Publicerad Lämna en kommentar

Att återupprätta vår nationella identitet – på sikt Sveriges viktigaste projekt.

Nu har Swebbtv släppt alla individuella anföranden och paneldebatterna från den Alternativa bokmässan. Jag vill naturligtvis först och främst gärna att ni sprider och delar mitt eget inlägg, som handlar om dels protester mot EU:s stöldpaket, dels mitt stora bokprojekt, att återskapa en nationell identitet, genom att berätta om svenskarnas ursprungsmyt – och ge faktastöd för den. Allt på 5 minuter!

Protestlistan: om ni inte har undertecknat den ännu, så gör det nu!

Webadressen till protestlistan. Det räcker med att gå till skrivunder.com och söka på ‘de gigantiska stödpaketen‘.

Historieboken. Den som allt bygger på.

Gå in på bloggen, SuntFornuft.space, under Svensk historia så ligger en särskild flik med de första kapitlen. Utöver historiebok så är även ett fornnordiskt lexikon tänkt att komplettera sagan. Detta kommer att länka fakta med äventyrsberättelsen, så att alla själva kan jämföra, bedöma rimligheten i sagan och lära sig om vad vi faktiskt vet.

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia.

Äventyrsromanen. Del 1: Den Eldrökta, andra upplagan.

Boken Den Eldrökta är första del i en bokserie, äventyrsromaner som är en syntes av de isländska sagorna och vars handling faktiskt skulle kunna vara helt sann, eftersom sagan är baserad inte bara på bevarade skriftkällor utan också på arkeologiska fakta, ortnamnsforskning och arkeogenetiska rön.

Om du vill stötta projektet via swish, så anger gärna din mailadress, så kommer 60:- dras från gåvan, som betalning för e-boken Den Eldrökta (pdf). Du kommer också att föras upp på listan över intressenter till den planerade pappersutgåvan (om du inte säger ifrån).

Paneldebatten!

Kolla gärna även in paneldebatten där jag tillsammans med Izabella Nilsson Jarvandi och Luai Ahmed diskuterar bloggande mm.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02

Ni som vill stötta projektet kan alltså göra det med swish och om ni anger er mailadress så kommer jag att utgå ifrån att en del dras från gåvan (60:-) för inköp av e-boken ‘Den Eldrökta’ i pdf-format, som kommer att skickas till er, samtidigt som jag lägger er till listan över intressenter till den planerade pappersutgåvan. Önskar ni inte detta så ange det på swishrubriken.

Publicerad 2 kommentarer

Alt+Delete: del 6. Danska mossar, Tollense, och stridsyxorna som kom från öst. Och så Gimle.

Som nyinvald vice ordförande i kulturföreningen Gimles Stockholm-Uppsala-avdelning vill jag inleda med en förhoppning om att även du vill gå med – ta del av ett spännande kulturutbud och på köpet bli en sann kulturbärare. Gimle har en konservativ grundsyn och vill med denna värna svenskt kulturarv och svenska traditioner. Vi är partipolitiskt oberoende och välkomnar alla som på ett eller annat sätt delar vårt stora intresse. Medlemsregistrering kan du göra här och länk finns även till facebook (Sthlm/U-a hittar du här).

Gimle handlar alltså inte bara om historia, utan om allt som har med det breda begreppet kultur att göra, bl a musik, teater och konsthantverk. Vad jag själv vill särskilt intressera er för är dock just historien. Denna krönika (del 6) är den sista i serien Alt+Delete, en inledning till min bok om den svenska fornhistorien. Länk för att anmäla förhandsintresse avseende denna bok finns här. I denna sista del vill jag peka på några särskilt spännande, ofta förbisedda eller rent av nya och okända rön. Inte minst vapenfynden i de danska mossarna.

Tillbaka till historien – de danska mossarna och folkrörelserna i öst

Ejsbøl II-horisonten, anfall riktade från Östersjön. (Ilkjaer, s. 73)

Länge rådde en idé om något slags kontinuitetsbrott under den förromerska järnåldern (500 f.Kr.-Kr.f.), och att bronsålderns solkult kunde utmålas som något väsensskilt från den asatroende vikingatidens. Ja, man vågade inte ens peka på de uppenbara parallellerna mellan vikingatidens erövringsfärder och den närmast föregående vendeltidens och folkvandringstidens folkrörelser; det verkar ha ansetts mer ’seriöst’ att förutsätta att allt varit så odramatiskt, outvecklat och småskaligt som möjligt. Grundtesen – att man var mycket fredligare förr och att bebyggelse och kult utvecklats mer eller mindre linjärt – har dock rasat samman. Idag vet vi att man sedan neolitikum har levt i samhällen präglade av våld och konflikter, som åtminstone sedan bronsålderns inledning både förutsatt hierarkiskt ledarskap och omfattande samarbeten. Mossofferfynd på Jylland och Fyn, varav det första i Hjortspring är från 350 f.Kr., visar att välorganiserade angripare besegrats, och att deras arméer varit månghövdade. Den danske professorn och arkeologen Jørgen Ilkjaer har ytterst metodiskt fastställt varifrån och när de olika angreppen kommit, bland annat med hjälp av lokala särdrag avseende funna tändstenar, kammar och sköldhandtag.[1] Dessa visar att anfallen utgått från bland annat nuvarande svenskt territorium, i flera vågor under 200- och 300-talet e.Kr. Materialet är närmast överväldigande stort, beskrivningen kräver tio tjocka volymer och flera tillägg, och slutsatserna är därför unikt välunderbyggda. Ilkjaer är förstås mycket respekterad för sin insats, även i Sverige, ingen skulle komma på tanken att anklaga honom för att inte vara tillräckligt ’källkritisk’. Något infogande i de narrativ som våra historiker sysselsätter sig med kan jag ändå inte hitta.[2] Det man istället sysselsatt sig med tycks mest ha varit att försöka hitta brister i bevisningen som länkar mossofferfynden till oss. Man vill helt enkelt inte tro. Det verkar nästan som om Ilkjaer skulle ha kommit på våra förfäder med något opassande, något som man inte vill kännas vid.

Tollense 1250 f.Kr.

Slaget vid Tollense och de europeiska bronsålderskulturerna. (karta från Lindström, Jonathan, Bronsåldersmordet, s. 235)

Än mer uppseendeväckande och ögonöppnande är fynden efter det stora slaget i tyska Tollensedalen, mindre än fem mil från den gamla svenskstaden Greifswald, vid Östersjökusten. Utgrävningar sedan 2007 visar att stora styrkor drabbat samman här redan år 1250 f.Kr., 900 år före Hjortspringdepositionen, i den nordiska bronsålderns period III. Vid denna tid räknas detta geografiska område som hemmahörande i vår nordiska kultur; de talade då PPGmc, samma språk som i Skandinavien, och även de övriga kulturella sambanden hit var starka, tydligt skild från de nordalpinska traditionerna i Sydtyskland.

Cirka 4.000 krigsmän tror man deltog i slaget och till dessa trupper skall läggas understöd och tross, som visar att de stridande var professionella heltidssoldater. De arkeologiska fynden talar för att truppsammandragningar uppbådats från både när och fjärran, vilket i sin tur implicerar att det fanns intressen att bevaka som krävde någon form av regional kontroll; ett samarbete även på överregional nivå lär ha varit nödvändigt. Minns vad jag skrev om en bronsålders-Hansa i Östersjön? Den blir ju i detta perspektiv genast mindre hypotetisk, eller hur?

När så de första genetiska undersökningarna blev klara 2017 förväntade sig många att de skulle visa en stark sydosteuropeisk dominans, på grund av den sofistikation och skala som härarna uppvisade. Istället fick man en betydligt mer lokal koncentration än vad de arkeologiska bevisen tycktes peka mot. Ett prov avsåg en gravsatt individ, med en genetisk profil motsvarande LBK-kulturens. Denna levde i området mer än 3.000 år före slaget, men graven hör till bronsåldern och kan alltså vara samtida med slaget. Gravsättningen tyder förstås på att individen inte var med, men skulle ju också kunna bero på att just denne man tagits om hand efteråt av sina egna. Ett prov ligger också ganska nära Úněticekulturens, den som rådde i trakten ca 400 år före slaget; denne individ var dock inte begravd. Ytterligare ett prov avviker – och det har verkligen en klart sydligt ursprung.  Så kanske hade man rätt ändå, om att slaget var mer än bara en lokal eller regional uppgörelse.

Genanalys av krigarna vid Tollense gav ett nordiskt resultat. Efter Sell, Christian, 217 s.54, texter av författaren.

Men de övriga 16 proven var alla mycket väl samlade i ett kluster som överensstämde med nordisk neolitisk profil, nordisk bronsåldersprofil respektive sen nordisk bronsåldersprofil. Man skulle om man ville rent av kunna tänka sig att det handlade om ett slag mellan i huvudsak nordiska invasionsstyrkor.[3]

Men återigen tycks det vara få svenska historiker som vill analysera vad dessa iakttagelser har för bäring på den svenska historien. Vilket är märkligt, för under denna tid händer det intressanta saker, inte minst i östskånska Kivik och i Mälardalens Håga. Givetvis har våra svenska föregångare påverkats av utgången i detta slag; just här gick ju handels- och transportvägarna för brons, bärnsten och skinn och troligen även för slavar. Därför är det också naturligt att tänka sig att styrkorna kom härifrån.

Sveariket – en nyckelposition mellan väst och öst

Vad som kan förklara mycket, både svearnas avsevärda historiska betydelse för Nordeuropas kulturella och politiska utveckling och det säregna svenska folkkynnet, är att Sverige ända sedan stenåldern har utgjort en mötesplats för västliga/sydliga och östliga/nordliga kulturinfluenser. Vi som växte upp under 1900-talet har ofta glömt hur starka våra band österut annars alltid varit; den uråldriga riksbildningen med Finland hade bestått i över ett halvt årtusende innan den snöpligen avslutades 1809, efter plågsamma angrepp och härjningar som fått rysskräcken att leva kvar ända in i dag. Sorgearbetet över förlusten krävde att vi vände blickarna åt andra hållet, och med järnridån klipptes halva Europa bort ur vårt kulturella medvetande. Nu har allfartsvägarna öppnats igen, lite trevande har kontakterna återupptagits med det ’Stora Svitjod’, som Ryssland kallades under vikingatiden. Östersjöns vatten är en barriär som vi tidvis har haft anledning att vara glada för, men innanhavet utgjorde länge en förbindelseled mer än ett hinder och detta gjorde det svenska Östersjöväldet (såsom stormaktstiden nu kallas i skolböckerna) möjligt. Sanningen är att våra band österut sträcker sig långt bortom historisk tid. En viktig del av vårt ursprung finns där, och ingenstans i Europa är det genetiska arvet från mesolitikums jägare så väl bevarat som hos oss. Tidvis har den östliga anknytningen också givit oss teknologiska och handelsstrategiska fördelar i umgänget och konkurrensen med våra grannar i söder och väster, inte minst när det gäller framställning av metaller; och den har definitivt haft stor betydelse för såväl vår andliga som materiella kultur.

Författarens sammanställning av för Norden väsentliga östliga kulturinfluenser och folkvandringar.

Rysslands landmassa är enorm och därför svår för oss att överblicka. Antalet förhistoriska kulturer och folkslag som levat här är närmast otaliga, dessutom har de ofta varit mer eller mindre nomadiska. Men det finns en överraskande kontinuitet som gör källflödet mer överskådligt än man skulle kunna vänta sig. Kartan ovan visar hur kontaktvägarna har gått, och de leder alla över ett område som kallas övre Volga, från flodförgreningarna med Oka och Kama. Fyra gånger har Finland varit slutmål för folkvandringar och kulturinfluenser som hade sitt ursprung här. Flera av Övre Volgas kulturer har utmärkt sig avseende metallhantering. Det sistnämnda beror inte minst på att man i Volgakröken, där dagens ryska republik Tatarstan är belägen, hade stora fyndigheter både av ren koppar och arsenikblandat brons. Härifrån vandrade den metallurgiskt framstående Abashevokulturen också långt österut, ända till Altaibergen – där man fann åtråvärt tenn, som gjorde brons ännu starkare och tillverkningen mindre riskfylld. Häpnadsväckande teknologiska framsteg gjordes, det s k Sejma-Turbino-fenomenet, och frukterna hamnade i några fall i Norden, långt innan vår egen eller Centraleuropas bronsålder formellt hade börjat. Abashevo begav sig även söderut via Baktriens avancerade BMAC-kultur, där de gjorde sig till herrar. Abashevo är alltså synonyma med de s k indo-arierna, som sedan fortsatte vidare till Indien.[4] Den stora strömmen rörde sig alltså söderut och österut, och kom att sprida sig över det enorma område som betecknas som Andronovohorisonten, d v s dagens Kazakstan, Uzbekistan och Kirgizistan. Men det fanns förstås även sådana som vandrade tillbaka åt motsatt håll, i några fall ända till Skandinavien.

Stridsyxorna

Ytterligare minst en folkvåg från övre Volga känner vi väl till, eftersom den rullade vidare över Östersjön. Stridsyxorna, (eng. Battle Axe Culture, BAC), som är sprungna ur Fatyanovokulturen, en utlöpare av det snörkeramiska kulturområdet, och som i sin östligaste del bestod av det metallbearbetande Balanovofolket, Abashevos föregångare. Med sig på resan till Östsverige hade man förstås inte bara de materiella ting vi funnit efter dem, även gudar och riter följde med – liksom vårt språk. Ända tills nyligen har man varit övertygad om att vi fått detta söderifrån, men idag vet vi att det var via Ålands hav som de första indoeuropéerna först steg iland, tillsammans med en betydande del av den genpool vi moderna svenskar gemensamt äger. Kartan ovan innehåller mycket information, det är möjligt att du kommer vilja bläddra tillbaka till den. Den är, som jag redan förvarnat om, aktuell långt in i både bronsålder och vikingatid.

Tillbaka till början

Trots flera akademiska arbeten, som visar hur väl muntlig tradition förmår att bevara historiska händelser intakta, och trots att vissa myter, som Eddans ’fimbulvinter’, i sen tid har bekräftats som en sanning, så skymtar inget tydligt trendbrott bland svenska historiker. Man tycks ha bestämt sig för att vända våra äldsta skriftkällor ryggen. Ett fåtal mer frispråkiga och progressiva arkeologer får därmed inte det stöd som behövs för att vitalisera och återskapa den för den breda allmänheten förlorade svenska forntiden. I kamp med bl a trafikvett så trängs istället ännu fler delar av historieämnet ut ur läroplanerna och den svenska forntiden avverkas på ett par lektioner. Att Ragnar Lodbrok och Uppsala görs till norska i tv-serien ’Vikings’ är därför ingenting att förvånas över, det finns ingen som ens försöker ta tillbaka vår historia.[5] Det kanske mest oriktiga som svenska postmodernister etablerat är iden om att ’Sverige inte fanns för tusen år sedan’. Det finns goda skäl att utgå ifrån att Sverige, eller Svithiod, var ett begrepp som existerat långt bortom mannaminne även för dem som levde då. Kanske i över tvåtusen år. Och även långt innan dess fanns somliga som idag kallas svenska eller nordiska, nämligen gudarna. Det är på många sätt med dem – och de folkstammar som höll dem för realiteter – som vår historia börjar.

Magnus Stenlund

PS. Detta var bara början på början, dvs inledningen på den svenska och nordiska forntid som jag velat ta mig an. Det verkligt spännande får du alltså ge dig lite till tåls med. Ditt förhandsintresse anmäler du här!
Tidigare publicerade delar av denna bokinledning hittar du under fliken Sverige/svensk historia/Alt+Delete.


[1] Ilkjaer, Jörgen – Illerup Ådal Archaeology as a Magic Mirror, 2003 utgör en engelsk sammanfattning och uppdatering av de tio volymerna.

[2] Naturligtvis menar jag då inte referenser avseende t ex vapenjämförelser. Det är i den breda svenska historieskrivningen som de danska mossarna inte vill passa in. 

[3] Sell, Christian –Addressing challenges of ancient DNA sequence data obtained with next generation methods, 2017, s.47, 52ff. Källan är fritt tillgänglig på nätet.

[4] Parpola, Asko – Formation of the Indo-European and Uralic (Finno-Ugric) language families in the light of archaeology/ Revised and integrated ‘total’ correlations, 2012, s.138ff.

[5] Javisst var Ragnar Lodbrok historisk – och svensk. Mer om honom senare.

Publicerad 2 kommentarer

Alt+Delete. Del 5: Ett historiskt helhetsperspektiv

Dagens historieforskare är ofta mycket specialiserade. Sådan kunskap krävs eftersom arbetsfältet är så stort. Vi talar förstås om arkeologisk genetik, men även om bland annat lingvistik och religionshistoria. Men det behövs också generalister som är kunniga nog att knyta ihop de olika specialisternas arbeten. Och framförallt sådana som vågar göra det. Jag kommer själv göra ett försök och jag vill visa på ett par exempel, som visat sig mer eller mindre framgångsrika. Min poäng är som ni ska se, att även de teorier som missade målet kan vara till nytta. Och att de teorier som består av en helhet inte låter flytta på sig, med mer än att någon förmår hitta en bättre helhet.

PS. Svaret på rubrikens fråga ‘Vem ska bort’ är ingen, eftersom alla dessa tre arbetat med helhetsteorier. Vem av dem som som kommit fram till ett mindre korrekt svar har alltså mindre betydelse, men vill du ändå veta så får du läsa hela boken. DS.

För intresseanmälan Alt+Delete: Vad du bör veta om svensk historia. Tidigare publicerade avsnitt hittar du under fliken Sverige/svensk historia, eller genom att söka på Alt+Delete.

En enda historia är sann. Men det räcker bra.

En historia, och endast en, är sann. Det vet vi. Att hitta den är förstås omöjligt om man inte accepterar att något överdrivs, förminskas eller blir fel. Låt oss göra pusselanalogin igen: vi har kanske en given ram och några pusselbitar. Men sällan är nätet utritat bakom, bitarna kan vridas och vändas fel och läggas på helt fel plats. Om så sker så kan heller inte andra bitar läggas rätt. Ljusblåa biter sorteras till himlen, eftersom det är enklast och mest troligt. Men om hela himlen har lagts, så kan biten inte höra dit, då måste vi pröva om den hör till fasaden – eller kanske till och med utgör huvudpersonens mantel. Därför är det välgörande att försöka lägga hela pusslet innan man utbrister ’Heureka!’. I de källkritiskas pussel hamnar alla blåa bitar i himlen och utan sammanhang, för sådana är svåra att bevisa. Hade man vågat spekulera genom att också vrida bitarna och placera dem exakt, så hade man förstått att det var minst ett par bitar för många: de intressanta undantagen man gjort allt för att släta ut och trivialisera.

Äldre historiker var sällan främmande för att arbeta tvärvetenskapligt, peka med hela handen och spänna bågen. Det var, som med den gamle schackhjälten Paul Murphy, snygga kombinationer och anfall som gällde, hellre än att med datorberäknade, innötta försvarsstrategier vänta ut motståndarens blotta och till slut vinna med en fri bonde. Självklart hade de fel ibland. Men det är så de humaniora vetenskaperna bör byggas: dialektiskt. Ett misstag kan bockas av och sedan göra det lättare för andra att hitta rätt. Och om fler tillåts utmana auktoriteterna så minskar risken att vallar byggs kring forskningsresultaten, som upphöjer dem till oomkullrunkeliga sanningar. Även dagens forskare har fel ibland, trots att man undviker möten på bortaplan. Man lägger ut sin lilla pusselbit mitt på brädet och bevakar den noga. Oftast har man rätt och konflikträdslan bidrar ännu mer till att så få vågar ifrågasätta. Denna bok må innehålla en och annan feldragen slutsats, men bara dessa är välmotiverade och kräver ett utvecklat resonemang för att avfärdas så anser jag att de duger, för då har de bidragit till en bättre och mer genomtänkt syntes. Samtidigt så finns också möjligheten att just denna berättelse är den sanna. I så fall är det en väldigt spännande historia vi har haft bakom oss.

Att våga gå utanför ramarna

I ett avseende är den humaniora forskningstraditionen oförändrad: man utgår endast från vad forskningen ’vet’ (eller tror sig veta). Det låter ju bra, men att göra så med den s k förhistorien är som att spela patiens med bara tretton kort, för mer än så känner vi knappast med större säkerhet till om forntidens verklighet. I sin helhet utgör den en kortlek med – minst! – 52 kort. Som exempel så vet man vad Tacitus har sagt om Nerthusstammarna och den geografiska angivelsen anses vara tillräckligt exakt för att kunna tolkas. Men man låtsas inte om att Tacitus sannolikt skulle ha missat ifall gudinnan dyrkades i ett mycket större område, längre bort från romarnas linjer. Forskarna har alltså analyserat de korta raderna i oändlighet, men oftast med romarnas linjer ängsligt kvar inom synhåll. Att koka soppa på en spik går nämligen bra så länge som spiken ligger ensam där på botten; för den källkritiske är den säkert fastställda källan helig. Är man å andra sidan postmodernist så anser man vare sig äldre forskares rön eller Tacitus värda att fästa sig så mycket vid, alla är ju bara fångar i ’sin egen tids subjektivitet’; endast postmodernistens egna tankar duger bra att smeta ut över alla tiders historia.

Den som hävdar att historien inte finns har bevisbördan

Det är klart att det inte går att bygga upp något med så källkritiska utgångspunkter, det handlar bara om att riva ned. Och postmodernismen motbevisar sig själv – den gör sin egen subjektivitet legitim, men ingen annans. Det forntida Sverige tycks av någon anledning ha bevisbördan emot sig och det är svårt att undgå känslan av att detta är agenda; en som knappast har stöd varken i fyndmaterial eller källor; mera då i vår samtids ideologiska diskurs. Själv har jag en radikalt motsatt syn: vad skriftkällor och fynd säger utgör vår mest sannolika historia och är därför också vår historia – intill dess motsatsen kan göras mer sannolik. Att hävda att det inte finns någon historia bara för att vi inte kan vara helt säkra på hur den sett ut, är det enda som säkert är fel. Att pröva att få patiensen att gå ut med de få kort man har kräver förstås ett och annat spekulativt antagande. Det kan bli fel, men en sådan forskningsmetod är konstruktiv och kan som sämst få oavgjort med sina vedersakare. Vi har haft en men endast en historia; det gör den svårfångad. Resultatet av ultrakällkritiska och postmoderna hårklyverier är dock noll och intet.

Sanity check!

Finns att beställa för 200:- på Institutet för språk och folkminnen.

Vad man alltså måste göra är antaganden även om sådant som inte alls går att ’veta’ eller ’bevisa’– och kanske heller aldrig kommer låta sig säkert göra det. En rimlighetskontroll, så kallad sanity check som det talande heter på engelska, avseende hypotesens alla delar blir då möjlig. En hypotes som är sammanhängande går lättare att kontrollera – och är det ärligaste sättet att redovisa något. Då framgår eventuella svagheter; sådant som annars ligger utanför de valda avgränsningarna. Blotta försöket att ställa upp en fullständig hypotes är lärorikt, och kan leda vetenskapen framåt.[1] Luckorna kan antingen fyllas i senare – eller visa sig innehålla orimligheter, som gör att hypotesen måste förkastas. Till dess eller att en annan helhet görs mer sannolik, så är det dock detta som vi bör förhålla oss till; vår historia så nära vi kan komma den. Spekulation? Javisst.[2] Sticker man ut hakan är det klart att man riskerar en smäll, men faktum är att det är först när fynd och observationer tolkas in i en sådan helhet som de blir verkligt intressanta. En historia.

Den seriöse forskare som skulle frestas att gå utanför sin specialitet och börja måla med alltför breda penseldrag skulle idag troligen straffas, så det är begripligt att man låter bli att ’spekulera’. Efter Weibulls härjningar och tillintetgörande av sina kritiker, så har vi de senaste hundra åren i Sverige blivit mycket försiktiga. När en forskare känner sig så pass väl bevandrad i en annan disciplin att han vågar uttala sig även i denna, så är resultaten dock ofta spännande. Som när språkforskaren Per Vikstrand använder arkeologiska rön för att bygga en ny kronologi kring ortsnamnen. Vem skulle annars kunna ha gjort det? Det är få som har tillräckligt breda och djupa kunskaper inom flera fält samtidigt för att vara säkra på att komma helskinnade undan försöket. Men det finns många fler som har goda och intressanta idéer, som skulle vara väl värda att presenteras. En ny professur i forntidshistoria baserad på genetisk arkeologi vore säkert nyttigt för svensk fornhistoria, men mindre prestige och mer tolerans är annars de förutsättningar som bäst behövs för att uppnå en mer livskraftig och intressant forskning.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft


[1] Ta teorin om Big Bang – ständigt nya bevis och motbevis utvecklar den. Eventuellt kan den helt förkastas, men utan den hade framstegen inte gjorts. 

[2] Visst finns det undantag – både nu och då – men de är alldeles för få.

Publicerad 3 kommentarer

Alt+Delete: del 4. Genetiken: för somliga en Pandoras ask

Vi har nu hunnit till fjärde delen i min inledning av en ny svensk fornhistoria. Det här är min programförklaring, den som vill ge argumenten varför en sådan behövs. Det handlar om en modernisering, fördjupning och i några fall intressanta utvikningar. Men också om ideologi – de vilsna sekulära svenskarnas behov av en plattform att placera sin individualistiska kultur på. Och ingenting ger väl ett tydligare bevis för att behovet finns, än när äldre och utrangerade forskares teser bekräftas av ny vetenskap. Vi har berört religionsvetenskapen och språkvetenskapen. Nu kommer vi till genetiken – som även inom arkeologin hotar att vända upp och ned på den postmoderna världsbild som etablerade kulturrelativister vill prångla på oss. Obs! Länkar till del 1-3 hittar du med sökfunktionen, sök efter: alt+delete. Och föranmäl gärna ditt intresse här.

Arkeologisk genetik: ett facit – och nya frågor

Till de nya vetenskaperna fogar sig alltså även den arkeologiska genetiken, som gjort stormsteg framåt under de sista åren. Med DNA kan vi nu bestämma både enskilda historiska gestalters och folkgruppers ursprung och släktskap med varandra. Det här är banbrytande på flera sätt. Dels eftersom kunskapen är så exakt och ovedersäglig i det individuella fallet, dels eftersom den är ny och oförutsedd av tidigare vetenskaper. De resultat som tagits fram förut är alltså helt opåverkade av de nya kunskaperna och genetiken är – i alla fall till synes – lika oberoende av förutfattade meningar, på ett sätt som rent deduktiva metoder inte är. Enkelt uttryckt finns här ett facit att ta del av som snabbt blir alltmer finmaskigt. Redan har mängder av hypoteser både bekräftats och vederlagts.

Skrämmande och icke önskvärda resultat

Men DNA är ett facit med förhinder. Till att börja med kan bara en liten utvald skara tekniker fullt ut bedöma dess validitet. Medan arkeologer gärna misstror resultaten om de inte passar in i deras egna teorier så är de desto snabbare att låta sig övertygas när de finner stöd. Det är inte så märkligt. Genetiken framstår för icke-genetiker lätt som en ’svart låda’ och resultaten är långt ifrån så svartvita som forskarna ibland vill få det att låta. När det gäller tolkningarna av utdata är det trots allt fortfarande den mänskliga faktorn som styr; för att genetiska data ska folk och folkvandringar måste vi ju kunna koppla dem till mer än individens fysiska egenskaper: ett språk, en kultur och arkeologiska fynd. Det är lätt att förstå hur många kan frestas att dra förhastade slutsatser och hur svårt det är att ifrågasätta dessa (av icke-genetiker). Ovanpå detta tillkommer politiska ideologiska tabun, som gör vissa teorier oönskade och därför svåra att föra fram. Genetiken är för somliga rena Pandoras ask, som kan leda till alla möjliga ’felaktiga’ resultat, och detta gäller även inom genetisk arkeologi. Tillsammans med dess närmast skrämmande auktoritet är den ett verktyg som upplevs som farligt tveeggat – risken är därför inte försumbar att politiska förbud kan införas på vissa håll, och i länder som Sverige handlar det om finansiering, vilka förlag som låter dig publicera – och recensionerna i dagspress och TV. Vilket kan ha nästan lika stora konsekvenser.

Man kan skratta åt dem, och kalla dem för representanter för ‘Toklandet’, men dagens radikalfeministiska strömningar i Sverige har minst lika stort inflytande som de kristna fundamentalisterna någonsin har haft i USA. Sådana mäktiga samhällsintressen har inga problem med vare sig finansiering eller publicering, och för dem är klinisk vetenskap ett hot som måste bekämpas.
När en vetenskapsjournalist som Maria Gunther i DN lägger ord i munnen på Jordan B. Peterson för att kunna ‘överbevisa’ honom, så är det för att man vill relativisera biologin och på så vis jämställa den med s k genusvetenskap: ‘allt är ju ändå bara en social konstruktion’.

Mutationer, hitchhiking och bakgrundsselektion

Det finns å andra sidan också en övertro som kan leda till bakslag. Även inom arkeologisk genetik görs mängder med subjektiva bedömningar och överslag, och möjligheten att begå fel är stor. Genetiska variationer utvecklas inte linjärt; som bekant finns det en ’systematisk slumpmässighet’ som består av mutationer. Sådana kan uppstå bl a på grund av rena fel. Mutationer inträffar med vissa intervall och frekvensen är bl a beroende av folktäthet, en variabel som man sällan känner till så bra långt bak i tiden. Anlag som är placerade i närheten av en gen som selekteras fram genom naturligt urval kan också genetiskt ’lifta’ med denna och ’fixeras’, d v s slumpmässigt få en unik särställning. Som ett förenklat (och helt påhittat) exempel: vi blir genom naturligt urval 100% laktostoleranta. Om anlaget för blå ögonfärg skulle vara placerat nära anlaget för ‘laktostolerans’, så skulle detta genom liftning – helt slumpmässigt – kunna göra oss alla blåögda på köpet. Eller omvänt så kan en annan egenskap (t ex brunögdhet) lika slumpmässigt försvinna via s k bakgrundsselektering, om ett näraliggande anlag (t ex för laktosintolerans) genom naturligt urval sållas bort.

Flaskhalsar och grundareffekter

S k genetiska flaskhalsar och grundareffekter (eng. founder effects) uppstår efter katastrofer, krig och folkförflyttningar, när för helheten icke-representativa delgrupper skapar nya genetiska och mer begränsade genpooler. Dessa kan avvika kraftigt från ursprungspopulationens. Om det, som exempel, bara är de allra längsta krigarna som överlever och sedan fortplantar sig i ett erövrat område, så kommer den nya befolkningen troligen också bli signifikant längre än ursprungsbefolkningen. Men en flaskhals kan också resultera i s k genetisk drift, en förändring i våra anlag vars slumpmässighet kan få mycket stora effekter – och motsägelsefulla resultat – i en liten population. Inte bara kan en sådan grupp långa krigares barn faktiskt råka bli korta, de kanske också visar sig ha anlag för laktostolerans allihop, till skillnad från den överväldigande majoriteten i ursprungsbefolkningen. En genetisk flaskhals går att spåra och kan i sig vara vårt enda indicium för att något betydelsefullt har hänt. Men innan vi hittar bevis för den händelsen, t ex en svältkatastrof, så framstår den genetiskt oväntade förändringen som ett nödrim i varje teori om hur en folkgrupp utvecklats.

Små och skeva urval av forntida DNA-prov

Framförallt så är den arkeologiska genetiken beroende av stora sampel. Det är svårt att få ett tillräckligt stort och representativt underlag avseende de forntida människor vi vill undersöka för att kunna uttala oss generellt, det handlar ju om ett gigantiskt spann både över tid och rum. Ju äldre och sämre bevarat DNA, desto större är också risken för felaktiga avläsningar. Få eller felaktiga avläsningar innebär att sannolikheten ökar för att dessa på något vis representerar undantag och leder hela forskningsfältet på fel spår. Bevarandeförhållandena är också mycket olika geografiskt, vilket gör att vissa områden lätt får en överrepresentation medan det motsatta gäller för andra. Urvalet kan också spegla förutfattade meningar, ekonomi och politiska ambitioner, som ur strikt vetenskaplig synvinkel inte är önskvärt.

Här är ett axplock av knepigheter och fallgropar:

  • Även om ett genetiskt ursprung ofta följer ett språkligt eller kulturellt beteende, så är det inte alltid så; det kan finnas flera anfäder. Omvänt kan olika kulturer och språk talas av deras ättlingar; en genetisk minoritet kan också ha det avgörande inflytandet i en kultur.
  • Förflyttningar som överlappar varandra eller som vänder tillbaka är mycket svåra att spåra och analysera på grund av för få datapunkter; ofta har vi bara start och mål.
  • Vissa kulturers gravskick gör att vi riskerar att missa eller underskatta dem; inte minst det svenska brandgravskicket under järnåldern eller s k himmelsbegravning, som förekommer i vissa nomadfolks seder, och förknippas med zoroastrismen. 
  • Den ’typiska’ genpoolen för ett folk, ett land eller region är sällan definierad.  I öppna databaser blandas forntida och nutida prov och vissa projekt, som Buresläkten i Sverige, kan ge överrepresentation av vissa gener, åtminstone lokalt.

Svenskarnas anfäder: I1, R1a, R1b och N1

Haplogrupp I1 i dagens Europa (Eupedia.com), Nordiska data enligt Lappalainen 2008, 2009. Tyngdpunkten ligger enligt uppdaterade (2017) FTDNA och SHD i Sverige, främst utefter Östersjökusten.

Med detta sagt, så är det ändå fantastiskt mycket som vi kan få veta genom DNA. De databaser som nu byggs upp är redan så stora att vi kan dra slutsatser inte bara på nationell nivå utan även regionalt, i Sverige ned på (äldre) länsnivå. Ca 36% av svenskt Y-DNA (manligt genom) är fördelat på de indoeuropeiska haplogrupperna R1a och R1b från Yamnakulturen norr om Svarta havet; R1b dominerar i Syd- och Västeuropa, R1a är vanligast i Östeuropa och Ryssland – i Norden har idag Norge mest av båda grupperna och Finland mycket lite. Medan R1a först nådde Sverige via Ålands hav, så kommer R1b något senare, troligen via Öresund. Ca 10% av svenska män har den östliga N1 och ungefär lika mycket är en ’övrig-grupp’ (främst I2, därefter Q, G, J, E).[1] Resten – 43% – har haplogruppen I1, som man hittills inte hittat klara bevis på var den härstammar ifrån; det kan röra sig om Europas enda endogena stamfader. Eftersom I1 är så dominerande och inte heller är lika vanlig i något annat land, så ska vi förstås titta lite extra på honom, liksom på det arv han givit oss; han är bl a den som gjort att svenska män konkurrerar om att vara Europas längsta.

Det går också att konstatera tydliga genetiska skillnader mellan olika landsändar. N1 är t ex klart vanligast i Roslagen: förutom i översta Norrland , Mälardalen, Närke och Östergötland är denna haplogrupp annars sparsamt förekommande. Östersjökusten, ända från Västernorrland ned till Småland och Kristianstads län, domineras i övrigt helt av I1: ca hälften av alla härstammar från denne och i Uppsala är hela 54% hans ättlingar. Detta mönster skiljer sig tydligt från Västra Götaland, där R1b är relativt sett vanligare och t o m utmanar I1 om förstaplatsen. R1a har istället sin tyngdpunkt i norra Sverige och på Gotland. Intressant är att den viktigaste genetiska skiljelinjen i Sverige verkar gå mellan öst och väst snarare än nord och syd – även mellan östra och västra Skåne är skillnaderna överraskande tydliga. Man kan alternativt se ett tämligen homogent basmönster med fyra avvikare: förutom Gotland (med högt R1a och mycket högt I2, men lågt I1, R1b och N), så gäller det Halland (högt R1a och Q, lågt I1), Malmöhus län (högt I2, G och E, lågt N och R1a) och Västra Götaland (högt R1b och mycket lågt I1).[2] [3] De här mönstren är förstås intressanta även vid analys av historiska folkrörelser.

Nya svar – och nya frågor

Med genetikens stöd börjar såväl ’gammal hederlig’ arkeologi som språkvetenskapen nu kunna sålla bort felaktiga teorier. Framförallt för forntiden har DNA-tekniken dramatiskt förändrat spelreglerna.  De stora gåtorna, till exempel om hur de indoeuropeiska och germanska språken uppkom och med vilka de spreds har man ännu bara delvis löst, men man vet mycket mer om hur det inte gick till och allt mer kan bockas av. Faktum är att när det gäller folkvandringarna så är det mycket även av de största auktoriteternas senast meddelade klokskap som måste raderas. Genetiken har haft en opassande ovana att ge de äldre historikerna rätt i sina teorier. Faktum är att om tekniken gjort sitt genombrott för hundra år sedan, så skulle den ha konsoliderat mycket av dåtidens slutsatser och teorier, istället för att som nu, riva upp och sätta frågetecken; vi hade haft en helt annan utveckling av historievetenskapen. Det är enligt min mening ännu en anledning att ifrågasätta den politiskt korrekta och torftighetstillvända ’källkritiska skolan’, vars pretentiösa namn till trots alltså har dragit en hel del felaktiga slutsatser de gånger man faktiskt ändå kommit fram till något. Alternativet är förstås, som somliga hellre verkar luta åt, att istället förbjuda den genetiska arkeologin.

Magnus Stenlund

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia.

Här är länken till din intresseanmälan!
Din chans att hjälpa till som kulturbärare och ge svenskarna den plattform att stå på som de behöver. En droppe i det hav av både statlig och privat finansiering som istället vill lägga locket på, men sanning tenderar ändå att sprida sig, om den bara blir sagd någonstans.


[1] Baserat på 4.730 test, klassat som Y12 eller högre, ur FTDNA-databasens svenska projekt, framtaget av Mats Carlin 2020-01-13. Med svenska män menas här sådana som har sina äldsta kända förfäder härifrån.

[2] Baserat på 4.340 test i FTDNA, Swedish Haplogroup Database och Ysearch per 2017-06-30, författarens egen nedladdning. Strax därefter stängdes de öppna databaserna p g a GDPR.

[3] Det bör observeras att resultaten skiljer sig en del från tidigare undersökningar, bl a Lappalainen.

Publicerad 3 kommentarer

Alt+Delete: del 3. Riksbildningen, myten och dess betydelse.

Striden på historiska nätforum blossar ofta upp och hätskheten i argumentationen står inte skotska nationalister och spanska katalonier långt efter. Till skillnad från den amerikanske texasbon eller nordstataren, som i första hand är amerikan, så få man lätt känslan av att det uppländska riksäpplet är en lika avskydd symbol i Falköping som stjärnbaneret är i Iran. Varför blir en förmodat enande symbol så provocerande för många svenskar? Kan det verkligen vara så att man bär på känslor av förlust och oförrätt begången mot förfäder som levde för över tusen år sedan? Svenska götars (liksom skånska ‘snapphanars’) behov att hävda sin lokalhistoria går tyvärr ofta mycket längre än vad stolthet över det egna motiverar; det handlar om en levande rivalitet med den rikshistoria som utgår från Uppsverige. Det är onödigt, destruktivt och rent av paradoxalt, eftersom det finns få landsändar där nationalkänslan är så starkt levande. Men det är absolut ingen slump. Det handlar om sentiment som skickligt skapats och utnyttjats av historiker som Lauritz Weibull och Erik Lönnroth, med en starkt antinationalistisk agenda. En agenda som inte har något alls med dagens angrepp mot nationalstaten, men som icke desto mindre naturligtvis har haft stor betydelse för att omintetgöra möjligheten att återskapa den nationalkänsla vi behöver för att säkerställa svensk kulturs överlevnad i tider då den s k mångkulturen hotar att översvämma oss.

Äldre Västgötalagen från början av 1200-talet och dess paragraf om att kungen kommer från norr är, lite ironiskt, ett av stöden för uppländsk hegemoni enligt Mats G. Larsson.

Vaggan

När Mats G. Larsson skrev sina böcker om Svea rikets vagga för 20 år sedan, så blev han både älskad och avskydd. Älskad, kanske mest för att han lugnt och sakligt påpekade ett antal ganska självklara faktum och stod upp för dem. Avskydd – av exakt samma skäl. ’Dina fiender kan förlåta dig för att du har fel, men aldrig för att du har rätt’. Jag har läst en hel del kritik av Larssons böcker och särskilt avseende ’Götarnas rike’ tenderar den att gå upp i falsett, även bland etablerade forskare.[1] Jag tror inte att Larsson hade avsikten att göra någon upprörd eller förminska någon landsändas rika kulturarv, lika lite som jag har nu. Götabygdernas inflytande i rikets styre under 1200-talet ligger dock många hundra år efter den tid då riksbildningen började och som jag vill lägga fokus på. Det är gemensamheten i den svenska historien vi ska fokusera på här, inte lokala självständighetssträvanden; det gemensamma svenska har ett ursprung och detta är vår historias mål att fånga.  

Mats G. Larssons sannolikt mest hatade bok (2002). Mycket läsvärt – och billig, på Bokbörsen.

Sverige hade, när jag var liten på 70-talet, officiellt uppstått som självständig suverän nation först med Olof Skötkonung (med perioden i den Nordiska unionen som frivilligt undantag). Man hade alltså redan då hunnit detronisera samtliga Ynglingaättens historiska regenter från sina svenska kungadömen (genom att kalla dem sagokungar)  och även 700-talets Sigurd Ring och Erik Segersälls historiskt fastslagna (inte bara av nationalromantikerna) regeringstid från 900-talet hade räknats bort. I dagens postmoderna myt är rikets historia förkortad ett par-tre århundraden till. Men den här historien kommer lägga fram bevis för att vi istället bör gå åt andra hållet. Och det finns massor med källor att ösa ur, som talar emot dagens rumphuggning av den svenska historien. Inte minst kontinuiteten i vårt DNA och en signifikant koncentration till just Uppsalaregionen avseende ytterst exklusiva arkeologiska fynd – spridda över 4.000 år. Här har under många sekel funnits en stark och mäktig centralmakt vars hegemoniska betydelse måste ha levt kvar som rester i myten även i perioder då makten varit svagare.

Det går att trovärdigt argumentera för att det svenska riket har en längre historia än någon annan idag levande nation på den europeiska kontinenten, om vi med en sådan syftar på kontinuitet i geografisk hemort, etnisk och kulturell homogenitet och en ledning som har haft makt och förmåga att hävda sin överhöghet på ett sätt som berättigade epitetet kung, åtminstone för samtiden. Vi kan också göra sannolikt att detta rikes utsträckning åtminstone periodvis har varit betydande och dominerat stora områden utanför både Mälardalen och nuvarande Sveriges gränser. Detta faktum har naturligtvis stor betydelse, om än en subjektiv sådan. Att ha rötter från långt tillbaka ger både stadga och förpliktigar. Att inte ha några rötter alls skapar vilsenhet.

Att vi då skulle börja räkna Sveriges rikes tillkomst från 1200-talet är en ultrakällkritisk, postmodern och närmast masochistiskt falsk blygsamhet; en lögn, vars enda funktion ser ut att vara försvagning av en (redan svag) nationalkänsla.[2] Men en sådan är nödvändig för att hålla det svenska i medvetandet; vår kultur, våra värderingar och det högst konkreta ackumulerade arv som vår välfärdsstat vilar på. Vi behöver detta för att hålla samman – och ge de nytillkomna en chans att anknyta till något. Så lokalpatrioter, lägg inte ned edra vapen, men förenen eder under en flagga, för detta ädla syfte förtjänar att höjas över allt käbbel och kiv.

Myten är så verklig som vi vill göra den till

Textruta: Figur 6 Förstaupplagan i nio band kom ut 1913-24 och håller än, senaste upplagan är från 2016.
Mats G. Larssons första bok (1998) om Svearikets ursprung gick bättre hem, kanske eftersom den inte var lika provocerande fokuserad på erövringen av Götariket, men har likväl ignorerats av historisk mainstream (Harrison et al) under 2000-talet och för de antinationalistiska postmodernisterna är boken direkt farlig, eftersom den bekräftar flera av de myter som en nationalkänsla behöver.

Alt+Delete ägnar sig åt den tänkbara historien. Till stora delar byggd på spekulation förstås, och därmed kan tyckas avfärdad. Men även den historia som stöttas av mer konkreta bevis förbigås ofta helt. Det anses vara suspekt att försöka härleda Svearikets uppkomst i Uppland; lite som att publicera namn på den som frias i domstol i brist på slutgiltiga bevis. Man tycks kräva naturvetenskaplig sanning, trots att sådan aldrig kommer gå att positivt bekräfta. I grunden bottnar denna ambition nog i humanisternas mindervärdeskomplex gentemot naturvetarna, sammanfattat i ett begrepp som sann klinisk vetenskap inte erkänner: myter. Forntiden anses tillhöra dessa myter. De har fått stå i motsats till allt som är rätt och sant – och vetenskapligt. Men själv gillar jag verkligen ordet! För mig står det för vad vi idag har kvar att upptäcka, och antagligen alltid kommer att ha kvar, såvida vi inte lär oss resa i tiden. Vad som är så fascinerande – bland annat – är att om det nu faktiskt blev möjligt att resa tillbaka till vår forntid så skulle vi få veta sanningen. Det finns ju en sådan – men bara en. Vi skulle få veta vilka myter som faktiskt stämmer och till vilken grad – för det är jag övertygad om: sanningen finns där ibland dem, det handlar bara om att kunna tolka myterna rätt. Och utan att våga ta avstamp i myten så går vi miste om mycket av det som gör historien så spännande och oförutsägbar. 

En annan betydligt mer ideologisk fråga är den roll som myterna har för vår självbild. Under folkvandringstiden följde en skapelselegend med de kringvandrande folken, och till denna hörde en förklaring, sannolikt påhittad, på folkets namn och en regentlängd, som även den troligen var påhittad i sina tidigaste led. ’Typiska’ karaktärsdrag och viktiga händelser fanns också med i de länge säkert endast muntligen bevarade annalerna. Att dessa myter hade stor betydelse för t ex goternas och langobardernas identitet och sammanhållning har vi all anledning att förmoda, särskilt med hänsyn till att dessa folk under sina vandringar kom att blanda sig med många andra och på detta sätt växte kraftigt utan att tappa bort sitt namn, sin självuppfattning eller sina seder. De som anslöt måste ha antagit samma – sannolikt högt eftertraktade – identitet och låtit sig assimileras, troligen efter vederbörliga inträdesprov. 

Nödvändiga myter

Beskrivning: Macintosh HD:Users:macms:Desktop:Skärmavbild 2019-11-28 kl. 12.09.06.png
Viktor Rydbergs imponerande analys av den nordiska mytskatten från 1886, ingen har kommit i närheten av en lika genialisk och heltäckande bild, men de 1500 sidorna blev för mycket för de flesta. Sex års arbete som Rydberg aldrig fick det erkännande för som han var värd. Texten finns fritt tillgänglig på Runeberg.org.
Rydbergs ‘light-version’, Fädernas gudasaga, egentligen skriven för barn, gick bättre hem och går i ny upplaga på Bokus.

Vad gäller bl a visigoterna så lyckades inte ens kristnandet bryta ned den etniskt-kulturella identiteten; inte förrän i Spanien upphör folktraditionen att fylla sin funktion. Det är där deras vandringar slutar och deras identitet till slut försvinner i det spanska folkhavet. Liknande myter finns också bevarade i finsk-ugriska folkminoriteter ända in idag; utan dessa hade människor med en sådan bakgrund istället kallat sig ryssar för många generationer sedan. Att man i så fall även upphört att tala sitt modersmål är rimligt att utgå ifrån; ett minoritetsspråk har inget egenvärde utan identitet. Vi kan vara säkra på att sådana myter har åtföljt alla folk – de utgör tillsammans med språk och religion vad som konkret definierar ett sådant: etniska särdrag är ju alltid bara en fingervisning, med stor variation kring ett vagt medelvärde, dessutom oftast inte skilda från de närmaste grannfolkens. En historia och bakgrund är mycket mer konkret och den behövde inte vara sann, lika lite som trosbekännelsen. Denna myt eller historia, kunde de mer svårdefinierade kulturella särdragen sedan hängas upp på, utan att tappas bort. Myterna var alltså nödvändiga oavsett sanningsvärde. Om de därmed också var ’bra’ eller ’dåliga’ beror förstås på vilka kulturelement som folket ifråga bar med sig i övrigt.

Även konventioner som ’nationalstat’ eller ’kung’ är myter. Inte fysiska fenomen utan något vi människor har hittat på. De är förstås ändå ’sanna’ i en viktig mening: om de är kollektivt accepterade har de betydelse för oss. Nationen Sverige har naturligtvis det, liksom dess praktiska konsekvenser och förutsättningar i form av bl a medborgarskap, välfärd, försvar, utdebiterade skatter och givna gränser. Myter om det gamla Sveariket existerar också i våra medvetanden, precis som vår mer konkret fastställbara historia: just så som goterna, langobarderna och de finsk-ugriska minoritetsfolken delar vi en gemensam ursprungsmyt. Det är en skatt som inte är värd mycket för någon annan, men för oss svenskar har den – om vi själva vill – ett kulturellt ’affektionsvärde’ som är svårt att överskatta. Vi kan välja att känna stolthet, nyfikenhet eller fascination. Men framförallt har våra myter möjlighet att skänka oss en känsla av samhörighet; de ger oss något konkret att hänga upp vår kultur och nationella särdrag på. Sådant som verkligen har stor praktisk betydelse i vår vardag blir därmed lättare att bevara. Det blir också lättare att se en mening i vår gemensamma framtid. Men om myter och historia ska tillåtas spela en sådan roll för oss så måste de också först göras allmänt kända.

Räcker Snorres Edda och Svenska folkets underbara öden? 

Grimbergs skolhistoriebok, Svenska folkets underbara öden. I flera band och många upplagor. En klassiker som står sig. Bokbörsen.

I dagens samhälle finns starka strömningar som tycker det här är nonsens – eller rent av något farligt. Hur eller när man kommer upptäcka att det inte är så vet jag inte, men att det kommer ske vågar jag sätta en peng på, eftersom jag är övertygad om att våra myter tvärtom är något positivt och viktigt för oss att behålla. Naturligtvis kan man då argumentera att det räcker gott med att gå tillbaka till källorna. Att läsa Snorres Edda rekommenderar jag gärna. Visst kan det också vara både nyttigt och underhållande att läsa Grimbergs ’Svenska folkets underbara öden’, folkskolans gamla lärobok, som när det t ex gäller beskrivningen av landsfadern Gustav Vasa är betydligt mer korrekt än senare läroböcker. Problemet är, förutom att många yngre har svårt att läsa det föråldrade språket, att massor med spännande rön har gjorts sedan Grimbergs dagar. Just forntiden är ju den delen som kunskapen om har ökat mest. Det är här denna historia kommer in. Moderna svenska historieböcker har skrivits med den förmenta ambitionen att förmedla ett kliniskt säkerställt händelseförlopp. Postmodern svensk historieskrivning är därmed urvattnad och syftar till att nedvärdera, förminska, dölja eller missleda oss bort från allt som är spännande, intressant och storslaget. Sådant som fångar vår fantasi och gör att vi upplever en önskan att knyta an till vårt ursprung. Att läsa Eddan eller Grimberg räcker inte för en modern historieintresserad. Vill man veta vad som kan eller rent av bör vara sant så måste man försöka knyta samman skriftkällorna med fynden – istället för att göra tvärtom.

Antropologin: myt och skvaller var våra första byggstenar 

I boken ’Sapiens’ förklarar Yuval Harari att ’skvaller’ och ’myter’ varit avgörande för att ta vår art till toppen av näringspyramiden. Med ’skvaller’ menar Harari främst sådan information som krävs för att vi ska våga lita på varandra – eller inte. Skvallret gjorde det möjligt för våra tidigaste förfäder att hålla samman flockar på upp till 200 individer, betydligt större än schimpansernas – men fler än så kan inte ens vi människor hålla reda på. Vi behöver skapa personliga band och känna till de övriga individernas läggning och egenheter, om de går att lita på och hur gruppdynamiken fungerar – och redan för en grupp på 25 individer blir antalet teoretiskt möjliga kombinationer nära 13.000! 

Mycket insiktsfullt om religionens och nationalkänslans/patritismens betydelse för människans utveckling. Finns också på Bokbörsen.

Man tror att även neandertalarna ägnade sig åt björnkult och kanske även kult av gudar såsom personifierade naturkrafter. Sådana trosföreställningar ökar känslan av samhörighet. Risken för missförstånd minskar och gruppen styrs lättare och mer förutsägbart mot gemensamma mål. Jägarsamhällena som kom till vårt land många tusen år senare vet vi hade trosuppfattningar som inte bara definierade deras folk i förhållande till andra utan som också troligen krävde och utövades av ett andligt ledarskap. Detta innebar ett embryo till mer utvecklade och hierarkiska strukturer. För att kunna bilda större samhällen och nationer var dock mer avancerade myter nödvändiga. Sådana som förenade grupper som var för stora för att hållas ihop av enbart personliga relationer. Det var dessa som gjorde hövdingadömen och – senare – stora nationer möjliga.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Detta var tredje delen av inledningen till min bok Alt+Delete: Vad du behöver veta om svensk historia. Föranmäl ditt intresse här!


[1] ’Svitjod’ 1998 och ’Götarnas riken’ 2002. Särskilt den senare retade somliga lokalpatrioter, främst i väst. När Martin Rundkvist, doktor i arkeologi vid Stockholms universitet (tillika politisk antinationalist), ett helt årtionde efteråt känner sig föranledd att försöka ge Larsson ännu en känga i ’Mead-Halls of the Eastern Geats’, 2011, så visar det hur känsligt ämnet tyvärr är. Argumenten har givits förut och är, delvis, relevanta. Men man ändrar inte på ett fundament genom att skära skåror i kanterna: Larssons bärande resonemang utgår från ortsnamnfloran, skriftkällorna och inte minst namnet på det gemensamma riket, det vill säga facit. Rundkvists partiella kritik förbigår detta med tystnad, men gör ändå anspråk på att avgå med segern – det är revisionism. Och bevisbördan ligger bara fastare förankrad hos dem som gör så.

[2] Kraftfullt understödd av våra egna historiker, amatörer såväl som professionella, alltsedan Lauritz Weibulls dagar via Erik Lönnroth till dagens Jan Guillou och Dick Harrison. 

Publicerad 2 kommentarer

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia. Del 2.

I bokens inledning är ambitionen att förklara vad som gör det möjligt att rekonstruera fornhistorien, liksom att förklara varför det är så viktigt att det görs. I det första avsnittet beskrev jag språkvetenskapen och hur denna kan fogas samman med religionshistorikernas ansträngningar. I det här avsnittet ska vi titta på topologin och myten, som i båda fallen är grovt underskattade förklaringsfaktorer.

Verkligheten är som vi vet mer komplex, slumpmässig och fantastisk än vad historieböckerna kan vara. Undantag och tillfälligheter är sådant som historievetenskapen och arkeologin har svårt att etablera som sanning – och därför helst undviker. Det ligger i sakens natur: det alltför avvikande är det få som vågar tro på, än mindre kalla för historiskt. Vetenskapen skulle aldrig ha kunnat förutspå utgången av grekernas kamp mot perserna eller Leif Erikssons resa till Amerika och historieskrivning utan dokument måste naturligtvis bygga på ’rimliga sannolikheter’. Men det betyder ju inte att Goliat alltid måste vinna – bara att den som vill hävda något annat har bevisbördan. En kastad handske som vi här gärna tar upp.

Uppland och Uppsala: en unik topografi och en lika unik myt

En bok om svensk forntidshistoria börjar med självklarhet i Uppland. Mälardalens centrala betydelse för den politiska utvecklingen i norra Europa är också just en sådan tillsynes osannolik anomali, som kräver sin motivering. Regionen ligger för långt norrut, för långt ifrån de stora befolkningskoncentrationerna och deras militära förmåga och ekonomiska makt; för långt ifrån där allt händer, teknisk utveckling, kultur och förfining. Detsamma gäller förstås i det europeiska perspektivet Sverige i sin helhet. Man sätter gärna frågetecken på allt som är alltför extraordinärt och utgår ifrån att det handlar om slump eller att det nog ändå måste ha skett längre söderut. Den metodiken bekräftar sedan sig själv: antaganden som någon historiker går i god för citeras och blir svårare och svårare att ändra på. När så en dag en svensk statsminister hävdar att det inte finns någon svensk kultur alls, så är det nog inte (bara) politiskt spel, utan exempel på en lika djup som väl spridd okunnighet. För när något upprepas tillräckligt ofta av många auktoriteter, en lista till vilken statsministern lagt sitt namn, så blir det ’en sanning’. 

En skärgård som inte finns någon annanstans än här

Är du stockholmare så tycker jag att du har rätt att kalla din skärgård för en av världens vackraste miljöer. Men en gång i tiden var den inte bara mycket större, utan något ännu mer betydelsefullt. Forntidens Mälardalen erbjöd en unik och strategiskt ytterst attraktiv topologi. Före landhöjningen var neolitikum och bronsålderns Uppland ett enormt skärgårdslandskap och hade också ett betydligt varmare klimat än nu, ungefär motsvarande dagens sydtyska. Det var därför närmast ofrånkomligt att stora flyttningar norrut pågick under denna tid. Det perifera läget var också delvis en synvilla: i en tid utan landsvägar var havet  – för den sjökunnige – en motorväg, ingen barriär. För andra däremot gällde det omvända och detta innebar konkret att regionen var mindre utsatt för angrepp, ett förhållande som gällt långt in i modern tid. Vi har därför också haft en kontinuitet som varit omöjlig att upprätthålla på mer centrala platser. 

Stockholms skärgård är bara en liten rest av den enorma vattenlabyrint som för 3.000 år sedan fortfarande täckte större delen av östra Mellansverige.

Men hela Skandinavium ligger ju mer eller mindre avsides? Jo, men det verkligt unika med Uppland bestod just i myllret av vattenvägar. Fiske och säljakt kunde förse upplandsborna med stapelföda och fungera som reservkost vid tillfälliga nödår; stora landdjur som t ex älg var lättare att jaga när vattnet skar av möjliga flyktvägar – dessa extremt gynnsamma lokala förutsättningar är sannolikt en viktig anledning till att man här under en period efter indoeuropéernas ankomst generellt upphörde med jordbruket. Näringsrika strandängar fungerade också utmärkt som beten för boskap – och nya sådana marker öppnade sig hela tiden i takt med markhöjningen. Men viktigast av allt: i en tid när väglöst land med skogar och myrar dominerade så var vattenvägarna överlägsna för den interna samfärdseln. Ingenstans fanns lika goda förutsättningar att samla en större bygd under en gemensam ledning. Och inte heller fanns lika goda anledningar att göra detta, än för ett gemensamt försvar.

Stockholms tunnelbana är inte på långa vägar (sic!) så finmaskigt som Upplands vattenvägnät var. Knöt samman en stor bygd på ett sätt som ingen annan, före landsvägarnas tid. Men bara för den som hade kartan i huvudet. (Statens Geologiska Undersökningars karta, bearbetad av författaren, med tillagda gamla orts- och bygdenamn.)

Förutsätter vi en förekomst av vårdkasar och spanare så hade bygderna längre in i denna enorma skärgård utomordentliga möjligheter att vid angrepp sätta i stånd ett försvar eller i värsta fall gömma sig själva och sina ägodelar. Flera mils labyrintiska farvägar försvårade givetvis ett anfall även av det enkla skälet att förutbestämda mål var svåra att hitta till – och nästan lika svåra att hitta från. Var man t.ex. ute efter slavar, så var det här ett knepigt ställe att ta dem på; kostnaden i form av restid och den höga risken i förhållande till avkastningen gör att det finns goda skäl att starkt betvivla sådana teorier.[1] Att upplänningarna var ett sjöfarande folk just som Tacitus säger, är med dessa förutsättningar en nödvändig självklarhet. Deras skepp var dessutom väl anpassade till skärgården på ett sätt som långväga angripares förmodligen inte var; man kunde smidigt eda över fast mark och på så vis ta genvägar för att komma ifatt eller undan en  angripares större fartyg och man kunde passera över grynnor som mer djupgående båtar riskerade att fastna på. 

Ur Åsa M. Larssons bok BREAKING AND MAKING BODIES AND POTS, 2009. Stridsyxornas första bosättningar i Sverige. Mälaren och Hjälmaren var en havsvik då, för 5.000 år sedan; nätet av vattenvägar i NV Uppland antyds bara på denna bild.

Läget var också strategiskt utmärkt även för handel och annan kommunikation. Kvinnor, lerkärl och yxor vet vi att man ’importerade’ österifrån via Åland. Pälsar och skinn kom norrifrån, liksom så småningom järnet, som man även hämtade i inlandet. Närheten till bärnsten på andra sidan Östersjön bör också ha haft betydelse, när bronsålderns centraleuropeiska Úněticekultur försvann och handelsvägarna på kontinenten ritades om. Vägen via Åland och längs den svenska kusten var ingen omväg för dem som skulle söderut mot södra Östersjöns flodmynningar, och rent av en genväg till Jylland – och vidare till tennet som kom från Cornwall via Nordsjön.

Samarbeten över så här pass stora områden, organiserade så fast att de möjligen även skulle kunna kallas ’riken’, är förstås kontroversiella och svåra att leda i bevis, kanske är det också mer relevant att göra en jämförelse med den tyska Hansan under medeltiden. Men etableringen under neolitikum och den under bronsåldern begynnande rikedomen, med paralleller till rika fyndorter i nuvarande Danmark och Tyskland, visar att här fanns ett embryo redan från början till senare tiders sveamakt. Topografi och läge skapar i själva verket en logik som inte bara möjliggör dominans, den är svår att undvika. Detta kommer mer i detalj argumenteras för i boken, men huvudbevisningen består alltså i den topografiska formation som Stockholms skärgård idag är en liten rest utav; en forntida uppländsk skärgård som trots att den krympt så mycket ännu idag anses unik nog att upphöjas till världsarv.

RAÄ-nr: Uppsala 123:1. Schakt från utgrävningen av Västhögen 1874.

Uppsala – mytens huvudstad 

Det finns ingen mytisk plats i Norden eller ens i hela den förhistoriska germanska miljön, som är mer känd än Uppsala. Platsens sakrala betydelse måste ha varit enorm för att bli så beryktad även borta på Island och i Danmark. Birka, norska Nidaros, jylländska Jelling, Fyns Gudme och Angelns Hedeby är som jämförelse sagodvärgar bredvid jätten. Själlands Himlingöye och skånska Uppåkra nämns inte alls, inte heller andra fornfyndstäta bygders möjliga huvudorter i Västergötland, på Gotland eller Öland. Sagans enda riktiga konkurrent är väl Lejre, som många vill placera Sköldungaättens borg Heorot i – men inte ens Lejre är då av större betydelse än som Florens bredvid Rom. Observeras bör förstås att denna världsbild inte måste reflektera en reell verklighet. Rikedom, befolkningsstorlek och regional makt bör naturligtvis på något sätt vara korrelerad med mytisk signifikans, men det är just det faktum i sig, att Uppsala tillmäts så stor betydelse i Eddan, som är det avgörande ur vårt perspektiv nu och här: detta är en pelare som alla religionshistoriska argument tyst kan vila på – nämligen att den nordiska hednareligionen haft ett betydande och kanske även ursprungligt huvudsäte i Uppsala, vars inflytande bör ha varit så stort att Eddans beskrivning är representativt för och rent av kan vara dominerat av den uppsvenska kultens uttryck. Stödet för den slutsatsen finner man inte bara i namnet Uppsala, utan också i den teofora ortnamnsflora som är så riklig just i östra Mellansverige. Men också det faktum att den svenska kulten fortfarande frodades då den poetiska Eddan skrevs och ännu på Snorres och Saxos tid fanns kvar, medan den försvunnit ca 200 år tidigare i Västnorden. Uppsalas sakrala betydelse är internationellt okontroversiell och medges oftast (motvilligt) även av svenska historiker. Man har – utan trovärdighet – (därför) försökt att hitta andra tänkbara platser med samma namn som skulle utgöra Eddans verkliga hemort, och i t ex tv-serien Vikings har man helt ohistoriskt förlagt Uppsala till de norska fjällen. Det är förstås detsamma som att stjäla ett starkt varumärke från oss, och borde inte få passera oemotsagt. Som här vill göras tydligt finns det heller ingen anledning att stanna vid Uppsalas ’sakrala betydelse’; som om staden utgjort centrum i något sorts hednapåvedöme utan värdslig makt. En sådan struktur skulle ha saknat poäng. Religion och makt har gått arm i arm med varandra alltsedan människans första samhällen bildades, och den som hävdar motsatsen om Uppsala har utan tvekan bevisbördan emot sig.

Mytens huvudstad.



[1] Kristensen, Kristian, Ling, Johan – Forskning.se/2019/11/12/bronsaldern-en-tidig-vikingatid/, där det talas om slavhandel främst utefter Norges kuster. Invändningarna för de norska fjordarna är i stort sett samma. Däremot har man goda poänger med handeln i brons, tenn och bärnsten, där nordborna, med centrum på norra Jylland, ser ut att ha varit mycket viktiga aktörer.

Publicerad 16 kommentarer

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia.

Det här är del 1 i en serie inlägg som utgör inledningen till en ny svensk forntidshistoria. Du kan läsa mer om denna här.

Hjälmdekoration, Vendel. Hildesvinet (stridsgalten) var inte bara Freyrs och Freyas favoritikon, det var även svearnas.

Vår historia är aldrig helt sann

Låt oss göra en upptäcktsresa bakåt i tiden. Se hur långt vi kan komma innan det blir alltför grumligt. Naturligtvis förstår både du och jag att det vi ser är skuggbilder, ingenting fast och säkert att hålla i. Men så länge det går att hitta en möjlig sanning ska vi borra vidare. Och hittar vi övertygande argument kan denna göras till en trolig sådan. Ibland så trolig att åtminstone jag skulle vilja skriva in den i historieböckerna. För när vi kan ana en struktur i grumlet, varför ska vi då avstå ifrån att göra den synlig för så många som möjligt? Varför ska vi låtsas som att detta, det mest troliga, aldrig har hänt, bara för att det inte säkert går att bevisa? Själv blir jag i alla fall alltid besviken när jag anar att en historiker eller arkeolog väljer att avstå från att dra slutsatser om en helhet, trots att det framgår att en sådan helhet är fullt möjlig att plocka fram. Särskilt frustrerande är det när en sådan verkar kunna stämma med vad sagoskatten säger. Ingenting skulle ju vara mer spännande! Det är alldeles för vanligt att en möjlig sanning förkastas när inte alla pusselbitar är på plats. Vore det inte mer sympatiskt att fria, så länge som vi inte säkert kan fälla?

Om du redan läst böcker om svensk forntid så kommer du märka att den här boken är annorlunda. Vetenskapen anses ofta sluta där myten tar vid, men i den här boken försöker vi hitta svar i båda, och tar oss full frihet att spekulera – givet att vi hittar stöd så anser jag att vi har rätt och närmast skyldighet att göra det. Sedan är det upp till var och en att själv bedöma hur rätt eller fel vi har. En sak kommer vi i alla fall kunna fastslå: ’myten’ innehåller mer sanning än vad den vanligen får ’cred’ för. Och det som räknas som historiskt fastställbart visar sig ofta ändå vara osant, eller åtminstone ge en skev bild av den verklighet historikerna vill – eller inte alls vill – spegla. Inte ens dagsaktuella händelser kan vi vara säkra på att vi får veta sanningen om. Fakta går inte att verifiera, vittnen vägrar att träda fram. Men är det ett gott skäl att inte ta upp de hypoteser som finns? Det finns de som vill att vi inte gör det, politiker och journalister som använder sin makt för att så gott det går lägga locket på. Men för mig är sådana motiv tvärtom goda skäl att istället ge allmänheten möjlighet att göra sin egen bedömning. Och det gäller ju även forntiden. Svensk forntid är nämligen ett politiskt minfält, precis som nutiden är, och för den som är rädd att förlora anslagen till forskningsprojekt eller kampen om en docenttitel finns det små utrymmen att röra sig inom. Källa på det? Nej, just det. Bara mellan skål och vägg.

Figur 1. Bra att ha koll på. Tidslinjen mellan de stora epokerna brukar dock variera lite. Jag valde denna för att visa att nutida historiker även här gärna är modesta i överkant. Samtidigt som gränsen för järnåldern (500 f.Kr.) mycket väl skulle kunna flyttas bakåt ytterligare ett par hundra år, efter vad vi nu vet, men utan att så skett, så har man istället flyttat fram bronsålderns inledning ett århundrade, till 1700 f.Kr. utan särskilt goda skäl.

Skriftkällorna och den så kallade förhistorien

Tiden före kristnandet i Sverige för tusen år sedan, brukar kallas förhistoria. Det är ett sätt att tala om hur försumbara våra kunskaper om dessa forna tider är, de räknas inte ens som ’riktig’ historia. I vår berättelse ska vi få se hur orättvist detta ofta är. När man ställer samman den inblick som vi får genom historieberättare som Tacitus och JordanesPaul Diakonen och Procopius, med vad arkeologerna har kunnat gräva upp så kastas ljus över mer än spridda punkter; då kan stumma föremål plötsligt få liv. Och den sammanhängande historien finns! I såväl Snorre Sturlassons prosaiska Edda som hos den danske Saxo Grammaticus. Båda dessa har också mängder av bekräftelser i tidigare skrivna källor, som Codex Regius (den poetiska Eddans) dikter, YnglingatalWidsith och Beowulfkvädet. Ibland även i folksånger och sägner som överlevt ända in i modern tid. Att dessa naturligtvis inte alltid kan tolkas ordagrant är en mycket dålig anledning att undvika dem.

Beskrivning: Macintosh HD:Users:macms:Desktop:PIE satem kentum.jpg
Figur 2 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)

Den äldsta skriftkällan som vi säkert vet behandlar vår del av världen brukar man säga är Tacitus Germania från år 98. Mer problematiskt blir det när vi rör oss ännu längre bakåt i tiden. Vi har en möjlig runinskrift på Meldorffibulan, från runt år 50, men den innehåller bara fyra tecken. Ändå är det inte sant när man säger att den förromerska järnåldern och bronsåldern är tysta och namnlösa. Vi har mängder av namn, alldeles inpå knuten, nämligen våra ortsnamn. De kan ge oss ledtrådar som sträcker sig mycket längre bakåt i tiden än Tacitus, och här har inte minst Per Vikstrand bidragit med sin genomgång av järnålderns bebyggelsenamn som, baserat på senare decenniers arkeologiska rön och omtolkning av bebyggelseutveckling, förlänger kronologin även till bronsålder för vissa namn.[1]

Och med filologin, den historiska språkanalysens hjälp, kan även orden själva hjälpa oss att tolka de döda föremålen. Med språkvetenskapen som verktyg kan vi följa de moderna språken bakåt till deras gemensamma rötter, och därmed både plats- och tidsätta folkvandringarna. Som framgår av språkkartan ovan, så urskiljer vi svenskan som ett s k centumspråk, medan man i Indien och Iran talar s k satemspråk. Eftersom vi vet att det var Yamnaherdarna norr om Svarta havet som var upphov till dessa folkrörelser och att uppdelningen i en östlig och en västlig variant av proto-indoeuropeiska (PIE) skedde för ungefär 5.000 år sedan, så är det mycket vi också kan säga som måste vara just så gammalt (minst), eftersom vi kan hitta spår av ett från början gemensamt ord.

Från PIE utvecklades sedan för-urgermanskan (eng. Pre-Proto-Germanic) för ca 3.500 år sedan. Detta språks Urheimat anses vara södra Skandinavien. Världens mest talade språk, engelskan, har alltså sitt ursprung just här! Urgermanskan (eng. Proto-Germanic, PGmc) räknar man med från ca 500 f.Kr; urnordiskan (Proto-Norse, PN) som skrevs med den äldre futharkens 24 runor, från 150 e.Kr. och fornnordiskan (eng. Old Norse, ON) som skrevs med den yngre futharkens 16 runor, från ca 750 e.Kr.. Fornöstnordiskan (fön.) 850-1350 e.Kr. var en dialekt av denna som skiljde sig från Snorres fornvästnordiska (fvn.) Edda främst vad avser färre diftonger, men skillnaderna ser ändå ut att ha skapat missförstånd i vissa specifika fall, som t ex vid översättning av fön. Ynglingatal. Till sist, ca år 1350 e.Kr. uppstod så svenska språket, den (tillsammans med gutniskan) mest östliga varianten av germanska språk. Att vi svenskar upplevde oss hemmahörande i öst framgår såväl av språkkartan som i just Ynglingatal, där bland annat Aun kallas ’östkonung’. De indoeuropéer som först nådde Sverige gjorde det också österifrån, över Ålands hav – detta kommer vi tillbaka till. 

Textruta: Figur 1 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)
Figur 3 Fornnordiskan (eng. ’Old Norse’) på 900-talet. Som synes hade fornöstnordiskan stor spridning i östliga ’öar’ utefter Dnjepr. (ur Wikipedia)

Religionshistorikernas sammanställningar av de äldre religionerna tillsammans med språkträdkartan gör det möjligt att se hur gudarna spridit sig – och därmed även folken. Genom att ta hjälp av antropologerna kan vi också få en uppfattning om deras karaktärsdrag och betydelse. Den religiösa kosmologin säger mycket om det samhälle där det skapats. Nya fynd och omtolkning av gamla, inte minst med hjälp av klimatvetenskapliga rön, innebär att gamla ’myter’ ofta bekräftas; först i nutid har vi till exempel funnit spåren efter en verklighetens ’fimbulvinter’, efter den ’Hiroshimabomb’ som kan ha kungjort åskgudens ankomst, och t o m efter ett svunnet nordeuropeiskt ’Atlantis’.


[1] Vikstrand, Per – Järnålderns bebyggelsenamn, 2014