Publicerad 3 kommentarer

Grekernas motståndskamp på Lesbos ger hopp om Europa.

DN förfasar sig enligt rubriken: ‘hjälparbetare och journalister attackeras’. Men är man så upprörda egentligen?

Fulspelet vid den grekiska gränsen. EU:s yttre gräns, som EU inte vill bevaka själva.

Stormakterna spelar ett fult spel vid EU:s yttre gräns i sydost. Det fattiga Grekland har en landgräns men också en övärld som i praktiken är oskyddad mot den aggressiva stormakten Turkiets hot. EU har betalat Turkiet, som det påstås för att upprätta och hålla emigrantläger på sitt territorium, men pengarna har helt eller delvis gått åt till att finansera turkiska styrkor i Syrien. När Erdogan nu behöver mer pengar för sitt angreppskrig – inte bara mot kurdiska delar av Syrien – så använder han de 3,6 miljonerna av påstådda flyktingar som ett hot: de ska in i Europa, samtidigt som Coronaviruset härjar.

Att låta Turkiet svara för EU:s yttre gräns – så dumt att det finns en tanke bakom

Idén med att betala den notoriske skurken Erdogan för att hålla EU:s yttre gräns är så dum från början att man måste inse att det inte är hela sanningen som vi fått veta. Varken Merkel och Macron, som tillsammans styr EU, vill ha mindre invandring, de vill ha mer. Hade målet varit att täta gränsen, så hade det varit Grekland, inte Turkiet, som pengarna skulle ha gått till. Under de år som passerat medan striderna mot IS kulminerat och klingat av, så har det funnits gott om tid att stärka det grekiska gränsförsvaret, men så har inte skett. Och nu när horder av människor återigen står vid gränsen, så kommer vare sig pengar eller trupper från EU:s ledare. Förutom hjälp från enskilda östeuropeiska stater så får grekerna klara sig själva. Och grekerna är sedan länge upptagna med att bota sig själva. Landet är Europas sjuke man sedan över ett decennium tillbaka, helt i händerna på sina (främst tyska) långivare.

En ny ringlande miljonkö vid Öresund

Det kan snart stå och stampa miljoner människor även utanför vår gräns. Och vi har en stor grupp femtekolonnare inom riket som vill göra allt för att släppa in dem. Resten av EU är bara alltför glada om miljonerna väl når sina förhoppnings mål, vi kan inte förvänta oss något stöd från dem. Merkel och Macron kanske ger oss en dusör för vårt ‘ansvarstagande’ och en klapp på axeln. Östeuropa kommer bara skaka på huvudet och Sydeuropa kommer kräva att vi tar emot dem, eftersom det är vi som lockat dem hit. Ann Linde och diverse andra sossar kommer åka på toppmöten kors och tvärs och Sverige kommer få sitt internationella erkännande för att vi verkligen är världens finaste. Löfven kommer få utmärkelser av FN. Men sen är det stopp.

I långa ringlande led kommer marschen över bron fortsätta i dagar och veckor. Provisoriska baracker och mottagningar kommer upprättas i alla lediga husrum vi har – vi har faktiskt en lag som säger att staten har rätt att ta våra sommarstugor i anspråk för sådana här ‘nödsituationer’. Den lär komma att utnyttjas. Eftersom skatteuttaget inte kan ökas mer, så är det sannolikt våra fonderade trygghetsmedel som kommer tas i anspråk för att hålla immigranterna vid liv och på gott humör. Så gott det nu går – det var inte för att få en tallrik soppa de kom hit, de hade blivit utlovade mycket mer. Vår lilla ynkliga pk-brigad ledd av en hbtq-besatt ÖB har inte minsta möjlighet att kontrollera massorna. Den varken kan, får eller vill det heller. Och polisen kommer beordras att skydda de invällande från rasistiska svenskar, inte skydda svenskarna från det klanrelaterade, kriminella och religiöst motiverade våld vi redan vet alltför mycket om. Alltmedan exalterade vänsterbarn dansar glädjedans i MSM, över hur mycket mångkultur man tagit hand om. Nätmedia har tystats.

Så vad ska vi göra då?

Vi ska lära av grekerna!

Grekerna på Lesbos var som vi är nu. En mil från den turkiska kusten, har de tagit emot och hjälpt emigranter från Mena-regionen i många år. Emigranter som bara blev fler och fler. Men nu har de fått nog.

En läsarkommentar till DN:s artikel om grekerna på Lesbos. Det bor 90.000 på ön. 30.000 är emigranter som bor i läger, just nu.

Utländska journalister och hjälparbetande volontärer är inte längre välkomna på Lesbos:

Observera: hotade till livet. Men man nöjde sig med att ge sig på bilarna. Vi har många fler här i landet som helt oprovocerat ger sig på andras bilar.

Attackerna har dock även lett till fysiska angrepp på person:

Och försöken att hindra båtarna att ta sig i land stöds av många fler, en folkmajoritet med all säkerhet:

Nej, Lesbos vill inte ha fler flyktingar. Att detta är folkmajoritetens vilja är solklart, detta skulle aldrig kunna hända annars.

De aggressiva handlingarna har alltså ett tydligt folkligt stöd. Men inte bara det. Man tycks även ha ett passivt stöd från lokal polis:

Enögdheten hos lagens väktare i Grekland påminner om svenska åklagares, som inte kan se hatbrott mot svenskar ens när gärningsmännen pissar på dem. Men i Grekland har man valt att ställa sig på den motsatta sidan.

Varför denna aggressivitet mot utlänningarna då? Jo, det finns faktiskt en förklaring även till det. DN talar med en öbo, som först får uttala sig lite typiskt rasistiskt, så att de DN-läsare som vill kan placera honom rätt:

Den sista anklagelsen hade läsaren kunnat lämnas att tro på om han vill eller inte, men DN låter oss faktiskt få ett svar:

Det låter väl oskyldigt? Och behjärtansvärt? I själva verket är ju det här en definition av människosmuggling, just den typ av stöd som behövs från landsidan, för att verksamheten ska fungera. Att detta naturligtvis även kräver kontakter med de anländande smuggelfartygen försummar dock DN:s reporter att nämna. Istället påpekar han att ingen har åkt fast:

Det sistnämnda är intressant. Den grekiska samlingsregeringen skulle alltså vara på öbornas sida? Men den grekiska regeringen är i praktiken en högerministär, ledd av den center-högerorienterade presidenten, Pavlopoulus och hans parti Ny Demokrati, som utsågs när grekerna till slut tvingades foga sig i sitt öde och börja betala av på det skuldberg som vänsterpopulistiska (tänk, ett ord som stavningskontrollen inte ens känner igen…) och korrupta kommunister skaffat dem. Öborna på Lesbos röstade vänster i senaste valet och allt talar för att den gräsrotsrörelse som nu har fått nog är vänster, inte höger; i Grekland finns det nämligen nationalister även bland kommunisterna. Att det inte heller råder så goda relationer mellan regering och öbor står också klart:

Icke desto mindre agerar nu regeringen för att mota flyktingarna på ett sätt som EU inte alls sanktionerat:

Den grekiska regeringen har böjt sig för folkviljan!

Pavlopoulus har fått hedersbetygelser och ordnar från både höger och vänster, inte minst Macrons Frankrike; han har lydigt gjort vad han måste för att säkra landets ekonomiska framtid – och politiskt ligger han nära den franske presidenten. Hur förklarar man då hans åtgärder mot emigranterna från Turkiet? Att man har böjt sig för folkviljan. Dels för att den sannolikt delas även av stora delar av regeringsunderlaget till höger, dels eftersom man insett att grekerna är beredda att göra revolution igen, om man inte lyssnar. Det förhållandevis milda våld som Lesbosborna visar upp är kontrollerat men bestämt: MAN FOGAR SIG INTE LÄNGRE.

Svenska folket kommer också stå upp när det väl ställs på sin spets.

Vår egen ‘situation’ då? Jag har varit rädd för att vi svenskar inte någonsin kommer göra något, mer än knyta näven i fickan och klaga på facebook. Men jag börjar se ett litet hopp. Det börjar skymta en medvetenhet även i Sverige. Medvetenheten om att ifall vi skulle drabbas av ett flöde av den här dimensionen så skulle landet aldrig någonsin resa sig igen. Insikten kommer fram i tonen som DN-artikeln håller. Den kommer fram i antalet läsarkommentarer, där de som stöttar och ha förståelse för grekerna är i klar majoritet – t o m bland DN-läsarna. Den kommer också fram i det faktum att man inte censurerat mig eller andra för kommentarer som den här:

Jag hade kunnat lägga till en mening till, bestående av ordet: Ännu.

Civilt motstånd, aktivism och våld. När är det legitimt?

Jag är ingen våldsförespråkare. Inte som svensk media, som så gärna glorifierar vänstervåldet. Man ser mellan fingrarna, ungefär som de lokala poliserna på Lesbos gör enligt artikeln. Eller så kallar man det för aktivism, och gör något fint av det. Men vänstervåldet går ut på att förtrycka. Det är avsett att skrämma politiker från att lyda en folkvilja som vi vet är i majoritet, men som Riksdagen valt att ignorera. Vänstern vill också skrämma enskilda från att öppna sin mun, skrämma alla som hyser andra åsikter än de själva. Och man har med medias benägna bistånd lyckats skapa en låsning som gör att demokratin de senaste trettio åren fungerat allt sämre, framförallt när det gäller massimmigrationsfrågorna.

Tyvärr talar mycket för att dessa låsningar kommer finnas kvar även efter valet 2022. Varken M eller KD är villiga att ställa upp på krav att reformera Public Service, vilket är en nödvändighet för att återupprätta den svenska demokratins funktion. Inget riksdagsparti förordar ännu repatriering som en förstahandsprioritering i immigrationspolitiken. Istället vill man ha mera utbildning och duttar med bagatell- och plakatåtgärder. Talar om hårdare straff när ändå nästan ingen fälls. Man envisas med att kalla extremistiska muslimer som sällsynta undantag och förnedringsvåld och våldtäkter är fortfarande bara utslag av ‘socioekonomiska parametrar. Det kommer aldrig att fungera.

En ny flyktingström konstituerar ett nödläge som kräver civilt motstånd.

Detta kommer kunna leda fram till ett sådant nödläge där civilt motstånd inte bara är legitimt, utan även motiverat. Ja, med en flyktingström från Erdogans Turkiet så kan detta inträffa mycket snarare än så. Fysiskt motstånd är fortfarande närmast en otänkbar tanke, men så kommer det inte vara i en situation där det mer eller mindre bokstavligen är vår existens som individer, folk och nation står på spel. Jag vill hävda att en ny flyktingström på flera hundratusen eller ännu fler konstituerar just en sådan situation.

Vi måste då också inse att vårt motstånd inte kommer respekteras om vi inte visar en vilja och förmåga att ta till våld om sådant krävs. Vi kan inte bara låta oss hunsas med, vi måste ställa hårt mot hårt. Givet att staten sviker oss, vilket vi vid det här laget måste inse och räkna med, så tror jag att detta också är vad som kommer att hända. Jag tror att svenska folket trots allt har det i sig när det gäller. Några kommer gå före, när de tolkat att de har folket med sig. Sedan är bollen i rullning, utan att statsmakterna längre kan eller våga hindra den. Just såsom grekerna har visat vägen. När rättsstaten inte gav dem det stöd de har rätt att kräva så tog tålamodet slut. Och motståndet har visat sig fungera. Grekernas kamp ger därför hopp om Europa. Ja, kanske t o m om Sverige.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ett allmänt påpekande: det är olagligt att uppmana till våld, enligt BrB 16 kap. och kallas för uppvigling. Så ni förstår alla varför jag varken kan eller avser att med denna krönika göra något sådant. Civilt motstånd ska ske när alla andra vägar uttömts, det ska inte bestå av mer våld än nöden kräver, och det ska vara riktat mot dem som förtjänar det. DS.

Brottsbalken 16 kap. 5§, om uppvigling.
Publicerad 1 kommentar

Brexit som brexit. Johnsons nederlag är en illusion.

Marçal på DN ställer frågan om Johnsons prestigförlust – att parlamentet röstat emot hans tidplan – spelar någon roll och kommer till svaret ja. Frågan är hur många som kommer hålla med om det om tio år. Brexit skjuts upp från 31 oktober till någon gång runt årsskiftet, senast 31 januari. Och den blir av. Johnson har i själva verket lyckats med det omöjliga, och som den skicklige förhandlare han är så får han motparterna att inte se ut som mer förlorare än han själv gör. Det är bästa sättet att gå i mål med en förhandling där ingen hade chans att vinna något. Den nordirländska frågan är löst så att tullkontrollerna hamnar i Irlänska sjön och unionisterna i Ulster är allt annat än glada; Johnson har självklart inte lyckats desarmera frågan, det är mer som en tickande bomb han skapat och motsättningarna på Irland har alla förutsättningar att vakna upp igen – men inte just nu. På samma sätt lurar hotet att Skottland ska frigöra sig, men inte heller det är akut, en ‘scexit’ från UK är alltför kort inpå den folkomröstning som redan har varit för att diskuteras nu. De mest akuta frågorna är istället praktiska problem med tullarna. Och vilken ekonomisk politik som ska rädda Storbritannien när de multinationella företagen och City flyttar ut.

Det troligaste är att UK blir tvunget att sänka skatterna och göra landet mer attraktivt för dessa företag än vad EU vill göra. Mindre anställningsskydd och betungande miljökrav etc. Här har Johnson enligt min bedömning antagligen lurat skjortan av sina EU-motparter. UK har lovat att följa EU på det sociala området, just för att EU fruktar att UK här kommer förvandlas till en besvärlig konkurrent. Men om konsekvenserna av Brexit blir så tuffa som de flesta bedömare tror så kommer UK inte ha något val, och de här löftena är trots allt givna i avtalets politiska appendix, som inte alls är bindande på samma sätt som de övriga villkoren. Målar man upp detta scenario, så är det ständigt nötande konflikter som kommer kanta den framtida relationen mellan EU och UK. Vilket kommer bidra till mycket långdragna förhandlingar med otillfredsställande resultat avseende alla ersättningsavtal som nu ska fram istället för EU-medlemsskapet. Främst avseende tullarna då. Men eftersom EU innerst inne inser att 1. Ju svårare man gör för UK med frihandeln, desto mer tvingar man UK att konkurrera, och 2. Till syvende och sist drabbas ju även EU av detta. Så visst kommer avtalen på plats till slut, men under tiden så har alla inblandade upplevt kraftigt negativa ekonomiska effekter.

Sverige kommer få lida

Inte minst Sverige kommer få lida. Storbritannien är som bekant en av våra största handelspartners. Några inbillar sig att Stockholm kommer gynnas som finansmetropol i samband med utflytten från London, vilket är möjligt i någon liten mån, men lejonparten av flytten kommer gå till Frankfurt och Paris. Det finns dock en allmän positiv effekt rent ekonomiskt som är fullt rimlig att anta: just de nämnda ‘sociala ambitioner’ som EU har och som man är oroliga för att UK nu kommer ‘konkurrera ut’, kan komma att stoppas eller åtminstone hindras från att gå till ytterligare överdrifter. Det är på detta område som EU-budgeten växt exponentiellt under senare år, och det är dessa, tillsammans med federationssträvandena, som gjort överstatlighetens tyngd svårast att bära. Inte minst Europakonventionens allt vidare tolkning har bidragit till både Brexit och ett allt större EU-motstånd i många EU-länder. Brexit kan i bästa fall bidra till att dessa planer överges och att den sociala ambitionen skalas ned.

Den förhoppningen är logisk, givet att man förutsätter att samtliga parter agerar rationellt. Tyvärr är det inte så mycket som talar för rationalitet. Dels är ju Europakonventionens tolkning, liksom annan social lagstiftning, i händerna på ländernas domstolar och EU-domstolen. Och de viktigaste politikerna, Merkel, Macron och Johnson har ju en agenda som är för mer av samma, dvs rakt motsatt den av mig och verkligheten efterlysta rationaliteten. Jo, det gäller även Johson, om någon nu trodde att jag skrivit fel. Katrine Marçal upprepar i sin kommentar en annan viktig poäng som fler och fler kommer bli varse: “Boris Johnson är ofta missförstådd. Särskilt utomlands. Media skriver om honom som vore han en brittisk Donald Trump. Vilket inte är sant.” Sanningen är att det finns nästan ingenting med Johnson som påminner om Trump, mer än en ostyrig blond kalufs och en ständigt pågående polemik med etablissemanget. Och vilket etablissemang är det?

“Boris Johnsons grundläggande politiska instinkt är på många sätt liberal, kosmopolitisk och urban. Han var trots allt den konservativa politiker som lyckades vinna två borgmästarval i den röda staden London. Han är mer positivt inställd till invandring än sin företrädare Theresa May och han är inte särskilt ideologisk när det kommer till ekonomisk politik. “

Tre goda amigos: Merkel, Macron – och Johnson. Därför släppte man fram Johnsons brexit.

Till skillnad från Trump så är det Tory’s konservativa, inte amerikanska vänsterliberaler, som Johnson distanserar sig från. Vänsterliberal media i hela Europa gör nu allt för att beskriva hans framgång i parlamentet som ett fiasko, de avskyr honom – men av;fel skäl. Lika mycket är han omtyckt – främst i utlandet – av samma felaktiga skäl. I den mån Johnson avslöjat någon konsekvent ideologisk linje så är den liberal och mycket närmare vänsterns än såväl Mays som Camerons. Johnson är tillsammans med en miljöaktivist och för honom har Brexit aldrig drivits av invandringsskepsis, det har bara varit en strömning han har kunnat utnyttja för syftet – eller snarare kanske tvingats att instämma i, för att inte tappa väljare till nationalisterna. Vi kan förvänta oss att Johnson personligen inte alls har så mycket emot att samarbeta med EU för att gå vidare med de sociala ambitionerna, helt enkelt eftersom hans politiska sympatier ligger nära Macrons och Merkels. I mitt huvud förklarar denna ideologiska närhet också i mycket varför Johnsons brexit gjordes möjlig, medan May fick avtal med sig hem som ingen kunde gå med på.

Så, kontentan? Som vanligt ser verkligheten ut att vilja tvinga de styrande till kursförändringar som kan vara av godo för deras befolkningar. Men om verklighet och sunt förnuft varit vad som ständigt och jämt bestämt politikernas dagordning så skulle vi ju inte ens ha varit in närheten av där vi nu är. Vi kan hur som helst utgå ifrån att Brexit på kort sikt hjälper till att dra ned världskonjunkturen. Frågan är hur mycket. Graden av avmattning eller stup kommer förstås ha stor betydelse för vilka åtgärder som sedan blir aktuella.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Erdogan hotar skicka 3,5 miljoner syrier till EU. Många står så gott som redan på Arlanda.

Mons Krabbe är MED:s utrikesexpert och skriver insiktsfulla analyser som jag lär mig en hel del av varje gång jag läser. Denna gång målar han upp ett scenario som låter väldigt bekant för den som läst om hur Chamberlain for hem från München och lovade britterna ‘fred i vår tid’. Det fick han inte. Det kom ett världskrig emellan. Men det berodde ju på att Churchill ersatte Chamberlain. Annars hade vi haft fred i Europa – på Hitlers villkor. Och i dagens EU finns det ingen som agerar som Churchill när det gäller att stå upp emot Turkiets Erdogan. Det kan bero på att man inte förstått hur Erdogan fungerar. Men det kan också bero på att man faktiskt har en egen agenda som passar perfekt in med att låta Erdogan genomföra sina hot.

Erdogans Turkiet är efter den misslyckade militärrevolten 2016 i praktiken i det närmaste en diktatur – och en stenhård polisstat. Missnöjet med diktatorn är utbrett. Precis som i Iran är en kollapsande ekonomi Erdogans svåraste fiende. Hans styre har tidigare ansetts som ett närmast unikt undantag i den muslimska världen, framgångsrikt förd ekonomisk politik utan uppbackning av oljetillgångar. I praktiken har han varit nästan lika usel på att sköta ekonomin som Magdalena Andersson; framgångarna har precis som här byggt på ständigt nya lån, som i Turkiet satsats i ny infrastruktur, dvs gått till byggföretagen, medan vi här har köpt flyktingar och höjt BNP genom att göda välfärdsentreprenörerna.

Restprodukten i Turkiet är visserligen av nytta, till skillnad från vår, men prestigeprojekt som Istanbuls nya flygplats kostar på samma sätt som svenska höghastighetsbanor – alldeles för mycket i förhållande till denna nytta. Tråkigt nog för Erdogan har internationella långivare sämre förtroende för honom än vad de (ännu) har för Sverige. Bl a sparkandet av centralbankschefen för att han ville höja räntan, och tillsättningen av sin egen svärson som finansminister har bidragit till Erdogans sjunkande aktier. De utländska lånen börjar kosta mycket nu, inte bara i höjd ränta. Turkiets lira hör till en av mycket få valutor i världen som fallit mer än den svenska kronan under det senaste året. Dessutom har man en inflation som åter visar tecken på att vilja skena. EU är Turkiets i särklass viktigaste marknad. Att en begynnande lågkonjuntur räcker för att skaka om landet, visar vilken betydelse eventuella sanktioner skulle få. Att låta den islamistiske ledaren gå under vore förstås det enda rätta.

Men det finns få tecken på att man kommer göra så. Erdogan hotar med att skicka 3,5 miljoner syrier direkt till Europa om han inte tillåts att utan protester invadera gränszonen i norra Syrien, där han tänkt placera huvuddelen av dessa syrier, för att skapa en buffert mellan turkiska kurder och syriska dito. Ett destruktivt agerande, som om han själv inte brydde sig om att hans eget land skulle drabbas värst om hårt sattes mot hårt. Men EU agerar med mycket ord och lite handling. Säkert kan denna försiktighet bero på oro för att utlösa en ny finansiell kris; de europeiska bankerna riskerar att drabbas hårt av en turkisk betalningsvägran, liksom diverse exportföretag vid en följande ekonomisk kris. Och vem vet exakt vilka obehagliga följdeffekter som en tändande gnista kan utlösa. Men, som sagt, Turkiet kommer ofelbart att drabbas mycket värre. Och Erdogan är trots allt en pragmatiker. Han vet att hans ställning hotas redan nu av missnöjet med den svaga ekonomin.

EU:s yttre gräns har ett hål – som bara täcks av Erdogans löften

Att man litat på Erdogans löften, som redan i mängder av uttalanden visat att han är allt annat än tillförlitlig, är grundproblemet. Man satte sig i denna sits när man hoppades att Erdogan skulle täta den yttre gränsen åt unionen, istället för att (samtidigt) göra det med egna trupper bevakningsbåtar och personal i Grekland. Om EU tätat sin egen gräns, så hade Erdogan tvingats täta sin hur eller hur. Då hade EU nu haft möjligheter att stänga av alla möjliga kranar till den ruttna turkiska ekonomin utan att riskera en ny flyktingström.

Som det lutar, kommer Erdogan att genomdriva sin folkomflyttning utan att EU reagerar nämnvärt. Men hotet att öppna gränserna och kasta över miljontals flyktingar visar inte bara att han i praktiken är beredd att bryta alla löften han givit, utan att han vid något tillfälle också kommer göra det. För i Erdogans huvud så är det EU som har det fulla ansvaret i evärdelig tid för dessa flyktingar och han kommer utnyttja dem som förhandlingsbricka ända tills de inte längre fungerar. Då kommer de skeppas över till Grekland, var så säkra.

Att både ha hängslen och livrem när man pratar med den här typen av samvetslösa typer är alltid nödvändigt. Erdogan vill ha massor av EU, han behöver nästan lika mycket. Att sätta hårt mot hårt nu kommer kosta mer än om man förberett sig för detta svek, men det är fortfarande det enda man kan göra. Strafftullar är en självklarhet, utan förvarning, förhandla när Erdogan kommer krypande, inte förr. Men inget av detta lär inträffa.

EU:s mesiga agerande kan inte bara förklaras med naivitet. Det mesta talar för att man driver en agenda där Erdogan ska få skulden för något som somliga av EU-ledarna innerst inne önskar. En ny syrisk våg av flyktingar till Europa är nämligen helt i linje med Macrons och Merkels intentioner. Och väl i Europa kommer flyktingarna att kunna göra sina egna val. Då ligger Sverige som vanligt i topp bland favoritdestinationerna. Vem ska kunna hindra dem? Vi har ju heller ingen bevakning av vår gräns. Helt i linje med somliga beslutfattares agenda.

DN –EU avvisar Erdogans krav

NY Times om Erdogans politiska kris

Finacial Times om Turkiets ekonomiska kris

Publicerad 1 kommentar

Nya stora flöden in i EU-venerna förväntas snart ge mångkulturknarkarna en skön fix. Detta ‘ännu mer’ är vad som nu krävs för att få den.



Ni läste väl om den ‘halvhemliga gruppen’ inom EU som vill sätta fart på invandringen igen, trots alla miljarder som satsats på en hård yttre gräns? Nu är den inte hemlig längre. Sverige var med så klart, och vi lär vara med även när det nu är dags att skriva under. Man rundar i så fall de nationalstatsvärnade länderna, som får se till att hålla undan nya horder genom att stärka sina egna gränser – vilket de förstås också kommer göra. Det som ‘öppnat’ för initiativet är Italiens regimbyte, som innebar att Lega och den invandringskritiske Salvini försvann från regeringen. Med lite smörjmedel har Merkel och Macron sedan fått med sig de motspänstiga. Italien och Malta vill nu istället skicka vidare problemen.

Tyskland och Frankrike styr Eu lite som de vill och deras agenda är att bryta ned nationalstaterna. Macron i egenskap av nyliberal globalist, Merkel säkert också med ett motiv att stärka tyskarnas makt över helheten.
Och här är nu lackmuspapperet för regeringen Löfven. Ska vi säga ja till ännu mer? Det finns nog många som kommer vilja säga nej, men kommer man att göra det?

Frågan är dock om Sveriges ja eller nej spelar roll. Om detta avtal väl signeras så är ju den yttre gränsen punkterad. Vad som händer då är att man söker sig dit man får det bäst. Och alla ‘vet’ ju att det är Sverige. Vi har ingen egen gränskontroll värd namnet, så när flyktingarna väl står här är det fait a complete – fullbordat faktum.
Nu undrar du med vilken logik detta sker. En och endast en, som jag kan se det. För de vanegodhetsknarkande krävs ständigt nya fixar, och de måste också ständigt öka dosen.



Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.friatider.se/eu-l-nder-verens-afrikaner-ska-snabbt-f-ras-till-europa?fbclid=IwAR19LKX-uqD0hmJtuJVO9_8eWxV1u3AceXXgYiW-EIMlyanKf0gE22Hj0H0

Publicerad Lämna en kommentar

Merkel, Macron och Löfven i samma båt: sågar hål där man just tätat: immigranterna bara SKA in.

Så var det dags igen. Det ständigt skuldtyngda och defaitistiskt lagda EU känner hur det dåliga samvetet trycker på igen. Vi är fortfarande för rika. Fortfarande för vita. Fortfarande är hälften av oss män. Så nu bara MÅSTE vi låta fler islamistiska fundamentalister och kriminella komma hit och slänga bomber och granater.


*

Min senaste krönika, med färsk statistisk från polisen, säger att det hittills i år slängts 120 bomber i Sverige, som nu inofficiellt redan är det nya Libanon. Ni som läste den borde undra varför det svenska folket inte samfällt står upp och inte bara ropar: Slut! utan framförallt: Ut!
Men Löfvens ministär fortsätter istället tondövt: In!
Som om 120 bomber på ett halvår är absolut ingenting att bry sig om. Varför?
*
Svaret är alltså de godhetsindoktrinerades skuldkänslor. Och: att min krönika inte blir läst av mer än ett litet fåtal, för fb skuggar den, så att den i stora grupper där jag delat den bara har en eller ett par likes, inte många fler har då heller sett den.
*
Den lågintensiva krigföring som imamerna och de gängkriminella bedriver mot den västliga civilisationen har varit effektiv. Godhetsnarkomanerna har, i sin förtvivlan över att aldrig lyckas tillfredsställa de nytillkomnas allt fräckare krav, gjort reträtt på reträtt – men utan att få den där välsignade tacksamheten från alla de ‘behövande’, så som de så innerligt önskar och vill göra sig förtjänta av.
*
Den kommer de så klart aldrig heller att få. Inte heller när man nu upphäver ’vapenvilan’, den som ett oenigt EU skapade med den hårda yttre gränsen – genom att göra ännu en reträtt. En potentiellt mycket betydelsefull sådan. De godhetsknarkande har nämligen bestämt sig för att öppna gränserna alldeles på egen hand.
*
Tyskland och Frankrike, de stora förlorarländerna i det senaste stora kriget, och Sverige, som fegt nog inte ens deltog, har så klart inte lyckats få med sig de stater i öst som under 1900-talets senare halva fick bära konsekvenserna. De, Tyskland och Frankrike, vill därför sköta vad de är bäst på själva: kapitulation. EU:s alltså, inte motståndarnas.
*
De 14 mest invandringsglada länderna inom EU har gått ihop i en ’halvhemlig grupp’ för att se till att omintetgöra poängen med den hårda gräns som upprättades efter framförallt Italiens klagomål. Lite som att först täta båtens läckande skrov för att sedan med hinkar fylla den upp till relingen. Eller såga hål i durken. Och den som trodde att Sverige skulle kunna låta bli att stötta ett sådant hål-i-huvudet-förslag har naturligtvis fel. Vi måste ju bevaka vårt godhetsrykte!
*
Med motiveringen att det nu pågår mänskliga katastrofer på Medelhavets människosmugglingsrutter, jobbar Merkel och Macron för fulla muggar med att ge människosmugglarna mer villigt gods att förflytta: budskapet är att om Ahmed bara når över ska i alla fall Tyskland, Frankrike och de 12 andra ’goda’ staterna fortsätta att säga välkommen. Det låter som att det skulle kunna locka en och annan. De dumma östeuropéerna och italienarna får väl ta på sig livvästen, för här ska sågas rejäla hål, så att det riktigt kan strömma in.
*
Har det möjligtvis slagit någon att det är länder som Tyskland och Frankrike som med sina frikostiga löften om ekonomiska bidrag lockar människor att ta enorma risker? Gambla med sina liv? När UD:s hemsida har en lång lista på vilka bidrag som finns tillgängliga i Sverige så är det en väldigt tydlig (och sannolikt helt medveten) signal man skickar: här är paradiset (och underförstått, där behöver man inte ens jobba).
*
Otaliga undersökningar har vid det här laget visar att det är ‘ekonomiska flyktingar’ som helt dominerar flödena. Att de är unga starka män till över 90% säger samma sak; det är de som har resurser och kraft som kan ta sig hit. Det cyniska spelet för de egna väljarna (inkl. dem man lockar hit) är vad som är den direkta orsaken till tragedierna på Medelhavet. Merkel, Macron och Löfven hör till de mest skyldiga.
*
Så. Vad tror ni skulle hända om den här gruppen helt enkelt sade “stopp och belägg, det är nog nu”? Då skulle flödena minska dramatiskt. Liksom dödsfallen. Och de som av godhetsapostlarna dömts att lockas hit till ett förnedrande bidragsliv utan tillstymmelse till integration skulle med all säkerhet få ett bättre liv där de är. Inte minst att rakryggat stanna kvar och göra den värnplikt man deserterat från lär vara bra för självkänslan.
*
Sluta lova ett liv i lyx. Säg att vi kommer skicka alla tillbaka så fort det verkar rimligt. En ‘helhemlig’ grupp skulle sedan kanske komma överens med Italien hur man ordnar med dem som ändå väljer att ta den farliga vägen hit – trots att ingen lovat dem ett enda bidrag. Några av dem kanske faktiskt behöver den hjälp vi erbjuder.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/nyheter/varlden/pia-gripenberg-frankrike-och-tyskland-forsoker-radda-havererad-asylpolitik/
Min krönika med färsk bomb- och skjutningsstatistik, som fb skuggat:
https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/posts/729615980802576?__tn__=K-R

Publicerad Lämna en kommentar

EU-parlamentet. I grunden antidemokratiskt.

Publicerat 29/5

I EU-parlamentet samarbetar konservativa med socialdemokraterna i det mesta. Det är Merkels trianguleringspolitik och bekvämligheten av egen majoritet tillsammans som gjort denna totala brist på ideologisk styrning möjlig. Men nu försvinner denna majoritet. Tyvärr öppnar det för Macrons ’mittenextremister’ i ALDE, där bl a Annie Lööfs centerpartister ingår, att på känt manér genomdriva en minoritetspolitisk uppfattning i flyktingfrågorna. Som dessa riskerar att utformas, tillsammans med vår egen Löfvenministärs låtsaspolitik på den svenska hemmaplanen, kan den komma att fungera som en tratt, där Sverige placerat sig själv just under hålet.
Varför EU-parlamentet nu riskerar att drivas av Macron
*
Eftersom när det gäller invandringsfrågorna, de sanna extremisterna idag i själva verket finns i vad som traditionellt kallats för mitten, inte minst Macrons ALDE-gruppering, där även svenska C och L ingår, så är den europeiska ‘blockgränsöverskridande’ samarbetspolitiken – där nationalistiska konservativa utesluts – en mycket farlig strategi för EU. Det kommer tyvärr sannolikt bli än mer av den varan nu.
*
Jag är EU-vän. Ungefär på samma sätt som andra konservativa med mig, så har jag dock blivit mer och mer skeptisk de senaste åren. Det beror på att EU alltmer börjat omformas till en kopia av den svenska modellen. Mer och mer ska ske i EU:s regi. Högre och högre skatter måste därför till för att finansiera kolossen. Och när det gäller det politiska spelet, så är EU närmast en förebild för Sverige: samarbetet över blockgränsen är legio.
*
Konsekvens? Vi tar det goda först. Det utesluter gröna, kommunister och socialister, uppdelade på två partigrupper efter grad av EU-skepticism: EFA och GUE/NGL. Dessa har, tillsammans 108 mandat mot 103 förut.
*
Men det utesluter också ECR, där SD ingår, med 59 mandat (gruppen har tappat stort efter Tories katastrof på hemmaplan och kommer bli än mindre om/när Brexit väl går i mål), liksom EAPN (fd ENF) (58) och EFDD (54) – högernationella resp. populistiska partier – liksom grupplösa (8) och nya partier (30) vars inriktning är blandad. Minst 172 av dessa delegaterna står till höger om våra moderater. En höger som har gått fram, men inte så mycket som man hoppats och långt ifrån tillräckligt för att få inflytande, trots att man omfattar 1/4 av hela parlamentet.
*
Parlamentet omfattar 751 mandat, dvs 376 ger majoritet. De båda traditionellt största grupperna, ‘mörkblåa’ Europeiska Folkpartiet (EPP) med 180 mandat, där M och KD ingår, och röda Progressiva (S&D) dvs socialdemokrater med 145 mandat, har tillsammans tappat 79 mandat sedan förra valet 2014. Det betyder att dessa två har tappat den möjliga majoritet de förut hade – givet att de röstade ihop. Och det gjorde de förbluffande ofta; historiskt har nära 2/3 av besluten tagits av dessa båda grupper tillsammans över de andras huvuden. Resultatet av ideologiernas död, s k ’triangulering’, där enda målet är maktens köttgrytor – aldrig att leda och påverka. Så vad ska hända nu?
*
Tillsammans med den tredje största gruppen, ljusblåa ALDE, når man dock betryggande majoritet: 434 mandat. ALDE, leds av nybildade franska reformpartiet, d v s Macron, tillsammans med Lööfs C och Björklunds L. Här ingår även brittiska Liberaldemokrater som har samlat många Brexitmotståndare, vilket förklarar varför gruppen växt från 68 till 109 mandat. Denna grupp står politiskt oftast mittemellan EPP och S&D och har röstat för det mesta som dessa båda kommit överens om.
*
Skillnaden nu är att ALDE:s stöd blir nödvändigt i nästan alla frågor. Trots Macrons låga popularitet är risken därför stor att hans partigrupp kommer att få kraftigt ökad reell makt. Och trots att partierna till höger om EPP är långt större än partierna till vänster om S&D, så saknar detta betydelse för deras inflytande. Det är m a o samma läge som i svensk inrikespolitik: man ‘triangulerar’ för att undvika att högern får inflytande. Parlamentets majoritetsbeslut hamnar därmed långt till vänster om väljarnas median.
*
Ökad EU-budget och fler lagar på det sociala området är vad Macron kommer kunna erbjuda vänstern i utbyte mot starkare överstatlighet. Högern å andra sidan vill få till stånd ett bättre försvar av de yttre gränserna. Tidigare i vår godkände parlamentet en kraftig förstärkning av EU:s gräns- och kustbevakning Frontex; från 2027 ska 10.000 gränsvakter kunna sättas in för att assistera medlemsländernas kontroll av EU:s yttre gränser. Dessa ska kunna bära vapen och ha mandat att agera även utanför medlemsländerna. Frontex ska också få en mer framträdande roll vid deportationer. Det här kommer dock kräva fler beslut under resans gång, varför Macrons ALDE-grupp kan och kommer kräva kompensationer om de ska vara med.
*
Även om EPP nu lite ovant skulle börja famla högerut för att bilda koalitioner, så är högern inte tillräckligt stor för att skapa majoriteter utan ALDE: 180+172 = 352. Man saknar 24 mandat som man måste jaga bland de populistiska och notoriskt opålitliga. Och att fatta beslut med stöd av t ex nynazister? Då går man hellre till ALDE, trots sakpolitiska förluster.
*
Så, liksom i Sverige, finns det tyvärr mycket stor risk för att EU:s parlament hamnar i händerna på minoritetsgruppen i ‘mitten’. Särskilt illa är detta i den för oss och Europa helt avgörande invandringsfrågan där ’mitten’ i själva verket är extremistisk: ingen partigrupp är troligen lika mångkulturkramande som ALDE. Man kommer bl a försöka få med sina kolleger i EPP-gruppen på tvingande invandringskvoter som länderna inte enskilt har rätt att opponera sig mot. Ungefär som de svenska kommunerna tvingats rätta sig efter Reinfeldts och Löfvens pipa. Det kommer bli svårt, kanske omöjligt, men i de principlösa kompromissernas värld är det omöjliga alltid möjligt.
*
Ett annat stort problem är de båda socialiststyrda länderna i sydväst, Spanien och Portugal, liksom Grekland, som tillsammans svarar för viktiga delar av EU:s yttre gräns. De har ju nationell rätt att släppa in vilka de vill, eller som i Greklands fall, inte råd eller lust att göra något åt saken. Att tvinga dem följa en striktare policy lär inte bli aktuellt så länge som Tyskland är så ambivalent i frågan. Än värre kan det bli om uppgörelsen med Turkiet att hålla gränsen åt EU och Grekland – som ständigt knakar i fogarna – spricker.
*
Därmed kommer ett stort hål i nätet fortsätta att finnas kvar. Och vi vet ju, precis som Spaniens hycklande socialister vet, vart flyktingarna vill, när de väl sluppit in: till Tyskland – och Sverige. Så länge som Sverige fortsätter låtsas som om vi gillar det här kan vi ju inte gärna säga nej heller. Särskilt inte eftersom Sveriges egen yttre gräns helt saknar försvar, såväl mot fientliga makter som inträngande illegala invandrare.
*
Löfvens hyckleri, stort som Spaniens i kvadrat, är också ett stort problem vad avser alla som smiter in illegalt. Hela Sydeuropa, främst Italien, är ju vrålilskna på oss för att vi som den bidragsmagnet vi stoltserar som, lockar in dessa över gränsen. Det är klart att alla därför med varm hand skickar dem vidare till oss. Även dem som inte alls haft Sverige som första mottagarland egentligen. Sådant fixar man med lite trixande, tejp och tippex.
*
Summa summarum: EU:s yttre gräns. Vi står och faller med den, så ja, EU är inte bara bra för Sverige; med den politik vi för är EU nödvändigt. Men EU räcker inte, kommer inte räcka. För de hål som finns kvarstår och kan bli större. Och som den övergripande EU-politiken utformas tillsammans med vår egen så fungerar den som en tratt, där Sverige placerat sig själv just under hålet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/eu-val/
https://www.dn.se/kultur-noje/kristina-lindquist-europas-hogerradikaler-har-anledning-att-jubla-trots-att-valskrallen-uteblev/
https://omni.se/stora-eu-grupper-tappar-livet-blir-annorlunda/a/qLQlJe
https://sv.wikipedia.org/wiki/Politiska_grupper_i_Europaparlamentet