Roliga pruttljud på toaletterna och tygbajskorvar hängande i taket? Nej, vi befinner oss inte på Pippiland. Detta är ett svenskt hembygdsmuseum.
I Alingsås är det ingen som går till muséet för att lära sig om stadens långa historia längre. Historien skapar vi ju själva! Och den är alltid möjlig att tolka lite som vi vill – det är du som bestämmer. Bland lekrum och kuddhörnor kan man lyssna till inspelade samtal om ‘tolkningsramarna för kulturarv’, men detta kulturarv är undangömt, som trasiga leksaker och redan ifyllda pysselritblock; det står i en mental skamvrå, och själva poängen är att vi ska medvetandegöras om hur omodernt och rent av inkorrekt det är bry oss.
Okunnighet om historia och kultur är nu en merit vid tjänstetillsättningen
Den som arbetar som kock förutsätts kunna laga mat, fartygskaptenen styra sitt skepp och ingenjören bör kunna räkna. Vi skulle bli förvånade, besvikna och upprörda om så visar sig inte vara fallet. Och den som avslöjas skulle tvingas göra rättning eller avgå från sin post, röjandet skulle med rätta ses som personligt förnedrande. Men att dagens museipersonal inte vet något om historia får dem inte att skämmas. De stoltserar med sin brist på fackkunskap:
Cwejman (GP): Museipersonalen slår ifrån sig kritiken och hävdar att den “bottnar i en ganska gammal syn på vad museipedagogik är” (Alingsåskuriren 19/2). I sina många möten med elever förklarar museipedagogen Ylva Sillén att hon inte “håller föreläsningar utan kommunicerar med eleverna”.
Medan kunniga historiker och arkeologer får se sig om efter jobb så är det istället ‘normkritiker’ som leder kulturinstitutionerna. På Riksantikvarieämbetet utsågs Qaisar Mahmood till avdelningschef, och det var med sin brist på kunskap han briljerade: “Jag har läst statsvetenskap och nationalekonomi. Jag har en socionomexamen. Jag har inte läst någon poäng arkeologi på universitetet eller något om kulturarv”, sa han till Samhällsnytt när det begav sig. Det var under Alice Bah Kuhnkes regim. ABK klimatkryssar numera till Bryssel och Mahmood blev avskedad (exakt vad han gjort är hemligstämplat, men han skulle ha ‘särbehandlat’ någon). Men vad hjälper detta. Idag är det Amanda Lind som styr, om möjligt ännu mindre vetande, om möjligt än mer politiserande.
Historien gallras ut
Dessutom har ABK redan varit mycket effektiv. När det gäller destruktion krävs nämligen ingen kunskap. I den från 2017 antagna museilagen står det (4§) att ett museum “ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”. Som Cwejman påpekar innebär detta att godtycket är satt i system. Lagstiftarna råkade ‘glömma’ att påpeka att kulturarvet måste förmedlas också. Och dessutom bevaras.
Den s k gallringsdebatten, uppmärksammad av Ola Wong på SvD, gällde ABK:s direktiv att låta museum slänga unika fornsakssamlingar. Den debatten uppmärksammades mycket, men någon ändring i direktiven lyckades man aldrig genomdriva. Med ‘normansvariga’ som Pia Laskar, fd Bader Meinhof-medlem, på Historiska Muséet och mängder av sådana som Ylva Sillén på våra regionala institutioner, måste vi befara att unika kulturföremål åker på tippen varje dag. Amanda Lind är inte tillsatt för att hejda denna utveckling. Hon är där för att avsluta jobbet.
Från kulturrevisionism till ren destruktion
Under 1900-talet gällde slaget om historien ska vara större eller mindre. Omfatta sådant som gör oss stolta över forntida bedrifter, strävsamma bönder och geniala uppfinnare eller få oss att skämmas över krigshetsande och surmagade gamla kungar och ett ständigt förtryck av fattiga, kvinnor och samiska minoriteter. Före 1917 var det förstnämnda sanning. Efter 1945 och Alva Myrdal så blev det andra allenarådande. Att båda historierna kan vara sanna och värda att berätta hann man alltså med att förmedla under knappa tre decennier, innan pendeln svängde för långt. Grimbergs klassiska skolhistoriebok är sannolikt fortfarande den som mest sanningsenligt beskriver våra kungar och deras gärningar.
Sedan 60-talet har bilderna gradvis förvrängts till mer eller mindre oigenkännliga porträtt av de historiska personerna. Skolböckerna började få platsbrist för relevant historia, när jämlikhet och mångfald skulle få sina köttben och undervisningstimmarna drogs ned. Relevanta begrepp försvann, hela epoker gjordes till valfria tillval, linjen i historien blev obegriplig när inte bara årtalen slutade nötas in; stora sjok i händelseutvecklingen lyftes ut. Ett försök att plocka bort även antiken ur läroplanen stoppades – tillfälligt. På återinvigda nationalmuseum har nationalromantiska verk försetts med varningstexter. Och i Alingsås hänger avföringen i taket.
Nationalism är det mest nödvändiga – plattformen för våra värderingar
Tyvärr är det få som riktigt insett hur katastrofalt det här är. Två svenska generationer i rad har redan indoktrinerats så svårt att man inte längre förstår hur nödvändig nationell sammanhållning och uppslutning kring nationalstaten faktiskt är. Nu växer en tredje upp, där begreppet Sverige inte bara håller på att bli något negativt och diffust – det är på väg att upphöra att existera. Utan en konkret plattform att fästa våra värderingar på, en nationell berättelse om vårt ursprung, så är vi lätta rov i den radikala samhällsförändring man är i färd med att genomföra. Den omstöpningen hade ALDRIG kunnat genomföras, om vi hade varit nationellt medvetna. Men nu pågår den för fullt, utan att vi så mycket som höjer ett finger.
Det handlar alltså inte längre om kultur- och historierevisionism. Det är en total förintelse av den svenska historien som eftersträvas – och som pågår rakt framför våra ögon.
Jag har redan berättat vad jag anser om det upprörande förnedrings- och dominansvåldet som svenskar utsätts för av rånare, vars gemensamma drag är att de är invandrare som hatar svenskar som grupp. Gärningsmännen är oftast i övre tonåren, deras offer ungefär lika gamla eller ibland yngre. Detta är inte bara hatbrott, rakt upp och ned efter Lagen om Hets mot Folkgrupps bokstav. Det är brott mot mänskligheten. Folkrättsligt straffbart enligt internationell domstol. Detta måste börja prövas av allmän åklagare.
Men våldet börjar ännu tidigare. I skolan. Det är där respekten för vuxna helt raseras, det är där gängen upptäcker att de kan göra precis vad de själva vill. Lärarna, oftast kvinnor, är inte bara ofta fysiskt underlägsna, de är itutade att de ska möta våld med passivitet – och de har ofta anammat denna kvacksalvarpsykologi med hull och hår. Naturligtvis finns det tack och lov undantag, både kvinnliga och manliga lärare som inser hur fel detta är. Men de kämpar inte sällan en ensam kamp mot såväl bråkiga elever som mot skolledningen. Om de skulle tvingas använda fysiska medel för att upprätthålla ordningen, ingripa mot våld i konflikter mellan elever eller för att försvara mobbade barn – eller sig själva – så kan de räkna med en polisanmälan, där ord står mot ord. Även de mest befängda anklagelser utreds och under tiden kan läraren stängas av – eller t o m få sparken. En senare friande dom gör därmed kanske varken från eller till.
Skolvåldet filmas dock ofta – av förövarna själva. Det är en del av förnedringen, och som minderåriga riskerar de sällan straff vare sig för detta eller för våldet. Eftersom de är flera och offret ensamt så är det inte sällan offret som tvingas byta skola eller kanske även flytta från orten. Och våldet blir alltmer gränslöst. Lärarna demonstrerar inte sällan sin maktlöshet och villrådighet genom att passivt underlåta att ingripa. Och skolledningarna lägger locket på så fort det går. Man svarar inte på frågor från nätmedia, man förbjuder eleverna att göra detsamma.
Det som är frapperande är hur sällan, om ens någonsin, det tycks förekomma våld där förövarna är svenskar och offret har utländsk bakgrund. Givetvis måste också sådant inträffa, liksom att såväl offer som gärningsmän är svenskar. Men det är så sällsynt att MSM inte lyckats gräva fram ett enda fall under senare år, som jag hört talas om. Och ni ska utgå ifrån att de gör allt de kan för att hitta det, eftersom ingenting är viktigare just nu, än för en #lydigjournalist än att motbevisa dem som påstår att det rasistiska våldet utövas av barn med utländsk bakgrund, vanligen muslimer, mot svenskar.
Men sanningen är att detta sistnämnda har blivit allt vanligare, det är en del av hederskulturens sätt att hävda sig mot en avskydd och avundad upplevd ‘överhet’. Man hatar sina egna underlägsenhetskänslor och låter detta komma till utlopp mot dem som tillhör den avundade gruppen. Att det är bland barnen dessa känslor kommer fram ska vi inte förvånas över. Barn kan vara grymma. De är också sällan förmögna att dölja sina verkliga känslor. Var dessa känslor kommer ifrån? Äldre kriminella förebilder förstås. Men i allmänhet måste vi utgå ifrån att barnen i första hand är påverkade av sina föräldrar. Föräldrar som naturligvis med läpparnas bekännelse aldrig skulle påstå något sådant öppet, i alla fall inte när MSM sticker en mikrofon under näsan och ber om en tillrättalagd kommentar.
Nu är det så att vår kära skurkregim är långt ifrån omedveten om vilka starka känslor som rörs upp i det svenska folkdjupet när rörliga bilder ger bevis för hur deras egna barn misshandlas av dessa ungdomskriminella. Det handlar inte bara om fysiskt våld nämligen. På videos som denna, från Samnytt, framgår att man också vill skrämma offret med tillmälen som också tjänar till att jaga på varandra och uppmuntra till än värre övergrepp. Pojkar i åldrarna tolv-tretton år som ropar “Stampa revbenen!” och “Döda henne, wallah!” samtidigt som slag och sparkar riktas mot den liggande flickans kropp och huvud, visar att angriparna inte är normalt funtade. De tillhör inte vår värld – såhär gör enstaka psykopat, men har aldrig någonsin utgjort gång på gång upprepade dåd av hela grupper med ‘barn’ – som sedan skrattar tillsammans över vad de åstadkommit. Vad de upplever är en skön känsla av hämnd mot den upplevda fienden: svensken. Så yttrar sig hat som övergått i handling – det är inte bara ett hatbrott utan ett folkrättsligt brott mot mänskligheten, enligt Romfördragets artikel 7, och det upprepas gång på gång just nu, på svenska skolgårdar.
Löfvens skurkregim har valt att möta detta hur? Jo, genom en lag som förbjuder spridandet av sådana videos. Det påstådda motivet är ‘offrens integritet’, men självklart handlar det om något helt annat. Så få som möjligt ska bli klara över vad som pågår. Locket på är vad som gäller. Och Alex Schulman #lydigjournalist, är genast med på upplägget. När klippet ovan nu delas till 100 tusentals svenskar, så är det just delandet han upprörs över, inte vad som sker på videon. Ja ni läste rätt: flickan som misshandlas skulle enligt Schulman vara mest skadad av att ‘Sverigevänner’ delar den film som visar hur detta sker, inte av sparkarna som stampade för att knäcka hennes revben och som riktades mot hennes huvud. Till saken hör att Schulman varken nämner att flickans ansikte inte går att se på videon, eller att hennes namn sprids. Det är fortfarande de dumma ‘Sverigevännerna’ som ska hängas, enligt Alex Schulman.
Kan en journalist överhuvudtaget bli mer övertydligt obehagligt lismande mot makten? Nej jag tror att Schulman här sätter även ett personligt bottenrekord.
Alla vet att Tyskland styr EU i kraft av sitt läge, storlek och ekonomisk makt. Och alla vet att Merkel styr Tyskland. Merkel är Fredrik Reinfeldts läromästare både ifråga om politisk ränksmideri och mångkulturell ideologi och hon är utan tvekan den viktigaste förklaringen till att Europa under de två senaste decennierna raskt håller på att aveuropeiseras och islamifieras, utan att välorganiserade motkrafter lyckats samla sig. För precis som FR så är ju Merkel ledare för ett blått parti, CDU/CSU; de konservativa, som annars borde ha varit hoppet om en räddning från vansinnet. Hur ställer man sig till det? Hur kan det ens förklaras?
Enkelt uttryckt: det finns ekonomiska intressen som gillar det här. Starka sådana, inom mediahus, advokatkår, näringsliv. Inte den stora massan, men högst där uppe. Dessa har lyckats handplocka sådana som Merkel, flytta fram deras positioner och gjort det tabu att säga emot. För tillsammans med den vänster – som vi aldrig får glömma alltid har skrikit högst om mångkulturens påstådda välsignelse – så har de förment liberala och konservativa skapat ett konsensus som alltmer liknar rent åsiktsförtryck.
Merkel: 50 mEUR i böter för hat på sociala medier i Tyskland räcker inte
Och ju mer pressad Merkel har blivit, desto hårdare har hon agerat för att täppa till munnen på sina opponenter; en ny hårdare ‘hatförbuds-lag’ på tyska sociala medier, med upp till 50 mEUR i böter, infördes 2017 och att yttrandefriheten ska ytterligare begränsas, tillkännagav hon så sent som i november. Merkels ord har utgjort kungsord, eftersom hon sett till att triangulera så att hennes linje befunnit sig i mitten, där vågmästarna håller till. När så här grova påhopp på yttrandefriheten kan göras är det alltså mycket anmärkningsvärt och oroväckande.
Merkel tycks kunna manövrera som hon vill. Så har det varit och så tycks eller tycktes det faktiskt kunna förbli även efter att hon själv tvingats bort. Problemet för henne har blivit alltmer uppenbara med tiden. Hon har skapat ett vakuum ute till höger och hon har flyttat många högerväljare med sig, in mot mitten, väljare som dock har sin naturliga hemvist längre högerut och som i längden varit svåra att tygla när de sakpolitiska problemen hopat sig. Men sin förmåga att kohandla och intrigera har hon behållit och efter så lång tid vid makten har hon lyckats plocka bort sina kritiker på högerkanten inom partiet, en efter en.
Sverige är ett mini-Tyskland
Tyskland liknar på många sätt Sverige, med ett urstarkt näringsliv som fungerar som en kassako som politikerna kan mjölka nästan hur hårt som helst. Problem med Merkels politik har därför gått att dölja ganska länge, särskilt i västra Tyskland. Vad som gör saken än värre är att tyskarna, som röstat konservativt nästan lika ofta som vi svenskar röstat socialdemokratiskt, har ännu svårare att bryta sig ur Merkels grepp än vi har att ta oss ur Löfvens – i Sverige har ju moderater och KD faktiskt klarat av att påbörja en nödvändig nyorientering. Men så länge som Merkel fortsätter att dominera sitt parti så kan inte detta ske i Tyskland. Med den självpåtagna roll som botgörare för tidigare generationers synder, en roll som tyska folket inte tycks kunna eller vilja ta sig ur, så har Merkels massinvandringspolitik istället fortsatt att ha hyfsat gott stöd; vid tidpunkten för Europaparlamentsvalet så var man det enda land som fortfarande hade majoritet för en flyktinggenerös linje. Svenska väljare var istället bland de tre mest kritiska befolkningarna. Det här är en skillnad som så klart underlättat för Merkel.
Merkel lyckades med sedvanlig slughet manövrera så att hon fick sin kronprinsessa Annegret Kramp-Karrenbauer, ‘AKK’ eller ‘Mini-Merkel’ som hon även kallas, att ta över som partiledare, när hon själv hotades med avsättning. På så vis kunde hon också fortsätta ett tag till som kansler. Och i EU har hon med sitt principlösa maktspel fått in en annan av sina påläggskalvar, Ursula von der Leyen, som ordförande för EU-kommissionen. Här efter att frankt ha struntat i det traditionella systemet med ‘spetskandidater’, som istället hade givit en annan kandidat (Manfred Weber) posten. Båda dessa viktiga val lyckades Merkel få partiet med sig på med knappast möjliga stöd. Det var ytterst olyckligt, inte bara för Tyskland utan för hela EU.
AfD kallas för nazister. Vad säger Norrköpings stadsmuseum?
Därför är det ingen överraskning att det jäser inom CDU/CDS när man nu gång efter annan förlorar väljarstöd i de delstatsval som följt. För alla med lite sunt förnuft var detta vad man borde ha räknat med; verkligheten går ju inte att gömma undan hur länge som helst. Men det var ju detta som Merkel lovat sina partikamrater inte skulle hända. Att hon och framförallt AKK – liksom den sakpolitik de driver – nu är sänken för partiet har blivit uppenbart.
När man så i Thüringen i förra veckan förlorade sin majoritet, så återstod alternativet att regera vidare med AfD:s stöd. AfD är ungefär som SD i storlek, men har inte gjort något alls för att anpassa sig, vilket får tysk media att gång på gång gå upp i falsett och skrika både nazist och rasist. Detta har jag för lite kunskap att uttala mig i, men jag vet ju en sak och det är att vänstern och MSM i Sverige blåljuger om sådant precis hela tiden. Ta Norrköpings Stadsmuseum, senast, som gjort en utställning om nazismen och inkluderat SD:s kommunfullmäktigeledamöter i denna. Insinuationen har polisanmälts och den har tagits bort. Men någon ånger för övertrampet går inte att finna. Det är en medveten taktik och tyvärr fungerar den ganska väl fortfarande. Som parentes sagt, så borde väl SD därmed kanske dra slutsatsen att det inte lönar sig att vara snälla och anpassliga, man får ju lika mycket skit ändå.*
Thüringen: ännu ett delstatsval där ytterkanterna vann
AfD hade fått 23,4% av rösterna, men störst av alla var vänstern, Die Linke, med 31%. Ytterkanterna har alltså en klar majoritet tillsammans. Den polariseringen är Merkel ansvarig för. Men precis som i Sverige för två år sedan, så ansåg etablissemanget CDU/CSU och SPD (+ alla till vänster) att demokratin inte ska få ha sin gång, trots att det var detta man bäddat för. Att regera med AfD:s stöd var ‘otänkbart’. Men! Då händer det oväntade: CDU på delstatsnivå i Thüringen struntar i bannbullan som AKK lagt på nationell nivå, och röstade för.
Då kom protesterna.
Efter bara ett dygn hotade vänsterdemonstrationer över hela Tyskland att löpa amok. Och i vanlig ordning vek sig de konservativa för hoten om kaos, precis som sker här hemma. För när vänstern hotar så backas hoten upp av media. Och eftersom de borgerliga, även dem som nog inte alls håller med, snärjt in sig själva i samma vänsterretorik som man naturligtvis bara rakt av måste säga upp bekantskapen med, så är man lätta byten. Trycket på koalitionen i Thüringen blev för stort, nu ser det istället ut att bli nyval.
Sverige 2022 efter en SD+KD+M-seger? Räkna med vänsterkravaller
Det här är naturligtvis något vi svenskar måste ta noga lärdom av. Det är så här man kommer försöka göra även här, givet att M+KD+SD bildar ett majoritetsunderlag för en regering 2022. Ni som inte minns hur Regeringskansliet gick ut med en debattartikel där man sa sig vägra lyda order om en regering kom till med SD:s stöd: inse att vänstern inte kommer acceptera vanliga demokratiska spelregler när de förlorar på dem. Sossarna låtsas gärna vara demokratiskt tillvända, men det är ju bara så länge de själva lyckas hålla sig kvar vid makten – eller åtminstone kan förutse att en politik bedrivs som är så nära deras egen att de ändå sitter i orubbat bo i det långa pespektivet.
Med M+KD+SD så finns förhoppningar/farhågor om att så inte blir fallet. Och en verklighet som också kräver något helt annat än vad Löfvens skurkregim lyckats åstadkomma. Vi kan förvänta oss kraftfulla reaktioner, upplopp och samhällsfarliga konflikter, såväl som försök att desavouera lagligt fattade beslut genom motarbetande inom statlig och kommunal förvaltning. Facket kommer dra sitt strå till stacken och i utanförskapsområdena lär brandröken ligga tjock. Inbördeskriget kan med andra ord gå från lågintensivt till högintensivt och det finns de, bl a Helena Edlund, som varnar för att Löfven redan planerar att ta till undantagstillstånd för att förhindra maktskiftet. Edlund frågar sig varför FOI och Rikspolischefen Anders Thornberg pekar ut alternativmedia som hotet. Och varför de föreslagna åtgärderna mot dessa, i händelse av att ‘gråzonsläge’ utlyses, är hemligstämplade. Hon undrar också hur det kommer sig att de som ‘inte såg detta komma’ nu istället tycks veta precis vad som måste göras.
‘Gråzonsläge’ – undantagstillstånd och inställda val
Edlund är en klok och sansad människa, och hon är inte ensam om sin analys. Att det är Morgan Johansson som är Säpos högste chef och att Dan Eliasson på MSB kommer få stort spelrum vid ett gråzonsläge lovar allt annat än gott. Själv kan jag heller inte begripa varför RPS hellre vill sätta hela landet i en ‘gråzon’ istället för att rikta insatserna mot där vi vet att de behövs: i utanförskaps-ghettona. När man ser att FOI:s memo pekar ut nätmedia som hotet – istället för de 257 bombkastarna förra året – så är det svårt att inte dela Edlunds farhågor. Riskerna med att spekulera om inställda val är dock att många slutar lyssna helt, och vi saknar bevis. Vi vet helt enkelt inte – ännu. Men det är glasklart att om högerblocket ska fatta de beslut de måste, så krävs både mod och beslutsamhet.
Tyskland byter ledning i sommar. Kanske det viktigaste som hänt EU på tjugo år.
Molnets silverkant är dock ändå inte helt obetydlig: AKK:s auktoritet visade sig ju vara värd noll och ingenting, och hon har nu fattat beslut att avgå. Detta förväntas ske på extrainkallad partikongress nu i sommar. Härmed förkortas i så fall även Merkels tid som kansler. Om allt går som det ska kan alltså CDU/CSU efter sommaren äntligen byta kurs och slita sig lös ur Merkels grepp, med en förbundskansler och partiledare som inte är hennes marionett. Men fan tro’t – innan det har hänt ska ingen räkna ut Merkel.
Vad Merkel vill, vill Tyskland. Och vad Tyskland vill, gör EU. Vad som händer när Merkels namn byts ut till något annat vet vi ännu inte. Det här kan vara Europas viktigaste val för mycket lång tid, Sverige och Löfven är en vante i sammanhanget. Och hotet om ett gråzonsläge kommer kännas betydligt mer påtagligt om Tysklands CDU väljer fel kansler.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
*) min kommentar gäller bl a valet att inte gå hårt fram med PS, att inte vara tydligare om klimatbluffen och att inte förespråka repatriering som huvudstrategi för att möta massinvandringens hot och ett demografiskt oundvikligt folkbyte. Här gör mig SD:s strategi orolig, eftersom det utan en obehaglig sanningssägare i regeringen inte kommer finnas mycket hopp om att man gör vad som krävs. Rätta mig om jag har fel, men jag misstänker att vänstern ändå hyser misstanken att SD kommer göra allt det där. En misstanke som jag tyvärr inte vågar tro på har någon större grund.
Skolledningar och lärare skönmålar systematiskt elevernas skolresultat. Det gäller både på individuell nivå och för helheten. På så vis ser det bara uselt ut, inte alls så illa som det faktiskt är. Man ser mellan fingrarna med direkt fusk, för alla är mer eller mindre delaktiga. Man ger vika för våld, faller till föga för hot. Och låter till slut bli att göra allt sådant som man är rädd för att få kritik för – redan innan den kommit. Välkommen till Malmös grundskola. Den hade lika gärna kunnat ligga i Beirut.
Den här artikeln av Egor Putilov i Samhällsnytt hade vunnit på en något mindre provokativ rubrik tror jag, den riskerar att skymma sikten. Det är i så fall synd, för det här är en mycket viktig artikel, som handlar om långt mycket värre problem än slöjor och okvädningsord. Läser man den inser man hur djupt systemfelen går och att krocken mellan muslimsk klankultur och svensk laissez-faire skapat en skolkorruption som är värre än vad jag ens kunnat föreställa mig. Det är också därför som jag är övertygad om att den är sann. Det här hade nämligen mycket få kunnat hitta på, i all sin djävulska finess.
Men ibland slår våldet åt andra hållet – oväntat. Svenska lärare vet att barnen riskerar stryk hemma om betyg och provresultat inte är vad som förväntas. Då händer det att läraren väljer att skönmåla:
Våldsanvändningen – vår kultur eller deras – inte båda samtidigt
Jag ville testa er: säga att jag höll med de muslimska föräldrarna om att deras stökiga ungar skulle må bra av att fysiskt få sig en tillrättavisning. Jag kunde riktigt känna hur svårt det var att formulera den meningen utan att många av er, kanska nästan alla, hade dömt mig direkt. Så entydiga är våra svenska normer i den här frågan. Och det är på det hela taget bra – bra att vi har kommit dit. Men dåligt ändå, för att vi kommit dit betyder ju inte att andra har det. Om barnen växer upp hemma med örfilar och smäll i rumpan för mindre förseelser och värre straff för större, hur ska man få dem att förstå att den svenska läraren också menar allvar, fastän hen inte ens får höja rösten, enligt senaste pedagogiska trend (s k lågaffektivt bemötande, se artikeln här)? De här ungarna är avtrubbade och de är kanske framförallt inte uppfostrade att se kvinnor som auktoriteter. Men i den svenska grundskolan är kvinnliga lärarna i stor majoritet. Lärarnas ‘feminina’ metoder bekräftar en bild av total mesighet.
När korruptionen genomsyrar allt och alla så kan ingen på egen hand göra något åt det
Och det kanske värsta är att alla tjänar – kortsiktigt – på att problemen sopas under mattan. Det här beror inte på att man som femåringen inte ser konsekvenser framför sig, lite längre bort. Utan på att ingen klarar av att ensam stå upp mot systemet. Mekanismerna ger dig ingen belöning när du som lärare fuskar för att hjälpa en elev med en obehagligt påstridig förälder. Eller när du ser mellan fingrarna när kriminella ungdomar säljer knark på skolan. Men du slipper straff. Liksom skolledningen undviker att få sin skola granskad och upp-och-nedvänd. Nesan – ja, skräcken – över att komma hjälplöst sist i Pisaundersökningarna och hästlängder efter det övriga bottenskrapet bidrar säkert också till det medvetna skönmålandet. Och så den politiska övertygelsen förstås: ‘rasisterna’ ska inte få mer vatten på sin kvarn, här gäller det att visa upp den bästa fasad man har.
I själva verket är man naturligtvis inte ensamma om att vilja dölja omfattningen av problemen. Det sitter ansvariga högt uppe i ett Skolverk också. Liksom allra högst upp, i en skurkregim som vägrar att erkänna något enda av det här. Särskilt viktigt att dölja är problemen i Malmö, sossarnas eget skötebarn.
Att det var illa visste jag ju redan, men så illa?
Jag tror gärna att jag är insatt tillräckligt i problemen för jag har jobbat som lärare med klasser där ofta mer än hälften av eleverna haft utländsk bakgrund. Men bortsett från något enstaka undantag har mina elever varit gallrade, de har hört till de mest motiverade; Yrkeshögskolan har sina systemfel den också, men på det stora hela är den fungerande. Jodå, visst har man velat ha enkla flervalsalternativ att kryssa i. Och helst lista på tentafrågorna i förväg. Jag har skrattat åt detta, utan att riktigt tro på att detta är något man är vana vid. Och om jag har upplevt hot så har jag konfronterat dem. Det har sedan inte blivit mer. Men utan stöd från skolledningen så står man sig slätt, det spelar ingen roll att man gör alla rätt, felen blivit systemiska. Som i Malmö.
Allt det andra Putilovs anonyme lärare talar om gör saken ännu fulare så klart. Slöjtvång på små barn som inte begriper varför.Hur de muslimska barnen formas i moskén eller koranskolan att se ned på sina svenska skolkamrater. Kyrkbesök man inte vågar göra. Moskébesök som däremot är invändningsfria. Det är motsatsen till integration. Segregation. Och det är inte svenskarna som driver denna process. De ger efter eller tvingas till den.
Om jag ska vara ärlig så ser jag inte hur det här ska kunna vändas. Inte utan en ny skolstadga, ett nytt skolverk, nya skolledningar på många håll – och massor av nya lärare som kan gjuta mod i dem som är där. Eleverna? Ja, många av dem skulle vi förstås också vilja byta ut. Och de värsta rötäggen måste bort från den vanliga skolan.
BIlden på en svensk pojke som misshandlas på en skolgård i Skövde gör mig galet upprörd. Det är så fegt, man är flera mot en. Och det handlar om att förnedra offret. Samhällsnytt skriver dock inte vad det egentligen handlar om: hatbrott. Hatbrott mot svenskar kallas ‘svennehat’, och finns inte på riktigt, verkar det, för inte ens i nätmedia brukar det nämnas och det renderar aldrig i några straff.
Händelsen inträffade i september. Den sticker inte ut på något sätt. Tvärtom. Det var ju ‘bara’ fråga om några sparkar och slag. Och så det där belåtna flinet när förövaren får offret att tigga, be, gråta.
Jag saxar några rubriker, artiklar i Fria Tider och Nya Tider, Samnytt. Jag behöver inte leta. Exemplen är många och lätt identiferbara. Just sådana partsinlagor som, där invandrarna hade varit offren och svenskarna förövarna, MSM skulle ha skrikit i högan sky om vår vidriga rasism. Och man hade nöjt förkunnat att vårt hat inte heller bara sträckt sig till att skriva fula saker på facebook, utan att vi också handgripligen bestämt oss för att agera ut våra känslor. Det sista är annars något MSM sällan eller aldrig får chansen att göra. När det rör sig om fysiskt våld mellan etniska grupper, så är svensken ytterst sällan förövare, endast offer.
Och så igår: “rånförsök”, “ung man skadad”…
Och så igår ännu ett liknande övergrepp. Fast mycket värre. Bara det att tidningarna (MSM) väljer ju att försöka få det att låta så lite dramatiskt som möjligt. När en 22-åring utsätts för upprepade knivhugg i både armar och ben av tre ‘rånare’, så kallar AB det för ‘rånförsök’. De lyckades ju inte ta telefonen! Känns det som om telefonen var det mest väsentliga att rädda här? Nästa gång någon utsätts för grovt och tortyrliknande våld så är det bara för MSM att välja rubrik efter vad torterarna inte lyckades med: “16-årig flicka utsatt för ärekränkning” (i samband med gruppvåldtäkt). Eller “Försök stjäla 7-årig pojkes mobil” (men fullbordad misshandel), “Åldring bestulen på plånbok” (och halvt ihjälsparkad); “Misslyckat snatteri” (i samband med att butiken brändes ned).
Lagen om hets mot folkgrupp ska gälla även när svenskar är offer.
Med sådana rubriker – över artiklar utan bild – försäkrar man sig om så få läsare som möjligt. Hur naturligt känns det här för en kvällstidning egentligen? När gör man så annars? Aldrig. Artiklarna är bara alibin, att man faktiskt ändå skrev istället för att helt lägga locket på. Och eftersom man vägrar att uppge etnicitet så är hela fenomenet, hatbrottens kärna, resentimentet mot gruppen etniska svenskar, ett fortfarande för allmänheten närmast okänt, eller väldigt kontroversiellt begrepp. Trots att det händer varje dag.
All mobbning som riktas mot invandrare från svenskar riskerar däremot att bedömas som hatbrott. Och det gäller som bekant även när man kastar ur sig något ilsket verbalt. Skulle det ske i samband med ett annat brott, så bedöms detta som mycket värre. I så fall utmäts både högre straff och större skadestånd. Men svennehatet, ett av Sveriges vanligaste bortt, syns inte i statistiken ens, för åklagarna tycks inte vilja pröva saken.
DN lyckas göra sitt referat av det grova hatbrottet ännu mer bagatelliserande.
“Utsatt för grovt övervåld med kniv” hade väl varit en rimlig rubrik. Men DN vill få nyheten att implodera, artikeln är införd under de lokala stockholmsnyheterna för säkerhets skull. Och “skadades” är väl en eufemistisk omskrivning som heter duga? Inser man inte hur patetiskt det låter? En mot tre. Det är klart det skulle räcka i normalfallet för att få offret att göra som man säger. Vilket rånarna säkert också lyckades med. Men de ville ju ha mer. Det var inte för en plånbok och mobil de stack kniven i i sitt offer. Inte en gång, utan i alla lemmar man kunde hitta, gång på gång.
Det här är inte rån, utan tortyr. Och det utförs mot offret av en enda anledning: att han är svensk. Definitionen av ett hatbrott.
Till skillnad från de hatbrott som MSM skriver speltmeter om, gamla tanter som skrivit något klumpigt på internet, så är det här sådana som involverar fysiskt våld. Knytnävsstora stenar kastade på blåljuspersonal. Eller en raket avfyrad rakt mot en polis. Eller, för någon månad sedan, en gymnasiestuderande som man skar örat av efter att ha tvingat honom att ta av sig i bara kalsongerna. Nej, de tio gärningsmännen fick inte ut mycket kontanter per capita på det rånet. Men de njöt i stora drag istället av att ha makten att kunna göra så, mot en svensk.
Nej, jag ‘vet’ ju inte vilken grupp som ‘rånade’ den ‘knivskadade’ dvs grovt torterade unge mannen. Det är både AB:s och DN:s syfte, att det inte ska gå att referera dem för att säga som det är. Men. Jag vet ju att DN skulle ha skrivit vilka de var om det hade varit etniska svenskar. Särskilt viktigt hade det ju då också varit att lämna ut signalement. Nu är det tvärtom – klarar sig gärningsmännen undan så behöver ju MSM inte skriva om deras hudfärg, och det är ju – trots allt – det viktigaste av allt. Och om offret hade haft utländsk bakgrund, så kan vi vara ganska säkra på att det också hade varit med i texten. Särskilt som ‘rånarna’ är på fri fot. Ja, jag inbillar mig faktiskt att man t o m skrivit om detta, även ifall GM hade utländsk bakgrund, bara offret också hade haft det.
Så, jo, vi vet ju bara alltför väl vilka det var som utförde det här tortyrliknande brottet. Vilka det var som upplevde att de hade rätt att ‘avreagera’ sig på en oskyldig. Det är ju inte vilka invandrare som helst. Gärningsmännen från Mena, Afghanistan eller Somalia är skyhögt överrepresenterade. Och vi vet ju också vilka det är som utsätts för den här typen av hatbrott, utan att det är någon någonsin tar detta ordet i sin mun. Offren är svenskar.
Åklagaren kallar det ‘försök till grovt rån’. Det är ett hån. Vi väntar fortfarande på första allmänna åklagare som prövar att åtala för det hatbrott detta faktiskt är.
Yttrandefriheten i Sverige är under våldsam attack, samtidigt som vår högsta juridiska nomenklatura inte tycks se några problem alls (se artikel från 15/10). Anmälda ‘åsiktsbrott’ har ökat från 44 till 2.508 på fem år. En följd av att ‘hatet’ ökat? Snarare för att regimen avlönar människor som Tomas Åberg, den notoriske Näthatsgranskaren tillika djurplågaren (ja, jag anser att det är relevant för oss att veta hans vandel, mht att han i egenskap av ‘god’ NGO betrotts med åklagarliknande uppgifter), för att odla angiverisamhället. Red Ice TV, en högerorienterad kanal med 330.000 prenumeranter raderades i förrgår från Youtube. Utan förvarning, utan motivering. 10 års hårt arbete upp i rök – och ännu en regimkritiker tystad. Ännu en konsekvens av regeringens påtryckningar på mediejättarna; någon liten god vilja måste ju de senare visa, i gengäld för all bortförhandlad elskatt till sina nya serverhallar. Och det är inte heller särskilt ovilligt man går Löfven och Morgan Johansson till mötes. En visselblåsare och fd anställd på Google kallar den multinationella jätten för ‘en orwellsk mardröm och censurmaskin’. Men alla sajter som publicerar hans vittnesmål blir systematiskt avmonetariserade av Google – dvs man straffas med sanktioner som gör det omöjligt att tjäna pengar. Lika entusiastiskt ställer facebook upp. En av mina fb-vänner stängs av från att dela bara sekunderna efter en hel månads lika omotiverad avstängning. Man bryr sig inte längre om att åtgärden avslöjar ett totalt förakt för rättssäkerhet och rättvisa, tvärtom: man vill visa att man inte bara har makten att göra så, utan att man också känner sig helt fria att utnyttja den.
Axplocket av rubriker på Fria Tiders förstasida är från ett och samma tillfälle, i fredags kväll, och de är alla lika obehagliga bevis för att Sverige går åt fel håll – rasande snabbt. Vad som är än mer skrämmande: inte något av detta anses förtjäna rubriker i MSM. Jag har kollat de stora drakarnas nyhetsflöde under helgen. Inte ens bland ‘radannonserna’ kan gemene man råka få höra om dessa rättsövergrepp. Och detta gäller förstås även huvudämnet för denna söndagskrönika: dr. Bilyana Martinovski och hennes kamp för våldtäktsoffren och för yttrandefriheten – och den förföljelse hon utsatts för på grund av detta. Förföljelse som nu övergår i fysiskt våld.
Rubriken som jag först ville hoppa över
Exemplet Martinovski ger oss anledning att oroas över att övergreppen nu går ett steg längre än förut. Ett mycket viktigt steg, som snabbt riskerar att eskalera den redan explosiva polarisering som vårt land drabbats av. Att man börjar använda fysiskt våld för att tysta systemkritikerna. Och det är svenska staten – polisen – som står för detta. Det var en sådan där rubrik… jag ville nästan instinktivt hoppa över den, för att den kändes för overklig, för osannolik. Ett sådant där klickbete, som garanterat kommer göra en besviken, antingen för att man offrat sin tid på trams, eller – än värre – för att det faktiskt är sant. Som Katerina Janouch skriver om saken: nyp mig i armen. Det är svårt att få det att gå in! Men jag klickade ju. Och fångades av en historia som bara inte får vara sann. Inte i mitt Sverige. Men som, ju mer jag läste bara blev alltmer omöjlig att skjuta ifrån mig.
Docent Bilyana Martinovski är inte vem som helst. Hon är en erkänd forskare, fram till förra året adjungerad professor och docent vid DSV, institutionen för Data- och Systemvetenskap vid Stockholms Universitet, och med tidigare forskningstjänster bl a i USA. Hennes forskning är framtidsinriktad, med fokus på interaktionen mellan människa och maskin. Naturvetenskap alltså, inget hokus pokus; frågeställningar som bl a har stor bäring på hur artificiell intelligens kommer att påverka vår framtid. Året var 2017 när Martinovski bestämde sig för att pröva om våldtagna kvinnor är mottagliga för en behandling utvecklad i USA mot posttraumatisk stress. Hon upptäcker till sin förvåning att en sammanställning att utgå ifrån saknas, i det av statistiken annars så förlovade landet Sverige. För perioden 2013-2016 beställer hon därför förundersökningsärenden, alla som involverar våldtäktsanklagelser i någon form, från tingsrätterna. I den halvtimmeslånga intervju jag tagit del av konstaterar hon: “I was stunned. Sweden is a small country, 10 miljon people!” Resultatet överrumplar henne för att materialet visar sig vara närmast oöverskådligt stort: 50.000 ärenden. Och hennes egen slutsats efter att ha grävt vidare är dessutom att “this was probably less than half of the total!”; även grova våldtäkter skrivs nämligen ofta av redan innan de går till förundersökning.
Våldtäkter i Sverige: 50.000 anmälda, 843 dokumenterade fällningar
När det under 2018 görs en undersökning publicerad i media avseende fällande domar, får man bara ihop 843 stycken (jfr videon, ca 12:40), för åren 2013-2017. Martinovski störs inte bara av den uppseendeväckande diskrepansen i relationen anmälningar mot fällda gärningsmän. Hon reagerar också på hur andelen etniska gärningsmän (58%) presenteras på ett missvisande sätt, genom att andra generationens invandrare inte inkluderas, andelen skulle alltså vara högre med ett rimligare sätt att räkna. Hon poängterar att andelen beträffande grov våldtäkt är ännu högre, men att den officiella statistiken är svår att tolka: dels för att ‘gruppvåldtäkt’ inte ens existerar som begrepp och därför inte kan registreras, dels för att den breda svenska definitionen av våldtäkt gör det så svårt att särskilja sådana offer som hon är intresserad av; utsatta för fysiskt tvingande våld, från upplevda övergrepp utan att våld eller uttalat hot om våld har förekommit eller behöver ha konstaterats för att falla in under den formella brottsdefinitionen.
GangrapeSweden.com
Martinovski går därför vidare och stöter, av ren slump, på en sajt på nätet; GangrapeSweden.com. En öppen databas med domar avseende gruppvåldtäkter. För Martinovski är detta en möjlig guldgruva ur forskningssyfte. Hon vill nämligen belysa hur grovt och sadistiskt våld kvinnorna utsatts för utöver det påtvingade könsumgänget, och ser dessa offer som idealiska testpersoner för de behandlingsmetoder hon vill testa. Slumpvis utvalda fall verifierar att rådata i sajten är korrekt återgivna och Martinovski känner sig därför trygg i att kunna använda databasen. En föreställning vars blåögda naivism framgår allra tydligast av att Martinovska öppet twittrar om sina fynd, sina åsikter om dem – och var de gjorts.
Det skulle hon inte ha gjort. På universitetet sitter nämligen en viss Kajsa Klein, timanställd som ‘mediestrateg’. Sannolikt i den kapaciteten blir hon varse Martinovskis twittrande. Klein är sedan 2016 medlem i #jagärhär och hennes reaktion är att GangrapeSweden är en sajt som måste stängas. Vilket Martinovski motsätter sig. Det må vara osagt om det sedan beror på att antagonism uppstått, om det har med Kleins befattningsbeskrivning att göra eller på hennes roll som medlem i #jäh, men Klein bestämmer sig hursomhelst för att anmäla twittrandet till institutionschefen, Uno Fors. Klein är uppenbarligen övertygande, för Martinovski skiljs omedelbart från sitt uppdrag, utan föregående diskussion eller möjlighet till genmäle. Det här händelseförloppet bekräftas i senare utbegärda mail, enligt Martinovskis uppgifter. Hon har alltsedan dess, på grund av denna affär, hindrats att ta ny anställning och förvägras publicering av sina forskningsprojekt. Detta beror enligt henne själv på att #jäh fortsätter smutskasta henne, kallar henne för nazist och högerextremist och sprider dessa uppgifter inom hela den svenska akademiska världen. Hennes ambition att hjälpa gängvåldtagna kvinnor har därmed gjort henne till en paria.
I Sverige gäller det att rädda sitt eget skinn
Men stopp ett tag nu! Det var ju samröret med GangrapeSweden, inte hennes ädla ambitioner som fick henne på fall. Det förstår ju varje svensk att en sajt som heter GangrapeSweden inte kan vara rumsren! Och att man måste passa sig noga för vem man affilierar sig med. Uno Fors insåg det genast, hans snabba reaktion var med stor sannolikhet nödvändig för att förhindra ett mediadrev mot universitetet och – framförallt – mot honom själv. Det spelar så klart liten roll vad som är formellt rätt här; det handlar om att rädda sitt skinn. För i Sverige är det inte längre det sagda som är så viktigt, som vem som säger det. Universitetet hade (med Kleins medverkan?) gjort en sökning som bekräftade kontakterna med den obskyra sajten och människorna som drev den. Hur kunde Martinovska vara så naiv att hon inbillade sig att hon skulle få en vetenskaplig undersökning publicerad baserad på vad som stod här? Det var inte alltför svårt att få fram att det var Nordfront, dvs NMR, nazisterna, som stod bakom. Då hjälper det inte hur mycket man än bedyrar att man själv är antinazist, eller hur sant det än är att nazisterna står för nationalsocialism, dvs kollektivism, och i grunden alltså är vänster, inte höger. Ingen rök utan eld, tänker Sverige; Martinovski har ju dessutom själv bekräftat sin källa och vågat kalla den för sanningsenlig. I vårt svartvita land är det en omöjlighet att stå på ‘den goda sidan’ och säga så. Vad som sägs av en nazist blir alltid per definition lögn. Och andra som upprepar den blir nazister.
Martinovskis naivitet – som hon fått plikta dyrt för
Ja, det var naivt. Men jag behöver bara gå till mig själv för att svara på hur det kommer sig att Martinovski handlade som hon gjorde, utan att vara åsiktsfrände med NMR – vilket hon för övrigt å det bestämdaste förnekar. Man behöver faktiskt inte vara dum i huvudet för att vilja inbilla sig att sanningen är viktigast. För mig är det en livsprincip, så svår att sudda ut att den ofta riskerar att fördunkla min klartänkta rationalitet. Jag kan objektivt veta att jag får problem när jag refererar till källor som Nya tider, Fria tider eller Samnytt; att det brännmärker mig i mångas ögon. Läser man Wikipedia om dem så blir man mörkrädd. Där är Sveriges åsikt. så ser den ut både i etablissemang och breda folklager. Och den innebär att jag kommer få plikta för min referens – att dörrar stängs, umgänget begränsas och att jag får obehagliga ögon riktade mot mig. Men om jag anser mig ha kontrollerat sanningsinnehållet på ett nöjaktigt vis, så är det hart när omöjligt för mig att låta bli ändå. Särskilt när det saknas andra källor. Vilket det oftast gör när det gäller kontroversiella frågor, eftersom MSM konsekvent undviker sådana. I Martinovskis fall finns det ytterligare två ‘förmildrande’ omständigheter: dels uppfattar jag henne som besjälad av en önskan om att hjälpa de djupt traumatiserade våldtäktsoffren, som hon mött och drabbats av medlidande för. Dels hennes relativt korta tid i Sverige. En kulturell bakgrund som inte förberett henne tillräckligt på vad som var ‘problemet’. Det senare hade gällt även en svensk från 1990-talet, om denne skulle ha gjort en tidsresa hit. Ja, det hade sannolikt räckt att hoppa över de två-tre senaste åren för att bli helt ur stånd att bedöma situationen korrekt: vi är idag ett samhälle långt bortom de demokratiska principer som rådde här under den senare halvan av 1900-talet. Och det har gått fort utför.
Avstängningen – av allt att döma på livstid – från en fortsatt akademisk karriär i Sverige, får naturligtvis Martinovski att reagera. Ilsket och förtvivlat twittrar hon om vad som inträffat. Uno Fors tvingas lämna ut sina mail och när Kleins namn visar sig förekomma i dessa bekräftas Martinovskis misstankar, hon konfronterar Klein. Martinovski tar reda på mer om Klein och hennes nätverk, och börjar inse att hon har med en extrem aktivist att göra. Klein är vad hon själv kallar sig, ‘kosmopolitisk demokrat‘, en omskrivning för att aktivt arbeta för att bringa västvärldens demokratier på fall och införa ett globalt överstatligt styre.
Kajsa Klein – det är ju hon som har fått lida…
Jag kunde inte låta bli att bli nyfiken på denna Klein, som framstår som märkligt motsägelsefull. Det finns klipp med henne från 2009, då hon är emot statlig reglering av internet (se flashbacklänken nedan). Sju år senare går hon alltså med i #jäh för att själv ägna sig åt samma censur hon förut motsatt sig. I en länk från Levandehistorias paneldebatt är hon med som ett ‘offer för näthat’. Det är mycket lärorikt för den som vill förstå hur man resonerar och den som vill behöver bara lyssna i sju minuter, från 27:40. Här beskriver Klein sin sida av saken. Så blev jag övertygad? Kanske hade jag åtminstone börjat tvivla, om jag inte först lyssnat på Martinovski. Klein är en duktig manipulatör och hon låter ibland på gränsen till gråtfärdig. Så mycket har hon fått lida. Vältaligt för hon åhörarna genom sina genomlidna två sista år under vilka hon utsatts för en ännu pågående förtalskampanj. Efter sju minuter då hon lagt fram sitt case, gissar jag att Klein faktiskt har lidit. På samma sätt som den fällde brottslingen. Konsekvenserna av hennes handlande har varit långt ifrån önskvärda – för Klein själv – och hon skulle nog ha låtit sina angrepp på Martinovski – och framförallt på den numera stängda sidan GangrapeSweden.com – vara ogjorda om hon kunnat.
Partsinlagorna vägda mot varandra
Jag vet förstås inte exakt vad eller vem som fått Klein att lida. Men i själva sakfrågan vågar jag uttala mig. Med båda partsinlagor i vågskålen är det mycket som jag kan konstatera som inte hänger ihop i Kleins vittnesmål. Någon förklaring på Martinovskis förföljelser ger hon aldrig. Att Kleins problem främst, helt eller delvis kan härledas till nazisterna som fått sin hemsida nedstängd, det nämner hon inte alls, gissningsvis för att hon är rädd för dem på riktigt. Ingen frågar heller efter sådan logik, och den behövs ju heller inte eftersom Martinovski beskrivs som en fullfjädrad psykopat med starka tendenser till schizofreni. Men för mig som faktiskt lyssnat till Martinovski gör ju den beskrivningen tvärtom bara att Klein förlorar trovärdighet. Det är också klart att förföljelsen borde ha framstått som mer förklarlig även för auditoriet på Levandehistoria, om Klein nämnt något om den föregående konflikten, somliga måste ändå ha undrat. Att Klein avstår ifrån att berätta kan bara förklaras av att hon inser att den berättelsen ligger henne i fatet. På frågan om hur #jäh ‘stöttar’ mot näthat, är hennes svar lika undanglidande: man bara “gillar den som hatas och ger positiva kommentarer” – inte ett ord om massblockeringsattackerna, syftande till att stänga av åsiktsmotståndare. Och att stänga ned sidor. Eller hur man går på deras arbetsgivare och försöker få dem sparkade. Klein är väl medveten om att sådan aktivism måste hemlighållas för den stora massan, som troligen skulle ha invändningar, oavsett vilka bevekelsegrunder hon för fram.
Martinovskis redogörelse för Kleins radikala aktivism i USA återkommer så i mitt minne; hur Klein samlat utländsk finansiering för att motarbeta valet av Trump som president, vilket självklart är olagligt, både i USA och här hemma. Klein bekräftar indirekt dessa handlingar med sina nedsättande kommentarer om hur Martinovski skrivit brev till Trump och försökt få FBI att intressera sig för henne. Detaljerna är avslöjande och ger i själva verket mer trovärdighet åt Martinovskis uppgifter, återigen för att jag till skillnad från publiken på Levandehistorias paneldebatt faktiskt sett och hört hur sansad Martinovski faktiskt är. Klein hävdar också att de påstådda trakasserierna mot henne bär antisemitiska förtecken. Hon påstår att Martinovski pekat ut henne för att hennes efternamn skulle ge judiska associationer – men säger inte rent ut att hon skulle vara judinna. Eftersom jag själv inte ens tänkt i sådana banor, och eftersom varken Kleins utseende eller något annat avslöjar en sådan etnicitet, får jag känslan av att hela det judiska påbrået är en påhittad efterhandskonstruktion. Martinovski har heller under en halvtimmes intervju inte nämnt detta med ett enda ord.
Så, vem är egentligen psykopaten?
Efter Kleins offerredogörelse vidtar en diskussion i panelen om hur ohörda sådana som Klein är – inte minst av polisen. Själv hävdar hon att Näthatsgranskaren är rätt fora om man vill veta mer om hur polisen (inte) agerar. Djurplågaren, ni vet. Ja, om jag inte hade känt till hans bakgrund, så hade jag kanske köpt det, precis som auditoriet. Kvinnor och minoritetsgrupper är de mest utsatta – den obevisade identitetspolitiska floskeln sitter förstås helt rätt och följs av fler instämmande hummanden i auditoriet. Liksom till hennes övriga förslag: Polisen måste prioritera detta! Kompentensförstärka. PBS-lagen (som reglerar plattformägarnas ansvar) bör ‘utvecklas’. Grovt förtal bör läggas under allmänt åtal. ‘Informationsarbete’ i skolorna. Pengarna på nätet måste man börja titta på: gå på annonsörerna, som ‘finansierar hatet’. Klein står alltså idag för diametralt motsatta åsikter i förhållande till vad hon gjorde tio år tidigare. Det är faktiskt rätt kusligt. Vad är det som har hänt med denna människa? Och jag kan inte låta bli att fråga mig: vem är det egentligen som är psykopaten här? Manipulatören som fick Uno Fors att ställa en välrenommerad forskare på bar backe. Som stängde GangrapeSweden och som rör sin publik med tårar, som kanske även lurade mig själv nyss? Som vi ska se så har hon också – återigen – lyckats få sin vilja fram.
Polisbrutalitet
Paneldebatten ägde rum i början av oktober. Bara två veckor senare möts Martinovski av ett polisuppbåd på Arlanda, just hemkommen från semester i Egypten. Inte mindre än sex uniformerade poliser har avdelats för se till att hon inte smiter undan lagens långa arm. Anledning? Det får hon inte veta. Så här återger Martinovski sin upplevelse av vad som sedan följer: ett enda långt flagrant övergrepp avseende hennes mänskliga och lagliga rättigheter. Man skiljer henne med våld från hennes resesällskap. Hon kroppsvisiteras, hårdhänt – man tar henne på och mellan brösten, man DNA-topsar henne, som om hon varit en terrorist och förvägrar henne advokat vid förhör – som inleds först efter midnatt. Ine förrän då får hon veta vad hon anklagas för. Förtal av Kajsa Klein.
Detaljerna är alltså Martinovskis egna uppgifter. Och återigen, vad som försiggått sedan Klein fick Martinovski sparkad vet jag ju inte. Det centrala här är att anklagelsepunkten fortfarande är just förtal, ingenting mer. Och polisen har inte givit någon annan version, man har tvärtom bekräftar gripandet. Det är den s k Demokrati- och hatbrottsgruppen i Göteborg som leder utredningen och även Säpo är tydligen ‘informerade’. Naturligtvis är själva gripandet det mest uppseendeväckande. I Samnytt beskrivs det av en anonym polis som en ‘störd’ omfattning mot vad som är både rimligt och normalt, och som ‘läskigt’ mht hur mycket annat viktigare det finns att göra, hur groteskt man utnyttjar polisens trånga resurser. Oavsett hur domstolen kommer göra sin bedömning, så är det fråga om massivt övervåld. Inte bara på Martinovski, utan på den svenska yttrandefriheten.
Fakta på bordet
Låt oss ta ett djupt andetag och försöka betrakta det här med neutrala ögon. Den påstådda polisbrutaliteten skulle förstås kunna vara just påstådd. Men åtminstone de detaljer jag redogör för är många vittnen till; antalet poliser och bilar, val av tillfälle och förhörsmetod utan advokat, allt det bär faktiskt trovärdighetens prägel eftersom de är lätta att motbevisa. Även om det skulle kunna vara en överdriven dramatisering så finns det ingenting som talar för att detta i grunden är uppdiktat. Den sansade och intelligenta person som Martinovski ger intryck av att vara i intervju motsäger den möjligheten på varje punkt.
Men då återstår frågan: varför gör polisen så här? Är detta medveten taktik avsedd att skrämma Martinovski? Oss alla? Jag kan tänka mig att det finns enskilda poliser och i ledningen, som har just den agendan. Men jag tror också att de flesta av dessa har en vrångbild av vad som pågår där ute. För den som orkar lyssna vidare på Levandehistorias debatt så är det en hårresande skevhet i den ju längre den fortsätter, direkta och uppenbara lögner sprids utan motsägelser: i den sista fasen blir man mycket lik en troende sekt där avvikande mening inte tolereras. Klein tas på orden utan att någon ifrågasätter det minsta. I auditoriets ögon finns det inga tvivel om att hon är ett offer. Uppgiften om att man måste vara rik för att driva förtalsfrågor i domstol är tagen från luften, eller kan i vart fall knappast ha hämtats från tiden på Näthatsgranskaren, där Klein ‘glömmer’ att nämna att hon varit anställd; hon borde alltså veta att det i själva verket inte kostar någonting att dra människors heder och ära i smutsen. Och hennes meddebattör i panelen får lika oemotsagd påstå bl a att det är det högerextrema våldet, inte det islamistiska, som tar flest liv i Sverige (från 52:00 i videon). Man kan riktigt känna hur gruppen hetsar upp sig till den grad att ingen i rummet längre är särskilt intresserad av den yttrandefrihet som Klein klädsamt – fortfarande! – säger sig vilja försvara. Att hon efter att ha lagt fram sitt case kan avslöja att flera av de elaka twittrarna (Jaså, var de flera? Vilka då?) fått sina konton stängda under de två år hon förföljts; detta blir sköna, hoppingivande segrar för åhörarna – inte de uppenbara motsägelser i Kleins logiska sakberättelse som de är för mig. Och att panelen beskriver kampen mot den lede fi som whack-a-mule, där det bara gäller att slå så många som möjligt så hårt och snabbt det går, det är onyanserad pöbelretorik som ingen reagerar för. Kleins offerbild har inte bara accepterats som 100% sann, metoderna hon står för är garanterat lika accepterade; skulle hon efter debatten avslöja hur långt #jäh faktiskt går i sin aktivism, så skulle deltagarna sannolikt bara applådera.
Polariseringen och hotet mot yttrandefriheten
Ingendera sidan brukar vara särskilt pigg på att lyssna på den andra. Den som ändå gör det, som jag försökt göra här, och lyssnar på båda, har faktiskt lätt att döma i det här fallet – till Martinovskis fördel. Men de som inte lyssnar på någon annan än Klein har lika lätt att göra det – till Martinovskis nackdel. De flesta i pk-majoriteten är just så omedvetna om vad som pågår, och därmed lättpåverkade, så som vår regim vill att de ska vara. De, liksom poliser som är med i hatgruppen, är matade med uppgifter från sådana som Klein och de ifrågasätter henne inte. Martinovski däremot har de varken läst eller hört.
Det faktum att allmänheten nu börjar bli medvetna om hur illa det ser ut i Sverige betyder tyvärr inte alls att man är lika klar över hur det ser ut med yttrandefriheten. Det är faktiskt tvärtom, eftersom den förtryckande trenden är så stark och tilltagande, på så kort tid. Det är regimens desperation i upplösningen vi ser; man är så uppenbart handfallen inför den kris man står inför; laglösheten och våldet, integrationen, demografin och nu även ekonomin.
Den desperation som drabbar råttor inträngda i ett hörn slår gärna blint tillbaka. Vi som säger sanningen är idag ansedda som en ännu värre fiende än vad vi var igår. Makten hatar oss och man är rädd på samma gång. Då använder man gärna alla möjligheter man kan för att försöka tysta och sparka nedåt. För det är man van vid – och man är lika van vid att det fungerar. Det kommer det inte att göra den här gången, eftersom verkligheten är på vår sida. Men den enfaldiges respons är alltid mer av samma, när det inte går som man vill. Vi kan därför förvänta oss att den här typen av övergrepp kommer bli fler och ännu värre, innan det blir bättre.
När man från Sunderby sjukhus i Norrbotten uppmanar patienter att ta med mat och mediciner om de behöver akutsjukvård, då undrar man ju om det är ett dåligt skämt. Vi kanske skulle behöva en tydlig definition av ordet akut och kräva att vården håller sig till den? Med kännbara böter för de sjukhus som inte klarar att leva upp till minimikraven – till de drabbade patienterna.
Sanktioner mot usel förvaltning är annars något vi inte har några meritfyllda traditioner av i Sverige. När man införde en maximal hanteringstid för bygglov var det inte ens förenad med en obligatorisk ursäkt till dem som får vänta för länge. Så hur mycket kommunerna bryr sig? Måttligt och högst varierande. Hur förbannad man än kan vara över detta som villaägare eller bostadsbehövande, så är dock frågor om liv och hälsa av ännu större vikt. Och här finns tydligen inga kvalitetskrav alls. * Samnytt har nu i en serie artiklar pekat på missförhållanden inom akutvården, med rubriker som är så hårresande att man knappt kan tro dem. När man på Sunderby sjukhus (Luleå/Boden) har så svår personalbrist att väntetider på uppemot ett dygn eller mer blivit legio och att man har ‘brist på mediciner’, så är det lätt att tro att vi befinner oss i något fältsjukhus i Afrika. I maj förra året, dvs före semestertiderna, avled en ung man av blodförgiftning, efter 10 timmars väntan på samma sjukhus. Då påstods situationen vara ‘ansträngd just nu’. Men situationen tycks vara liknande även i Skåne, där en mor med ett medvetslöst spädbarn uppmanas ta kölapp på Kristianstads Centralsjukhus – efter att ha vägrats ambulanstransport. Och i Malmö avled en 20-årig kvinna med svåra magsmärtor efter 4h väntan av hjärtstillestånd, man hade då bara hunnit förbereda för operation. På Skånes Universitetssjukhus är väntetiderna för cancersjuka fem månader och flera patienter i kön har avlidit. * En annan anledning att man betvivlar sanningshalten är ju att MSM helst inte skriver ett ord om saken. Eller, det stämmer inte riktigt: samtliga artiklar i Samnytt har källor i MSM. Skillnaden mellan MSM och Samhällsnytt är själva nyhetsvärderingen. Medan sådana här skandaler utgör huvudnyheter i Samnytts flöde så gör SVT och Expressen små undanskymda alibiartiklar, i bästa fall försedda med bild, oftast inte. Så vem gör rätt? Att allmänheten skulle reagera våldsamt om flödet av dåliga nyheter från landets akutmottagningar fick större nyhetsutrymme tror jag få kan betvivla. Och anledningen till det är att svenskarna 1. i alla tider har betalat världens högsta skatter för att få just denna välfärd, 2. vi betalar nu ännu högre skatter, dock okänt varför detta behövs, och 3. den svenska vården har förr varit av internationell toppklass. Det är den helt enkelt inte nu. Trots skatterna. * Det här är anledningen till att misshälligheterna som rapporteras faktiskt är material som tål att placeras direkt efter vinjetten både på Rapport och Aktuellt. Varför man inte gör det? Låt mig gissa.
1. Vänsterjournalister är alltid mindre angelägna att klaga på de styrande när de styrande är vänster. Det är roligare att sätta feta rubriker om fördyringar på Nya Karolinska.
2. Klagomål på sjukvården skulle nästan säkert tvinga regeringen att göra omprioriteringar där mer pengar gick just till vården – på bekostnad av vaddå? Jo, favoritprojektet, att hämta hit så många bidragstagare som möjligt.
3. Den viktigaste förklaringen till varför vården går på knäna är också just detta favoritprojekt. För till skillnad från hur det ofta presenteras så är de nya bidragstagarna inte bara vårdkrävande som alla andra, utan avsevärt mer så än de infödda, samtidigt som det är relativt få av dessa nytillkomna som faktiskt har kvalifikationer att bidra som resurser inom vården, ett förhållande som bland annat omtalas i Tino Sanandajis bok Massutmaning. Större medietäckning av vårdproblemen skulle ofelbart leda till att detta förhållande blev mer allmänt känt. Och då skulle favoritprojektet få sig en rejäl törn. * Allt detta vet man inom medierna. Och favoritprojektet är heligt. Det är därför akutsjukvårdens problem får små undanskymda och bildlösa notiser på SVT:s hemsida, istället för att bli de huvudnyheter i Rapport och Aktuellt som de förtjänar. * Magnus Stenlund @sunt förnuft:
bild 1. Nazistiskt judehat blev vänsterns skrämselpropaganda
En gång i tiden satt vi framför Ville, Valle och Viktor och fick reda på att alla arbetare var förtryckta av kapitalisterna i ’Farfars praktiska råd’. Naturligtvis blev inte alla kommunister av det. Allra minst jag själv. Vilket för många innebär att vi kan avfärda 70-talets indoktrinering i barn-tv. Men det är ju helt fel. Hade vi tvingats titta mer på ’Vilse i pannkakan’ och dylik vänsterpropagandism, så hade många fler blivit vänster som vuxna, utan tvekan. Indoktrinering och hjärntvätt funkar ju bäst när vi blir grundligt tvagade i luten.
bild 3. Media skapar medvetet autonoma våldsaktivister
Men Ville, Valle och Viktor räckte gott för somliga. Tillräckligt många för att säkerställa en vänstermajoritet för lång tid framåt. När Elise Rydahl, f d autonom vänsteraktivist på Swebbtv bekänner sina tidigare synder är det media hon främst lägger ansvaret på. Att familj och uppfostran och personlig läggning naturligtvis också har betydelse behöver vi inte ifrågasätta, men det är just frånvaron av uppfostran och tolkning av medieintrycken som Elise sätter fingret på. Som att sättas framför ett bord fullt med mer eller mindre nyttiga maträtter, vad väljer barnet då? * Elise blev som åttaåring rädd för nazisterna, när serien Förintelsen sändes. När den sedan sändes repris under hennes högstadietid blev hon arg. Och så blev hon autonom. Och ’bekämpade’ alla som kallades nazister och rasister. Och bl a SD:are kallas ju ofta så – på tv. Och ‘bekämpningen’ skedde med metoder som var just nazisternas egna; stenkastning, bråk, störning och utbuande för att ingen av ‘de onda’ skulle nå ut med sitt budskap. Och allt med mediernas benägna stöd, Elise var ju på den ’goda sidan’. Avprogrammeringen var närmast slumpmässig och något av en paradox – Elise fick inte alls samma mediestöd avseende sina andra åsikter, som anti-EU och anti-NATO mm. Detta gjorde att hon slutade läsa tidningar och titta på tv. Och därmed blev hon mer mottaglig för sina grannars synpunkter. Möllevången var full av svenska SD:are och när hon väl börjat umgås med dem förstod hon dem bättre. Plötsligt kunde hon se verkligheten. Invandrarna begick faktiskt 100% av brotten omkring henne! Något i det hon fått lära sig var fel. Ja, allt. * Det finns ganska gott om vänstermänniskor som gjort samma resa. Personligen tror jag att de innerst inne besitter någon form av intellektuell hederlighet som de andra inte gör. Det är nämligen alldeles för få som omvänds, trots verklighetens alla bevis.
bild 2. SVT är lika vänster idag som på 70-talet, bara ännu skickligare hjärntvättare
Egor Putilovs utmärkta genomlysning av Lilla Aktuellts ’upplysning’ till barn i åldrarna 10-14 år är ett skrämmande bevis på att statstelevisionen är precis lika subjektiv idag som på 70-talet. Källkritik ‘utbildas’ barnen i, utan ett ord om att det är innehållet i budskapet som ska granskas. För barnen tycker Lilla aktuellt att det räcker med att granska källan. ’Är det t ex de här: SR, SVT, DN, SvD, Aftonbladet, TV4, så är de trovärdiga’ säger man, ’för här arbetar journalister som är kunniga’ och ’här är syftet bara att sprida information’. Barn i åldrarna 10-14 är de som är allra mest mottagliga för utomståendes påverkan, och på klassisk hjärntvättsmanér låter man inslaget avslutas med barn som själva deltar i ’källkritik’, där Trump dyker upp på en skylt – det är genom jämnårigas (ju mer lika barnet självt desto effektivare) och helst egen medverkan, som hjärntvätt biter bäst. Eva Landahl, programansvarig, var tidigare ansvarig för SVT Nyheter, men blev under valåret förflyttad, efter att ha spridit SD-kritik på twitter. Att hon fick detta arbete som reträttpost måste ha varit mumma för henne.
bild 5. Svennehatet 2016 – vad gjorde AKB åt det?
Som kanske bekant fungerar lagen om hets mot folkgrupp i praktiken inte alls när hetsen riktas mot den svenska majoritetsbefolkningen. Jag vill uppmärksamma det nu tre år gamla reportaget i Kvällsposten där detta hat beskrivs i detalj, i stadsdelen Seved i Malmö. Det var samma hat och våld som hjälpte till att omvända ovan nämnda Elize. Men i Seved och Möllevången och liknande stadsdelar är det svårt att se hur situationen någonsin ska kunna vända. Måste det gå så långt för att pk-folket ska få upp ögonen? Ja, att döma av intervjun med Mubarik Abdirahman (S)-politiker i staden, så är det så. För han kan bara se fördelning av makt och välstånd som förklaringar, inte kultur, religion och korkat bemötande (nedvärderande pjåsk), som forskningen konstaterat är vad som skapar detta ressentiment. Och viljan att ta tag i problemet är noll – bara läpparnas bekännelse. Kvällspostens reportage lades fram för Alice Bah Kuhnke som kallade företeelsen med svenskhat för oacceptabel. Även denna rasism skulle bekämpas. Tre år senare och x antal miljoner utdelade ur ABK:s myndighetsfickor till islamisterna, så har lagen varken ändrats eller utretts. Och JK:arna har samfällt tagit som sin uppgift att tolka den restriktivt: nej, svenskar ska inte skyddas, är budskapet.
bild 4: ‘Intersektionell exotifiering’ viktig att bekämpa. Svennehat och manshat inte alls.
Istället går pengarna till ännu mer skydd av de redan överbeskyddade. MUCF har nu givit statliga bidrag för automatiserad ’näthatsbekämpning’. Som reklam för denna verksamhet deltar bl a en vacker ung kvinna, Aisha Ali, som förklarar intersektionella aspekter på näthat så här: ’hon får dagligen höra ’Wow, vilken häftig blandning du är, nåt mellan choklad och vanilj?’, varefter hon förtydligar att detta verkligen inte är OK, utan ska anmälas som ’exotifiering’ och en form av ’mikroaggression’. För mig som älskar såväl choklad som vanilj och gärna ger vackra kvinnor komplimanger utan att känna aggression, så är hela inslaget lika obegripligt som om det sändes från Mars. Men jag antar att Aisha måste lida enormt av att få dessa komplimanger och att detta är viktigt att åtgärda. Medan Anna i Rinkeby alltså ska få tåla att kallas ’svennehora’ – och att tegelstenar kastas efter henne och hennes barnvagn.
bild 6: Hatet mot svenskarna är starkt. Och det är i de muslimska befolkningsgrupperna det gror.
Och när det gäller oss män, så är det till och med ett vinnande kampanjbudskap att kalla oss ’äckliga varelser som lever på vår jord’. Marwa Karim (SSU) är ’stolt manshatare’ och formuleringarna är ännu mer obehagliga när man semantiskt analyserar dem: i sitt sammanhang och med tillägget ’lever på vår jord’ mer än antyds att männen är exkluderade, inte bara från det gemensamma ägarskapet av jorden, utan också från rätten till liv överhuvudtaget. Och att Marwa kan stoltsera med dessa åsikter är alltså inte bara lagligt (och ocensurerat av facebook), inom en stor grupp unga socialdemokrater är detta ett budskap som gör henne populär. Året efter blev hon utsedd till Melodifestivalsambassadör. Att Marwa är av muslimsk ursprung är måhända en tillfällighet på det personliga planet, men som genomsnittsinvandrare är det inte alls så: det är de muslimska invandrarna som varken vill assimileras eller integreras, och det är bland dem som ressentimenten mot den svenska majoritetsbefolkningen är starkast.
Tillbaka till bild 1: Från judehat till svennehat
Sammanför vi det som nu händer i Sverige, så är det mycket lätt att dra konkreta analogier med det Nazityskland som använts och fortfarande används för att skrämma upp folkopinion och indoktrinera den till att begå liknande övergrepp. Skillnaden är att det inte i första hand är judar utan den svenska majoritetsbefolkningen som ställts vid skampålen. Det är vi som man med laglig rätt får trakassera, det är vi som saknar rätt att svara med samma medel. Det är våra åsikter som censureras och det är oss som det är legitimt att hata. Ja, det har redan övergått i våldshandlingar, men dessa tystas förstås ned. Ett stort mörkertal döljer sig bakom de rubriker där unga SD-valarbetare slås ned och misshandlas, och de mordbränder som drabbat SD- och AfS-politiker benämns helst inte som politiska brott i mainstream media.
Det finns alltså tydliga tecken på att den historiska dygnscykeln bara är någon halvtimme, kvart eller minuter från att fullbordas, från nazistiskt judehat till muslimskt svennehat, med de svenska mediernas benägna bistånd. Bäva månde svenskarna när de hamnar i minoritet, inte bara i Rosengård och Rinkeby, utan i hela Sverige. Demografiska analyser (se tidigare krönikor) visar att med nuvarande trend är det tjugo år dit.
Den nederländske professorn Ruud Koopmans är mycket tydlig: medan andra grupper av invandrare oftast gör stora framsteg från en generation till nästa när det gäller integration, så ser det helt annorlunda ut för muslimer. De finns naturligtvis undantag på individnivå, men när vi talar om de statistiska genomsnitten så är integrationen ytterst långsam – ibland går det rent av bakåt. Och detta gäller inte bara i Sverige, utan i a l l a västländer. Det finns inga undantag överhuvudtaget.
Det kanske tydligaste beskedet om detta, ger muslimernas åsikter om de nya hemländernas lagstiftning: 2/3 av dem anser att deras egna religiösa sharialagar står över den sekulära lagen. En klar majoritet är också homofoba och nära hälften är antisemiter. Koopmans redovisar en rad sådana statistiska sanningar som förnekas kategoriskt såväl av de politiska etablissemanget som av de muslimska företrädarna sjäva, inte minst imamerna, som genomgående hävdar att problemen finns hos fundamentalisterna, som enligt dem skulle utgöra ett närmast försumbart fåtal. Men Koopmans rön bekräftas av andra islamforskare, som professor Felice Dassetto i Belgien, som varnar för att allt fler västerländska muslimer övergår från sekulär till religiös tro, och att antalet salafistiska fundamentalister också ökar. En tysk larmrapport talar om en fördubbling på fem år. * Det här är inte nyheter på något sätt och det finns inget som tyder på en positiv förändring. Tvärtom så är utvecklingen densamma i hela den islamska världen – och den går entydigt åt fel håll. I de 47 islamskt dominerade länderna i världen är problemen enligt Koopmans ganska enkla att identifiera: kvinnoförtrycket som innebär mycket låg kvinnlig sysselsättningsgrad, höga födslotal och låg investering i barnens utbildning. Till dessa kan läggas klansamhällets struktur och den destruktiva skamkulturen, som inte befordrar någon som helst form av förtroende mellan individer utan släktband; och alla dessa fenomen stöttas av islam. * Grunden till islams problem är den oföränderliga synen på Koranen, som ingen auktoritet vill eller förmår ändra. Den medeltida och aggressiva statslära som Koranen förmedlar försvårar, såsom den tolkas, inte bara integrationen, den är ett direkt hot mot världsfreden. Koopmans är mycket kritisk till påståendet att endast en liten minoritet av muslimerna är fundamentalister, det är direkt felaktigt enligt hans enkätundersökningar, genomförda under mer än 20 års forskning. Medan ca 40-45% av muslimerna kan definieras som fundamentalister, så är motsvarande siffra bland troende kristna bara 5-10%. * Koopmans är inte särskilt populär i många kretsar (tänka sig!). Vilket enligt honom själv beror på att i dessa har man bestämt sig för att rasism och diskriminering förklarar alla integrationsproblem, inte kultur och religion. Och när en forskare som Koopmans utmanar deras världsbild, så möts han slentrianmässigt av personangrepp. Det vanligaste är att man blir arg för att han ’bara spelar högerpopulisterna i händerna’. För dem som tycker så är forskning nämligen bara ännu en politisk gren, avsedd att stötta den redan beslutade immigrationspolitiken. De politiskt korrekta patentlösningarna är mera utbildning, skaffa dem jobb och sluta diskriminera. Och denna pk-politik kostar förstås pengar. Vad Koopmans säger är att dessa pengar i praktiken är närmast verkningslösa. * Västerländsk kolonisering och imperialism anges ofta vara en förklaring till de muslimska ländernas problem. Men i själva verket är det de länder som har varit koloniserade längst som klarar sig relativt bäst när det gäller faktorer som demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. Det borde väl egentligen kanske inte vara en så stor överraskning; västerländsk kultur är den enda som producerat dessa nyttigheter. Det är ovedersägliga fakta som direkt borde sopa banan med det marxistiska idégodset. Men så sker inte, istället censureras sådana som Koopmans. * Så hur bör muslimerna integreras? Koopmans är skeptisk till s k ’premie-muslimer’. Med detta menas den i Norge inslagna vägen, där man (även de konservativa) för fram de framgångsrikt integrerade som förebilder. Problemet är att dessa sällan eller aldrig är så välintegrerade när man skrapar lite på skinnet; det handlar om små eftergifter och symbolhandlingar, som dessutom inte alls behöver vara sanningar, eftersom muslimerna gärna tillämpar taqiya, ’lögner för islams bästa’. På detta sätt får majoritetsbefolkningen en skev och alldeles för positiv bild av hur den muslimska genomsnittsinvandraren ser ut och inte bara ’premie-muslimerna’ själva vinner oförtjänta förmåner, även islam i sin helhet skjuter fram sina positioner med denna draghjälp. * Koopmans ger i intervjun inget svar på frågan ovan, hur muslimer ska integreras, mer än de slutsatser vi kan dra själva: muslimer som valt att leva i utanförskapsområden kan inte förväntas påverkas av våra ‘morötter’. Vi måste fokusera ansträngningarna på att finna en bra ‘piska’. De som inte vill integreras måste utsättas för påtryckningar att göra det, t ex lägre bidrag eller inga alls om man inte lär sig språk och deltar i arbetslivet efter en viss tid. Utvisningshot mot dem som vidtar åtgärder som direkt motverkar integration, och som bryter mot svensk lag, såsom t ex tvångsgiften i hemländerna. Terroristsympatier, våldtäkter och skjutningar måste innebära utvisning på livstid. Och de som inte låter sig påverkas och förmås integreras på annat sätt måste vi helt enkelt skicka härifrån innan de blir för många, inte bara för att de inte själva bidrar, utan för att de påverkar sina landsmän och trosfränder negativt. * Är nu Koopmans forskning så radikal och kontroversiell? Det beror ju på vart man befinner sig. Den här krönikans material hämtades först från dansk erkänd mainstream media, Berlingske Tidende. Via Document, nyhetsbyrå på nätet, Norges största och mycket respekterad sådan. Till svenska Samhällsnytt. Personligen hyser jag stor respekt för Samhällsnytts rapportering både därför att detta nätmedia tar upp nyheter få eller inga andra gör, för att man är noga med att redovisa källor och för att skribenterna är både kunniga och erfarna. VIsst driver man en åsiktsagenda, men man gör det öppet, till skillnad från t ex DN. Det är alltså inte alls att förvåna att Samhällsnytt blivit det politiska etablissemangets spottkopp – eller att man därför också har fått ett – mycket oförtjänt – rykte som opålitliga och försåtligt vinklade. * Men det är ändå faktum. Och den flödeskedja som jag redovisar ovan visar ju att den här typen av nyhet är fullt acceptabel att förmedla på bästa nyhetsplats i våra grannländer, medan den i Sverige anses ’suspekt’ och så politiskt inkorrekt att bara Samhällsnytt vågar ta i den. Svenska islamforskare har heller aldrig varnat för eller ens studerat den ökande salafismen i Sverige, det finns inga Koopmans här alls. En akademisk motkultur saknas, de svenska muslimer som studerar ämnet låtsas som att problemet inte finns – åtminstone inte i Sverige. Islamsk infiltrering av politiska partier, främst S, Mp och C, består inte av sekukära muslimer, utan just av de radikala. Kan det finnas ett samband? Och det är de radikala grupperingarna som det svenska samhället gödslar pengar över, samtidigt som de enda muslimer pk-svenskarna stöter på är av ‘premie’-typen; sådana som uppträder som äkta eller oäkta sekulära och välintegrerade. * Sannolikheten att jag själv blir blockerad av facebook efter detta inlägg är också mycket större än efter någonting annat jag skriver. Muslimer och islam är fullständiga tabuämnen, som några av mina mindre positivt inställda följare genast rapporterar om – till massblockerare inom islamska svenska grupperingar som har fb-grupper tio gånger större än #jäh.
Att jag ändå gör det då och då, beror på att denna information måste spridas vidare, den får inte passera utan åtgärd, den är för viktig. * Magnus Stenlund Sunt Förnuft