Men i svensk systemmedia är det fortfarande förbjudet att tala klarspråk. Ivar Arpi berättar om ‘Angeredsfamiljen’ som kontrollerar vägspärrarna. Man håller ett bostadsområde med 50.000 invånare som gisslan, och kommunanställd servicepersonal behöver poliseskort till arbetet.Men att berätta om att ‘familjen’ är en klan och att överhuvudet heter Ali Khan, det vågar man inte riktigt trycka i SvD, för det hör ju inte till god ton. Än mindre nämna att Ali (och hans 40 rövare) är imam och använder islam som verktyg i sin kriminella verksamhet. Islam och kriminalitet funkar nämligen perfekt ihop för att hålla folk i ett terrorgrepp. MSM anser inte att problemets kärna går att nämna. Hur ska man då kunna lösa det?
Samtidigt, i huvudstaden, så begås ett av de hittills vidrigaste förnedringsövergeppen hittills. Två minderåriga pojkar är offer, säger Aftonbladet. Varför inte helt enkelt kalla dem för barn? Och deras plågoandar, tortyrmästarna, som håller dem fångna en hel natt under det att man utför de mest avskyvärda övergrepp, de är faktiskt inte bara redan fällda för en rad grova brott, trots sin ungdom. De har också utländsk bakgrund. Men det tycker Aftonbladet inte är värt att nämna.
Av respekt för vem? Offren? Tillåt mig hånle. Jag säger bara: Benny Fredriksson, Aftonbladet – vi kommer aldrig att glömma honom.
Meanwhile. Vi som följer rapporteringen i DN och SvD. Vi vet ingenting – det här är inte ens värt att rapportera om! SVT väljer till slut att berätta om saken, några få sekunder, ett inslag omgärdat av ‘nazistreportage’ med fylliga ‘expertkommentarer’. Sådana saknas i notisen om detta vidrigaste av vidriga övergrepp. Vad nazisterna gjort är mer oklart, mer fokus där på vad de kanske skulle kunna göra, om de blev fler – och mer våldsamma.
Det finns förstås ytterligare en feg stackare som kraftfullt hjälper till att bidra till den här publicistiska ynkedomen. Åklagaren.
Så här beskrivs dådet av AB:
” Det brutala och utdragna våldet mot pojkarna ska ha börjat vid 23-tiden på lördagen. [..] Offren utsattes för tortyrliknande misshandel med förnedrande inslag. Åklagaren uppger att de bland annat knivhöggs i benen. Enligt uppgifter till Aftonbladet ska även andra tillhyggen ha använts. Vid ett tillfälle under natten ska de två omyndiga ungdomarna ha tvingats klä av sig, hotats ner i en grop i marken och börjat begravas, uppger källor för Aftonbladet. De utsattes även för våldtäkt, uppger åklagaren. “
Hatbrott? Hatbrott!
Offren tycks ha utvalts ‘slumpmässigt’, men är vita, svenskar. GM har båda utländsk bakgrund. Hur kan detta INTE vara ett misstänkt hatbrott? Grövre sådant är svårt att föreställa sig.
Med hatbrottsrubricering så får brotten ett mycket högre straffvärde. Det skulle kanske ha varit läge att ha prövat även i domen för den molotovcocktail den ena gärningsmannen kastat, och förorsakat mångmiljonskador med, bara någon månad tidigare. Ett brott han visserligen fälls för – men släpps ut ur häktet utan att avtjäna straffet… Hans kumpan är 18 år, men kommer inte dömas till annat än öppenvård, och halverad strafftid, för så ser det ut i det av sossarna utformade överseende- och undfallenhets-samhälle, där det är brottslingen det är synd om.
Straff för hela familjen är det enda som hjälper.
Svensk lag är föråldrad. Den gäller Sverige när det var Sverige, på 1900-talet. Inte ett nytt Libanon på 2000-talet. Det finns inga ideala lösningar längre. Det måste ske en avvägning. Och den måste ske till fördel för det övriga samhället, inte brottslingen. Inte hans familj. Vad som ska ske i så här grova fall är följande: minderåriga födda utomlands eller i familjer där någon förälder är immigrant, ska utvisas tillsammans med sin familj. Tekniskt sett förstås enbart den som inte förvärvat svenskt medborgarskap från födseln – men som vårdnadshavare så ska man då tvingas följa med. Efter uppnådd myndig ålder får förstås förövaren klara sig själv bäst han vill; familjen har då rätt att få förnyad ansökan om inresetillstånd till Sverige prövad och finns då t ex asylskäl så kan familjen få komma tillbaka, dock med självklart undantag för förövaren, som förverkat sin rätt att beträda svensk jord för evig tid.
Kommer vi att släppa in dem? Troligen inte. För vid det laget bör vi ha hunnit införa en väldigt restriktiv syn på asyl. En som bara tar in dem som verkligen är i akut behov. Och som när sådant inte föreligger längre, givetvis ska skickas tillbaka igen.
Libanon är här nu. Vi kan antingen fortsätta hymla eller ta tag i tjurens horn.
Magnus Stenlund Swish 070-763 97 02 Bg 591-56 40
Frågor på det?
Hur kan en stor svensk stadsdel annekteras av en kriminell klangruppering, känd sedan lång tidigare i press och polisens straffregister, utan att svensken går man ur huse i Göteborg och kräver militär och polisiära insatser som återställer ordningen? Hur kan Löfven i n t e tvingas kommentera, med konkreta åtgärder som svar, vad som händer i Angered och var är regeringens sympatiyttringar med de båda torterade svenska pojkarna?
Våra barn kläs av, våldtas och torteras av dem som ni tagit hit, ni som röstat för det här. Bidragsflyktingarna och deras barn utövar veritabla skräckvälden i utanförskapsområdena och på skolorna. Jodå, det kommer vara ditt barn som utsätts nästa gång. Fattar du inte det? Eller bryr du dig inte? Är du helt apatisk?
Vad är det som får mig att tänka på den där skräckfilmen från 1950-talet då alla människor förvandlades till lydiga zombies efter ett angrepp från yttre rymden? Vad i hela helvetet är det med er? Vakna, era försåsade sopprötter! Vi håller på att invaderas! Vi håller på att gå under! Vi håller på att fastna i träskrötterna, drunkna i sumpen. Gör åtminstone något. Ta ett enda j-vla simtag för att bevisa att ni fortfarande lever.
Och vet ni vad. När det vänder kommer det gå fort. Fega ynkedomar som ni är, så kommer ni inte vilja vara sist kvar. Och ni som tjänat på det här – dags att betala blodspengarna, om ni ska ha en chans att få någon syndaförlåtelse. Ni som ‘bara’ tittat på, eller valt att heja på. Tro inte att vi glömmer er heller.
Ni kommer kanske inte alla att kunna fällas till livstids straffarbete. Men kanske ett tvång att bära ‘refugees welcome’-skyltar väl synliga varhelst ni går, precis som ni gjorde 2015? I detta framtidssamhälle kommer få straff ha mildrats jämfört med idag. Men åtminstone en sådan strafflindring kan denna ledare ställa sig bakom: bespottning av skyltbärarna.
Redan som liten fascinerades jag av kvarterstaden innanför tullarna. Jag var och är ju inte ensam om det, det är i stort sett bara arkitekter och stadsplanerare som inte håller med. Men inte heller de väljer funktionella Vällingby framför Stockholms innerstad, när de röstar med fötterna. Och hur många av dem bor i Skärholmen?
40 års exempellös tillväxt – en fantastisk möjlighet till stadsutveckling som har gått till spillo
Stockholm har växt med en och en halv miljon människor sedan 80-talets början. En fantastisk möjlighet för stadsutveckling. Men som inte märks på mångfalden (ett ord som stulits för något annat, men som jag här vill ta tillbaka). Tvärtom: antalet butiker har växt, men de säljer ju alla samma saker och ser likadana ut. Antalet hus har blivit fler, men de nya ser snarlikt ut i varje vinkel. Räta sådana, sterila, gråbruna. Och miljöerna har också blivit mindre varierade. Det schabbiga, nedgångna och förfallna är överslätat och bortsopat. Rörelsen och förändringen är noga reglerad och tvångsanpassad in i döda enklaver, återvändsgränder och trettiozoner. Tråkigt, dött, fantasilöst. Som små miniförorter trafikregleras alla nya innerstadsområden sönder, allt för att den hatade bilen inte ska få plats.
Tryggheten finns inte i de räta linjernas sterila miljö.
Men är de räta linjerna något som får oss att må bra? Känner vi oss tryggare? Nej. Det finns vetenskapliga bevis för att vi mår sämre i dessa miljöer. Och andelen människor som svarar nej i de årliga trygghetsundersökningarna växer mycket riktigt exponentiellt. Ännu viktigare fråga: ÄR vi tryggare? Nej. Den absurda nollvisionen i trafiken matchas nämligen inte av någon motsvarande vision när det gäller brottsligheten.
Den förbjudna vurmen för det gamla
Så varför är det otillåtet att kopiera det som är bra? Kvartersstaden byggdes runt och före det förra sekelskiftet, i mina ögon står sig ingenting som kommit till därefter ens nära i en jämförelse. Betalningsviljan för en lägenhet i sekelskifteshus visar att fler tycker som jag. Men att upprepa dessa framgångskoncept när nytt byggs är helt tabu. Man fnyser föraktfullt åt ‘nostalgin’ och ‘bristen på nytänkande’ när sådana förslag kommer upp. Visst vore det trevligt om svenska arkitekter var något annat än – i bästa fall – mediokra liktänkare. Men när man inte har kreativitet nog för annat än fler gråbruna lådor, så kanske man borde inse sina begränsningar? Inse att efterapningar av mästarna är bättre än efterapningar av varandra?
Måste höga hus vara så fula som i Stockholm?
När man bygger i Värtahamnen så kommer samma misstag upprepas istället – ännu en gång. Och när man bygger högt, varför tittar man inte på de skyskrapemiljöer som faktiskt fascinerar oss; en skyline som får oss att hissna och som vi beundrar? Frank Lloyd Wrights Chicago, Art Deco och New Yorks fantastiska blandning av gammalt och nytt skulle mycket väl kunna återskapas vid Värtan. Det mycket, mycket stora, det moderna och gärna hissnande höga är fortfarande saknat eller rumphugget i Stockholm, feltänkt och fultänkt. Varför går det inte att bygga höga, vackra hus här?
Lena Andersson skriver en artikel om eländet i DN. Hon är en av få i det vänsterliberala gänget där som har ett eget tänk och vågar höja rösten. Hon vågar t o m kritisera självmordsskydden som tagit bort den hissnande vackra utsikten på Västerbron. Men av läsarkommentarerna förstår man varför ingen politiker någonsin igen kommer våga ta bort dem. Varje ny självmordshoppare skulle räknas dem till last. Och när det gäller avvägningar, t ex lösningar med horisontella, mjuka nät som fångar upp dem och som skulle ta bort den psykologiska lockelsen, ja, sådana görs inte alls. Renlärigheten är allt. Nedan min egen kommentar till Lena (som faktiskt inte censurerats):
Gentrifieringsgettot
När det högsta målet är att undvika alla incidenter så är det ju bara en tidsfråga innan privat biltrafik innanför tullarna förbjuds helt och hållet för andra än dem som redan bor där.
Allt stök, allt storstadsmässigt, inklusive byggkranar och nedgångenhet, förfallna hus och miljöer, måste bort, i gentrifieringens namn. Tiden ska helst stå still även den och allt göras om till ett museum.
Det är ‘de goda’ (och välavlönade) barnfamiljemödrarna inom media och humanjuridik som bestämmer och deras avmaskuliniserade män som nickar och verkställer.
Det enda jag kan gotta mig åt när mitt Stockholm avkönas, är att reservatet inte länge till kommer behålla sin attraktionskraft, med denna formel. Den nya trenden med hemarbete lär hjälpa till och handla gör vi ju alla på nätet.
Bombslängarna slipper ni däremot inte. Inte förnedringsrånarna eller gruppvåldtäktsmännen heller.
Vägen tillbaka är inte heller rolig. Avgentrifieringen kommer kunna gå snabbare än någon önskar och med alldeles fel drivkrafter, Kungsholmens strandpromenad är ett tecken i tiden.
Hej Chicago, alla vänsterliberalers favoritgetto, här kommer vi!
2. “Vi börjar se rapporter från många äldreboenden om smitta. Så viktigt att det besöksförbud vi utfärdade redan igår måste följas.”
3. “Vi har en mycket tydlig smittskyddslagstiftning. Den säger att man inte blir straffad om man inte följer den.”
4. “Alla operatörer av allmänna kommunikationer: ni måste nu se till att det inte blir trängsel. Så som det var hela förra veckan.”
5. “Detta ansvar gäller alltså även t-bana. Vi delegerar härmed till er att se till hur man ska sitta i vagnarna.”
6. “Vi rekommenderar nu hemarbete. Även om det känns väldigt ojämställt.”
7. “Vi sträcker ut våra strikta riktlinjer att gälla till sista december, för det här kan dra ut på tiden. Det beror förstås inte på vårt val av strategi, utan för att vi är mer försiktiga än andra länder.”
8. “Antalet dödsfall är som ni förstår inget att fästa sig vid, det är eftersläpningar på upp till en vecka som gör att det nu stiger. Det berättade vi inte om förut, men det gör vi nu, eftersom det ser ut att stiga väldigt fort särskilt i Stockholm, men vi har inte lust att säga exakt hur mycket det stiger där, det får ni läsa om på annat håll. Nu när Stockholm lägger extra vikt vid den siffran så blir den nog lite extra fel just nu dessutom. Men så här ser det ju ut i alla länder (så vi har valt helt rätt strategi).”
Den första halvhjärtade bekräftelsen: vi har haft och gjort fel. Man säger det inte. Men alla i auditoriet tänker det.
Ja, det är patetiskt. Och det mest patetiska är hur man nu försöker få det att låta som att “detta är vad vi räknat med hela tiden”. Efter hur många av Tegnells “Vi har nu närmat oss/passerat toppen”? Och så det helt tragikomiska stammandet, när statsepidemiologen försöker försvara varför vårdpersonalen visst får vara klädda i kortärmade rockar ‘som krävs i vissa vårdsituationer’.
Och så den första antydan till aggressiva följdfrågor från den samlade gräddan av svenska journalister, som helt klart förtätar stämningen. Tegnell redovisar dödssiffror som om det gällde svinn i ICA:s kvartalsbudget. Som vanligt fokus på antalet ‘bekräftade fall’, men vem fan bryr sig ärligt talat längre om dessa statistiska hemslöjdsprodukter!? Bara döden säger sanningen, och det gör den oavsett vad Tegnell försöker bagatellisera och ifrågasätta den med.
Detta är inte lugnet före stormen, det är ett avlägset men ändå tydligt urskiljbart kulsprutesmattrande, som Bagdad-Bob inte längre lyckas överrösta. Ögonblicket har snart kommit, all cover-up är ännu pinsamt närvarande men de redovisade diagrammen strimlas i slamsor – avslöjat hyckleri, trots att ingen säger det högt. Bara två veckors korrumperande tystnad, den tredje statsmaktens hovsamma agerande hittills, förmår auditoriet att inte brisera: “Ni hade fel! Erkänn!” Jag kan nästan höra hur man tänker detta. Från och med nu lär pressens inpiskade lojalitet upphöra, gissar jag. Nu är det var och en för sig.
Och allt detta spektakel till ingen nytta! Om det ens funnits en strategi, så var den ju för att vi skulle komma billigt undan, dumsnålhet eller bara ren dumhet och lika stor brist har fått styrt, och fortsätter göra det. Men vi hade inte tur, det var en idiotisk förhoppning. För det är tiden som är avgörande. Utöver fumlande på podiet och en lång nekrolog över redan fastslagna, nu upprepade rekommendationer och förhållningsregler, så avspeglar sig eftertankens kranka blekhet i brasklappen om de troligtvis förlängda restriktionerna – just som jag var mest rädd för: FHM:s strategi innebär större risk för en andra våg och att Coronas härjningar i Sverige blir långt mer utdragna än nödvändigt.
Detta är den första av en plågsam rad av Coronapresskonferenser, där den allt större omfattningen av en katastrof ska redovisas.Dessa tillställningar kommer förvandlas till likvakor, så väl över alla offren, som över en kriminellt misslyckad ‘strategi’.
Stockholm går mot ett lombardiskt scenario – eller värre.
Dagens dödsfallssiffra må vara oväntad för FHM och Tegnell, men den landade närapå exakt där jag – tillsammans med bl annat en matematikprofessor – befarade: 239. D v s mer än en dubbling sedan tre dagar sedan och en fyrdubbling från sex dagar tidigare; den matematiskt obevekliga fördubblingstakten fortsätter och nu börjar siffrorna snabbt bli brutala. Än mer olycksbådande: att Stockholm står för 46 av de 59 nya dödsfallen tyder på att huvudstadsregionen är på väg mot ett totalt sammanbrott, som vårdapparaten inte kommer klara att hantera. Och om tre-fyra veckor talar mycket för att vi kommer se övriga regioner följa efter, resultatet av att FHM:s ödesdigert slappa icke-strategi fullbordas.
Sverige vs. Norge: skillnaden är Tegnells, FHM:s och framförallt Löfvens ansvar.
Våra siffror bör från och med nu jämföras noga mot de norska, som i alla avseenden är mest likt vårt eget land ifråga om folktäthet, folkhälsa, klimat, och tidpunkt för utbrottet. Det som skiljer är just strategi. Norrmännen har fler ‘bekräftade fall’ fortfarande, 4.641 mot 4.435, men detta är ju en chimär, som beror på teststrategi. Vad som däremot är glasklart är att man har långt färre dödsfall, 39 mot 180 totalt och även per invånare. Denna skillnad kan vi förvänta oss kommer öka, vilket tydligt framgår av grafiken ovan. Ansvaret för detta ligger på Tegnell, FHM och först och främst på skurkregimen Stefan Löfven.
Med FHM:s statistiska material lyckas Anders Tegnell bevisa att han gång på gång har rätt, fastän han gång på gång haft fel. Det gör det lätt att dra en enda slutsats: här produceras statistik som inte ger trovärdiga svar. Framförallt avser jag då svar på den mest brännande frågan: är Tegnells och Folkhälsans strategi korrekt? Och är vi inne i en fas då allt snart vänder? Såsom Tegnell så tvärsäkert påstår, snart sagt varje gång han yttrar sig? Svaret får vi denna vecka. Men redan nu har vi en långt värre situation i Stockholm, än vad FHM vill låtsas om.
Antalet ‘bekräftade fall’ – närmast totalt ointressant
FHM har liksom John Hopkins, utmärkt statistik för antal ‘bekräftade fall’, den är jämförbar med jordens alla länder, den kan skäras på korsan och tvärsan, delas ned i ålder och kön och tidsserien bakåt är möjlig att följa dag-för-dag. Men det alla vet är ju att denna är helt missvisande. Antalet redovisade fall korrelerar mer med teststrategi än med antal faktiskt smittade.
Dödsfallssiffrorna – de enda någorlunda säkert fastslagbara
Vad man nu vill få reda på är om vi följer Italien i spåren, eller inte. Det lämpligaste sättet att titta på antalet dödsfall – för lagt kort ligger, detta är en statistik som är mycket svårare att manipulera. Genom att gå tillbaka till den dag då vi fick vårt andra dödsfall och räkna detta som dag ett, sedan göra detsamma med Italien, eller ännu hellre Lombardiet, som drabbats värst, och som först sattes i karantän – då kan vi se hur vi ligger på deras kurva. Men gissa om det är svårt att hitta just sådana siffror! Folkhälsan redovisar för säkerhets skull enbart den senast ackumulerade dödsfallssiffran. För hela tidsserien så hade man varit tvungen att själv plocka dessa siffror en och en från dag ett. Av någon anledning så anser inte FHM att detta är något man själva vill se – eller låta andra se.
FHM döljer sifferunderlagen. Varför?
FHM är överhuvudtaget helt obenägna att släppa någon statistik som ger stöd för de beslut man fattat, till skillnad från andra nordiska länders motsvarande myndigheter. I SvD frågade man sig varför i förra fredagstidningen; och hur FHM samtidigt kan ifrågasätta sina nordiska kolleger för att vara politiskt påverkade. Den slutna attityden gör ju bara att man misstänkliggör sitt eget beslutsfattande. Det är förstås riktigt. Och FHM har fortfarande inte släppt något. Man kan konstatera att policyn bara blir logisk om man faktiskt har något att dölja. Bara då är attityden begriplig. Men det är ju inget vidare bra skäl.
Antal vårdfall – avtagande ökning förklaras av att man redan nått kapacitetstaket
I DN redovisas även antal sjukhusvårdade fall och antal på IVA, intensivvård. Eftersom jag började spara den från första början då den först redovisades, så kan jag göra en jämförelse bakåt och få den där tidsserien som jag är ute efter. Den ger redan ett avtagande intryck de senaste dagarna; antalet IVA-fall ökar allt långsammare. Men detta kan förstås bero på att man redan har nått den nivå där resurstaket ligger. Och det är ju just vad Björn Eriksson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Stockholm, säger till TT, enligt artikel i SvD. På måndagen ‘fanns fortfarande lediga platser’, påstår han, men behovet fortsätter rakt upp, trots att 6.000 frivilliga anmält sig att hjälpa till.
När man betänker att siffrorna är ett netto, som döljer att lediga platser också skapas av dem som dör bort, så framgår det ännu mer som uppenbart att statistiken är bedrägligt stabil. Vi kan utgå ifrån att ju närmare taket man kommit, desto hårdare har man tvingats prioritera. Och ingen kommer någonsin erkänna att det råder platsbrist. Det handlar inte bara om att ‘jobba mot ett mål tillsammans’. Det är också en fråga om skrålojalitet; man snackar inte skit om en kollega som just gått av ett långt skift; vårdpersonal som räddat liv kan inte samtidigt anklagas för att, genom sin tysta accept av Tegnells flockimmunitetsstrategi, vara medvållande till andras död.
Men att många vårdanställda är väl medvetna, framgår ju av att de köpt sig själva smittskyddande utrustning på byggmarknader, hellre än de kortärmade rockar som vården har att erbjuda. Och att 20-25% är sjukskrivna talar samma språk: huvuddelen stannar hemma av rädsla för Corona. Och vem kan kritisera dem? Myndigheternas slappa hantering behandlar dem ju som kanonmat. Under sådana omständigheter gäller inte någon ed eller normala lojalitetskrav.
Vi ser ut att vara i händerna på en strateg som styrs av ren prestige
Ett erkännande av ‘strategins’ misslyckande är omöjlig. Genom att sticka ut så mycket från alla andra länder så har Tegnell och FHM satsat all sin prestige. Deras strategi måste vara den rätta, annars kommer hela världen att peka finger åt oss. Det gör varje vändning allt mer omöjlig, nu gäller det att täta alla läckor istället. Eftersom Löfven och skurkregimen låtit sig dras med i experimentet, så har man också 100% backning. Och just nu så står det och väger.
Jämför man dag-för-dag nya dödsfall i absoluta tal så förefaller skillnaden vara stor mellan Sverige och Italien. I Italien steg antalet dödsfall ganska tydligt från dag nio fram till dag 14, sedan ser det ut som det skulle vika. Men från och med dag 16, så exploderade istället situationen. I Sverige började ökningen nästan samtidigt, dag tio, men dag 13 kom ett hack och precis som i Italien såg uppgångstrenden ut att helt brytas dag 15. Men istället följde en kraftig uppgång dag 16. Så har Tegnell och FHM rätt eller fel? Svaret får vi den närmaste veckan. Risken finns att den svenska smittcykeln är en eller ett par dagar längre än i Italien. I så fall kommer vår graf snart likna den italienska betydligt mer än vi skulle önska. Och den kan t o m bli värre.
Svensk strategi ger incitament att dribbla även med dödsfallsstatistiken.
Eftersom utbrottet länge var helt koncentrerat till Lombardiet med omnejd, så vore det mest relevant att göra en jämförelse med just den regionen, men där har jag inte samma underlag tillgängligt. Problemen med den svenska statistiken är också påtagliga, den hackar upp och ned på ett sätt som antyder att de olika regionerna inte tar rapporteringen riktigt på allvar. Det gäller även antal inlagda, där vissa siffror står kvar från dagen innan och ibland dras ned, ytterst tvivelaktigt. Efter helgerna tycks en eftersläpning ske även avseende dödsfallsrapporteringen. Vi ska också vara klara över att vi har fall som kan ha dött i hemmet och dessa är i så fall med all sannolikhet inte med överhuvudtaget. Att Sverige skulle visa sig vara mer otillförlitligt än Italien avseende myndighetsuppgifter, det trodde man ju inte, men så förefaller det vara.
Och frågan är om detta är en slump. Medan man i Italien och andra länder har valt en strategi som gör det till ett intresse att redovisa katastrofen korrekt, så gäller det omvända i Sverige. Dödsfallen redovisas därför inte över tiden på FHM, de bryts inte ned i tabeller på region, kön och ålder, så som antal smittfall. Och det är absolut antal som anges i jämförelsen med andra länder, när det istället är i relation till befolkningens storlek som gör jämförelsen relevant. För att ta del av sådana siffror är man hänvisad till privatpersoners sammanställningar.
Järvafältet – siffrorna lyser med sin frånvaro
Än mer kontroversiellt är förstås att redovisa från vilka stadsdelar de döda kom. Om överrepresentationen från Järvafältet är stor eller rent av ökande så talar vi om en massiv mörkläggning, som omöjliggör åtgärder t ex i form av en karantän av just Järva. Givet att man har en sådan överrepresentation, något som inte heller har dementerats. så skulle en sådan vara långt mer motiverad och samhällsekonomiskt möjlig att genomföra än en stängning av hela Stockholm. Här saknas även löpande uppgifter av andel smittfall. Siffror borde förstås offentliggöras oavsett hur det ligger till, om inte annat så att man kan avföra alla spekulationer. Hemlighetsmakeriet tyder med omvänd logik på att överrepresentationen är större än vad någon skulle gissa – och att man inte kan förmå sig att fatta politiskt inkorrekta beslut. Vilka effekter detta kan ha för spridning via hemtjänst och personal på äldreboenden kan vi bara spekulera kring.
Ett försök till skattning
Men faktaunderlaget som behövs för att dra enkla slutsatser är inte alldeles frånvarande. Med hjälp av uppgiften att Lombardiet hade 4.860 döda ackumulerad per 26/3, så har jag gjort en skattning hur antalet fall fördelar sig i Italien. Jag utgår då ifrån att resten av Italien ligger i snitt en vecka efter och därmed kan jag skatta antalet dödsfallen över tiden även för Lombardiets 10 miljoner invånare.
1.500 döda i Stockholm per mitten av april
Ackumulerat antal dödsfall per 100.000 invånare dag 16 blir då 0,28 i Lombardiet och det är 0,06 i Italien. Att jämföra med 0,14 i Sverige. Att Sverige har en mer än dubbelt hög andel döda vid motsvarande skede än Italien är förstås djupt oroande. Lombardiets siffra bör istället jämföras med Stockholm, som tycks ligga minst en vecka för övriga landet, troligen två eller tre. Antalet dödsfall i Stockholmsregionen var ackumulerat per dag 16 totalt 88. Det ger en siffra per 100.000 invånare på 0,39, d v s klart över Lombardiet. Med en trendframskrivning till dag 34, som för Lombardiet var den 26/3 då 4.860 avlidit, och som för Stockholm kommer infalla den 16/4, så är antalet avlidna i länet då ca 1.500, ca 400 fler än om man haft samma utveckling som i Lombardiet.
Stockholm riskerar att bli ett Lombardiet i kubik. Och resten av landet lär följa efter.
De italienska totalsiffrorna börjar visa en svagt vikande trend, vilket nog ska tolkas som att man lyckats med sin karantän av Lombardiet. Men uppgiften från 26/3 visar att smittan fortsätter att grassera i Lombardiet, den hann där få en alltför stor omfattning. Eftersom Stockholm ligger på en 40% högre kurva än Lombardiet, och eftersom sjukvården redan nu går på knäna och tycks ha slagit i taket, så ska vi nog heller inte förvänta oss annat än att kurvan kommer ta ännu längre tid att vända här – vi kan få ett Lombardiet i kubik tack vare Tegnells ‘flockimmunitetsstrategi’. Med denna strategi finns det i dagsläget heller inte mycket som tyder på att resten av Sverige kommer kunna undvika att gå i samma fotspår som Stockholm. Dessutom, hur mycket av en strategi kan man ens tala om? Tiden som gått tycks ha utnyttjats enbart för att göra nya jämställdhetsplaner. Var är skyddsutrustningen?
Andra dödsfall kommer öka
Till dödsfallen i Corona ska också läggas ett betydande antal som kommer dö i andra sjukdomar och olycksfall under perioden, på grund av överbelastningen av vårdapparaten; resurser kommer att saknas för att hjälpa dessa i tid. Och i den här gruppen talar vi förstås om alla möjliga åldrar. Just nu står t ex blodbussarna stilla i Storbritannien, akut blodbrist förväntas snart även i Sverige.
Fortfarande skulle åtgärder kunna genomföras för att mildra katastrofen
Det är i dagsläget inte aktuellt att låta barn med föräldrar i riskgrupperna vara hemma från skolan, oavsett om de går på högstadiet eller lågstadiet. Att hålla barnen hemma är brott mot skolplikten, såvida inte rektorn på en enskild skola fattar annat beslut. För en enskild elev kan detta innebära att viktiga prov missas och i värsta fall påverkar avgångsbetyg. Som förälder är detta en svårt beslut att ta, att gå emot alla andra, och riskera att barnet kommer efter. Få kommer kunna stå emot detta i längden. Det finns mängder av andra åtgärder som fortfarande kan vidtas för att minska omfattningen av ett nu hotande vårdhaveri. Men just nu talar rena prestigeskäl för att Tegnell och FHM hårdnackat kommer hålla fast vid sina beslut, oavsett vad som händer.
Jag kan bara konstatera: Stockholms län har 1.4 gånger antalet dödsfall per invånare i förhållande till Lombardiet på motsvarande stadie i smittutbrottet. Detta nämns inte med ett ord av FHM. Proportionerna i felbedömningen riskerar snart att ta folkrättsliga proportioner.
Bombningar avlöser skjutningar i Bredäng. Att skjutningar och bomber har en nära koppling är väl uppenbart för de flesta, inklusive polisen, som tidigt såg att fler bombningar följde på nedgången i antalet skjutningar, och att det fanns rationella skäl för bombmän att låta bli att skjuta; den tekniska bevisningen bl a. Men när det förekommer så här nära i tiden inom ett så väl avgränsat område så blir denna teori ännu säkrare. Vi kan alltså med stor säkerhet koppla samman bombningarna med de gängkriminella.
Dessa är, som de flesta vet, dominerade av unga män med utländsk bakgrund. Till viss förvåning tycks det också i de flesta fall faktiskt röra sig om sådana som är födda utomlands. Sjöshult i Expressen pekar alltså på något viktigt, även om den förvillande rubriken är avsedd att få oss att tro att nästan hälften av de gängkriminella är etniska svenskar. De är alltså främst andra generationens invandrare, och kraftigt överrepresenterade här de också.
Blattefiering
Etniska svenskar finns också där, men är inte vanligare än flera andra nationaliteter. På Flashback kallar man dem ‘blattefierade’ vilket är ett ord som vänstern naturligtvis brännmärker som rasistiskt, men innan de själva valt att ens vilja erkänna fenomenet, så måste man konstatera att termen är träffande, såtillvida att den beskriver den anpassning som somliga unga svenska män i utanförskapsområdena väljer eller känner sig mer eller mindre tvingade att göra. En anpassning till nya kriminella regler och en hänsynslöshet som är betydligt större än förut. Man dödar hellre än skadar. Oskyldiga får gärna stryka med. Och kvinnor och bebisar räknas som tillåtna mål. Naturligtvis är den utvecklingen ofrånkomlig, för i gettot finns oftast bara två val: antingen förekomma eller förekommas.
Den svenska kulturens fundamenta vacklar också, och visar allt större tecken på att blattefieras. Att i vårt samhälle överlåta rättsskipning åt polis, åklagare och domstol inser alltfler inte fungerar. Vi kan försöka ändra på systemet, med hårdare lagstiftning som tätar de läckor som juristerna skapat med en allt mer verklighetsfrämmande praxis, men det kommer kräva en oerhörd insats. Då är det lättare att ta lagen i egna händer. Och vänstern ser naturligtvis fram emot en mer storskalig ‘blattefiering’. Då kommer det nämligen bli möjligt att statistiskt tillbakavisa den kriminella överrepresentationen bland invandrare. Då är vi alla lika goda kålsupare och det kommer vara rätt så ointressant vad som startade den processen. Då har vänstern fått just det hårda samhälle som man alltid hävdat att vi haft och som man älskar att protestera mot.
Bomben i Bredäng var kraftig och huset där den sprängdes i låg så nära t-banestationen att denna var avstängd ännu på måndag morgon. Notera att jag är trött på ordet sprängning, som används för legala, planerade och kontrollerade aktiviteter. I DN börjar man å sin sida tröttna på ordet ‘explosion’, så nu blev det ‘detonation’. Och vi får så klart inte säga att dådet är immigrations- eller flyktingrelaterat. Det finns ju inga bevis för det. Låt oss gissa att polisen hittar en etnisk svensk medlem av Bandidos, som misstänkt. De flesta tror ju f ö att Bandidos är helyllesvenskt mc-gäng fortfarande. Passar alltså utmärkt för att röra till begreppen och förvirra om vilket samhällsfenomen som lett till fenomenet bombningar. Och till fenomenet ‘blattefiering’. Om vi ska gissa så kommer inte många bry sig i vilket fall, hittills noll läsarkommentarer. Corona överskuggar det mesta. Och folk är hjärtligt less på att läsa om bomber. Det nya normala har satt sig ordentligt, återigen utan att föranleda mer än knutna nävar i byxfickorna hos oss som ser bedrövelsen, och ännu hårdare ihopknipna ögon hos dem som vägrar. Och kanske en och annan som börjar inse att de måste försvara sig själva. En potentiell blattefiering på väg.
Försäkringar för känslor av utanförskap
Men – en sak till: vem betalar för det här? Försäkringsbolagen kallar det helst för force majeur, sådana extraordinära händelser som ligger utanför det försäkringsbara. I London hade man terroristförsäkringar för sådana här fall. D v s för bomber som slängdes av människor för att ställa till så stor skada som möjligt och utan hänsyn till oskyldiga människoliv. Men då hade ju den brittiska regeringen definierat IRA som en terrororganisation. Nu är det väl tveksam om det ens är politiskt korrekt att kalla detta för kriminell aktivitet. Göms det kanske undan i §23a ‘Gasläckor och andra typer av explosioner’? Nej, som sagt försäkringsbolagen kommer inte vilja vara med, nu när det här fenomenet verkar breda ut sig. Det får väl bli en särskild rubrik, ett tilläggsval för försäkringsfall: “detonationer till följd av känslor av utanförskap och socioekonomiska förhållanden”. Allt är möjligt. Men, om det blir som i London, så kommer tillägget mångdubbla premien. I ett totalblattefierat samhälle så kommer försäkringspremierna vara skyhöga, var så säker.
USA stoppar flyg till och från Europa – börserna faller.
Åtgärden gäller en månad till att börja med, och är väl ganska välavvägt. Australien överväger samma åtgärd. För den som inte förstår konsekvenserna av detta, så titta gärna på börsindex. Det gäller än så länge bara flyg, men det är, ska man ha klart för sig väldigt mycket gods som hanteras genom flygfrakt, och fysiska möten över Atlanten är närmast en förutsättning för att upprätthålla handelskontakter. Åtgärden kan också följas av restriktioner för hanteringen av fartygstrafiken, som påverkar handeln ännu mer direkt. Att Trumps dramatiska åtgärder, ovanpå de som redan vidtagits av Italien, Kina och nu en hel rad andra länder, påverkar inte bara smittspridningen utan också allt ekonomiskt liv på planeten är ofrånkomligt. Min analys avseende vart vi är på väg håller snabbt på att slå in, snabbare än vad någon kunnat tro. Och det är ett skrämmande scenario. För den som ännu inte läst, så gör det här: Armageddon är runt hörnet.
Smittan är på båda sidor om det grovmaskiga nät man försökt fånga den med.
I Sverige nöjer sig Löfven, med FHM:s tillåtelse, med att förbjuda folksamlingar. Men i Stockholm är resurserna redan på upphällningen, fyra storsjukhus är i stabsläge och landstinget prioriterar ned vad man anser mindre viktigt. Så blev det svårt igen för pk-folket. Det här kan ju låta som låt-gå-politik, den som man älskar så mycket. Inga tester av den som misstänker sig ha fått Corona, undantagen är endast de som redan ligger på sjukhus eller som tillhör riskgrupp. Men det är ju som sagt borgerliga Stockholms läns landsting som fattat beslutet! Då går det plötsligt bra att gnälla på det man förut inte ansett vara värt att höja rösten för: otillräckliga åtgärder. Säkert skönt att äntligen få släppa loss.
Inringningsåtgärderna har misslyckats. De är nu som att ösa båten med en hink utan botten.
Vad det innebär, som är så svårt att förstå, är att inringningsåtgärden har misslyckats. Det där som Tegnell var så säker på skulle ge effekt att han – två gånger – ansåg toppen nådd, smittan besegrad. Istället har den tagit sig igenom det grovmaskiga nätet och det finns redan mer smitta på utsidan än på insidan. Då är det förstås meningslöst att fortsätta kontrollera en särskild grupp, resurserna läggs bättre på annat.
Smittan kommer sprida sig vidare, det handlar nu mest om hur fort det ska gå. Om det går fort så riskerar vi Italiens dödstal, som igår låg på 6,2%. Om det går långsammare, så att äldre och svagare inte genast kommer i vägen, så kanske lägre dödstal är mer relevanta. Tiden är avgörande. Vi kommer hinna behandla de sjuka i större utsträckning inom det kapacitetstak som, av allt att döma är strängt begränsat för de allvarligt sjuka. Det kan handla om stora skillnader. Om du vill behålla din mormor m fl äldre släktingar och vänner ytterligare några år så är det hög tid att ta detta på allvar och minska risken att du är med och för smittan vidare.
Samtidigt ska vi ha klart för oss att mycket starka krafter hellre kommer vilja ha det här avklarat fort, panik eller inte. De ekonomiska sanktionerna kostar, och för börsen är detta skillnaden mellan en konjunktursvacka och en depression. Det måste gå snabbt, säger Handelsbankens chefsekonom på AFV-tv igår, och hon har förstås rätt. Men här är det trots allt människoliv som måste komma först. Vi måste nu vara med och övertyga Löfven att våga säga ifrån mot narcissisten Tegnell, som inte kommer rubba en tum på sina åsikter. Tegnell bör genast flyttas åt sidan. Gud vet att han redan har fattat så många felaktiga beslut att han ska vara glad om han inte blir åtalad, så det borde naturligtvis inte vara alltför svårt, om det inte vore för att Löfven är den han är.
Vad vi hur som helst måste verka för är att snabbt få till stånd stängning av grundskolor och gymnasier, så som Danmark genomför (med mycket färre smittade) och som enligt professor Giacomo Grasselli, Italiens samordnare av intensivvårdsarbetet i Lombardiet, i DN-artikeln i förrgår med emfas hävdade är ett måste för att minska en explosionsartad spridning.
De föräldrar som har barn i Stockholms grundskola bör trycka på för att skolorna annars självmant stänger och i tredje och sista hand överväga att ta sin Mats ur skolan på eget bevåg. Den som skickar snoriga barn till skolan bör kunna åtalas, på samma sätt som man nu ska kunna straffa den som deltar i större folksamlingar. Det handlar inte bara om Corona, självklart, det handlar om att inte göra barn och andra sjuka i vanlig influensa, vilket skulle riskera att de drabbades immunförsvar försämras och gör dessa till lättare offer även för Corona.
Stockholms län i karantän?
Det diskuteras karantän av Stockholm, vilket kanske hade varit rimligt före Mello, men nu är det bara dumt. Kostnaderna skulle vara enorma, så som landets kommunikationsvägar ser ut skulle det också drabba landsorten mer än Stockholm – samtidigt som vi med all sannolikhet snart (eller redan) lär bli varse att smittan hursomhelst trängt igenom även detta nät. Det är de bristfälliga och senfärdiga åtgärderna vi sett som bäddar för detta.
Vad vi nu kan göra är att hålla oss hemma så mycket det går och undvika kontakt som inte måste tas. Den som sträcker fram en hand bör mötas med en glad honnör, och påminnelse om att vi nu hjälps åt för allas bästa. De som inte håller avstånd eller som snuvar och snorar bör vi avlägsna oss från omedelbart, trots att det ‘känns pinsamt’. Inte bara för vår egen skull, utan för allas.
Det är svårt att undvika att falla in i de kulturyttringar vi är födda med. Vi är annars rätt stela av oss och gillar att hålla avstånd. Detta kommer troligtvis hjälpa oss i förhållande till Italien där man precis som i alla sydligare länder både är vana vid mer folk omkring sig, där även ytligt bekanta kramas och pussas, och där man inte backar undan när någon ställer sig så nära att vi nordbor skulle känna oss okomfortabla. Det är en kulturell skillnad som annars kan förefalla sympatisk, men som troligtvis bidragit till Italiens problem, och som alltså skulle kunna innebära att vi reserverade nordbor har fog för lite optimism i all bedrövelse.
Löfven – landsfadern, Socialdemokratin vinnarna?
ja, det är tyvärr en fullt möjlig utveckling som vi ska ha klart för oss ligger i korten. Från och med nu är det nationell samling som gäller. Det innebär att det kommer att betraktas som illojalt att kritisera statsministern. Hans feghet, handlingsförlamning och närmast brottsliga försök att komma undan ansvar under det att Coronakrisen seglade upp, är historia. Och en historia som sossarna kommer göra allt för att vi ska tvingas glömma. Det handlar om en historierevisionism som redan har börjat. Jag har sett den i läsarspalterna, där man förut föraktfullt kallat mig för alarmist, fnyser man nu irriterat åt mitt ‘besserwissrande’. Och idag får man inte yttre det jag skrev i stycket ovan om Löfven och Tegnell, i DN:s läsarspalter, jag blev censurerad för ‘personkritik’, trots att man låtit betydligt värre påhopp passera ända fram tills igår. Det uppfattas också som drygt att påpeka att jag har haft rätt och pk-isterna ändrar även sin egen berättelse: låt-gå-strategin har hela tiden berott på att det vi nu tvingas uppleva är ofrånkomligt.
Det är en lögn som vi aldrig kommer kunna låta stå oemotsagd. Vi ska upprepa att det redan i över hundra år varit väl känt hur effektivt man minskar spridningen och dödstalen om man agerar snabbt, såsom St. Louis gjorde, medan Philadelphia gjorde som Löfven och Tegnell. Men vi måste göra det utan att visa hämndbegär, utan att visa ilska eller hat. För det kommer bara slå tillbaka. Risken att Löfven står där som en landsfader när detta är över och att sossarna få stabil majoritet för att fortsätta regera är nämligen överhängande – och kommer inte bli mindre av att vi påpekar faktum i vild affekt. Vi måste, på något sätt, infoga oss i denna nationella samling, för att detta är det överordnade.
Yttre hot – inkompetenta ledares frälsning genom alla tider
I alla stora kriser förväntas folk sluta upp kring sina ledare, och det är få fall där sådana kriser inte lett till att dessa ledares ställning stärkts. De behöver inte ens avvärja hotet – det räcker med att de lyckas beskriva hotet som ett yttre hot, en fiende vi måste hjälpas åt för att besegra. Ofta har yttre hot framkallats medvetet av sådana inkompetenta och folkfientliga ledare, för att avleda intern kritik – såsom t ex Ugandas ökände diktator Idi Amin, som startade krig med grannländerna, när trycket blev för stort.
Är man riktigt cynisk och konspiratoriskt lagd så kan man undra om inte vår egen skurkregims extremt senfärdiga reaktion på Corona faktiskt rent av syftade till detta; så närmast obegripligt korkat och inkompetent har man betett sig att vi vill hitta en mer rationell förklaring. Men det är enligt min uppfattning en enorm överskattning av sossarnas hjärnkapacitet, om än ej av deras bakslughet och samvetslöshet. För att fungera måste ju dessutom omvärlden drabbas i ungefär samma omfattning, vilket vi ännu inte vet om så blir fallet, men i förödelsen som kan uppstå räcker det nog ganska bra med att alla drabbats hårt nog. Det kommer då att framstå som småaktigt att påpeka att Sverige fått fler smittade/döda än andra jämförbara länder, futtigt att bråka om ansvarsfördelning, när nationen bara kommer behöva läka sina sår.
Djävulens verk ser ut att göras ordentligt – och i så fall räddar han Löfven.
Den kris som Sverige behöver för att öppna de politiskt korrektas ögon, kan alltså, om den framstår som helt och hållet externt framkallad, istället få ännu fler att stänga dem. Det kommer i så fall inte spela ett dugg roll att Corona bara varit en katalysator som avslöjat alla de övriga strukturella missgreppen, som decennier av vanstyre skapat och som under Löfvens fem år vid styret fullkomligt galopperat ut ur de ansvarigas händer. Det är outhärdligt att behöva säga det, men Corona kan vara vad som får Sverige att gå under på riktigt – samtidigt som viruset räddar den valhänte Löfven och skurkregimen kvar. Kanske var det naivt att hoppas på något annat; att förvänta sig att bli räddad av något som så lätt kan beskrivas som djävulen verk? Nej, om djävulen ligger bakom detta så lär han vilja göra sitt jobb ordentligt. I så fall blir Löfven kvar på evig tid.
Vem är det som torterar, pissar Liam i munnen och skrattar? En rånare, vilken som helst?
DN:s version:
Undangömt i lokaldelen och ihopbuntat med tre liknande brott som begåtts av samma förövare hittar vi notisen, utan bild, med en kort TT-sammanfattning, rakt av. Samma dag har DN en stor artikel “Känd rappare blev förnedrad och filmad”. Det är ett närmast identiskt dåd som ger rapparen huvudlöpsedeln – icke desto mindre ett brott med helt andra bakomliggande motiv – och dådet mot Liam nämns inte ens. Varför då? Ja, ett tänkbart skäl är förstås att rapparen var ett offer man ansåg sig kunna visa hudfärgen på. Liksom av en händelse, troligen för att försöka motbevisa dem som säger att offren för dominansvåldet är svenskar. Skillnaden är bara att i fallet med den berömde, tillika kriminelle rapparen så är det fråga om en uppgörelse mellan brottslingar. Maktdemonstrationen var i grunden av ekonomisk art; ett påtryckningsmedel som hade ‘rationella’ grunder och avsikter. Det omvända gällde i fallet Liam. Det ekonomiska här var bara en tillfällighet; formsak för att få ägna sig åt den sadistiska tortyren. Grunden för detta var hat – inte mot Liam, utan mot den grupp han tillhör: etniska svenskar.
SVT:s version
“16-åringarna misstänks ha rånat Liam – nu faller domen” är SVT:s rubrik. Man beskriver brotten som hastigast, “Rånarduon filmade när de förnedrade Liam – och spred klippet i sociala medier. – De döms för rån, olaga integritetsintrång och övergrepp i rättssak“, sedan övergår SVT raskt till att försvara de utmätta ‘straffen’:
“ Om de tilltalade hade varit vuxna hade tingsrätten dömt ut längre fängelsestraff, säger rättens ordförande rådmannen Feryal Mentes i ett pressmeddelande. – Att man förnedrade offret har vi tagit i beräkning i straffmätningen. Men sen är det så att är man 16 år så får man reduktion och då hamnar man på en lite lägre nivåer helt enkelt. “
Lägg noga märke till att man inte ens nämner vilka straff det är fråga om. Det gör man heller inte i pressmeddelandet. Det är först en minut in i videon där offret beskriver händelsen, som det framgår att de båda förövarna inte är svenska. De kallar nämligen Liam för ‘svenne’. Men det är ju att spekulera, som DN Ifrågasätt brukar säga, visst kan de vara ‘svennar’ själva ändå – rent teoretiskt? Den stora överraskningen är dock att SVT även har en video med föräldrarna till en av gärningsmännen. Då framgår det med all önskvärd tydlighet att denne inte är etnisk svensk. Familjen kom från en ‘afrikansk diktatur’ till Sverige för sex år sen. Gärningsmannen är m a o inte född i Sverige och definierad som flykting.
Föräldrarna ser tyst på videon där Liam beskriver hur han först misshandlas, sedan hotas. Hur man filmar när man pissar på honom, och när han tvingas ta av sig byxor och kalsonger. Hur rädd han är för hot som beskrivs som extrema, som gör honom oförmögen att bryta sig fri eller ropa på hjälp. På videon framgår att gärningsmännen följer tätt efter Liam redan när han går av t-banan, och det är inte deras station. De har redan planerat sin gärning på tåget, det är tydligt. Som det ska visa sig är de intervjuade föräldrar till den drivande av de båda förövarna.
Föräldrarna uttrycker sig vältaligt och korrekt, ja lite för korrekt för att det inte ska kännas tillrättalagt. SVT:s syfte är så uppenbart att visa att muslimer kan vara rättskaffens människor de också. T o m föräldrar till dem som begår sådana här brott. Så kan det ju för all del också vara. Båda påstås arbeta deltid, samtidigt som modern utbildar sig till undersköterska och pappan läser SFI. Jag kan inte hjälpa att jag undrar hur många timmar i veckan man är sysselsatt och vem som ger dem dessa jobb, när de tydligen saknar utbildning och svenska språket – efter sex år i Sverige. En timme räcker för att formellt anses som deltidare. Och att båda väljer att tala arabiska i intervjun är faktiskt rätt arrogant, om det nu inte är nödvändigt. Pappan läser alltså fortfarande nybörjarsvenska. Han har givit sin son finaste mobilen, säger han. Och märkesskor. Man swishar matpengar, så att han kan äta mat på stan. För att han inte ska hålla på med dumheter. ‘Ekonomin är god’, säger man i reportaget.
Jag frågar mig då, dels det som väl är meningen att man ska fråga sig (men kanske utan att det är meningen att man ska komma till rätt svar). D v s hur kan sonen visa ett sådant beteende, när han får allt han behöver? Några ‘socioekonomiska förhållanden’ tycks inte vara möjliga att skylla på. Jerzy Sarnecki och hans kriminologskola kan alltså lägga ned. Bra.
Men jag kan ju inte hjälpa att jag också undrar hur föräldrarna har råd att låta sonen få äta på McDonalds, istället för att tvinga hem honom till middagsbordet och till någon muslimsk motsvarighet till pölsa eller blodpudding, som svenska familjer får bjuda sina barn på ibland. Och märkesskor och märkeskläder är det faktiskt många svenska barn som inte vet vad det är. En medianinkomst – på två heltidslöner – räcker faktiskt inte för de saker som pappan räknar upp, givet att vi förutsätter liknande ekonomiska kostnadsram för resten av hushållet. Då ska det inte kunna gå med socialbidrag heller, även om detta drygas ut med några tusenlappar från deltidsarbetet. Särskilt inte eftersom dessa ska avräknas.
Pappan tackar Allah för myndigheternas hjälp. Det Sverige som tog emot familjen med öppna armar tycks vara älskat tillbaka. De anmälde själva sonen säger mamman, även om det beskrivs som att det är skolan som reagerat. Pappan säger att han skäms, och påstår att sonen gör det också. Men är detta sant eller har SVT valt att göra sitt reportage enkom för att slå blå dunster i våra ögon? Båda ock möjligen. Men i alla fall det sistnämnda. Det är mönstermuslimen, den som vi vill tro är representativ för massorna, som man försöker plocka fram. En motbild för att slippa medge det oförblommerade hat som sonens gärning ger uttryck för. Det är förstås heller inte nödvändigt att det är från föräldrarna som sonen ärvt sitt hat. Men med till intet förpliktande ursäkter, påstådd ångerfullhet utan spår av känslor i rösten, det i reportaget kamouflerade bidragsberoendet och den uselt integrerade familjesituationen övertygar man i alla fall inte mig. Varken om avsaknad av orsakssamband eller oskuld.
Domstolens version
För att få svar på vad som verkligen hände är man istället tvungen att beställa hem domen. Vilket jag gjorde. Brottslingarna, som heter Prince Georgio Stanley Kadjo, fyller 17 i maj, och hans kumpan Montaser Edris är lika gammal. Offret fortsätter vi att kalla för Liam, för i hans fall finns det skäl att visa respekt.
SVT:s beskrivning av brottet framstår som medvetet utslätad när man läser domen. Och det påbörjas redan innan Liam hinner ut ur t-banestationen: “Personen som ryckte mobiltelefonen ur hans hand var Prince Kadjo och personen som lade armen runt hans axlar var Montaser Edris. Direkt efter detta slog Prince honom fyra gånger i ansiktet, ett slag träffade på munnen och tre på ena ögat. Det var slag med knuten hand.” Det gjorde mycket ont. Liam uppmanas att bete sig som om de är kompisar, så att ingen ska lägga märke till vad som sker. Eftersom telefonen snabbt laddar ur uppstår dock problem, rånarna, särskilt Prince, vill ha mer pengar – och för detta behöver man Liams telefon. Överföringar från sparkontot går annars inte att göra. Man går ända till Sköndal, 40 minuters promenad, för att ladda telefonen på McDonalds, så att detta ska bli möjligt.
“Under tiden de gick uttalades en mängd hot mot honom, bl.a. att de skulle döda honom och hans familj om han ringde polisen, att de skulle våldta hans mamma och att de visste var han bor. De påstod att de hade en pistol och knivar och att de hade mördat fem personer och att de skulle kunna göra det igen. Han blev livrädd. De sa att de skulle sticka ut hans ögon, om han inte fick ut några pengar. ”
Liam tar hoten på allvar. Han vågar inte be om hjälp på McDonalds. Man får honom att ringa sin mamma som swishar 2.000 kronor. Ett bankomatbesök ger dock inget resultat och Liams telefon kan inte ladda ner en bankapp som medger uttag och överföringar. Möjligheten att tvinga Liam att ta ett sms-lån föresvävar kanske Prince, det är något han prövat vid ett tidigare rån, men utan framgång eftersom offret hann fly.
Man åker vidare till Farsta och hoten blandas med hån; “Svennejävel’, ‘horunge’ och ‘mammaknullare’ (och bög) får Liam veta att han är. Prince ringer upp en äldre bekant och räcker över luren till Liam. På telefon upprepas hoten av den anonyma och äldre rösten. När Liams bankomatkort inte fungerar i Farsta heller blir han livrädd. “Nu dödar de mig”, tänker han. Och det ser illa ut, efter timmar av skräck – ska det sluta så? Man tar honom avsides, bakom kyrkan. Liam får sparkar i ryggen och i huvudet. Han tuppar nästan av. Medan de sparkar skrattar hans plågomästare. Montaser pissar på det liggande offret, samtidigt som han filmar. Mera skratt. Prince tvingar Liam att gapa, han får kiss både i munnen och i ansiktet. Sedan måste han ta av sig byxor och kalsonger, underkroppen är helt naken. Men några förbipasserande får Prince att säga åt Liam att ta på sig igen. Sedan säger han att ett gäng ska komma för att ta hand om Liam, innan han och Montaser går tillbaka mot Farsta C. Om Liam rör sig på tio minuter så ska hans familj dö.
Med distans och lite erfarenhet, visst. Men det hade inte Liam. Han är en pojke.
Det är förstås uppenbart för oss som har distans, att redan när misshandeln inleds så har gärningsmännen inte något som helst syfte med den, utom just att förnedra och plåga sitt offer. De lämnar Liam fylld av fruktan, nu inte främst för sig själv utan för sin familj, som de ju hotat att döda. Och han tar även detta hot på blodigt allvar. Liam tillbringar en natt i ett trapphus, eftersom han inte kan få kontakt med sin familj. Han skickar två sms till sin pappa:
Händelsen är över på några timmar. De mentala spåren kan sitta i en livstid.
Händelsen utspelade sig i den första december. Men den har fortsatt att fylla Liams vardag sedan dess:
” Han hade svårt att gå i skolan efter händelsen. Han har haft hög frånvaro och mäktar inte med prestationskraven i skolan just nu. Han ska ta studenten till sommaren och känner oro inför betygen. Han mådde extremt dåligt under jullovet och tog kontakt med en psykolog. Han har hittills träffat psykologen två gånger, men han ska gå på ytterligare åtta psykoterapisamtal. Det känns bra med dessa samtal, men han får ständigt återfall och har svårt att somna. Han får sådana ångestattacker att han inte kunnat sova på 40 timmar ibland. Han är rädd att samma sak ska hända hans yngre bröder. Han är särskilt orolig för en av bröderna som har en funktionsnedsättning. “
Domstolen tror på Liams berättelse. Fattas bara! Med ett sammanhängande vittnesmål som bekräftas av snapchatfilm, övervakningsfilmer, telefonloggar, bankkontoutdrag. För den som sedan inte begriper juridiskan som följer, så utdöms straff och skadestånd för allt vad åklagaren begärt. Vilket skulle ge Liam 100.000:- totalt. Men i slutändan lär Liam knappast få mer än de 9600:- som Prince pappa lovat betala, det belopp som lagen begränsar föräldrarnas skyldighet till, per skadehändelse. De båda ungdomsbrottslingarnas vilja och förmåga att betala något kan vi utgå ifrån är obefintlig. Och eftersom Montasers pappa Mahmoud inte ansågs ha ansvar för sin pojke, som socialtjänsten omhändertagit, så slapp han ansvar helt.
Verklig ånger? Nej, noll medgivanden, förnekande av brott och tystnad
Angående Prince föräldrar har de knappast något annat val än att acceptera skadeståndet. Deras eventuella goda inflytande verkar heller inte ha räckt till för att påverka Prince att göra några erkännanden. När Liams mål kommer upp så minns Prince inte – det som inte går att säkert bevisa. Och känner ånger – för det som filmen som lagts upp på snapchat redan bevisar. Känslan av att detta görs för att allt annat vore strategiskt korkat kan inte undvikas. Mest för att han beter sig som en omvänd hand mot det tidigare rånet, det som inte filmades. I det första målet (s.25 i domen) så väljer Prince nämligen att helt förneka alla brott. Inte ett ord säger han, just som en ‘tuff’ och erfaren kriminell skulle ha gjort. Den ånger som Prince pappa påstår att hans son känner visar sig inte här, där den räknas.
Detta förhärdade beteende tillmäts förstås inte minsta betydelse i straffmätningen. Lagen och domstolarnas praxis uppmuntrar alltså ett beteende som är rakt på tvärs med förhoppningen att brottslingen på sikt ska kunna nå någon form av insikt och omvändelse – eller försoning med sina offer.
Straffet? Inget alls. Sex månaders rehabilitering.
Och straffet då? Ungdomstjänst räknas inte som straff överhuvudtaget. Det är rehabilitering. Det kan ske i öppen ‘vård’ som ett familjehem t ex. Och i det här fallet tidsbegränsades det till sex månader. Om vi tar domstolarnas praxis som utgångspunkt så skulle en vuxen alltså ha fått två år – och varit ute efter ett. Chansen är ju inte helt försumbar heller, att en sådan gärningsman – liksom Prince – också har begått fler brott, som han då skulle få rabatt för. I det här fallet dömdes Prince till samma ‘straff’ som sin kumpan, trots att han begått fyra likadana rån. Det är som om ICA skulle säga ‘köp en oxfilé, så får du tre till gratis’. Eller så många du kan bära ut samtidigt. Nej, det erbjudandet kommer ICA aldrig göra, det är för dumt, men domstolsjuristerna och de svenska lagstiftarna tycker tydligen att detta är ett rimligt sätt att ge påföljd.
Utvisning kan i dagsläget inte heller bli tal om eftersom det rör sig om minderåriga, med familj i Sverige. Om Prince hunnit fylla 18 och åklagaren hade yrkat detta, så hade verkställighet ändå troligen inte kunnat ske, beroende på situationen i Prince hemland. Vår lag sätter alltid krokben, på ett eller annat sätt, när domstolspraxis för en gångs skull inte gör det. Mitt förslag till nästa regering är att man bör kunna utvisa hela familjer, och att dessa (utom deras ‘Prince’), får ansöka om flyktingstatus igen, när ‘Prince’ blivit myndig. Kanske ska de t o m få förtur, åtminstone om de lärt sig svenska. De ska dock givetvis tvingas lämna full ersättning för skadestånd till brottsoffren, innan de lämnar oss om de kan, och senast betala denna innan de får återvända.
Till offren 9.000:-. Till gärningsmännens advokater 3/4 miljon.
Liam ‘fick’ 5.000:- i sveda och värk, han kunde inte bevisa att hans sviter skulle vara i ytterligare två månader, då hade han fått någon tusenlapp till kanske. Varför begärde inte Liams advokat skadestånd för psykiskt lidande? Ett av de andra offrens försvarare prövade det. Han fick 1.500:-, för ett lidande som väl var väl i klass med Liams. Svensk skadeståndsrätt är ett sant hån mot våldsbrottsoffer. Beloppen som erhålls om någon skrikit ett hatbrottsbelagt tillmäle räknas istället i tiotusentals kronor. Ännu ett skäl alltså att börja kalla dominansvåldet för vad det är: hatbrott. Men Brottsofferfonden då? För att få ut något från den måste man först driva kraven mot gärningsmannen i mål. D v s fortsätta att konfronteras med denne efter att straffet är avtjänat. Det är det få som gör i den här typen av mål, av lätt insedda skäl.
Nej, de enda som tjänar på våldet, brotten och straffen är juristerna. Här är advokatnoterna:
Totalt kostade bara försvarsadvokaterna i målen mot Prince och hans kamrater dryga 3/4 miljonen. Ni kanske minns de där ligisterna som hyrts in av en saneringsfirma för att klottra ned allmänna platser i Södertälje. Här finns förstås liknande goda incitament för domstolarna att se till att deras delinkventer hastigt slipper ut ur fängelset så att den lönsamma ruljansen kan fortsätta. Ungdomsvård i sex månader är ju helt idealiskt ur den synvinkeln, brottsbenägenheten lär väl knappt dämpas ens under pågående familjehemsplacering.
Var är medias och de ‘humana’ domstolarnas medkänsla med offren?
DN vill väcka min medkänsla för ‘den berömde rapparen’, vars stjärnstatus lär ha reducerats avsevärt efter förnedringsfilmen han ofrivilligt blev stjärna i. Man misslyckas med det, för rapparen är själv del i den här våldsspiralen och hade sannolikt inte haft några skrupler i att behandla sina konkurrenter likadant om han fått tillfälle. Däremot så skriker mitt hjärta för alla de fullständigt oskyldiga offer som dominansvåldet krävt ända sedan DN skrev sin artikel 2006 om ‘invandrare krigar mot svenskar med rån’. Där gjorde en kvinnlig forskare med sina djupintervjuer sambanden tydliga och klara. Men dessa har MSM därefter inte velat tala om; vare sig vilka offren är eller förövarna, eller brottens brutala detaljer. Allt har helt tystats ner eller bagatelliserats. Ett av de offer som Prince givit sig på tycks domstolen rent av vilja förlöjliga lite extra genom att flera gånger nämna en ‘parfym’ som stulits från honom. Det heter faktiskt rakvatten eller after shave. Kan offret åtminstone få behålla den manlighet som går efter en sådan här förnedring, så vore väl det tacknämligt? Det kanske verkar petigt, men jag är övertygad om att detta ordval är freudiansk och tecken på den totala brist på empati som dessa ‘humana’ domstolsjurister visar för offren i de här situationerna. Genom att döma ut 1.500:- i psykiskt lidande.
Det är hög tid för DN och Public Service att göra bot för sin långa tystnad avseende ‘barnrånen’. Att man berättar varför detta händer. Och då går den etniska dimensionen inte att lämnas onämnd. Våldet är enkelriktat och det sker – precis som forskaren konstaterade redan 2006 – pga ett hat riktat mot svenskar som grupp. Det är ett hatbrott per definition. Varför dömer man då inte för sådant? Ska gärningsmännen komma undan med en lam ursäkt? Varför talar inte tidningarna om det som händer? Varför kallas det tvärtom rasism fortfarande, som igår i riksdagen, om man tar upp detta? De som är mest ansvariga för detta efter gärningsmännen själva är faktiskt de som velat låtsas som ingenting.
Offren – liksom svenskarna – har rätt att hata detta. Det är sunt.
Och berätta gärna även om ‘straffen’. Sex månader i ett familjehem – fri efter tre! Det är ännu ett hån mot de offer som drabbats. Men nåde det offer som inte är nöjd med rättsskipningen. Domstolen gör en poäng av att Liam påstår sig inte känna hat, han är ‘bara tom’ inuti. Kanske är det vad han känner också, just nu, och enligt mig vore det mer sunt om det istället var hat och ilska. Det kan förstås också lika gärna vara något som advokaten påpassligt rått honom till att säga. Om han uttryckt starkare känslor så hade han med stor sannolikhet fått domarna emot sig. Och svenska folkets behov av rättvisa och gammaldags hämnd är än mindre ett hänsyn som finns med i straffmätningen. Så har det sett ut länge och vårt system har kallats humant av detta skäl. Men de vi nu talar om vet inte vad humanism är. De skrattar åt den och ljuger den rakt upp i ansiktet.
Ett samhälle som gör allt för att förneka och inget för att reagera, trots att det är våra egna barn som drabbas, bär ett stort medansvar. Inte bara för brotten, utan även för den skarpa motreaktion som alla emotser, med förväntan eller fruktan. Såsom polariseringen nu fortskrider och eskalerar, så måste den helt enkelt komma, förr eller senare.
Motstånd och försvar – finns detta?
Eftersom det statliga våldsmonopolet inte vill bita bättre, borde inte självutnämnda hämnare kunna plocka populistiska poäng? I de strömningar som vänstern så länge har påstått skulle vara det mest överhängande hotet mot vårt demokratiska samhälle – medan de själva underminerar alla dess funktioner och spelregler? Vad som sker är ju så uppenbart ett mönster närmast uppsåtligen avsett att locka fram sådana motreaktioner.
Situationen har onekligen eskalerat så långt att man skulle kunna föreställa sig att många kunde känna sympati för privat ‘rättsskipning’, åtminstone om denna var riktad mot de verkligt skyldiga, och inte slog blint (såsom den tyvärr alltid gör). Men så verkar inte vara fallet – hittills. Om det hade funnits en stark och växande sympati för nazistiska och rasistiska åsikter i Sverige så skulle tidningarna ha frossat i ämnet. Men jag har inte läst en rad om några svenska ‘Dirty Harry’ – knappt ens om medborgargarden med uttalat syfte att enbart försvara sig och de sina. Det är faktiskt svårt att förstå hur det kommer sig att det inte redan hänt, det är ju det här som de s k antirasisterna fullkomligt tigger om och domen idag är bara ännu ett provocerande ‘flame bait’. Vad, om inte detta, kan skapa den grogrund som krävs?
Bristen på fysiskt motstånd är frapperande. Och det är både bra eller dåligt. Jo, visst är det bra att den extrema ytterkantshögern är liten, knappt försumbar. Vi har redan nog med bomber som det är. Men är det inte så att situationen liknar den gamla ökända ketchupflaskan? Först ingenting, och sedan allt på en gång? Och om den extrema högern saknas, medan en lika extrem ytterkantsvänster har ätit sig långt in i de sittande regeringspartierna, domstolarna och media – var befinner sig i så fall vi andra? Kommer vi någonsin att kunna sätta hårt mot hårt utan att extremisterna samtidigt blir fler? Tillåt mig tvivla.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
PS. Nu har SR P4 intervjuat en åklagare från Malmö, som påstås vara specialiserad på hatbrott, och en forskare från Umeå, med inriktning på samma ämne. Frågan som ställdes var: kan förnedringsrånen mot svenskar vara hatbrott? Båda experterna konstaterar att ‘ja, enligt lagen bör det kunna vara det’. Ingen av experterna kan dra sig till minnes att någon fällts dock. De känner naturligtvis till varför, om de nu är experter. JK:s försök att desavouera lagstiftarens syfte med lagen, som uttryckligen sägs vara även gällande vid hatbrott mot majoritetsbefolkningen. Domen i Norrköping, mot en hatisk muslim, där man ändå frikänner, de verbala okvädningsorden räckte inte till. I praktiken går det inte att säga grövre saker, så resultatet av domen är att JK:s linje gäller i praktiken, trots att den formella möjligheten finns att fälla. Nu talar vi om värre saker dock, där hat övergått i handling. Det är brott mot folkrätten, Romstadgans artikel 7. Men de båda experterna ser nu beviskraven som det svåra. Här räcker alltså inte ens piss i munnen och ordet svennejävel? Kan det understrykas tydligare.
Man har även gjort inslag om hatbrott mot svenskarna i Agenda. Problemet är att även den som erkänner att brotten begås av invandrare och att offren är svenskar, såsom fd polisen Mustafa Panshiri gör i inslaget, inte vill säga att det beror på hat. Se gärna (den möjligen något överpedagogiska, men ändå i sak helt korrekta) korta kommentaren, med de mest relevanta klippen från Agenda här.
PPS. DN inför en vecka senare en artikel där psykologer får diskutera varför förnedringsvåld förekommer. Inte med ett ord nämns varken hudfärg på gärningsmännen, eller på offren. Jag skriver två kommentarer. Båda blir censurerade, med motiveringen ‘underbygg dina påståenden med källor’. Jag lägger till totalt 5 källor, inklusive denna krönika. DN Ifrågasätt censurerar igen. Med samma argument. Goddag yxskaft, alltså. Jag överklagar, jag har fått nog säger jag. På eftermiddagen samma dag får jag en ursäkt, kommentarerna är återinsatta. Det var ju bra, men så dags. Två läsare har reagerat på kommentarerna sedan dess.
Ska vi bry oss mer om stockholmare än om folk i Malmö, Uppsala eller Örebro? Naturligtvis inte. Men signalen är ändå desto starkare när bomben smäller även på fina Östermalm. Särskilt till de globalister som bor där.
PS. DN:s artikel är full med läsarkommentarer, varav dock mina fyra alla är snabbt bortmodererade. Inte ens nu är sanningen önskvärd. DS.
När det gränslösa våldet knackar på är vi nakna.
Sverige är konstruerat som ett öppet samhälle. Vi har kunnat vara öppet därför att befolkningen har varit homogen och klyftorna små. Vi har inte förberett oss för vare sig djupgående etniska eller religiösa konflikter. Inte för kriminella som saknar alla spärrar.
Vi har en låg polistäthet (ännu lägre avseende patrullerande konstaplar) jämfört med de flesta länder, och särskilt de som har befolkningar med stora etniska/religiösa spänningar. Vi saknar gated communities och portvakter även i finare områden. Ingenting har heller gjorts, trots att vi (= alla utom BRÅ och Sarnecki, Löfven och Morgan) har sett den här utvecklingen eskalera exponentiellt sedan 2012.
Att en sådan här explosion kan ske i Sveriges mest prestigefyllda bostadskvarter visar helt enkelt att vi står HELT nakna.
Och den nuvarande massimmigrationspolitiken fortsätter samtidigt i stort sett som förut, och utan minsta notis om att integrationen bara fungerar sämre och sämre. Det är inte bara dumt, det borde vara brottsligt.
Kommer globalisterna och Anne Ramberg att vakna nu?
Även globalisterna är förstås nakna när det gränslösa våldet knackar på. Min första tanke var annars (egoistiskt) att min fru jobbar på Östermalm. Sedan insåg jag hur löjligt det är att vara särskilt oroad för just detta. Östermalm är bara som resten av Sverige, ett område där det är fritt fram att kasta bomber och skjuta ihjäl folk, eftersom vår regim inte ansett det värt att göra något åt saken. Klart att man berörs när våldet kommer närmare och det är ju det enda positiva med att det sprängs även här: här bor ju beslutsfattarna. Globalisterna, mångkultur- och massinvandringsvännerna i näringslivet. Jodå, det är gott om dem. I det allra översta skiktet. Storbolagsägarna. Och så deras klienter, direktörerna som inte säger någonting. Eller som skriver på listor för att stötta regeringskansliets antidemokratiska upprop mot en eventuell SD-stödd regering. Och sådana som Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet under hela 2000-talet, fram till förra året. Med ett stort ansvar för vad som händer nu, inte minst för den rättsvidriga aktivism som alltmer präglar svenska domstolar. Ska vi gissa så planerar väl hon nu, som de flesta av hennes grannar, att flytta till Portugal, Spanien eller Schweiz.
Alla de här har gynnats som särintressen av att massinvandringen fått fortgå. Medan LO blivit ett rundningsmärke och den reglerade lägstalönen en chimär, så har det vällt in mer eller mindre outbildade, som bara kunnat konkurrera med svart arbetskraft. Men de har ju ändå snällanställts i massor; i kommunerna och på statligt subventionerade jobb. Och de har tagit jobb de egentligen inte är kvalificeade för, inom äldrevården, hemtjänsten, sjukvården, skolan. Man har alltså i praktiken sänkt ribban. Det har kostat oss, eftersom den sämre kvalitén som välfärden erbjuder är vad vi betalar ännu mer för nu, till ännu fler inom den offentliga sektorn. Och eftersom de är så många fler har vi ju varken råd eller lust att betala dem som vi förut gjorde.
Följden av dumpningen av såväl kompetenskrav som löner är vad stora företag ser som fördelar. Med dessa sänken har löneutvecklingen för den stora lägre medelklassen och arbetarklassen kunnat hållas i schack. Samtidigt så är det bara de riktigt stora företagen som kan dra full nytta av situationen. Det ser man till med allt krångligare upphandlingsregler, GDPR och ISO- och EU-certifieringar. Man drar nytta av alla skärpta miljökrav, för manhar ju rätt att ta betalt för krånglet, som alltså drabbar konsumenten fullt ut – och lite till, eftersom de mindre konkurrenterna slås ut och – det eftertraktade – oligopolet skapas, som gör det möjligt att höja priserna ännu mer. Och med ständigt sjunkande krona har företagen kunnat skära guld med täljkniv. Exporten har gynnats enormt, ingen har behövt vara så jätteduktig och innovativ, man har sålt grejor till allt större rabatt i förhållande till sina utländska konkurrenter. Och på hemmaplan har samtidigt importen blivit dyrare och gjort våra inhemska företag lika lata. De branscher som gått allra bäst är förstås de som levt på invandringen: flyktingbostadsbyggarna, och juristerna och ett antal andra parasitära entreprenörer som fått sina pengar mer eller mindre direkt från staten.
Myndigheter som SCB, BRÅ och Riksbankens uppgift: att dölja vad som händer
Samtidigt har vi en centralbank och myndigheter som BRÅ (se artikel bl a här) och SCB (Se artikel här), som gör allt för att dölja den statistik som skulle kunna avslöja det som pågår. Inflationen bestäms så att de ingående parametrarna inte visar vilka prishöjningar folk faktiskt utsätts för. Dödstalsregistret inte det verkliga dödliga våldet. Och sysselsättningen bland de nytillkomna är acceptabel. NOT – se artikel här om forskningsrapporten som media nonchalerat.
När Leif Östling (se min artikel här, eller här eller sök själv, det finns mer) bröt ledet och sa som det var, så fick han noll stöd av sina näringslivskolleger. Och hans efterträdare på Scania gav honom istället en knäpp på näsan, förebild eller inte, Östling gick inte bara emot vänsterflummande regimlojala, utan också den rådande storföretagsagendan. Frågan är nu om det finns ett näringsliv kvar på rätt sida, som är beredd att ta fajten, så som man gjorde mot löntagarfonderna. Eller kommer man nu bara fegt lägga benen på ryggen? Lämna oss andra kvar i sticket? Klart det finns en punkt efter vilken det är rationellt att fly, men med näringslivets muskler så finns det fortfarande god anledning att kämpa – folket kommer vara med er.
Det är tack vare egoistiska globalister, de superrika och bidragsparasiterande jurister m fl dito, som vänstern har kunnat driva sin vansinnespolitik. Om näringsliv och höga advokater och domare nu börjar känna flåset lite för nära i nacken, så är det bra. Det är dags att göra upp. Inte bara med den naiva mångfaldspolitiken. Utan även med den cyniska globalismen.
Vad vet jag. Kanske DN har skrivit en artikel utan att ange signalement på etniskt svenska rågblonda misshandlare? I så fall är det första gången sedan 2006.
Nej, DN är som vanligt lika noga med att inte skriva ut etnisk tillhörighet på förövare och offer. Men i gårdagens DN gick det bra att skriva om ‘Johan’ med ‘rågblont hår’ som planerat ett (icke genomfört) skolattentat. Det ska tolkas motsatsvis så här: för alla GM med rågblont hår och svensk bakgrund är det tillåtet att lämna ut etniskt signalement, och alla brott där etniskt signalement inte lämnas ut avseende GM har därför med 99,99% säkerhet begåtts av icke-svenskar. Därav min rubrik (som jag kommer ändra så fort någon ger mig anledning att göra det). En policy tvärs emot DN:s alltså. Jag anser att vi måste skriva om detta fenomen nu, varje gång det inträffar. För det är här vi måste dra en gräns. Det gäller våra barn – och det är bara upp till oss. DN kommer fortsätta sin lögnpolicy även efter att det första offret avlider. Och Morgan? Detta sker uppenbarligen med hans goda minne, han har inte gjort någonting ens för att addressera frågan, än mindre komma tillrätta med problemet. Som bara är fullständigt hårresande. Sverige 2019 har förvandlats till Stanley Kubrick’s Clockwork Orange. Våra barn utsätts för ‘ultravåld’ av invandrargäng lite som de vill och känner för, när andan råkar falla på.
Detta måste väl ändå vara någon sorts rekord? Ett unikt, fullständigt makabert undantag i ett annars inte fullt så dysfunktionellt samhälle? Väl? Nejdå. Det här är vardagsmat:
De sparkande lär inte ens få en prick i straffregistret.
Nuvarande strategi tycks gå ut på att man hoppas att problemen ska försvinna av sig självt. Förövarna är skyddade av sin (påstått) låga ålder mot verkliga sanktioner och dessutom skyddade av sin färg på skinnet för att drabbas av mediaexponering. Tillämpningen av Lagen om hets mot folkgrupp har tillämpas så skevt att man skulle ha varit stolt över den i 30-talets Nazityskland. Medan svenska tanter lagförs för att de skriver arga kommentarer på facebook, något som både renderar i dryga skadestånd och ibland fängelse, så tillåts icke-etniska svenskar i stora horder sparka och slå oskyldiga svenska barn utan att orden hat och rasism ens nämns.
Fallet i Farsta igår är inget undantag, av artikeln att döma. Att offret, den minderårige pojken (enligt DN:s rubrik och polisen ‘en person’) och hans lika minderårige vän hotas är underordnat. Förövarna är ju egentligen fina killar (& tjejer) och hatet de visar beror ju ‘socioekonomiska problem’ (och har inte alls samband med att de är invandrare). Man måste ju också ha förståelse för att de känner behov av att leva ut sina aggressioner på det här sättet, de mår ju så dåligt själva. Så man stänger av dem ett par dagar från skolan innan de återvänder dit, där de fullt sannolikt är klasskamrater med offren.
Och ‘golare har ju inga polare‘; den som vågar tjalla och den som vågar vara tjallarens vän inser snart att hoten (mot liv&hälsa/egendom/familj/lillasyster) kan verkställas utan minsta respons eller sanktion från det flata svenska samhället. Stenar kastade in genom fönsterrutor till den golandes familjs hem, mordhot per telefon, förstörda bildäck och repor i lacken och lite annat smått och gott är vad man får räkna med.
Med 100% rättssäkerhet fälls ingen. Då kan vi lika gärna lägga ned domstolarna. För det är rättstryggheten de finns till för.
Lagen är ett rundningsmärke för alla minderåriga (varav flera naturligtvis kan ha skägg, formellt under 15 vet vi är inte sällan informellt lika med 21). Eftersom det är upp till socialtjänsten så låter man det bero i nio fall av 10 (eller mer), istället för att ens göra en brottsbedömning och fastställa gärningsman. Men för dem som passerat 18 även officiellt är risken att drabbas av konsekvenser för sina vidriga handlingar inte heller särskilt stor. Detta beror på att domstolar och rättsväsende har glömt bort sin kärnuppgift: (urbefolkningens) RÄTTSTRYGGHET. Den har helt fått ge vika för domstolarnas masochistiskt höga krav på RÄTTSSÄKERHET åt de grova våldsbrottens (invandrade) förövare. Med detta som rättesnöre har domstolarna avskaffat sin egen samhällsfunktion när det gäller denna typ av brott, vi medborgare skulle inte vara mer otrygga om domstolarna inte fanns alls.
Nej då, det här visste man om redan 2006.
Aktivistiska (feministiska) domare och åklagare har skapat en total låtgå-praxis och (feministiska) politiker och (feministiska) journalister låtsas som om de inte fattat. Men brottslingarna har fattat, för länge sen. Nej, detta är inte ovanligt, det är tvärtom något som börjar bli regel. Som jag skrev om en vecka före jul, så hade en ung man knivskurits upprepade gånger i armarna och benen i samband med ett ‘rånförsök’ där förövarna ser ut att ha kommit undan. Men det är långt ifrån nytt. Redan 2006 skrev man om det i DN, och då vid dess rätta namn; att det var ‘invandrare som krigade mot svenskar‘ med rån. En forskare hade uppmärksammat och skrivit om fenomenet, att invandrarungdomar njöt av att råna svenska barn, att det fick dem att känna sig väl till mods: “det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man har lyckats”. Petra Åkessons C-uppsats var unik 2006 och är det fortfarande, för sedan dess har ingen fått forska mer på området. Och hennes handledare, sociologiprofessor Malin Åkerström, drog slutsatsen att ‘detta bara kunde lösas genom att ge alla jobb.’ Det vet vi inte har gått och inte heller kommer gå. Förövarnas våld är ju ett utslag av mindervärdeskomplex som grundar sig just på deras totala brist på både vilja och kapacitet att skaffa sig ett hederligt arbete. Sedan ville Åkerström inte kalla beteendet för hat. Idag bör hon veta bättre.
Men DN, resten av MSM och politikerna låtsas som om den här C-uppsatsen aldrig skrivits, och därmed inte heller deras artikel om saken. Det här är nämligen en artikel DN skäms för idag och den skulle aldrig publiceras nu. Man har mörkat detta i 13 år nu, medan fenomenet blivit allt grövre och allt mer utbrett.
Tre timmars tortyr. Inte hat?
Ett av de mest uppenbara formerna av dominansvåld inträffade i Malmö för 1,5 år sedan och uppmärksammades inte alls av MSM. Nyheter Idag skriver om hur två (svenska) pojkar blev utsatta för hårda sparkar, slag med bordsben, brända med cigaretter och håret på den ena pojken satte man eld på. Tre timmar höll man på. Kravet att pojkarna skulle kyssa förövarnas skor är något som ofta går igen i liknande situationer. Det är rädslan och underkastelsen man går igång på; den pojke som sade emot fick mindre stryk. Lydnaden, att kyssa foten, belönades istället med extra hårda sparkar. Allt under förevändning att man ville ha pengar. Den (påstått) 16-årige ledaren hade vid tillfället lagt upp minst sju klipp på sitt instagramkonto där han misshandlar svenska yngre killar. Uppenbarligen njuter han av att visa sin makt och av att se pojkarna förnedras. En revansch på svenskarna som grupp för allt ont de gjort honom.
Att man är många och större är uppenbarligen inget hinder för att man ska känna den där sköna kicken av att vara starkare, tvärtom får vi nog förutsätta att de ynkliga kräken inte skulle våga att ge sig på någon annan. Övervåldet är större ju svagare offret är. Deras hederskodex är så långt ifrån den som vi själva vuxit upp med, helt enkelt eftersom den inte är svensk utan motsatsen till svensk: i en hederskultur är det resultat som räknas, alla medel är tillåtna – lögn, bakhåll och numerär överlägsenhet är bara positivt, eftersom det reducerar riskerna så att de närmast är noll. Och är man starkare så går man gärna ännu längre än så om man bara kan. AB rapporterar om en rå misshandel där en guccikeps påstås vara det löjeväckande svepskälet, har ett gäng misshandlat ett flertal yngre killar:
Man drar sig inte ens för att misshandla en pojke inför hans lagkamrater, som får order att lämna ifrån sig mobilerna, så att de inte kan filma och sedan vända sig om och inte titta på:
Ska vi göra något eller ska vi låta dem döda våra barn?
Man har för länge sedan påbörjat förnedringen av våra kvinnor, tusentals grova våldtäkter varav det stora flertalet skrivs av. Nu ger man sig på våra barn också. Och rättssystemet låter dem komma undan. Mord, grov barnmisshandel, överfallsvåldtäkter. Avskrivning, frikännande eller med löjligt låga straff. Utvisning? Nästan aldrig ens yrkat av åklagarna, trots att lagen ger dem alla möjligheter.
Med Morgan och vår nuvarande skurkregims goda minne och tysta bifall, och medan slagordsretoriken regnar. Allt prövas utom de konkreta åtgärder som fungerar: Höga skadestånd. Långa fängelsestraff. Livstids utvisning. Och ja – vi har ett långtgående föräldraansvar för våra barn. I de invandrandes fall måste detta kunna innefatta utvisning av hela familjen, när de minderåriga begår grova brott som detta. Nej, jag vet att det inte lär hända på ett tag, men det kommer sannolikt till en punkt då Sverige faktiskt måste göra lag av dessa ord – i preventivt och avskräckande syfte, men också, och viktigast av allt: för att skydda våra barnfrån mördare.
Klart att våldsverkarna visar fingret åt tafattheten, ovilligheten och undfallenheten. Vem har hört talas om regler som följs utan sanktioner? Men nu är det dags att säga nog. Det här går inte, vi kan inte tolerera detta oavsett vad staten bestämmer sig för att göra eller inte göra. Beväpna er – så gott ni kan. I förebyggande syfte. Ju fler som gör det, desto oftare kommer de att inse att det inte är så lätt och många av dem är sådan kräk att de då inte ens kommer våga försöka igen. För den som kämpar emot, aldrig tigger om nåd, inte visar sig vara ett lätt offer – får ändå respekt. De ynkedomar som gör så här mot våra barn måste börja stöta på motstånd. De kommer kanske vinna ändå, eftersom de har vapen och är fler. Men vi måste ändå göra vad vi kan.
Allt är bättre än att frivilligt gå på tåget till Dachau, och det är dit vi är på väg nu.
I veckan nås jag av nyheten att beväpnade våldsmän trängt in i ett hem i Åkersberga, den ort jag bor på. En liten pojke öppnar – mitt på dagen – omisstänksamt dörren för främlingarna, som hotar honom med kniv och låser in honom i ett rum, medan de länsar hemmet på värdesaker och kontanter. Att Aftonbladet ens skriver om saken är – måste vi konstatera – ett motvilligt fall framåt för MSM. För ca 1,5 år sedan hade jag, på en sammankomst hos en granne, av en kvinna fått veta att hon råkat ut för något liknande i sitt hem dagen innan. Hennes förhållandevis oberörda beteende, eller kanske mer korrekt uttryck: hennes tydliga önskan om att inte förstora upp saken, stjäla uppmärksamhet och riskera att ‘förstöra stämningen’, gjorde att jag uppfattade uppgiften som närmast overklig och när jag skannade av nyhetsflödet utan att hitta något om detta oerhörda övergrepp så blev jag nästan tveksam till om jag verkligen hade uppfattat saken rätt.
Den osäkerheten känner jag inte idag. Jag vet nu att den här typen av grova hemfridsbrott tystats ned under en ganska lång tid i MSM. Avslöjandena i DI om inbrottsvågen på Östermalm kändes av läsarkommentarerna att döma, som att ballongen hade pumpats länge innan den till slut brast. En serie av inbrott med våldsinslag och under vapenhot i Djursholm fick vi genom DN:s rapportering höra om först när inbrottsvågen skulle ha hejdats, m h a kamraövervakning på det berörda stråket. Nyheten släpptes i direkt anslutning till då kamerorna sattes upp och man kan väl föreställa sig att kommunen gärna ville ha publicitet kring de vidtagna åtgärderna. Uppföljningsartiklar om hur lugnt det blivit sedan har dock lyst med sin frånvaro. Och tystnaden i MSM skrämmer mig mer än det mesta annat, för i kontakter med människor som bor i Djursholm och annorstädes, så är det ju inte alls lugn man visar, tvärtom tycks allt ha blivit värre. Medias tystnad gör också att jag inte kan bedöma hur frekvent det här fenomenet är. Jag tror att det är många som liksom jag tänkt på detta som något tämligen unikt, men som nu måste utgå ifrån att det lika gärna kan vara vanligt. Som doktor Bilyana Martinovskis statistik över 50.000 våldtäktsanmälningar som gått till förundersökning – men bara 843 redovisade domar i den statistik som senare publicerades i MSM; ett hissnande mörkertal däremellan.
MSM är förlorare, men ännu mer så är vi som inte längre vågar lita på media.
Dagspressen förlorar läsare och annonsintäkter. En omfattande tidningsdöd väntar. Ris man bundit åt egen rygg. Självfallet är det djupt olyckligt att vi förlorat tron på media. Att fake news blivit vardagsmat för oss innebär att tron på goda auktoriteter eroderas lika mycket som på dåliga – och de flesta är (eller var) faktiskt goda. När vi inte kan tro på auktoriteter längre tar vårt informationssamlande längre tid och lämnar oss oftare med felaktiga slutsatser. MSM har inte bara bidragit till detta genom att mörka i nyhetsrapporteringen. Problemet gäller även deras analys. Ponera att man har fått en lång rad med tips om sådana här brott, men valt att inte rapportera om dem. Visst kan man från början ha menat väl. Men trenden måste man ju har sett och borde ha tagit intryck av! Man skulle ha kunnat vända tidigare, bytt policy och varnat folk – att man valde att avstå ända tills svenskarna upptäckte saken själva är vad som gör redaktionsledningarnas handlande så rent ut sagt sinistert.
Med alla de fakta på bordet, som allmänheten saknade, så borde det ha varit lätt att rädda åtminstone en del av trovärdigheten. Jag drog själv slutsatser, som ett hypotetiskt exempel, då jag läste om Djursholmsrånen, att den här typen av brott skulle skaka stora delar av Sveriges tättbebyggda områden inom kort överskådlig framtid, eftersom de kriminella uppvisade en så total hänsynslöshet och eftersom rånen är så lätta att genomföra: svenskarna är ett vapenlöst folk som artigt öppnar dörren när någon ringer på – även när det är Stora Stygga Vargen. Att vi lärt även våra barn att göra så beror inte på att vi är aningslösa naivister allihop, utan att detta varit rationellt i ett samhälle där hemmet är en fredad borg. Våra inhemska kriminella skulle förstås ha kunnat gjort likadant och att de inte gjort så måste tillskrivas en i kulturen starkt inympad moral som säger att detta är att gå över gränsen. Ungefär som att man inte skjuter ihjäl anhöriga till dem man bråkar med.
Men för dem som nu kommit hit så finns det inga tabun. Man är iskalla opportunister som ser mjuka, enkla mål framför sig, liten risk och hög avkastning. Många av dem hyser också ett starkt resentiment, ett hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, ett utslag av mindervärdeskomplex och brist på självrespekt. De oproprtionerliga våldsamheter som utspelar sig under dessa rån, enligt de beskrivningar som nått oss i allmänheten, tyder på att detta har stor betydelse. Övervåldet är inte rationellt ur någon annan synvinkel än att rånarna faktiskt njuter av det.
Så bidrar vi själva till att dödförklara den öppna svenska kulturen. Av omsorg.
Så vad säger man till sina barn? De flesta av dem är ju som barn och ungdomar är mest. D v s de är slarviga och glömmer bort. Vad föräldrarna predikar i det ena örat går gärna direkt ut genom det andra. De tar inte hot på allvar, som de inte blivit upplysta om tidigare. Rån i det trygga hemmet? Känns ännu mer overkliga för dem än för oss – precis som det borde vara. Ska man överdriva och riskera att skrämma dem så att de får mardrömmar och blir rädda för att vara ensamma hemma? Eller ska vi bara låta det vara? Många av oss gör säkert det senare, få vill överdriva ‘i onödan’ (vilket vi i princip aldrig kommer kunna veta säkert om det är). Men att barnen inte ska öppna dörren för vem som helst försöker vi nog ändå pränta in. Att den svenska kultur vi är en del av i samma ögonblick inte längre är en del av våra barns – det är det oundvikliga priset; för vår kultur fungerar inte under de nya omständigheterna. Under tiden funderar vi istället på hur vi kan förstärka inbrottsskyddet.
Pojken som rånades i Åkersberga blev chockad säger man i artikeln. Men man kunde förhöra honom. Det måste ha varit plågsamt och fått händelsen att bli än mer overkligt makaber. Polisen utnyttjade informationen till en resultatlös spaning ned mot Åkersberga station, dit man gissade att rånarna var på väg. Om man hade velat ha hjälp och vittnen så hade man ju kunnat lämna de signalement som masker och luvor inte kan dölja. Då kanske pojkens uppgifter skulle ha haft någon betydelse. Ska vi gissa så blev det dock kod 291 i samma ögonblick som ‘Rinkebysvenska och mörkhyade händer’ kom på tal. Men kod 291 och hemligstämpeln på alla flyktingrelaterade misstänkta brott är faktiskt redan överspelad. Diskussionstoppen just nu är istället: 1. vilka länder kan man flytta till? 2. hur startar man ett medborgargarde? och 3. hur söker man bygglov för ett ‘gated community’? Hudfärgen på dem man vill stänga ute diskuteras också nu fullt öppet bland svenskarna, men ingen behöver få den bekräftad av polisen eller Aftonbladet. Alla ‘vet ‘ ju ändå.