Publicerad 2 kommentarer

Vilka är det som kastar sten från broar på E4?

Vilka är det som kastar sten från broar på bilarna under? Som bränner bilar? Som går in på restauranger och skjuter folk? Startar våra skogsbränder? Detonerar bomber som hörs i hela Stockholm? Rånar, misshandlar och förnedrar våra barn? Som gruppvåldtar våra kvinnor?

Bara att sätta samman fenomenen till ett och på det sättet skapa intrycket av att det är en och samma grupp av människor är känsligt nog för de censurbenägna. Det är ju samma grupp, eller ska jag säga ur samma grupp, och det är just vad som provocerar så mycket. Vi får inte peka ut dem. Christer Nilsson skriver pricksäkert om det i NewsVoice, om fenomenet att vi idag har ett mansöverskott på 25% i unga åldrar, betydligt större t o m än vad Kina hade under sin mest rigorösa enbarnspolitik. Mansöverskottet består av de lågutbildade klanmedlemmarna i tjugoårsåldern från Menaländerna, Afghanistan och Somalia, som bokstavligen klumpats ihop till explosiv sprängdeg i våra mönsterbildande utanförskapsområden, dessa som vår godhetsknarkande skurkregim bara fortsätter att fylla på för allt vad tygen håller.

Några illustrerande bilder. Sådana som DN vägrar att förse sina artiklar med, då det handlar om extra fega och förkastliga handlingar som vi skulle reagera mot hårt om vi förses med känsloargument – och bilder.

Ingen ursäkt, inte ens en förklaring. Bara mer sten på bördan.

Vad detta skapar för typer av obalanser behöver man inte vara expert för att inse. Att växa upp till man i ett samhälle där det inte finns plats eller möjlighet att skapa en egen familj, ett samhälle där umgänget med andra asociala unga män är allt som erbjuds. Nej, detta är ingen ursäkt för vad som räknas upp ovan. Långt ifrån heller en allt annat uteslutande förklaring. Men det är en extra lök på laxen, mera sten (sic!) på bördan, som de ansvariga, godhetspolitikerna, inte vill kännas vid. Och som vi därför inte får prata om.

Så här gör de unga männen där de kom ifrån.

Huvudbudskapet i NewsVoice-artikeln är just att det inte finns någon yttrandefrihet för gemene man. Bara experten får uttala sig. Varför? Jo, för experten har bevisat sig vara trogen systemets principer. Experten vet var ramarna går och är i sin tur beroende av systemet; han kan inte uttala sig på ett systemkritiskt sätt utan att riskera sin ställning och uppehälle.

Och så här gör de unga männen där de är.

Jag har som princip att kommentera DN:s mest systemvärnande artiklar. Det är här Sveriges mest hjärntvättade håller till och de behöver då och då höra något som ankrar dem kvar i verkligheten. Nej, jag tror inte att de kan omvändas, det är snarare så att jag är rädd för att de ska skena iväg ännu mer i sitt lilla kotteri, övertygande varandra och sig själva, om de inte råkar höra en röst som min. Jag blir så klart ofta ‘bortmodererad’. Och att klaga på detta är i sig ett lika säkert sätt att bli det igen – det är att ‘inte hålla sig till ämnet’.

Denna kommentar har tagits bort

Jag tror på ett ungefär jag vet vad Liljedahl skrivit.

“Denna kommentar har tagits bort efter granskning”. Det sker när någon ‘spekulerar’ i vilka det är som gör sådant här. Och det duger inte att försöka med vanlig enkel logik, för vad folket kan hitta i egen fatabur är inget värt, det måste vara en ‘expert’ som källa. Sådana som får sina tankar publicerade alltså. Att spekulera utan bevis får vi inte göra i kommentarsfälten. Ännu mindre komma med förslag på vad som kan göras åt saken, det anses ligga ‘utanför ämnet’. Debatten ska hålla sig till ‘aj’ och ‘oj’.

DN:s bildlösa artikel. I lokaldelen.

När en ‘kvinna’ genom vittnesmål kan identifieras som den som slängde sten från en bro ned på E4 i Botkyrka, så skulle jag vara beredd att satsa min folkpension på att det inte handlade om en etnisk svensk(a). Och att signalementet också kunde ha berättat något om hennes klädedräkt, för bara med en niqab eller dylikt på sig skulle det sannolikt ha varit möjligt att identifiera könet på stenkastaren nedifrån vägbanan. Men DN och polisen valde att inte göra det. Jag, vet, det är ett fegt vad. Folkpensionen kommer inte vara så mycket att glädjas åt i alla fall om tio år. Men jag undrar hur många av er som skulle våga sätta emot?

Så här kommer mitt bidrag till DN Ifrågasätts kommentarsfält:

Aj vad det måste ha gjort ont. Oj vad tråkigt om sånt här ofog sprider utanför de närmast berörda på norra Järvafältet. Ända till Botkyrka. Men vi vänjer oss nog ska ni se, vid artiklar utan bild i lokaldelen, som snabbt förpassar fenomenet till den nya normala verkligheten.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

För DN högt upp i det blå, är USA och Iran lika goda kålsupare. Och Linde ger Iran kondoleanserna.

DN har följt konflikten mellan USA och Iran med ‘svenskt’ neutrala ögon och rapportering. Dvs fortsatt spy ut det vanliga Trumphatet medan det vanliga överslätandet avseende den islamska skurkregimen har stått pall för alla rapporter om brott mot internationella avtal och regler, för att inte tala om brotten mot den egna befolkningen. Ann Linde gör nu ett patetiskt lamt försök att kräva upprättelse för offren. Den skyldigheten tar ett land på sig nämligen, när man gjort dem till medborgare. Man kan samtidigt, som Hanif Bali, ifrågasätta hur rimligt det är att som Linde gjort, erbjuda Iran kondoleanser i en situation då misstankar om nedskjutning av planet redan cirkulerade. Men hon vågar inte knysta om att planet skulle vara nedskjutet.

Linde var med och firade 40-årsminnet av iranska revolutionen. Den som lett till lagtvång på slöja bl a.

Lindes beteende borde inte förvåna någon. Hon var ju inte länge sedan också på vänskapsbesök, klädd i den för all sann kvinnokamp feministiskt avskyvärda slöjan.

Poserar gärna med de rätta tillbehören. För den goda sakens skull (Dvs muslimska klanröster).

För Linde inga problem – och självklart inga problem för DN heller, eftersom det är ‘lag på det i Iran’, så det var ju liksom bara att göra så. Att man kan kräva undantag var okänt, eller att undvika att sådana bilder blev offentliga, lika omöjligt. Ingenting av detta rapporterade DN om, förrän man istället gav Ann Linde möjligheter till replik: “Ann Linde slår tillbaka i slöjstormen – DN.SE”. Så gör en tidning som gillar Ann Linde. Och slöjor lika mycket.

Skönt propagandatillfälle för två skurkregimer.
Ja, jag relativiserar lite. Men vänta bara. Det är det fler som gör, se nedan.

*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***

Men idag satte man väl ändå nytt rekord på DN. Efter Irans enligt flera världsledares fördömande och otvetydiga bedömning, att Iran skjutit ned det plan, som ayatollorna påstår skulle ha kraschat på grund av ‘tekniskt fel’ (det visste man genast, utan att kolla svarta lådan). DN:s första rubrik är enligt samma mönster som i försvaret av Linde, ett reflexmässigt: “Iran bjuder in Boing i haveriutredningen.” Jajemän, här går allt schysst till minsann! När Iran nu sent på fredagen medger nedskjutning så agerar DN än en gång nyhetsbyrå åt regimen med rubriken: “Iran: mänskliga faktorn bakom nedskjutning”, och i artikeln sätts inte den uppgiften ifråga en enda gång. Man skriver att “Kanada och USA [] uppgav tidigare i veckan att Iran av misstag hade skjutit ner planet”, men så har man inte formulererat sig, man har bara konstaterat att det rör sig om en nedskjutning, vilket nu alltså har bekräftats. Men det är en tredje artikels rubrik som tar priset:

“Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.”

DN:s relativiserande rubrik liknar Sverige på höga stolar i början på 70-talet: ondskans imperium för Palme var ju som bekant inte nödvändigtvis Sovjetunionen; USA var minst lika hemskt.

Här har vi nu ett land som har skjutit ned ett passagerarplan – har man nu till slut medgivit. Möjligen som en tänkt vedergällningsåtgärd mot ‘väst’ eller liknande. Hur det skulle kunna vara ett ‘misstag’ återstår att se, men det är banne mig rätt obegripligt inkompetent om så varit fallet. Bara lögnerna om händelsen räcker väl för att visa, med all önskvärd tydlighet, för alla, att respekten för människoliv är minimal. Irans regim dömer folk till döden för homosexualitet. Kvinnoförtryck är legio – slöjan är lagstiftat tvång – och alla andra religionsutövare än shiamuslimer förföljs. En diktatur där åsiktsförtryck råder även avseende det mest vardagliga och där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp. Vars människosyn inte kan bli mycket värre.

Och så har vi USA. “Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.” Är Michael Winiarski fri att sätta vilka rubriker han vill, herr chefredaktör? Låt oss pröva några liknande slängar:

“Naivt att inbilla sig att Afghanistan och Sverige skulle börja göra något åt hedersmorden.”

“Meningslöst att förvänta sig att Löfven och Khomeini skulle göra något för invandrarkvinnornas rättigheter.”

“Dumt att tro att DN och Pravda skulle få en annan syn på yttrandefrihet.”

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 4 kommentarer

Nej, Morgan, det var inte farligare 1990.

Tragikomiskt tillrättalagd DN-intervju med justitieministern Morgan Johansson (S). Man kastar upp bollen för smash på smash och frågorna kommer från vänster: Man formulerar sig ungefär ‘Regeringen gör massor, visar handlingskraft och är helt enkelt toppen’, som man följer upp med “Ser du några risker med alltför hårda tag?”

Sedan den givna frågan, den om invandring och kriminalitet: ‘Vill du göra bort dig som Löfven i Agenda, eller har du klurat ut ett bättre svar på kammaren, som vi kan trycka åt dig?’ Och så kommer den där statistiken, den som Maria Robsahm och Sarnecki ständigt vill trycka in i huvudet på allmänheten. Och som BRÅ tryckt sin fina garantistämpel på:

“Det var farligare 1990”.

Sanningen

Polisen skriver av 3 av 4 fall och BRÅ låtsas att det är OK.

Misstänkt dödligt våld har ökat varje år sedan 1968. Ökningen var svagt exponentiell fram till för ca 5 år sedan, därefter ökar det betydligt snabbare. Dödligt våld enligt Brottsorsakregistret har sedan 1950 följt samma kurva. Ända till 1990. Därefter sjunker det – per capita – något, fram till de senaste åren då det börjar öka igen, något. Gapet mellan kurvorna är rekordstort och ökar fortfarande. Varför? Jo, det beror på att polisen börjat avskriva brottsmisstanke i allt högre grad. Siffror som BRÅ sedan vidimerat. Skrämmande nog så försvinner på så vis 3 av 4 mord, genom tvättad statistik. Ändå har uppklarningsprocenten gått ned från 90% till 15% på mord man faktiskt väljer att kalla för mord.

Unga svenskar dricker mindre och umgås via nätet. Morden borde ha blivit färre.

Härutöver: Förändrade alkohol- och umgängesvanor bland svenskarna, främst ungdomar, har minskat risken, för gärningsmän bland dessa, för både dödligt våld och annat. Skulle ha synts i statistiken om den varit uppdelad etniskt, men det ville ju inte BRÅ (läs Morgan). I alla andra jämförbara länder så minskar dödligt våld pga detta.

Runt mitt huvud är det antalet kulor som räknas, inte antalet invånare.

Det är helt irrelevant för Aina eller Arne som potentiella mordoffer hur många som bor i Sverige, och därmed hur många mord som begås per invånare när kulorna viner och bomberna sprängs. Det som betyder något är antalet kulor som visslar förbi på den 1600 steg långa promenaden från t-banan hem till tvåan i Rågsved eller efter nattpasset på Huddinge sjukhus från pendeln till skivhuset i Flempan. När antalet fall av dödligt våld är 450 idag så är det mer än fyra gånger så mycket som 1990 och då är det nog ungefär fyra gånger högre risk för en förlupen kula också. Och visst märker vi det, vilket innebär att trygghetsundersökningarnas rädslobarometer skjuter i höjden. Men på den här punkten är BRÅ och Sarnecki väldigt eniga, mord mäts per capita, och ökad otrygghet är bara inbillning.

Skyddsbeteendet – vem rastar hunden vid torget kl. 23?

Skulle någon ta dem på allvar så skulle morden bli ännu fler. I själva verket är ju vårt skyddsbeteende en viktig anledning till att statistiken inte skenar dubbelt upp. År 1990 kunde vi fortfarande mucka gräl med varandra (särskilt på fyllan) utan att riskera så mycket. Idag vet vi att vi måste vara försiktigare, vi vet att det finns gott om folk utan mentala spärrar och med handeldvapen i fickan. Vi vet att det är ett läskigt gäng som hänger vid torget på kvällarna, så vi tar en omväg. Eller går helt enkelt inte ut alls.

Tillbaka till ‘handlingskraftige Morgan’

Intervjun börjar som den slutar. I tragikomiska försök att få Morgan att framstå som handlingskraftig. Forskarna vet inte exakt vad som ligger bakom det ökade gängvåldet’ slår DN fast. Men vi ska förstå att här är en dådkraftig man. ‘Morgan har minsann inte tid att vänta!’. Visst är det kul? Här har Morgan lagt munkavle på BRÅ för att se till att inte göra någonting alls, inte påtala något, inte ge svar på något, inte kritisera polisen. Ända sedan han tillsattes har det skjutits på varje nödvändig reform. Och så detta uttalande! Det kommer också mycket riktigt från mannen som utan att blinka ljög rakt i svenska folket ansikte i en tv-intervju sex gånger på mindre än en minut utan att blinka.*

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 6 kommentarer

DN var med på Gretas första klass-resa. Men höll tyst om den.

Som väl bekant, så har Greta Thunberg tagit sig hem via tåg genom Tyskland. Enligt en tweet gillad av 200.000 så skedde det sittande på golvet tillsammans med väskorna på ett överfullt tåg. Mission accomplished, jorden var räddad för stunden, ett CO2-utsläpp mindre genom Gretas hjälteinsats bland bagaget, som innebar att inget nytt Teslabatteri behövde tillverkas, till priset av sällsynta jordmetaller och afrikanskt barnarbete; inga fler crew members som behövde flygas över för att få hem segelbåtar eller annan utrustning; Greta fixade skivan själv.

Men riktigt så var det ju inte. Kort därpå fick världen veta genom ännu en tweet, denna gång från Deutche Bahn, hur det egentligen sett ut. Tågbolaget som glatt sig så åt gratisreklamen, hade ju betalat för hela sällskapets biljetter. I första klass. Och man kände sig naturligtvis lite kränkta, när Greta istället visade otacksamheten att kabla ut hur överfulla deras vagnar var. Världsnyheten om tågresan spred sig ännu mer. Greta anklagades inte bara för skenhelighet utan även för direkta lögner. Så pass illa såg det till slut ut, att DN beslöt sig för att ingripa. Berättelsen om Greta måste räddas.

Så man skriver ihop en artikel som talar om ‘sanningen’: Greta fick minsann sitta på golvet ända till Göttingen, i mellersta Tyskland. Först därefter satt hon i första klass. Gångarna var verkligen överfulla med folk, precis som hävdats redan från början, även om det inte syns en människa mer än Greta på bilden. Men det vet man, för DN var ju med! I artiklen får Greta naturligtvis utrymme att förklara för alla att hon inte alls menat att klaga på transportmetoden, utan att hon trivdes utmärkt på golvet. Tvärtom är det ju toppen med överfulla tåg som visar hur många som bryr sig om klimatet.

Naturligtvis är det intressant att ingen annan i sällskapet ville sitta med Greta. Och hur trovärdigt det är att man låter just Greta sitta på golvet när man har fått första klassbiljetter, det är ett litet mysterium det. Trovärdigheten är inte så stor för en agendasättande tidning, i vilken man redan glömt att nämna om t ex vem som ägde båten Greta färdats över Atlanten med och att det totala klimatutsläppet bara för att forsla hem båten var långt större än om Greta tagit en enkel flygbiljett. Men, ponera ändå att det ligger åtminstone någon sanning i DN:s och deras förstaklassresande(?) reporters, Alexandra Urisman Otto, uppgifter. Låt oss rekapitulera:

  1. Greta skickar bild från där hon sitter på golvet, utan att nämna förstaklassbiljett och att resten av resan avverkades på det mest bekväma sättet. Varför då? För att det såg ‘fördelaktigt’ asketiskt och spartanskt ut. Hon hade knappast fått 200k gillningar för en bild där hon smörjer kråset i förstaklass, det måste man ju räkna med skulle kunna göra några av fansen desillusionerade.
  2. Att DB inte ville erkänna tågkrångel med inställda tåg osv är ju självklart, särskilt när de nu hoppats på goodwill och bjussat på förstaklass. Men så ser ju var och varannan tågresa ut även med SJ och det är en av anledningarna till att många inte reser så gärna med tåg. Nej, Greta, det är inget sunt med överfyllda tåg mer än att det visar att systemet ofta funkar illa, även i Tyskland. Bristande konkurrens och lönsamhet är förklaringarna till det.
  3. DN, agendasättarna, rusar till undsättning. Men tydliggör i själva verket bara hur medvetet stylad berättelsen om Greta är. Och blottlägger framförallt hur media agerar. Nu fick vi ju veta att DN var med och visste precis, både om golvsittande och förstaklass. Man visste alltså att Greta reste i första klass, men brydde sig inte om att korrigera den ‘fördelaktigt’ asketiska bilden förrän den bilden istället plötsligt blev alltför ‘ofördelaktigt’ flärdfull. DN vill ju inte förstöra ‘berättelsen om Greta’.

Berättelsen om Greta. Lögnerna staplas på varandra.

Nej, DN. Det blev inte så mycket bättre det här. Greta valde att före fram en bild som knappast förmedlade sanningen. DN valde att göra detsamma. Och tåg, har vi väl alla konstaterat nu, även dem som inte är så vana vid SJ, är ett inte helt pålitligt eller bekvämt färdsätt. Inte ens i Tyskland. Det har ni i alla fall hjälpt till att förklara för alla. Oops.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Svennehatet: Tortyr och mordförsök kallas för ‘rånskada’. Och inget signalement förstås.

BIlden på en svensk pojke som misshandlas på en skolgård i Skövde gör mig galet upprörd. Det är så fegt, man är flera mot en. Och det handlar om att förnedra offret. Samhällsnytt skriver dock inte vad det egentligen handlar om: hatbrott. Hatbrott mot svenskar kallas ‘svennehat’, och finns inte på riktigt, verkar det, för inte ens i nätmedia brukar det nämnas och det renderar aldrig i några straff.

Händelsen inträffade i september. Den sticker inte ut på något sätt. Tvärtom. Det var ju ‘bara’ fråga om några sparkar och slag. Och så det där belåtna flinet när förövaren får offret att tigga, be, gråta.

Hatbrott? Ja. Även minderåriga kan begå sådana. Att straff inte utmäts är en annan sak.

Jag saxar några rubriker, artiklar i Fria Tider och Nya Tider, Samnytt. Jag behöver inte leta. Exemplen är många och lätt identiferbara. Just sådana partsinlagor som, där invandrarna hade varit offren och svenskarna förövarna, MSM skulle ha skrikit i högan sky om vår vidriga rasism. Och man hade nöjt förkunnat att vårt hat inte heller bara sträckt sig till att skriva fula saker på facebook, utan att vi också handgripligen bestämt oss för att agera ut våra känslor. Det sista är annars något MSM sällan eller aldrig får chansen att göra. När det rör sig om fysiskt våld mellan etniska grupper, så är svensken ytterst sällan förövare, endast offer.

Och så igår: “rånförsök”, “ung man skadad”…

Och så igår ännu ett liknande övergrepp. Fast mycket värre. Bara det att tidningarna (MSM) väljer ju att försöka få det att låta så lite dramatiskt som möjligt. När en 22-åring utsätts för upprepade knivhugg i både armar och ben av tre ‘rånare’, så kallar AB det för ‘rånförsök’. De lyckades ju inte ta telefonen! Känns det som om telefonen var det mest väsentliga att rädda här? Nästa gång någon utsätts för grovt och tortyrliknande våld så är det bara för MSM att välja rubrik efter vad torterarna inte lyckades med: “16-årig flicka utsatt för ärekränkning” (i samband med gruppvåldtäkt). Eller “Försök stjäla 7-årig pojkes mobil” (men fullbordad misshandel), “Åldring bestulen på plånbok” (och halvt ihjälsparkad); “Misslyckat snatteri” (i samband med att butiken brändes ned).

Lagen om hets mot folkgrupp ska gälla även när svenskar är offer.

Med sådana rubriker – över artiklar utan bild – försäkrar man sig om så få läsare som möjligt. Hur naturligt känns det här för en kvällstidning egentligen? När gör man så annars? Aldrig. Artiklarna är bara alibin, att man faktiskt ändå skrev istället för att helt lägga locket på. Och eftersom man vägrar att uppge etnicitet så är hela fenomenet, hatbrottens kärna, resentimentet mot gruppen etniska svenskar, ett fortfarande för allmänheten närmast okänt, eller väldigt kontroversiellt begrepp. Trots att det händer varje dag.

All mobbning som riktas mot invandrare från svenskar riskerar däremot att bedömas som hatbrott. Och det gäller som bekant även när man kastar ur sig något ilsket verbalt. Skulle det ske i samband med ett annat brott, så bedöms detta som mycket värre. I så fall utmäts både högre straff och större skadestånd. Men svennehatet, ett av Sveriges vanligaste bortt, syns inte i statistiken ens, för åklagarna tycks inte vilja pröva saken.

Inget signalement. Trots att offret naturligtvis måste ha sett något. Redan då vet man. Gärningsmannen är invandrare.

DN lyckas göra sitt referat av det grova hatbrottet ännu mer bagatelliserande.

Och när DN refererar AB så blir ‘rånarna’ bara två. Fortfarande ingen bild. Inger signalement. Att offret ‘skadades’ gör det lätt. Hade man skrivit ‘utsattes för kraftigt knivvåld’ e d så kanske offret ändå kunde ha varit en invandrare. Men ‘skadades’? Då är det en svensk. PS. Det var faktiskt tre gärningsmän DN, inte två.


“Utsatt för grovt övervåld med kniv” hade väl varit en rimlig rubrik. Men DN vill få nyheten att implodera, artikeln är införd under de lokala stockholmsnyheterna för säkerhets skull. Och “skadades” är väl en eufemistisk omskrivning som heter duga? Inser man inte hur patetiskt det låter? En mot tre. Det är klart det skulle räcka i normalfallet för att få offret att göra som man säger. Vilket rånarna säkert också lyckades med. Men de ville ju ha mer. Det var inte för en plånbok och mobil de stack kniven i i sitt offer. Inte en gång, utan i alla lemmar man kunde hitta, gång på gång.

Det här är inte rån, utan tortyr. Och det utförs mot offret av en enda anledning: att han är svensk. Definitionen av ett hatbrott.

Till skillnad från de hatbrott som MSM skriver speltmeter om, gamla tanter som skrivit något klumpigt på internet, så är det här sådana som involverar fysiskt våld. Knytnävsstora stenar kastade på blåljuspersonal. Eller en raket avfyrad rakt mot en polis. Eller, för någon månad sedan, en gymnasiestuderande som man skar örat av efter att ha tvingat honom att ta av sig i bara kalsongerna. Nej, de tio gärningsmännen fick inte ut mycket kontanter per capita på det rånet. Men de njöt i stora drag istället av att ha makten att kunna göra så, mot en svensk.

Jo, det är faktiskt förbjudet, Ahmad. Och ett sannolikt hatbrott.
När ett gäng somalier börjar tala somaliska med killen som de sedan skrattande filmar medan de misshandlar honom, då är det ett hatbrott.

Nej, jag ‘vet’ ju inte vilken grupp som ‘rånade’ den ‘knivskadade’ dvs grovt torterade unge mannen. Det är både AB:s och DN:s syfte, att det inte ska gå att referera dem för att säga som det är. Men. Jag vet ju att DN skulle ha skrivit vilka de var om det hade varit etniska svenskar. Särskilt viktigt hade det ju då också varit att lämna ut signalement. Nu är det tvärtom – klarar sig gärningsmännen undan så behöver ju MSM inte skriva om deras hudfärg, och det är ju – trots allt – det viktigaste av allt. Och om offret hade haft utländsk bakgrund, så kan vi vara ganska säkra på att det också hade varit med i texten. Särskilt som ‘rånarna’ är på fri fot. Ja, jag inbillar mig faktiskt att man t o m skrivit om detta, även ifall GM hade utländsk bakgrund, bara offret också hade haft det.

Så, jo, vi vet ju bara alltför väl vilka det var som utförde det här tortyrliknande brottet. Vilka det var som upplevde att de hade rätt att ‘avreagera’ sig på en oskyldig. Det är ju inte vilka invandrare som helst. Gärningsmännen från Mena, Afghanistan eller Somalia är skyhögt överrepresenterade. Och vi vet ju också vilka det är som utsätts för den här typen av hatbrott, utan att det är någon någonsin tar detta ordet i sin mun. Offren är svenskar.

Åklagaren kallar det ‘försök till grovt rån’. Det är ett hån. Vi väntar fortfarande på första allmänna åklagare som prövar att åtala för det hatbrott detta faktiskt är.

Magnus
Stenlund

Publicerad 1 kommentar

Kommunerna ‘har det tufft’ för att man satsat våra pengar på en annan häst.

Vad som är det riktigt oroande med den här DN-artikeln är vad chefsanalytikern på SKR säger på slutet: vi har inte ens nått ålderspuckeln ännu. Kommunerna har alltså inte drabbats av mer än en mild västanfläkt av vad som vi vet ska komma.

Vi brukar höra att BB-avdelningarna har det kämpigt. Någon som undrat över hur det kan komma sig att det är så svårt att planera för barnafödandet? Det är ju som bekant några månader man har på sig innan det smäller… svårt att hitta en vårdkategori med bättre möjligheter till framförhållning. Säsongsvariationer förekommer förstås, men att det är mer eller mindre konstant brist, som i Stockholm, vad beror det på? Prognoser, hur svårt kan det vara? Det är ju sådant här vi spenderar massor med skatt för att det ska finnas när vi behöver det och som ska kunna dimensioneras rätt. Liksom dagis, förskola och skola. Inte heller så jättesvårt att beräkna behovet. Man har bokstavligen år på sig att bedöma hur stora barnkullarna ska bli och hur mycket pengar som måste avsättas.

Enligt DN beror krisen på att vi blir äldre. Didn’t see that coming, hey?

Faktum är att även tillsynes mer stokastiska variabler går att förutse. Antalet höftledsoperationer som behöver göras. Liksom antalet vårdbehövande cancerpatienter, hjärt- och kärlsjuka och antal människor som får en stroke t ex. Visst varierar det på lokal nivå, men för regionerna så jämnar trenderna ut sig med de stora talens lag och blir lätta att följa – och planera för. Lika lätt som det är att konstatera att alla människor i Sverige snitt blir drygt 80 år, och vilka behov de har, inte bara under sina första utan också under sina sista år i livet. Det är den livscykelanalysen som (s)taten inte betror oss själva att klara av, så de beskattar oss i förväg; (s)taten sparar ju så mycket bättre åt oss.

Ska kommuner och landsting verkligen behöva tänka på allt?

Eller inte. Pensionerna måste gång på gång reduceras eftersom man ‘räknat fel’. Vi blir ju hela tiden äldre, heter det. Men sanningen är att vår medellivslängd stigit måttligt under de senaste 30 åren – och i avtagande takt. Den har sannerligen inte varit särskilt svår att prognosticera den heller. Och lika dålig som (s)taten varit på att reservera pensionsmedel så har den varit på att reservera för äldresjukvård och -bostäder, som vi faktiskt också har betalat skatt i förskott för; det är så en livscykelanalys ser ut: under sitt yrkesverksamma liv betalar vi in både så att det ska täcka kostnaderna vi hade under tiden som barn och den tid som ska komma som pensionärer. Fast det här verkar (s)taten inte vilja låtsas om. Istället får vi nu veta att kommuner och landsting behöver mera pengar i skatt. För att ‘vi blir äldre’. Konstigt att man inte sett det på löpsedeln. Det måste ju vara världens största scoop: “VI BLIR ÄLDRE!”

…och så konjunkturen förstås. “Va?! Finns det konjunkturer?”

Se där. Det förklarar allt. En explosiv, totalt oväntad cancerepidemi.

Och tänk, så går konjunkturen ned också! Det var ju oväntat. Lika oväntat som alltid. Inte förväntar sig väl någon att (s)taten, som sparar våra pengar och gnetar för att få allt att räcka, så att vi själva slipper tänka på saken – inte ska väl (s)taten behöva räkna med konjunktursvängningar? Men något har väl ändå lagts undan, kanske man kan hoppas. För hallå! Har det inte varit högkonjunktur i Sverige och resten av världen i snart ett helt decennium? Har vi inte haft hög sysselsättning? Har vi inte redan världens högsta skatter? Borde inte ladorna vara fyllda!? Jodå, precis som de enligt S alltid är när de någon sällsynt gång tvingas lämna över styret; just före en begynnande finanskris, som 1976, 1990 och 2006.

Men nej, det verkar inte som om vare sig DN 7/12 eller chefsekonom Annika Wallenskog på Sverige Kommuner och Regioner (SKR) reflekterat över möjligheten att ladorna borde ha fyllts. Man tycks vilja ge intryck av att den offentliga sektorn är totalt oförmögen att acckumulera överskott, som sparas för sämre tider. Det är vi som ska skämmas, för att vi nu blivit äldre och ställer till det – och vi ska tycka synd om ‘de drabbade’, dvs kommuner och landsting. Så ser den nya berättelsen om Sveriges välfärd ut. Den som är på väg att förvandlas till ofärd. Och vad det är som egentligen har ställt till, det får under inga omständigheter nämnas.

Nu gäller det att (bort-)förklara varför allt håller på att gå åt helvete.

DN:s reportage är så lätt genomskådat att det skulle kallas för nudism om det gällt kläder och mode. Nu handlar det inte längre om att upprätthålla lögnen om att allt går så förträffligt bra. Den är passé. Nej, nu är det frågan om varför det inte går bra. Ett motvilligt erkännande: “En del av förklaringen till att barnaskarorna vuxit är den stora flyktinginvandringen för några år sedan.” Nota bene: flyktinginvandringen ‘för några år sedan‘ – det är viktigt att låtsas som om det knappt kommer en kotte över gränsen längre. Och medgivandet som sådant kallas för tvåsidig argumentering och är något som alla säljare – och politiker – jorden runt, vet är det effektivaste sättet att få folk att tro på vad du säger sedan. Nämligen att vi blir äldre – och att det är det som är huvudförklaringen.

Nej då, kommunerna har faktiskt inte drabbats – ännu.

Kom ihåg detta, när ni lyssnar på kverulansen från de över 100 kommunerna som har jätteunderskott. Nej, det beror inte på att man missat åldersökningen. Men, jo – den kommer, vänta bara.

Istället får man läsa och tolka motsatsvis, för att få rätsida på vad tidningen faktiskt förmedlar mellan raderna. Det är intressanta medgivanden som faktiskt görs. T ex att kommunerna ändå gör prognoser. Skönt att veta. Och man nämner ingenting om att dessa skulle ha slagit fel, så där tycks inte problemet ligga heller. De vet vad som ska hända, ja man tycks ha vetat det ganska länge, precis som väl var förväntat. Och, hör och häpna: vi har ännu inte hunnit till den verkliga ålderspuckeln, den som kommer kosta skjortan på kommunerna. Man måste därmed fråga sig varför kommunerna redan nu klagar så högljutt. Och hur mycket värre vi kan förvänta oss att det kommer bli.

Kan de ha valt fel att satsa pengarna på fel häst?

Mycket pengar till svaga kommuner alltså, trots att dessa ‘ännu inte fått känna på det’. Pengar från kommuner som haft förnuft att spara. Pengar som antagligen tas från vad som (borde ha) lagts undan för sämre tider.

Det är ju lite märkligt minst sagt att över 100 kommuner inte har nog med pengar ‘för sina åldringar’, trots att vi inte ens kommit till den verkliga puckeln, som vi för övrigt vet att åtminstone SKR redan förutspått. Har dessa kommuner tagit ut för låg skatt? Nej, de är sosseledda nästan allesammans, så skattetrycket har man hållit uppe väl. Så ska vi gissa? Kan de vara misskötta och har valt att ignorera alla prognoser? Och med misskötta, kan det ha att göra med att man tagit emot flyktingar för att få två års bidrag, utan att fundera på vad som skulle hända sedan? Och att man nu börjat fatta att man satsat pengarna på fel häst? Det är inget som artikeln i DN nämner om. Lika lite som vad som ska hända med de kommuner som skött sig och som nu, via det kommunala utjämningssystemet får betala för dem som inte gjort det. Eller vad ska hända när hela Sverige drabbas av den ålderspuckel SKR talar om. Vilka ska rycka in och betala notan då?

Mycket vuxenutbildning som inte givit några jobb. Mer sånt!

Ah! Så det finns kostnader som inte har med en åldrande befolkning att göra! Och som kanske var svår att förutse? Åtminstone för somliga?

Vi får en liten ledtråd till vilka de verkligt oförutsedda kostnaderna är. Som utjämningssystemet nu utformats så ska kommuner få extra bidrag om de har ‘stora utgifter för kommunal vuxenutbildning’ (vilket – se där! – tydligen går att medge har med flyktinginvandringen att göra). Och därmed ör det ordnat så att incitamenten ökar för att slösa bort ännu mer pengar på mer eller mindre meningslös terapi av detta slag. Eftersom vuxenutbildning alltså ger högre bidrag så lär det vara ett fortsatt gångbart recept, för den som erbjuder det är det ju gratis eller t o m lönsamt. För flyktingarna som utbildas är resultaten dock klena för att uttrycka det milt, se artikel Sunt Förnuft 4/12 – bara lite drygt en av fyra invandrare har lyckats erhålla en icke-subventionerad minimiinkomst (20.000:-/månad) efter åtta år i riket; resten går på socialbidrag eller har statliga hittepåjobb. Flertalet av de icke-subventionerade jobben är även de hittepå; snällanställningar i kommunerna. Ja, ni läste rätt: kommunerna. De där som det är så synd om nu, för att de inte räknat ut att vi blir äldre. Somligt tycks de fortfarande ha råd med.

Men det får vi ju inte nämna, det vore antagligen rasistiskt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Att citera Nyheter Idag!? Expressen snodde nyheten. På SVT var det knäpptyst. Och för DN var det riktigt kämpigt…

Det här med citat är svårt, särskilt om man är journalist på en politisk korrekt tidning. För när alternativ nätmedia hittar nyheter som ingen annan plockat fram blir det jobbigt för MSM. Som när Leif Östling intervjuades av Swebbtv och kallade en spade för en spade – invandrade somalier kunde inte passa tiden. Det var en intressant nyhet det, som man på alla sätt var tvungna att bemöta – annars skulle ju Östling i ett enda drag ha gjort Swebbtv rumsrent. Men hur skulle det gå till, när man samtidigt inte ville låtsas om att man faktiskt kollade på Swebbtv? Saken löste sig genom att den lokala Södertäljetidningen, mest berörd, formellt fick rapportera först, så kunde alla de andra låtsas som att det var den man läst ur. Så kunde man sedan slita Östling i stycken, för att han sagt saker som alla redan visste och som somliga redan sagt, men som just han absolut inte fick säga på just Swebbtv.

SCB-skandalen, med felaktiga sysselsättnings- och arbetslöshetssiffror hade också kunnat rulla vidare, om MSM velat. De hade ju nämligen kunnat kabla ut att den som upptäckt felaktigheterna inte var SCB själva, utan jag, en bekymrad privatperson. Både Aftonbladet och Expressen ringde och lät mycket intresserade, innan de insåg att jag var bloggaren Sunt Förnuft, med värdekonservativ grund och ett antal åsikter om bl a islam, feminism och klimatet som inte direkt prickade mitt i mainstreamfåran.

Nyheter Idags scoop borde ha varit huvudnyhet på Rapport och Aktuellt.

Så kom då Bagdad Bob II. D v s den irakiske försvarsminister Najah al-Shammari, som Nyheter Idag (Chang Frick) avslöjat som svensk medborgare – och bidragsfuskare. I september 2011 invandrade Najah al-Shammari till Sverige. År 2015 fick han svenskt medborgarskap och stod under tiden skriven på en adress i en Stockholmsförort tillsammans med sin familj. Najah al-Shammari och tre av hans familjemedlemmar är fortfarande skrivna på samma adress. Under åren 2011–2012, och 2015–2018 hade han ingen fastställd förvärvsinkomst. År 2013 tjänade han 51 900 kronor och 2014 33 200 kronor.

Chang Fricks första scoop i Nyheter Idag

Det här är ju som alla förstår fullständigt förödande information för den svenska välfärdsstaten, om hur vedervärdigt bristfälligt kontrollerna i vårt socialförsäkringssystem fungerar. Det är också en nyhet som inte går att nonchalera – utom av svensk public service förstås, som får sina intäkter via skatten och som inte vill besvära tittarna med uppgifter som kan ‘feltolkas’. Annars är redan det faktum att al-Shammari är svensk medborgare ju uppseendeväckande. Man får naturligtvis ha dubbla medborgarskap, men det är oundvikligt att inte dra (den korrekta) slutsatsen att dessa delas ut alldeles för lättvindigt, till sådana som uppenbarligen inte behöver dem och som dessutom – som det skulle visa sig – inte sköter sig. När Nyheter Idag i torsdags, 21/11, berättade även om bidragsfusk och brottsmisstankar så kunde MSM inte längre tiga ihjäl saken. Så vad gör man? Expressen hade sin strategi klar snabbt. Man gav visserligen Nyheter Idag äran för det första scoopet, det om medborgarskapet. Men får det att låta som att man själva upptäckte bidragsbedrägeriet! Men Expressens artikeln publiceras ju först den 22/11; tidningen refererar alltså till sin egen intervju på ett missvisande vis.

Expressen tar äran för scoopet, men ska ha cred för analysen.

I sin första artikel ger man Nyheter Idag äran, men ingen länk. En länk till Aftonbladet kostade man dock på sig.
Expressen får det i nästa artikel att låta som att man gjort huvudnyheten – om bidragsfusket – själva.

Expressen gör dock sedan vad man kunde hoppas.Nämligen följer upp artikeln med att berätta om hur utbrett bidragsfusket är, inte minst bland människor som påstår sig ha flytt från sina hemländer för att sedan återvända och leva gott på bidrag de aldrig borde ha fått från början. En tidigare ihjältigen myndighetsrapport om den organiserade brottsligheten från september citerades:

I rapporten nämns uttryckligen det brottsupplägg som al-Shammari utreds för – att behålla bidrag trots att man har flyttat utomlands och inte har rätt till dem. Myndigheterna beskriver också hur dödsfall som sker utomlands ibland aldrig anmäls för att anhöriga ska fortsätta kunna inkassera pension från Sverige. Men de verkligt stora summorna finns att hämta i mer avancerade upplägg. Ofta handlar det om långa brottskedjor. Kriminella tar falska anställningar som betalas av Arbetsförmedlingen, vilket i sin tur ger dem rätt till a-kassa och sjukpenning. Manipulerade journaler och köpta röntgenbilder ger stora utbetalningar från det statliga tandvårdsstödet. Och funktionsnedsatta personer tas till Sverige för att få assistansersättning och för att ge anhöriga i hemlandet svenska arbetstillstånd som personliga assistenter.”

Sekretessen skyddar brottslingarna. Men där den skulle behövas är det svängdörrar.

Man passar på att särskilt peka på sekretessreglerna, som systematiskt missbrukas. “Sträng sekretess råder både mellan och inom myndigheter. Hårda regler kring biometriska data gör det lätt att skaffa sig flera identiteter. Avsaknaden av spärrar och karenstider gör att fuskare som upptäcks snabbt kan söka bidrag på nytt. Myndigheterna saknar möjligheter att kontrollera vilka personer som står bakom e-legitimationer. Arbetsförmedlingen får inte neka nystartsjobb även om de vet att kriminella aktörer står bakom arbetsgivaren. Och så vidare.” Anna Dahlbergs artikel och en intervju med forskaren Hans Brun belyser detta bra. Brun berör också frågan om det närmast obefintliga säkerhetstänk som finns inom polis, åklagare och tullen, varifrån ytterst hemliga uppgifter har läckt ut via insiders, mot betalning. Eftersom man inte infört praxis som tillåter individer som fattar känsliga beslut att underteckna med sina tjänstenummer, så exponeras dessa dessutom för onödig risk för påtryckningar. Med liknande helt onödiga regelbrister hotas hela vårt rättssystem när det nu utsätts för hårt tryck.

För DN blev det här mycket besvärligare. Mycket, mycket… besvärligare.

Bra där alltså, Expressen, som drar just de slutsatser som var viktigast att ta upp. Men hur gjorde DN då?

DN 22/11
DN 23/11
DN 24/11
DN 25/11

I den första artikeln 22/11 väljer man helt sonika att avstå från huvudnyheten, bidragsbrottet, trots att detta redan är känt, och trots att man faktiskt också citerar just den artikeln i Nyheter Idag. Med länk, ärligare än Expressen alltså. Men man inleder förstås med att citera både SvD och Aftonbladet, och sist i raden Expressen, så att det skulle se lite bättre ut – DN förlitar sig verkligen inte bara på en skum nättidning, minsann, ska vi ha klart för oss. Men genom att nämna Expressen som källa avseende bidragsfusket långt inne i artikeln kan man spela ner detta, samtidigt som man undviker att hamna ‘en dag efter’ i flödet. Istället försöker man hitta en egen vinkel, om FN och övergrepp mot demonstranter.

Och dagen därpå, den 23/11, har DN valt att försöka göra just detta till en riktigt konspirationsteoretisk vinkling – uppgifterna skulle ha spritts av Iran, för att förtala en politisk motståndare i Bagdad. Man för nu upp Nyheter Idag som ursprungskälla, eftersom man nu också ifrågasätter bidragsuppgifterna. På det här sättet försöker man alltså ta udden av skandalen – som ju utan tvivel måste riktas mot regeringen och dess slappa bidragspolitik. Det är ‘ingen nyhet’ att några av de hundratusentals irakier som kommit till Sverige återvandrat, tillsammans med sitt nya svenska pass. Nähä. Winiarskis artikel är en enda stor mörkläggning.

För att understryka hur rätt DN haft i sin förmodan, så låter man så den 24/11 ministern själv få dundra på att han minsann ska stämma svenska medier för förtal. Bidragsfuskandet är nu återigen helt ur fokus, det gäller det påstådda dödandet av demonstranterna, uppgifter som alltså inte Nyheter Idag utan Expressen spridit, det är dessa som kan vara falska. Några stöd för att uppgifterna kan stämma anser sig inte DN ha anledning att ta med i artikeln och framförallt är bidragsfusket helt onämnt. Den snälle fine svenske ministern har blivit elakt påhoppad, så enkelt är det bara.

DN 25/11.

När sedan moderaterna vill kalla in ansvarig minister till socialförsäkringsutskottet, för att förklara sig, så väljer DN att sätta rubriken så att det ser ut om att Shekarabi själv går till offensiven. Att det är moderaterna som skapat rubriken och att ministern är under press avseende bidragsfusket (som DN fortfarande försöker låtsas som om det är påhittat), det framkommer först i andra stycket. Fast vid det här laget inser väl även DN att loppet är kört, ministern är så skum och belastad att man bara måste skriva en ny mer negativ artikel 25/11. Bidragsfusket är med nu, men påstås fortfarande vara ‘obekräftat’.

Expressen har nu grävt fram att ministern stod åtalad för misshandel av kvinnor och barn 2016, och detta resulterar i en ny DN-artikel samma dag; nu nämns bidragsfusket igen, som något som ‘flera andra medier skrivit om’ = sant alltså, om man ska tolka DN här. Så slutligen ännu en artikel samma dag; den sista (senaste), som handlar om att även Säpo hade ljuset på ministern minsann. Inte alls osannolikt. Att mannen ändå kunnat fortsätta lura svenskarna på bidrag beror på just det sekretesskydd som Expressen berättade om. Men som kollegerna på DN tvärtom inte ville berätta om alls. Och på DN Ifrågasätt visar kommentarerna att DN:s linje uppskattas av minst 2/5 av tidningens läsare, om man får använda antalet gillningar som en grov skattning:

Vad Shakil skrev i sitt svar vet jag inte. Men om han t ex nämnde att bidragsfuskandet var generellt utbrett, så är censureringen knappast oväntad. Svanholms kommentar visar hur djupt ingrodda PK-värderingarna är hos somliga, och med 19 gillningar på ett kommentarssvar så kan man nog utgå ifrån att det är minst hälften som håller med Svanholm. För den som orkar läsa alla dessa desinformationsartiklar kan också konstatera att den notoriske Lars Gröndahl hela tiden jobbar för att (s)kademinimera i läsarspalterna, som vanligt.

Summa summarum har DN gjort fullständigt allt för att leda bort debatten om bidragsfusket. D v s det stora systemfelet. Det bidragsfusk som Löfven och SAP:s islamistiska samarbetsorganisationer har ett huvudansvar för. DN:s sätt att rapportera är en hel palett av propagandistiska skenmanövrar. De går ut på att 1. ifrågasätta källan, 2. förminska dess nyhetsvärde, 3. förbigå uppgifterna med tystnad, 4. skymma huvudskandalen med andra spår, 5. när huvudnyheten försvunnit ur flödet, göra skurken till något av ett unikt ‘freak’, skyldig till så mycket mer att bidragsfusket naturligen kan förpassas till en en underordnad roll.

Men bidragsfusket är ju den stora debattfrågan, eftersom det är både är ett svenskt systemfel och en kulturell betingning som den irakiske ministerns utnyttjande avslöjar: att han bidragsfuskat i ett annat land så skulle det utan tvekan ha varit allvarligt för hans renommé bland svenska väljare, om han varit svensk minister. Men i Irak ser man det inte så. Bidragsregnet från Sverige är snarare legio och något man kan tacka Allah för. De dumma svenskarna får skylla sig själva.

Vi måste utgå ifrån att just den uppfattningen är så väl spridd att inte ens grov bedräglighet i dessa avseenden är allvarligt nog för att irakierna inte ska bli upprörda över ministerns handlingar. För oss svenska skattebetalare är det lika viktigt att vara medveten om att det är den inställningen man har, som att få myndigheterna att agera därefter.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Tipping point. Malmö och Sverige har nått den, det har inte Tyskland.

Dagens Nyheter Söndag. Den politiskt så korrekta blaskan är fullkomligt proppfull med artiklar, notiser och reportage om våld och kriminalitet. Danskarnas beslut att stänga gränsen. Bomber hittade i tullen. Man som skjuter vilt i en lägenhet i Sundberg. ‘Bilrån’ som i själva verket handlar om intrång i privatbostaden och under mordhot avtvingande av bilnycklar. Sådana har det skett flera stycken av bara under senaste veckan – i ‘Nordvästra Stockholm’, en term som brukar fungera som täcknamn för Järvafältet, men här är det tvärtom; Viksjö i Järfälla är inget ghetto och inte Bromma heller. Men det är hit de kriminella nu utsträckt sina jaktmarker.

Rapporteringen i sig självt är dock ett sundhetstecken, inte för Sverige, men för Dagens Nyheter. Ett uppvaknande är på gång. Särskilt lovande är ett reportage av Lina Lund, som jämför Sverige och Tyskland, och då särskilt Malmö vs. Berlin. Den tyska huvudstaden har en befolkning som är ungefär tio gånger Malmös. Här sköts tre (3) människor ihjäl förra året. Och antalet sprängdåd i Tyskland är så få att det saknas officiell statistik. I Malmö sköts tolv (12) människor under samma tid, dvs ca 40 gånger fler per invånare. Och antalet registrerade sprängdåd var 45. En siffra som med råge kommer passeras i år.

DN full med rapportering om brottsligheten.
Det verkar som om brottsligheten är hemmagjord.
Men vem som orsakar den vet man inte. Inte på DN..

Drogerna Löfven? Seriöst?

Som Lund konstaterar är det nu drogerna som sedan en tid är Statspajas Löfvens favortiförklaring till våldet i Sverige. Konsumtionen i välbärgade villaområden som Djursholm göder den lönsamma men olagliga droghandeln och skapar dödlig konkurrens. Se där, en fin teori, tyckte – oväntat! – den svenska polisen, som lydigt rapar upp samma budskap på sina presskonferenser: “Vi tror att droghandeln är en stor anledning till att vi ser skjutningar i Malmö, framför allt cannabis”, sade polismästare Stefan Sintéus i samband med mordet i veckan på en 15-årig pojke. Men, som Lund konstaterar; Berlin är översvämmat av droger. Knarkförsäljningen är så besvärande och sker så öppet att parkförvaltningen gjort försök med att måla rosafärgade rutor där langarna skulle hålla sig. Det gick inget vidare. Ändå skjuts det inte här. Inga bomber sprängs.

Malmö ligger nära kontinenten. Och barnfattigdomen är stor.

Kvällsposten 13/1 2017. Ygeman yrar om farorna på kontinenten.

För bara något år sedan var sossarnas favoritförklaring till dåden i Malmö att staden låg ‘så nära kontinenten’. Lund har förtjänstfullt plockat fram citat från såväl Malmös polisområdeschef Erik Jansåker (till Sveriges radio) som kriminologen Sven Granath vid Brottsförebyggande rådet (till TT). Så sent som för två år sedan ansåg den stora clownens sidekick, Anders Ygeman, att ‘närheten’ var värt att nämna igen. Han såg också den sociala klyftan som en förklaring och ansåg minsann att utvecklingen hade börjat vända! Barnfattigdomen är fortfarande ett huvudspår i de svenska experternas förklaringsmodeller. Men klyftorna är stora också i Berlin, ja barnfattigdomen är ännu större: här lever en tredjedel av alla barn i familjer som är beroende av socialbidrag. Tyskland är kontinenten, med landgräns mot nio andra länder. Och nu i veckan stängde alltså Danmark gränsen till oss, inte tvärtom. Det är närheten till Sverige som är faran.

För tyskarna är vi Bullerbyn. Men varför skjuter vi då ihjäl varandra?

‘Svensk som svensk’ – ur tyskarnas synvinkel har bullerbyinvånarna plötsligt börjat skjuta varandra utan anledning. Lund vet inte vad hon ska svara. Det hade nog många av oss andra kunnat.

Sverige är inte längre ett föregångsland eller förebild ens i Tyskland, landet där ledande befattningshavare (läs: Merkel) fortfarande ändå gör vad man kan för att ta efter vår politik. Och när de frågar om vad händer, så är kanske en DN-journalist inte rätt kvinna att svara. “Jag vet inte vad jag ska svara”, säger Lund, som avslutar sin artikel med att ifrågasätta även SD:s förklaringsmodell:

“Och Sverigedemokraterna, som i opinionsmätningarna tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti, skyller våldet på ”den ansvarslösa invandringen”. Men även Tyskland har tagit emot många asylsökande de senaste åren, och tyska storstäder har sedan tidigare problem med så kallade parallellsamhällen.”

Tipping point. Tyskland har inte nått den ännu. Men det har vi.

Längre än så kommer inte DN i sin verklighetsbeskrivning just nu. Men det finns ju en skillnad mellan länderna som Lund inte vågar tala om (det finns ju fortfarande gränser för vad som får sägas på DN). Sverige har länge tagit emot flest asylsökande i hela EU. Tyskland ligger högt, men Sverige är i särklass. Och Sverige har idag en mycket större andel befolkning med rötter i utlandet – totalt över 30%. Enligt FN-statistik hade Tyskland år 2013 11,9% ‘invandrare’ och Sverige hade 15,9% vid samma tidpunkt. Båda länderna alltså en rejäl bit ovanför de ca 11% som amerikanske presidenten Theodore Roosevelt i början av 1900-talet bestämde var gränsen för hur mycket invandring USA tålde. En viktig skillnad gentemot Tyskland, förutom att Sverige låg sannolikt tre mycket väsentliga procentenheter högre, var att våra invandrare till övervägande del kommit under de senaste två decennierna, medan Tyskland ackumulerat invandrare i form av ‘Gastarbeiter’, under hela efterkrigstiden. Vi har varken hunnit eller velat integrera dessa nytillkomna.

Eurostat. Sverige har under hela 2000-talet ackumulerat fler flyktinginvandrare än något annat EU-land. Även Tyskland.

Diagrammet ovan visar heller inte hela sanningen. Den är värre. En annan skillnad är nämligen att vi fortsatt att ta emot stora mängder som inte formellt räknats som flyktingar; anhöriga och (lågkvalificerad) arbetskraft från samma områden. Den stora nedgången efter 2016 är alltså en chimär; förra året tog vi emot 123.000 invandrare och vi ligger över 100.000 nytillkomna även i år – vilket också är vad Migrationsverket räknar med att vi ska fortsätta göra framöver. Andelen muslimer i Tyskland förväntas vara knappt 20% av befolkningen år 2050. Samma år skulle Sverige nå över 30%, enligt samma prognos. Och i Malmö är andelen män 15-45 år med utländsk bakgrund 55%. Stockholm och Göteborg ligger 11%-enheter efter. Om femton år är Stockholm där Malmö är nu och var Malmö är vill vi inte ens veta. Om vi inte vill sätta denna utveckling i samband med det ökade antalet sprängningar och skjutningar, bilbränningar och skolbränningar, överfallsvåldtäkter, grova hemfridsbrott och barnrån där förövarna skär öronen av sina offer, ja då lär vi få fortsätta leta efter förklaringar i all evighet.

Lina kommer få fortsätta fråga runt om hon inte köper Åkessons förklaring.

En allt större andel av dem som lever i vårt land saknar förankring i den kultur vi har haft här. De kommer från en kultur där våld utgjort en naturlig ingrediens och där förtroendet för såväl samhälleliga institutioner som okända människor är nära noll – av goda skäl. De har nu blivit så många, så snabbt, att de förändrat också våra institutioner, vår syn på vår nästa. Det säger sig självt att en liten förändring inte ger effekter som omedelbart resulterar i skjutningar och sprängningar. Samtidigt så är det lika givet att man vid en viss punkt (tipping point) riskerar att samhället förändras i grunden. De fundament rättssamhället vilar på skakas sönder, och den förändrade demografin blir för var och en tydlig varje gång man går ut på stan.

Med den demografi vi nu har är det uppenbart att Sverige har nått en tipping point. Svenskarna har inte kontroll. Det är från Sverige faran kommer.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Swedish MSM, like Dagens Nyheter (DN) Sunday, is inundated with news about horrible crimes. This is healthy – nt for Sweden – but for DN. In Germany, the second mot political correct country in Europe, one closely monitors what is happening in our small Astrid Lindgren fairytale ‘Bullerbyn’-country but cannot find any answers.

Lina Lund, DN:s correspondent in Berlin, is at least doing a good job checking off the explanations that won’t do. Löfven, our Prime Clown, is still trying to blaim well situated youth and their consumtion of drugs, but Germany is much worse in this respect. The same goes for socioeconomic factors, as child poverty – much more frequent in Berlin than in Malmö. Even more absurd is it when leading social democrats as Anders Ygeman, as well as high ranking police spokesmen and criminologists blame Malmö’s proximity to the continent. Germany is the continent. Even so the number of deadly shootings in Berlin was 40 times less than in Malmö last year, and bombings are so scarse that there is no official statistics.

Why then? Lund rethorically asks, and add that Germany also had its share of refugee immigrants. This is clearly still where the limit goes in a leftist liberal paper. The obvious difference is that Sweden has accumulated much more of the same in a much shorter timeframe. We still do, since those that formally counts as refugees only accounts for a smaller part of the total; the decrease in the curve after 2016 is thus a chimaera – the Migritaionverket forecast is that we will continue to import about the same amount, above 100.000 people, each year in the years to come. One percent unit of our total population, every year that is. And there is a tipping point. That has been reached in Malmö, and we can sense it also in the rest of the country. The forecast looks far less than good, since so many still refuse to see the reality as it is. In 15 years Stockholm and Gothenburg will have reached Malmö’s level of men with foreign background, 55% in the age group 15-45, the most crime active age. Where Malmö is by then nobody wants to know.

Publicerad Lämna en kommentar

Lägg om ratten helt och försätt vänstern i chock. Enda taktiken 2022 som kan funka.

Kommer ni ihåg hur det gick till när Globen byggdes? En spektakulär, riktigt speciell byggnad som syntes och stod ut från alla håll. Vacker eller ful råder delade meningar om. Och höjden har jag aldrig hört någon ens diskutera. Den bara slank igenom all byråkrati, ‘red tape’ som amerikanarna säger. Som kontrast: Södertornet vid Medborgarplatsen, som länge kallades ‘Haglunds pinne’ i folkmun; vad som från början varit tänkt som ett ‘Söders Manhattan’ på hela Södrastationsområdet, blev till slut en stympad 22-våningskåk – symboliskt några våningar lägre än det närbelägna dåvarande Skattehuset. Globen är idag en folkkär byggnad, en av de mest kända för hela svenska folket. Södertorn/Haglunds pinne känner bara de närmast sörjande till. Och sedan har vi ett tredje exempel: varenda förstörd svensk stadskärna, med sina fd Domus och Folkets huslådor. Där kan man verkligen snacka om en väl genomförd strategi, att ersätta all nationalromantik – om det nu var det vi ville.

Sossarnas taktik är både oslagbar och omöjlig att kopiera

Den här krönikan ska inte handla om arkitektur, utan om politiska beslutsprocesser och taktik. Varför vissa processer går i mål och slutar med succé, medan andra inte ens blir en tummetott. Stora visioner skjuts ofta i sank när de magsura hinner organisera sig. Det måste gå snabbt – och man måste visa mod. Ibland räcker inte ens det. Långt oftare nås framgång med taktiserande rävspel. Socialdemokraterna har under sina långa maktinnehav kunnat surra sig fast allt hårdare, låta små sporer tränga allt djupare ned i statens fundament och samtidigt, med de små stegens tyranni, förverkliga sin politik undan för undan, utan att folk knappt märkt av hur det gått till. Det är en utmärkt strategi, som gjort oss alla – närapå – helt blinda för hur extrema vi faktiskt är i Sverige.

Men taktik är en sak, verklighet en annan. Nu står sossarna utan svar, medan islamism och postmodernism tillsammans bryter ned Sveriges institutioner, ekonomi och rättssamhälle. En generation sossar har fallit för sin egen retorik, de förstår inte själva längre premisserna för sin framgång, man har segrat ihjäl sig. Det brukar sägas att sossarnas välfärdsstat byter tillväxt mot jämlikhet och från början handlade det om att omfördela från dem som tjänade mycket till dem som tjänade mindre; att kakan som man delade på växte långsammare var en oönskad men oundviklig konsekvens. Och vad spelade det för roll under rekordåren efter andra världskriget, ända fram till 1970 gick det ju snabbt nog ändå. Men nu betyder omfördelningspolitiken rätt och slätt att man hårdbeskattar alla som bidrar för att ge till dem som inte gör det alls; det var länge sedan som medelklassen fick tillbaka lika mycket som det man betalade in och nu är det tveksamt om ens arbetarklassen får det. Vad man missat är att en ideologi som i grunden är parasitär kräver en fungerande värdorganism – parasiten har blivit för framgångsrik, balansen är rubbad – och nu hotar nationens undergång.

Ett regimskifte senast 2022 är både möjligt, troligt – och nödvändigt. Hur bör en ny regering i så fall gå till väga för att återföra svenskarna till sunda principer, värden och moral? Är de omärkliga små stegen rätt väg att gå? Det korta svaret är ett enkelt nej. För det första finns helt enkelt inte den tiden att svänga skutan. Men man saknar också möjlighet att driva varje form av lömskt duperande strategi. Med den kraftiga vänsterdominansen i media så är även små och försiktiga steg dömda att avslöjas som – eller upphöjas till – en brutal högeromsvängning. Vänstermedias misstänksamhet mot högern är total. Vilket inte är någon slump: takes one to know one.

Exemplet KD och partistämman i Umeå

När varje försök till förändring blåses upp i media som ‘en katastrofal högerkupp’ så är tiden och energin som krävs oproportionerlig även om man skulle gå i mål med pyttestegen. Med den mobilisering av alla motkrafter som kan förutses, så är risken för bakslag dessutom stor. Som exempel kan tas de mått och steg som Kristdemokraterna tagit för att avlägsna sig från sin närståendevälkomnande politik. Metoden är vald för att hålla ihop ett parti som är kluvet av värdekonservativa och socialliberala värderingar. Av partiledningens program med 36 punkter gick de flesta visserligen igenom, vilket bl a innebär språkkrav för permanent uppehållstillstånd och begränsad rätt att använda ‘offentlig tolk’. Men flera gjorde det inte, som t ex heltäckande slöjförbud i offentlig verksamhet och förslag om tiggeriförbud. Och även käpphästarna i programmet ifrågasattes: “Språket är avgörande för en lyckad integration, men…säger en ledamot från Sundsvall. D.v.s. språket spelar enligt henne i slutändan ingen roll för vilka vi ska ta emot och låta stanna. Från partiledningen kom då svaret att man inte ska tvingas lämna landet snabbare om man inte klarar språktesten. “Om man klarar språktestet inom den treårsperiod som annars är mellan tillfälligt och permanent uppehållstillstånd så får man alltså ett permanent uppehållstillstånd snabbare.” För mig låter det som att det föreslagna lilla steget framåt landade i två steg tillbaka.

En av DN:s många artiklar om KD:s riksting. Alla stöttar den socialliberala oppositionen i partiet och försöker så splittring så gott det går.

DN har hårdbevakat stämman med mängder av kritiska inlägg där partistyrelsens opponenter fått massor med utrymme. Man har förstås plockat citaten medvetet och valt att inte återge ett enda argument till förmån för partistyrelsens förslag. Istället har man gjort vad man kunnat för att blåsa upp konflikten inom partiet. DN har inte heller låtit allmänheten ta del av sakfrågorna. T ex att ‘offentlig tolk’ idag innebär av skattebetalarna i sin helhet betald tolk till sin död, kanske ett halvsekel eller mer än så efter att man anlänt till Sverige. Groteskerier av det slaget har alltså KD stöttat fram till nu.

Sagt med glimten i ögat – men klarsynt ändå.

Ebba och partistyrelsen planerar troligen att med små försiktiga steg flytta resten av partiet, men med mediabevakningen som DN ger kan kontentan alltså i värsta fall bli en flytt åt motsatt håll. DN kommer göra allt för att nagla fast styrelsen vid sina ord om möjlighet till ‘snabbare’ uppehållstillstånd. Det lär innebära en stort uppslagen svekdebatt om det skulle ‘glömmas’. Och risken att lösmyntade partiföreträdare får skälvan och gör nya förhastade och onödiga reträtter. KD skulle kanske må bättre av att rensa ut dem som inte håller sig till den nya partilinjen? Ebbas ‘blinkning’ till Skolverket, att man lever kvar i DDR-tiden, tyder på att hon är väl medveten om problemets omfattning, men hur ska hon annars hinna få ett så vilsegånget parti med sig hela vägen som krävs?

Vänstern kan lukta sig till normbrytarna

Janne Josefsson, om Lars Werner och Ungvänstern (DN 7/11).

Man måste inse att vänstern – och därmed media – är mästare på det här spelet – och att detta inte är en slump. Människor med kollektivistiska ideal är experter på att lukta sig till normbrytare. Deras ‘värdegrund’ är inte baserad på rättvisa utan på sammanhållning – kollektivet går före individen. Vad gruppen uttrycker – via sina företrädare – är alltid rätt och något man ska förhålla sig obrottsligt lojal till.

Lars Werner överlämnade ‘kommunistiska gratulationshälsningar’ till Erich Honechers socialistiska samhällsbygge tre dagar före murens fall och 30 år efter samma murs fall skriver Ungvänstern i sitt principprogram att ‘målet är ett kommunistiskt samhälle’.* Man har alltså inte påverkats en millimeter i sak, men man ljuger oblygt om detta när någon utomstående undrar. För saken, det politiska målet, är större än medlen, dvs lögnen, på samma sätt som taqiyya gärna tillgrips av muslimer som anser sig rättfärdigade med detta, när de ljuger för de otrogna. Något som borgerliga politiker aldrig lyckats göra; man är istället oftast mycket noga med att upprätthålla principen att man bör leva som man lär. Och ger därmed sina motståndare till vänster ett enormt och ofta ointagligt taktiskt försprång. Orättvist, kan man tycka. De borgerligas högre moral är dock troligen inte otaktiskt utan en anpassning efter realiteter; medias måttstock för borgliga politikers tillkortakommanden är generellt inte densamma som för socialdemokratiska diton.

Slutsatsen är att alla försök att anpassa sig efter vänsterns krav leder till underkastelse. Det spelar ingen roll om du gör mycket eller lite – de känner igen dig, och de kommer alltid att behandla dig med samma misstänksamhet. Reinfeldtåren i Sverige är kanske det bästa beviset. Närmast total anpassning, och idag är FR oerhört poppis till vänster – men bara i förhållande till alternativen. Han är faktiskt fortfarande inte en av dem. Och i en Stasitribunal är alla till höger oliktänkande. Så vad är poängen med att försöka ställa sig in? Det är bara att gå vänsterns ärenden; makt utan mening.

Stasiinformatören – en personlighetstyp som lever gott även i Sverige

Avgörande för vem som blev dissident eller Stasiagent i DDR var personlighetstypen, det är i stort sett de enda de båda grupperna är eniga om. DN:s reportage av Lina Lund avslöjar vad det handlar om. Stasikollaboratörernas personlighetstyp finns naturligtvis fortfarande och i alla samhällen. Frank Kuschel, själv fd Stasiinformatör, tror att det handlar om vissa människor som ‘trivs bäst i hierarkier’, medan andra är individualister. “Jag var van i tiden från militären att inordna mig, jag hade en okritisk blick”. Kuschel företräder idag det tyska vänterpartiet Die Linke; ränderna går m a o inte ur så lätt. Och som Doris Bauser, fd Stasifånge uttrycker det: “Ibland när jag träffar vissa människor idag, så tänker jag: du hade passat perfekt hos Stasi”.

Stasikollaboratörerna hade samma persnlighet och gemensamma värderingar: kollektivet före individen. Ja, det finns många sådana i vår tid med. Här i det postmoderna Sverige. (Lina Lund, DN)

Vad jag vill säga är att vi är naiva om vi tror att vänstern är omedveten om att den motarbetar sanning och rätt. Man anser sig förstås inte vara onda (det gör ingen), men placerar sammanhållningen med gruppen högst, och det ger vänstern enligt sig själv den moraliska rätten att bete sig som översittare och mobbare mot normbrytare – i DDR även som fängslare och avrättare av dissidenter. Dagens svenska vänster och postmoderna politiskt korrekta är av exakt samma virke. Demokrati, yttrandefrihet och sanning är för dem relativa begrepp att förhålla sig till när det passar. De förstår däremot utmärkt väl begrepp såsom makt och rädsla, eftersom de är experter på att använda dessa instrument. Det gör dem också närmast paranoida – livrädda för att själva hamna i underläge. Deras rädsla är frukten av vad de ser i sin egen spegelbild.

Om vi alltså utesluter de små stegen och anpassning, så återstår i princip bara två möjliga framgångsrika vägar att konfrontera dem på. Den ena kan vi kalla lögnens och den andra sanningens. Lögnens väg är att göra som sossarna: hävda en sak före ett val och sedan göra något helt annat. Klassiskt majoritetsförtryck alltså och ett i grunden odemokratiskt sätt att förskansa sig makten på – som borde vara lika omöjlig att på ett demokratiskt sätt behålla den på. Men det har fungerat utmärkt i decennier för SAP. Dels p g a medias okritiska bevakning, dels och främst eftersom sossarna har en ansenlig mängd väljare som röstar rött utan varje form av ifrågasättande. Det ligger i kollektivisternas natur, och bland de borgerliga är det endast gamla centerväljare som uppvisar motsvarande drag. Eftersom media dessutom fullkomligt skulle koka över av förtrytelse efter en sådan kovändning så skulle högern få problem att bli omvald igen, och även riskera våldsamma upplopp och aktivism, som troligen skulle tvinga dem att backa.

Sanningens väg: att bygga ett nytt Globen – rakt på, utan att tveka

Sanningens väg är alltså som att bygga ett nytt Globen: visa mod. Detta är att föredra av det enkla skälet att det troligen är den enda framkomliga – rakt på, utan att tveka. Det måste förstås påpekas att sanningen inte därmed är detsamma som att visa alla sina kort, främst handlar det om att undvika att låsa fast sig vid ståndpunkter som är ohållbara på sikt. Och detta gör man inte genom att hymla, utan genom att klargöra att man kommer göra vad situationen kräver. Det borgerligheten måste banka in är ett kärvt budskap, att man både ser verkligheten och förstår den, till skillnad från sina politiska motståndare. Att det handlar om att rädda Sverige.

Att ta bladet ur munnen när man byter åsikt betyder inte heller nödvändigtvis att ljuga. Det är tillåtligt att ändra sig om man gör det på ett ärligt och öppet sätt, vilket Ebba har visat avseende den nyfunna relationen med SD; media lyckades inte smeta ned henne ett endaste dugg. Den ‘skicklighet’ man då tillskrev henne, är ett sätt att få det att låta som taktik, men det är just själva undvikandet att låta taktiserande hänsyn ta överhanden som var poängen. ‘Skicklighet’ som består i att visa sig rakryggad bör istället kallas för personlig resning, men det är ett begrepp vänstern inte förstår; för dem är de politiska motståndarnas budskap alltid i första hand taktik och strategi. Det här framgår med beklämmande tydlighet när borgerliga partiledare intervjuas – det handlar till 90% om att plocka fram stridsfrågor dem emellan och om att få fram citat som sedan kan användas mot intervjuobjektet eller partiledarkollegerna.

Inse vänstermedias makt. Krossa den. Först efter det kan vi tala om en sann demokrati i Sverige.

Låter det som en naiv strategi? Att säga sanningen? Utan tvekan är den riskfylld. Det kan gå som med Söders Manhattan. Eller sluta med ingen pinne alls. Men med anpassningar och små steg kommer man ingen vart alls, det visar – med avskräckande tydlighet – både Fälldinregeringarna på 70-talet och Reinfeldts åtta år 2006-2014 . Man måste vara tydliga. Och vad man måste göra är att krossa vänstermedia. Man må formulera det hur man vill, men detta måste vara avsikten, och media måste – med rätta – själva se det just så, det är meningen, låt dem yla och förtvivla – och skapa en medieskugga avseende allt annat. De fegaste, sådana som Alex Schulman, kommer ta intryck redan före valet, om opinionssiffrorna pekar rätt – ja, man kan förvänta sig många alibiartiklar av dem som vill visa att de minsann inte är värst av de vänsterinfekterade; liknande tendenser såg vi även våren 2018, innan sossarna fick grepp på Annie Lööf. Vad som bör förannonseras är en downsizing, total nedmontering och ommöblering av Public Service; samtliga chefer sparkade, några få poster återutsatta i öppen konkurrens. Samtidigt med en kraftig neddragning av presstödet – här kommer inte SVT:s överblivna vänsterjournalister få plats, de får omskola sig istället. Journalisthögskolorna måste förstås också reformeras.

Jag lovar, ställda inför utsikten att bara 10-15% av journalisttjänsterna finns kvar att slåss om, så kommer många vända sin kappa. De som blir kvar lär också ha lättare att se objektivt på saker och ting. De övriga kommer rasa och förtvivla – över sin egen situation. Men få svenskar skulle ställa upp till kamp för denna åsiktskorrumperade yrkeskår såsom den ser ut idag, det skulle därför inte vara någon katastrof att tillkännage avsikterna med en reformering av media före valet. Det fina i kråksången är också att den närmast totala medieskugga – som uppstår när journaliserna är upptagna av att skriva om hotet mot deras egen existens – kan och bör utnyttjas för att genomföra förändringar även inom andra sektorer. Inte i strid med vad man gått till val för – men med överraskande beslutsamhet av ett valprogram som lovat göra vad som krävs. Precis som med media så måste man förstås hugga till ordentligt. Och eftersom alla effektiva slag mot postmodernism, gammal unken socialism eller islamism, kommer väcka ramaskrin hur eller hur, så finns det ingen ‘taktisk’ poäng med att lägga fram kompromisser. Man kommer få kämpa med samma högljudda opinion oavsett, och ska man förhandla så måste man istället ha skapat sig utrymme att ta ett steg tillbaka, genom att ankra lite längre bort än man har för avsikt att hamna när striden är över.

Den upplevda polariseringen mellan GAL och TAN är verklig: så långt som kulturmarxismen drivits i Sverige så är kompromissernas tid över. En ny regering som inte gör rent hus med Löfvens djupa stat och dess förväntningar kommer aldrig att lyckas med en ‘turnaround’. Och den måste påbörjas omgående, så att den hinner fullföljas och så att åtgärderna får så lång tid på sig som möjligt att verka. Detta kommer krävas politiskt mod som får 90-talets kris att framstå som en barnlek. Vänstersvängen upphävs inte genom att vrida ratten ett kvarts varv åt höger, utan ett helt. Och därefter krävs gasen i botten i 50 mil, utan att titta sig om.

Mod är nödvändigt, men inte nödvändigtvis tillräckligt. Tyvärr finns det ingen annan strategi som kommer bita den här gången. Makt har inget egenvärde. Bara genom att försätta vänstern i chock kommer ett maktövertagande värd namnet att kunna lyckas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Från Janne Josefsson lördagskrönika i DN 9/11. PS. Det är min svärmors helgprenumerationstidningar som hamnar på vår köksö har jag förstått nu. Hon är förlåten. DS

English Summary

As first hand witnesses from the Stasi reign in DDR can tell us: there is nothing unique with the persons who chose to become informers for the terror machine. On the contrary, these personality types are present in every society and in every period of history. In fact they are most likely very common and only coincidence determines if and how much damage these people can do to others. In DDR they imprisoned and executed dissidents, in today’s Sweden their wish is to ban freedom of speech for their opponents. Have no doubt that this is not their final goal. Make no mistake about their priorities. Truth is always secondary to political goals. Colletive values trumphs individual freedom. Regardless pain, suffering and poverty. And they are secretly terrified that this is what will happen to themselves if the wind changes. It is their own mirror reflection they see and what scares them the most. This paranoid perception of the world makes it impossible for political opponents to accomodate enough. There is no compromise. Either you are with them in full or not. Realizing this, the consequence must be that there is no tactical gain for the right trying to adapt or to try reaching consensus. The only focus should be on what reality demands and to convince the public of this. The left is lost in their own success, and it will take a shock to wake them up.

Leftists strategy ‘small steps to tyranny’ and ‘lying before election day’ will never work for the Swedish right. This is because 1. there is among conservative voters far fewer collectivists, who are loyally prepared to give their votes regardless of what the party leaders say and do – in the way a substantial part of the Social democrats always have done in the past. 2. Leftist media is carefully monitoring the opposition’s tendencies to go towards the right. Right wing party leaders are of course not unaware of this unwanted media attraction. Again and again they have surrendered much of their ground in order to avoid media frenzy. In fact, this is the reason why we have become the Absurdistan of Europe; too few have stood up to defend ideological core values.

The Christ Democrats (KD) congress proves how dangerous it is to show a too strong desire to reach consensus. Ebba Busch Thor, the party leader, is clearly aiming in the right direction, but when the party board is beating around the bush (sic!), not taking the necessary firm standpoint on the ideological issue, the goal becomes too vague and party representatives are pushed into backdowns. As an example a language test as a condition for receiving permanent residence permit is now to be interpreted as a vehicle aiming to speed up the process of getting such permits. In the future we can be sure that MSM will make an outrage, in case the party does not willingly recognize this lean and even revert interpretation.

A right wing government must instead be honest, use anchor policies and stand firm executing them. This is not being naive; on the contrary, this is only to recognize the decisive impact leftist media has. There is no way around them, thus, they need to be destroyed. Reduce public media spending 85-90% – and stop subsidy to the press. When recognizing the risk to be laid off, most left wing journalists will turn their coats and hope to be forgiven. Those who are pardoned will certainly change their views on what true objetivity is. The rest will be furious and panic, but few will give these pityfully corrupt eye-servants any support when they are no longer able to threat any one.

There is no time to lose – after the election 2022 we need to see actions asap to take down Swedish leftist media. A second advantage is that, during the war against PS and subsidized press, the new government will be able to push other controversial issues, since media will be preoccupied with their own fate. A third advantage is that there will be four years before next election, measures taken will have time to take effect. This is absolutely vital, not only for the right wing government’s chances to get reelected, but also for Sweden to get back on its feet.

Publicerad Lämna en kommentar

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Endast Sverige svenska krusbär hava. Dito gäller den deprimerande demografin.

Ämnet är stort även men hänger ihop: 1. Sprängdåden. 2. Förnekelsen. 3. Den nya strategin. 4. Nertystandet. 5. Förklaringen. Jag får, som 1600-talsmatematikern Blaise Pascal, be om ursäkt för att jag inte hade tid att skriva kortare.

1. Bombdåden.

Tre bombdåd i Malmö på mindre än ett dygn – och en dödsskjutning. Ja, detta är i sanning något unikt. Att inte fler har allvarligt skadats eller dödats är inte bara ett under, det gör ju fenomenet än mer obegripligt på sitt sätt: om det var döda kriminella motståndare man var ute efter, så verkar det ju faktiskt vara en mycket ineffektiv metod. Å andra sidan om det är för att skrämmas och ge uppmärksamhet, så kan det knappast fungera bättre. Trots att tidningarna avstår från att kalla detta för terror, så är det ju precis samma metod man använder och man envetet fortsätter använda, vilket ger mig en bestämd känsla av att man anser att man uppnår de resultat man är ute efter.

2. Förnekelsen.

Men med lite hokus pokus får DN i sin rubriksättning det att se ut som om det ‘bara’ var två ‘explosioner’ som man helst kallar den här typen av laglöshet för. Faktarutan om att det är 102 ‘sprängningar’ (den andra politiskt korekkta benämningen) som ‘skett hittills i år’ är inte uppdaterad; den gäller bara perioden fram till juli, vi är i november nu och det har smällt mer och mer för varje vecka, men notiserna är så små att de knappt syns i flödet. Det är iofs inget att förvånas över, för nyhetsvärdet är nära noll – i Malmö sprängs det ju jämt, det vore en större nyhet om det gick en hel vecka då det inte sprängdes något alls. Men intresset bland läsarna är ändå stort. Och DN:s läsare visar vilken total förvirring som fortfarande råder. När en läsare insiktsfullt ‘gratulerar vänstern till det samhälle man velat ha’ så frågar andra vad han ens menar och när han förklarat så delar man naturligtvis inte analysen. Flera är som vanligt upprörda över att de utlandsfödda anklagas. Och så har det insmugit sig en ny typ av naivistiskt önsketänkande som jag kände mig tvungen att reagera mot: att vi nu ser slutet på eländet. Ett totalt grundlöst antagande.

Det är förstås dock inte någon vanlig utopist, utan proffstyckaren Lars Gröndahl som står för utplanteringen av den förhoppningen. Han är tillsammans med en viss Lars Thulin, Sven Román och ett par till ständigt aktiva desinformationsspecialister, möjligen även betalda för att nöta in sossarnas budskap. Jag har sett det som mitt jobb att bemöta deras värsta övertramp för det är viktigt att städa i DN Ifrågasätts läsarkommentarer. Dels för att läsarna ibland är inflytelserika, dels för att journalisterna garanterat läser kommentarerna till sina egna artiklar. Även om förhoppningen är liten att de skulle gå att omvända så är jag övertygad om att de påverkas av kloka synpunkter och på det sättet i alla fall får en tankeställare innan de går ännu längre i sin politiska aktivism. Hoppas att ni är fler som har tid och ork att skriva kommentarer där, eller åtminstone gilla mina och andras icke-politiskt korrekta inlägg, vi är fortfarande oftast i minoritet, men vi blir fler och fler känns det som.

Min läsarkommentar på artikeln, svar till Lars Gröndahl:

Det här är alltså bara en SD-kampanj?

” Hemmagjorda bomber och lika hemmagjorda teorier bland läsarkommentarerna. För någon är det värsta som kan hända nu att SD får makten. Därifrån är det så klart inte svårt att dra konspirationsteoretiska slutsatser att det är vita högermän som ligger bakom bombvågen; orkade inte läsa i just den här tråden om dylika spekulationer (sådana får regelmässigt stå kvar, trots att Ifrågasätt annars är så gärna på och modererar bort sånt).

Ja, gud vad vi svenskar är tråkiga, Lars.

Och så detta rekord i bakvänd logik: vi ska se positivt på bombslängandet, som är början till slutet, eftersom detta inte skulle hända om de kriminella hade kontroll, det hade varit ‘bad for business’. Det framgår inte om det vi ska vänta på är att de kriminella helt ska ta över eller om det är det omvända, men vi ska nog välvilligt utgå ifrån att det inte har slagit förslagsställaren att det just är mot det först nämnda vi är på väg emot. ”

Det är riktigt att det är dåligt för affärerna att det pågår gängkrig, men detta beror alltså på att gängen är många och splittrade i fraktioner. Och alla ungefär lika hänsynslösa. Och sedan är ju frågan: är det bara gängkrig och affärer som förklarar bombdåden?

3. Den nya strategin. Erkännandet: White flight existerar.

White flight, med andra ord. Men det är ord som DN inte vill höra talas om.

Dagen efter att jag publicerat ovanstående analys, kröp DN till korset och bestämde sig för att slå upp saken så som den förtjänade. Kanske för att även Svenska Dagbladet redan gjort det i sin pappersupplaga; skadan var redan skedd, allmänheten informerats. Man valde dels att göra en intervju med en svensk kvinna, som nu bestämt sig för att flytta från Malmö, dels att publicera uttalanden från en kriminolog som har krigsrubriken: “Sprängdåden i Sverige unika för Europa” och en ingress som är ännu mer intressant: Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande. I min värld representerar det här en helt ny strategi från DN:s sida. Icke desto mindre ska vi vara försiktiga med att tro att denna strategi, lika lite som SvD:s artikel om bombdåden, representerar en omsvängning i sak.

4. Nertystandet. DN Ifrågasätt censurerar.

Efter att man censrerat båda mina nedan återgivna läsarkommentarer, så är min tolkning tvärtom något mycket, mycket tråkigare. Som jag återkommer till nedan. Först mina båda kommentarer:

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, med skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna.

Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats. Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare kvar. Och över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på den. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Problemet är att Sverige saknar särskilt många bra platser att fly till. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Denna kommentar tas bort eftersom den bryter mot Ifrågasätts användarvillkor, punkt 4.4(c). Tänk på att inte hota eller uttrycka missaktning mot särskilt utsatta grupper, med anspelning på hudfärg, ras, nationellt- eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Underbygg med fakta och referenser.

DN Ifrågasätt vägrar alltså se referensen till Inglehart Welzels kulturmatris som källa i sig. Kanske hade det gått bättre om jag haft med den. De synpunkter jag har på muslimsk kultur är ju hard facts etablerade sedan lång tid, men man måste alltså ändå ha kulturmatrisen tryggt med som stöd. I DN är allt sådana fakta nyheter varje gång. Liksom att konsekvenserna av detta alltså är detsamma som white flight, något som ‘högerextremister’ länge varnat för, men som är ett förbjudet ord. Definitionsmässigt bekräftas företeelsen dock av DN-artikeln jag själv kommenterat! Ändå är alltså min kommentar enligt DN Ifrågasätt ‘ounderbyggd’. Jag valde då att skriva en ny kommentar:

Samtidigt som DN publicerar en kriminolog som konstaterar att sprängdåden är unika för Sverige, så censurerar DN Ifrågasätt min kommentar som ger svaret att det beror på de extrema kulturskillnaderna mellan den individualistiske-sekuläre svensken och parallellsamhällets. Samt att vi har en demografi som inte tillåter att parallellsamhällets invånare sprids ut, de är för många, alla samhållen redan mättade eller på gränsen att bli det.Svaret på varför detta händer är alltså: därför att inlägg som mina fortfarande censureras. Och jag nämner ju även den onämnbara religionens namn. White flight har bara börjat.

Den har tagits bort med motiveringen:

Kommentaren har tagits bort eftersom den bryter mot riktlinjerna för kommentarer. Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar. För frågor och synpunkter kring modereringen kan du vända dig till moderator@ifragasatt.se

Uhu? Goddag yxskaft! Man bryr sig alltså inte ens om att ge en specifik motivering. Jag hinner skriva en protest (som besvaras med en upprepning av samma ‘yxskaft’), samtidigt som det skräller till i mailbrevlådan igen: nu är jag avstängd helt från DN Ifrågasätt.

Upprepade överträdelser. Ja, det är ju självuppfyllande, när man väljer att censurera det som inte bör censureras.

Jag ‘överklagade’ förstås, och fick ännu ett goddag yxskaft-svar. Skälen man anför för att censurera (och nu stänga av) är genomskinligt åsiktsdiskriminerande. Huvudsakligen använder man följande argument: 1. brist på ‘god ton’, 2. ‘spekulation’, 3. ‘hänsyn till utsatta grupper’, 4. samt att kommentaren ‘inte har med ämnet att göra’.

När jag modererats och omformulerat mig så väljer man helt enkelt bara ett annat av argumenten ovan och censurerar mig igen. Eller, som synes, inget argument alls. ‘Spekulation‘ är sammanblandat med argument som härleds genom logik och som därför kan angripas, skulle logiken saknas. Men med sådana brister har jag inte för vana att blotta mig, så då är det ju enklare att moderera bort. För övrigt är ‘spekulation’ något som uppskattningsvis 80-90% av kommentarerna ägnar sig åt, utan att modereras. Godtyckligheten är alltså uttalad när man väljer att just angripa mig. Den goda tonen tycks anbefalla att ingen ska få vara provokativ eller polemisk. D v s inte uttrycka starkt engagemang. För mig är de frågor jag debatterar av existensiell betydelse, och när jag ser slentrianmässigt framförd desinformation så blir jag upprörd. Jag uttrycker mig då så som jag anser att debattören förtjänar: herr ‘Lars Gröndesinformation’ är det mest adekvata jag kan hitta på utan att använda svordomar.

Allra värst är dock Ifrågasätts ovana att kalla mina resonemang för ovidkommande och utanför ämnet. Jag bemödar mig alltid tvärtom att hålla tråden. Det är när jag bygger upp en slutsats, som artikeln inte nämner, som man anser mig hamna utanför ämnet (eller spekulera). Det är inte bara nedlåtande och arrogant, det är direkt i motsats till dem som flyger ut i helt ovidkommande resonemang (oftast utan att modereras), och mina argument är ju dessutom välförtjänt kritik av artiklarna i sig: man drar inte de slutsatser som man borde göra. Detta, och att mina slutsatser är oönskade, är förstås den verkliga orsaken till att de censureras bort.

5. Förklaringen. Varför DN nu publicerar krigsrubriker.

Min cyniska förklaring till att DN valde att slutligen berätta hur landet ligger, är dels att det nu gått så långt att det inte tjänar mycket till längre att försöka låtsas som något annat. Dels att man lika gärna kan uppmuntra en utveckling som innebär färre konfrontationer: Låt de kriminella ta över Malmö, väl i Staffanstorp blir det väl inte lika mycket kvirr. Man retirerar alltså, men undviker skickligt oordnad flykt. Nästa ställningskrig kommer utkämpas kring frågan om vem och varför. Och därmed kan man vänta med att bolla upp den rimligen mest akuta frågan: vad ska vi göra åt det, eller kanske snarare – man kan undvika de rätta svaren på den frågan ännu en tid. Att min cyniska gissning är korrekt underbyggs av det faktum att man väljer att publicera krigsrubriker, samtidigt som man till varje pris ser till att undvika att låta mina slutsatser få spridning.

Kriminologen Amir Rostami är ingen Sarnecki, han ger ett betydligt mer sakligt intryck och jag har också sett hans kommentarer tidigare, de är vettiga. Problemet med saklig vetenskap kan dock vara just att den inte med tillräcklig säkerhet kan fastslå det som alla andra ser. Ifråga om bombdåden så har dessa ett till synes uppenbart yttre samband med de nytillkomnas kriminella aktiviteter. Men de kan också vara uttryck för resentiment mot en svensk befolkning och för den muslimska minoritetens aggressiva behov av att få respekt; en önskan att skrämmas och se svensken underkasta sig. Vill man vara konspirationsteoretiker så är det inte otänkbart att detta även är en del i muslimska fundamentalisters strategi för att göra Sverige till en islamsk stat; flyttar svenskarna så går det ju snabbare. Det finns säkert ytterligare någon annan tänkbar förklaring, men för mig mynnar de alla från samma grundproblem: inflyttare med en kultur som vi inte har haft i det här landet tidigare. Utan denna så skulle det här heller alltså inte inträffa. Detta kan bara lösas med tuffa krav på integration och repatriering.

Men som försiktig vetenskapsman kan man förstås istället invända att ‘vi inte vet säkert’. Det tjusiga i den kråksången är att möjligheten att få säkra svar kommer vara försumbar under överskådlig tid. Uppklarandefrekvensen är ju så låg. Hur låg vill man inte berätta i artikeln, men eftersom den är mycket lägre än för skjutningar, där det i sin tur är sällsynt att gärningsmannen ställs till svar, så misstänker jag att vi ligger mycket nära noll. Den här låga uppklarningen kan därmed alltså användas som förevändning för att man låter saken bero, i avvaktan på att vi ska få helt säkra svar. Svar man vet att vi aldrig kommer få. Även om vi får fast tre kriminella bombkastare från, låt oss säga Afghanistan eller Somalia, så ger ju det ingen klarhet i vilka de trehundra andra dynamitarderna är, än mindre varför de ägnar sig åt den här verksamheten. Detta argument kommer vara mycket svårt för den svenska allmänheten att svälja, men var så säker: man kommer köra ner det i halsen på oss, för det är så svårt att invända mot rent sakligt, det är ju ‘vetenskapligt’.

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Andelen utländska män ökar varje år. Överallt. I procentenheter: som lägst i Umeå ca 0,3 per år, i Stockholm och Göteborg ca 0,6, i Malmö ca 1,0 och i Botkyrka och Södertälje över 1,5. Per år. Tabell från Gunnar Sandelin, ur Samtiden 2018.

Att som DN och Rostami gör sedan är dock tvärtom ovetenskapligt. Man gör en jämförelse med andra länder och kallar dem ‘likartade’ ifråga om social och demografisk struktur. Men detta är fel. Det finns idag inte längre länder som är ‘jämförbara’ med Sverige. Vi är det land som tagit emot överlägset flest flyktingar i Europa, och detta under en exempellöst kort tid. Migration unikt koncentrerad från ursprungsländer där nästan samtliga har en muslimsk majoritetsbefolkning. På mindre än 20 år har denna befolkning gått från en närmast försumbar andel av Sveriges befolkning, till 13%. Och andragenerationen, som till övervägande del håller till i parallellsamhällen där ursprungskulturen bevaras mer eller mindre intakt, utgör redan nu 25% i de yngsta årsklasserna. I en rapport framtagen av Gunnar Sandelin för Samtiden framgår att män i åldrarna 15-44 år med utländsk bakgrund svarar för 44% av Stockholms och Göteborgs män i motsvarande åldrar. I Malmö är siffran 55% och i Botkyrka och Södertälje är man ca sju av tio. Denna andel är snabbt och konstant ökande för varje år, på varje ort i hela Sverige, under hela 2000-talet. Svenska män fysiskt lämpade för polisiära uppgifter och militärtjänstgöring är alltså snart i minoritet. Mot denna bakgrund kan det förutsättas bli svårt att genomföra en eventuell repatriering som inte är helt frivillig. Och nej, Tyskland är inte i närheten av dessa siffror. De nordiska länderna ligger också långt efter; Norge är närmast, med en flyktingmottagning som fram till 2013 varit ungefär halva Sveriges, per capita räknat, därefter har skillnaden varit ännu större.

Demografin, dumbom

“Endast Sverige svenska krusbär hava”

Carl Jonas Love Almquist

Givetvis är det denna extrema avvikelse i demografi som borde föranleda kriminologer att sätta sina hypoteser. Vi är unika. Detta är den rimligaste förklaringsfaktorn. Istället ‘förstår man ingenting’! Just denna avvikelse från i övrigt likartade länder är ju den mest förbjudna av alla att omtala, när det handlar om att peka ut orsaker varför just vårt land plågas av något som även Rostami liknar vid ett inbördeskrig.

Kriminologerna är villrådiga. Använder man modeller där man stoppar Sverige i samma fack som ovan nämnda länder så kommer man förstås inte heller att få något svar. Det för alla med Sunt förnuft uppenbara, är ju att det är just skillnaden i demografisk struktur som är förklaringen. Något som uppstått i Sverige under de senaste två decennierna.

Med en lagföringsgrad av de grovt kriminella som hela tiden sjunker, från redan låga nivåer; med domstolsaktivister som har gjort det till en hjärtefråga att höja beviskraven just för den här typen av grov brottslighet och med försvarsadvokater som lierat sig med sina ‘coola’ klienter, så är sannolikheten alarmerande hög för att vi har hamnat i ett genomkriminellt samhälle stor, när väl kulröken skingras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

When the leftist liberal Dagens Nyheter (DN), most influencial in determining what is political correct or not in our country, decides that the recent bombings in Malmö calls for war headlines, and admitting the existance of white flight as a phenomena, it is a shift in strategy. These subjects have been handled as non-existant as long as it has been possible. However, my comments and conclusions, made to these articles, are nevertheless censored, so what is going on?

I conclude that the paper has made a welled planned retreat to the next defense line: yes, there are bombings, but who is responsible? And to what purpose? Since there is very little chance that we will ever find out 100% for sure, due to extremely poor conviction rates, this is where the debate is likely to get stuck for the forseeable future. Any attempt to rush to conclusions would be described as unscientific.

But the criminologists make unscentific assumptions when reaching these inconclusive conclusions. When comparing Sweden with ‘similar countries’ one does not recognize that Sweden’s demography is not similar to these, not anymore. Men of foreign origin in the age group 15-45 accounts for 44% of the total age segment in our two largest cities, Stockholm and Gothenburg. In Malmö the rate is even 55%. This rate has been increasing rapidly each year since 2000, in every region, every city and town. And it is forecasted to continue in the same pace. Nothing has been done to stop the trend. If these new inhabitants had been easy to integrate, one could have asked if this really is a problem. But since this is not the case at all, one must instead ask: how can our government allow this development to continue, without even addressing the issue? Without recognizing the obvious correlation between immigration and crime rate? Why do they do this to us, without letting ethnic Swedes – and immigrant groups that are already assimilated – have a say?