker vatten på sin kvarn; samarbetet inte bara existerade, det hade en omfattning som få kunde drömma om:

“Under många år fortbildades svenska tysklärare i DDR – i genomsnitt en lärare på varje skola med tyskundervisning hade fått sådan vidareutbildning när muren slutligen föll. Läroböcker ”kvalitetsgranskades” av Förbundet Sverige-DDR, där Arvidson var ordförande. Läroboksförfattare bjöds på studieresor. Svensk skolbyråkrati hämtade inspiration.”

Det var alltså den här dyngan som vi som gick i skolan på 70- och 80-talet tvingades konsumera. Inte undra på att samhällskunskapsböckerna var fullproppade med jämförelser som kallade USA:s marknadsekonomi för ‘hänsynslös kapitalism’ och Sovjetunionens planekonomi för ‘arbetarnas gemensamma’. Historieböckerna såg också till att beskriva skeendet så att allt det goda kom med socialdemokratin och allt dessförinnan i stort sett var medeltida mörker. Propagandan har gått hem, ungefär som Yes-reklam: tråkig men trovärdig: bara superlativer som ‘stolt och ‘tapper’ saknas, så sväljer vi det mesta och inbillar oss att det är objektivt. Det var alltså ett medvetet ‘misstag’ att göra historieboken så tråkig att det var svårt att komma igenom 5 sidors läxa. Tyvärr gällde detta även tyskalektionerna, som jag minns dem – när dessa inte avlöstes av Lars Noréndramatik. Just tyskaundervisningen råkar i min utbildning ha kantats av långa rader med psykiskt instabila original vars pedagogiska förmåga som bäst kan kallas varierande. Och herr Mischke på Handelshögskolan vet jag med säkerhet hade sina rötter i DDR.

Socialdemokrati är socialism den också

Varför tog svenska socialdemokrater frivilligt den östtyska propagandan till förebild? Varför drev Arvidson och socialdemokraterna en skolpolitik som syftade till att indoktrinera på samma sätt som det ökända DDR? Ja, det förklaras av att socialdemokraterna i grunden hade (och har) samma mål som kommunisterna: att skapa en socialistisk stat. Skillnaden mot VPK och de de andra mer eller mindre obskyra småpartierna till vänster om den stora statsbärande kolossen är att man inte anser att våld är bästa sättet att nå dit. Till detta bör fogas ett förtydligande: Fram till Olof Palme-epoken tog SAP:s företrädare tydligt avstånd från kommunisterna och gjorde gränsdragningen mellan dem extra klar. Men särskilt principiella var man aldrig i frågan; så länge som SAP och vänstern inte kunde bilda egna majoriteter (tvåkammarriksdagen krävde ju beslut även i den första ‘övre’ kammaren), så utnyttjades kommunisternas våldsambitioner som ett hot. Det man ville säga var att SAP mycket väl kunde tänka sig att ansluta till sådana idéer, givet att borgligheten inte hörsammade deras krav. Den praktiska skillnaden mellan kommunisterna och socialdemokraternalåg alltså mellan garanterat våld och hotet om våld; en utpressningsstrategi som övergavs först när den inte längre behövdes.

Idag ser sig socialdemokraterna som demokratins företrädare. Ideologin har också på denna sajt kategoriserats och placerats bland ‘de demokratiska partierna’. Men man måste ha klart för sig att det handlar i mångt och mycket om en vilande vulkan. Dess röda innehåll är fortfarande vad man strävar efter och predikar. Ett Sverige styrt av socialdemokrater strävar alltid åt vänster, det spelar ingen roll hur länge man befunnit sig vid makten. Detta ‘ständigt mera, aldrig nog’ är ju konsistent med slutmålet: en socialistisk stat. Arvidson hade detta mål helt klart för sig, många av dagens socialdemokrater har det inte. Men deras strävan leder dem ditåt ändå. Med en grundskola som helt är i klorna på den socialdemokratiska indoktrineringsmaskinen, så förskjuts åsiktsbildningen i Sverige hela tiden tillräckligt mycket för att vi heller aldrig ska ta oss ur vänstervolten.

Och ja, det är förstås det som är avsikten.

DN Jonas Thente

SvD Per Gudmunsson

Publicerad Lämna en kommentar

Erdogan hotar skicka 3,5 miljoner syrier till EU. Många står så gott som redan på Arlanda.

Mons Krabbe är MED:s utrikesexpert och skriver insiktsfulla analyser som jag lär mig en hel del av varje gång jag läser. Denna gång målar han upp ett scenario som låter väldigt bekant för den som läst om hur Chamberlain for hem från München och lovade britterna ‘fred i vår tid’. Det fick han inte. Det kom ett världskrig emellan. Men det berodde ju på att Churchill ersatte Chamberlain. Annars hade vi haft fred i Europa – på Hitlers villkor. Och i dagens EU finns det ingen som agerar som Churchill när det gäller att stå upp emot Turkiets Erdogan. Det kan bero på att man inte förstått hur Erdogan fungerar. Men det kan också bero på att man faktiskt har en egen agenda som passar perfekt in med att låta Erdogan genomföra sina hot.

Erdogans Turkiet är efter den misslyckade militärrevolten 2016 i praktiken i det närmaste en diktatur – och en stenhård polisstat. Missnöjet med diktatorn är utbrett. Precis som i Iran är en kollapsande ekonomi Erdogans svåraste fiende. Hans styre har tidigare ansetts som ett närmast unikt undantag i den muslimska världen, framgångsrikt förd ekonomisk politik utan uppbackning av oljetillgångar. I praktiken har han varit nästan lika usel på att sköta ekonomin som Magdalena Andersson; framgångarna har precis som här byggt på ständigt nya lån, som i Turkiet satsats i ny infrastruktur, dvs gått till byggföretagen, medan vi här har köpt flyktingar och höjt BNP genom att göda välfärdsentreprenörerna.

Restprodukten i Turkiet är visserligen av nytta, till skillnad från vår, men prestigeprojekt som Istanbuls nya flygplats kostar på samma sätt som svenska höghastighetsbanor – alldeles för mycket i förhållande till denna nytta. Tråkigt nog för Erdogan har internationella långivare sämre förtroende för honom än vad de (ännu) har för Sverige. Bl a sparkandet av centralbankschefen för att han ville höja räntan, och tillsättningen av sin egen svärson som finansminister har bidragit till Erdogans sjunkande aktier. De utländska lånen börjar kosta mycket nu, inte bara i höjd ränta. Turkiets lira hör till en av mycket få valutor i världen som fallit mer än den svenska kronan under det senaste året. Dessutom har man en inflation som åter visar tecken på att vilja skena. EU är Turkiets i särklass viktigaste marknad. Att en begynnande lågkonjuntur räcker för att skaka om landet, visar vilken betydelse eventuella sanktioner skulle få. Att låta den islamistiske ledaren gå under vore förstås det enda rätta.

Men det finns få tecken på att man kommer göra så. Erdogan hotar med att skicka 3,5 miljoner syrier direkt till Europa om han inte tillåts att utan protester invadera gränszonen i norra Syrien, där han tänkt placera huvuddelen av dessa syrier, för att skapa en buffert mellan turkiska kurder och syriska dito. Ett destruktivt agerande, som om han själv inte brydde sig om att hans eget land skulle drabbas värst om hårt sattes mot hårt. Men EU agerar med mycket ord och lite handling. Säkert kan denna försiktighet bero på oro för att utlösa en ny finansiell kris; de europeiska bankerna riskerar att drabbas hårt av en turkisk betalningsvägran, liksom diverse exportföretag vid en följande ekonomisk kris. Och vem vet exakt vilka obehagliga följdeffekter som en tändande gnista kan utlösa. Men, som sagt, Turkiet kommer ofelbart att drabbas mycket värre. Och Erdogan är trots allt en pragmatiker. Han vet att hans ställning hotas redan nu av missnöjet med den svaga ekonomin.

EU:s yttre gräns har ett hål – som bara täcks av Erdogans löften

Att man litat på Erdogans löften, som redan i mängder av uttalanden visat att han är allt annat än tillförlitlig, är grundproblemet. Man satte sig i denna sits när man hoppades att Erdogan skulle täta den yttre gränsen åt unionen, istället för att (samtidigt) göra det med egna trupper bevakningsbåtar och personal i Grekland. Om EU tätat sin egen gräns, så hade Erdogan tvingats täta sin hur eller hur. Då hade EU nu haft möjligheter att stänga av alla möjliga kranar till den ruttna turkiska ekonomin utan att riskera en ny flyktingström.

Som det lutar, kommer Erdogan att genomdriva sin folkomflyttning utan att EU reagerar nämnvärt. Men hotet att öppna gränserna och kasta över miljontals flyktingar visar inte bara att han i praktiken är beredd att bryta alla löften han givit, utan att han vid något tillfälle också kommer göra det. För i Erdogans huvud så är det EU som har det fulla ansvaret i evärdelig tid för dessa flyktingar och han kommer utnyttja dem som förhandlingsbricka ända tills de inte längre fungerar. Då kommer de skeppas över till Grekland, var så säkra.

Att både ha hängslen och livrem när man pratar med den här typen av samvetslösa typer är alltid nödvändigt. Erdogan vill ha massor av EU, han behöver nästan lika mycket. Att sätta hårt mot hårt nu kommer kosta mer än om man förberett sig för detta svek, men det är fortfarande det enda man kan göra. Strafftullar är en självklarhet, utan förvarning, förhandla när Erdogan kommer krypande, inte förr. Men inget av detta lär inträffa.

EU:s mesiga agerande kan inte bara förklaras med naivitet. Det mesta talar för att man driver en agenda där Erdogan ska få skulden för något som somliga av EU-ledarna innerst inne önskar. En ny syrisk våg av flyktingar till Europa är nämligen helt i linje med Macrons och Merkels intentioner. Och väl i Europa kommer flyktingarna att kunna göra sina egna val. Då ligger Sverige som vanligt i topp bland favoritdestinationerna. Vem ska kunna hindra dem? Vi har ju heller ingen bevakning av vår gräns. Helt i linje med somliga beslutfattares agenda.

DN –EU avvisar Erdogans krav

NY Times om Erdogans politiska kris

Finacial Times om Turkiets ekonomiska kris

Publicerad 1 kommentar

Nya stora flöden in i EU-venerna förväntas snart ge mångkulturknarkarna en skön fix. Detta ‘ännu mer’ är vad som nu krävs för att få den.



Ni läste väl om den ‘halvhemliga gruppen’ inom EU som vill sätta fart på invandringen igen, trots alla miljarder som satsats på en hård yttre gräns? Nu är den inte hemlig längre. Sverige var med så klart, och vi lär vara med även när det nu är dags att skriva under. Man rundar i så fall de nationalstatsvärnade länderna, som får se till att hålla undan nya horder genom att stärka sina egna gränser – vilket de förstås också kommer göra. Det som ‘öppnat’ för initiativet är Italiens regimbyte, som innebar att Lega och den invandringskritiske Salvini försvann från regeringen. Med lite smörjmedel har Merkel och Macron sedan fått med sig de motspänstiga. Italien och Malta vill nu istället skicka vidare problemen.

Tyskland och Frankrike styr Eu lite som de vill och deras agenda är att bryta ned nationalstaterna. Macron i egenskap av nyliberal globalist, Merkel säkert också med ett motiv att stärka tyskarnas makt över helheten.
Och här är nu lackmuspapperet för regeringen Löfven. Ska vi säga ja till ännu mer? Det finns nog många som kommer vilja säga nej, men kommer man att göra det?

Frågan är dock om Sveriges ja eller nej spelar roll. Om detta avtal väl signeras så är ju den yttre gränsen punkterad. Vad som händer då är att man söker sig dit man får det bäst. Och alla ‘vet’ ju att det är Sverige. Vi har ingen egen gränskontroll värd namnet, så när flyktingarna väl står här är det fait a complete – fullbordat faktum.
Nu undrar du med vilken logik detta sker. En och endast en, som jag kan se det. För de vanegodhetsknarkande krävs ständigt nya fixar, och de måste också ständigt öka dosen.



Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.friatider.se/eu-l-nder-verens-afrikaner-ska-snabbt-f-ras-till-europa?fbclid=IwAR19LKX-uqD0hmJtuJVO9_8eWxV1u3AceXXgYiW-EIMlyanKf0gE22Hj0H0