Publicerad 2 kommentarer

Vad S gjort bra i Coronakrisen? Man har ‘ingivit förtroende’. D v s duperat folk. Det är man världsmästare på, tack vare systemmedia.

Vad har myndigheters och regeringens handlande gått ut på under Coronakrisen? Rädda så många liv som möjligt? Fel. Minimera skadeverkningarna på ekonomin? Fel. Inge ‘stort förtroende’ och därmed rädda sig själva? Nu börjar vi närma oss.

Ny DN/Ipso visar att regeringen och FHM tappat i förtroende under juni

Det är ganska tydliga siffror det handlar om. Från att en klar majoritet ansett att man gjort ett ganska bra eller mycket stort förtroende, så sjunker den andelen till 45%. Därmed är man tillbaka till marssiffrorna, då opposition kring strategin fortfarande var tillåten. Sedan slöt sig leden, och utfrågningarna vid FHM:s dagliga presskonferenser blev till parodier på uppvisning i konsten att aldrig ställa besvärande följdfrågor.

Vi kan konstatera att det världens sämsta Coronastrategi lades tidigt, och att det egentligen är alltför generöst att kalla den för ‘strategi’ eftersom det handlade om att göra så lite som möjligt i sakfrågorna, lämpa över allt ansvar på regionernas sjukvård och sedan ljuga svenska folket rakt i ansiktet tillsammans. Den som upprepar att kurvan är avtagande tillräckligt länge får naturligtvis till slut rätt. Tegnell har bollat de besvärande höga rapporterade dödstalen så att de ramlat ner i en redan passerad historia – och fått media att hålla tyst om att det innebär konsekvent underrapportering av aktuella dödstal. Inte förrän dödstalen faktiskt till slut började gå ned på riktigt, så rapporterade media om just det statistiktrixandet. Att man enbart räknade positivt testade som Coronadöda var nästa officiella hemlighet, som åtminstone vid något tillfälle förnekades blankt. Och den som på så vis sänker dödssiffrorna genom att inte testa, kan sen hävda att den rekordökning i antal smittfall vi nu ser är en ‘synvilla’ som vi inte behöver ta på allvar, fastän det naturligtvis borde tas för intäkt att det är tvärtom: antalet smittfall har varit långt högre än vad man tidigare påstått.

Intressant att de ‘inbitna’ fortfarande älskar Tegnell, även när de överger FHM.

Det är långt ifrån ett enkelt trick att både skjuta problem framför sig och att placera dem tillräckligt långt bakom sig för att hela tiden kunna framstå som trovärdig. Det gör förstås inte Tegnell och FHM heller. I mina öron. Men i den MSM-konsumerande delen av befolkningen så går budskapet hem med hull och hår. Man måste ha klart för sig att det handlar om något som sossar av födsel och ohejdad vana ägnar sig åt, så ‘strategin’ borde inte förvåna någon, inte heller resultatet.

För den som följt regeringens och riksbankens försök att skapa samma förtroende för den ekonomiska politiken finns det heller ingen större anledning att höja på ögonbrynen över att man stigit i opinionssiffrorna. Det som hänt är ju att man ‘ingjutit förtroende’ i de breda folklagren, med statistik som skapar sig själv; t ex enorma stödpaket som räknas in i enkel eller rent av dubbel upplaga i de sedan rapporterade BNP-siffrorna. ‘Förbättringarna’ i ekonomin efter mars är alltså en ren chimär: det är inte ekonomin som dragit igång, det är stödregnet som gör så att det ser ut så. Men lyckas man få folk att tro på detta så ökar ändå optimismen. Det kan vara den viktigaste förklaringen till att inköpschefsindex stiger t ex.

Den djupa staten – en korporativ struktur med SAP i centrum

Bonnierägda DI har sedan några veckor satt munkavle på dysterkvisten Cervenka, hoppas hans semester åtminstone är betald. Istället pumpas dagligen ut alla nyheter som kan tolkas positivt, liksom glada börshandlare köpråd; den statistik som inte stämmer in med scenariot är svår att hitta i flödet. Bonnier (liksom övrig svensk press) har fått förnyade stödpengar under ‘Coronaförevändning’, utöver det vanliga presstödet, distributionsstöd och stöd för satsningar som ‘DN Fakta’ liksom på ‘DN Ifrågasätt’, som f ö har, tydligen på livstid, avstängt undertecknad från att kommentera DN:s och DI:s artiklar – något svar på mina överklaganden har jag inte fått. Sverige är en korporativ struktur, där SAP med alla sina mängder av systerorganisationer, infiltrerade officiella myndighetsorgan och formella NGO:s stöttade med statliga pengar, är spindeln i nätet. Det vi ofta kallar den djupa staten verkar på alla plan. Om detta kan ni f ö få veta mer i Jeff Ahls föreläsning tis 7/7 18.00-21.00 för Education4Future.

Sverige – minst lika korporativistiskt som Mussolinis Italien

Doldisen Bjereld – SAP:s grå eminens?

Obs: därmed inte sagt att Löfven är den mest tongivande figuren. Det mesta tyder tvärtom på att han är närmast en statist. En av dem som sufflerar honom är Ulf Bjereld, ordförande i Tro och Solidaritet, i veckan i tidningarna för att han propagerar för mer invandring, annars håller sig Bjereld oftast i bakgrunden. Att han är SAP:s grå eminens är det många som kan vittna om, men få som kan ge konkreta bevis för. Han, som inte ens är folkvald, skulle mycket väl kunna vara Sveriges mäktigaste man. Det mest synbara beviset för hans makt är förstås den fortsatta massinvandringen, med över 100.000 nytillkomna varje år, samtidigt som media rapporterar om hur mycket denna påstås ha gått ner, genom att referera till delar av den, såsom asylinvandringen.

Tro och Solidaritet, fd Broderskapsrörelsen, bestämmer allt inom Svenska Kyrkan. Det var denna gruppering som användes för ‘det smutsiga arbetet’ att på 90-talet kohandla fram ett avtal med SUM, Sveriges Unga Muslimer, med direkta kopplingar till terrororganisationen Muslimska Brödraskapet: muslimerna skulle få inflytande, SAP deras röster. Att Bjereld vill ha fler muslimska invandrare hit kan ses som en direkt avtalskonsekvens.
Ulf Bjereld är en av SAP:s absolut mest inflytelserika personer. Han sitter inte ens i riksdagen.

Nya skatter för småföretagen och höjd fastighetsskatt ska betala för paketen

En annan viktig anledning till att folk ännu inte – eller först nu – börjat ifrågasätta regeringens åtgärder, är att de enorma summorna ännu inte har drabbat någon konkret. Det är ju bara pengar ut som redovisas, inte hur dessa pengar ska tas in. När dessa åtgärder börjar ta skruv lär entusiasmen falna. I förrgår var Magdalena Andersson ute och talade om höjda kapitalskatter, idag är Finanspolitiska rådet ute och fiskar när det gäller fastighetsskatten. Det gäller att hinna före innan taxeringsvärdena går ner. När sedan skatterna höjs, så kommer prisfallen på bomarknaden slå till med full kraft – politikerna utgår nämligen från vad som är politiskt möjligt, inte vad som är ekonomiskt möjligt, och man brukar, alltid med samma totala brist på fingertoppskänsla se till att öka cyklernas toppar och bottnar istället för tvärtom, en rejäl fastighetsskatt som ökar statens intäkter med 30 mdr eller mer skulle dock bara hjälpa att finansiera en några få procent av alla nya stödpaket, så frågan är vart man ska ta resten. Det kommer bli spännande, eftersom Andersson säger att man inte kommer ‘kompromissa med välfärden’ – vilket i klartext betyder mer pengar till kommunerna – och alla snällanställda invandrare.

Ett försiktigt försök att puffa för höjda fastighetsskatter.
Det är ‘de gynnade’ småföretagarna finansministern (S) vill åt enligt artikeln.

Välfärden kommer ändå inte kunna räddas, det ser vi redan nu; en äldrevård i spillror, som inte är obligatorisk och därför byggs om till flyktingbostäder i allt högre utsträckning trots att allt större kullar är på väg in i pensionsåldern; en polis som tvingas prioritera mellan våldtäkt och bomber och skjutningar; en skola som måste fuska för att klara sig hjälpligt igenom Pisatesterna. Förlängda operationsköer efter Corona kommer inte hjälpa. Eftersom höjda skatter inte kommer kunna betala för alla nya kostnader och eftersom Sverige är ett av världens mest högbelånade länder, så är det till syvende och sist välfärden som kommer ryka.

Nej, sossarnas fantastiska förmåga att dupera svenska folket kommer till slut inte att kunna besegra sanningen. Än mer missnöje kommer vi se när det visar sig att pengaregnet inte räcker till. Inte bara för att verkningsgraden är genomusel, utan för att lagningen sker där den inte gör nytta – hålet vi måste stoppa är för stort och sitter långt under relingen. Där man nu hivar alla pengarna är de i längden närmast verkningslösa.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640

Publicerad 6 kommentarer

SAP visar sitt rätta ansikte: kommuner och bidragstagare ska få mer: småföretagarna ska betala.

TIll att börja med en korrigering: när ‘statsskulden dragit iväg från 35% till 45% så har man haft utgifter på totalt 500 mdr, inte 250 mdr, som det står i DI:s ingress. Det är ‘välfärden’ som ska få mer pengar. Och ‘gröna investeringar i tåg’. Gärna ända in i 2022. Det är nämligen ett valår. Men välfärden har inte förlorat pengar på Corona. Den riskerar inte konkurs – bara om de som betalar för den gör det. Och det är inte minst småföretagen som gör det. Företag Andersson nu vill beskatta ännu mer.

Att regeringens politik gynnat aktiemarknaden har naturligtvis inte gått någon förbi. Magdalena Andersson har låtit detta ske och verka ut ordentligt så att hon sedan skulle kunna släppa loss vänsterretoriken, och hoppas på att få folket med sig, se DI. Det är kapitalskatterna som ska upp, säger hon, och när hon sedan specificerar sig är det de s k 3:12-reglerna hon egentligen syftar på, d v s den del av vinsten i småföretag som kan tas ut till något lägre skatt än som lön. Det vore minst sagt olyckligt.

Det är för det första så att det alltså finns ett tak på sådana uttag. För det andra är skatten i praktiken ändå över 40%, och detta trots att den då inte är pensionsgrundande. Svenska företagare är bland de hårdast beskattade i världen, med den sammantagna effekten av moms, bolagsskatt och utdelningsskatt så får man inte ens behålla hälften av vinsten. För det tredje så är motivet för ‘skattebefrielsen’ avseende sådant uttag knappast att regeringen älskar företagare mer än andra, utan tvärtom att företagare redan får stå risker för sina anställda och för sig själv, som gör dem särskilt utsatta när de blir sjuka och/eller satta i pension.

Det är kommunerna (deras anställda) som ska gynnas

Andersson tänker sig nu istället att pengar måste föras över till kommunerna. Det är där man slukar sådana. Men det beror ju inte på Corona! Tvärtom så är kommunerna som bekant ingen vinstdrivande verksamhet, och den pågående karantänen har bara minskat utnyttjandet av kommunala tjänster. Varför kommunerna behöver mer pengar är istället helt kopplat till en havererad invandringspolitik. Endast 3 av 10 när ens långsiktigt upp till minimilönenivån 20.000:-/månad. Detta räcker inte för att betala skatt nog till den välfärd offentligheten ställer upp med, bara till att livnära sig själv, utan familj, under sina yrkesverksamma år, och under förutsättning att man inte råkar ut för sjukdom eller olycksfall. Övriga klarar inte ens det.

En majoritet av dessa endast hjälpligt och momentant självförsörjda, är dessutom snällanställda inom sagda kommuner och bidrar inte verksamt till att göra verklig nytta. Det är sådan ‘terapi’ som Andersson nu vill att vi ska betala mer skatt för att den ska kunna fortsätta. Knappast ett bra recept för att samhället ska kunna nå tillbaka till den nivå vi befann oss på före Corona. S vet innerst inne att höjda skatter är ett dåligt recept, närmast oavsett vad man vill. Eftersom Sverige tillhör topp-tre bland länderna med högst skattetryck har vi helt enkelt ingen töjmån alls: höjda skatter leder till minskat arbete och emigration av våra mest framgångsrika och bidragande medborgare. Höjd skatt på småföretagare är nog den mest kontraproduktiva skatten av dem alla.

… och så regimstöttande Mp:s favorit-lekstugeprojekt förstås: höghastighetsbanan

Att sedan lägga pengar på utopistiska mp-projekt, som höghastighetsbanor och andra ‘klimatprojekt’, samt att till varje pris hålla upp sysselsättningen inom offentlig sektor, är lika korkat som att betala överersättningar för de ‘korttidspermitterade’. Det är ju denna offentliga sektor som alla våra skatter går till. När det privata näringslivet drabbas av efterfrågatapp på ca 30% så är det rimligt att utgå ifrån att deras betalningsförmåga kommer ligga på den nivån under en lång tid. Det vi alltså kommer behöva göra är att anpassa välfärden i förhållande till detta, rätta munnen efter matsäcken, och göra vad vi kan för att förbättra möjligheten för företagen, inte kommunerna, att återta förlorad försäljning och vinst. Först därefter kan kommunerna få sitt. Andersson vill göra tvärtom… ett bra recept för att göra katastrofen ännu värre.

Observera att hon antagligen inbillar sig att detta är gammal god keynesiansk överbryggningspolitik. Men dels är detta inte särskilt rekommendabelt när skatterna i högkonjunktur är så höga. Bättre vore egentligen att sänka dem, och på så vis ‘kickstarta’ ekonomin. Dels är det förstås viktigt att projekten verkligen är samhällsekonomiskt lönsamma. Det vet vi redan att flyktinginvandringen inte är. Klimatcirkusen inte heller – och höghastighetsbanorna är det bara till en mycket lägre kostnad.

Ändå är dessa feltänk inte de värsta. Det kommer vi till nu:

Rädda euron, rädda länder med lägre pensionsålder, lägre skatt och lägre total belåning. Varför i hela friden då?

Igår, midsommarafton har man på toppnivå i EU en diskussion om hur medlemsstaterna ska garantera lån och bidrag till södra Europas sämst konsoliderade ekonomier, främst Italien, Spanien och Frankrike. Det handlar om 750 mdr euro, dvs över 8 bn SEK. Detta i grunden för att rädda en valutaunion vi har all anledning att hålla oss fortsatt utanför. Det handlar också om att rädda nationer som fortfarande har egna möjligheter att ta ansvar för sin ekonomi. Spanien har nästan 10 procentenheter lägre skatt i snitt än Sverige, och även Italien ligger lägre. Frankrike ligger formellt någon procentenhet högre, men svensk BNP är så uppblåst av den icke-produktiva flyktingekonomin, att den egentligen borde räknas ned ca 20%, vilket skulle göra att vi får en belåningsgrad långt över även Frankrikes (som dock, i likhet med de flesta EU-västländer borde justeras på samma sätt, om än ej lika mycket), justerat på detta vis är vårt skattetryck högst i världen, 56%.

Om Sveriges BNP räknas om så att den exkluderar den helt improduktiva bidragsflyktingekonomin, så är vårt skattetryck klart högst i världen, 56%, inte 44%. källa: Ekonomifakta

Sverige har inte bara högst skatt, utan även högst belåning

Den andra möjligheten att rädda ekonomin, åtminstone kortsiktigt, är förstås att öka belåningen, just så som nu planeras. En usel lösning som skjuter problemen på framtiden och intecknar framtida generationers ekonomiska frihet. Varför ska då Sverige (och nästa generation svenskar) tvingas ta ett solidariskt ansvar för att somliga länder överkonsumerat? DI:s ledare vill försöka hävda att det beror på en ‘unik’ situation, och hänvisar till Corona. Men Corona är inte boven här, det handlar om tidigare begångna försyndelser som med Corona förvärrats än mer. De här länderna har brottats med tilltagande skuldsättning under två decennier, men sättet som detta skett på är att det är respektive lands statsskuld som ökat; man har inte lyckats skjuta över skulden på privata medborgare och företag. såsom skett i Sverige. I Spanien har den privata belåningen tvärtom minskat kraftigt sedan 2007. Den totala belåningen ställd i relation till ländernas BNP är lägre i både Italien och Spanien, och som påpekat ovan – skulle vi justera för flyktingekonomin så är Sveriges även högre än Frankrikes, vi går från redan chockerande höga 293% till 366%, tvåa i världen.

Sverige har efter Japan världens högsta totala belåning i förhållande till BNP, när flyktingekonomin exkluderas. Och även när den ingår, så ligger vi extremt illa till; inom EU är endast Frankrike, Belgien och Holland värre. Källa: BIS.

Sverige har slutligen även högst pensionsålder

Bristen på andra finansieringsmöjligheter (höjda skatter, nya lån) förklarar naturligtvis det svenska behovet att ‘reformera’ pensionssystemet. Med reservation för att siffrorna är något gamla, från 2012, men med större tilltro i dessa samtidigt, eftersom de kommer från ett SCB som så sent i tiden fortfarande rapporterade hyggligt korrekt, så hade de tre länderna vi nu uppmanas vara ‘solidariska’ med, allesammans betydligt lägre pensionsålder: Italien ca 58 år, Frankrike ca 60 och Spanien ca 62. Redan innan pensionsreformen hade Sverige den högsta faktiska pensionsåldern av alla unionens medlemsländer, 64 år; och EU-snittet var 2016 bara 59 år. I Frankrike har man länge umgåtts med planer på höjd pensionsålder, men varje gång man försökt så har befolkningen protesterat. Kanske något för svenskarna att ta efter? Den senaste reformen innebar i själva verket en smygsänkning av tiden som pensionär, alternativt sänkning av pensionerna under denna tid, som kan skattas till ca 20%. Fullständigt omotiverat som det tycks, efter 7 års högkonjunktur.

Situationen 2020 är för alla EU-länder något skärpt, men ingenstans som i Sverige, som leder ligan redan före pensionsreformen. Källa: SCB.

Kan någon förklara för mig varför det svenska folket ska vara solidariska med tre länder som beskattas mindre, har drabbats av lägre skuldsättning, samt går i pension tidigare? Låt gärna frågan gå vidare till Magdalena Andersson.

Klimatpatriotism? Björn Wiman försöker bara stjäla ännu en tugga av svenskarnas lojalitet.

Flaggviftar-Löfven har haft stor framgång i opinionen att stå framför svenska flaggor och leka landsfader. Där visste spinndoktorerna vad de gjorde. Naturligtvis är det inte nationalism de ägnar sig åt eller vill ha. De vill omformulera dess betydelse och lura även dem som faktiskt ser sig nationalister att tro att man konverterat. Tro dem inte! SAP och vänstern målar gärna upp en kuliss, men i övrigt sträcker de sig aldrig längre än till ord, ord de sedan i handling visar saknar all anledning att lita på. Björn Wiman driver en av DN:s värsta vänsteragendor avseende krimatpolitiken, och nu försöker även han göra reptricket med nationalismen till sin: klimatpatriotism.

Med Coronanationalism kan Wiman bara syfta på Löfvens och FHM:s blågula bakgrund för att vädja till nationell samling. Att nu få alla med även på klimatgalenskapen är förstås ännu ett försök att dupera de sanna nationalisterna och urvattna begreppet, ja i praktiken göra det helt meningslöst.

Jag utesluter inte att Wiman lyckas. Inte heller Magdalena Andersson. De åtgärder man vill genomföra är då illa nog. Att man med semantik och retorik på köpet kommer skapa förvirring kring begreppet nationalism är på sikt möjligen än värre. Att tvinga Sverige in i ett garantiprogram för att förse andra länder med nya lån är inte bara orättfärdigt. Det är ett mycket viktigt principiellt steg in i en starkare federation, motsatsen till nationalism. I praktiken kommer vi naturligtvis att tvingas betala minst vår del av skulden, i fall vi kommer på tanken att söka utträde ur unionen. Det är också ännu ett steg in i ett valutasamarbete som vi i demokratiska val sagt att vi inte vill vara med i. Den som sedan inbillar sig att denna ‘garantiavgift’ är så unik som DI:s ledare vill låta oss tro, är mer än naiv. Det starka motståndet mot EU:s beskattningsrätt kommer härmed att brytas av en ny princip. Detta kommer utnyttjas av EU-politruker på alla nivåer för att hitta nya argument att fortsätta beskatta oss. Med en sådan rätt som kommer Sveriges praktiska möjligheter att gå ur i praktiken vara minimala.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56-40

Publicerad 4 kommentarer

Palmekatastrofen. Död såväl som levande.

DN:s Ewa Stenbergs krönika hyllas av DN-läsarna (med något väl noterbart undantag), som en sann och objektiv genomgång av fenomenet Olof Palme. I själva verket är det en illaluktande och väl tillrättalagd panegyrik, där hon skickligt tar upp de negativa sidorna för att sedan avrunda, bagatellisera och förminska dem, samtidigt som de förment positiva sidorna formuleras just så som Palme-nostalgikerna vill ha det. En osminkad sanning om Palme i svensk systemmedia lär dröja nu; det är så här hans eftermäle ska cementeras.

Det kan sägas mycket enkelt: Palme hatades inte minst för att han förstörde landet Sverige med sin politik och splittrade svenskarna. Svårare än så är det inte.

Utredningen om Palmemordet har kostat hundratals miljoner, sannolikt miljarder. Att den nu läggs ned är en stor lättnad, även om det, som väntat, blev en tummetott av alltihop, som också kommer lämna alla dörrar öppna för fortsatta spekulationer. Men varför ens bry sig? En man som medvetet och rättmätigt skaffat sig så många fiender – onda som goda – kan sägas rent bildligt ha dött med alla knivarna i sig samtidigt; det tycks mig mest som en ointressant slump vem som hann först.

Jag tillhör inte dem som sörjer Palme, låt mig göra det klart. Mord på öppen gata var dock ett trauma för Sverige när det skedde, och det var förstås i sig illa för vårt land, mordet markerar en exponent för förvandlingen som sedan skett och står som symbol för det nya minst av allt gemytliga gråbetongfolkhem som är den socialdemokratiska makthegemonins sanna eftermäle. Vi hade innan dess haft ett samhälle där sådant här var otänkbart – en skymf mot samhället i sig. Men Palme skapade själv det konfrontativa klimat som undanröjde sådana moraliska tabun och idag hade den här typen av attentat sannolikt varit legio om inte politikerna numera hade haft personskydd. Mordet ledde dessutom till en helgonförklaring av mordoffret. som sannolikt försvårat genomförande av återställare avseende alla hans förödande politiska misstag.

Att mordet var en tragedi för Sverige är alltså glasklart. Men var egentligen bara en logisk konsekvens av den politik Palme bedrivit, all hans konfrontation och ekonomiska galenskap, som inledde den kräftgång som flyttat ned Sverige från tredjeplatsen bland världens mest rika länder vid 70-talets inledning, ett steg i taget, till att bli västvärldens under de senaste två (S+Mp-ledda) valperioderna, allra sämst presterande ekonomi.

Ekonomin: ointressant för ideologen Palme och katastrofalt skött

Under Palmes mandat, 1970-1976, gjordes mycket stora felbeslut som ledde till stor skada för landet. Minns väl att man då för en krona fick en schweizerfranc, och idag får man plocka fram en tia för att få en. Det är en god illustration. Den svenska lönemodellen som tjänat Sverige väl slogs sönder. Synen på entreprenörer förändrades så negativt att tusentals av de bästa lämnade landet. De radikala löntagarfondskraven från facket, som skulle ha gjort Sverige till Europas enda socialistiska stat efter 1991, bemöttes inte alls eller mycket lamt – och hade med Palme vid makten under hela perioden med all sannolikhet gått igenom, trots de kraftfulla och sedermera i stort sett framgångsrika protesterna, ledda av Gösta Bohman och Curt Nicolin.

Skattetrycket höjdes kraftigt, eftersom Palme och sossarna ville fortsätta att spela rollen som alla goda gåvors givare, utan att inse att den ekonomiska politiken, som sänkt snitt-BNP från 4% under 60-talet till ca 2,5% under 70-talet, helt enkelt inte hade utrymme för detta. TIll slut var marginalskatten över 100% och detta kunde bara en nationalikon som Astrid Lindgren ändra på, mycket motvilligt justerade Sträng just den skatten. En samtidig upplåningsfest i utländsk valuta, devalveringar och stöld av pensionspengar (den första av tre stora sådana, den andra var Göran Perssons och den tredje Löfvens) hjälpte inte direkt till; skatternas andel av BNP har sedan dess legat konstant i topp bland världens länder, även om Ander Borg fick ned oss ett par placeringar tillfälligt. Självklart har detta varit en av de viktigaste anledningarna till vår ekonomiska tillbakagång. Tack Palme.

Kulturella influenserna: Ännu värre och ännu viktigare för dagens situation

Men det var ännu värre på det kulturella området, och här är konsekvenserna ännu större, eftersom de helt lagt grunden för de politiskt destruktiva stämningar vi ser idag. Den migrationspolitiska utredningen 1975 blev startskottet till den massinvandringsentusiasm som kom att blomma ut för fullt under de följande decennierna.

Jämlikhetssträvandena övergick från mottot om att alla skulle ha lika möjligheter till att alla skulle ha lika utfall, radikalfeminismens samgående med socialistiska principer har starkt bidragit till att svenska kvinnor är betydligt mer till vänster idag än svenska män, och till det regelrätta könskrig som startade i och med metoo.

Socialistisk/kommunistisk indoktrinering av skolan inleddes redan under 1960-talet, men Palme bidrog kraftfullt till att intensifiera den. Inga skolböcker har varit så historierevisionistiska och antinationalistiska som 70-talets; efter det att skolämnet sedan minskats i omfång och ännu fler plattitydbudskap om jämlikhet och mångfald lades in i läroplanerna, så trycktes paradoxalt nog även somligt av de värsta lögnerna ut ur böckerna av ren platsbrist.

Media, särskilt statsmedia blev en tummelplats för vänsterradikala, liksom universiteten. Palme ville inte ta strid med denna rörelse och hoppades att på så vis skapa en borgfred. Fegheten kan sägas liknas vid att SD, M och KD skulle vid ett maktövertagande låta nazisterna ta hand om SVT, ett föga tänkbart alternativ. Men marxist-leninistiska celler fulla med våldsromantiker, som fick göra oförblommerad kommunistpropaganda för barn och ändlösa rader av vänstervridna samhällsmagasin, det dög det. Vi skördar nu vad Palme sått, när han startade dessa betalda lekstugor för vänsterextremister. De är idag förtjänstfullt pådrivande postmoderna institutioner inom dagens postmoderna djupa stat.

Enligt somliga s k konspirationsteorier var det för övrigt sossarna själva som såg till att ge Guillou och Bratt det material som avslöjade IB; syftet skulle då ha varit att skadskjuta högerflygeln i partiet, de gamla gråsossarna, för att sedan kunna vrida politiken ännu mer åt vänster; Palme var livrädd för kommunisterna av en enda anledning: att de skulle sno röster från hans parti och personliga maktbas.

Utrikespolitiken: nationellt förräderi eller bara arrogans och hybris?

Palme älskade att synas utomlands, och med en fullständigt oproportionerligt stor u-hjälpsbudget så fick han chansen att glänsa; Sverige inte bara framstod som en ‘humanitär stormakt’, relativt vår storlek var och är vi mycket stora bidragsgivare. Sverige är än idag på sjätte plats bland bidragsgivande länder till FN, bara de ‘riktiga stormakterna i väst är större, många stora länder som Italien är det inte. När Sverige samtidigt för världens mest generösa flyktingpolitik, och nu (främst pga denna) har fått akuta och strukturella inrikesproblem, så framstår SIDA:s verksamhet som groteskt överdimensionerad. Och det är inte främst människor man hjälper. Så har det aldrig varit. Det är FN:s och andra s k hjälporganisationers budgetar man föder, och därmed beslutsfattarna inom dessa. För ömsesidig hjälp och befordrans skull.

Palme framställs gärna idag som en som delade ut lika mängder smockor åt både USA och Sovjet. Man kan i så fall undra varför det skulle vara så bra, eftersom det ena var (och är) en demokrati, medan det andra var en brutal diktatur. Men även den påstådda ‘balansen’ är en ren efterhandskonstruktion. Palmes tennispartner var den ökände KGB-spionen Nikolaj Nejland (helt okänt faktum för svensk systemmedia och därmed även för lejonparten av svenskarna). Var det fråga om landsförräderi? Undfallenheten mot den östliga supermakten går (därför?) som en röd tråd i det utrikespolitiska engagemanget. En något mindre komprometterande möjlighet är att Palme spelade högt och utpressade USA, för att på så vis dra ekonomiska fördelar. USA som i hemlighet skyddade oss, såg ju Sverige som en mycket viktig bricka i det globala och europeiska maktstrategiska spelet. Palme kunde i en win-win för honom själv samtidigt av populistiska skäl skicka signaler för att bevara väljarna till vänster under sosseparaplyet. Den här ekvationen skulle rimma väl med Palmes arroganta läggning, gudskomplex och allmänna hybris; Palme hade knappast någon sann politisk övertygelse själv – han lekte politik och älskade att provocera, vara i centrum, synas och höras; partiet kom i andra hand och Sverige i bästa fall i tredje.

Palmes sanna eftermäle: kvarstår att skrivas i systemmedia

Någon objektiv granskning av Palmes gärning som politiker har aldrig kunnat göras, eftersom minsta kritik naturligtvis rört upp starka känslor. Bilden av Sverige ifrån 1970 hade sett helt annorlunda ut om detta inte hänt. Tvivlar starkt på att vi får en friare diskussion även om nu mordet äntligen löses. Vore intressant att höra S ekonomer som Klas Eklund och deras ärliga uppfattning om politiken i början av 1970 talet. Det lär nog aldrig hända.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 4 kommentarer

Vi behöver ingen ny invandringspolitik. Vi behöver en utvandringspolitik.

Om något är rakt åt helvete, så blir det inte bra av att göra det lite mindre.
Det blir inte ens bra av att inte göra det alls. Det måste göras ogjort.


Nu har SAP och regeringen efter diverse krumbukter (läs: Mp-strul) bestämt sig för att ändå komma till förhandlingar med M och KD med ett bud om invandringspolitiken, som man uppfattar som rimligt. M och KD vill ha konkreta tak fö invandringen, sådana man har i Norge och Danmark. Men se det vill ju inte SAP. Och det beror som vanligt på att regeringen då hotar spricka. Istället vill SAP sätta en relativ gräns och göra sig beroende av EU. Vi ska ta emot ‘2-3 procent’ av EU:s total. Vilket är ungefär vad vi påstås göra just nu, medan vi som mest var uppe i 20%.

Asylinvandring är en liten del av totalen

Dessa siffror är förstås avsedda att låta lugnande. Om vi har minskat vår andel så mycket så borde det väl gå bra, hoppas SAP att väljarna ska tycka. Men nu är för det första hela diskussionen missvisande. Asylinvandringen är bara ca en femtedel av den totala invandringen till Sverige idag; de största delarna utgörs av anhöriginvandring och ‘arbetskraftsinvandring’; det sistnämnda är bara ett täcknamn för att ta in dem som helt saknar asylskäl, en överväldigande majoritet utgörs av totalt okvalificerad arbetskraft, typ pizzabud (inte sällan utrustade med falska körkort).

Varför är SAP:s ‘bud’ att vi ska fortsätta ligga 20% över EU-snittet?

Det andra felet är att procentsatserna är alldeles åt h-e. Vår befolkning utgör bara 2,5% av EU:s total. I så fall skulle vi alltså, trots Sveriges höga ‘övermottagning’ under 2000-talet ändå ta emot ungefär vår andel, ja kanske upp till 20%mer än så!

HFI: bara 70% klarar inte ens minimilön – långsiktigt. Trots snällanställningar.

Och detta i ett läge när vi redan vet att absolut ingenting fungerar. Inte mer än 10% av invandarna kommer till riktiga arbeten som ger över 20.000:- betalt i månaden under sina första sex år här. Och bara 30% gör det långsiktigt (källa HFI). I dessa procenttal ingår snällanställningar i offentlig verksamhet. Dessutom är kommer siffrorna med all sannolikhet se ännu värre ut för dem som kommit hit på 2000-talet och ännu ännu värre för horderna av unga män från Mena-länderna och Afrika. (Och ännu, ännu, ännu värre för deras anhöriga, som vi med stor sannolikhet kan befara kommer hamna direkt vid spisen, utan att passera Gå och utan att förvärva vare sig svenska språket eller våra värderingar).


Vad vi behöver är ingen ny invandringspolitik. Vi behöver en utvandringspolitik. Krav på integration, annars nedtrappning av bidrag, krav på assimilering, annars ingen rösträtt. Vi behöver också med våld kunna lyfta ut alla som straffat ut sig genom att begå grova brott, terrorsympatisörer och extremistiska predikanter av islams statslära, som inte har med religion att göra.

Men Mp då?

Så. Nu vill vi alla veta vad det mest verklighetsfrånvända partiet tycker om allt det här. Eller, det visste vi nog redan. Mp hotar med att lämna regeringen, redan vid en överenskommelse av det slag som SAP nu vill lämna som förhandlingsbud. För dem räcker det inte att Sverige fortsätter att ta emot 20% mer än EU-snittet. Nej, det ska vara gränslöst för det gränslöst enfaldiga partiet.


Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish: 070-763 97 02
Bg: 591 5640

PS. Nu har jag alltså blivit s k ‘swishhora’. Jag inser genast att det ställer nya krav på mig, på ett sätt jag inte hade riktigt trott. Stort tack till er alla som redan bidragit, ni vet vilka ni är – och det gör jag också. En del av er några tior, somliga har lämnat bidrag med tre nollor efter. Alla bidrag räknas och jag vet att det finns många som ger detta stöd trots att de själva har det kärvt. Det gör mig rörd att ni tror så mycket på mitt stora projekt och på min förmåga att fullborda det. Varje ledig stund tenderar nu att ge mig lite dåligt samvete. Självklart behövs det mer, och jag hoppas ni inte tagit i för mycket utan kan ge mig stöd på långsiktig basis med månatliga pengar. Men det ni redan givit mig är en spark i baken åt latmasken i mig; självklart kommer jag att göra allt jag kan för att göra skäl för mig och de bidrag ni givit.

Publicerad 1 kommentar

När WHO berömmer Sverige, sämst i klassen, så är det snuskigt kräleri för deras stora donator.

Sverige har jämfört med sina grannar komplett misslyckats med sin ‘Coronastrategi’. Det är enklast konstaterat genom att jämföra dödstalen. Per capita har Sverige tre gånger fler döda än Danmark och över sex gånger fler jämfört med Norge och Finland. Norge, som är det land vi främst bör jämföra oss med och som fick sitt utbrott samma dag, har den senaste veckan haft 24 döda. Sverige har haft 590, 25 gånger fler. I rest my case.

Då blir det rätt svårbegripligt när organisationen i ett direkt uttalande ‘lyfter fram Sverige som ett gott exempel’ och hävdar att ‘det finns saker att lära oss av våra kollegor i Sverige’. Man påstår vidare att ‘Sverige har lagt en mycket stark policy när det gäller folkhälsan’ och berömmer oss också ‘för att ha klarat trycket på sjukvården’. Faktum är att WHO inte kan se några fel överhuvudtaget. Att vi släppt in smittan på våra äldreboenden är ‘inte unikt’: “Våra äldre dör över hela Europa”, säger krisberedskapschefen Michael Ryan. Han drar sig inte ens för att berömma vår minimala och senfärdiga smittestning:

Ryan vet naturligtvis att Sverige varit urusla på att testa, och att testerna som kommit igång sent fortfarande är långt färre än i grannländerna. Men det här budskapet riktade sig ju till svenska väljare. Det kostade 40 mkr att få.

Nu är det så att i Norges äldreboenden gör de inte i det för där man var noga med att följa WHO:s rekommendationer om att testa äldreboendepersonalen. Vi kan väl utgå ifrån att norrmännen får beröm för det i någon intervju med NRK, men nu hördes inget om det. Men hur kan man då ge detta obehagligt kletiga beröm till Sverige? Det finns en mycket bra förklaring. Ni kanske minns den enda åtgärd Sverige var snabba med att genomföra i krishanteringen?

Ja, just det. Att ge WHO 40 miljoner kronor. En allmosa i sammanhanget. Vi brukar slå oss på bröstet och kallar oss gärna världens goda samvete, eftersom vi är så duktiga på att hjälpa dem som har det svårt i världen. Och vi lägger också totalt 7 miljarder dollar på bistånd. Bara fem länder ger bort mer pengar än Sverige: USA, Storbritannien, Tyskland, Japan och Frankrike.* Våra totala anslag är dubbelt så stora som Italiens och rika Schweiz. Fem gånger större än Indiens, sex gånger högre än Rysslands. Världens rikaste nation, USA, med en ekonomi som är 40 gånger större än Sveriges är bara drygt fyra gånger större biståndsgivare. Per capita är det förstås ingen som slår oss eller ens kommer i närheten.

Sverige i biståndens topp-sex. Bara världens största ekonomier före oss och en hel del av dem bakom. Dessutom bidrar vi via EU.

Man kan inte låta bli att undra: vad är det som inte stämmer? Lite som när Sverige 1990 svarade för de näst största utländska investeringarna på Londons fastighetsmarknad. Det var galet! Det kunde inte fortsätta så. Men till skillnad från den galenskapen, så har den här penningcirkusen fortsatt, vår kostym blir bara större och större, medan vår ekonomi krymper i förhållande till omvärldens. Varför gör vi så här? Finns det verkligen ett koncensus bland svenska folket för detta? För att hjälpa svaga och fattiga? Det kanske det faktiskt gör, även om jag misstänker att svaret beror på hur man ställer frågan. Skulle man fråga svenskarna ‘tycker du att vi bör bidra med mindre bistånd än Italien och Schweiz tillsammans’ eller ‘räcker det om vi ligger på EU-genomsnitt’ så skulle nog de flesta samveten dövas även med ett ja.

Hälften av våra biståndspengar går till världens minst effektiva organisation. FN.

Men nu handlar det ju inte bara om att ge till de fattiga. Nästan hälften av våra pengar går till FN. Det är sedan upp till FN att bestämma hur de ska använda pengarna. Om de t ex vill ge sig själva högre löner, anställa fler assistenter och åka på fler flashiga konferenser så är det upp till dem. Och om de vill återgälda artigheterna, genom att utse några sossar till sådana prestigefyllda och välbetalda positioner så är det också upp till FN. Ett exempel utgör fd statsepidemiologen Johan Giesecke, som envetet fortsätter att hävda att Sverige är ensamma om att göra rätt i Coronahanteringen.

Ett opartiskt stöd till FHM som säkert skulle ha uppskattas av Johans far som råkar ha varit ordförande för SAF. Att näringslivet ville hålla öppet vet vi ju. Det var korkat av dem att placera sig själva i den stereotypa rollen, att ekonomin bör gå före liv, men det var en begriplig spontan överlevnadsinstinkt. Man fattar givetvis nu att det hade varit bättre att göra som Norge, men det är så dags, så man fortsätter att driva den cyniska linjen. Någon som inbillar sig att WHO:s uttalanden inte har dikterats av Giesecke? Då måste man i alla fall inse att en organisation som redan gjort sig ovän med sin största välgörare, Trump, inte har råd att också komma på kant med Löfvens regim.

Det handlar om internationell legitimitet – hur man ser ut i väljarnas ögon.

För i den här världen ÄR Sverige verkligen en stormakt på riktigt. Och man visar det gärna genom att pytsa ut lite extra dricks när det behövs. De 40 mkr var ju inte de enda pengarna som WHO fått från oss. Sverige är en av organisationens största bidragsbetalare. Bara fem andra länder ger mer pengar i absoluta belopp, förutom de nämnda ovan även den lilla oljemiljardärsklubben Kuwait, men före bl a Frankrike. Att sedan Bill & Melinda Gates Foundation ligger på andra plats totalt ger oss bara ännu ett perspektiv. Det handlar om vilka som har makten i världen. Och för Stefan Löfven och den svenska skurkregimen handlar det så klart om att med skattebetalarnas pengar skaffa intressanta jobb åt påläggskalvarna inom karriärnätverket SAP+Mp (sådana som Giesecke). Men framförallt om att bygga upp internationell legitimitet inför de egna väljarna.

FN används inte bara för att peka på hur goda vi är. Vid behov får de bestuckna ställa upp som citatmaskin för bättra på en annars ganska skamfilad CV. Och det var just detta dusören på 40 mkr kom så väl till pass för. Återbetalningen. WHO:s Michael Ryan avslutar sin panegyrik med att bre med ett ännu tjockare lager sliskigt Sverigeberöm: “Ska vi nå ett nytt normalläge så tror jag att Sverige representerar en framtida modell.”

Det är så häpnadsväckande att man bara baxnar! Organisationen har under samma vecka själva konstaterat och delat uppfattningen att det ser mer och mer dystert ut för den som hoppas på flockimmunitet. Illavarslande få av de smittade tycks utveckla antikroppar. Hur skulle Sverige då genom att utsätta sin befolkning för större smittspridning kunna bidra med en ‘framtida modell’? Det är smittestning och spårning som ger resultat. WHO borde peka med hela handen mot Sydkorea, Taiwan, Island och Nya Zeeland. I dessa länder kommer man lättare än någon annanstans kunna möta en andra smittvåg, där kommer en ny lokal smitthärd snabbt kunna identifieras och isoleras. Men WHO berömmer Sverige. Organisations femte största bidragsland, när USA dragit sig ur.

Prisa det land som följt rekommendationerna sämst? Allt för en mäktig donator.

Ryans uttalande toppas dock av hans egen chef, som på en presskonferens inför hela världens samlade journalistkår särskilt tackar Löfven med orden ‘Tack så mucket, Your Excellency”. Ghebreyesus har kritiserats skarpt för hur han fjäskat för Kina i en serie anmärkningsvärda uttalanden. Uttalanden som han säkert ångrar nu när Donald Trump svarar med att stoppa fler amerikanska checkar. Men detta öppna erkännande av bestickningskulturens egen överstemutkolv är svårslaget. Serviliteter och sirligheter ägnar sig diplomater alltid åt. Men det är långt mer än vad artigheten kräver när WHO-chefen väljer att prisa det land som gått tvärs emot organisationens egna rekommendationer.

Finns inte många andra ord för det. Detta är snuskigt kräleri.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

  • Kina har också en större total budget än något annat land, inklusive USA, men hur kineserna öronmärker sina pengar är omtvistat; det handlar om politisk makt och inflytande.
Publicerad 1 kommentar

P. O. Enquist var en av medlöparna. Det var detta som byggde hans karriär, glöm inte det. För det är så (s)vensk kultur byggt Sverige.

Panegyriken flödar när MSM hyllar författaren P. O. Enquist. I SvD kallar Per Wästberg honom för den främste av levande svenska författare. I DN gör Björn Wiman honom till ‘1900-talets kanske störste svenske diktare’. Vad vet jag. Men jag vet vad det är som de ‘glömmer bort’ att säga.

Obs: Detta är i första hand inget epitaf över P. O. Enquists livsgärning och förtjänster som författare utan en kritisk text om yttrandefrihet, svenskt kulturlivs och medias vänstervridning, samt om socialdemokraternas stora behov av och förmåga att lägga locket på för dem besvärande historik. Och om hur s k kulturpersoner lånar sig för detta ändamål. D v s medlöparna. Sådana som P. O. Enquist.

Enquist var en gång nära att bli chefred på DN, men slogs ut av Arne Ruth. Båda kallade sig vänsterintellektuella, men Enquist politiska ställningstaganden var tydligare. Då, 1982, var han för röd för Bonnier. Det hade han nog inte varit idag, vad det verkar av lovorden, som givetvis inte med ett ord nämner något negativt om den avlidne. Så ska det kanske heller inte vara i en dödsruna. Men vi minns ju hur Ingvar Kamprad behandlades av media efter sin död för två år sedan. Även han hade ett politiskt ‘bagage’, vilket svensk MSM kände sig manade att flika in i dödsrunorna trots att det låg 70 år tillbaka i tiden. Kamprads politiska åsikter hade på intet sätt bidragit till hans framgångar. Enquists diktaturkramande är svårare att avfärda som ungdomliga svärmerier. Och i hans fall var politiken en avgörande framgångsfaktor. I själva verket byggdes hans karriär av ett rent beställningsjobb åt SAP.

Berömde han Pinochet? Och slapp kritik!?

Att DN:s andraval var Enquist ska inte alls ses som att Sverige på något sätt vänt den västerbottniske författaren ryggen. Tvärtom är naturligtvis bara övervägandet att ge honom positionen en tydlig indikation på hur stark hans ställning var i kulturlivet. Och så har det fortsatt att vara. Den enda svenska prispokal Enquist saknar i sin bokhylla är väl Nobels. Hur är detta möjligt? Givet att det står så här om honom i Wikipedia:

“1975 berömde han den chilenska fascistjuntans organiserande av en dödspatrull, den så kallade Dödens karavan (Caravana de la Muerte), som avrättade personer runtom i landet som hade gripits av militären, vilket kom att förfölja honom i den svenska debatten. I självbiografin Ett annat liv ångrade han detta och menade att han inte ens visste vem Pinochet var.”

I 70-talets Sverige var Pinochet lika hatad som FNL var älskat.

Ni kanske tycker att det verkar löjligt att hävda att man, som intellektuell författare i medelåldern, inte vet vem Pinochet var. Och att det var mer än aningslöst att inte förstå att tusentals intellektuella, som ‘försvann’ faktiskt avrättades. Ni kanske också, om ni var med då, undrar hur det ens var möjligt att någon i det svenska etablissemanget försvarade den chilenska juntan? Det gör ni i så fall rätt i. Det var inte möjligt. Den som gjort så vid denna tid hade setts som minst lika kriminellt apart som förespråkare av apartheidregimen i Sydafrika och Rhodesia. Varje form av försvar eller ens nyanseringar av Pinochet var (och är) otänkbara i den moraliska stormakten Sverige, i alla fall om man ville vara en ledande kulturperson. Det hade setts som en Hitlerhälsning rakt upp i fejan på vårt röda och alltid så frejdigt antifascistiska etablissemang.

Med sådana politiska ställningstaganden hade man för länge sedan varit utrangerad i den vänsterintellektuella nomenklatura som styr inom svensk kultur och media. En sådan person hade inte begravts med lovord eller överhuvudtaget ens omnämnts i de stora tidningarna, åtminstone inte för sina litterära prestationer. Jag vågar tillägga att detta gäller oavsett med vilken bravur sådan har eller påstås kunde ha utförts med. Författare med uttalat ‘fel’ politiska uppfattningar blir nämligen inte utgivna av de stora förlagen i Sverige idag, inte ens om de vill publicera opolitiska äventyrsböcker och deckare.

Pol Pot: ca 1.000 gånger värre än Pinochet

Men nu står det ju förstås inte så som jag skrev, på Wikipedia alltså. Bara nästan. Stycket om Chiles dödspatrullers framfart ska bytas ut. Så här står det istället: [1975 berömde han] röda Khmerernas deportering av Phnom Penhs befolkning för tvångsarbete på landsbygden. Och general Pinochet, juntaledaren, ska bytas ut mot Pol Pot, den för Enquist enligt memoarerna ‘okände’ ledaren för dessa röda khmerer, 1963-1979.

I Tommy Hanssons blogg kan man läsa mer om det som Wikipedia förkortat till en av nöden tvungen mening. Hansson skriver där också att Enquist var KGB:s man ända sedan början av 60-talet. En avhoppad KGB-källa Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA uttalade sig så här: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.” Som ren partsinlaga är Enquists bok fullkomligt värdelös som källa. Den som vill veta mer bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Enquist hade en roll även i kontakterna mellan KGB-agenten Nikolaj Nejland och den socialdemokratiska partitoppen. Nejland spelade bl a tennis med Olof Palme. Om detta skriver Anders Jallai 2012, men så gott som okänt ute i den stora allmänheten, för systemmedia har inte haft något intresse alls att sprida uppgifterna. Det enda som verkligen kletat sig fast på Enquist (och som därför krävde en mening på Wiki, var hans kommentar om utrensningen bland de kambodjanska intellektuella (till vilka det räckte att ha glasögon för att räknas, och sedan hackas ihjäl. “Horhuset utrymt, städning pågår”, var P-O:s beryktade sammanfattning. Han inte bara mörkade och tonade ned anklagelserna mot Pol Pot, enligt Jallai förvanskade han dem helt. Allt i den goda kommunismens namn förstås.

Enquist påstod sig alltså 30 år senare inte ha haft en aning om vad Pol Pot sysslade med. Men det fanns det gott om andra som hade, redan då han förde fram sina hyllningar. Om Enquist bara varit intresserad av att lyssna på dem. Pol Pot och hans röda khmerer var ansvariga för de ca 2 miljoner som uppskattas ha mördats av den kommunistiska regimen; ungefär en tredjedel av alla invånare i Kambodja. Ett folkmord som relativt landets storlek helt utklassar alla andra ‘förebilder’, som Mao, Stalin och Hitler.

Karriärlyftet: beställningsarbetet om Baltutlämningen

Enquists stora karriärlyft var Legionärerna från 1968. En beskrivning av den beryktade Baltutlämningen, där han uteslutande valt att utgå ifrån sovjetiska källor och som därmed bagatelliserade och ursäktade den exempellösa feghet den svenska socialdemokratiska regeringen visat mot diktaturen i öst. Totalt omfattade utlämningarna flera tusen människor, de flesta tyskar, som efter summariska rättegångar omedelbart avrättades. Den mest beryktade delen i skändligheterna utgjordes av en enskild utlämning; ett prisgivande av totalt 400 människor, varav 146 balter, som av den sovjetiska ockupationsmakten betraktades som landsförrädare. Även somliga av dessa avrättades, andra fick 10-20 år i Gulag.

För sossarna fortsatte baltutlämningen att utgöra en penibel svart fläck på den annars så nogsamt putsade vita rustning man alltid marknadsför sig som innehavare av. Även många i de egna leden hade brännmärkt handlingen som moraliskt oförsvarlig – och den var politiskt icke nödvändig. Alla vi som i efterhand vet att Sverige i hemlighet var uppbackat av Nato och USA kan ju vidimera det sistnämnda. Utlämningen var snarast en eftergift för de ännu ivrigare medlöparna inom främst vänsterpartiet, som dessutom ville fånga in och skicka över alla civila balter till Stalins anhang (Jodå, detta motionerade man om i Riksdagen, Jonas, men du kommer kanske inte ihåg det?).

Enquists bok var alltså det närmaste ett politiskt beställningsarbete man kan komma utan att ha tagit emot pengar på förhand. Någon verklig säljframgång blev boken aldrig, och filmen floppade helt. Men att SAP fick detta fantastiska moraliska stöd för sitt handlande kan vi med stor säkerhet förmoda gav Enquist hans sedermera självskrivna plats på den svenska kulturparnassen. Först 1991, med Bertil Häggmans bok Medlöparna (på förlaget Contra) fick Enquists enögda utsaga sin välförtjänta kritik och med den borgerliga regeringens offentliga ursäkt till de överlevande sattes också till slut foten ned på rätt sida. Men då var det 1994 och Enquists roll nagelfors inte i sammanhanget, han hade blivit för stor för det.

Svensk Wikipedia – när sanningen behövs. Det vill säga ibland.

Den som vill veta sanningen på nätet får också leta sig förbi svensk Wikipedia. Enquists ‘fadäs’ om Pol Pot nämns i en enda mening, som kan jämföras med wikis betydligt mer utförliga beskrivning – under en braskande rubrik – avseende Ingvar Kamprads förehavanden på 1940-talet. Sanningen ska alltså fram även på svensk wiki, men bara när så anses lämpligt. Under Enquist står inte en rad om baltutlämningen förstås. Och Wikis uppgifter om denna bagatelliseras och beskrivs med felaktiga siffror, man försummar också att nämna de 3.000 tyskarna. Engelsk wiki (och ännu mer tysk, som även är betydligt mer utförlig avseende Pol Pot) ser annorlunda ut på avgörande punkter, och på den privata sidan ‘Granskning Baltutlämningen’ går det att läsa ännu mer. Men svenska wikis ‘Baltutlämningen’ är en sida somliga håller noga koll på, somliga som sitter på Sveavägen 68. I SAP:s Sverige är detta nämligen fortfarande ett stort svart hål som ingen i onödan ska råka snubbla ner i.

Det svenska kulturlivets ständige gunstling. Inte trots utan tack vare Pol Pot.

De felsteg som Enquist faktiskt begick borde naturligtvis ha kunnat straffa ut honom, precis som jag hypotiserade om att en hyllning till Pinochet hade gjort. Personligen tycker jag att alla ska få komma till tals, även Wagners operor tål att lyssnas på. Men det betyder ju inte att man ska få textreklam i hela pressen och gratis tid i public service tv-soffa, åtminstone inte om man gjort sig känd som diktaturkramare – utan att göra avbön. Fram till 2008 borde Enquist ha varit bannlyst i public service och därefter hade man kunnat kritiskt granska hans påstådda villfarelser och okunskaper om Pol Pot. Pol Pots förbrytelser framstår objektivt som uppenbart och mångdubbelt värre än Pinochets, som f ö faktiskt frivilligt lämnade över styret till en demokrati, något som få i Sverige är upplysta om. Det är annars bara att räkna människoliven.

Men någon stigmatisering för detta ställningstagande var givetvis aldrig aktuellt. I själva verket har Pol Pot-berömmet haft en stark signalverkan: ‘här står jag, långt till vänster – mig kan ni vara säkra på, jag är ingen opålitlig liberal’. Här hade vi en författare som man visste var man hade. Enquist fick minsann också pris redan samma år, 1975, som han uttalat sig om khmerledaren. Och året efter kom det fina Aniarapriset. Fram till dess att avbönen gjordes i självbiografin 2008 radas ytterligare 20 prestigefulla utmärkelser upp. Nej, Enquist var inte utstött för sitt ställningstagande, vare sig före sina svårsmälta påståenden om vad han visste om Pol Pot, eller efteråt. Han är aldrig förlåten, eftersom ingen i S-etablissemanget ansett honom vara en ursäkt skyldig.

Svenskt kulturetablissemang, längre till vänster än på femtio år.

Detta är Sverige idag. Svenskt kultur- och mediaetablissemang, ett halvsekel efter Enquists ‘blamage’. Det märkligaste är naturligtvis inte sossarnas försök att mörklägga. Utan att vi har en opposition som inbillar sig att saken kommer vara biff så fort svenska folket sagt sitt och röstat bort Stefan Löfven. En opposition som tror att de ska kunna göra något med sin makt, utan att i grunden reformera svensk media och kultur. Inte ens Public Service vill man göra något åt. På Coronapresskonferenserna bugar man nådigt varje gång Tegnell hostar i näven. Jag frågar mig varför man ens anser sig behöva sin #provdiktatur? Alla gör ju ändå bara som sossarna säger. Men det är klart, det blir ju ännu lite enklare om man kan tysta meningsmotståndarna helt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Så gick det till. Corona, depression, blame game, lånebubbla, landsfaderskomplex och en överspelad handlingsplan.

Allt som behövt sägas om Corona är, mer eller mindre, sagt. Och det är redan för sent att göra så mycket mer för att ändra på det som inte gjorts eller som gjorts fel. Självklart kommer fler, ännu större fel begås, den som känner vår Löfvens mesighetskorrumperade regim rätt vet att det naturligtvis blir så, och självklart kommer jag skriva om detta också. Men några mer kommentarer om vad som är rätt eller fel anser jag inte längre nödvändiga att tillfoga. De finns alla här. Jag kommer inte ödsla tid på att upprepa dem.

Jag vill också med denna sammanfattning göra det klart att jag inte på en enda punkt har behövt byta ståndpunkt, modifiera eller knappt ens nyansera mig. Det jag ansåg vid krisens början anser jag än fastare idag. Varför? Därför att det är så sunt förnuft ser ut. Enkla principer, som 1) ‘better safe than sorry’ och 2) humanistiska principer som att människoliv ska prioriteras och att 3) eftersom tid är viktigast för att reducera osäkerhet, så måste en resolut hantering vara det bästa även för ekonomin. Att det finns forskning som backar det här förvånar mig inte, se länkarna nedan, men min uppfattning var klar redan innan jag tagit del av sådan och min handlingsplan skrev jag 23/2 på tjugo minuter och ‘from the top of my head’. Mer komplicerat än så var det inte. Hade den följts av Sverige, såsom i stora drag har skett i resten av världen, så hade vi troligen kunnat räkna dagliga dödsoffer på ena handens fingrar nu, och påbörja en avveckling av karantänen, såsom övervägs i övriga nordiska länder.

Detta inlägg är inte avsett som en slutreplik, men eftersom jag märker att få, alltför få, läser inlägg och hellre endast rubriker, för att sedan ändå ha åsikter som bemöts i de inlägg de inte läst. Då är det bra att ha argumenten samlade och skicka en länk istället för fler ord. Och för många hjälper det ju inte heller vad man än säger. Som Mark Twain konstaterade (min lösa översättning): “Argumentera aldrig med idioter. De drar bara ner dig till sin nivå – och vinner sedan på grund av lång erfarenhet.”

För den som redan håller med mig om allt och behöver en referens och källa eller för den som behöver läsa på. Detta är vad som behövs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Några viktiga externa synpunkter och artiklar

22 forskare i DN 20-04-14. FHM har misslyckats.

Stefan Einhorn i Aftonbladet 20-04-13. Sverige gör fel.

Lena Einhorn i DN 20-04-09. Hur kunde vi släppa in smittan i äldrevården?

DN, stora skillnader i ländernas registrering av dödstal. I praktiken är Sveriges officiella dödstal underskattade – men även andras, bl a Hollands och Italiens. 20-04-16.

DN, FHM borde tvingas redovisa sina beräkningar, Stefan Hanson, fil.dr. i internationell hälsa 20-04-16.

M I T report 20-03-31. The data speak: Stronger pandemic response yields better economic recovery, erfarenheter från hur amerikanska städer hanterade spanska sjukan visar entydigt att ett resolut agerande inte bara räddade många fler liv utan gav snabbare återhämtning i ekonomin också.

Hammaren och dansen, Tomas Pueyo, Stanford, om varför en resolut stängning är att föredra. Förklarar inte minst hur vi ska handskas med viruset efter karantän, då R < 1. I stora delar återgiven och kommenterad i krönika nedan.

Harvard analys, Hur St. Louis räddade många fler liv än Philadelphia under spanska sjukan, genom resolut stängning.

Cervenka: Vinstvarning för kapitalismen, en bild av den nya lånebubblan. 20-04-15. Även publicerad och kommenterad i krönika nedan.

SvD: hur har regeringen råd? 20-04-15. Även publicerad och kommenterad i krönika nedan.

Swebbtv Lördagsintervju 79 med kreditanalytiker Magnus Stenlund (Sunt Förnuft) om vad som händer på banken 20-04-29.

Sunt Förnuft, egna krönikor

Om den usla strategin, statistikfusk och blame game

Mellan Scylla och Karybdis om syftet med fusket: att upphäva sanktionerna för tidigt 20-04-15; Verkligt antal döda fler enligt FHM själva 20-04-10 ; MSB:s genuskodade handböcker, om hur man avser vinna blame game och skylla krisen på stockholmarna 20-04-09; Statistikfusk gör ingen lugnare, om jämförelser med Norge och Italien 20-04-07 ; Bagdad-Bobs likvaka, om en typisk presskonferens med Tegnell 20-04-01; Stockholm har fler döda än Lombardiet nu, om FHM:s fokus på smittfall istället för döda 20-03-31; Om Hammaren och dansen, Tomas Pueyos rapport 20-03-21; Nationell samling, om risken att Löfven blir en landsfader 20-03-12; Med en icke-ledare som Löfven och en narcissist som Tegnell 20-03-11; Paniken? Den bacillorädde Löfven som skickar fel signaler 20-03-05; Igår landade IR727 från Iran på Landvetter 20-02-26; Corona knackar på dörren. En handlingsplan tack! 20-02-23.

Om finansbubblan

Cernenka och den pågående biljonrullningen begraver kapitalismen 20-04-16; Gratis pengar till alla, om de gigantiska sparpaketen och kurvan som ser ut som kortsidan på ett diagram 20-04-01; Swebbtv lördagsintervju 79 med Sunt Förnuft 20-04-29; Detta är värre än en pandemi, om varför 500 miljarder inte räcker 20-03-18; Corona dag för dag, om varför en strikt stängning är det bästa för ekonomin 20-03-16; Börsrasen, en påminnelse om Armageddon, referenser från Cervenkas siffror; 20-03-10; Den pågående biljonrullningen, Cervenkas och SvD:s artiklar om stödpaketen med kommentar 20-04-17;

Om påverkan på yttrandefrihet och attityder

DN Ifrågasätt om statsstöd till MSM, censur, 20-04-13; Många ‘bara’ just nu om opinion och attityd 20-04-12; Löfvens Coronadiktatur om extraordinära åtgärder 20-04-03;

Om den svenska samhällsstrukturen och riskerna för och i en depression

Den svenska mesighetskorruptionen 20-04-05; Wallenberg spår våld 20-03-26; Smittspridningen på Järvafältet 20-03-25; 3,6 miljoner stenkastare, om flyktingarna från Turkiet med Corona i spåren 20-03-01;

Publicerad 2 kommentarer

Mellan Scylla och Karybdis. Löfvens skuta riskerar att krossas av båda.

Folkhälsan har idag hållit konferens inför sin sedvanliga bocka-tacka-niga-församling av den svenska gräddan av knivskarpa journalistknivar. Dagens rapporterade dödstal, 170 avlidna, var enligt biträdande statsepidemiolog att betrakta som en avmattning, ett positivt tecken. Man ska vara försiktig med att dra slutsatser anser han, men kan ändå inte avstå från att tillägga:

Det här är en tydlig nedgång, och om den stämmer har det skett något rejält, sade han och fortsatte: 
Vår förhoppning och sammanvägda bild är att det inte är omöjligt

Det är den här kurvan FHM refererar till. Från den 9/4 (och även i viss må tidigare) kan vi dock helt säkert säga att det kommer tillkomma många fler döda efter de kommande dagarnas rapportering. Så har redan skett ända sedan 6/4 då FHM först valde att presentera avlidna per dödstillfälle istället för rapportdag. Man kan därmed fortsätta att glädja sig åt det fallande antal döda som man ser just de sista dagarna före rapporttillfället, innan dessa fylls på. Detta är medveten propaganda a la Goebbels eller svårslagen inkompetens, välj själv.

Nej, vi är inte riktigt överens. För det första. Jag bara häpnar. Är det samma siffror vi talar om!? 170 döda är 50% mer än gårdagens siffra som dittills var den högsta dödssiffran någon enskild dag. Hur kan detta beskrivas som ‘en tydlig nedgång? Om detta är något ‘rejält‘ så är det väl en uppgång! Förvisso är det många av dödsfallen som släpar efter påsken. Vi har ju lärt oss nu att svensk statistik tydligen ser ut så; inga andra länder har ens märkbara helgavbrott i rapporteringen, men det har ju vi. Så självklart ska vi fördela ut dödsfallen över påskhelgen. Men det är ju inte nog, eller hur?

De svenska siffrorna släpar även på vardagar, och ständigt. Vid varje given tidpunkt är det betydligt fler som dött av Corona, än som rapporterats. Siffror för datum som ligger över två veckor tillbaka korrigeras upp, även i dagens rapport. För veckan den 6/4-12/4 har enligt dagens (15/4) rapport 183 människor fler dött, än vad man kände till och rapporterade per den 12/4. På motsvarande sätt låg det till per den 12/4; i den rapporten rapporterades 79 fler dödsfall för den vecka som avslutades den 9/4, än vad som fanns med i rapporten 9/4. Går man ytterligare tre dagar bakåt var det 192 avlidna som tillkom för den vecka som avslutades 6/4.

Ackumulerat antal döda: staplar: FHM:s rapporter per 6/4, 9/4, 12/4 och 15/4, där varje dödsfall placerats på korrekt dödsfallsdatum.
Svart linje: rapporterat, där varje dödsfall placeras på det datum det först rapporterades. Grön och lila linje: bedömning av antal döda på korrekt dödsfallsdatum, givet att eftersläpning i rapporteringen kan förväntas fortsätta i samma utsträckning som förut.

I diagrammet ovan framgår hur antalet döda fortsätter att fyllas på bakåt i tiden vid varje nytt rapporttillfälle. Per 6/4 (röda staplarna) såg Tegnell en ‘utplaning’, men redan per 9/4 så hade FHM fyllt på rejält med nya döda (gröna staplar) från dag 19 (1/4) till dag 24 (6/4). Den prognos jag då gjorde (spygrön linje) av hur detta skulle sluta om eftersläpningen var lika stor, var som ni ser i själva verket rakt upp i himlen. Men sedan minskade eftersläpningen något, vilket de ljusblå och grisskära staplarna visar, som alltså inte tillför så många fler avlidna under dessa dagar. Det innebär att den nya ‘prognosen’ avseende slutligt döda ger en något mindre brant kurva (lila linje). Obs: någon regelrätt prognos talar vi inte om, bara en redovisad konsekvens av om vi utgår ifrån fortsatt eftersläpning i samma grad som förelegat under de tre senaste dagarna.

Ändå är det ju glasklart för alla att den ackumulerade kurvan inte bara pekar tydligt uppåt, den har faktiskt blivit något brantare efter de två senaste dagarnas inrapporterade dödsfall. Att då påstå sig se något ‘rejält positivt’ i detta är som att läkaren skulle se febertermometern öka från först 38° på söndagen till 39° på måndagen och så till 40,2° på tisdagen, med kommentaren: “Detta var rejält bättre än vad jag var rädd för! Om detta forsätter så ska vi kunna avveckla behandlingen!” FHM kan förvisso ha varit rädd för att patienten Sverige skulle ha haft 40,5° idag och i praktiken varit död, men dels är det inget man tidigare har velat tillstå, tvärtom har ju allt hela tiden varit på väg att plana ut. Dels finns inga som helst tecken på att vi inte är på väg just dit ändå, även om det skulle kunna ta en dag till.

Nej kurvan planar inte ut. Den är fortsatt brant. Det kan ett barn se.

Jag vet inte hur jag ska på bättre sätt förklara detta ytterst basala för att alla ska ta till sig självklarheten, jag tror det är för enkelt för att man ska våga tro det: släpar statistiken så här mycket så är de rapporterade dödstalen ständigt i underkant, och det gäller förstås alldeles särskilt de allra närmast föregående dagarna före respektive rapport, då vi med all säkerhet kan förvänta oss att de slutligt fastställda dödstalen kommer vara betydligt högre. Jag tror att de flesta nog ändå kan begripa det, men samtidigt är jag väl medveten om vad som gör det så svårt för oss att tro att det här är så enkelt: Folkhälsans representanter insisterar ju på att se en utplanande kurva i de sista dagarnas preliminära siffror.

Det är för grundläggande. Som om FHM inte lärt sig multiplikationstabellen. Ingen kan på fullt allvar inbilla sig att de missat något så banalt i sin analys. Nej. Inte jag heller! Jag kan inte tro det. Om inte annat så måste det finnas åtskilliga kunniga statistiker och folk med sunt förnuft som både ställt frågor och förklarat detta för vederbörande. Man måste veta. Och det gör att vi alltså måste fråga oss varför man ljuger medvetet. Svaret är tyvärr ganska givet, och indirekt avslöjar Tegnells biträdande detta med följande ord, som svar på frågan om vad som ska ske ‘om det skulle visa sig att Sverige har gått in i en ny fas av smittspridningen’ – när kan begränsningarna lyftas?

 – Andra länder har börjat lite försiktigt. Om det här håller i sig kommer vi såklart överväga att lätta här också.

Sverige har inte råd. Löfven har inte råd. Och att gamla och sjuka dör är ren vinst.

Om ‘det här’ håller i sig. Att kurvorna fortsätter upp, medan FHM påstår det motsatta alltså? Låt mig bara konstatera följande: 1. Sverige har sannolikt inte råd att hålla karantänen särskilt länge till, följderna för ekonomin är redan katastrofala. 2. Än mindre har Löfvens skurkregim råd med den prestigeförlust det skulle innebära att grannländerna öppnar upp, medan Sverige behåller restriktionerna. Kanske ett par veckor, som längst, men allt annat skulle innebära att strategin avslöjas som just så katastrofalt misslyckad som den är. 3. Kostnaderna för fler Coronadöda är i jämförelse låga.

Ja. Detta är förstås den krassa sanningen. Om vi gjort rätt från början, enligt min och många andras rekommendationer, stöttat med forskningsrapporter som visar att en striktare bekämpning både sparar liv och gör det lättare att komma tillbaka snabbare, ja då hade vi också kunnat överväga hur restriktionerna bäst avvecklas, utan att behöva vara alltför oroliga. Vi hade haft ett dagligt rapporterat dödstal som räknades på ena handens fingrar. Hur man skulle gå tillbaka utan att riskera ett nytt utbrott skulle vara en delikat fråga, men med R under 1 så skulle det vara möjligt.

Men som det nu ter sig är detta ett lyxproblem. Jag befarar att Sverige kommer öppna upp mitt under värsta smittspridningen. Av skälen 1-3 ovan. Och inget av dessa tre skäl kan nämnas högt, särskilt inte nummer 2. Därför misstänker jag att skurkregimen kommer använda sina extraordinära maktbefogenheter för att undertrycka alla försök att låta en mer rättvisande presentation av dödsfallsstatistiken bli känd.

Fler tester – det var M, inte FHM som kom med det kravet. Aj aj… vad göra?

Man talar nu om hur man ska försöka hålla isär de nya testade från dem som testas som man vet redan är sjuka. Det kommer så klart vara viktigt för att undgå en snabb stegring av ‘antalet smittfall’ som ju är den statistik man hittills stött sig så mycket hellre på än faktiska dödsfall. Medan andra skulle vilja hävda att vi hittills underskattat antalet smittade (och döda) eftersom endast de som testats räknats, så ur FHM:s synvinkel blir ju nu varje positiv testad utan tidigare symptom ‘en överskattning’. Man är säkert lika medveten om att det officiella antalet dödsfall i Corona med en utökad testning riskerar att öka. Detta är med viss sannolikhet det kanske viktigaste skälet till att den utökade testningen ännu inte kommit igång, något som jag svävat i villfarelsen att den faktiskt hade gjort. Frågan om hur man ska säkerställa att icke önskvärd dödsfallsstatistik uppstår är nog fortfarande inte löst.

MSM har i alla fall, i vanlig ordning och för säkerhets skull efter utlovat statsstöd, rättat in sig i ledet, man står och gapar över de fräcka lögnerna man serveras med, men för att säga ifrån krävs integriteten hos 22 forskare i ett debattinlägg i DN. Och Tegnell tillåts bemöta de graverande sifferuppgifterna med ett kort ‘de stämmer inte!’ Utan ett enda ifrågasättande, utan en enda kritisk artikel efteråt. Ja, så dog även det initiativet. Provdiktaturen Sverige börjar ju riktigt lovande.

Med en dåres envishet försöker jag här alltså återigen rätta till de grundläggande ‘nybörjarfel’ som FHM:s statistik visar och de hårresande felaktiga slutsatserna man drar genom att låtsas se en ‘utplanad kurva’ där den i själva verket är fortsatt brant eller rent av brantare. Men jag börjar känna mig ganska ensam. Andelen av mina följare som orkar läsa ännu en drapa om FHM och Corona minskar. Det är sannolikt både facebooks fel, som skuggar ut mig, men också ett tecken på att många nu är less på det här.

Till slut blir den sämsta strategin så gott som den enda vi har kvar.

Sanningen är att vi kommit till den punkten snart där de felandes felaktiga strategi har gjort alla andra strategier meningslösa. Det kommer krävas enorma insatser för att häva oss ur den hotande depressionen. Sannolikt en hel del lögnaktig statistik, för att människor ska bibehålla sitt förtroende för den uppblåsta penningmängdballong man skapat för att hålla börserna glada. Särskilt eftersom verkningsgraden av de vilda sluggeråtgärderna kan befaras vara betydligt sämre än en genomsnittlig sovjetisk femårsplan, framkastade som de är i hugskott och ren desperation av västvärldens med stor sannolikt minst begåvade och mest outbildade ministär.

Nej, jag är ännu inte övertygad om att vi får det bättre om vi släpper allt och tar priset med många fler Coronadöda. Det är ett stort vågspel, även med fejkad statistik gissar jag att många kommer genomskåda regimens sanna avsikter. Jag tror också att detta kommer verksamt bidra till att Sveriges återhämtning hämmas relativt våra grannländers. Kanske så mycket att det fortfarande vore klokare att hålla fast vid striktare restriktioner till halvårsskiftet, även om vi helt prioriterar ekonomin. På det sättet skulle man i alla fall slippa befogad smittoro och den starka riskaversion som vi kan förvänta oss följer med den.

Och sett ur en humanists synvinkel är förstås det fortfarande huvudalternativet. Särskilt eftersom jag inte tror på en policy som går ut på att man måste dupera folk. Men det gör ju sossarna, och de brukar lyckas förbluffande bra. Jag ser i min kristallkula risken att vår statskassa är tömd, att vi drabbas av hundratusentals döda äldre (omsorgsfullt undangömda i statistiken) och en depression därtill. Allt utan att det är säkert ändå, att det ska lyfta folks ögon nog för att rösta bort Löfven. Det perspektivet förvandlar ord som ‘förtvivlan’ och ‘vanmakt’ till närmast ren bagatell.

Sverige är just nu på väg in i det trånga sundet mellan Scylla och Karybdis, och vi färdas på en bred pråm för att vår kapten är mest bekväm med den typen av skuta. Han lyssnar heller inte på dem som ropar att skrovet läcker, styrman är fullständigt tondöv och står i aktern med blicken riktad bakåt. Allt detta är så otroligt, otroligt tragiskt onödigt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

‘DN Ifrågasätt’ – en sant Orwellsk sammansättning som förebådar förlängning av de s k experternas provdiktatur.

Mitt inlägg för två dagar sen om den förljugna Coronastatistiken fick stor spridning på Linkedin, i kretsar som normalt inte läser mig. Deras dom var närmast enhällig! Jag har inte rätt att yttra mig, detta bör lämnas åt de så kallade experterna (dvs Tegnell).

Gillades inte alls på Linkedin. Men till skillnad mot dig, så hade man ju inte ansett sig behöva läsa, för att ha sin uppfattning klar. Nämligen att man inte ska behöva läsa sådant här, från såna som mig.

Samma dom fick jag redan för ett par veckor sedan i DN Ifrågasätts läsarspalter. Jag stängdes av efter att man samlat ihop ‘bevisen’ mot mig på ett sätt som visar att man alldeles uppenbart bara väntat in rätta tillfället.

Överklagandet, skickat fyra gånger, inget svar.

Så här såg det ut i min mailbox, en sen kväll för snart tre veckor sen. På två minuter hade jag censurerats och blockerats. Ett så raskt och rådigt ingripande att Gestapo nog hade låtit sig imponeras.
Man samlade raskt ihop fyra kommentarer från fyra olika trådar som legat ute en hel dag, javisst är det klart att man redan hade stenkoll. Avsikten var glasklar: att hitta ett svepskäl och förevändning för att stänga av mig.
Obs: min kommentar är alltså en upprepning av Pers t o m ‘Afrika är inget land’. Men Per blev inte blockerad, bara jag.
Om ni undrar varför DN Ifrågasätt gjorde detta, så ska ni titta på hur kommentarsfälten nu ser ut. Min hårda kritik saknas och de regimvänliga har tillåtits breda ut sig. DN valde att plocka bort mig för att polemiken var på väg att hårdna ytterligare och de såg vart vinden blåste. Kan det ha med nytt statsstöd att göra?
Min korrigering av ett felaktigt påstående togs bort. Jag höll inte god ton. Den som lämnat felaktig information hade dessutom både elak och dumdryg i sin kommentar. Men med ‘rätt åsikt’ i DN, så räknas det inte.
Kommentar utan källa, med felaktigt påstående, godkänd av DN Ifrågasätt (den gröna bocken visar att man gjort en bedömning). Medan mina kommentarer närmast per slentrian censureras om de saknar källa. Möjligheten att moderera kommentarer utan källa utnyttjas för att ge sig själva frikort till en helt godtycklig censur.

Regimens statsstöd till gammelmedia – och facebooks

Intressant är förstås att DN och Wolodarski faktiskt under en kort period stod på samma sida som jag i den pågående Coronadebatten. Det måste väl ha varit första gången någonsin vi hamnat i vapenbrödraskap, och antagligen sista också. För sedan jag blockerades har man tydligt tonat ned kritiken mot Tegnell och sossarna. Kan detta månne ha att göra med det nyinrättade statsstödet till gammelmedia, som regimen ansåg vara av så stor betydelse att ge, just innan man gick ut och begärde att få extraordinära befogenheter? Eller var det istället Facebooks miljardstöd till världens MSM som fick Wolodarski att tystna?

Nog för att det kan ha räckt med att PW fick känna av hur det känns att stå som outsidern och bli mobbad av de medier som istället raskt rättat in sig i ledet. I alla händelser så tajmades min avstängning, beslutet om provdiktatur och den påföljande medietystnaden exakt med beskedet om statens och Facebooks mediastöd. Det senare f ö totalt okontroversiellt tydligen, enligt de mottagande medierna.

Allmänhetens självutnämnda företrädare, vänstern, har aldrig älskat yttrandefrihet

Coronabekämpning är enligt den kloka allmänheten som stöder Folkhälsans bedömning, reserverad åt Anders Tegnell att avgöra hur den ska gå till. Det är också för tidigt att säga om den är bra eller dålig till åtminstone efter 2022. Den nya expertövertron försvaras med näbbar och klor av de troende. Och den riskerar att få långtgående konsekvenser. Det tog bara ett par veckor för Löfvens skurkregim att opportunistiskt utnyttja tillfället för att tillskansa sig extraordinära maktbefogenheter.

Efter att denna provdiktatur, påhejat av auktoritetstroende röster så småningom på vingliga fötter reser sig ur askan efter Corona, så är det förstås många fler frågor som kan vara tabu, ‘med hänsyn till landets intresse’. Läget kommer ju kunna vara svårt, nationen måste stå samlad. Vi kan förvänta oss att man, givetvis med den lättmanipulerade allmänhetens stöd, kommer vilja expert-reservera rätten att offentligt diskutera följande:

  • Utförd (eller inte utförd) Coronabekämpning
  • Försvar och beredskap (särskilt bristen på dito)
  • Övervakning (av illojala medborgare)
  • Ekonomiska åtgärder ‘vidtagna mot Corona’ (liksom sådana som inte vidtagits)
  • Åtgärder som begränsad yttrandefrihet i ovan nämnda frågor

Och eftersom dessa åtgärder intimt hänger samman (eller anses så göra) med följande ämnen, så lär även allt detta vara minerad mark att beträda:

  • Klimatåtgärder
  • Invandringspolitik
  • Kriminalitet, rättsväsende och juridik
  • Nationalekonomi, statsbudget och offentlig sektors finanser
  • Skola och pedagogik, HBTQ-frågor
  • Jämlikhet, intersektionalitet och ‘positiv särbehandling’
  • Nationalism, historia, kultur

Men i övrigt kommer vi förstås få säga vad vi vill – så länge som vi inte uttrycker oss ‘hatfullt’. Vi är ju ändå en demokrati, eller hur? I alla fall enligt Morgan Johanssons definition.

*

Visionen ovan vill jag inte kalla för min egen. Jag är tyvärr övertygad om att den just nu föresvävar varje rättrogen partistrateg på Sveavägen 68. De som just nu ber till gudinnan Corona, partiets nya skyddshelgon och räddande ängel. Halleluja! Nu kanske man inte ens behöver skjuta upp valet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Många ‘bara’ just nu: börsen -15%. Corona: 13 döda igår. Handel & nöje -24%. Fler optimister än pessimister – och SAP över 30%! Vad kan gå fel?

Väljaropinion i Sverige kan liknas vid ett djupt hav. De stora underströmmarna dröjer med att komma upp till ytan, men när de väl är där så flyter de obevekligt fram med väljarna som drivved, åt ett eller annat håll. Men så kan en lokal vind plötsligt ställa till det ibland. Såsom Corona. En storm i ett vattenglas enligt somliga, för ‘det har ju inte ens dött så många som i en vanlig influensa’.

Att sossarna blivit nästan 30% procent fler – och t o m stabila SD förlorat var tionde väljare, är enligt alla förståsigpåare en Coronaeffekt. Dels för att alla andra nyheter, om massinvandring och därmed sammanhängande kriminalitet, försvinner i flödet. Dels för att vi tycks gilla Löfvens/Tegnells strategi. Löfven saknar de flesta kvalitéer som en ledare bör ha, men han är onekligen duktig på att framstå som en trygg och samlande gestalt, landsfadern som kan trösta ‘såja, såja’, och lite snällt brumma åt oss att vi måste hålla ut ’tillsammans’. Jag vill också lägga till att Tegnell ser ut att fylla ett behov av ‘den starke ledaren’ som så många har saknat. Man kompletterar helt enkelt varann.

Var tionde SD:are har bytt, troligen till S., som blivit nästan 30% fler. Tack vara Tegnell- och Löfveneffekten.

Vi befinner oss just nu i stormens öga, och de som går på illusionen att allt är på väg att lösa sig på smidigast tänkbara sätt blir fler och fler. Löfvens och Tegnells ‘platta-ut-kurvan-strategi’, ser ju ut att fungera, tycker de som lyssnar på Folkhälsans dragningar och ser lugnande rubriker i tidningarna, snälla och icke-ifrågasättande citat från Tegnell.

Sedan den 3 april har optimismen tilltagit. Det korrelerar perfekt med Tegnells prat om ‘avplanande kurvor’.

Optimisterna är därmed plötsligt i majoritet igen. Trenden är solklart positiv ända sedan 3 april. Då hade just statistiken över antalet dödsoffer tagit ett rejält hopp upp, men det verkade inte bekomma de glada. Man tror alltså uppenbarligen mer på Tegnell än på reda siffror.

DN 2 april
DN 5 april
SvD 9 april
DN 6 april

Även börshumöret är på topp.

Sedan 16 mars har börsen också klättrat upp igen. Faktum är att den nu står på ‘bara’ 15% minus sedan årsskiftet. Det beror enligt aktiechefer och börsanalytiker på alla de fantastiska paketen som riksbanken och regeringen slängt till den.

Börsen är glad. Tro ja’ det. Alla gillar att få gratis pengar i massor. Men när kommer man börja fundera över statens och skattebetalarkollektivets framtida investerings- och konsumtionsmöjligheter, efter att denna kassa länsats?

Det finns möjligen grund för en sådan rekyl, även om det naturligtvis är svårt att begripa hur det unika tvärstoppet i ekonomin bara ger ett så lätt hack i börskurvan. Någon nytta måste ändå alla våra gemensamma besparingar göra när de placeras i nya händer. Men det intressanta för alla att veta, är att ‘marknaderna’ ser ut att vara funtade så att de bara förmår smälta en bit i taget. Nyss var det obehagliga domedagsscenarion, just nu är det de positiva effekterna av den enorma – för aktieägarna gynnsamma – förmögenhetsöverföringen.

Däremot har man inte alls velat göra någon bedömning av negativa diton. Erik Pensers aktiechef säger i EFN:s sändning att sådana effekter får man oroa sig över i höst. D v s att skattebetalarkollektivets och därmed staternas framtida förmåga att komma till undsättning, för näringsliv, banksystem, aktieägare eller vanligt folk – kommer vara ytterst begränsade efter detta. Såvitt jag har sett så gör man inte ens en kalkyl över hur mycket mindre den offentliga sektorns konsumtion och investeringar kan antas bli, än mindre den plundrade allmänhetens. Det vågar man och vill inte. För nu är man inne i ett ‘positivt sentiment’, då skiter man blankt i alla dysterkvistar.

Pågående hjälppaket är så långt ifrån marknadsekonomi man kan komma

Nu kanske ni tycker jag låter som en vänsterpopulistisk kverulant, som vill ha ‘mer pengar till folket’ istället, ungefär som vänsterpartiet. Men det är det inte alls fråga om. Tvärtom. Det som pågår nu är helt atypiskt för en öppen marknadsekonomi – det är ‘marknadssocialism’, där staten har tagit Corona som ursäkt för att sprätta iväg pengar åt alla håll, även till (delar av) allmänheten, genom att betala halva löner till korttidspermitterade istället för att ge dem vanlig a-kassenormerad ersättning.

Poängen är att man inte bidrar till konsumtionen i alla fall, i detta läge – och risken är stor för att vi kommer behöva dessa pengar senare. Regering och riksbank agerar 1. som om verkningsgraden av alla pengar saknar betydelse, 2. som om det saknas botten i den källa man öser ur. Just nu tycks man ha övertygat ‘marknaden’ om detta, men man kan vara lugn för en sak, och det är att marknaden genomskådar alla lögner förr eller senare. Just nu saknas dock intresse; på det här sättet har man istället skapat en trevlig rekyl som ger alla närmast inblandade möjlighet att kliva av på toppen av, innan det bär iväg nedåt igen.

Corona är en pågående seriekrock

Vad optimisterna inte tycks vilja fatta är att Corona är en pågående seriekrock som om vi inte uppammar samhällsapparatens alla krafter – och vårdapparatens i synnerhet – så skulle vi snart vara uppe i 200-300.000 dödsoffer. Och att skillnaden mellan att ta i ordentligt eller bara lite grand därför kan utgöra många tusen liv. Först epidemins offer, och sedan offren i en depression, som bara kan undvikas om ekonomin kommer igång igen i tid.

De nordiska marknaderna bryr sig hittills inte om vilken strategi man valt, Sveriges eller resten av världens; börserna är ungefär lika mycket ned (och upp), skillnaderna beror mest på hur viktade länderna är mot olika sektorer. Att vi i Sverige alltså har kunnat hålla öppet olika verksamheter är en chimär, eftersom man ändå gått med stora förluster. Kanske ännu större än om man hade bommat igen helt. Men påståendet att vår strategi inte skulle ha skilt sig så mycket från andra länders är ändå ogrundat. För allmänheten har gjort betydligt mindre försakelser än i grannländerna. Det går att mäta med ‘big data’ som Google tagit fram, publicerat i DN 5/4.

Jodå, som synes så har avstängningen i Sverige varit betydligt lindrigare, den mer halvhjärtade frivillig-strategin har inneburit att ökningen av hemarbete o d närvaro i hemmet är hälften så stor som i övriga Norden. Och den fysiska närvaron på arbetsplatsen har minskat med nära dubbelt så mycket i Norge, medan danskar och finnar ligger mittemellan. (ur DN 5/4)

Den som vill kan se glaset som halvfullt – att detta bidragit till att hjälpa ekonomin och kostat Sverige mindre än grannländerna. Eller som halvtomt: att Sverige kommer få plikta i form av en större smittspridning, som sedan hotar att dra ut på karantänen. Danmark har sämre förutsättningar än det övriga Norden, på grund av att man är betydligt mer tätbefolkat, samt har fler rökare. Ändå har man betydligt färre döda per capita än vi har, 0,44 döda per 10.000 invånare mot 0,84 i Sverige och en trend som ser tydligt avtagande ut.

Det är dock främst med Norge och Finland vi bör jämföra oss med. Facit är redan här för dem som vill se: Sveriges andel av de tre fennoskandiska ländernas befolkning är nära hälften (48,7%), men vår andel av dödsfall i Corona är 84% (10/4), d v s 1,73 gånger vad den hade varit vid en jämn fördelning. Norge och Finland som står för en fjärdedel var av befolkningen har 11% resp 5% av dödsfallen. Hittills, bör förstås tilläggas – allt tyder nämligen på att det kommer se ännu värre ut, och fördelningen ännu tydligare till våra grannländers favör, när detta är klart.

Ifråga om nedgång avseende handel och nöje är återigen norrmännen mest extrema, ca 2/3, och nedgången i Sverige är klart minst ca 1/4 . I Danmark och Finland är minskningen en dryg 1/3 resp. drygt 1/2. Vad avser livsmedel och apotek är mönstret likartat men någon mindre påfallande. Observeras att hamstringstendensen också är tydligast i Norge och knappt synlig i Sverige.

Det som få verkar ha förstått i Sverige är att en öppen verksamhet normalt drar mer än en igenstängd, och att det i de flesta verksamheter krävs att man ligger ganska nära normal efterfrågan för att göra vinst. De fasta kostnaderna är stora och undviks bara genom konkurs eller rekonstruktion. Hyran betalar man i båda fallen; hyressänkningar ska staten subventionera med 50%, men med all sannolikhet så att är det fastighetsägaren som drar det längsta strået där, såvida hyresgästen inte heter H&M. Statens modell för korttidspermitteringar lämnar åt arbetsgivaren att betala ca 2/3 av den lönekostnad man annars har, eftersom arbetsgivaravgiften inte efterskänks utan är ett lån – med över 6% ränta.

Övriga Europa är mer tätbefolkat– än mer drakoniska åtgärder har krävts

Ännu en titt på vårt strategiska vägval. Jämfört med de värst drabbade länderna Italien och Spanien är skillnaden ännu tydligare. Liksom med England, där man följde samma modell som oss, men sedan tvärvände. De här länderna skiljer sig från Sverige även i några andra avseenden: de är betydligt mer tätbefolkade (liksom Danmark). Italien och Spanien har också kulturer som är mer kroppsnära än vår, man har fler rökare och sämre folkhälsa. Det kan alltså ta längre tid att ‘studsa tillbaka’, trots betydligt mer drakoniska åtgärder. Men det är så här det ser ut i större delen av övriga världen just nu. Och det tär något alldeles oerhört på ekonomin, ännu tydligare där än här.

Utgå ifrån att så här stora åtstramningar självklart kommer få mycket allvarliga konsekvenser för världsekonomin. Utgå också ifrån att man inte kickstartar igång dessa genom att dränka tändstiften med för mycket bensin – att offra för mycket bränsle innebär också att man lättare får soppatorsk när det verkligen behövs. Utgå slutligen ifrån, att det är de ekonomier som kan öppna snabbast igen, som också kommer komma tillbaka fortast, även om många länder har komparativa nackdelar i andra avseenden med oss. Kostnaden för varje extra dag är långt större än den är för att ha dragit åt svångremmen ytterligare ett par hål under tiden karantänen varar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft