Publicerad 1 kommentar

Sverige och Norge är tyvärr ingen fabrik. På sikt är våra normer långt viktigare än pengar och industrikunnande.

Jan Petter Sissener har rätt. Att vi passar ihop ungefär som två företag. Det betyder förstås inte att det skulle vara bra för något annat än ekonomin. Och ekonomin är bara en motor, den är kroppen, benen och armarna, medan kulturen är tanken som styr vart resan går. Utan ett klokt huvud och goda tankar hade motorn aldrig kunnat få sin drivkraft. Utan en vettig färdplan så kan individen, summan av kropp och själ, heller inte utvecklas och bli starkare på sikt.


Med ännu mer bränsle och kraft kommer Sverige (och Norge) bara styra ännu snabbare och hårdare in i bergväggen. Det är därför vi ska se Corona och den kris som vi nu bara har sett början av, inte bara som ett hot utan också som en möjlighet. Fjällen kommer falla från mångas ögon. Inte på grund av att goda argument har övertygat dem, för sådana har funnits i mängd och massor mycket länge nu för alla som vill ta del av dem. Utan på grund av nödvändighet, nöden och bristen har nämligen alltid varit den bästa väckarklockan.


Sissener har många kloka tankar i den här DN-artikeln. Hans argument varför krisen kommer bli allt annat än ‘V-formad’ är mycket välgenomtänkta och övertygande. Den globala frihandeln är på väg att bryta samman och förvandlas till tullmurar (EU-UK) och handelskrig (USA-Kina). Oron för att hamna på fel sida murarna vid nästa och kommande kriser (Coronas andra våg, framtida nya pandemier) innebär att företagen redan påbörjat kostsamma anpassningsåtgärder. De kommer fortsätta, och de kommer driva upp kostnaderna för all varuproduktion. Vi kommer helt enkelt ha råd med mindre, allt annat lika. Men allt annat är inte lika. Det är långt värre än så.


De som inbillar sig att vi raskt kommer vara tillbaka där vi nyss befann oss, så fort vi kommer ut ur Coronakarantänen, tar grundligt fel. Man kan inte tvinga människor att konsumera. Och människor som blivit av med jobbet varken kan, vill eller bör leva stort. En kraftigt minskad konsumtion till följd av arbetslöshet, lägre löner och högre sparande kommer ofelbart driva konjunkturen nedåt, oavsett börsens (läs de stora kapitalägarnas) glädje över bidragsregnet.


Vi måste också komma ihåg att situationen var på väg att urarta redan innan Corona kom. De långsiktiga effekterna av en lånedriven tillväxt och allt lägre produktivitet, och en massinvandringsbubbla som på flera sätt redan hotar att spricka, så var ju det som händer nu redan ett oundvikligt faktum, även om det var svårt att exakt bestämma datum.


Krisen kommer föda nya kloka tankar. En ändrad färdplan. Nya långsiktiga mål. Sådana som bygger de värderingar vi nu mer än någonsin behöver. Vi kommer behöva bygga upp vårt hus från grunden igen. Och då måste vi vara mycket långsiktiga. Precis som man var vid 1800-talets mitt. De beslut som då fattades gjorde inte bara Sverige till en industrination av yppersta rang. Vi fick stadga i den spirande demokratin. Nationalstaten höll ihop. Trots hungersnöd och svältår, trots betungande krav på en fattig befolkning att möta det yttre hotet från Ryssland. Trots urbanisering och ökande klassklyftor.

Hur man gjorde det? Med en sund nationalism. Som i sin tur byggde på en tydlig och moraliskt stärkande föreställning om vad som var svenskt. En gemensam ursprungsmyt att vara stolta över, som inte behövde tolkas. Och som därmed inte heller kunde misstolkas. Läs mer om mitt projekt för att skapa ett långsiktigt uthålligt Sverige: Tillbaka till vårt ursprung, låt myten bli verklighet igen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad Lämna en kommentar

Många ‘bara’ just nu: börsen -15%. Corona: 13 döda igår. Handel & nöje -24%. Fler optimister än pessimister – och SAP över 30%! Vad kan gå fel?

Väljaropinion i Sverige kan liknas vid ett djupt hav. De stora underströmmarna dröjer med att komma upp till ytan, men när de väl är där så flyter de obevekligt fram med väljarna som drivved, åt ett eller annat håll. Men så kan en lokal vind plötsligt ställa till det ibland. Såsom Corona. En storm i ett vattenglas enligt somliga, för ‘det har ju inte ens dött så många som i en vanlig influensa’.

Att sossarna blivit nästan 30% procent fler – och t o m stabila SD förlorat var tionde väljare, är enligt alla förståsigpåare en Coronaeffekt. Dels för att alla andra nyheter, om massinvandring och därmed sammanhängande kriminalitet, försvinner i flödet. Dels för att vi tycks gilla Löfvens/Tegnells strategi. Löfven saknar de flesta kvalitéer som en ledare bör ha, men han är onekligen duktig på att framstå som en trygg och samlande gestalt, landsfadern som kan trösta ‘såja, såja’, och lite snällt brumma åt oss att vi måste hålla ut ’tillsammans’. Jag vill också lägga till att Tegnell ser ut att fylla ett behov av ‘den starke ledaren’ som så många har saknat. Man kompletterar helt enkelt varann.

Var tionde SD:are har bytt, troligen till S., som blivit nästan 30% fler. Tack vara Tegnell- och Löfveneffekten.

Vi befinner oss just nu i stormens öga, och de som går på illusionen att allt är på väg att lösa sig på smidigast tänkbara sätt blir fler och fler. Löfvens och Tegnells ‘platta-ut-kurvan-strategi’, ser ju ut att fungera, tycker de som lyssnar på Folkhälsans dragningar och ser lugnande rubriker i tidningarna, snälla och icke-ifrågasättande citat från Tegnell.

Sedan den 3 april har optimismen tilltagit. Det korrelerar perfekt med Tegnells prat om ‘avplanande kurvor’.

Optimisterna är därmed plötsligt i majoritet igen. Trenden är solklart positiv ända sedan 3 april. Då hade just statistiken över antalet dödsoffer tagit ett rejält hopp upp, men det verkade inte bekomma de glada. Man tror alltså uppenbarligen mer på Tegnell än på reda siffror.

DN 2 april
DN 5 april
SvD 9 april
DN 6 april

Även börshumöret är på topp.

Sedan 16 mars har börsen också klättrat upp igen. Faktum är att den nu står på ‘bara’ 15% minus sedan årsskiftet. Det beror enligt aktiechefer och börsanalytiker på alla de fantastiska paketen som riksbanken och regeringen slängt till den.

Börsen är glad. Tro ja’ det. Alla gillar att få gratis pengar i massor. Men när kommer man börja fundera över statens och skattebetalarkollektivets framtida investerings- och konsumtionsmöjligheter, efter att denna kassa länsats?

Det finns möjligen grund för en sådan rekyl, även om det naturligtvis är svårt att begripa hur det unika tvärstoppet i ekonomin bara ger ett så lätt hack i börskurvan. Någon nytta måste ändå alla våra gemensamma besparingar göra när de placeras i nya händer. Men det intressanta för alla att veta, är att ‘marknaderna’ ser ut att vara funtade så att de bara förmår smälta en bit i taget. Nyss var det obehagliga domedagsscenarion, just nu är det de positiva effekterna av den enorma – för aktieägarna gynnsamma – förmögenhetsöverföringen.

Däremot har man inte alls velat göra någon bedömning av negativa diton. Erik Pensers aktiechef säger i EFN:s sändning att sådana effekter får man oroa sig över i höst. D v s att skattebetalarkollektivets och därmed staternas framtida förmåga att komma till undsättning, för näringsliv, banksystem, aktieägare eller vanligt folk – kommer vara ytterst begränsade efter detta. Såvitt jag har sett så gör man inte ens en kalkyl över hur mycket mindre den offentliga sektorns konsumtion och investeringar kan antas bli, än mindre den plundrade allmänhetens. Det vågar man och vill inte. För nu är man inne i ett ‘positivt sentiment’, då skiter man blankt i alla dysterkvistar.

Pågående hjälppaket är så långt ifrån marknadsekonomi man kan komma

Nu kanske ni tycker jag låter som en vänsterpopulistisk kverulant, som vill ha ‘mer pengar till folket’ istället, ungefär som vänsterpartiet. Men det är det inte alls fråga om. Tvärtom. Det som pågår nu är helt atypiskt för en öppen marknadsekonomi – det är ‘marknadssocialism’, där staten har tagit Corona som ursäkt för att sprätta iväg pengar åt alla håll, även till (delar av) allmänheten, genom att betala halva löner till korttidspermitterade istället för att ge dem vanlig a-kassenormerad ersättning.

Poängen är att man inte bidrar till konsumtionen i alla fall, i detta läge – och risken är stor för att vi kommer behöva dessa pengar senare. Regering och riksbank agerar 1. som om verkningsgraden av alla pengar saknar betydelse, 2. som om det saknas botten i den källa man öser ur. Just nu tycks man ha övertygat ‘marknaden’ om detta, men man kan vara lugn för en sak, och det är att marknaden genomskådar alla lögner förr eller senare. Just nu saknas dock intresse; på det här sättet har man istället skapat en trevlig rekyl som ger alla närmast inblandade möjlighet att kliva av på toppen av, innan det bär iväg nedåt igen.

Corona är en pågående seriekrock

Vad optimisterna inte tycks vilja fatta är att Corona är en pågående seriekrock som om vi inte uppammar samhällsapparatens alla krafter – och vårdapparatens i synnerhet – så skulle vi snart vara uppe i 200-300.000 dödsoffer. Och att skillnaden mellan att ta i ordentligt eller bara lite grand därför kan utgöra många tusen liv. Först epidemins offer, och sedan offren i en depression, som bara kan undvikas om ekonomin kommer igång igen i tid.

De nordiska marknaderna bryr sig hittills inte om vilken strategi man valt, Sveriges eller resten av världens; börserna är ungefär lika mycket ned (och upp), skillnaderna beror mest på hur viktade länderna är mot olika sektorer. Att vi i Sverige alltså har kunnat hålla öppet olika verksamheter är en chimär, eftersom man ändå gått med stora förluster. Kanske ännu större än om man hade bommat igen helt. Men påståendet att vår strategi inte skulle ha skilt sig så mycket från andra länders är ändå ogrundat. För allmänheten har gjort betydligt mindre försakelser än i grannländerna. Det går att mäta med ‘big data’ som Google tagit fram, publicerat i DN 5/4.

Jodå, som synes så har avstängningen i Sverige varit betydligt lindrigare, den mer halvhjärtade frivillig-strategin har inneburit att ökningen av hemarbete o d närvaro i hemmet är hälften så stor som i övriga Norden. Och den fysiska närvaron på arbetsplatsen har minskat med nära dubbelt så mycket i Norge, medan danskar och finnar ligger mittemellan. (ur DN 5/4)

Den som vill kan se glaset som halvfullt – att detta bidragit till att hjälpa ekonomin och kostat Sverige mindre än grannländerna. Eller som halvtomt: att Sverige kommer få plikta i form av en större smittspridning, som sedan hotar att dra ut på karantänen. Danmark har sämre förutsättningar än det övriga Norden, på grund av att man är betydligt mer tätbefolkat, samt har fler rökare. Ändå har man betydligt färre döda per capita än vi har, 0,44 döda per 10.000 invånare mot 0,84 i Sverige och en trend som ser tydligt avtagande ut.

Det är dock främst med Norge och Finland vi bör jämföra oss med. Facit är redan här för dem som vill se: Sveriges andel av de tre fennoskandiska ländernas befolkning är nära hälften (48,7%), men vår andel av dödsfall i Corona är 84% (10/4), d v s 1,73 gånger vad den hade varit vid en jämn fördelning. Norge och Finland som står för en fjärdedel var av befolkningen har 11% resp 5% av dödsfallen. Hittills, bör förstås tilläggas – allt tyder nämligen på att det kommer se ännu värre ut, och fördelningen ännu tydligare till våra grannländers favör, när detta är klart.

Ifråga om nedgång avseende handel och nöje är återigen norrmännen mest extrema, ca 2/3, och nedgången i Sverige är klart minst ca 1/4 . I Danmark och Finland är minskningen en dryg 1/3 resp. drygt 1/2. Vad avser livsmedel och apotek är mönstret likartat men någon mindre påfallande. Observeras att hamstringstendensen också är tydligast i Norge och knappt synlig i Sverige.

Det som få verkar ha förstått i Sverige är att en öppen verksamhet normalt drar mer än en igenstängd, och att det i de flesta verksamheter krävs att man ligger ganska nära normal efterfrågan för att göra vinst. De fasta kostnaderna är stora och undviks bara genom konkurs eller rekonstruktion. Hyran betalar man i båda fallen; hyressänkningar ska staten subventionera med 50%, men med all sannolikhet så att är det fastighetsägaren som drar det längsta strået där, såvida hyresgästen inte heter H&M. Statens modell för korttidspermitteringar lämnar åt arbetsgivaren att betala ca 2/3 av den lönekostnad man annars har, eftersom arbetsgivaravgiften inte efterskänks utan är ett lån – med över 6% ränta.

Övriga Europa är mer tätbefolkat– än mer drakoniska åtgärder har krävts

Ännu en titt på vårt strategiska vägval. Jämfört med de värst drabbade länderna Italien och Spanien är skillnaden ännu tydligare. Liksom med England, där man följde samma modell som oss, men sedan tvärvände. De här länderna skiljer sig från Sverige även i några andra avseenden: de är betydligt mer tätbefolkade (liksom Danmark). Italien och Spanien har också kulturer som är mer kroppsnära än vår, man har fler rökare och sämre folkhälsa. Det kan alltså ta längre tid att ‘studsa tillbaka’, trots betydligt mer drakoniska åtgärder. Men det är så här det ser ut i större delen av övriga världen just nu. Och det tär något alldeles oerhört på ekonomin, ännu tydligare där än här.

Utgå ifrån att så här stora åtstramningar självklart kommer få mycket allvarliga konsekvenser för världsekonomin. Utgå också ifrån att man inte kickstartar igång dessa genom att dränka tändstiften med för mycket bensin – att offra för mycket bränsle innebär också att man lättare får soppatorsk när det verkligen behövs. Utgå slutligen ifrån, att det är de ekonomier som kan öppna snabbast igen, som också kommer komma tillbaka fortast, även om många länder har komparativa nackdelar i andra avseenden med oss. Kostnaden för varje extra dag är långt större än den är för att ha dragit åt svångremmen ytterligare ett par hål under tiden karantänen varar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft