Publicerad 2 kommentarer

Fler ensamkommande barn? Kärt besvär för familjehemsfar med upp till 120k i månaden.

DN ger i en insändare röst åt den godhetsångest som präglar medarbetare, vars agendajournalistik inte längre får ta lika stort utrymme som förut, helt enkelt av det skälet att de flesta tidigare så väl upprepade lögnerna är avslöjade. Då får insändaren lämna argument, som inte ens behöver vara styrkta, bara känslomässigt färgade och fulla av empati för en fortsatt flyktingkarusell och mer inströmmande genom det såll som nu enligt senaste förslag ska vidgas ännu mer, med nya anhörigregler, som för många gör Sverige till automatiskt ‘första land’ så fort man kommit in i EU, det ska räcka med en anhörig redan här. Det kommer innebära att länder som tidigare röstat emot, som Ungern och Polen, nu har goda skäl att säga ja – i dessa länder finns ju knappt en enda anhörig som nytillkomna kan anknyta till. Men det gör det i Sverige. Med råge.

Rubriken är närmast totalt missvisande. Migrationen KOMMER öka med dessa regler. Det finns ingen som helst anledning att tveka om den saken. Charlie Weimers, SD, slår in ännu en öppen dörr kan man tycka. Men detta är ju vad EU och Ylva Johansson faktiskt vill göra. Trots vad man (regeringen) säger här hemma.

Man skulle kunna tycka att vi redan gjort vårt och mer därtill, men inför utsikten att på detta sätt permanenta skevheten i mottagningen inom EU, så kan det vara bra om svenska väljare duschas i en ny dos snyftreportage. Jan Ola Forsberg är dock inte vilken godhetsivrare som helst, han är en filantrop som verkligen handlar som han lär. Och vill därför gärna göra reklam för sin sak, understryka sitt engagemang genom att etikettera sig som mottagare av fem afghanska barn. Det låter väl bra?

Men skenet kan möjligen bedra. Jag beslöt mig för att ta reda på den ekonomiska sidan av saken, och upptäckten var, som vanligt, värre än ens min mest cyniska tanke kunnat ana. Det är en veritabel liten guldgruva som Jan Ola sitter på. Och att generositeten i just den här socialförsäkringen är så stor kanske vi kan räkna ut, beror på att pengarna oavkortat lär gå till just de godhetstörstande själva. Det lär ju inte vara så många andra än just sådana som väljer att räcka upp handen, när familjehemsplacering av afghanska ‘pojkar’ på (formellt) 16-17 år ska göras. Man kan konstatera att regeringen inte vågat förlita sig på att någon faktiskt tar emot, man har sockrat anbudet. Rejält.

Min fråga, Jan Ola, vet du själv hur lönsamt det här är?

Hur mycket stöd i månaden uppbär du Jan Ola, för dina fem afghanska pojkar? Det står inte att du adopterat dem, så därför antar jag att det handlar om familjehemsplacering. Du kanske inte vet? Det är ju svårt att hålla reda på alla bidrag, så jag ska berätta. Om de är under 13 så får du i grundersättning 4336:-/barn, mellan 13-19 år 4927:-/barn. Härutöver i tilläggsersättning (för barn-/skolbarnomsorgsavgift, kostnader för umgängesresor till föräldrar eller andra närstående, specialkost, glasögon eller linser, kostsamma fritidsaktiviteter såsom ishockey, balett, ridning, semesterresor samt eventuella avgifter för färdtjänst) utgår sedan med 6110:- resp. 6898:-/per barn och månad. Totalt som lägst 52.230:- och som högst 59.125:-. Allt detta är skattefritt.

Men det är ju inte nog. Om du bor lite illa till så kan du få milersättning med 18,50 för skjutsning till de olika aktiviteterna. Och, javisst, man ger förstås även ett arvode för din välgörenhetsinsats. För de yngre barnen 6.357:- och de äldre 8.246:-. Denna ersättning är visserligen skattepliktig och inte pensionsgrundande. Men för eventuella inkomstbortfall har tidigare kompenserats med upp till 14.264:-/månad, de nya reglerna är oklara säger källan, familjehemmet.se. Totalt talar vi alltså som lägst om 31785:- och som högst 71.320:- per månad. Du må besitta ovanligt stor altruism, Jan Ola. Men den råkar också belönas så väl att den faktiskt inte behövs alls, det är nämligen få som tjänar så här bra. Upp till 120 lax per månad, varav nära hälften skattefritt. Du kan nog skratta hela vägen till Försäkringskassan. Och har råd att skaffa barnvakt när du och frugan åker till Mauritius på höstlovet.

Beloppen är per barn. Och det saknas begränsningar som minskar ersättningsnivån om antalet barn är flera. Ingen hänsyn tas alltså till ‘stordriftsfördelar’. Källa Familjehemmet.se

Ska vi gissa att Jan Olas fem ungar nu vuxit sig förbi formellt bidragsuppfyllande ålder? Att de börjar upplevas även av Jan Ola som de gökungar skattebetalarna har haft god anledning att kalla dem redan under vistelsen i Jan Olas hem? De har nog i så fall också sparkats ut. Och nu behövs alltså påfyllning i det lilla familjehemmet – för att bevara kassaflödet.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Efterspel

Givetvis censurerade DN Ifrågasätt min kommentar:

Så jag svarade så här:

DN Ifrågasätt tycker inte att det hör till saken att upplysa om att debattinlägget skrivits av någon som tjänar upp till 120.000:- per månad på sitt lilla familjehem.

Det är ungefär motsatsen till hur man argumenterar när man vill att unga (och vuxna) ska lära sig att ifrågasätta fake news, dvs att det är viktigt att kontrollera vem som är källan och vad denne kan ha för intresse av att argumentera som den gör. Här kan det t ex handla om att barnens ålder nu snart överskrider formell nivå för att bidrag ska ges, och att det då skulle sitta bra med fler. Det hör till kritiskt tänkande, men få vet ju om detta. Genom att låta bli att censurera, så skulle var och en kunna göra sig en egen bedömning.

Utöver detta så säger uppgifterna som ges av familjehem.se att bidragen för mottagningen ligger på en nivå som för många av oss förefaller orimligt generös, hur kan det inte ha med saken att göra?

Att varje barn kostar svenska staten upp till 24.000:-/månad är ju något var och en måste ta i beaktan när man ställer sig bakom eller tvärtom säger nej till fler. Eller menar Ifrågasätt att den här artikeln bara handlar om vad vi i våra drömmar vill? För i så fall vill jag ha fred på jorden och att alla ska få bo i varsin herrgård.

Undrar bara hur stort intresse det är att skriva artiklar om något alla kan instämma i, som om det inte fanns en kostnad och baksida, som vi liksom inte ska känna till eller bry oss om.

Publicerad 3 kommentarer

Vi måste överväga om Björn Wimans godhetstörst kan göras till brottslig även enligt lag.

Att driva en åsiktsagenda, som innebär att man medvetet vill förorsaka svenska folket lidande, från en plattform som DN, med ett fortfarande betydande inflytande över den hjärntvättade och politiskt korrekta allmänheten, det är självfallet moraliskt helt oförsvarligt. Och enär Löfven ser över möjligheten att förbjuda ‘högerextremism’ så bör vi inte rygga för möjligheten att även göra vänsterextremism olaglig – och straffbar. Beroende på hur framtiden utvecklar sig, så kan det snart finnas en politisk vilja att åstadkomma något sådant – vilket är viktigt att alla godhetsmånglare blir medvetna om. De ska nämligen få en ärlig chans att sluta i tid, och göra avbön. De ska veta att det kommer bli trångt i dörren en dag, och att den mest förhärdade då kommer stå ensam kvar, när syndabockarna skall utses.

Björn Wiman är en av DN:s allra mest kulturmarxistiska reportrar. Han gör nu vad han kan för att elda på de mångfaldskramande och massinvandringsälskandes omättliga längtan efter att få känna sig bättre än alla andra. Så här uttrycker han sig (obs särskrivningen, han kan inte ens svenska):

Det går att påminna om att de miljoner människor som befinner sig på flykt i världen i dag kommer att bli mångdubbelt fler i framtiden till följd av klimatförändring och konflikter. Folkvandringens tid har bara börjat. Vi kommer att vara tvungna att lära oss att leva tillsammans under betydligt hårdare villkor än så här.

DN 20-09-05

Ett citat som mer än antyder att vi nu alla måste förbereda oss på hårda umbäranden för att massinvandringen ska kunna fortsätta, så som de troende anser oundvikligt – och rättfärdigat, just genom vårt lidande. Mycket obehaglig läsning; sådana som Wiman visar att de inte är beredda att backa från orimliga utopier, oavsett alla empiriska iakttagelser om hur illa detta faktiskt fungerar. Han förespråkar mer av samma ändå och hans tal om de umbäranden som svenskarna kallt måste räkna med, är i själva verket troligen en lockelse för dessa fanatiskt troende. Massinvandringsreligionen börjar likna en dödskult.

Wiman har mage att kalla denna egoistiska längtan efter att få känna att man står över alla andra, för – ‘anständighet’. En studie i kulturmarxistiskt tvärtom-språk.

Men så kan man ju inte skriva på DN Ifrågasätt, då blir man censurerad. Bland alla uppskattande godhetsknarkares hyllningar fick jag dock faktiskt kommentaren nedan att stå kvar:

Hur orkar du Wiman?

2015 hade godhetskramandet nått sådana proportioner att ingen vågade säga att kejsaren var naken. Kollektiv masspsykos.

Idag är det inte bara misstankar som bekräftar att 9 av 10 som söker sig hit och till Europa är ekonomiska flyktingar. Eftersom det föds 80 miljoner nya potentiella ekonomiska flyktingar varje år i de länder man ‘flyr’ ifrån så kommer det inte någonsin finnas en chans att vi (Sverige, Europa, Västerlandet) klarar att ta emot dem alla. De som registrerades som flyktingar var för bara tre år 69 miljoner och att det är 80 miljoner nu enligt Wiman visar bara hur meningslösa vår flyktingmottagning var. Inte bara ett sisyfosarbete, utan ett där stenen som ska knuffas uppför berget blir större och större, som en snöboll.

Detta visste många redan 2015, men då var det ingen som ville lyssna. Sen slog verkligheten till. Kostnaderna började bli svåra att dölja. Man började få tala om hur omöjligt det var att integrera dem som kommer från nedre vänstra hörnet i kulturmatrisen med oss svenskar, i det övre högra, att vare sig vi eller dem, med försvinnande få undantag, skulle kunna tänka oss att gå ens halvvägs, därmed aldrig kunna mötas. Det blev t o m möjligt att tala om brottsligheten som följt i spåren och den överrepresentation som finns bland de huvudsakligen icke-integrerade bidragsflyktingarna.

*

Att bortse från allt detta och fortsätta propagera för mer av samma är brottsligt dumt. Systematisk hjärntvätt. Försök till, medhjälp, anstiftan eller huvudansvar för åstadkommande av svenska folkets orättmätiga lidande; uppsåtligen eller genom vårdslöst handlande. Det må vara de lege ferenda, Björn Wiman, lag som bör gälla, men ännu ej är fäst på pränt. Men en ekonomisk härdsmälta och ett enda regimskifte efter det, räcker faktiskt för att skapa de lege lata; förvandla dumheten till brottslig även enligt gällande lag. Kom ihåg det; att propagera för att medvetet låta svenska folket lida, för att tillfredsställa ditt eget behov av godhetsfix, det är direkt uppsåt. Och för sådan finns inga förmildrande omständigheter i min lagbok.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 3 kommentarer

Pensionerna: mellan Skylla och Karybdis. Men base case är ännu en statlig stöld.

I Odysséen klämdes hjälten och hans sjöfarare mellan klippmonstret Skylla och malströmmen Karybdis. Om några år så kommer vi se hur det svenska pensionssystemet klarat samma resa, efter den finansiella storm som Corona orsakade 2020, och som fortfarande pågår. Som jag redan har påpekat för den som velat lyssna, så är risken överhängande för att just pensionärer och småsparare är krisens stora förlorare. Den risken är närmare 100% idag och Dagens Industri bekräftar nu den bilden med rubriken ‘Coronasmocka mot pensionerna’.

Första halvåret har lett till minusresultat i alla pensionsförvaltare utom Länsförsäkringar Gamla Trad, som nästan helt är investerat i obligationer. Jättarna Alecta, AMF och Skandia Liv visar minus mellan 1,1 och 2,6 procent, med värdefall på över 10% i de mest aktietunga pensionssparalternativen. Nordea Liv och SEB Trygg Liv Gamla är värst, ner i storleksordningen runt 5% på aggregerad nivå. För ett enskilt halvår är det här exceptionella siffror. Återbäringen i SEB sänktes från tio till noll.

Vad det här säger är egentligen bara vad de flesta vet: pensionsbolagen har olika placeringstrategier där man är viktade i olika typer av tillgångar. Skillnaderna för detta enskilda halvårs utfall är inte i sig något mått på förvaltarnas skicklighet, utan på hur mycket man valt att exponera sig för risk. Svenska och globala aktier har gått ned ca 6% under halvåret, trots den kraftiga rekylen, obligationer har stigit en procent och situationen för olika råvaror är blandad. Fastighetsportföljerna är kraftigt beroende av hur man valt att värdera dem; somliga, som Batljans SBB värderade upp sina kåkar samtidigt som karantän utlystes. Men det är när fastigheterna avyttras som de verkliga värdeförändringarna realiseras.

DI, regimens lydiga verktyg: Konsumera! Köp aktier! Var inte oroliga för pensionen!

Tvärtemot hur det troligen ser ut bland allmänheten, så ju yngre vi är, desto mer oroliga bör vi vara. Hans Bolander ger en överslätande kommentar, i linje med hur DI under vår och sommar gjort allt för att gå statsmakternas ärenden, när det gäller att lugna allmänheten och heja på börsruset, så att alla fortsätter belåna sig, konsumera och fullinvestera sig i aktier. Det är usla råd, av det skälet att vi på så vis gör oss själva till systemets fångar, oavsett om vi gör en kortsiktig vinst eller inte. Och pensionerna ska vi alltså lugnt utgå ifrån kommer räcka bra. DI lurar nog färre av oss över 50, men det är ju dem mellan 30-45 som hans rubrik siktar in sig på: ‘här finns inget att se, ni behöver inte rota i det här, det kommer ordna sig ska ni se, på lite sikt’. Det är cynism av oerhörda proportioner, att ge en sådan rekommendation, den är inte ägnad att hjälpa individen, utan systemet – och förstås regimen.

Jo, Bolander. Vi har all anledning att planera för en sådan. I alla fall om vår framtid är beroende av utbetalningar från det svenska pensionssystemet.

Pensionsfonderna: förlorare hur man än vänder sig

Pensionsfonder har krav på sig att vara försiktiga. Som snitt är man exponerade mot aktiemarknaden med ca tolv procent och man har ‘väldiversifierade’ portföljer, d v s inte lagt alla ägg i samma korg. Men vad det innebär i praktiken är, som utfallet visar, att man trots försiktigheten inte kan undgå att drabbas när börserna går ned. Och, ännu viktigare: diversifieringsstrategin innebär att man också alltid är förlorare när tillgångsinflationen tar över.

Vad som räddat pensionskapitalet från större minskning på kort sikt hotar därför att urholka det på lite längre. Vad centralbankerna har gjort, att på ett exempellöst sätt, på global nivå utan parallell i världshistorien, översvämmat marknaden med nya pengar. Det innebär axiomatiskt att pengar tappar i värde mot andra tillgångar. På kortare sikt är det i stort sett enbart mot aktier, guld och kanske silver. På lite längre så gäller det mot i stort sett allt annat. Problemet för pensionsförvaltarna är att de måste hålla så stora tillgångar i obligationer och andra räntebärande papper, som i dagens nollräntesituation inte ger knappt någon avkastning alls.

Karybdis: inflationsscenariot

Karybdis i det här fallet är att våra pensionspengar ligger låsta i positioner som helt enkelt inflateras bort. Det scenariot är skulle jag vilja påstå, statsmakternas kalkylerade. Det är nämligen så man ska komma ur sin egen skuldsituation. Det ekonomiska system man har riggat är lika extremt gynnsamt för låntagare som det är ogynnsamt för sparare och pensionsförvaltare.

Scylla: börskrasch och depression

Skylla innebär istället att vi får en backlash. Någon kägla i denna ytterst instabila situation välter, och ger dominoeffekter som inte går att bemästra. I så fall kraschar aktiemarknaden. Våra pensionsinnehav kommer då inte vara säkrade i alla fall. Dels kommer den börsexponerade delen att implodera, dels kommer en stor del av de räntebärande papper man håller i visa sig vara värdelösa, när företagen går i konkurs eller tvingas rekonstruera.

När vi väl är där, så kommer vi inte ha mycket att säga till om. Bara förlita oss på att statsmakterna är välvilliga och hederliga. Men så är det inte, tyvärr. Och alla kriser anses som bekant ge rätt till extraordinära tvångsmedel och expropriation. Det är därför stöld av pensionsmedel är något vi måste räkna med.

Worst case och base case: statsmakternas legaliserade stöld

Ändå kommer pensionsfonderna i ett Skylla-scenario snabbt utkristallisera sig som en klippa som trots allt står kvar. Ett tredje alternativ utkristalliserar sig därmed. Nämligen att statsmakterna kommer se sig föranlåtna att än en gång stjäla medel härifrån, för att dela ut till mer akuta ändamål, d v s soppkök i den katastrof som politikerna ställt till med. Så gjorde Palme för att bekosta miljonprogrammet, och så restaurerade Göran Persson statsfinanserna efter krisen på nittiotalet. Senaste stölden är mer av ett bedrägeri: de arbetsgivaravgifter som de flesta av oss tror går till pensionssystemet har under de senaste femton åren istället alltmer viktats över i en allmän avgift som politikerna får leka med – kranen in i fonderna har alltså strypts. Detta är det egentliga skälet till att det behövdes en pensionsreform 2019, som i praktiken innebär ungefär 20% reduktion av värdena.

Efter en större kris, den vi har framför oss, så handlar det istället om att man troligen kommer öppna kranen ut. Det är utan minsta tvekan att beteckna som stöld, men egentligen bara exakt samma sak som skett när man under decennier valt att finansiera vår konsumtion med lån – det är kommande generationer som därmed får betala. Och inga andra alternativ kommer räcka.

DI:s kommentar, ett frejdigt ‘vi behöver inte bekymra oss!’ är ett vacuumtomt löfte. Vi har all anledning att oroa oss, och att ställa in oss på att pensionen kommer bli skral, mätt i dagens penningvärde. Det är, som det ser ut, best case-scenariot.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 3 kommentarer

Vår tolerans för avvikelser har övergått i intolerans mot det normala, när HBTQ-rörelsen kräver att vi ska gissa rätt kön på ‘sociala konstruktioner’ som inte syns.

Om det blev lag på att ingen som är under 40 får kalla män däröver för ‘gubbe’ – skulle den respekteras? Skulle facebook införa algoritmer som kollade upp att de yngre vårdade språket ordentligt? Och tillämpa strikt? För även om den kränkte äldre mannen råkar se ut som en sådan, så kanske han känner sig som en ung man. Och – ännu värre – om han råkar ha ett baby face som gör att han ser ut som 30. Extra illa! Att kalla någon för något han inte är och som inte heller ser ut att vara det – snacka om ‘nålstick’!

Nej, skulle inte tro det. Inte bara skulle vi tycka att det här vore löjligt, man skulle av samma skäl bryta mot regler som kändes galet provocerande. Facebook skulle aldrig beivra det här. Och den som har ett baby face skulle snarare bli glad om någon kallade honom gubbe, än tvärtom. Sedan används ju ordet ofta utan illasinnad betydelse. Vem bör känna sig kränkt, om man vet att ont uppsåt saknas?

Det är bara om man tjatar in budskapet riktigt ordentligt, som det plötsligt blir en sanning. Inte nog med att vi gubbar plötsligt skulle ta illa vid oss – ‘invektivet’ gubbe skulle ju faktiskt med sådan ‘uppbackning’ snabbt bli just så förgiftat illasinnat att vi också faktiskt skulle kunna ha god anledning att ta åt oss. Snart skulle det bara finnas tre grupper kvar som använde det: dels de som verkligen vill vara elaka. Dels de, troligen äldre (gubbar), som lallar runt lyckligt omedvetna om att ords betydelse kan ändras så radikalt. Slutligen de som vägrar att låta ordets betydelse ändras.

Vi som tillhör den sistnämnda gruppen kämpar just nu en fåfäng eller redan förlorad kamp. Att säga negerbollar är idag nästan lika omöjligt som att säga neger utan boll. Att säga zigenare, indian eller eskimå är snart lika illa. Men att råka säga tjej till en ‘binär transperson som vill utföra eller har utfört en könsoperation för att hon känner sig som man? Ska vi verkligen behöva ha dåligt samvete även för det?

Hur jobbigt kan det va’?

Enligt HBTQ-rörelsens förespråkare så är detta ett ‘nålstick’ som när de adderas och blir många ger mentala blåmärken. Jag undrar bara hur de vill bli adresserade istället. Intressant nog är det bara s k icke-binära transpersoner som insisterar på ett ‘hen’. De övriga vill alltså vad jag förstår ikläda sig ett manligt eller kvinnligt alias som är det motsatta i förhållande till det kön de fötts med. Kontentan är att vi som inte vet det här ska lära oss att aldrig utgå från att en för oss okänd människa är det kön han/hon ser ut att tillhöra. Vi ska alltså alltid börja med att använda ett neutralt tilltal. Och detta även om vi vet personens förnamn, som ju kan vara en kvarleva från en uppväxt med det vid födseln felaktigt givna könet som bestämmande utgångspunkt. Att vi i 99,99% av fallen skulle ha rätt spelar ingen roll!

Uppdag Gransknings program om Tranståget är ett måste för den som vill förstå omfattningen av galenskaperna. Det handlar om tusentals förödda liv – ungdomar som aldrig någonsin kommer kunna ångra ingrepp de gjort, uppmuntrade av en sjuk samhällstrend.

Tranståget – Uppdrag Granskning

Och om tio år kanske det bara är rätt till 97%, antalet könsbytesoperationer ökar i lavinfart. Som Uppdrag Gransknings program Tranståget gör klart, så finns det inga rimliga förklaringar på detta, annat än att vårt samhälles tolerans för avvikelsen har övergått till det motsatta: intolerans för det normala. Ungdomar lider regelmässigt av mer eller mindre stor ångest under den tid de förvandlas till vuxna. Med ‘upplysning’ från RFSL och andra HBTQ-tillvända institutioner, så är det allt fler av dessa ungdomar som intalas att de är födda med fel kön. I många fall helt i onödan. Att det samtidigt finns dem som mår bättre i sin nya kropp motiverar inte detta samhällsexperiment; behandlingarna är inte ens testade för de biverkningar som konstateras vara vanliga. De enda som mår riktigt bra är godhetsknarkarna som får medalj för hur progressiva och fördomsfria de är.

‘Konservativa’ SvD

SvD:s artikel är listig propaganda för transvågen, den vanliga agendadrivande journalistiken på nyhetsplats, i en påstått konservativ tidning – ingenting kan vara mer effektiv propaganda, folk inbillar sig ju fortfarande att SvD står till höger, pga att man har en ledarsida som (ibland) gör det. Förment sakligt går man igenom transrörelsen idag, men redan i ingressen får vi veta att det är “konservativt kristna, högerextrema och radikalfeminister” som är emot den. Inga andra än extremister kan tycka så dumt! Man plockar sedan upp och skjuter ned motståndarna, genom att, som regelmässigt är bland postmodernisterna, lägga ord i deras mun. UG:s argument i Tranståget – och framförallt den tunga statistiken – behandlas givetvis inte. Inte heller de liggande lagförslagen, om att göra könsbytesoperationer möjliga för 15-åringar utan föräldrarnas samtycke. Man vet att det vore att väcka den björn som sover där ute bland allmänheten. Istället svärtar man ned UG så gott det går, genom att berätta om hur programmet blev fällt i granskningsnämnden (för något som inte har med sakskälen att göra).

Bara som radikalfeminist kan du säga att även den icke-binäre är naken i tjejernas omklädningsrum. I alla fall ett tag till.

Harry Potter-författarinnan JK Rowling har också hamnat i krig med transrörelsen. Hon har nämligen påstått något så fräckt som att ‘kön är på riktigt’: “I debattartiklar, essäer och tweets har Rowling det senaste halvåret skildrat transkvinnor i termer av män som försöker ta över kvinnornas omklädningsrum, samt beskrivit könsbekräftande hormonbehandling som en modern variant av omvändningsterapi för homosexuella.” Sådana här uttalanden (lagda Rowlings mun och ‘tolkade’ av SvD-journalisten) skulle ha fått nästan vilken offentlig person som helst att förlora framtida plats i tv-sofforna, ja även förlagets gunst och möjliga anställningar. Inte ens de superrika, till vilka Rowling måste räknas, är opåverkade av detta, att bli parias i offentligheten. Men det är lugnt. Rowling har nämligen ett frikort: hon är radikal feminist.

Är man radikal feminist så går det fortfarande att kritisera transrörelsen utan att bli helt ‘outad’ från systemmedia och offentligheten. Men inte länge till.

Sådana här inbördeskrig i vänstern kan verka spännande, men de mest utopiskt verklighetsfrånvända vinner ju alltid. Tillsammans med sådana som Kajsa Ekis Ekman och Ebba Witt-Brattström har Rowling fått beteckningen TERF, ”transexklusiv radikalfeminist” och transrörelsen lär med så hemska öknamn gå vinnande ur striden, på samma sätt som klimatreligiösa vunnit över trafiksäkerhetsfrälsta i frågor om hur vi ska framföra våra fordon (gärna överallt i 30 för att ‘rädda liv’, men utan dubbar, oavsett hur halt det är).

SvD lär oss vad vi ska säga. Vi kan konstatera att Sverige var först ut och att vi har en oerhört tolerant majoritetsbefolkning. Antalet könsbytare var också mycket få och nära konstant, mycket länge, trots möjligheterna som erbjudits i 48 år. Det är först nu, sedan 2012, som trenden stigit exponentiellt.

Missuppfatta mig gärna rätt. Jag tror stenhårt på indoktrinering. Och om vi får ett par decennier på oss så ska vi nog kunna tjata in budskapet att det är vanvördigt och illa att kalla vuxna män för gubbar. Klart det bör bli olagligt! Eller åtminstone socialt oacceptabelt. Med genuint reaktionära krafter tillsatta på strategiska poster inom i stort sett hela systemmedia så kommer respekt för äldre kunna återupprättas. Och med hjälp av facebooks algoritmer så lär det inte ens bli debatt om saken. De som tycker annorlunda ‘outar’ vi bara.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Swisha gärna om du vill stötta min politiska gärning eller mitt projekt: att återupprätta en nationell ursprungsmyt.
070-763 97 02, eller bg 591-5640

Publicerad 7 kommentarer

Vattenbrist? Nej, kapacitetsbrist i ledningarna. Vänj er! Orsak? Horder av ‘turister i Härjedalen’? Gissa en gång till.

VA-avgifterna måste dubblas till i snitt 16.000:- per hushåll. Vattenransonering hotar även vid normala svenska somrar. Obs: det är klimatets fel. Och sommarstugeägande stockholmares.

Artikeln i DI är en partsinlaga, kom ihåg det. Svenskt Vatten har fått textreklam för att torgföra sitt budskap, inte en enda kritisk fråga eller analys görs av svaren. Artikeln är skriven för att få acceptans för enorma höjningar av VA-avgifterna. Den är också skriven utan att på minsta sätt reflektera över vad som är de bakomliggande orsakerna till varför vi så plötsligt måste räkna med sådana höjningar. Att man i Härjedalen i år höjer VA-avgifterna med 10% menar man på Svenskt Vatten är ‘något som kommer bli vanligt framöver’. Hur man skapar acceptans för detta, det är det verkliga problemet och som DI:s reporter undrar över, samtidigt som artikeln förstås just är ett led i att bana väg för sådan.

Höga kommunalskatter och anslutningsavgifter med fem nollor bakom räcker liksom inte till.

Investeringsbehovet i VA är 39% större än vad man kostat på sig – i åratal.

Det viktigaste här är förstås att hitta förklaringar som gör att vi förstår – och helst skyller på oss själva, vi dummingar som gjort så att klimatet löper amok. Det är vårt fel! Eller varför inte ‘stockholmarnas’. Det gör inget om ortsborna knyter näven i byxfickan och mumlar några eder, när de betalar sin VA-räkning, som om tjugo år kommer att ha behöva dubblats till – i dagens penningvärde – ca 16.000:- per hushåll. De senaste åren har vi lagt 16 mdr/år på VA-nätet, men enligt Svenskt Vatten behövs det 22, 2 mdr, hela 39% mer alltså. Vi kan utgå ifrån att det sett ut ungefär så i 30 år, för varför skulle VA-taxorna annars behöva dubblas? Det kallas för eftersatt underhåll, och sådant är dessutom långt dyrare än om det sker vartefter behov uppstår, för att inte tala om att täcka upp för kostnaden för allt rent dricksvatten som bara rinner bort.

Dessutom och inte minst: Är det någon mer än jag som retoriskt frågar sig varför kommunalskatten inte räcker till? Och som kanske byggt ett hus och undrar om det inte var detta som anslutningsavgiften, ofta över 100 lax, var ämnad för?

Svenskt Vatten vill att vi vänjer oss vid och accepterar höjningar av VA-avgifterna med 10% per år. Och vi får gärna lägga skulden på inflyttade sommargäster från Stockholm.

Invandringen har ökat befolkningen med 43%. Ett samband?

När höjningen i Härjedalen motiveras med att ‘det byggs mycket i fjällen, huvudsakligen på grund av turismen’, så blir det nästan parodiskt. Sanningen är 1. att stora delar av ledningssystemen byggdes ut för ett halvsekel sedan, eller tidigare, och att man sedan dess inte ansett det vara av vikt att underhålla detta, 2. kommunerna har andra prioriteringar och använder skyhöga kommunalskatter åt att importera bidragstagare, 3. dessa bidragstagare behöver också vatten.

Självklart blir det brist i system som inte byggs ut i takt med befolkningsökningen. Invandringen har de senaste tre decennierna varit rekordstor, inte bara för Sverige, utan större än i något annat västland. Över 20% av befolkningen är idag född utanför landets gränser, nästan alla dessa har kommit hit under denna period. Ytterligare 10% av befolkningen är födda av föräldrar med sådan utländsk bakgrund – det innebär att befolkningen totalt är 43% större än den annars hade varit. Jämför gärna den siffran med Svenskt Vattens skattning av hur mycket större VA-avgiften måste bli: 39%. Kanske har Svenskt Vatten räknat ett par procent i underkant? Nu börjar hursomhelst denna massanhopning kräva sin tull även här. Systemen räcker inte till. Även de långsiktiga kostnaderna för invandringen måste betalas.

Palme och sosseriet: alla goda gåvors givare – men avskyr underhåll

Att sosseriet från Palme och framåt haft ett absolut minimum av intresse för att underhålla systemen är heller ingen slump. Urusla beslut för ekonomin har lett till lägre ekonomisk tillväxt, som tillsammans med en önskan om att fortsätta kunna låtsas vara alla goda gåvors givare, helt enkelt inte har räckt till för att utföra de långsiktiga investeringar som krävs. Sådana har kunnat skjutas på framtiden. Jag talade för några år sedan med en rörmokare som ofta var anlitad av kommunerna. Enligt honom så läcker ledningarna enorma kvantiteter pga uselt underhåll, endast de mest akuta lagningarna hade man råd att ta itu med.

Såsom med elen är det först när allt blir akut, som sanningen grävs fram.

Min artikel igår handlade om eftersatta elnät. Problem som dolts för svenska folket genom att förbjuda företag att expandera. Skulle företagen fått göra det, så hade elbristen för hushåll blivit akut långt tidigare. Men företagare är det ju ingen som bryr sig om när de ‘gnäller’. Den som undrar varför t ex byggnationerna i Täby blivit stillastående vet inte om att det beror på elbrist. Gissa sedan varför byggena blir dyra – och notan kommer förstås till slut serveras i form av högre hyra. Sådana restriktioner för näringslivet har, får jag veta bakvägen, existerat i flera år, utan att systemmedia velat reagera. Att DN gjorde det igår beror på att detta inte längre räcker till; hushållen i södra Sverige kommer ändå att drabbas, troligen redan i vinter, om man inte upphäver beslutet om att stänga Ringhals II.

Problemen med vattnet blev akuta 2018, med rekordvärmen. Men de hade kunnat bli värre 2019, för då var både grundvattennivåerna och situationen i vattenmagasinen lägre; den uteblivna värmen räddade oss från en brutal ransonering. Nu skriker alltså Svenskt Vatten äntligen till. Mitt i en sommar då grundvattennivåerna ändå har fyllts på de flesta håll, samtidigt som vädret hittills varit tämligen svalt.

Högre krav på säkerhet – ej nämnt av Svenskt Vatten

En kostnad slutligen som ingen nämner alls: säkerheten kring vattentäkterna är hotad. Föroreningar i dricksvattnet drabbade som ni kanske har läst en stad i Nordnorge för bara något halvår sedan, med mängder av sjuka som följd. Att det rör sig om avsiktligt sabotage ville man inte ens antyda, men det kan inte uteslutas  – påkostade säkerhetsanordningar måste därför komplettera investeringarna i vattenledningar. Den här typen av brottslighet var tidigare okänd. Liksom bombdåd i bostadshus. Liksom gruppvåldtäkter och förnedringsvåld i så stort antal att de inte hinner utredas, liksom grym misshandel och dödande av oskyldiga djur. Nej jag säger inte högt vad jag tror, det får ni räkna ut själva. Jag tror på en enda sak som jag kan uttrycka i skrift: läget är verkligen riktigt akut nu.

Utgå ifrån att man nästa gång skriker till när vi får ett par riktigt varma sommardagar. Då kommer hela haveriet kunna skyllas på klimathotet och Greta kommer få några helsidor till igen i DN, för att förklara för oss hur dumma vi är.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

Publicerad 5 kommentarer

Politiken ligger nedströms kulturen. Och kulturen är vänsterns. SvD:s artikel är det bästa beviset för det.

När landets en gång viktigaste konservativa media, Svenska Dagbladet, gör ett reportage om Mattias Karlsson (SD) och den oberoende tankesmedjan Oikos, så är det med handgrepp som är avsedda att få alla borgerligt konservativa att ta avstånd och samtidigt spänna upp den blodindränkta röda trasan framför vänsterns alla hundar: här är räven! Ta honom! Tidningen kan på så vis inte göra det tydligare, hur oändligt långt vi har kommit från konservativ sans och balans i Sverige.

Att Mattias Karlssons tankesmedja Oikos är en enmansmaskin är väl det närmaste en sanning, som Sveriges f d konservativa språkrör Svenska Dagbladet förmedlar i sitt reportage. För det man (avsiktligt) missar är inte bara möjligheten att ge Karlsson/Oikos rätt; man lyckas, trots den lätt förlöjligande etiketten, blåsa upp ‘hotet’ från Oikos till något som Kultursverige genast måste ta tag i med hårdhandskarna för att stoppa.

Mattias Karlsson har rätt. Att SvD, med konservativ etikett, istället gör vad man kan för att misstänkliggöra honom och Oikos är det bästa beviset för just detta.

‘Politiken ligger nedströms kulturen’

Vad är det då Karlsson säger som bör föranleda den vilda hetsjakt som SvD tycks vilja starta?  Jo, att kulturen förändrar människors normer och värderingar – och att kulturen måste användas för att förskjuta vad som är politiskt möjligt att genomföra. Vilket är vad vänstern har gjort i ett halvsekel.

Lägg märke till det subtila sätt som SvD använder för att ta avstånd från vad Karlsson säger: “I den karlssonska historieskrivningen….” ger en lätt nedlåtande ton, särskilt eftersom Karlsson sedan inte tillåts komma med exempel. Att istället använda direkt citat hade varit mer neutralt och objektivt, om detta nu hade varit SvD:s avsikt. Sådana låter man istället Karlssons meningsmotståndare göra.

Visst har Mattias Karlsson rätt. Men det vet bara vi som redan vet.

Vi som kort vill konstatera att Karlsson har rätt, gör det eftersom vi redan vet. Det finns ingenting som är mer betydelsefullt än kulturen, när det kommer till att förklara det politiska skeendet. Men i artikeln saknas bevisen, reportaget låter honom säga sin mening, men inte anföra stöd för den. Istället utnyttjas varje möjlighet att förlöjliga och brunsmeta.

Kulturföreningen Gimle handlar om mycket annat och mer seriöst än oxdans och stångstörtning, som är exempel på traditionella lekfullheter man kan ägna sig åt, precis som många fler än Gimles medlemmar kan hoppa omkring och dansa grodorna vid midsommar. Det är inget fel på vare sig det ena eller det andra, men om man vill förlöjliga så låter det förstås klatchigt. Och, anknytningen till Ungern nämns inte heller av en slump. Det kommer sedan mer nedan.

SvD – oberoende moderat och konservativ?

Om något så är Oikos en David mot Goliat, och Karlsson blir så lätt musen som röt i detta välordnade etablissemang: SvD agerar som grindvakten vid fästningens högra port, blåser i trumpeten så högt man kan, för att man lyckligt hoppas kunna göra sina goda vänner ett stycke vänsterut, på Aftonbladets och DN:s kultursidor, intresserade. Sedan SvD såldes från Investor till Schibsted 1998, så har utvecklingen gått i den här riktningen.

Att SvD fortfarande är ‘oberoende moderat’ – och att detta betyder förenad liberalism och konservatism – får man leta ordentligt efter för att finna bevis för. Inte i tidningen. Och bara i somliga av ledarna. Längst ner i sin egen programförklaring står det dock, som allra pliktskyldigast, kvar.

SvD låter Jenny Lindahl – känd marxist – recensera. Oemotsagd.

SvD, som fortfarande kallar sig oberoende moderat, med ‘en värdegrund av förenad liberalism och konservatism’, låter Jenny Lindahl (V) recensera Oikos, ungefär som Public Service regelmässigt låter vänsterextrema Expo ta upp rasistkortet, när någon yttrat något invandringskritiskt. Till skillnad från Mattias Karlssons kommentarer så förses Lindahls kommentarer inte med några ifrågasättande citattecken, hon har minsann ‘analyserat’ hon, som det så vackert heter. Med sådana verb så hjälper det inte mycket att SvD sedan utan omsvep beskriver henne som förbundsordförande för Ung Vänster, fram till nyligen chef för det progressiva kommunikationsbolaget Arena Opinion och nu kommunikationschef för Vänsterpartiet. Dessutom ordförande för Centrum för marxistiska samhällsstudier. Medan Karlsson inte får ge belägg för sina åsikter (vilket i läsarnas ögon säkert hade givit goodwill) så behöver Lindahl inte diskrediteras för sin marxistiska uppfattning (det hade givit henne badwill).

Även om en och annan läsare säkert fortfarande kan minnas vad marxism är själva, så skulle givetvis någon av Lindahls extrema ståndpunkter i sakfrågor ha kunnat redovisats. Det hade räckt för att var och en sedan skulle ha förstått fuller väl vad hon går och står för. Men nu är hon istället en ‘objektiv kritiker’ och ‘överens’ med Karlsson om att ‘kulturen kommer att bli det kommande decenniets viktigaste fråga’. Det sistnämnda används sedan som hävstång för uppfattningen att Oikos är ett enormt hot mot kultursverige.

Lindahl får ge direkta och oemotsagda citat. Inte mindre än tre stycken i ‘intervjun’ med Karlsson. Inga motfrågor och ingen möjlighet för Karlsson själv att replikera; Lindahl får sista ordet, d v s det där med att Karlsson är fascist nöts in så mycket det bara går.

Ungern – ett demokratiskt haveri enligt Hansson. Men vem är Hansson?

En betydande del av artikelutrymmet går sedan ut på att beskriva situationen i Ungern. ‘Författaren och journalisten’ Cecilia Hansson används, utan att hennes politiska hemvist framgår, för att understryka hur illa det är. Utgiven med sina två första böcker på vänsterförlaget Modernista och därefter av Atlas (drivs av vänstertankesmedjan Arenagruppen – obs där Lindahl är aktiv, säkert med i samma nätverk), medverkande i P2 och P3 och i författarförbundets styrelse, så är det lättare att få grepp om henne. Som alla s k yttrandefrihetsvänner till vänster i Sverige, så vänder hon hellre blicken utåt än kritiserar det land hon själv befinner sig i; Hansson har följaktligen självklart även blivit invald till valberedningen i Svenska Pen (som vi vet älskar att kritisera USA och väst, men inte islamiska länder eller sydamerikansk kommunism). Att Hansson sedan blir krönikör i SvD är bara ett naturligt steg på vägen – inte så mycket hennes, som SvD:s.

Cecilia Hansson. Jag ger henne gärna etiketten ‘respekterad vänsteraktivist’. Sådana som passar in på SvD nuförtiden.

Staffan I. Lindberg – Den djupa staten talar

Man låter sedan Hanssons åsikter verifieras av ‘en aktuell rapport från V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet’. Spiken i kistan, eller hur? Om en svensk myndighet tycker något så måste det väl vara sant. Men detta institut för ‘jämförande demokratier’ drivs av prof. Staffan I. Lindberg, som är en typisk produkt av den svenska Djupa staten. Med en typisk aktivistisk bakgrund, som 17-åring organiserade han musikfestivalen “Gärdesfesten” och han var 19 när han 1988 var med och startade rörelsen ‘Next stop Soviet’, en av de där fredsrörelserna som KGB stöttade och finansierade, men som gick i kvav bara två år senare, när muren föll. Lindberg har sedan gjort sig känd som stor Afrikavän och vad han anser om de s k demokratierna där är uppenbarligen mer positivt än vad han tycker om Ungern. I V-dem-institutets bedömning konstateras att ‘Ungern som första EU-stat inte längre kan klassas som en demokrati’, utan i stället betecknas som en ”elektoral auktoritär regim”.

Staffan I. Lindberg, upphöjd till professor med eget demokratiinstitut. Efter det är hans historia som aktivist inte längre möjlig att ifrågasätta, eller ens nämnas som partsinlaga, inte i svensk systemmedia i alla fall.

När SvD inte vill sätta rätt etikett ens på sig själva så är detta inget att häpna över.

Att V-dem-institutet inte har liknande allvarsord att tillägga om landet man verkar i, är förstås inget att förvånas över. Institutet ger den före detta musikaktivisten inte bara levebröd utan också en fin titel. Såväl Hansson som Lindberg är exakt de företeelser som Mattias Karlsson pekar ut som det kulturella Sveriges vänsterhaveri – inte då att undra att de själva är kritiska både till Oikos och till Ungern. Det som är – eller borde vara – att häpna över är att SvD inte tar sig tid att göra det minimum av research jag just beskrivit, för att avslöja rundgången.

Lite klipp-och-klistra. Klart. Dom är ihop!

Istället går SvD ännu ett varv, och blir de som med sin ‘oberoende moderata’ utgångspunkt blir de som kan bekräfta diagnosen. När Aftonbladet skriker fascister åt Oikos, Karlsson, Gimle och SD så biter det helt enkelt inte lika bra, som när SvD antyder det. Och att Karlsson själv gör den rimliga analysen att sanningen bör ligga någonstans mellan den ungerska högerns propagandamaskin och den svenska vänsterns dito, så får artikelförfattaren det att låta som en närmast pinsam ursäkt för att Karlsson inte tar avstånd. Istället klipp-och-klistrar man dit Karlsson på ett foto tillsammans med Viktor Orbán – klart. De är ihop!

SvD:s artikel är det bästa beviset för att Karlsson har rätt

SvD:s artikel andas objektivitet och gör anspråk på att vara en neutral beskrivning. Detta, tillsammans med tidningens egen etikett ‘oberoende moderat’ är vad som gör den så effektiv. Den är i grunden både nedlåtande och partisk emot Karlsson. Samtidigt som den på alla sätt försöker göra det trovärdigt att Oikos skulle kunna vända en opinion som tagit vänstern ett halvsekel att indoktrinera oss in i.

SvD tar inte Goliats parti av en slump. Man är en del av Goliat. Man vet redan vilka Hansson och Lindberg är, man behöver inte göra någon research. Den tidning som uppbär mest statligt presstöd av alla, med tryckning gemensam med Aftonbladet och med Raoul Grünthal, VD sedan 2006 och koncernchef sedan 2009, vars vänsterliberala framtoning blivit alltmer tydlig, så ska man inte förvånas. Artikeln om Oikos, mer än något annat, visar att Mattias Karlsson har rätt: den svenska kulturmarxismen måste vädras ut – den har nått långt in i det som förr var högerns säkraste fästen. Karlssons analys och ambition är riktig och högst motiverad. Men för att hans vision ska bli verklighet så krävs mer än bara Oikos.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

 

Publicerad 6 kommentarer

SAP visar sitt rätta ansikte: kommuner och bidragstagare ska få mer: småföretagarna ska betala.

TIll att börja med en korrigering: när ‘statsskulden dragit iväg från 35% till 45% så har man haft utgifter på totalt 500 mdr, inte 250 mdr, som det står i DI:s ingress. Det är ‘välfärden’ som ska få mer pengar. Och ‘gröna investeringar i tåg’. Gärna ända in i 2022. Det är nämligen ett valår. Men välfärden har inte förlorat pengar på Corona. Den riskerar inte konkurs – bara om de som betalar för den gör det. Och det är inte minst småföretagen som gör det. Företag Andersson nu vill beskatta ännu mer.

Att regeringens politik gynnat aktiemarknaden har naturligtvis inte gått någon förbi. Magdalena Andersson har låtit detta ske och verka ut ordentligt så att hon sedan skulle kunna släppa loss vänsterretoriken, och hoppas på att få folket med sig, se DI. Det är kapitalskatterna som ska upp, säger hon, och när hon sedan specificerar sig är det de s k 3:12-reglerna hon egentligen syftar på, d v s den del av vinsten i småföretag som kan tas ut till något lägre skatt än som lön. Det vore minst sagt olyckligt.

Det är för det första så att det alltså finns ett tak på sådana uttag. För det andra är skatten i praktiken ändå över 40%, och detta trots att den då inte är pensionsgrundande. Svenska företagare är bland de hårdast beskattade i världen, med den sammantagna effekten av moms, bolagsskatt och utdelningsskatt så får man inte ens behålla hälften av vinsten. För det tredje så är motivet för ‘skattebefrielsen’ avseende sådant uttag knappast att regeringen älskar företagare mer än andra, utan tvärtom att företagare redan får stå risker för sina anställda och för sig själv, som gör dem särskilt utsatta när de blir sjuka och/eller satta i pension.

Det är kommunerna (deras anställda) som ska gynnas

Andersson tänker sig nu istället att pengar måste föras över till kommunerna. Det är där man slukar sådana. Men det beror ju inte på Corona! Tvärtom så är kommunerna som bekant ingen vinstdrivande verksamhet, och den pågående karantänen har bara minskat utnyttjandet av kommunala tjänster. Varför kommunerna behöver mer pengar är istället helt kopplat till en havererad invandringspolitik. Endast 3 av 10 när ens långsiktigt upp till minimilönenivån 20.000:-/månad. Detta räcker inte för att betala skatt nog till den välfärd offentligheten ställer upp med, bara till att livnära sig själv, utan familj, under sina yrkesverksamma år, och under förutsättning att man inte råkar ut för sjukdom eller olycksfall. Övriga klarar inte ens det.

En majoritet av dessa endast hjälpligt och momentant självförsörjda, är dessutom snällanställda inom sagda kommuner och bidrar inte verksamt till att göra verklig nytta. Det är sådan ‘terapi’ som Andersson nu vill att vi ska betala mer skatt för att den ska kunna fortsätta. Knappast ett bra recept för att samhället ska kunna nå tillbaka till den nivå vi befann oss på före Corona. S vet innerst inne att höjda skatter är ett dåligt recept, närmast oavsett vad man vill. Eftersom Sverige tillhör topp-tre bland länderna med högst skattetryck har vi helt enkelt ingen töjmån alls: höjda skatter leder till minskat arbete och emigration av våra mest framgångsrika och bidragande medborgare. Höjd skatt på småföretagare är nog den mest kontraproduktiva skatten av dem alla.

… och så regimstöttande Mp:s favorit-lekstugeprojekt förstås: höghastighetsbanan

Att sedan lägga pengar på utopistiska mp-projekt, som höghastighetsbanor och andra ‘klimatprojekt’, samt att till varje pris hålla upp sysselsättningen inom offentlig sektor, är lika korkat som att betala överersättningar för de ‘korttidspermitterade’. Det är ju denna offentliga sektor som alla våra skatter går till. När det privata näringslivet drabbas av efterfrågatapp på ca 30% så är det rimligt att utgå ifrån att deras betalningsförmåga kommer ligga på den nivån under en lång tid. Det vi alltså kommer behöva göra är att anpassa välfärden i förhållande till detta, rätta munnen efter matsäcken, och göra vad vi kan för att förbättra möjligheten för företagen, inte kommunerna, att återta förlorad försäljning och vinst. Först därefter kan kommunerna få sitt. Andersson vill göra tvärtom… ett bra recept för att göra katastrofen ännu värre.

Observera att hon antagligen inbillar sig att detta är gammal god keynesiansk överbryggningspolitik. Men dels är detta inte särskilt rekommendabelt när skatterna i högkonjunktur är så höga. Bättre vore egentligen att sänka dem, och på så vis ‘kickstarta’ ekonomin. Dels är det förstås viktigt att projekten verkligen är samhällsekonomiskt lönsamma. Det vet vi redan att flyktinginvandringen inte är. Klimatcirkusen inte heller – och höghastighetsbanorna är det bara till en mycket lägre kostnad.

Ändå är dessa feltänk inte de värsta. Det kommer vi till nu:

Rädda euron, rädda länder med lägre pensionsålder, lägre skatt och lägre total belåning. Varför i hela friden då?

Igår, midsommarafton har man på toppnivå i EU en diskussion om hur medlemsstaterna ska garantera lån och bidrag till södra Europas sämst konsoliderade ekonomier, främst Italien, Spanien och Frankrike. Det handlar om 750 mdr euro, dvs över 8 bn SEK. Detta i grunden för att rädda en valutaunion vi har all anledning att hålla oss fortsatt utanför. Det handlar också om att rädda nationer som fortfarande har egna möjligheter att ta ansvar för sin ekonomi. Spanien har nästan 10 procentenheter lägre skatt i snitt än Sverige, och även Italien ligger lägre. Frankrike ligger formellt någon procentenhet högre, men svensk BNP är så uppblåst av den icke-produktiva flyktingekonomin, att den egentligen borde räknas ned ca 20%, vilket skulle göra att vi får en belåningsgrad långt över även Frankrikes (som dock, i likhet med de flesta EU-västländer borde justeras på samma sätt, om än ej lika mycket), justerat på detta vis är vårt skattetryck högst i världen, 56%.

Om Sveriges BNP räknas om så att den exkluderar den helt improduktiva bidragsflyktingekonomin, så är vårt skattetryck klart högst i världen, 56%, inte 44%. källa: Ekonomifakta

Sverige har inte bara högst skatt, utan även högst belåning

Den andra möjligheten att rädda ekonomin, åtminstone kortsiktigt, är förstås att öka belåningen, just så som nu planeras. En usel lösning som skjuter problemen på framtiden och intecknar framtida generationers ekonomiska frihet. Varför ska då Sverige (och nästa generation svenskar) tvingas ta ett solidariskt ansvar för att somliga länder överkonsumerat? DI:s ledare vill försöka hävda att det beror på en ‘unik’ situation, och hänvisar till Corona. Men Corona är inte boven här, det handlar om tidigare begångna försyndelser som med Corona förvärrats än mer. De här länderna har brottats med tilltagande skuldsättning under två decennier, men sättet som detta skett på är att det är respektive lands statsskuld som ökat; man har inte lyckats skjuta över skulden på privata medborgare och företag. såsom skett i Sverige. I Spanien har den privata belåningen tvärtom minskat kraftigt sedan 2007. Den totala belåningen ställd i relation till ländernas BNP är lägre i både Italien och Spanien, och som påpekat ovan – skulle vi justera för flyktingekonomin så är Sveriges även högre än Frankrikes, vi går från redan chockerande höga 293% till 366%, tvåa i världen.

Sverige har efter Japan världens högsta totala belåning i förhållande till BNP, när flyktingekonomin exkluderas. Och även när den ingår, så ligger vi extremt illa till; inom EU är endast Frankrike, Belgien och Holland värre. Källa: BIS.

Sverige har slutligen även högst pensionsålder

Bristen på andra finansieringsmöjligheter (höjda skatter, nya lån) förklarar naturligtvis det svenska behovet att ‘reformera’ pensionssystemet. Med reservation för att siffrorna är något gamla, från 2012, men med större tilltro i dessa samtidigt, eftersom de kommer från ett SCB som så sent i tiden fortfarande rapporterade hyggligt korrekt, så hade de tre länderna vi nu uppmanas vara ‘solidariska’ med, allesammans betydligt lägre pensionsålder: Italien ca 58 år, Frankrike ca 60 och Spanien ca 62. Redan innan pensionsreformen hade Sverige den högsta faktiska pensionsåldern av alla unionens medlemsländer, 64 år; och EU-snittet var 2016 bara 59 år. I Frankrike har man länge umgåtts med planer på höjd pensionsålder, men varje gång man försökt så har befolkningen protesterat. Kanske något för svenskarna att ta efter? Den senaste reformen innebar i själva verket en smygsänkning av tiden som pensionär, alternativt sänkning av pensionerna under denna tid, som kan skattas till ca 20%. Fullständigt omotiverat som det tycks, efter 7 års högkonjunktur.

Situationen 2020 är för alla EU-länder något skärpt, men ingenstans som i Sverige, som leder ligan redan före pensionsreformen. Källa: SCB.

Kan någon förklara för mig varför det svenska folket ska vara solidariska med tre länder som beskattas mindre, har drabbats av lägre skuldsättning, samt går i pension tidigare? Låt gärna frågan gå vidare till Magdalena Andersson.

Klimatpatriotism? Björn Wiman försöker bara stjäla ännu en tugga av svenskarnas lojalitet.

Flaggviftar-Löfven har haft stor framgång i opinionen att stå framför svenska flaggor och leka landsfader. Där visste spinndoktorerna vad de gjorde. Naturligtvis är det inte nationalism de ägnar sig åt eller vill ha. De vill omformulera dess betydelse och lura även dem som faktiskt ser sig nationalister att tro att man konverterat. Tro dem inte! SAP och vänstern målar gärna upp en kuliss, men i övrigt sträcker de sig aldrig längre än till ord, ord de sedan i handling visar saknar all anledning att lita på. Björn Wiman driver en av DN:s värsta vänsteragendor avseende krimatpolitiken, och nu försöker även han göra reptricket med nationalismen till sin: klimatpatriotism.

Med Coronanationalism kan Wiman bara syfta på Löfvens och FHM:s blågula bakgrund för att vädja till nationell samling. Att nu få alla med även på klimatgalenskapen är förstås ännu ett försök att dupera de sanna nationalisterna och urvattna begreppet, ja i praktiken göra det helt meningslöst.

Jag utesluter inte att Wiman lyckas. Inte heller Magdalena Andersson. De åtgärder man vill genomföra är då illa nog. Att man med semantik och retorik på köpet kommer skapa förvirring kring begreppet nationalism är på sikt möjligen än värre. Att tvinga Sverige in i ett garantiprogram för att förse andra länder med nya lån är inte bara orättfärdigt. Det är ett mycket viktigt principiellt steg in i en starkare federation, motsatsen till nationalism. I praktiken kommer vi naturligtvis att tvingas betala minst vår del av skulden, i fall vi kommer på tanken att söka utträde ur unionen. Det är också ännu ett steg in i ett valutasamarbete som vi i demokratiska val sagt att vi inte vill vara med i. Den som sedan inbillar sig att denna ‘garantiavgift’ är så unik som DI:s ledare vill låta oss tro, är mer än naiv. Det starka motståndet mot EU:s beskattningsrätt kommer härmed att brytas av en ny princip. Detta kommer utnyttjas av EU-politruker på alla nivåer för att hitta nya argument att fortsätta beskatta oss. Med en sådan rätt som kommer Sveriges praktiska möjligheter att gå ur i praktiken vara minimala.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56-40

Publicerad Lämna en kommentar

S i Malmö stjäl alla andra svenskars pengar.

Nästan tre gånger högre bidragsutbetalningar per hushåll. Malmö är alltid värst, och vill bara bli värre.

3.785:- mot 1351:-. Så mycket mer kostar socialbidragen i Malmö mot Sveriges genomsnitt. Tar vi bort Malmö ur genomsnittet så har vi nästan exakt tre gånger högre siffror. Visst är vi medvetna om att Malmö har fler invandrare (och därmed fler socialbidragstagare. Men att staden faktiskt betalar ut mer än Stockholm, som är tre gånger större, är inte rimligt alls. Även Stockholm har nämligen höga andelar invandrare och stora problemområden (Järvafältet förstås, men också i Sätra/Skärholmen, Bredäng/Rågsved m fl), sådana som man inte känner till om man bor på Södermalm och arbetar i City. Nu vill Malmö ha en halv miljard till av staten (dvs av alla andra kommuners skattebetalande befolkning) och skyller på Corona. Men socialbidragsbudgeten har skenat, med ständigt nya och ökande underskott, långt innan Corona kom. Benjamin Dousas debattinlägg i SvD är försiktigt och kunde gå ännu längre. Vad Malmö ägnar sig åt är ren stöld av alla andra svenskars pengar.

Demografin och folkbytet

Låt oss göra en kort men välmotiverad utvikning om detta. För de flesta som inte sett eller hört talas om dessa siffror är de chockerande. Ingenting SCB skriker ut, och sedan 2000 har man dessutom ändrat definitionen så att inga med bara en utländsk förälder ingår.

I åldersgruppen 15-44 år svarade män med utländsk bakgrund 2017 för 55,3% i Malmö. I Stockholm för 43,4%. Uppgiften räknar in 50% av alla med bara en utländsk förälder, men inte asylsökande som ännu inte fått godkännande, eller de som befinner sig här illegalt.

Men de är icke desto mindre fakta ändå, som Gunnar Sandelin tagit fram åt Samtiden, se krönika specifikt om det utländska mansöverskottet, baserat främst på Sandelins artikel, och om det pågående folkbytet, där Rebecca Weidmo Uvell bidragit. Och att de nu, 2020, är ännu högre är lika säkert, för från 2002, då mätserien startar så har de ökat varje år med mellan en halv och en procentenhet. Det ser också ungefär likadant ut i samtliga större svenska städer. Värst är det i Södertälje och Botkyrka, med 66% respektive 72% män med invandrarbakgrund i det angivna åldersintervallet. Totalt hade 28% (män och kvinnor i alla åldrar i hela Sverige) sådan bakgrund 2017, och nu är man redan över 30%. Ökningen av andelen beror både på nyinflyttning och på högre nativitet.

Situationen 2017. Nu ca 2%-enheter värre på alla orter.

Nåväl, Malmö har en något värre situation än Stockholm. Men den är banne mig inte orsak till en mer än tredubbel socialbidragsbudget. Det handlar istället om slappa normer, där utbetalning sker på ren slentrian och där polisanmälan för fusk aldrig sker. Samt att man bara ropar på staten (läs andra kommuner) för att få påfyllning när så krävs. Så gör sossar alltid, har alltid gjort och kommer alltid göra, så länge andra har pengar kvar att ta.

Men vad ska de göra sen?

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 15 kommentarer

Börsens märkliga rekyler. Medvetna ‘shakedowns’ av småspararnas slantar.

Det mest (enda)insiktsfulla i Wendels artikel är läsarkommentarerna.

Nu går börserna ner igen. Sju procent ned både här hemma och på New Yorkbörsen efter en svag vecka och hela juniuppgången är borta. Vadan detta? Var inte allt helt enkelt toppentoppen nyss? Jo, man har plötsligt bestämt sig för att bli väldigt oroliga för en andra våg av Corona. Samtidigt skriver DI om alla ‘positiva saker’ med denna nya nedgång; att man skulle ha börjat övergå till en mer nykter betraktelse av konsekvenserna av en ‘mer normal’ konjunkturnedgång, sådär 3-4%. Det är nästan komiskt att läsa hur man famlar efter rationella orsaker till börsens upp- och nedgångar, när det så uppenbart inte alls handlar om rationalitet. För hur ska vi kunna vara rationella i en irrationell ekonomi?

Börshandlarnas goda tips: köp mer risk!

Enligt Swedbanks aktiechef Fredrik Warg, så har konjunkturen redan vänt och därför är det logiskt att man nu måste börja köpa fastighetsaktier, enligt honom kommer ränteuppgången för dessa vara liten, värdefallen är bevisat små eller inga, att döma av affärer gjorda under våren (ja, det är SBB han tänker på) och långa hyreskontrakt kommer bli en ‘krockkudde’ som stoppar avkontoriseringen och nya beteendemönster. Martin Guru, förlåt Guri, på Kepler Cheuvreux, är lika optimistisk, Corona bleknar snart i minne, nya mer positiva makrodata är på väg in som får alla att blicka bortanför 2020, en rörelse i marknaden mot att ta alltmer risk går inte att stoppa; tvärtom är de ‘säkra’ bolagen nu övervärderade och ska bytas ut mot de mer ‘oälskade’ aktierna. Läs: bygg- och fastighetssektorn. Helt enkelt för att de är lågt värderade, fortfarande 20% lägre än vid årsskiftet.

‘Proffsen’ säljer sig själva för att få med spararna i nya riskabla rekyler. Genom att gå all-in så kan de starta självgående rörelser som även pessimisterna tvingas att följa med i.

I. Den irrationella marknaden

I en insiktsfull läsarkommentar får vi en förklaring till varför Warg och Guru, förlåt Guri, kan ha rätt, fastän de har så bedrövligt självklart fel: när en mycket stark uppåtgående rörelse fortsätter tillräckligt länge, så har ingen på marknaden råd att hålla emot. Inte heller de som anser den vara uppåt väggarna galen rent fundamentalt. Därmed blir uppgången självdrivande. Då är det alltså inte längre eller främst de glade amatörernas FOMO, Fear Of Missing Out, när det går upp, som förklarar de massiva rörelserna, utan en komplex röra av algoritmer och placeringsbestämmelser i aktiefonder och blandfonder, som kräver att man viktar om för att hänga med index.

Fastigheter – riskerna är reella

När räntan är så låg som nu, så innebär 100 eller 200 punkter en stor förändring relativt situationen man haft. Och när obligationsmarknaden surnat så kommer man bli tvungen att betala mer än så. Hyreskontrakt på den svenska marknaden är sällan långa, det betyder att åtminstone 20% omsätts, avslutas eller omförhandlas varje år. Även långa kontrakt förhandlas om i förtid, när hyresgästen vill dra ner ytorna. Hyresvärdarna är ofta tvungna, för att inte hyresgästen ska gå i konkurs eller flytta. Färre kontorsytor kommer behövas både pga konkurser, ändrade beteendemönster och sämre konjunktur. Färre butiksytor av samma skäl. De affärer som gjordes var med noggrant utvalda fastigheter i portföljer efter köparnas preferenser, cherrypicking; säljarna hade mycket goda skäl att försöka få en hög prisnivå bekräftad. Att börshandlarna flummar bort dessa solklara problem, som aktiechef på en storbank visar total brist på kompetens eller verklighetsförankring. Eller så gör man bara vad man kan för att dupera spararna. Fastighetsbranschen är en krutdurk just nu, tro inget annat.

Självgående kursrörelser driver upp priserna utan ett spår av fundamenta

Och alltihopa har alltså kickstartats av den överlikviditet som centralbankerna försett ‘företagen’ med; pengar som i brist på goda reala investeringar och projekt som ger reda jobb istället är ute och snurrar på de finansiella marknaderna, och som inte hittar någon annanstans att ta vägen, TINA, There Is No Alternative. Gissa om det med sådana negativa motivationsfaktorer som grund, blir en tjurrusning åt andra hållet, när pengarna tar slut. Hålet i botten på kistan har nämligen inte lagats, de strukturella problemen kvarstår och har blivit förvärrade, samtidigt som resurserna att ta hand om problemen har gått åt för att göda en fullkomligt galen frenzy på börsen.

BNP = allt man har råd att hitta på, bra som dåligt, inklusive flyktingimport

DI konstaterar i backspegeln att börsen alltså inte tog hänsyn till de extremt pessimistiska BNP-prognoser som kom under maj. Och som nu ‘av fler och fler påstås ha varit alltför negativa’. Det man inte förklarar för någon är att BNP omfattar alla ekonomiska aktiviteter i ekonomin. T ex utbildningsstöd till invandrare som inte över huvud taget är bildningsbara. Tolkar för att samma invandrare inte vill lära sig språket, advokater åt somliga av dessa invandrare som inte vill anpassa sig efter svensk lag, flyktingbostadsbyggande och hyror för dito, till mer invandrare av samma sort. Liksom förstås sådana bidrag som ges till dessa invandrare för att de ska få råd till mat, kläder och mobiltelefoner. Allt utom svartarbete och knarkförsäljning räknas in. D v s vår BNP kan kortsiktigt höjas av i längden helt improduktiva investeringar, som inte ger något alls efter att den sista bidragskronan lagts och fallit ner i springan.

Vad stödpaketen gått till – att ge en formellt bra BNP-siffra

Verkningsgraden må vara låg, men BNP påverkas ju ändå krona för krona, kanske t o m dubbelt upp.

Vad mer: även sådana bidrag till paket för ‘omställning’, korttidspermitteringars löner och pengar som i slutändan bara bidrar till börshandlarnas löner och bonusar – även dessa pengar räknas som BNP-höjande. Dvs verkningsgraden i de hårda paket marknaderna har tagit emot må vara hur usel som helst; det är ändå ingenting vi kommer få klarhet i förrän senare: för kvartalet som varit så har stödpengarna däremot tjänat sitt syfte alldeles utmärkt och i bästa fall dubbelräknats in i BNP-siffrorna, först som ‘investeringsstöd’ och statlig utgift, sedan som de subventionerade företagens hyresutbetalningar.

Det här är den kanske allra viktigaste effekten av stödpaketen, nämligen att påverka människors förtroende för att åtgärderna faktiskt fungerar. Men det är en ren synvilla som skapats och som ger marknaderna ett ‘fundamentalt’ felaktigt stöd för sin optimism. Nåde den nationalekonom som avslöjar sanningen; det skulle väl kanske t o m kunna ge fängelse för ‘opatriotiskt handlande mot myndighet’, som nyligen under Corona-karantänen klubbad lag stipulerar.

Riksbankens nya prognos: ren S-propaganda

Beställningsarbete från regeringen? Förresten, stryk frågetecknet.

Riksbanken vill nu puffa för att Sverige ska klara sig bättre än andra länder, något som skulle höja prognosen på sikt. Det är en teori som låter som blåkopia av de partistrategidokument som spinndoktorerna (s) på Sveavägen 68 har kokat ihop. Dessa har ju haft god framgång i opinionen bland allmänheten, men att riksbankens analytiker har köpt dem med hull och hår känns absurt. Den rangliga ‘prognosen’ grundar sig 1. på att vi stängt ner mindre, 2. hårdast drabbade sektorer är jämförelsevis små i Sverige, samt 3. låg statsskuld som ger större möjlighet till stöd. Mot detta kan enkelt ställas följande tunga motargument: 1. vår nedstängning ser av allt att döma ut att bli längre än alla andras, 2. Vi har ännu inte nått till den bransch som är större i Sverige än i de flesta andra länder: bygg- och fastighetsbranschen, 3. Den låga statsskulden matschas mer än väl av ett betydligt hårdare belånat näringsliv än annorstädes, här sticker Sverige ut på ett helt unikt sätt.

Överbelånade hushåll – men det svenska näringslivet är värst

Totalt är konsumtionslånen uppe i en kvarts mdr nu, dvs nästan 5% av BNP.

Sanningen är att det finns färre än en handfull länder vars totala belåning är högre (jämfört med BNP) än Sveriges är. Riksbanken är bekymrade över hushållen, vilka också sticker ut, 17% högre belåning vid årsskiftet än amerikanska hushåll t ex (källa Bank of International Settlements, BIS, ‘centralbankernas centralbank’), och med en kraftigt växande andel konsumtionslån, nu uppe i hela 5% av BNP, med de allra sämsta låntagarna, de som nu i stor utsträckning förlorar sina (lågavlönade vikariat/säsongs-) jobb först. Men näringslivet är värst, med en belåning som bara stiger och stiger och som nu är 124% högre än USA:s (källa BIS). Hur kommer det sig att Riksbanken inte bryr sig om det mer? Ja, hur kommer det sig att siffrorna, från BIS, en högst trovärdig källa, inte ens är korrekt refererade i DI? Det här verkar vara nästan lika ‘okänt’ och icke-debatterat i svensk ekonomisk debatt som invandrarbubblan.

Företagsobligationer: bäddar för överbelåning utan kompetent kreditbedömning

Det värsta med näringslivets skuldsättning är att den också till allt större del består av företagsobligationer och -certifikat, som man prackat på ett småspararkollektiv med låg eller ingen kreditvärderingskompetens. Bankerna har samtidigt försämrat sin kreditportfölj, eftersom de tappat sina allra bästa kunders bäst garanterade projektrisker; här kan man nämligen inte konkurrera med priset. I andra änden, där skräpobligationerna tar marknad, vill bankerna inte vara, men har sannolikt pressats dit ändå, eftersom det kostat dem pengar att hålla likviditet med negativ ränta overnight på riksgäldens konto.

Starka krafter ligger bakom friandet av Batljan på mindre än en vecka. Normalt är handläggningstiden över 200 dagar. Om SBB kommer klara krisen eller inte är dock fortfarande en öppen fråga. Se krönika 10/5

Företagsobligationerna är ett segment som vuxit enormt sedan 2008. Totalt uppgår det till 1,3 biljoner kronor, 27% av BNP, och ökningen är därmed 900 mdr sedan den senaste finanskrisen. Hälften är rejtat i den sämsta klassen, BBB, just ovanför skräpobligationerna, och det finns goda skäl att utgå ifrån att företag och emittenter ‘tjatat’ sig till en sådan klassning, trots att man inte borde fått någon rejting alls. Men även de formella skräppapper som inte rejtats alls har ökat till en fjärdedel av marknaden. De saknar allts en extern kreditvärdering, men köps ändå av privata sparare (eller deras förvaltare) med löptider upp till tio år, med säljargumentet att de ger en stabil avkastning (5-7%) och lägre risk än aktier. Det sistnämnda är med Finansinspektionens goda minne, vilket möjliggör placering i alla möjliga portföljer, även de som spararna själva bestämt ska vara ‘låg risk’ i. Problemet är att när krisen slår till så blir dessa papper helt osäljbara – såvida man inte kan hoppas på att Riksgälden bestämmer sig för att köpa även sådana.

Flockpsykologin skapar navelskådande branschtotem som ingen kan röra

I artikeln om den sympatiskt pessimistiske ränteanalytikern Sean George gör SvD, kanske omedvetet en intressant iakttagelse, som något av en självklarhet nämns i förbigående att ränteanalytiker ofta är just pessimister. Det säger sig självt att man knappast måste vara pessimist för att bli just ränteanalytiker, men att det finns en konsensus bland sådana som i median skiljer sig (negativt) från hur aktieanalytiker ser på världen, det är en allmänt känd och accepterad sanning – i alla fall på Svenska Dagbladet och av Sean själv. Implikationen av detta är att ingen inom branschen kan agera på ett sätt som avviker alltför mycket från branschmedianen. Handlarnas tro är ju i sig själva styrande för priserna.

Aktiehandlare är män. Ovanligt optimistiska (och därför riskbenägna) män.

Aktiehandlare är mestadels män. Män är mestadels mer riskvilliga och optimistiska än kvinnor. Aktiehandlande män är det ännu mer och börsproffsen är mest riskvilliga av alla. Man ‘bettar’, satsar och chansar hejvilt. Att man oftare får rätt än inte beror på att ens kolleger gör likadant. Och även aktieanalytikerna är alltså mer optimistiska än sina kolleger, ränteanalytikerna. Även de är flockdjur, och samlar ihop sig när det ser riskfyllt och svårbedömt ut; aldrig är optimister och pessimister inom skrået så överens som just då, trots att det borde vara tvärtom, naturligtvis. Och de tittar i backspegeln. Det kan du själv konstatera om du studerar den grafik som DI tagit fram och som jag återger en del av nedan. Staplarna med de tunna röda trendpilarna överst visar hu börsen verkligen har gått, medan analytikerhopen, oavsett grad av optimism, närmast konstant rört sig åt det motsatta hållet. Det är ett svidande underbetyg åt branschen, men med detta i minne skulle faktiskt kunna utnyttja analytikernas prognoser för att göra exakt tvärtom.

Trendlinjen i analytikernas, de optimistiska såväl som de pessimistiska, syn på börsutvecklingen går på tvärs mot den faktiska. Källa: DI (egen analys).

Och konsensus just nu ser ut att vara att det ska gå upp. Just medan jag skriver detta trumpetar UBS t o m ut att ‘recessionen är över’! I det euforiska gäng som utbrister detta lever man i en bubbla som skapats av de exempellösa vinster som börshandlarna gjort under våren. De miljontals arbetslösa och många konkursade småföretagarna som inte fått del av guldregnet har troligen en annan åsikt. Liksom de sparare som blivit av med sina privata sparpengar, och som snart kommer upptäcka att de av staten sparade pensionspengarna inte heller är intakta. När tillgångsvärdena drar iväg är det nämligen bara delvis möjligt för de breda sparformerna att hålla jämna steg. Och detta är det optimistiska scenariot: nämligen att sittande regeringar och centralbanker världen över lyckas i sin satsning. Om inte, så kommer inte mycket vara värt någonting. Och det är ett scenario som vi måste inse kommer på bordet, om inte nu genast, så inom kort. Det står och balanserar: antingen blir det depression trots att man gått all-in. Eller så blir det en tillgångsinflation som inte liknar något vad vi sett hittills. Det sistnämnda är mycket tänkbart en katalysator för hyperinflation och total brist på förtroende för allt vad våra myndigheter säger och gör. Kaos, med andra ord.

II. Ett alldeles specifikt svenskt problem: invandringsbubblan.

Vi som läser nätmedia är ganska väl informerade om hur det står till i ‘invandringsbranschen’. Det är inte politiskt korrekta medelsvenssons, även om de inbillar sig det. Men hur är det med vassa börsmäklare och pålästa investerare? Inte kan man väl som förmögenhetsrådgivare vara omedveten om hur verkligheten ser ut på denna helt avgörande punkt? Det skulle ju vara oerhört riskfyllt och rent av utgöra försummelse i tjänsten, kan man tycka. Men det är faktiskt just så illa det ligger till. Man har inte tagit till sig den här informationen. Politiskt korrekta investerare är nämligen inte alltid så glada åt att få klart för sig att man gör sådana analyser. Dessutom ligger det långt bort i tiden. Fler kvartal än ett i alla fall.

Nej. Detta är inte diskonterat på börsen. Man har inte ens noterat problemets dignitet. Få börshandlare läser nämligen nätmedia. Tidigare krönika.

En parallell från krisen 1990-93

Många tror att börsen är något av ofelbar. Särskilt civilekonomer, som fått lära sig i skolan att börskurserna är summan av all tillgänglig information. Men en hel bransch kan faktiskt välja att inte ta den till sig. Detta är en ganska fascinerande insikt. Jag anställdes försommaren 1991 på ett fastighetsbolag med aggressiva planer att förvärva fastigheter i Tyskland. När jag tillträdde efter sommaren hade krisen hunnit ikapp och vi fick kämpa för vår överlevnad. Ingen hade förrän då, ett år efter att krisen startade, förstått att den skulle sprida sig till fastighetssektorn. Trots att det är vad stora kriser alltid gör. Fastigheter är nämligen derivat av den ekonomi som bedrivs i dem, och belåningsgrader som anses acceptabla ger en högre multipel av kassaflödet än i någon annan verksamhet. Helt rimligt – för flödena är ju stabila. Utom när krisen slår till ordentligt; då är det här de största kreditförlusterna ofta görs.

Den krisande fastighetsbranschen 1991 började långsamt återhämta sig och 1993 var vändningen tydlig. Men tidningarna vägrade skriva något positivt, man hade bränt sig på fastigheter och skrivit alltför optimistiskt, alltför godtroget en bra bit in på 1991. Media gillar ju också svarta säljande rubriker i dur eller moll, hellre än sans och balans. Men till detta vill jag lägga att kontakten närmast var bruten – fastighetsfolk hade blivit parias. Mitt bolag börsnoterades 1995, till en alldeles för låg kurs – p g a medias ointresse – och vi blev uppköpta kort därefter. Då var krisen över, det visste hela branschen. Men bankerna höll inte med. Det tog åtminstone tre år till innan man på allvar började konkurrera om att få låna ut igen till kommersiella fastigheter. Jag vet, eftersom jag då jobbade på SEB.

Varje bransch har sina käpphästar och utan att följa dem är man inte med i matchen; om din kalkyl ger ett lägre pris så spelar det ingen roll om den är rätt, då blir det ingen affär. Och bankerna drivs av samma logik: alltför stor försiktighet i en högkonjunktur betyder att man inte få låna ut de pengar som bränner hål i fickorna, när all överskottslikviditet ger negativ ränta. Annat ljud i skällan blir det förstås när konjunkturen vänder – men det är då det.

På savannen funkar det.

Hur kommer sig detta? Är det rationellt? Nej, varken för helheten eller individen. Inte på börsen eller i banken, men kanske på savannen. Den som håller noga koll på ledargnun springer åt rätt håll och riskerar inte att skiljas från flocken. I experiment med apor har man visat hur nya upptäckter, beteenden och smarta sätt att komma åt föda imiteras av andra apor och blir till kollektiv kunskap – men bara om ‘uppfinnaren’ har hög status. De utstötta och lågrankade bryr sig ingen om vad de hittar på. Även vi är flockdjur och bara denna primitiva reptilhjärnefuktion kan på ett rimligt vis förklara varför information som i en bransch igenkänns som självklar logik och evidensbaserad fundamenta, medan man i en annan är helt resistent emot den. Det är flockinstinkten som hindrar informationen från att nå fram. Den faller platt på hälleberget, eftersom man redan har sin uppfattning klar inom gruppen. Vi klarar inte att bryta flockens konsensus så länge vi är i den, men byter vi bransch är vi snabbt förmögna att ändra åsikt – till vad som anses vara comme-il-faut i den branschen.

Räkna med att börsen känner till den officiella versionen, som bäst. Men bryr sig föga.

Därför är det heller ingen som förutser indirekta effekter av invandringen, bara de direkta bryr man sig om. D v s krav på mer investeringar i bostäder, mer efterfrågan på skola, vård, omsorg, tolkar, rättshjälp. Liksom på mat, kläder, narkotika och vapen (allt utom de två sistnämnda kategorierna höjer vår BNP – tillfälligt). Respektive bransch, börsnoterad eller inte, legal eller inte, ser affärsmöjligheterna och kulorna rinner ju in, därför har invandringsbranschen varit ett svenskt eldorado. Notan är man ointresserad av, den är inte med i ekvationen, troligen räknar man med att någon annan, såsom hittills skett, kommer få plocka upp den, utan konsekvenser alls för sig själv.

invandrarna ökar med över 100.000 varje år. Vi har sedan 2014 fått ett nytt Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Örebro, Jönköping, Linköping och Norrköping. Utslaget på befolkningen som helhet talar vi om att 1 av 3 har utländsk bakgrund (givet att varannan med en utländsk förälder räknas dit). I segmentet män mellan 15-44 år så utgör man över 40% av invånarantalet i snart sagt alla våra större städer. Det här är inte bra av flera skäl, inte minst att de för oss oerhört viktiga svenska värderingarna är på väg att spädas ut, urholkas, missförstås och snart upplösas helt. Men det ska vi just nu lämna därhän, för att istället tala om den mer omedelbara ekonomiska effekten.

2000-talets invandring är inte ett stort problem, utan ett olösligt sådant.

I de grupper som kommit hit på 90-talet kan man nu mäta hur de bidragit över en livstid. För medianen är inte resultatet särskilt dystert. Det är fullkomligt katastrofalt. Bara en på tio har en minimiutkomst under sina första sex år i landet, och bara tre av tio får det i genomsnitt, under de följande åren. Sen går man i pension. (Källa HFI, se krönika 19-12-04). Det värsta av allt med detta är att 2010-talets invandrare kommer ha det ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden. Inte minst för att även viljan saknas bland många, inte minst de som hamnar i de nu väl utvecklade parallellsamhällen, som fortfarande bara var i sin linda på 90-talet. Som jag sedan tar upp i en krönika 15/5 där Entreprenörskapsforum bekräftar siffrorna (första MSM-artikel– i SvD – drunknade i Coronarapporteringen), så ingår de ‘snällanställda på kommunerna i den lilla minoriteten som faktiskt har fått ett minimilönebetalt arbete. Dessa kommer en framtida lågkonjunktur obönhörligen inte ha råd med.

Vi behöver en utvandringspolitik. Och den blir dyr.

Vad annan forskning samtidigt visar är att Sverige har misslyckats så kapitalt med integrationen (assimilering försöker man sig inte ens på) att andra generationen inte förefaller lyckas bättre än den första. Detta kan vi se bl a på en (ännu större) överrepresentation i brottslighet på den enorma ökningen av antalet särskoleelever och på de enorma och allt större kullar med analfabeter och icke-godkända som lämnar grundskolan varje år. Vi behöver inte en ny invandringspolitik utan en utvandringspolitik. Nu. Och även med en sådan, så inser ju alla att detta kommer vara ett svårt problem att lösa, både finansiellt och socialt. Hur kan vi inbilla oss att det inte ska få enorma konsekvenser också på ekonomin?

Aktiemarknaden diskonterar inga katastrofer – någonsin – förrän de väl inträffar

Man vill gärna tro att de är invigda i liknande med konspirationsteoretikernas avancerade komplotter, och att de glada kursuppgångarna på börsen är väl förankrade i visdomar som går ut på att det för börsföretagen på det stora hela bara gynnas av inflödet av outbildad arbetskraft, som sänker minimilöner och som på något vis kan dra nytta av den sönderfallande rättsstaten. Men det är, vill jag sätta ned foten och hävda, grundlösa överskattningar av deras kompetens och framsynthet. Börsmäklare har aldrig någonsin diskonterat katastrofer, trots att vi vet att sådana inträffar med mer eller mindre jämna mellanrum. Även sådana som vi nästan kan vara helt säkra på, som pandemier och utbudschocker, så kommer de alltid som en total överraskning för aktiehandeln och det är först när de inträffar som de får genomslag.

Analytikerna silar mygg och sväljer kameler

De framtida kassaflöden som analytikerna använder i sina kalkyler är oerhört avancerade på mikronivån, men det är ingen som justerar sina inflationsantaganden efter det första året eller två. Inte heller gör man prognoser som räknar med några mer betydande ränteförändringar. Man kan hävda att det är rimligt eftersom ingen vet säkert när sådana inträffar. Ändå vet vi ju med säkerhet att det faktiskt kommer hända, förr eller senare, eftersom räntan ligger på noll och eftersom det går emot all nationalekonomisk teoretisk rimlighet: ‘New monetary theory’ är ett löjligt påhitt av dessa skygglappsförsedda, som hellre vill tro att vi kommit in i ett nytt aldrig tidigare prövat normaltillstånd. Nytt, kanske, men inget är normalt med det – vi kommer få se konsekvenser, som blir värre ju längre de dröjer. Och den kanske viktigaste orsaken att man inte lägger sig på 3% inflation och 6% ränta i kalkylen bortom de fem första åren, är att då skulle 1. man bli betraktad som galen och 2. nästan inga privatpersoner eller företag skulle klara av att betala. Än mindre kommuner.

När riskerna ökar och framtidsscenarion spretar, så borde analytikernas prognoser göra det också, kan man tycka. Istället går de samman, rädda för att sticka ut och få mer fel än alla andra. Källa: DI.

Nationalekonomerna slipper på samma sätt ansvar genom att gömma sig i flocken. Man är försiktiga och vill inte sticka ut för mycket. Man har ofta någorlunda rätt, men också ibland väldigt fel – alla på samma gång. Konjunkturanalytikerna har förstås heller aldrig försökt att räkna ut vad invandringen innebär för BNP-utvecklingen. Hur ska då börsen kunna göra det?

Men Sverige har ju en låg statsskuld, väl? Ser det inte bra ut då?

Japan utgör en särling, med extremt hög statlig belåning ända sedan 80-talet. Detta har utan tvekan varit en stor hämsko i landets utveckling och dragit ner BNP-tillväxten. Men man kan även vända på det: få andra länder skulle kunnat överleva överhuvudtaget med Japans statsskuld. Källa: BIS

Sveriges officiella statsskuld var 23% vid årsskiftet. Eftersom det kommunala självstyret är avskaffat i praktiken och alla formellt kommunala skatter slussas direkt till staten, för att sedan pytsas ut enligt regeringens godtycke, så är det självklart att de snabbt ökande kommunskulderna ska läggas till denna summa i Sverige – vilket inte är lika självklart i andra länder, särskilt inte federala delstatsekonomier som USA.

Men faktum är att inte heller när vi gör det, så når vi upp så mycket högre. Totalt för hela den offentliga sektorn så uppgick skulden till 35% vid årsskiftet och förväntas ha ökat som andel av BNP till kanske 42% efter ‘paketen’. Med det är vi fortfarande nästan bäst i klassen, och jämfört med både Italien och USA, som ligger en bra bit över 100% nu, så kan man tycka att det är löjligt att oroa sig. Sverige har en låg offentlig skuld. Och när man jämför med ‘värstingen’ Japan, så kan det tyckas som om allt måste vara frid och fröjd. Men så är det inte. Vad har vi glömt?

Skattetrycket – medan andra länder kan höja det så ligger vi på max

Skattetrycket kommer aldrig gå att höja till nivåerna kring 1980. Det vet (s)tatsmakterna. Löfvens ministär ligger så nära max den kan. Med drygt 10% över OECD-snitt 13% över Japan och nära 20% över USA, så är det uppenbart att de flesta länder har en buffert som vi saknar. Skulle USA höja skatterna med 10% enheter av BNP så är, med en kamrers sätt att räkna, deras statsskuld hanterbar nere på 60% efter fem år. Men hur ska vi själva göra, om staten ska garantera både näringsliv och hushåll? (Källa: ekonomifakta)
Bortsett från särfallet Japan så har Sverige en extremt hög total belåning (siffran exkluderar finansiella företag). Och till skillnad från andra industriländer så sticker vi ut genom att vi har ökat belåningen betydligt mer än genomsnittet, även efter 2008. Källa: BIS

Förutom att Japan är en extremt väloljad maskin i så gott som alla andra avseenden, så är jämförelsen för snäv även när vi jämför med andra länder. Dels har vi glömt i jämförelsen är dock att skattetrycket i Sverige inte kan höjas mer än marginellt, medan t ex britternas är tio procent enheter lägre och amerikanernas hela tjugo. De höga skatterna gör oss extremt konjunkturkänsliga. Staten kan inte kompensera sig för inkomstbortfall eller nya löpande utgifter med ökad skatt. I ett läge då BNP – som nu – sjunker måste man därför låna, eller minska utgifterna.

Dels har Sverige en total belåning, som är bland de högsta i världen sett i förhållande till BNP. D v s vi har också en ännu mer skev belåning, givet den låga statsskulden, som ligger högre än andra länders på den privata sektorn, hushåll, men än mer näringslivet. Är det här bra eller dåligt? Utan större tvivel: dåligt. Jämfört med länder som har lika stor belåning totalt, så har vi ju ett näringsliv som är mindre konkurrenskraftigt. Vi har också högre räntor, eftersom skulderna är fördelade på sämre kredittagare. Totalt sett har vi inte bara avsevärt större räntekostnader därmed, utan även en betydligt högre känslighet för räntesvängningar. Japan och USA har valt att ta upplåningen på staten, Sverige på individ och företag. Man kan fundera på om detta inte är en mycket medveten strategi från vår (regeringens/SAP:s) sida, eftersom den också rimmar med den sedan decennier gällande doktrinen, som går ut på att göra svensken så beroende av staten att han inte har någon annan att vända sig till när kris och problem hotar.

Och slutligen har Sverige har alltså en invandrarryggsäck att bära på, som redan före Corona började bli för tung. Denna ryggsäck har också pumpat upp vår BNP tillfälligt på ett sätt som är långsiktigt missvisande. Alla våra nyckeltal där BNP är i nämnaren ger för bra siffror. Det gäller naturligtvis även skuldsituationen, eftersom skulderna är kvar och ska betalas när kalaset är slut, vilket tyvärr inte alls är fallet med invandrarprojektets påstådda långsiktiga lönsamhet. Det utgör istället en framtida bottendragg, som bara blir tyngre och tyngre.

III. Börsen kommer aldrig få flockimmunitet

Varför går börsen bara upp, upp, upp när allt annat går ner, ner, ner? Därför att börsen är ett flockdjur. Artificiell Intelligens har inte ändrat på det, inte gjort börshandeln ‘smartare’ – bara snabbare.

Att säga att börsen inte ‘borde’ gå upp (eller ned) är som att säga att solen inte heller borde göra det – men det är vad börsen och solen gör. Och oftast är det lika svårt för oss att förstå börsens rörelser som för stenåldersmänniskan att förstå solens.

AI förstärker alla kortsiktiga trender och rekyler – ökar irrationaliteten.

Börsen är summan av ett flockbeteende. Och den som tror att AI gör den smartare tänker inte tillräckligt långt. Algoritmerna använder sig av tidigare kursrörelser och annan big data, och måste ta särskild hänsyn till just hur ‘Average Joe’ beter sig och tänker – och att man går i flock. AI vill inte göra tvärtom utan bara göra det lite, lite före alla andra. AI drar nytta av de irrationellas tankar och förstärker dem gärna, om det är till fördel.

Varje rationell själ kan konstatera att börsen, om den var ‘rationell’ i rådande kurs borde diskontera allt ont (och gott) vetande på en gång. Det är vad teorin säger. Men så gör ju inte Average Joe. AI vet att 2020-talets Joe är optimist och vill att börsen ska gå upp. Efter en viss mängd dåliga nyheter är Joe inte upplagd för att lyssna mer. AI ligger då steget före och har redan köpt. När Joe ser hur fallet stannar upp så stärks han i sin uppfattning att börsen nått botten. En rekyl startar. Och det är AI som tjänar mest, för man har köpt i botten.

Optimisterna fortsätter köpa. Långt över vad som är ‘rationellt’. När det vänder beror det bl a på att AI blankar. Det skickar säljsignaler genom hela systemet. Rekylen bryts och det står och tuggar ett tag på en ny nivå, zickzack i en bandbredd där AI tjänar stora pengar åt sina arbetsgivare, de stora investmentbankerna, genom att fortsätta ligga steget före i varje zick och varje zack.

Det är här vi är nu. Nervösa ryck upp och sedan ned. Utan att någon riktigt säkert kan peka på varför. AI har förstås en rationell slutnivå klar för sig, byggd på egen analys, och givetvis på all tänkbar samlad macro- och micro-analys som finns tillgänglig. AI inser förstås att man måste förflytta sig dit till slut.

Men det är dåligt utnyttjande av tillfället om man inte gör vad som går för att dra ut på det roliga så länge som möjligt. Väl nere i botten sjunker omsättningen som en sufflé, och det blir mycket svårare att tjäna pengar när så många förlorat sina pengar och/eller är rädda att förlora ännu mer. Med rekyler och tillsynes irrationella rörelser kan investmentbankerna mjölka sina Joes och se till att skaka ur dem allt som går. Det här är ett riggat spel.

En real prognos gjord i mars, står sig än!

Vad är det som talar för en ny botten, långt under den som nåddes i slutet av mars? Det mesta. Corona har inte bara dödat ekonomin i ett kvartal. Viruset har lagt en död hand över nästan all företagsamhet. Särskilt små och medelstora företag kommer drabbas. Sådana utan stora reserver, som fått mycket måttliga bidrag av staten. Centralbankerna har skapat en enorm lånebubbla och den är felprissatt i alla segment, från överbelånade stater och banker till konkursfärdiga skräpobligationsföretag. Bara individer betalar korrekta – och ofta höga – riskpremier. Här är ingen ‘too big to fail’.

TINE – There Is No Escape

Regeringarna är största långivaren i ett system som med de restriktioner som följt med som villkor för alla nödlån och stödformer i grunden är planekonomiskt. Och alla måste bestämma sig om de vågar tro på fortsatt gratis pengar eller om de vid förfall om ett år måste bita i det sura äpplet ändå. När den blåögde får rätt är det den rationelle som får stryk – och därmed försvinner ännu en grundbult i marknadsekonomins fundament. Samtidigt hotar en allt större protektionism, handfasta tullar, förstatliganden och regleringar. Varför prisas dessa inte in på börsen? Se ovan. Irrationaliteten som AI hjälper till att skapa på börsen gör svängningarna så omöjliga för oss som är gjorda av kolföreningar, att vi helt enkelt helst bara borde ge upp. Problemet är att vi inte kan sätta oss någonstans ifred och bara betrakta galenskaperna. Vi måste satsa våra pengar på någon av två hästar, som ser ut att springa en snitslad bana åt var sitt håll: depression eller hyperinflation/tillgångsinflation. Vi måste också sannolikt byta häst någonstans mitt i loppet, kanske flera gånger än en.

Riggat guldpris passar centralbankerna väl

Sedelpressarna har gått på högvarv och all etablerad ekonomisk teori säger att om man får som man vill, och dessa pengar faktiskt börjar användas, så innebär det hyperinflation. Samtidigt som den kraftiga arbetslösheten, minskad riskvilja, konsumtionsbenägenhet och intresse för att investera talar för det omvända, deflation. Och det sistnämnda är värre, för då kan företagen inte rationalisera tillräckligt; försäljningen krymper hela tiden, för snabbt för att göra vinst. För säkerhets skull ser det faktiskt ut som om storbankerna har riggat guldpriset. Den som köper där måste vara extremt långsiktig för att kunna hoppas på att slå deras betting. Och vem vet; konspirationsteoretikerna gissar att denna riggning är avsiktlig just för att hålla oss kvar på aktiemarknaden. Ingen ska kunna fly. Sett ur centralbankernas vy så skulle detta faktiskt vara en riktigt klok investering, eftersom just guld annars skulle kunna rusa i taket och på så vis locka alla kloka från de riskfyllda aktierna, vilket i sin tur skulle döda börsen. Så vi tvingas alltså välja. Depression eller hyperinflation. Nu eller sen.

Det kan dessutom bli både ock. Mat, och särskilt sådan som ska passera flera gränser och hotas att träffas av exportbegränsningar, kan bli mycket dyrare. Medan kapitalvaror som bilar och hemelektronik pressas nedåt, i en spiral som kräver fortsatta löneanpassningar, när efterfrågan fortsätter att sjunka. När krutröken skingras blir penningvärdeförsämringen tydlig för alla, nog för att tvinga investerarna tillbaka till lottsedlarna, aktierna, eftersom det inte finns några rimliga alternativ.

Men först måste alltså börsen sluta nonchalera det faktum att världen efter Corona inte kommer se likadan ut som innan. Det är en fattigare värld vi då kommer vakna upp i. Visst kan vi belåna oss upp över öronen, men det hjälper ju inte mer än att vi skjuter upp problemen lite till – och förvärrar dem dessutom. Monopolpengarna kommer inte i längden kunna lura oss att tro annat. Men när vi når dit vet bara AI. Summan av alla dumheter i världen. Men lite snabbare.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

Ryktet om bokens död är överdrivet, så länge som vi läser om det. I DN.

Enligt en insändare i DN finns det bara två skäl kvar att läsa: viljan att tjäna pengar och viljan att göra sig viktig. Som läsupplevelser är klassikerna plågsamma och egentligen skulle vi kunna lära oss allt vi behöver på YouTube. Hantverket, även som jurist eller civilingenjör, lär man sig genom erfarenheter, titta, se och lyssna på andra. Att äldre kvinnor läser räknas inte, de är snart lika borta som dinosaurierna (och som böckerna de läser) och ljudboken bevisar ju bara tesen: att läsa är snart bara för nostalgiker.

Varför publiceras detta i Sveriges största förlagskoncerns egna tidning?

*

Boken kan inte och får inte dö. Med den dör verkligt läsande och ordförråd, och förmågan att tänka nyanserat, eftersom denna är beroende av de talrika definitioner vi har av olika företeelser – och den precision med vilken författaren sätter dem i rätt sammanhang. En brutalisering av samhället utan böcker är närmast axiomatisk. För mig som yttrandefrihetsvän, är det på sätt och vis mer problematiskt att låta en bokhatare komma till tals än en människohatare. För med bokens goda sidor i elden dör även människans goda sidor. Men åsikten finns förstås – kanske har den en grund? Låt oss diskutera det. Det intressanta med den här insändaren är dock inte vad den säger, utan var den är publicerad.

Är det uttryck för en samhällstrend när Bonniermedias flaggskepp DN gör sig till plattform för en bokhatare? Varför låter den svenska förlagsbranschens dominant, med ca 70% av Sveriges bokutgivning, som inte sker på eget förlag, ge en så opportun tyckare röst? Kan det vara för att det är en sanning? Ett närmast suicidalt behov att påskynda en utveckling som man inte själva längre upplever sig kunna kontrollera? Upplagerasen och lönsamhetskrisen har pågått länge. Kanske lika bra att få det överstökat! En redan förberedd strukturomvandling som tillåter Bonnier att som kapten på den sjunkande skutan hoppa i livbåten utan alltför besvärat lamenterande från kultureliten.

Svensk bokutgivning på förlag, Executive Summary

Kanske är det helt enkelt bara ett sätt att förbättra förhandlingsläget i de etablerade författarrelationer man faktiskt har: ‘fatta läget – vi måste dra ned upplagan/din provision/marknadsföringen!‘ De lyckligt utvalda, trosfränder och politiskt korrekta som man valt att föra fram till ära och berömmelse kan säkert behöva en örfil då och då för att inte tuppkammen ska växa för mycket. De måste fås att inse hur priviligerade de är. Jag kan livligt föreställa mig att verklighetsuppfattningen på de vänstervälgödda är måttligt utvecklad redan från början, med tanke på deras allmänna världssyn. Vänsterlitteraturen har inte bara välvilliga förlag bakom sig. En betydande del av utgivningsrisken försvinner när man får bidrag till utgivningen av Statens kulturråd. För mindre upplagor med sådant stöd tar förlagen nästan ingen risk alls. Kulturrådets smakjury är selekterad så att det aldrig skulle falla den in att ge bidrag till något annat än de politiskt korrekta, men för att säkerställa att dessa pk-skrivare också skriver riktiga pk-alster så finns det en hel floskellåda full med urvalskriterier på vad som ska belönas. Och som om det inte vore nog så är ju de allt fåtaligare recensenterna på MSM-media självklara med vad och vem som går att puffa för, att sätta någon i tv-soffan bredvid Alexandra Pascalidou som inte Robert Aschberg et anhang godkänt är inte att tänka på. Slutligen är givetvis bara författare ur den egna kretsen påtänkta för sådana priser som ger glans i skrivartillvaron och till en inte oväsentlig del finansierar brödfödan både direkt och indirekt via olika kändispåhugg och produktplaceringsmöjligheter.

Utlandsmarknaden – ett moment 22

För icke-politiskt korrekta återstår alltså självutgivning i små upplagor och crowd-finansiering. Det är normalt inte heller möjligt att ge ut boken på utländskt förlag, ens om man bekostar översättningen själv. Eftersom 1. svenska agenter bara ‘kan’ vad svenska förlag ‘kan’ och därför lydigt satsar på samma produkter; 2. utländska agenter aldrig åtar sig att företräda den som inte är publicerad på ‘erkänt’ förlag i sitt hemland och 3. eftersom utländska förlag aldrig publicerar unsolicited MS (icke-agentföreträdda manuskript), så är även den utländska (läs: brittiska/amerikanska) marknaden i praktiken stängd för andra än dem som Bonnier och en liten handfull med övriga ‘erkända’ förlag ansett värda att satsa på. Systemet omöjliggör alltså för någon aktör att ensam gå mot strömmen; risken att misslyckas, ådra sig det övriga etablissemangets spott och spe eller bara isande tystnad är närmast 100%.

Bonnier et al: ser marknaden försvinna i takt med att äldre tanter dör av

Att de som fått ett stort men osynligt ‘G’ stämplat i pannan sedan drabbas av total hybris förvånar därför inte alls. Och om det är något som Bonnier lider av så är det förstås behovet att inte störa eller stöta sig med sin fan club i onödan, det är ju denna man speglar sig i. Men verkligheten rår ingen på. Bonnier är fånge på sin egen triumfvagn. Man tvingas marknadsföra en Liza Marklund, en Camilla Läckberg, en Viveca Sten (se bl a DN 2019 26/9). För att göra vinster som räcker till för att hålla näsan ovanför vattenytan. Pöbeln föds alltså med ren ordavföring och det finns inget alternativ mellan detta och de produkter från den vänsterintellektuella kulturelit förlagscheferna själva frotteras med i sin vardag och vars uppskattning man betalar så generöst för. Varför man väljer att satsa på rent skräp beror dels utan tvekan på en god portion förakt för allmänhetens smak och förutsatta brist på uppskattning av sann kvalitet. Dels på att man bär just de skygglappar som systemet byggt: man är helt enkelt oförmögen att se möjligheter utanför de redan säkra segmenten tantsnusk och ‘lättlästa’ deckare.

Kvalitetsmarknaden finns, men anglosaxer är ratade som förebild

Brittisk och amerikansk litteratur består av mycket skräp, men också en hel del bra böcker. Men det svenska föraktet grundas på det enda skälet att den är anglosaxisk; goda influenser härifrån tycks man vara helt immuna mot. Såsom insikten att det finns ett stort segment läsare bestående av begåvade människor som inte är vänster, ofta samma människor som uppskattar HBO:s tv-sända kvalitetsserier. Transatlantiska kvalitetsbestsellers plockas sällan över hit, och om det ändå sker så av samma måste-skäl som varför man säljer Läckberg och Marklund. Gissningsvis är okunskapen om sådan litteraturs innehåll kompakt bland svenskt förlagsfolk, men läser den helt enkelt inte, man vet redan att ‘det funkar inte i Sverige’. Och politisk sakprosa, sådana som Jordan Peterson – d v s annan än vänsterns – tog man raskt chansen att förbjuda i bokdiskarna efter det fullständigt orelaterade attentatet på Nya Zeeland. Att man samtidigt kallar sig för liberaler är en fräckhet och skam, som gjort att ordet liberal idag har fått lägsta tänkbara status, även bland människor som varit liberaler hela sitt liv.

Eller kan det faktiskt handla om ett medvetet uppdrag att göra högermänniskor, och då särskilt intellektuella och begåvade sådana, så illitterata som möjligt, genom att undanhålla dem läsvärd litteratur? ‘Låt dem ägna sig åt att sköta ekonomin åt oss, bara de inte får för sig något dumt, genom att läsa, istället för att titta på Netflix’. Det låter lite väl konspirationsteoretiskt, men tanken är svår att sudda ut, för det blir ju lätt konsekvensen. Svenska språket är idag svältfött med underhållande och stimulerande läsning, om man inte är vänster alltså. Ryktet om bokens död, om det är sant, emanerar hur som helst med stor säkerhet i vänsterförlagens oförmåga eller ovilja att sälja vad folk vill läsa, just för att folk i allmänhet är långt mer höger, långt mer traditionella och långt mer konservativa än vad pekpinnarna på förlagen vill stå ut med. Och det blir bara värre. Nu refuseras inte bara politiskt kontroversiella – i marxisternas ögon – manus, utan också okontroversiella sådana, om de är skrivna av personer till höger om centerpartiet. Så ser det ut i totalitära stater.

Den svenska antiintellektualismen

Bokbålet är alltså redan här. Men det är inte som i Fahrenheit 451, det är selektivt. Bonniers intresse för sanningen är för övrigt knappast överdrivet stort. Sedan Wolodarski tillträdde så bedriver man agendajournalistik på DN, den missionen har chefredaktören öppet deklarerat. Att man låter en bokbålsentusiast göra sig hörd är säkert också spel för galleriet, ett sätt att paradoxalt kokettera både med lite yttrandefrihet och med chicka Pol pot-ideal, ni vet marxist-leninisterna som klubbade ihjäl alla som råkade bära glasögon (ja det finns en korrelation mellan närseende och hög IQ, men den är inte absolut; sambandet mellan deltagande i lynchmobbar och låg IQ är också starkt). Sådana ideal är högst levande i dagens Sverige och har säkert bidragit till nertystandet, bagatelliserandet av och förståelsen för de nyanländas bristfälliga intellektuella förmågor. Antiintellektualismen i Sverige är kompatibel med sossarnas ständigt upprepade mantra om att alla ska utbildas mer, bara just därför att när ‘alla ska med’ så vet man att nivån aldrig kommer bli särskilt hög. Massproduktion av högskolediplom är långt ifrån en garanti för akademisk bildning och tänkande, snarare det omvända.

Vänstern är alltid ‘motkultur’ – trots att man går systemmedias ärenden

Men den viktigaste förklaringen till att den provocerande insändaren tilläts publicera sina åsikter är nog faktiskt att Bonnier innerst inne helst skulle vilja se en motreaktion. Man slår då så klart ‘underifrån’. Det kan tyckas motsägelsefullt, men kulturvänstern ser nämligen gärna sig själv som oppositionell. Det beror bara delvis på att deras åsikter är långt mer radikala än vad deras respektive partier (S, Mp, V, Fi) står för officiellt och kan driva; det är av födsel och ohejdad vana man kallar sig rebeller, även när man utdelar de mest ofarliga svingar, mot försvarslösa offer. Kulturvänstern ankrar långt ut för att sedan dra mainstreamlasset åt sitt håll. Det har man lyckats bra med, tack vare regimens och medias stöd. Men nöjda är man inte och ständiga nylanseringar av ‘motkultur’ syftar till en fortsättning. Sådana kräver politiska pamfletter, ord – och böcker.

Fahrenheit 451 anno 1953 – inte möjlig 2018

Klassiska och dystopiska SF-thrillern Fahrenheit 451 skrevs av Ray Bradbury 1953 och utgjorde då främst en kritik av McCartyismens utrensningar av kommunister. När den halvsvenske författaren (modern var svensk immigrant och hette Ester Moberg) kommenterade sitt verk 1994 så ansåg han att det vara minst lika aktuellt som då det skrevs. Och att det var politisk korrekthet som nu var hotet. Bradbury dog först 2012, 92 år gammal, och hann därmed se mångdubbla bevis för hur profetisk riktig hans bedömning var, för sedan 1994 har allt blivit långt mycket värre. Jag är därför övertygad om att han skulle ha protesterat mot att man i 2018 års filmatisering valt att – helt politiskt korrekt naturligtvis – göra en färgad man till huvudperson och tillsammans med en ung vit tjej ett hjältepar. Om denna slätstrukna nyversion velat provocera så hade den istället valt att göra chefen svart och etablissemanget till mångfaldskulturens enhetligt korrekta förespråkare.

Citat från engelsk Wikipedia.

Men det hade aldrig gått, det förstår vi allihopa. Vilket visar att vi, särskilt i Sverige, är långt mer illa ute än vad USA var på 50-talet. Kritiken av McCarthyismens utrensningar var högljudd och fick röst överallt. Även om dessa röster ibland tystades och fick lida, så hade de access till långt mer publika kanaler än ren underground. Såsom vår alternativa nätmedia idag bör ses som; hotad och motarbetad från alla håll. Ändå växer denna media snabbare och starkare än MSM. Detta ger hopp – men inte för Bonnier förstås.

Bonniers oro – för förlorade marknadsandelar

Publiceringen av insändaren kanske alltså ändå avspeglar Bonniers uppriktiga oro för bokens död, d v s den Bonnierproducerade bokens, och är kanske inte bara eller ens primärt en fråga om (än mer) försämrad förlagslönsamhet. Troligtvis är man orolig även för att läsarna av de subventionerade vänsteralstren ska ersättas av läsning av nätmediealster (som denna blogg), av de allt fler självutgivningarna och av en försäljning som allt mer sällan sker i boklådorna utan över nätet, d v s Bokus, Adlibris och Amazon. Ryktet om bokens död är alltså överdrivet, åtminstone så länge vi läser om det – i Bonniermedia.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft