Publicerad 1 kommentar

Sveket är monumentalt. Det officiella Sverige fortsätter att förneka, förminska och förlöjliga grov tortyr av svenska barn. I antirasismens namn.

Vem är det som torterar, pissar Liam i munnen och skrattar? En rånare, vilken som helst?

DN:s version:

Lokalnyhet. ‘Finns inget att se här!’

Undangömt i lokaldelen och ihopbuntat med tre liknande brott som begåtts av samma förövare hittar vi notisen, utan bild, med en kort TT-sammanfattning, rakt av. Samma dag har DN en stor artikel “Känd rappare blev förnedrad och filmad”. Det är ett närmast identiskt dåd som ger rapparen huvudlöpsedeln – icke desto mindre ett brott med helt andra bakomliggande motiv – och dådet mot Liam nämns inte ens. Varför då? Ja, ett tänkbart skäl är förstås att rapparen var ett offer man ansåg sig kunna visa hudfärgen på. Liksom av en händelse, troligen för att försöka motbevisa dem som säger att offren för dominansvåldet är svenskar. Skillnaden är bara att i fallet med den berömde, tillika kriminelle rapparen så är det fråga om en uppgörelse mellan brottslingar. Maktdemonstrationen var i grunden av ekonomisk art; ett påtryckningsmedel som hade ‘rationella’ grunder och avsikter. Det omvända gällde i fallet Liam. Det ekonomiska här var bara en tillfällighet; formsak för att få ägna sig åt den sadistiska tortyren. Grunden för detta var hat – inte mot Liam, utan mot den grupp han tillhör: etniska svenskar.

SVT:s version

Så sammanfattas domen. Utan att ens ange den utmätta ‘strafftiden’. Men hey, det är ju ändå bara vård.

“16-åringarna misstänks ha rånat Liam – nu faller domen” är SVT:s rubrik. Man beskriver brotten som hastigast, “Rånarduon filmade när de förnedrade Liam – och spred klippet i sociala medier.
– De döms för rån, olaga integritetsintrång och övergrepp i rättssak“, sedan övergår SVT raskt till att försvara de utmätta ‘straffen’:

Om de tilltalade hade varit vuxna hade tingsrätten dömt ut längre fängelsestraff, säger rättens ordförande rådmannen Feryal Mentes i ett pressmeddelande. – Att man förnedrade offret har vi tagit i beräkning i straffmätningen. Men sen är det så att är man 16 år så får man reduktion och då hamnar man på en lite lägre nivåer helt enkelt. 

Lägg noga märke till att man inte ens nämner vilka straff det är fråga om. Det gör man heller inte i pressmeddelandet. Det är först en minut in i videon där offret beskriver händelsen, som det framgår att de båda förövarna inte är svenska. De kallar nämligen Liam för ‘svenne’. Men det är ju att spekulera, som DN Ifrågasätt brukar säga, visst kan de vara ‘svennar’ själva ändå – rent teoretiskt? Den stora överraskningen är dock att SVT även har en video med föräldrarna till en av gärningsmännen. Då framgår det med all önskvärd tydlighet att denne inte är etnisk svensk. Familjen kom från en ‘afrikansk diktatur’ till Sverige för sex år sen. Gärningsmannen är m a o inte född i Sverige och definierad som flykting.

Föräldrarna tittar på filmen där offret beskriver det tortyrliknande frihetsberövandet, förnedringen, hoten och rånet.

Föräldrarna ser tyst på videon där Liam beskriver hur han först misshandlas, sedan hotas. Hur man filmar när man pissar på honom, och när han tvingas ta av sig byxor och kalsonger. Hur rädd han är för hot som beskrivs som extrema, som gör honom oförmögen att bryta sig fri eller ropa på hjälp. På videon framgår att gärningsmännen följer tätt efter Liam redan när han går av t-banan, och det är inte deras station. De har redan planerat sin gärning på tåget, det är tydligt. Som det ska visa sig är de intervjuade föräldrar till den drivande av de båda förövarna.

Föräldrarna uttrycker sig vältaligt och korrekt, ja lite för korrekt för att det inte ska kännas tillrättalagt. SVT:s syfte är så uppenbart att visa att muslimer kan vara rättskaffens människor de också. T o m föräldrar till dem som begår sådana här brott. Så kan det ju för all del också vara. Båda påstås arbeta deltid, samtidigt som modern utbildar sig till undersköterska och pappan läser SFI. Jag kan inte hjälpa att jag undrar hur många timmar i veckan man är sysselsatt och vem som ger dem dessa jobb, när de tydligen saknar utbildning och svenska språket – efter sex år i Sverige. En timme räcker för att formellt anses som deltidare. Och att båda väljer att tala arabiska i intervjun är faktiskt rätt arrogant, om det nu inte är nödvändigt. Pappan läser alltså fortfarande nybörjarsvenska. Han har givit sin son finaste mobilen, säger han. Och märkesskor. Man swishar matpengar, så att han kan äta mat på stan. För att han inte ska hålla på med dumheter. ‘Ekonomin är god’, säger man i reportaget.

Jag frågar mig då, dels det som väl är meningen att man ska fråga sig (men kanske utan att det är meningen att man ska komma till rätt svar). D v s hur kan sonen visa ett sådant beteende, när han får allt han behöver? Några ‘socioekonomiska förhållanden’ tycks inte vara möjliga att skylla på. Jerzy Sarnecki och hans kriminologskola kan alltså lägga ned. Bra.

Men jag kan ju inte hjälpa att jag också undrar hur föräldrarna har råd att låta sonen få äta på McDonalds, istället för att tvinga hem honom till middagsbordet och till någon muslimsk motsvarighet till pölsa eller blodpudding, som svenska familjer får bjuda sina barn på ibland. Och märkesskor och märkeskläder är det faktiskt många svenska barn som inte vet vad det är. En medianinkomst – på två heltidslöner – räcker faktiskt inte för de saker som pappan räknar upp, givet att vi förutsätter liknande ekonomiska kostnadsram för resten av hushållet. Då ska det inte kunna gå med socialbidrag heller, även om detta drygas ut med några tusenlappar från deltidsarbetet. Särskilt inte eftersom dessa ska avräknas.

Pappan tackar Allah för myndigheternas hjälp. Det Sverige som tog emot familjen med öppna armar tycks vara älskat tillbaka. De anmälde själva sonen säger mamman, även om det beskrivs som att det är skolan som reagerat. Pappan säger att han skäms, och påstår att sonen gör det också. Men är detta sant eller har SVT valt att göra sitt reportage enkom för att slå blå dunster i våra ögon? Båda ock möjligen. Men i alla fall det sistnämnda. Det är mönstermuslimen, den som vi vill tro är representativ för massorna, som man försöker plocka fram. En motbild för att slippa medge det oförblommerade hat som sonens gärning ger uttryck för. Det är förstås heller inte nödvändigt att det är från föräldrarna som sonen ärvt sitt hat. Men med till intet förpliktande ursäkter, påstådd ångerfullhet utan spår av känslor i rösten, det i reportaget kamouflerade bidragsberoendet och den uselt integrerade familjesituationen övertygar man i alla fall inte mig. Varken om avsaknad av orsakssamband eller oskuld.

Domstolens version

För att få svar på vad som verkligen hände är man istället tvungen att beställa hem domen. Vilket jag gjorde. Brottslingarna, som heter Prince Georgio Stanley Kadjo, fyller 17 i maj, och hans kumpan Montaser Edris är lika gammal. Offret fortsätter vi att kalla för Liam, för i hans fall finns det skäl att visa respekt.

SVT:s beskrivning av brottet framstår som medvetet utslätad när man läser domen. Och det påbörjas redan innan Liam hinner ut ur t-banestationen: “Personen som ryckte mobiltelefonen ur hans hand var Prince Kadjo och personen som lade armen runt hans axlar var Montaser Edris. Direkt efter detta slog Prince honom fyra gånger i ansiktet, ett slag träffade på munnen och tre på ena ögat. Det var slag med knuten hand.” Det gjorde mycket ont. Liam uppmanas att bete sig som om de är kompisar, så att ingen ska lägga märke till vad som sker. Eftersom telefonen snabbt laddar ur uppstår dock problem, rånarna, särskilt Prince, vill ha mer pengar – och för detta behöver man Liams telefon. Överföringar från sparkontot går annars inte att göra. Man går ända till Sköndal, 40 minuters promenad, för att ladda telefonen på McDonalds, så att detta ska bli möjligt.

Under tiden de gick uttalades en mängd hot mot honom, bl.a. att de skulle döda honom och hans familj om han ringde polisen, att de skulle våldta hans mamma och att de visste var han bor. De påstod att de hade en pistol och knivar och att de hade mördat fem personer och att de skulle kunna göra det igen. Han blev livrädd. De sa att de skulle sticka ut hans ögon, om han inte fick ut några pengar.

Liam tar hoten på allvar. Han vågar inte be om hjälp på McDonalds. Man får honom att ringa sin mamma som swishar 2.000 kronor. Ett bankomatbesök ger dock inget resultat och Liams telefon kan inte ladda ner en bankapp som medger uttag och överföringar. Möjligheten att tvinga Liam att ta ett sms-lån föresvävar kanske Prince, det är något han prövat vid ett tidigare rån, men utan framgång eftersom offret hann fly.

Man åker vidare till Farsta och hoten blandas med hån; “Svennejävel’, ‘horunge’ och ‘mammaknullare’ (och bög) får Liam veta att han är. Prince ringer upp en äldre bekant och räcker över luren till Liam. På telefon upprepas hoten av den anonyma och äldre rösten. När Liams bankomatkort inte fungerar i Farsta heller blir han livrädd. “Nu dödar de mig”, tänker han. Och det ser illa ut, efter timmar av skräck – ska det sluta så? Man tar honom avsides, bakom kyrkan. Liam får sparkar i ryggen och i huvudet. Han tuppar nästan av. Medan de sparkar skrattar hans plågomästare. Montaser pissar på det liggande offret, samtidigt som han filmar. Mera skratt. Prince tvingar Liam att gapa, han får kiss både i munnen och i ansiktet. Sedan måste han ta av sig byxor och kalsonger, underkroppen är helt naken. Men några förbipasserande får Prince att säga åt Liam att ta på sig igen. Sedan säger han att ett gäng ska komma för att ta hand om Liam, innan han och Montaser går tillbaka mot Farsta C. Om Liam rör sig på tio minuter så ska hans familj dö.

Med distans och lite erfarenhet, visst. Men det hade inte Liam. Han är en pojke.

Det är förstås uppenbart för oss som har distans, att redan när misshandeln inleds så har gärningsmännen inte något som helst syfte med den, utom just att förnedra och plåga sitt offer. De lämnar Liam fylld av fruktan, nu inte främst för sig själv utan för sin familj, som de ju hotat att döda. Och han tar även detta hot på blodigt allvar. Liam tillbringar en natt i ett trapphus, eftersom han inte kan få kontakt med sin familj. Han skickar två sms till sin pappa:

Liam är mer mån om sin familj än sig själv. Detta är mod. Och sådant som de båda avskrädena till mänskliga efterbilder han just haft oturen att möta inte vet vad det är: empati.
Det är svårt att inte beröras. Pojken, som drabbats av sitt livs trauma, tänker nu bara på sin familj och småbröderna. Sms:et skickades från en person som i alla fall visade så mycket hjälpsamhet att han släpper in Liam i trapphuset. Att det är ett mänskligt minimum kan man väl tycka. Men det är den graden av rädsla och obenägenhet att bli inblandad som vårt samhälle nått. Kanske ångrar sig ‘den hjälpsamme’ rent av nu, när han tvingades vittna och hjälpa till att fälla Prince och hans kumpan.

Händelsen är över på några timmar. De mentala spåren kan sitta i en livstid.

Händelsen utspelade sig i den första december. Men den har fortsatt att fylla Liams vardag sedan dess:

” Han hade svårt att gå i skolan efter händelsen. Han har haft hög frånvaro och mäktar inte med prestationskraven i skolan just nu. Han ska ta studenten till sommaren och känner oro inför betygen. Han mådde extremt dåligt under jullovet och tog kontakt med en psykolog. Han har hittills träffat psykologen två gånger, men han ska gå på ytterligare åtta psykoterapisamtal. Det känns bra med dessa samtal, men han får ständigt återfall och har svårt att somna. Han får sådana ångestattacker att han inte kunnat sova på 40 timmar ibland. Han är rädd att samma sak ska hända hans yngre bröder. Han är särskilt orolig för en av bröderna som har en funktionsnedsättning. “

Domstolen tror på Liams berättelse. Fattas bara! Med ett sammanhängande vittnesmål som bekräftas av snapchatfilm, övervakningsfilmer, telefonloggar, bankkontoutdrag. För den som sedan inte begriper juridiskan som följer, så utdöms straff och skadestånd för allt vad åklagaren begärt. Vilket skulle ge Liam 100.000:- totalt. Men i slutändan lär Liam knappast få mer än de 9600:- som Prince pappa lovat betala, det belopp som lagen begränsar föräldrarnas skyldighet till, per skadehändelse. De båda ungdomsbrottslingarnas vilja och förmåga att betala något kan vi utgå ifrån är obefintlig. Och eftersom Montasers pappa Mahmoud inte ansågs ha ansvar för sin pojke, som socialtjänsten omhändertagit, så slapp han ansvar helt.

Verklig ånger? Nej, noll medgivanden, förnekande av brott och tystnad

Angående Prince föräldrar har de knappast något annat val än att acceptera skadeståndet. Deras eventuella goda inflytande verkar heller inte ha räckt till för att påverka Prince att göra några erkännanden. När Liams mål kommer upp så minns Prince inte – det som inte går att säkert bevisa. Och känner ånger – för det som filmen som lagts upp på snapchat redan bevisar. Känslan av att detta görs för att allt annat vore strategiskt korkat kan inte undvikas. Mest för att han beter sig som en omvänd hand mot det tidigare rånet, det som inte filmades. I det första målet (s.25 i domen) så väljer Prince nämligen att helt förneka alla brott. Inte ett ord säger han, just som en ‘tuff’ och erfaren kriminell skulle ha gjort. Den ånger som Prince pappa påstår att hans son känner visar sig inte här, där den räknas.

Jodå. Visst är det klart vad somliga har i tankarna. Medan Liam tittar på fotboll på sin telefon har planerna smitts.

Detta förhärdade beteende tillmäts förstås inte minsta betydelse i straffmätningen. Lagen och domstolarnas praxis uppmuntrar alltså ett beteende som är rakt på tvärs med förhoppningen att brottslingen på sikt ska kunna nå någon form av insikt och omvändelse – eller försoning med sina offer.

Straffet? Inget alls. Sex månaders rehabilitering.

Och straffet då? Ungdomstjänst räknas inte som straff överhuvudtaget. Det är rehabilitering. Det kan ske i öppen ‘vård’ som ett familjehem t ex. Och i det här fallet tidsbegränsades det till sex månader. Om vi tar domstolarnas praxis som utgångspunkt så skulle en vuxen alltså ha fått två år – och varit ute efter ett. Chansen är ju inte helt försumbar heller, att en sådan gärningsman – liksom Prince – också har begått fler brott, som han då skulle få rabatt för. I det här fallet dömdes Prince till samma ‘straff’ som sin kumpan, trots att han begått fyra likadana rån. Det är som om ICA skulle säga ‘köp en oxfilé, så får du tre till gratis’. Eller så många du kan bära ut samtidigt. Nej, det erbjudandet kommer ICA aldrig göra, det är för dumt, men domstolsjuristerna och de svenska lagstiftarna tycker tydligen att detta är ett rimligt sätt att ge påföljd.

Utvisning kan i dagsläget inte heller bli tal om eftersom det rör sig om minderåriga, med familj i Sverige. Om Prince hunnit fylla 18 och åklagaren hade yrkat detta, så hade verkställighet ändå troligen inte kunnat ske, beroende på situationen i Prince hemland. Vår lag sätter alltid krokben, på ett eller annat sätt, när domstolspraxis för en gångs skull inte gör det. Mitt förslag till nästa regering är att man bör kunna utvisa hela familjer, och att dessa (utom deras ‘Prince’), får ansöka om flyktingstatus igen, när ‘Prince’ blivit myndig. Kanske ska de t o m få förtur, åtminstone om de lärt sig svenska. De ska dock givetvis tvingas lämna full ersättning för skadestånd till brottsoffren, innan de lämnar oss om de kan, och senast betala denna innan de får återvända.

Till offren 9.000:-. Till gärningsmännens advokater 3/4 miljon.

Liam ‘fick’ 5.000:- i sveda och värk, han kunde inte bevisa att hans sviter skulle vara i ytterligare två månader, då hade han fått någon tusenlapp till kanske. Varför begärde inte Liams advokat skadestånd för psykiskt lidande? Ett av de andra offrens försvarare prövade det. Han fick 1.500:-, för ett lidande som väl var väl i klass med Liams. Svensk skadeståndsrätt är ett sant hån mot våldsbrottsoffer. Beloppen som erhålls om någon skrikit ett hatbrottsbelagt tillmäle räknas istället i tiotusentals kronor. Ännu ett skäl alltså att börja kalla dominansvåldet för vad det är: hatbrott. Men Brottsofferfonden då? För att få ut något från den måste man först driva kraven mot gärningsmannen i mål. D v s fortsätta att konfronteras med denne efter att straffet är avtjänat. Det är det få som gör i den här typen av mål, av lätt insedda skäl.

Nej, de enda som tjänar på våldet, brotten och straffen är juristerna. Här är advokatnoterna:

Prince advokat som ju var med i alla fyra målen, klart att han ska få betalt. Var det förresten du Kristofer, som sa åt Prince att hålla käften? Eller hade han bara sett reklamen?
Montasers försvarare. Bra gjort! Du tycks ha sparat 30-40.000:- åt skattebetalarna i förhållande till kollegerna. Med samma resultat för klienten.
Ett snarlikt mål. Om offret vill köpa gräs så bör han väl få skylla sig själv, argumenterade försvaret i detta fall. Spelar roll. 150 lax till den som står på de stackars socioekonomiskt utarmades sida blev det i alla fall.
Ännu en av Prince’s kompisars försvarare – och ett snarlikt mål som avkunnades samtidigt – med 100% mängdrabatt. Känns väl sådär för offret att veta.
I det fjärde målet dömdes Prince’s kompis till bara 50 timmars samhällstjänst.

Totalt kostade bara försvarsadvokaterna i målen mot Prince och hans kamrater dryga 3/4 miljonen. Ni kanske minns de där ligisterna som hyrts in av en saneringsfirma för att klottra ned allmänna platser i Södertälje. Här finns förstås liknande goda incitament för domstolarna att se till att deras delinkventer hastigt slipper ut ur fängelset så att den lönsamma ruljansen kan fortsätta. Ungdomsvård i sex månader är ju helt idealiskt ur den synvinkeln, brottsbenägenheten lär väl knappt dämpas ens under pågående familjehemsplacering.

Var är medias och de ‘humana’ domstolarnas medkänsla med offren?

DN vill väcka min medkänsla för ‘den berömde rapparen’, vars stjärnstatus lär ha reducerats avsevärt efter förnedringsfilmen han ofrivilligt blev stjärna i. Man misslyckas med det, för rapparen är själv del i den här våldsspiralen och hade sannolikt inte haft några skrupler i att behandla sina konkurrenter likadant om han fått tillfälle. Däremot så skriker mitt hjärta för alla de fullständigt oskyldiga offer som dominansvåldet krävt ända sedan DN skrev sin artikel 2006 om ‘invandrare krigar mot svenskar med rån’. Där gjorde en kvinnlig forskare med sina djupintervjuer sambanden tydliga och klara. Men dessa har MSM därefter inte velat tala om; vare sig vilka offren är eller förövarna, eller brottens brutala detaljer. Allt har helt tystats ner eller bagatelliserats. Ett av de offer som Prince givit sig på tycks domstolen rent av vilja förlöjliga lite extra genom att flera gånger nämna en ‘parfym’ som stulits från honom. Det heter faktiskt rakvatten eller after shave. Kan offret åtminstone få behålla den manlighet som går efter en sådan här förnedring, så vore väl det tacknämligt? Det kanske verkar petigt, men jag är övertygad om att detta ordval är freudiansk och tecken på den totala brist på empati som dessa ‘humana’ domstolsjurister visar för offren i de här situationerna. Genom att döma ut 1.500:- i psykiskt lidande.

‘Liam’ kunde ha varit ditt barn. Hade du då varit nöjd med domen?

Det är hög tid för DN och Public Service att göra bot för sin långa tystnad avseende ‘barnrånen’. Att man berättar varför detta händer. Och då går den etniska dimensionen inte att lämnas onämnd. Våldet är enkelriktat och det sker – precis som forskaren konstaterade redan 2006 – pga ett hat riktat mot svenskar som grupp. Det är ett hatbrott per definition. Varför dömer man då inte för sådant? Ska gärningsmännen komma undan med en lam ursäkt? Varför talar inte tidningarna om det som händer? Varför kallas det tvärtom rasism fortfarande, som igår i riksdagen, om man tar upp detta? De som är mest ansvariga för detta efter gärningsmännen själva är faktiskt de som velat låtsas som ingenting.

Offren – liksom svenskarna – har rätt att hata detta. Det är sunt.

Och berätta gärna även om ‘straffen’. Sex månader i ett familjehem – fri efter tre! Det är ännu ett hån mot de offer som drabbats. Men nåde det offer som inte är nöjd med rättsskipningen. Domstolen gör en poäng av att Liam påstår sig inte känna hat, han är ‘bara tom’ inuti. Kanske är det vad han känner också, just nu, och enligt mig vore det mer sunt om det istället var hat och ilska. Det kan förstås också lika gärna vara något som advokaten påpassligt rått honom till att säga. Om han uttryckt starkare känslor så hade han med stor sannolikhet fått domarna emot sig. Och svenska folkets behov av rättvisa och gammaldags hämnd är än mindre ett hänsyn som finns med i straffmätningen. Så har det sett ut länge och vårt system har kallats humant av detta skäl. Men de vi nu talar om vet inte vad humanism är. De skrattar åt den och ljuger den rakt upp i ansiktet.

Ett samhälle som gör allt för att förneka och inget för att reagera, trots att det är våra egna barn som drabbas, bär ett stort medansvar. Inte bara för brotten, utan även för den skarpa motreaktion som alla emotser, med förväntan eller fruktan. Såsom polariseringen nu fortskrider och eskalerar, så måste den helt enkelt komma, förr eller senare.

Motstånd och försvar – finns detta?

Eftersom det statliga våldsmonopolet inte vill bita bättre, borde inte självutnämnda hämnare kunna plocka populistiska poäng? I de strömningar som vänstern så länge har påstått skulle vara det mest överhängande hotet mot vårt demokratiska samhälle – medan de själva underminerar alla dess funktioner och spelregler? Vad som sker är ju så uppenbart ett mönster närmast uppsåtligen avsett att locka fram sådana motreaktioner.

Situationen har onekligen eskalerat så långt att man skulle kunna föreställa sig att många kunde känna sympati för privat ‘rättsskipning’, åtminstone om denna var riktad mot de verkligt skyldiga, och inte slog blint (såsom den tyvärr alltid gör). Men så verkar inte vara fallet – hittills. Om det hade funnits en stark och växande sympati för nazistiska och rasistiska åsikter i Sverige så skulle tidningarna ha frossat i ämnet. Men jag har inte läst en rad om några svenska ‘Dirty Harry’ – knappt ens om medborgargarden med uttalat syfte att enbart försvara sig och de sina. Det är faktiskt svårt att förstå hur det kommer sig att det inte redan hänt, det är ju det här som de s k antirasisterna fullkomligt tigger om och domen idag är bara ännu ett provocerande ‘flame bait’. Vad, om inte detta, kan skapa den grogrund som krävs?

Bristen på fysiskt motstånd är frapperande. Och det är både bra eller dåligt. Jo, visst är det bra att den extrema ytterkantshögern är liten, knappt försumbar. Vi har redan nog med bomber som det är. Men är det inte så att situationen liknar den gamla ökända ketchupflaskan? Först ingenting, och sedan allt på en gång? Och om den extrema högern saknas, medan en lika extrem ytterkantsvänster har ätit sig långt in i de sittande regeringspartierna, domstolarna och media – var befinner sig i så fall vi andra? Kommer vi någonsin att kunna sätta hårt mot hårt utan att extremisterna samtidigt blir fler? Tillåt mig tvivla.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Anne Ramberg, ska du flytta nu? #välkommen-till-inbördeskriget

Ska vi bry oss mer om stockholmare än om folk i Malmö, Uppsala eller Örebro? Naturligtvis inte. Men signalen är ändå desto starkare när bomben smäller även på fina Östermalm. Särskilt till de globalister som bor där.

PS. DN:s artikel är full med läsarkommentarer, varav dock mina fyra alla är snabbt bortmodererade. Inte ens nu är sanningen önskvärd. DS.

När det gränslösa våldet knackar på är vi nakna.

Sverige är konstruerat som ett öppet samhälle. Vi har kunnat vara öppet därför att befolkningen har varit homogen och klyftorna små. Vi har inte förberett oss för vare sig djupgående etniska eller religiösa konflikter. Inte för kriminella som saknar alla spärrar.

Vi har en låg polistäthet (ännu lägre avseende patrullerande konstaplar) jämfört med de flesta länder, och särskilt de som har befolkningar med stora etniska/religiösa spänningar. Vi saknar gated communities och portvakter även i finare områden. Ingenting har heller gjorts, trots att vi (= alla utom BRÅ och Sarnecki, Löfven och Morgan) har sett den här utvecklingen eskalera exponentiellt sedan 2012.

Att en sådan här explosion kan ske i Sveriges mest prestigefyllda bostadskvarter visar helt enkelt att vi står HELT nakna.

Och den nuvarande massimmigrationspolitiken fortsätter samtidigt i stort sett som förut, och utan minsta notis om att integrationen bara fungerar sämre och sämre. Det är inte bara dumt, det borde vara brottsligt.

Kommer globalisterna och Anne Ramberg att vakna nu?

Även globalisterna är förstås nakna när det gränslösa våldet knackar på. Min första tanke var annars (egoistiskt) att min fru jobbar på Östermalm. Sedan insåg jag hur löjligt det är att vara särskilt oroad för just detta. Östermalm är bara som resten av Sverige, ett område där det är fritt fram att kasta bomber och skjuta ihjäl folk, eftersom vår regim inte ansett det värt att göra något åt saken. Klart att man berörs när våldet kommer närmare och det är ju det enda positiva med att det sprängs även här: här bor ju beslutsfattarna. Globalisterna, mångkultur- och massinvandringsvännerna i näringslivet. Jodå, det är gott om dem. I det allra översta skiktet. Storbolagsägarna. Och så deras klienter, direktörerna som inte säger någonting. Eller som skriver på listor för att stötta regeringskansliets antidemokratiska upprop mot en eventuell SD-stödd regering. Och sådana som Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet under hela 2000-talet, fram till förra året. Med ett stort ansvar för vad som händer nu, inte minst för den rättsvidriga aktivism som alltmer präglar svenska domstolar. Ska vi gissa så planerar väl hon nu, som de flesta av hennes grannar, att flytta till Portugal, Spanien eller Schweiz.

Alla de här har gynnats som särintressen av att massinvandringen fått fortgå. Medan LO blivit ett rundningsmärke och den reglerade lägstalönen en chimär, så har det vällt in mer eller mindre outbildade, som bara kunnat konkurrera med svart arbetskraft. Men de har ju ändå snällanställts i massor; i kommunerna och på statligt subventionerade jobb. Och de har tagit jobb de egentligen inte är kvalificeade för, inom äldrevården, hemtjänsten, sjukvården, skolan. Man har alltså i praktiken sänkt ribban. Det har kostat oss, eftersom den sämre kvalitén som välfärden erbjuder är vad vi betalar ännu mer för nu, till ännu fler inom den offentliga sektorn. Och eftersom de är så många fler har vi ju varken råd eller lust att betala dem som vi förut gjorde.

Följden av dumpningen av såväl kompetenskrav som löner är vad stora företag ser som fördelar. Med dessa sänken har löneutvecklingen för den stora lägre medelklassen och arbetarklassen kunnat hållas i schack. Samtidigt så är det bara de riktigt stora företagen som kan dra full nytta av situationen. Det ser man till med allt krångligare upphandlingsregler, GDPR och ISO- och EU-certifieringar. Man drar nytta av alla skärpta miljökrav, för manhar ju rätt att ta betalt för krånglet, som alltså drabbar konsumenten fullt ut – och lite till, eftersom de mindre konkurrenterna slås ut och – det eftertraktade – oligopolet skapas, som gör det möjligt att höja priserna ännu mer. Och med ständigt sjunkande krona har företagen kunnat skära guld med täljkniv. Exporten har gynnats enormt, ingen har behövt vara så jätteduktig och innovativ, man har sålt grejor till allt större rabatt i förhållande till sina utländska konkurrenter. Och på hemmaplan har samtidigt importen blivit dyrare och gjort våra inhemska företag lika lata. De branscher som gått allra bäst är förstås de som levt på invandringen: flyktingbostadsbyggarna, och juristerna och ett antal andra parasitära entreprenörer som fått sina pengar mer eller mindre direkt från staten.

Myndigheter som SCB, BRÅ och Riksbankens uppgift: att dölja vad som händer

Samtidigt har vi en centralbank och myndigheter som BRÅ (se artikel bl a här) och SCB (Se artikel här), som gör allt för att dölja den statistik som skulle kunna avslöja det som pågår. Inflationen bestäms så att de ingående parametrarna inte visar vilka prishöjningar folk faktiskt utsätts för. Dödstalsregistret inte det verkliga dödliga våldet. Och sysselsättningen bland de nytillkomna är acceptabel. NOT – se artikel här om forskningsrapporten som media nonchalerat.

När Leif Östling (se min artikel här, eller här eller sök själv, det finns mer) bröt ledet och sa som det var, så fick han noll stöd av sina näringslivskolleger. Och hans efterträdare på Scania gav honom istället en knäpp på näsan, förebild eller inte, Östling gick inte bara emot vänsterflummande regimlojala, utan också den rådande storföretagsagendan. Frågan är nu om det finns ett näringsliv kvar på rätt sida, som är beredd att ta fajten, så som man gjorde mot löntagarfonderna. Eller kommer man nu bara fegt lägga benen på ryggen? Lämna oss andra kvar i sticket? Klart det finns en punkt efter vilken det är rationellt att fly, men med näringslivets muskler så finns det fortfarande god anledning att kämpa – folket kommer vara med er.

Det är tack vare egoistiska globalister, de superrika och bidragsparasiterande jurister m fl dito, som vänstern har kunnat driva sin vansinnespolitik. Om näringsliv och höga advokater och domare nu börjar känna flåset lite för nära i nacken, så är det bra. Det är dags att göra upp. Inte bara med den naiva mångfaldspolitiken. Utan även med den cyniska globalismen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Ännu en ‘synnerligen grov misshandel’ av ett svenskt barn. De tio som sparkade var kanske inte alls invandrare (0,01% chans på det).

Vad vet jag. Kanske DN har skrivit en artikel utan att ange signalement på etniskt svenska rågblonda misshandlare? I så fall är det första gången sedan 2006.

När kommer den dagen DN vågar skriva *invandrargäng’ respektive ‘en ensam svensk pojke/flicka’?

Nej, DN är som vanligt lika noga med att inte skriva ut etnisk tillhörighet på förövare och offer. Men i gårdagens DN gick det bra att skriva om ‘Johan’ med ‘rågblont hår’ som planerat ett (icke genomfört) skolattentat. Det ska tolkas motsatsvis så här: för alla GM med rågblont hår och svensk bakgrund är det tillåtet att lämna ut etniskt signalement, och alla brott där etniskt signalement inte lämnas ut avseende GM har därför med 99,99% säkerhet begåtts av icke-svenskar. Därav min rubrik (som jag kommer ändra så fort någon ger mig anledning att göra det). En policy tvärs emot DN:s alltså. Jag anser att vi måste skriva om detta fenomen nu, varje gång det inträffar. För det är här vi måste dra en gräns. Det gäller våra barn – och det är bara upp till oss. DN kommer fortsätta sin lögnpolicy även efter att det första offret avlider. Och Morgan? Detta sker uppenbarligen med hans goda minne, han har inte gjort någonting ens för att addressera frågan, än mindre komma tillrätta med problemet. Som bara är fullständigt hårresande. Sverige 2019 har förvandlats till Stanley Kubrick’s Clockwork Orange. Våra barn utsätts för ‘ultravåld’ av invandrargäng lite som de vill och känner för, när andan råkar falla på.

Sparkar mot huvudet är som vi alla vet alltid livshotande. Det här gänget är antingen gravt psykiskt störda eller kan förväntas vara i början på en mycket lång och grov våldsbrottskarriär.

Detta måste väl ändå vara någon sorts rekord? Ett unikt, fullständigt makabert undantag i ett annars inte fullt så dysfunktionellt samhälle? Väl? Nejdå. Det här är vardagsmat:

Och att tjejer är med och sparkar de också, tydligen.

De sparkande lär inte ens få en prick i straffregistret.

D v s: det svenska samhället är inte förberett för sådant här. Det saknas helt skydd och sanktion mot den här typen av – vanliga! – grova våldsbrott. Vi har aldrig behövt lagar som hanterar den här typen av unga kriminella. Men nu gör vi det.

Nuvarande strategi tycks gå ut på att man hoppas att problemen ska försvinna av sig självt. Förövarna är skyddade av sin (påstått) låga ålder mot verkliga sanktioner och dessutom skyddade av sin färg på skinnet för att drabbas av mediaexponering. Tillämpningen av Lagen om hets mot folkgrupp har tillämpas så skevt att man skulle ha varit stolt över den i 30-talets Nazityskland. Medan svenska tanter lagförs för att de skriver arga kommentarer på facebook, något som både renderar i dryga skadestånd och ibland fängelse, så tillåts icke-etniska svenskar i stora horder sparka och slå oskyldiga svenska barn utan att orden hat och rasism ens nämns.

Fallet i Farsta igår är inget undantag, av artikeln att döma. Att offret, den minderårige pojken (enligt DN:s rubrik och polisen ‘en person’) och hans lika minderårige vän hotas är underordnat. Förövarna är ju egentligen fina killar (& tjejer) och hatet de visar beror ju ‘socioekonomiska problem’ (och har inte alls samband med att de är invandrare). Man måste ju också ha förståelse för att de känner behov av att leva ut sina aggressioner på det här sättet, de mår ju så dåligt själva. Så man stänger av dem ett par dagar från skolan innan de återvänder dit, där de fullt sannolikt är klasskamrater med offren.

Och ‘golare har ju inga polare‘; den som vågar tjalla och den som vågar vara tjallarens vän inser snart att hoten (mot liv&hälsa/egendom/familj/lillasyster) kan verkställas utan minsta respons eller sanktion från det flata svenska samhället. Stenar kastade in genom fönsterrutor till den golandes familjs hem, mordhot per telefon, förstörda bildäck och repor i lacken och lite annat smått och gott är vad man får räkna med.

Med 100% rättssäkerhet fälls ingen. Då kan vi lika gärna lägga ned domstolarna. För det är rättstryggheten de finns till för.

Lagen är ett rundningsmärke för alla minderåriga (varav flera naturligtvis kan ha skägg, formellt under 15 vet vi är inte sällan informellt lika med 21). Eftersom det är upp till socialtjänsten så låter man det bero i nio fall av 10 (eller mer), istället för att ens göra en brottsbedömning och fastställa gärningsman. Men för dem som passerat 18 även officiellt är risken att drabbas av konsekvenser för sina vidriga handlingar inte heller särskilt stor. Detta beror på att domstolar och rättsväsende har glömt bort sin kärnuppgift: (urbefolkningens) RÄTTSTRYGGHET. Den har helt fått ge vika för domstolarnas masochistiskt höga krav på RÄTTSSÄKERHET åt de grova våldsbrottens (invandrade) förövare. Med detta som rättesnöre har domstolarna avskaffat sin egen samhällsfunktion när det gäller denna typ av brott, vi medborgare skulle inte vara mer otrygga om domstolarna inte fanns alls.

Nej då, det här visste man om redan 2006.

Aktivistiska (feministiska) domare och åklagare har skapat en total låtgå-praxis och (feministiska) politiker och (feministiska) journalister låtsas som om de inte fattat. Men brottslingarna har fattat, för länge sen. Nej, detta är inte ovanligt, det är tvärtom något som börjar bli regel. Som jag skrev om en vecka före jul, så hade en ung man knivskurits upprepade gånger i armarna och benen i samband med ett ‘rånförsök’ där förövarna ser ut att ha kommit undan. Men det är långt ifrån nytt. Redan 2006 skrev man om det i DN, och då vid dess rätta namn; att det var ‘invandrare som krigade mot svenskar‘ med rån. En forskare hade uppmärksammat och skrivit om fenomenet, att invandrarungdomar njöt av att råna svenska barn, att det fick dem att känna sig väl till mods: “det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man har lyckats”. Petra Åkessons C-uppsats var unik 2006 och är det fortfarande, för sedan dess har ingen fått forska mer på området. Och hennes handledare, sociologiprofessor Malin Åkerström, drog slutsatsen att ‘detta bara kunde lösas genom att ge alla jobb.’ Det vet vi inte har gått och inte heller kommer gå. Förövarnas våld är ju ett utslag av mindervärdeskomplex som grundar sig just på deras totala brist på både vilja och kapacitet att skaffa sig ett hederligt arbete. Sedan ville Åkerström inte kalla beteendet för hat. Idag bör hon veta bättre.

DN kunde publicera detta 2006. Men idag skulle den ha refuserats. Forskningen som refereras till är något man låtsas ännu mindre om.

Men DN, resten av MSM och politikerna låtsas som om den här C-uppsatsen aldrig skrivits, och därmed inte heller deras artikel om saken. Det här är nämligen en artikel DN skäms för idag och den skulle aldrig publiceras nu. Man har mörkat detta i 13 år nu, medan fenomenet blivit allt grövre och allt mer utbrett.

Tre timmars tortyr. Inte hat?

Ett av de mest uppenbara formerna av dominansvåld inträffade i Malmö för 1,5 år sedan och uppmärksammades inte alls av MSM. Nyheter Idag skriver om hur två (svenska) pojkar blev utsatta för hårda sparkar, slag med bordsben, brända med cigaretter och håret på den ena pojken satte man eld på. Tre timmar höll man på. Kravet att pojkarna skulle kyssa förövarnas skor är något som ofta går igen i liknande situationer. Det är rädslan och underkastelsen man går igång på; den pojke som sade emot fick mindre stryk. Lydnaden, att kyssa foten, belönades istället med extra hårda sparkar. Allt under förevändning att man ville ha pengar. Den (påstått) 16-årige ledaren hade vid tillfället lagt upp minst sju klipp på sitt instagramkonto där han misshandlar svenska yngre killar. Uppenbarligen njuter han av att visa sin makt och av att se pojkarna förnedras. En revansch på svenskarna som grupp för allt ont de gjort honom.

Inga kulturer är bättre än andra? På allvar?

För en månad sedan skedde den här brutala misshandeln inför vittnen:

Sedan blev de hotfulla mot vittnena. Och för säkerhets skull anger heller inte vittnena några signalement. Den rätta skyddande hudfärgen som ger frikort från mediaexponering fungerade helt perfekt igen.

Att man är många och större är uppenbarligen inget hinder för att man ska känna den där sköna kicken av att vara starkare, tvärtom får vi nog förutsätta att de ynkliga kräken inte skulle våga att ge sig på någon annan. Övervåldet är större ju svagare offret är. Deras hederskodex är så långt ifrån den som vi själva vuxit upp med, helt enkelt eftersom den inte är svensk utan motsatsen till svensk: i en hederskultur är det resultat som räknas, alla medel är tillåtna – lögn, bakhåll och numerär överlägsenhet är bara positivt, eftersom det reducerar riskerna så att de närmast är noll. Och är man starkare så går man gärna ännu längre än så om man bara kan. AB rapporterar om en rå misshandel där en guccikeps påstås vara det löjeväckande svepskälet, har ett gäng misshandlat ett flertal yngre killar:

Ja det här känns ju nödvändigt, för att komma åt den åtråvärda kepsen. Spotta och sparka och dra i håret? Men AB verkar köpa argumentationen, de har inga egna teorier. Eller närmare signalement på den vidrige översittaren. Kan han möjligen vara i besittning av ett skyddande lager rätt hudfärg?

Man drar sig inte ens för att misshandla en pojke inför hans lagkamrater, som får order att lämna ifrån sig mobilerna, så att de inte kan filma och sedan vända sig om och inte titta på:

Det här kallas dominansvåld i Danmark, för det är vad det handlar om: invandrares resentiment, d v s hat mot folkgrupp, de etniska svenskarna. I Sverige låtsas vi som att vi inte fattat vad det handlar om ens.

Ska vi göra något eller ska vi låta dem döda våra barn?

Man har för länge sedan påbörjat förnedringen av våra kvinnor, tusentals grova våldtäkter varav det stora flertalet skrivs av. Nu ger man sig på våra barn också. Och rättssystemet låter dem komma undan. Mord, grov barnmisshandel, överfallsvåldtäkter. Avskrivning, frikännande eller med löjligt låga straff. Utvisning? Nästan aldrig ens yrkat av åklagarna, trots att lagen ger dem alla möjligheter.

Med Morgan och vår nuvarande skurkregims goda minne och tysta bifall, och medan slagordsretoriken regnar. Allt prövas utom de konkreta åtgärder som fungerar: Höga skadestånd. Långa fängelsestraff. Livstids utvisning. Och ja – vi har ett långtgående föräldraansvar för våra barn. I de invandrandes fall måste detta kunna innefatta utvisning av hela familjen, när de minderåriga begår grova brott som detta. Nej, jag vet att det inte lär hända på ett tag, men det kommer sannolikt till en punkt då Sverige faktiskt måste göra lag av dessa ord – i preventivt och avskräckande syfte, men också, och viktigast av allt: för att skydda våra barn från mördare.

Klart att våldsverkarna visar fingret åt tafattheten, ovilligheten och undfallenheten. Vem har hört talas om regler som följs utan sanktioner? Men nu är det dags att säga nog. Det här går inte, vi kan inte tolerera detta oavsett vad staten bestämmer sig för att göra eller inte göra. Beväpna er – så gott ni kan. I förebyggande syfte. Ju fler som gör det, desto oftare kommer de att inse att det inte är så lätt och många av dem är sådan kräk att de då inte ens kommer våga försöka igen. För den som kämpar emot, aldrig tigger om nåd, inte visar sig vara ett lätt offer – får ändå respekt. De ynkedomar som gör så här mot våra barn måste börja stöta på motstånd. De kommer kanske vinna ändå, eftersom de har vapen och är fler. Men vi måste ändå göra vad vi kan.

Allt är bättre än att frivilligt gå på tåget till Dachau, och det är dit vi är på väg nu.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Nej, vi tror inte på DN längre. Så vi säger till ungarna att sluta öppna dörren. Och den svenska kulturen är därmed ett minne blott.

I veckan nås jag av nyheten att beväpnade våldsmän trängt in i ett hem i Åkersberga, den ort jag bor på. En liten pojke öppnar – mitt på dagen – omisstänksamt dörren för främlingarna, som hotar honom med kniv och låser in honom i ett rum, medan de länsar hemmet på värdesaker och kontanter. Att Aftonbladet ens skriver om saken är – måste vi konstatera – ett motvilligt fall framåt för MSM. För ca 1,5 år sedan hade jag, på en sammankomst hos en granne, av en kvinna fått veta att hon råkat ut för något liknande i sitt hem dagen innan. Hennes förhållandevis oberörda beteende, eller kanske mer korrekt uttryck: hennes tydliga önskan om att inte förstora upp saken, stjäla uppmärksamhet och riskera att ‘förstöra stämningen’, gjorde att jag uppfattade uppgiften som närmast overklig och när jag skannade av nyhetsflödet utan att hitta något om detta oerhörda övergrepp så blev jag nästan tveksam till om jag verkligen hade uppfattat saken rätt.

Den osäkerheten känner jag inte idag. Jag vet nu att den här typen av grova hemfridsbrott tystats ned under en ganska lång tid i MSM. Avslöjandena i DI om inbrottsvågen på Östermalm kändes av läsarkommentarerna att döma, som att ballongen hade pumpats länge innan den till slut brast. En serie av inbrott med våldsinslag och under vapenhot i Djursholm fick vi genom DN:s rapportering höra om först när inbrottsvågen skulle ha hejdats, m h a kamraövervakning på det berörda stråket. Nyheten släpptes i direkt anslutning till då kamerorna sattes upp och man kan väl föreställa sig att kommunen gärna ville ha publicitet kring de vidtagna åtgärderna. Uppföljningsartiklar om hur lugnt det blivit sedan har dock lyst med sin frånvaro. Och tystnaden i MSM skrämmer mig mer än det mesta annat, för i kontakter med människor som bor i Djursholm och annorstädes, så är det ju inte alls lugn man visar, tvärtom tycks allt ha blivit värre. Medias tystnad gör också att jag inte kan bedöma hur frekvent det här fenomenet är. Jag tror att det är många som liksom jag tänkt på detta som något tämligen unikt, men som nu måste utgå ifrån att det lika gärna kan vara vanligt. Som doktor Bilyana Martinovskis statistik över 50.000 våldtäktsanmälningar som gått till förundersökning – men bara 843 redovisade domar i den statistik som senare publicerades i MSM; ett hissnande mörkertal däremellan.

MSM är förlorare, men ännu mer så är vi som inte längre vågar lita på media.

Dagspressen förlorar läsare och annonsintäkter. En omfattande tidningsdöd väntar. Ris man bundit åt egen rygg. Självfallet är det djupt olyckligt att vi förlorat tron på media. Att fake news blivit vardagsmat för oss innebär att tron på goda auktoriteter eroderas lika mycket som på dåliga – och de flesta är (eller var) faktiskt goda. När vi inte kan tro på auktoriteter längre tar vårt informationssamlande längre tid och lämnar oss oftare med felaktiga slutsatser. MSM har inte bara bidragit till detta genom att mörka i nyhetsrapporteringen. Problemet gäller även deras analys. Ponera att man har fått en lång rad med tips om sådana här brott, men valt att inte rapportera om dem. Visst kan man från början ha menat väl. Men trenden måste man ju har sett och borde ha tagit intryck av! Man skulle ha kunnat vända tidigare, bytt policy och varnat folk – att man valde att avstå ända tills svenskarna upptäckte saken själva är vad som gör redaktionsledningarnas handlande så rent ut sagt sinistert.

Med alla de fakta på bordet, som allmänheten saknade, så borde det ha varit lätt att rädda åtminstone en del av trovärdigheten. Jag drog själv slutsatser, som ett hypotetiskt exempel, då jag läste om Djursholmsrånen, att den här typen av brott skulle skaka stora delar av Sveriges tättbebyggda områden inom kort överskådlig framtid, eftersom de kriminella uppvisade en så total hänsynslöshet och eftersom rånen är så lätta att genomföra: svenskarna är ett vapenlöst folk som artigt öppnar dörren när någon ringer på – även när det är Stora Stygga Vargen. Att vi lärt även våra barn att göra så beror inte på att vi är aningslösa naivister allihop, utan att detta varit rationellt i ett samhälle där hemmet är en fredad borg. Våra inhemska kriminella skulle förstås ha kunnat gjort likadant och att de inte gjort så måste tillskrivas en i kulturen starkt inympad moral som säger att detta är att gå över gränsen. Ungefär som att man inte skjuter ihjäl anhöriga till dem man bråkar med.

Men för dem som nu kommit hit så finns det inga tabun. Man är iskalla opportunister som ser mjuka, enkla mål framför sig, liten risk och hög avkastning. Många av dem hyser också ett starkt resentiment, ett hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, ett utslag av mindervärdeskomplex och brist på självrespekt. De oproprtionerliga våldsamheter som utspelar sig under dessa rån, enligt de beskrivningar som nått oss i allmänheten, tyder på att detta har stor betydelse. Övervåldet är inte rationellt ur någon annan synvinkel än att rånarna faktiskt njuter av det.

Så bidrar vi själva till att dödförklara den öppna svenska kulturen. Av omsorg.

Så vad säger man till sina barn? De flesta av dem är ju som barn och ungdomar är mest. D v s de är slarviga och glömmer bort. Vad föräldrarna predikar i det ena örat går gärna direkt ut genom det andra. De tar inte hot på allvar, som de inte blivit upplysta om tidigare. Rån i det trygga hemmet? Känns ännu mer overkliga för dem än för oss – precis som det borde vara. Ska man överdriva och riskera att skrämma dem så att de får mardrömmar och blir rädda för att vara ensamma hemma? Eller ska vi bara låta det vara? Många av oss gör säkert det senare, få vill överdriva ‘i onödan’ (vilket vi i princip aldrig kommer kunna veta säkert om det är). Men att barnen inte ska öppna dörren för vem som helst försöker vi nog ändå pränta in. Att den svenska kultur vi är en del av i samma ögonblick inte längre är en del av våra barns – det är det oundvikliga priset; för vår kultur fungerar inte under de nya omständigheterna. Under tiden funderar vi istället på hur vi kan förstärka inbrottsskyddet.

Pojken som rånades i Åkersberga blev chockad säger man i artikeln. Men man kunde förhöra honom. Det måste ha varit plågsamt och fått händelsen att bli än mer overkligt makaber. Polisen utnyttjade informationen till en resultatlös spaning ned mot Åkersberga station, dit man gissade att rånarna var på väg. Om man hade velat ha hjälp och vittnen så hade man ju kunnat lämna de signalement som masker och luvor inte kan dölja. Då kanske pojkens uppgifter skulle ha haft någon betydelse. Ska vi gissa så blev det dock kod 291 i samma ögonblick som ‘Rinkebysvenska och mörkhyade händer’ kom på tal. Men kod 291 och hemligstämpeln på alla flyktingrelaterade misstänkta brott är faktiskt redan överspelad. Diskussionstoppen just nu är istället: 1. vilka länder kan man flytta till? 2. hur startar man ett medborgargarde? och 3. hur söker man bygglov för ett ‘gated community’? Hudfärgen på dem man vill stänga ute diskuteras också nu fullt öppet bland svenskarna, men ingen behöver få den bekräftad av polisen eller Aftonbladet. Alla ‘vet ‘ ju ändå.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Nu är det prioriterat att få bort de utsatta områdena. Gissa hur det kommer gå till.

I Stockholm vill man sudda ut stämpeln på sina utsatta områden. Rinkeby, Tensta, Husby. De bostadsområden på Järvafältet som ‘Orientexpressen’ uppkallats efter, där spärrvakterna inte längre kan arbeta utan väktarskydd. Sjuttiotalets miljonprogram och sorgebarn som har blivit ett annat land, ett parallellsamhälle regerat av klanöverhuvuden, islamistiska imamer och deras shariapoliser – och förstås de gängkriminella. Blåljuspersonal och bussar kastar man sten på och polisbilar åker bara in två och två, med två poliser i varje bil, så att man kan bevaka bilarna när det andra teamet beger sig upp i någon trappuppgång. Det var i Rinkeby en obeväpnad väktare nyligen sköts tre gånger i benen och som väktarbolagen nu därför dragit in servicen, av säkerhetsskäl. “Det var bara en tidsfråga”, säger en väktare, “Det går inte att vara obeväpnad där, det är provocerande farligt”. Samtidigt som hederligt folk faktiskt fortfarande bor här.

Anna König Järlmyr och Ulf Johansson blickar mot 2025 då utanförskapet ska vara ett minne blott.

Den ‘grönblå’ ledningen (jodå, grön ska stå först, det är förhandlat om det) i stadshuset, tycks av DN-artikeln att döma inbilla sig att problemet kommer låta sig lösas med lite bättre samverkan. Med polisen förstås; regionpolischefen Ulf Johansson är också med på ett hörn, även om bildsköna finansrådet Anna König Jerlmyr gärna stjäl blickfånget. Men också en mängd andra och icke namngivna offentliga verksamheter, NGO:er och kommundelsnämnder får vi förmoda ska blandas in – alltsammans styrt av någon form av ny organisation. Remissvar pekar på en risk för tungrott dubbelarbete. Förra finansborgarrådet Wanngård (S) är dock positiv, vilket tyvärr inte på något vis kan tolkas som en kvalitetssäkring. Om även migrationsverket, a-kassan, försäkringskassan och skatteverket involverats så hade jag nog känt mig lite mer tilltalad, men gissningsvis är de inte det, för då hade man varit tvungna att ändra på ett antal lagar och då hade vi hört talas om det. Men sådant får anstå några år till antar jag. Visst, en ny organisation och samarbete är väl ändå bättre än som det är i Göteborg i alla fall, utan någon plan alls. Eller som i Malmö där man löser utanförskapsproblem genom att låta sina kriminella bo särskilt flott. Men relativt sett känns det bara som olika helvetesgrader i de utanförskapsparadis som de naiva skapat, liksom på verkningsgraden i de åtgärdsprogram de vill ta till för att bota skadan.

Punktlistorna. Utan konkret innehåll. Bara delvis uppdaterade. Och så det magiska årtalet: 2025.

Ett antal nya punktinsatser ska prioriteras. Låt oss välvilligt kalla dem för lovande, men särskilt konkreta är de inte. ‘Skolan som brottsplats’, ‘Arbetet mot våldsbejakande extremism’. Vi får väl hoppas att detta är beprövade områden som redan sedan tidigare varit prioriterade. Man blir ju rätt nyfiken på vad som är samarbetets nya infallsvinkel? Om det ens finns någon. Kanske ‘Den här gången ska vi faktiskt göra nåt!’ Eller?

De nya åtgärderna har lagts till en redan tidigare lång lista med pågående diton. ‘Krisgrupper’. ‘Möten’. ‘Stödcentrum för ungdomar’. ‘Trygghetsvandringar’. De sistnämnda genomförda utan väktare får man förmoda, för dem är det ju för farligt att vistas i området utan att bära vapen. Och så ingår ju faktiskt just ‘Ordningsvakter’ – liksom ‘Kameraövervakning’ både i den gamla och den nya listan. Den nya planen handlar kanske om hur man nu ska klara sig utan ordningsvakter? Det lär man ju få göra i alla fall, som det ser ut.

Men om sex år, 2025, då minsann ska man ha utraderat parallellsamhället! Nog för att man tagit i med sex år kan tyckas. Men hur lång tid har det tagit för dessa ghetton att nå nuvarande ‘fulländning’? Ett par decennier måste vi minst räkna bakåt. Och som vi alla vet är det mycket lättare att gå mot kaos än att återskapa ordning. Ibland bara med metoder som ingen vill ha. Som i Italien, där den ende som lyckades kväsa maffian var fascisternas Mussolini. Universums entropi, som vetenskapsmännen kallar fenomenet, att allting går mot största möjliga oordning, är en av fysikens obevekliga lagar, och att arbeta mot denna trend när den fått pågå ett tag, kräver enorma resurser. Särskilt när människor inte vill. Islamister och kriminella styr de här enklaverna nu. Inbillar ni er att de ska släppa makten ifrån sig frivilligt? Med hjälp av ‘krisgrupper’?

Professorn som inte skräder orden.

Stefan Holgersson, polis och professor uttrycker sin tvivel från en lite annan utgångspunkt: poliskåren har sedan långt före Eliassons dagar bara fokus på att fixa till en snygg yta, inte att åtgärda problem. Som han exemplifierar i sin skoningslösa kritik i artikeln i Dagens Juridik, så beskriver polisen plötsligt arbetet mot hedersvåld som framgångsrikt, efter att man ‘uppmanat alla poliser att anteckna sina misstankar om att sådant föreligger’, när de kommer till en brottsplats. Eftersom hedersvåld officiellt varit prioriterat sedan 2007 så kan man som Holgersson verkligen undra om det ska behöva ta tolv år att implementera denna självklara åtgärd – och att sedan beskriva detta som en framgång är ju magstarkt på en nivå som är bortom Losec.

Stefan Holgersson (bild från Dagens Juridik)

Holgersson har också noterat att polisen blivit ‘årtalstroende’ på ett sätt som påminner om Jehovas vittnen. Först var det 2015 vi skulle frälsas och alla problem skulle vara lösta, sedan ett år senare och rätt var det är, så blev det 2024. (och nu 2025, verkar det). Varje framflyttning sker utan att ägna besvär med att förklara vad som inte höll i den förra prognosen. Det är svårt att undgå att applicera Holgerssons observation även på detta nya samarbete i Stockholm. Jag ser framför mig hur på kammaren, talskrivarna sitter och ‘samarbetar’, redan här stöter man på problem. Med att tota ihop något som låter handlingskraftigt – men som även Mp måste vara med på (vilket låter som en direkt kontradiktion), eller åtminstone lite mindre verklighetsfrämmande naivt (fortfarande svååårt för Mp!), än de floskler man kom överens om senast (lär ha varit precis på håret att Mp kunde skriva under på dem: ‘Stödcentrum för ungdomar’ räddade väl enigheten). Och så ut i tidningarna, tajmingen är perfekt: ‘i Stockholm gör man faktiskt något medan Löfven bara fortsätter svamla!’ Tyvärr är mitt intryck (liksom gissar jag även Holgerssons) att det inte är så mycket mer bevänt med saken här som på regeringsnivån. Man har ju till sitt försvar heller inte samma verktygslåda. Men vore det då inte mer hälsosamt att tala om vad som behövs? Ibland har man faktiskt den rätten, hur lite ‘handlingskraftigt’ det än kan förefalla. Bättre än att ingjuta falska förhoppningar. Men jag antar att Mp hade sitt ord med i den lagen också – kritik mot en regering man själva sitter i är nog inte så populärt – är det grönblått styre i Stockholm så är det, regeringskritik får man låta bli.

Inga fler utanförskapsområden! På det kan vi i alla fall vara säkra!

Polisen hoppas kanske på att man ska få lugn och ro nu till 2025 (istället för 2024?). Om Holgersson har rätt så är det just så det kommer bli. Ingen tycks avkräva polisen något som helst ansvar för de befintliga problemen. Och Stockholmspolitikerna då? Hur kommer de ‘lösa problemet’? Eftersom man går arm i arm med polisen här, så kan vi nog utgå ifrån att man kommer bli överens om att stryka de tre besvärliga områdena från den svarta listanpå ett eller annat sätt. En lista som ju ingen kommun vill vara på. Om det bara går att hitta något litet guldkorn i statistiken som påvisar att man lyckats, eller i alla fall inte komplett misslyckats. Ja, ni kan utgå ifrån att det just nu pågår en kraftfull lobbying i alla kommuner som fått ett ‘utanförskapsområde’ på sin rena hals. Och om man inte lyckas fräscha till statistiken, så ska vi nog räkna med att polisens listor i fortsättningen istället hemligstämplas, för det om något har man ju lärt sig vid den senaste publiceringen: inga fler nu och hör sen! Så länge det inte brinner i varje bostadslimpa så lär vi redan ha sett det sista område i Sverige som utpekats på detta totalt politiskt inkorrekta vis. För enligt myndigheterna i det här landet är det inte vad som sker som är viktigt utan hur det ser ut på ytan. Och just i det avseendet är polisen en mönstermyndighet och förebild för alla andra. Inte för inte har man ju haft Dan Eliasson som RPC. Det verkar ha satt sig ordentligt.

Men kom ihåg detta: En organisation som aldrig avkrävs ansvar är heller inte lämpad för att ta det. Den dag vi väl börjar ställa krav på riktigt – och måtte det inte vara för sent då – så kommer det krävas att huvuden rullar. I mängder.

DN om Stockholms utsatta områden

Dagens Juridik – Holgersson

Publicerad Lämna en kommentar

Ny ‘knarkmoms’ ett sätt att schablonbeskatta djursholmare för deras medansvar i gängvåldet?

Intressant artikel. Lisa Magnusson är som ni vet en av DN:s krönikörer, som ibland säger hårresande korkade saker, och ibland chockar hon med att säga något riktigt bra. Det som är bra med den här krönikan är att hon dänger till Löfven. Han har inte fått höra ett kritiskt ord från DN på flera månader så det var liksom dags nu.

Löfven har förstås rätt i att utan efterfrågan blir det ingen marknad. Men med det resonemanget skulle ju hela skiten kunna legailseras istället, då skulle efterfrågan skapa både moms och arbetstillfällen. Gissar att sådana tankegångar kan ha föregått statsministerns senaste djupsinnigheter.
*
Sedan är det intressant att när narkotikakonsumenterna är rika så är de minsann inga offer, utan ”medskyldiga’. Frågan är vid vilken inkomst ligger skamgränsen? Gissar på brytpunkten för statlig skatt. Under, så är man en stackars sate som samhället måste tycka synd om, över så är man medskyldig till gängkriminalitet efter en snort. Om man inte är en hipster på Söder förstås.
*
Genom att upprepa Djursholm och Danderyd flera gånger, så hoppas förstås vår illistige lille statspajas att han ska kunna skjuta bort ansvaret från sig själv, splittra den eniga fronten bland svenskarna mot kriminaliteten. Och kanske är det nya draget att polisen ska börja göra tillslag bland användarna i finkvarteren? Istället för att riskera liv och lem i Rinkeby?
*
Men sanningen är förstås att drogtragedierna drabbar även de rika – och inte minst deras barn. Och att det yttersta ansvaret alltid kommer vara regeringens och Löfvens. Det kommer ingen glömma, hur mycket du än slingrar dig, Stefan Löfven. Det är med din politik som den snabba ökningen av knark har gjorts möjlig.
*
Kanske ska vi förvänta oss en ny lagstiftning som plankar sexköpslagen? Det är ju i själva verket stackars invandrare som säljer sin själ på gatan, när de kränger knark, och om inte de dumma vita männen hade så rasistiska åsikter så skulle de ju inte behöva göra det. Vita män som köper knark är de verkliga skurkarna! Kanske en ny schablonskatt i form av ‘knarkmoms’ för alla som har tax.värden över fem miljoner? Så behöver man inte sålla ut de oskyldiga. Summan av lasterna är ju hur som helst konstant.
*
Kreativiteten är stor. I sossarnas Sverige är allt möjligt.
*
Magnus StenlundSunt Förnuftt
https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-stefan-lofven-skyller-dodsskjutningarna-pa-djursholmsborna/
https://www.dn.se/nyheter/politik/lofven-de-rikas-knarkande-goder-gangkriminaliteten/

Publicerad Lämna en kommentar

Nu är allmänheten inte säker ens i stabila Täby. Men ingen ska få veta – innan de själva råkar illa ut.

Lokaltidningen Mitt i har oftare reportage om brott än vad rikspressen har. Kanske för att man på så vis vill vinna lokalförankring – en lokaltidning som inte berättar är ju snabbare avslöjad. Ändå är man långt ifrån att ge en komplett bild. Signalement lyser lika klart med sin frånvaro här som i DN. Och nyheten är knappast högst upp i flödet, snarare så undanskymt placerat att de allra flesta av oss gärna missar den.

Här utförs ett fullkomligt hårresande brott av ungdomar mot ungdomar – och mot vuxna – med såväl machete som skjutvapen riktade mot huvudet, för att avtvinga offren bl a märkesklädesplagg. Modus operandi är närmast exempellöst, i alla fall om vi går tio-femton år tillbaka i tiden. Då hade detta föranlett ett ramaskri och stora löpsedlar. Fastnat i medelsvenssons minne som ‘macheterånet’ eller liknande, och ingen polis skulle ens komma på tanken att skriva av ärendet innan det var löst. Och löst skulle det med all sannolikhet bli. Då. Inte nu.
*
Till min bestörtning ser jag sedan att ett liknande rån faktiskt inträffat i närtid – i min egen hemort, Åkersberga. Även i det fallet rör det sig om unga rånoffer och tre rånare med stor kniv, som tilltvingade sig klocka, väska, kläder och mobil. Jag upptäcker detta andra rån genom en länkad artikel. Annars hade jag nu inte alls vetat om vad som hänt. Rånet i Åkersberga var i det närmaste lika uppseendeväckande, men för den som inte läst en undanskymd artikel i Mittt i är händelsen helt okänd.
*
Visserligen har man rånarluvor på sig. Men kroppslängd och figur då? Och vi kan nog lugnt utgå ifrån att rånarna talade Rinkebysvenska och i alla fall så långt var möjliga att identifiera. Hudfärg på händer och hals bör ha observerats. Kanske talade rånarna med varandra, om de var så många så lär de ha varit tvungna att koordinera med varandra. En ledare kan ha utkristalliserats. Namn kan ha råkat nämnas. Men ingenting som gör dem möjliga att identifiera rapporteras så klart i tidningen. Gissningsvis hör dessa unga rånare till den grupp som skulle riskera utvisning om de blev fällda. Givet deras verkliga ålder. Men skulle de vara flyktingar är det något vi inte ska få veta. Kod 291 gäller nämligen fortfarande – särskild sekretess av flyktingars brott.
*
Polisen har inte motiverat denna 291-sekretess med något argument som är gångbart enligt juridisk expertis. Ändå är det inte någon som har tvingat dem att upphäva den. Här visar myndigheten hur förbuffande enkelt det är att frångå skyldigheten att hålla handlingar offentliga, genom att helt enkelt kalla det för arbetsmaterial.
*
Polisen har givit upp. Man vet att detta kommer fortsätta, bli än värre. Man har inte resurser eller möjlighet att skydda allmänheten, våra barn, våra kvinnor. Och det är farligt att ens försöka. Inte heller är det uppskattat av vår nuvarande bidragsimporterande regim om man skulle lyckas. Det som skulle hända då är ju att man gör officiell statistik av det. Som blir svår för BRÅ att förbigå nästa gång de avkrävs att försöka identifiera vilka som begår grova brott i det svenska samhället. Nej, då är det bättre att titta åt sidan och gömma undan.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://mitti.se/nyheter/brott/overfoll-ungdomar-tabyskola/?omrade=taby
https://mitti.se/nyheter/ungdomar-akersberga-knivhotade/

Publicerad Lämna en kommentar

Undvik spekulation – du vet ju inte vem gärningsmannen är


Ännu en kvinna överfallen i Rågsved där en serie våldtäkter skett under den senaste tiden. Under knivhot försökte mannen tilltvinga sig sex även med Sara, som kom hem från nattjobb vid 4-tiden på morgonen. Men Sara hade tur och fick hjälp av närboende som hörde hennes rop på hjälp. Nu vill hon inte gå ensam i mörkret igen. Men vad ska hon göra, när hon jobbar natt?

Sara har gått till tidningen för att hon inte vill att andra kvinnor ska råka illa ut. Eftersom hennes angripare inte har åkt fast kan man tycka att den mest naturliga åtgärden då är att DN ger ett signalement som gör att gärningsmannen lättare kan identifieras och åka fast. Bam! Problemet löst.
*
Och signalementet är… nej det får vi ju förstås inte veta. Av hänsyn till gärningsmannen. Troligen kod291 – alla brott av flyktingar är sekretessbelagd information. Följaktligen är inte heller signalement möjligt att förmedla – för det kan ju inte ske utan att avslöja etnicitet. Och det gör det ju onekligen ytterst bekvämt om man bara helt sonika vill lägga ned fallet.
*
Så vad nytta gjorde den artikeln? Ännu en uppmaning ‘rör er inte ute ensamma, kvinnor, klä er inte utmanande, ha inte make-up på er och för guds skull, sluta gnäll på invandrarna, det hade kunnat vara vem som helst’. Precis som barn inte ska ha dyra jackor på sig eller telefoner, nycklar och kontanter på sig. Då får de ju skylla sig själva.
*
Jag är så otroligt less på alla dessa artiklar där man inte kan tala ur skägget. Och på en förljugenhet hos polis, media och styrande som är så monumental. Man gör inte vad man kan för att skydda våra kvinnor – andra ‘hänsyn’ kommer före. Allt är underordnat målet att massimportera nya bidragstagare. Så: sitt ned i båten och stör inte med tråkig information, Opinionen skulle ju kunna påverkas negativt. En eller annan våldtäkt får vi (= svenska kvinnor) stå ut med.
*
Skrev förstås en läsarkommentar sent igår (enligt ovan) på DN Ifrågasätt. Den hade censurerats bort i morse. “Undvik spekulation”. Ja, det är förstås sant. Jag vet ju inte vem gärningsmannen är.
*
Magnus Stenlund@sunt förnuft:

https://www.dn.se/sthlm/sara-knivoverfolls-jag-vill-inte-att-fler-tjejer-ska-drabbas/
https://www.dn.se/sthlm/tre-overfall-i-ragsved-dna-analys-kan-leda-till-genombrott/

Publicerad Lämna en kommentar

Ebola och antibiotikaresistens sprids med flyktingar – som inte hälsoscannas

För en dryg månad sedan skrev jag ett inlägg om ebolautbrottet i Kongo, som i DN av myndigheterna där beskrevs som ‘under kontroll’, men som enligt internationella bevakare (inte citerade i DN) utgjorde något som för länge sedan passerat ‘utbrott’ och istället skulle kallas för vad det var: en epedemi.
Jag skrev också ungefär samtidigt om hur multiresistenta bakterier härjar i Sverige, med en exponentiell ökning under de senaste åren och att detta inte har det minsta att göra med antibiotika i djurfoder, utan är mycket enklare förklarat: nämligen av inflödet med mänskliga smittbärare.


Nu råkar DN ha två rubriker samma dag om dessa ämnen:
På Danderyds sjukhus har tolv patienter drabbats av VRE, eller vankomycinresistenta enterokocker. Man säger att ‘orsaken’ är dåliga hygienrutiner på sjukhuset och att ‘adekvata åtgärder’ nu vidtagits.
Men ‘orsaken’ börjar faktiskt med att någon tagit smittan dit. Vem/vilka det är vill ju ingen säga. Inte heller vilka det är som inte följer hygienrutiner, som fungerat i alla år fram tills nu. Dödligheten spelas ned med följande försåtliga formulering:

” Den aktuella tarmbakterien är ofta harmlös men kan orsaka infektion i sår, urinen eller i blodet, vilket kan kräva speciella antibiotikabehandlingar. ” Ordet ‘harmlös’ följs av en förklaring som visar att bakterien kan få dödliga effekter just eftersom den är antibiotikaresistent. Den slutsatsen drar de flesta kanske inte och det är ju vad man inte heller vill; här skulle panik kunna utbryta.

Den andra artikeln, om Ebola, är betydligt mer alarmerande än DN:s artikel för en månad sedan.
Ebola är en fruktansvärt dödlig sjukdom, upp til 70% av offren avlider. Vaccinationsprogram finns och fungerar, men i Afrika är förtroendet för myndigheter ännu sämre än vad det är i Sverige, varför man helt enkelt inte kunnat genomföra sådana. En annan anledning är inbördeskrigsliknande tillstånd i stora delar av spridningsområdet.
Den nu aktuella spridningen till miljonstaden Goma, med en internationell flygplats och till Uganda har givit WHO anledning att utlysa internationellt nödläge. Senast detta hände var Zikavirusets spridning i Sydamerika. Så sent som för en månad sedan talade man i DN om att situationen var ‘under kontroll’, trots att antalet smittade passerat 3.000. I en särskild kommentar betonar DN att ‘vi inte har anledning till oro’ här i Sverige.

Så vad är det artiklarna inte tar upp?
1. Eftersom vi till skillnad från hundar och katter inte sätter nytillkomna i karantän och genomför hälsoscanning av dem – det anses väl vara för dyrt? – så är det med dessa multiresistenta bakterier kommer hit i nio fall av tio.
2. Smittspridningen av Ebola går österut. Från Uganda är nästa stopp Somalia. Dvs ‘vårt’ land i Afrika. Härifrån har vi importerat tiotusentals nya invånare, vars anhöriga lämnats kvar tillfälligt, men som nu ska få återförenas här i Sverige. De svenska somalierna har fram tills nu åkt skytteltrafik tillbaka för att hålla kontakten, formellt av Migrationsverket utlysta krigszoner eller ej, så har detta gått alldeles utmärkt.

Multiresistensens dödlighetstal för EU anges till 30.000 per år. För Sverige är ingen siffra nämnd men givet vår höga invandring och den snabba ökningen av smittade så är det inte osannolikt att vi talar om en dödlighet som är åtminstone dubbel mot antal trafikdödade. Det här är förstås lika förbjudet att tala om som etnicitet ifråga om brott, där polisen sekretessbelägger allt som har med flyktinginvandring att göra (kod 291).

När man på dagens löpsedel, men lite längre ned (för att ingen ska se något samband?), talar om globalt krisläge avseende ebolautbrottet i Kongo, så lugnas läsarna med att det inte ‘är någon fara för oss i Sverige’. Hur man kan komma till den slutsatsen är obegripligt. Sprider sig ebola till Somalia, vilket av allt att döma bara är en tidsfråga, ja då är Sverige det land i Europa som kommer ha störst risk att smittas.

Det ska bli väldigt intressant att följa medias lugnande besked fram till dess.

Magnus Stenlund
@sunt förnuft:

https://www.dn.se/sthlm/resistenta-bakterier-pa-danderyds-sjukhus/
https://www.dn.se/nyheter/varlden/ebolautbrottet-i-kongo-klassas-som-internationellt-nodlage/
https://www.who.int/csr/don/27-june-2019-ebola-drc/en/

Somalierna:
https://www.youtube.com/watch?v=r6Rr_d_Wjck&feature=youtu.be&fbclid=IwAR1HDo7hDxI6owq_USBSZKbqebH8BVhALS5mmo2hMuafAZH41BAMRrwRIbE

Publicerad Lämna en kommentar

Kommunal bankrutt inom fem år förutspås.

Eftersom bara 1% av de ensamkommande går ut gymnasiet på utsatt tid och eftersom man i Sverige – minst – behöver gymnasiebehörighet för att få ett konkurrensutsatt jobb, så är det lätt att räkna ut att de kommunanställda nytillkomna i själva verket till allra största delen är en ren belastning. En belastning som det nu finns siffror på, inte utgör någon marginell kostnad i kommunernas budgetar. Tvärtom är detta huvudposten. Om fem år räknar Johan Wilson med att den kommer motsvara mer än en tredjedel även i rika Danderyd. En kommun vi kan förutsätta hör till topp-tio-bäst i klassen.

  • Johan Wilson i Danderyd har privat dragit igång ett initiativ: Arbetsgruppen för kommunalt självbestämmande ägnad att sätta blåslampa på den kommunala hanteringen av nytillkomna. Han har gjort en utredning avseende Danderyd som naturligtvis borde ha gjorts av kommunen själv, eller av dess revisorer. Kanske har så möjligen också skett, men att resultatet avskräcker så mycket att man lagt en död hand över den.

Resultatet är nämligen att med en anhöriginvandring på 3:1 så kommer de kommunala flyktingkostnaderna om fem år utgöra mer än en tredjedel av hela kommunbudgeten. Redan idag är kostnaderna så stora att de trängt undan annan välfärd – trots den stora skattehöjningen och trots försäljning av kommunalägd mark.

*

Det som sker i Danderyd är tyvärr ingen engångshändelse. Det är snarare en regel. Och det verkligt skrämmande är att nästan inga kommuner i Sverige har ett bättre utgångsläge än Danderyd har – de flesta av landets 290 kommuner kan vi utgå ifrån har det ännu mycket värre.

*

Tack vare det absurda kommunala skatteutjämningssystemet så kan de kommuner som har det allra sämst bara fortsätta samma strategi: nämligen att ta emot så många nyanlända de kan och därmed statligt bidrag under två år. På detta sätt bygger man ett pyramidspel som bara går att underhålla med ökad mottagning varje år – eftersom de vars bidrag hunnit löpa ut ackumulerat blir fler och fler – och kostar desto mer.

*

Så hade det ju inte varit om de nytillkomna blivit de kassakor somliga vill fortsätta att inbilla sig att de är. Men – surprise surprise – de bidrar inte alls, utan kostar. Mycket. Enligt Wilsons enkla beräkningar avseende kassaflöde handlar det om en halv miljon per person. Och det sätt som Malmö överlever på är att kostnaderna för dessa övervältras på kommuner som lyckas hålla ekonomin i balans. Eftersom Malmö – och en rad andra, fler och fler, främst mindre kommuner i inlandet, men också andra, som Hässleholm och Kristianstad – bedriver Ebberöds bank rakt in i bankrutten, så kommer ofelbart alla kommuner till slut hamna där till slut.

*

Dock först efter nedmontering av välfärd, som försämras och/eller privatiseras, skattehöjningar och ytterligare lån. Med nollränta så märks inte den enorma kommunala skuldökningen i budgeterna. Men, som Wilson ger exempel på, så räcker 0,1% låneräntehöjning för att kommunsektorn ska drabbas av 600 mkr ökade årliga kostnader. Med en modest 3% ränta så skulle sektorn alltså få punga ut med 18 nya miljarder årligen bara i ränta – vid dagens lånevolym.

*

Så vad är regeringens strategi för att möta detta? Ingen alls, för man har ju inte räknat ut det här, officiellt. Men på kammaren sitter man och filar på nya förändringar i det groteska kommunalskatteutjämningssystemet. Förändringar som avser ge ännu mer till misskötsamma bankruttfall, som Malmö, och ta ännu mer från dem som sköter sig. Österåker, med Sveriges just nu lägsta skatt, ska alltså drabbas, inte för att man är en så oerhört rik kommun, utan för att man gör sitt jobb.

*

Det är sann sossepolitik det. Men den kommer ju inte kunna pågå särskilt länge till. För då är alla i konkurs.

*

Magnus Stenlund
Sunt förnuft

Katerina Magasin