Publicerad 2 kommentarer

Kärnfamiljen har blivit extremistisk och Pride är mainstream – nej, det är inte fake news

Ett par glassar, en som en napp, i prideflaggans regnbågsfärger och utformade som dildos. Jag tyckte det var en rätt rolig parodi, en överdrift som fungerade som satir, trots att det nästan inte är möjligt att parodiera pridefolkets vulgariteter. Och där ligger problemet: utan en grotesk politik, så skulle detta vara glasklar humor för alla. Men många reagerar väldigt surt. Inom vänstern, gissningsvis. Och sedan deras känsliga vänner, sådana som faktiskt har lämnat pk-fasen, börjat bli medvetna. De som fortfarande har kontakten kvar och som kriget gäller, vem ska få deras öra, de ängsliga i mitten? Satir funkar dåligt för många. Det här är en bild som därför riskerar att slå på motsatt vis mot vad den var tänkt.

Humor för mig. Men så nära verkligheten att vänstern reagerar som om detta vore förtal. De borde ha sig själva att skylla. Men satiren blir kontraproduktiv.

Det ‘högerextrema’ paraplyet

Så har vi paraplyet, som kärnfamiljen håller upp, mot regnbågsregnet. En rubrik som närmast är övertydlig förklarar att vi måste försöka göra så många som möjligt normala. Stanna upp där och tänk efter. Ärligt, vad var din första reaktion? Jag tror att många, även högerut reagerar med visst obehag. Detta är så fel, så politiskt inkorrekt! Om du tillhör dem ska du veta att du har god politisk kompass. Du vet var konsensus just nu ligger i landet. Om du sedan tänker efter en gång till och konstaterar att budskapet är 1. ganska självklart och 2. inte alls presumerar att avvikande ska förtryckas, utan tvärtom, med sin rubrik försöker säga att detta heller inte är avsikten. Då borde du komma till slutsatsen att detta inte alls borde vara kontroversiellt. Man kan sedan tycka att det är tråkigt och försoffat eller klokt och välunderbyggd sanning om hur samhället borde se ut. Men att den skulle vara ‘extrem’ är väl att gå rätt långt?

Om det inte varit ‘högerextremt’ att hävda att kärnfamiljen är vad vi bör sträva emot, så hade rubriken heller inte behövts. Även med den, så brännmärks garanterat budskapet gärna som extremism. Vi känner en sekunds obehag, trots att vi vet bättre.

Kärnfamiljen borde vara mainstream, inte pride

Icke desto mindre är det ju just det ditt första obehag visar: nämligen att det är extremt att tycka att vi ska ha så många kärnfamiljer som möjligt, för barnens skull, men också för föräldrarnas, liksom för samhällets bästa. Minimera antalet ensamma mammor, låta barn få behålla kontakten med sina fäder, och växa upp i ett enda hem, en trygg miljö för de flesta. Det finns goda fakta som visar att detta är samhällsekonomiskt idealiskt och ger långt färre ungdomsbrottslingar, mindre våld i hemmet (mot de ensamma mödrarna) och bevarar sund respekt för äldre lättare, då även fadern är med och utformar uppförandekoden. Men jag lämnar dessa åt sidan nu. Det intressanta är att det är motsatt uppfattning, den vänsterextrema, som är mainstream i Sverige idag.

Fejkmonopolet

När vänstern har lyckats med det, så – är det gloves off? Bör vi tillåta oss att fejka tillbaka? Vänstern vill förstås ha monopol på fejkandet. De skriker högt så fort de upptäcker ‘övertramp’, sådana som de själva begår regelmässigt av ren slentrian eller i fullaste medvetenhet. Slentrianen är möjlig, just för att det är så sällan vänstern själva blir påkomna. De räddhågsna i mitten får sällan samma otäcka vibbar när statstelevisionen sprider fejk, det är inte som att de då konfronterar sina vänner till vänster. Det krävs enorm bearbetning för att detta ska gå att dyrka upp, för Public Service har ett så oerhört mycket större genomslag än vad vi på nätet har.

Fake news underminerar samhället

Fake news är en nedåtgående spiral, underminering av alla auktoriteter i samhället. Något av det mest destruktiva av allt som pågår i vårt samhälle, för det är tilliten som byggt vår välfärd. Nu är den på väg att försvinna, även mellan svenskar. Detta hade aldrig kunnat hända om vår skurkregim och systemmedia valt att 1. hålla sig till en politik som är så absurd att det inte går att göra satir och parodi på den, 2. lett utvecklingen, med nyheter som ‘hälften av alla som kommer från Syrien är välutbildade’. Skillnaden mellan systemet och avarterna på nätet skulle ha varit för stor.

Men nu har vi att förhålla oss till detta. Jag hör till dem som, för mitt eget varumärkes skull, inte vill sprida osanningar. Men jag har visst överseende med att andra inte resonerar så. Att man inte ser mycket alternativ till att högern ägnar sig åt samma smutsiga hantering som vänstern, när skadan redan är skedd. Vi är på väg mot ett samhälle utan tillit till något. Den verklighetsbild människor får landar någonstans mitt i där propagandan ankrar. Att låta vänstern ensamma sköta fake news, med sina mångdubbla resurser, det är ju detsamma som att ge upp. Som att bedriva krig enligt gammeldags riddarideal mot tanks som anfaller på juldagsmorgonen.

Fake news måste riktas mot rätt mål – och sanningen vinner i längden

Det sämsta med ‘dildo-kampanjen’ är att den helt enkelt går för långt, så att den inte blir trovärdig, för mig en ren satir, men för andra en klumpigt försök till förtal. Den är också helt onödig, eftersom Pride-vulgariteterna som förekommer är helt tillräckliga för att väcka folks avsky. ‘Fake news’ som biter är istället när den artikulerar sådant som vi alla ‘vet’ men som är svårt eller omöjligt att bevisa. Till exempel vilka det är som slänger bomberna – det kommer nog aldrig kunna avslöjas, än mindre få de skyldiga bakom lås och bom – eller utvisade. Detsamma gäller mordbrännarna, och i stor utsträckning även gruppvåldtäktsmännen. Fake news fungerar också bättre när den faktiskt inte går att säkert hävda att den är osann. När hovrätterna släpper alla fria, hur ska man då konstruera en korrekt statistik över brottsligheten? Och när en allt större årlig avvikelse kan konstateras mellan anmäld våldsam död och dödsfallsregistret – ända sedan 1990 – då är fejk news satt i system av samhället.

Jag har inte så stora moraliska betänkligheter under sådana omständigheter. Värre är de rent strategiska. Vänstern vinner fajten, på kort sikt, oavsett om man spelar falskt eller enligt gentlemannaregler. De har så mycket större resurser. Men på lång sikt vinner sanningen, och då är det bra att ha varit på samma sida. Det går att skriva om allt detta utan att kompromettera sig – och jag har mitt varumärke att tänka på, så det är vad jag gör. Men jag kommer inte klaga på om andra är mindre nogräknade; det är oundvikligt, om än tyvärr ofta kontraproduktivt, särskilt om det inte görs skickligt och genomtänkt.

Magnus Stenlund

Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

I det (s)venska folkhemmets familjeideal tar det tre år innan någon upptäcker att vi dött.

Är Sverige ett ideal fortfarande inom någonting? Skulle vara familjepolitiken då. Jag minns i början på 90-talet hur min dåvarande engelska flickvän med beundran kommenterade all omtanke det svenska systemet hade bemödat sig om för att göra det säkrare för barnen i Stockholm och ge föräldrarna tid med dem. Jag minns också att jag såg detta som självklarheter. Pappamånaden tog jag ut när jag ett årtionde senare fick mitt första barn och min fru tog ut den övriga tiden. Men sen var det ju slut med det. Vi satte våra barn på dagis och jobbade på. Svensken sätter i snitt sina barn där redan före två års ålder, eftersom de flesta familjer har två heltidsarbetande. Och de flesta barnen tillbringar redan före tre års ålder mer än 30 timmar i veckan där. Hur perfekt är det?

Jan Sjunnesson har skrivit en del kloka saker om detta, bl a i denna bok, och konstaterar att vi egentligen inte vet så mycket om det, för i Sverige forskas det inte på sådant som är systemkritiskt (se hur BRÅ används t ex). För vad skulle vi göra om de har rätt, utländska forskare, som påstår att det finns åtskilligt som talar för att många barn inte alls mår bra av det här? Att vi kan förvänta oss en neurotisk generation vuxna med mer eller mindre gravt dysfunktionella beteenden som följd? I så fall har vi redan fått den nu. Se dig omkring hur det ser ut. Det finns dem som skulle hävda att just detta är resultatet av en familjepolitik där curling och materiell bortskämdhet, ‘kvalitetstid’ på Gröna Lund och massor med övrig tid på dagis, har fått ersätta den utrangerade gammaldagsmodellen, med hemmafru/’kvinnofälla’. Det kan ligga en hel del i det.

Den ensamma mamman – ett socialdemokratiskt idealtillstånd

Familjepolitiken är själva kärnan det socialdemokratiska folkhemmet. Och den accepterar bara högst motvilligt kärnfamiljen, som ju står i vägen för statens ansträngningar att styra individens tankar även på fritiden. Därför uppmuntras alla attacker på den, och alla hejarop för ‘alternativa samlevnadsformer’. Den ensamma mamman är ur socialdemokratisk strategisk synvinkel ett idealtillstånd. Varför? Jo, eftersom hon är så utlämnad åt statens omsorg, och eftersom hon är så mycket lättare att påverka som ensamstående. Och därmed även hennes barn, som ofta uppfostras enligt alla pk-normer man kan tänka sig; bara i samkönade äktenskap är man lika duktiga på att följa det osynliga regelverket, som ständigt upprepade statliga normer lär oss. För ensamma mammor är ofta ängsliga att göra fel, och ingenting är mer fel än att sticka ut i mammagruppen eller bland föräldrarna på dagis.

Män däremot, har en irriterande ovana att inte lyssna på samma sätt. Att deras inflytande blir automatiskt mindre efter separation och som plastpappor i nya familjer, är därför också något mycket önskvärt. Det här var det första steget i nedmonteringen av ‘det patriarkala samhället’ och det handlade förstås inte om jämställdhet, utan om att staten skulle få större auktoritet i familjelivet, och det var på båda föräldrarnas bekostnad.

Svensk familjepolitik är det socialistiska samhällets fundament. Möjligheten till sambeskattning som togs bort på 70-talet ansågs stänga inne kvinnan i hemmet och den allt hårdare styrda ’pappaledigheten’ är andra sidan av samma mynt: kvinnan ska ut och arbeta så fort det bara går. Värderingar som följer ‘den traditionella kvinnorollen’ måste till varje pris sorteras ut. Redan i min generation märktes detta förstås. Att vilja vara hemma med sitt barn var alla överens om var något fint, såväl bland män som bland kvinnor. Men hemmafru?! Tjejer som mest av allt vill vara hemma och sköta om familjen ses ju som närmast utvecklingsstörda. Med sådana normer är det svårt för någon att erkänna att detta är vad man helst av allt skulle vilja. Nej, kvinnorna ska ut ur hemmet. Och där har de framförallt hjälpt till att skapa en enorm offentlig sektor där S hämtar sina röster.

Konsekvenserna som Susanne Nyman Furugård konstaterar i sin utmärkta insändare i DN, är ökad skilsmässofrekvens, mammors sjukskrivningar som skenat, och detsamma gäller ju förskolornas personal, som är bland de mest sjukliga branscherna i Sverige. Men också att den psykiska ohälsan ökar bland unga. Barn i Sverige spenderar nämligen långt mindre tid med sin familj än EU-barn i genomsnitt gör. Och på grund av det stora antalet skilsmässor är också, överraskande nog, även pappornas andel av tiden med barnen lägre.

Dubbelarbete – ser bra ut i sysselsättningsstatistiken

Att dubbelarbete är andra sidan av myntet, när Sverige skryter med ’världens högsta kvinnliga förvärvsfrekvens’, är inte något man talar med lika stora bokstäver om– bara när feminister ska ge män dåligt samvete för att de inte lägger lika mycket tid i hemmet. Inte heller är det pk att analysera varför vårt ekonomiska välstånd är så förbluffande lågt jämfört med andra liknande länders, givet att vi faktiskt ’fått ut kvinnan i arbetslivet’ och alltså per individ räknat gör många mer timmar än EU-länder i gemen.

Sanningen är att vi får sorgligt lite ut av detta extra arbete, framförallt eftersom det till så stor del handlar om att i en ineffektiv offentlig sektor administrera bl a de följder som är dubbelarbetandets konsekvenser. Kvinnors arbeten som socialsekreterare är väl det mest flagranta exemplet, men skulle man undersöka mer i detalj vart allt den relativt andra länder kvinnliga överrepresentationen i arbetslivet faktiskt innebär så är det utan tvekan så att väldigt mycket försvinner i en mer eller mindre onödig och ineffektiv kommunal förvaltning.

Svensk familjepolitik leder i korthet till att vi alla lever mer ensamma. Svenskarna är ensammast i Europa, stockholmarna ensammast i Sverige. Allra högst är andelen ensamhushåll på Kungsholmen. Men där är det väl bra att bo? Vi har intalat oss att detta är vad vi vill, men när barnen väl flugit ut (idealet är att vi har råd att ge dem en lägenhet, i bostadskön lär de inte hitta något förrän de blir 30, tidigast) så börjar vi kanske ifrågasätta vår livsstil. De band vi har skapat med dessa barn, är de verkligen, trots allt vårt curlande, lika starkt som det som funnits mellan tidigare generationer? Kommer din son vilja fira julafton med sin nyseparerade pappa? Kommer din dotter ta hand om dig när du blir dålig, så som du hjälpte din mamma när hon behövde hjälp? Eller är du en av dem som det kommer ta tre år att upptäcka efter att du dör?

Vårdnadsbidrag – bara något för frireligiösa fundamentalister?

Att vårdnadsbidrag är så lite diskuterat beror på att de flesta inte ens är medvetna om det här. Och att sådant ekoomiskt bidrag har så lite stöd bland allmänheten beror nog främst på att så få känner till hur mycket pengar det handlar om. Femtontusen i månaden enligt beräkningar som har några år på nacken. Samma gäller förstås möjligheter att bedriva hemundervisning för sina barn. Skulle det bli populärt så riskerar den socialdemokratiska modellen braka ihop helt. Vi skulle få en chans att på allvar återknyta kontakten med barnen och staten skulle samtidigt förlora den. Att en av föräldrarna under barnens uppväxtår spenderar huvuddelen av sin tid med dem skulle också innebära att hemmet återupprättas som en plats för sociala kontakter, istället för att vara ett hotell. Vi skulle också med stor sannolikhet vara mindre benägna att skilja oss, eftersom dubbelarbetandet är vad som mer än något annat förstör förutsättningarna att orka med samvaron. Ända till dess vi plötsligt står helt ensamma. Och då är vi för gamla, kanske både för att skaffa en ny partner eller ett nytt jobb. Då har vi tid men inget umgänge. Och den förlorade tiden med barnen går inte att ta igen nu. De varken vill ha den eller behöver oss längre.

I USA slår forskningen fast vad vi i Sverige inte ens vill forska om (se BRÅ)

Det finns en uppsjö med amerikansk och annan engelskspråkig litteratur om problemen för barn uppväxta med en ensam mamma. Däremot såvitt jag har sett ingen alls på svenska. Det är förstås ingen slump. Ensamma mammor är sossarnas favoritfamiljeenhet.

Förkrossande brottsstatistik visar att sönderslagna familjer är ett mycket dåligt alternativ till kärnfamiljen, Jordan B. Peterson återkommer ofta till detta tema. Särskilt pojkar som lever med ensamma mammor har enligt all fastslagen forskning en extremt mycket högre risk att hamna i kriminalitet. De går mer sällan vidare till högre utbildning, de tar oftare sitt eget liv och deras våldsamhet, om de är tonårspojkar, leder inte sällan till ett fenomen som är totalt tabu i Sverige: morsmisshandel.

Anmälningsfrekvensen på det brottet lär vara en av de allra lägsta, men brottet finns ju naturligtvis ändå, och visar hur viktig kärnfamiljen är som den normala default-uppfostringsmodellen. Just den kärnfamilj som vi i Sverige gör allt för att baktala och slå sönder. Och nu ska EU genomföra den massiva utbyggnad av förskolor som vi redan gjort. Att EU, enligt Furugårds insändare, tar efter den svenska socialistiska familjemodellen innebär inte att EU är dåligt för Sverige utan att Sverige är dåligt för EU. Vi är det i särklass sämsta inflytandet för vår världsdel och familjepolitiken är den grundbult som socialdemokraterna byggt sin maktpolitik kring. Att den också blir EU:s är en katastrof för Europa.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Detta inlägg publicerades i delar första gången 16/5 2019.