Publicerad 2 kommentarer

Europakonjukturen på väg ned. Värst för oss.

Den svenska konjunkturen ser ut att störtdyka, som jag skrev igår. Den kraftiga lutningen på den kurvan beror på två saker. Hemmagjorda strukturella problem och det stora beroendet av internationell ekonomi. Att dyket kommer just nu är också katalyserat av världskonjunkturen, även om det också finns tecken som talar för att vårt eget kedjebrevsspelande nått vägs ände. Som AV konstaterar, så förväntas tredje kvartalet bli det tredje i följd med vikande vinster för Europas 600 största företag. Analytikernas snittprognos har sjunkit ytterligare den senaste veckan och är nu -2,2% (-1,9%). Dessutom minskar omsättningen för första gången sedan början på 2018. Den allt större pessimismen tros emanera ur handelskonflikten USA-Kina, Brexit och tydliga indikationer på att den tyska industrin kraftigt viker, men också breda fall i inköpsprisindex i stora delar av Europa, liksom i USA.

Det är av stort intresse hur man nu i svensk press rapporterar om detta. Prio ett är att skylla på Trump (vars USA gått som tåget under hela hans valperiod fram till nu); prio två på utländsk konjunktur och Brexit; prio tre den vanliga tiraden om att vi är ett litet exportberoende land. Först därefter något om våra hemmagjorda problem, om ens något. I själva verket lär vi snart få klart för oss att världskonjunkturen varit vad som hållit oss över ytan så länge som det varat. Och – för att hålla proportionerna klara för dig, minns detta (vilket MSM inte kommer göra): nedgången i Europa är (hittills) den värsta på tre år, men svenskt inköpsprisindex ser den största nedgången ända sedan finanskrisen.

Massimport av livstidsbidragstagare och kriminalitet är en form av offentlig investering och som sådan beroende av skatter. Alla offentliga investeringar ger så gott som alltid något tillbaka till samhället på kort sikt. De pengar som staten investerat går ju till välfärdsentreprenörerna, vars omsättning i sin tur ger människor sysselsättning och löner. Och till invandrarna själva, vars kläder, mat (+knark och vapen) betalas med pengar som hamnar i andra människors fickor och som i sin tur används. Man blåser alltså upp ekonomin och BNP under den tiden pengarna konsumeras. Så har vi gjort i flera år nu, och det har ju lett till en BNP-ökning trots allt, tillsammans med vårt valutadopade näringslivs tillväxt. Ändå har denna varit lägst i Europa per capita räknat.

Men det stora problemet är att medan investeringar i t ex infrastruktur och rättssamhälle genererar förutsättningar som bidrar till BNP-tillväxt även i framtiden, så när pengarna i det här fallet är slut så finns det nästan inga nyttoeffekter alls. Då är BNP-effekten snarast negativ. De nytillkomna tär i snitt mer på våra resurser än de bidrar. Och när det gäller kriminaliteten, som ju inte försvinner utan bara ökar, så ger den tydliga negativa effekter på den framtida ekonomin. Visserligen är den allra största kostnaden smärta och otrygghet, en markant välfärdsminskning alltså, men som inte mäts i BNP. Men mycket fångas ändå upp. Försäkringspremier ökar, som tar pengar från annan konsumtion och innan prylar ersätts så minskar eller upphör ibland viss konsumtion och produktion. Som t ex när en båtmotor stjäls, då blir det ingen båtsemester den sommaren, eller när skyltfönster är krossade, ingen försäljning den dagen. Somligt ersätts aldrig för att folk ger upp eller inte har råd. Somliga slutar gå ut med hunden och köper då ingen kvällstidning i kiosken. Andra flyttar från landet. Några handikappas eller mördas. En krass följd av sådana tragedier är förstås att de (och kanske även deras anhöriga) inte längre bidrar i produktionen. Eller betalar några skatter.

Visserligen är även övriga Europa påverkat av samma virus, men ingenstans har man låtit exponera sig för mångkultursmittan på det sätt som vi har. Man kan göra jämförelsen att vi alla befinner oss i samma garage, medan bilen står och puttrar på tomgång. Medan somliga, som Polen och Ungern, ställt sig nära det öppna fönstret har t ex tyskarna ställt sig i motsatt hörn, längst in. Som tur är för dem så har de stora kraftiga lungor, som kanske räcker för att rädda livet även till dess tanken är tom och bilen stannar. Svenskarna däremot har små lungor. Och vi sitter precis intill avgasröret – och inhalerar så mycket vi bara kan.

Magnus Stenlund
@vimedsuntfornuft

Affärsvärlden

Publicerad Lämna en kommentar

Krisvärdering av hela den europeiska banksektorn – en förvarning om långa brödköer?

Affärsvärldens rubrik: ”Värderingen av svenska storbankers vinster och tillgångar är nu på den lägsta nivån sedan finanskrisen 2008. Samma misstro möter storbankerna i Europa.”


Detta gäller också samtliga svenska storbanker, som ligger långt efter börsindex (upp 15% i år, efter dyket i nov och ny oro nu). Och hela den europeiska banksektorn. Det handlar alltså inte om penningtvätt i första, eller ens andra hand. Värderingarna för de tio största europeiska bankerna är nere på 60% av bokvärden. Det tyder på att aktiemarknaderna börjat prisat in en ny finanskris. Det hjälper inte att bankerna fortsätter att tjäna pengar. De 26 största bankerna i Euroområdet har gått ned 28% på ett år.
*
Det är den negativa räntans effekt på utlåningen vi talar om. Sedan 2008 har man tvingats öka soliditeten, och till skillnad från vid den förra krisen så är det ingen som tror att staterna kommer låta banksektorn gå i bankrutt. Men värderingarna visar att aktiemarknaden ändå ser att en ny lånebubbla snart är på väg att spricka. Vad är plus eller minus sedan förra gången? Plusen är nämnda ovan, minuset är att låntagarna redan har lägsta möjliga ränta. Låntagare som ställer in sina betalningar nu kommer inte kunna få lättnader genom att centralbankerna ställer ned sina styrräntor, eller att bankerna själva ger respit.
*
Företagens finansiella netton har krympt, trots att lånen har ökat – i många fall kraftigt. Även en mycket måttlig räntehöjning skulle slå hårt för många, inte minst fastighetssektorn. En sektor som i andra änden bl a lider av stagnerande och fallande tillgångsvärden, liksom svårigheter att hyra ut nyproducerat på nivåer som motsvarar nedlagda kostnader. Som bekant var det just denna sektor som katalyserade krisen både på 90-talet (i Sverige) och 2008 (USA, sen globalt).
*
Och frågan är om bankreserverna räcker särskilt långt i praktiken för systemet som helhet. En stor del av de nya företagsskulderna ligger nämligen utanför banksektorn, i form av de alltmer populära företagsobligationerna. Popularitet som även omfattar privata investerare och som beror på ett hyfsat räntepåslag i förhållande till banksparande. Här finns heller ingen möjlighet att dra ned räntorna vid kris. Och kapitalet måste betalas tillbaka, till skillnad från aktiekapital.
*
Den långa högkonjunkturen har byggt upp kraftiga obalanser, många företag har ju inte upplevt en svacka på många år och motståndskraften vid en allvarligare nedgång är dålig. Vis av tidigare erfarenhet lär staterna göra vad man kan för att stötta såväl banker som fastighetsföretag. Men ytterligare försvårande omständigheter är ju att staterna är högt belånade själva.
*
I Sverige gäller detta förvisso också – särskilt för den offentliga sektorn som helhet; kommunerna tvingas låna när staten efter två år släpper kostnaden för invandringen i deras knä. Och kommunerna kommer väl trots allt före bankerna? Om inte, så har vi snart en lång brödkö med före detta relativt välmående socialbidragstagare. Men om banksystemet fallerar, ja då blir brödkön lätt snart ännu mycket längre.
*
Banksektorns låga värdering borde vara en stark varningssignal för hela aktiemarknaden, och för samhället i stort. Företag i kk, löntagare sägs upp. När arbetslösheten breder ut sig blir bankernas problem allas. Åtminstone det borde vi väl ha lärt oss efter krisen 2008.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/krisvardering-av-storbankerna-6968365?source=carma&utm_custom[cm]=302802159,33270&=