Publicerad 6 kommentarer

Ilija Batljan, en av invandringsbubblans mest gynnade parasiter – och vår tids Björkegren?

I augusti 1990 gick finansbolaget Nyckeln i konkurs. Det blev startskottet till den stora kris som kom att prägla Sverige ända in i 2000-talet. Affärerna var inte sunda, på gränsen till brottsligt ihåliga bubblor hade byggts upp. Och i förgrunden fanns även andra – som Carl-Eric Björkegren vars affärsimperium rasade ihop på samma vis. Alla bubblor har sina värstingar, och värstingarna är inte bara bubblornas första offer, de är perfekta syndabockar, för att få oss att glömma alla deras fina vänner. Men de skulle aldrig befinna sig där utan ingångarna till fina banken, kommunfullmäktigeförsamlingarna och till riksdag och regering. Ilija Batljan är kanske det bästa exemplet på det.

Carl-Erik Björkegren, försvunnen sedan 1994.

Finansmannen Carl-Eric Björkegren var miljardären som försvann, 1994. Då hade hans förmögenhet redan hunnit göra detsamma, i den stora nationella kris som Björkegren var en av arkitekterna bakom. En huvudhypotes säger att det var skumma affärskontakter som dragits vid näsan, som gjort sig av med honom. Björkegren står som en symbol för det vräkiga 80-talets klipparekonomi, snabbt uppbyggda förmögenheter, m h a lån och uppblåsta tillgångsvärden. Gärna via skumma och halvkriminella beteenden. Associationerna med Ilija Batljan, den f d S-politikern, grundaren till fastighetsbolaget SBB, är därför flera. SBB fanns inte ens 2016, och för ett år sedan hade fastighetstillgångarna ett värde på 27 mdr. När Batljan häktades tillsammans med fem affärsbekanta i förra veckan, för misstänkt marknadsmissbruk, så var det uppe i 80 mdr. Konkurshotade Oscar Properties är en dvärg i jämförelse, med drygt 3 mdr i bokförda tillgångar.

Marknadsmissbruk – en dömd på 10.000 försök?

Marknadsmissbrukslagen är tyvärr extremt tandlös, inte minst för att den inte låter domstolarna dra in anhöriga i bevisföringen. Men att hoppas på att Batljan eller hans kumpaner ska ha glömt skriftliga bevis i sina datorer är ju rätt förhoppningsfullt i vilket fall. Batljan är nämligen inte ovan vid skumma affärsupplägg, som Cervenka skriver. Sparkad från sin anställning på Rikshem, och prickad av Nasdaqbörsen, har han ådagalagt en etisk grundsyn som gör att ingen blir förvånad när ökända ruffelmän som Percy Nilsson dyker upp i umgänget. Sådana vars tjänster och gentjänster kan betalas utan kvitto. Kursutvecklingen vid fastighetsaffären Victoria Park är inte ett engångsfall och om det föreligger grovt insiderbrott här så kan det gälla även Hemfosaaffären.

Småspararfavoriten och ex-S-politikern Ilija Batljan

Men det mest fascinerande med Batljan är att han har lyckats hitta stöd bland så många prominenta personer, sådana som SBB-ordföranden Lennart Schuss, Genesta. Bara prislappen är rätt, kan vi förmoda, så ger den f d Catella-VD:n gärna sitt fortsatta förtroende – och med sådana namn vid sin sida har Batljan givetvis en utmärkt väg in i fina banken. På samma sätt som partiboken givit honom villiga lyssnare i landets många småkommuners s-märkta kommunalförsamlingar, även om Boden nu ser ut att backa.

Nittiotalsparallellerna: Nyckeln och Gamlestaden

Även finansbolagen Nyckeln och Gamlestaden, som utlöste krisen 1990, hade betydligt mindre balansomslutning; tillsammans och i dagens penningvärde mindre än halva SBB:s. Gamlestaden (Investment AB Asken) bedrev en gång hedervärd textilfabriksverksamhet i Göteborg, innan Robert Weil och Gabriel Urwitz och deras Proventus tog över. Man ‘omstrukturerade den omoderna bankmarknaden’ – och stoppade alla hålen här. Nyckelns namn är särskilt beryktat. Färre känner till att finansbolaget, vars krasch katalyserade 90-talskrisen, var ägt av fina Bonnierkoncernen, Anders Wall och pappersföretaget Munksjö.

Även på fina banken hade moral blivit omodern

Men de hade ännu finare kompisar i bankerna, som medvetet använde sig av finansbolagen för att kunna finansiera fastigheter på ett sätt som man annars inte kunnat göra p g a banklagstiftningen – dvs i praktiken långt över skorstenarna. Bankerna hade raskt försökt släppa de dåliga lånen när det brände till, men det fungerade ju inte och för två stora banker, dels Nordbanken, dels Götabanken, med storägaren Erik Pensers Yggdrasil, innebar den brända jordens taktik slutet, här blev staten och skattebetalarna direkt betalningsansvariga. SEB:s aktie var ett tag nere på 10:- och Björn Svedberg, koncernchefen, förklarade värdet som osäkert. Fd VD:n Jacob Palmstierna hade gjort tvivelaktiga skatteupplägg och tvingats bort just före krisen, men återanställts som chef för nybildade Nordea. Affärskulturen var inte rutten överallt, men exemplen visar ändå att moralen hunnit vittra bort lite här som där under de sista glada 80-talsåren. Inte helt utan betydelse naturligtvis, var att den största roffaren av dem alla, sossestaten, agerat dåligt föredöme och tagit över 100% i marginalskatt – då blir moral snabbt omodern.

Men det var Handelsbanken som utlöste krisen genom att cyniskt fälla ett finansbolag som faktiskt var helt sunt, vilket 100% utdelning i konkursen många år senare visade. Det hette Independent och där arbetade jag själv som analytiker. Bollen var i rullning, och de ruttna äpplena låg alldeles för nära de friska. 90-talskrisen kallades för Finanskrisen – med stort F ända till 2008. Då nästa finanskris startade, nu utan versal, för de låg för tätt inpå, och man insåg väl kanske att detta var ett mönster som upprepade sig.

Jodå. Alla stora kriser är ‘finanskriser’.

Vad många idag inbillar sig är att Coronakrisen är något annat än en ‘finanskris’. Somliga av dem behöver inte alls vara så dumma att klockorna stannar, det är bara det att de inte varit med eller suttit på rätt plats när det begav sig: alla stora kriser når förr eller senare finans- och fastighetsmarknaden. Det är nämligen vad som gör dem så stora. Och absolut ingenting talar för att 2020 skulle vara annorlunda.

De illavarslande tecknen var många redan innan Coronaoron bröt ut. Dels allmänna konjunktursignaler, dels oron för de strukturella missförhållandena. De senare är vad som sedan katalyserade panikreaktionerna, de gigantiska paketen. Om de enorma obalanserna inte hade byggts upp så hade Corona kunnat hanteras helt annorlunda. Och nej, det är självklart inte över. Just nu ligger en övergödd börs och bara väntar på att spricka. För problemet med alla paket är ju att de har haft en låg verkningsgrad. Få inser också att de stödpengar som faktiskt används ‘dubbelräknas’; det vill säga de blir till konsumtion och i någon mån investeringar, och ingår då i de rapporterade BNP-siffrorna, som trots statlig hjälp alltså under andra kvartalet fallit tvåsiffrigt, i bland annat Tyskland. Utan dessa så hade fallen varit ännu större. Och eftersom även Norge drabbats mycket hårt pga oljeprisraset, så kommer Sverige inte undan heller – Tyskland och Norge är våra två största exportmarknader. Situationen i USA ser inte heller så lustig ut – och amerikanerna är nummer tre.

Tystnaden visar att oron bubblar under ytan: ska förtroendet hålla?

Det här talar man tyst om. För vad alla är medvetna om är förstås att risken är stor för att förtroendet för marknaden och för de stöttande regeringarna och centralbankerna kommer att brytas. Det skulle inte vara bra för någon. Inte för regeringen eller de företag som fått stöden, inte för börshandlarna som lever på hög omsättning och obegripliga rekyler. Men inte heller för alla oss som via AP-fonderna tvingas ha våra pensionspengar på börsen. Nej, inte ens för dem som valt att ställa sig åt sidan, och som placerat sina pengar i guld eller reda kontanter. Alla kommer drabbas, somliga mer, andra något mindre. Detta är det fundamentala skälet nr. 1 till de senaste veckornas börseufori: alla har goda skäl att vilja tro på en snabb återhämtning. Men det är ett dåligt skäl. Det vilar på irrationalitet, inte klassiskt nationalekonomiska lagar.

Företagscertifikaten – stödköp har räddat risktagarna

Att börserna går som tåget kan ändå tyckas obegripligt. Tekniktunga Nasdaq har nu återhämtat hela fallet från årsskiftet, och Stockholmsbörsen är bara ner 11%. Köphungriga lycksökare brakar in efter varje rapport, trots att vinstrasen är större än analytikerna förväntat. Hur är det möjligt? Förutom den märkliga börspsykologin, så är en viktig förklaring är att börsbolagen nu har allt finansiellt stöd de behöver, via kapitalmarknaden. Inte bankerna, troligen, men de behöver bara ge ut nya företagsobligationer. Sådana är inte sällan på tio års löptid och de kostar föga, trots osäkerheten om framtiden. Som mest talar vi 6-7% ränta, och detta om de inte har kreditrating, dvs utgör s k skräpobligationer. Till skillnad från bankerna så är köparna sällan duktiga kreditbedömare, över 20 mdr placerades bland småsparare bara under 2019, och fem till under januari och februari 2020. En fjärdedel av dessa saknar helt kreditvärdering. Det här påminner om de strukturerade krediter som ledde till 2008-krisen: man har inte riktig koll på gäldenärens ekonomi längre, kopplingen mellan långivare och låntagare, i form av en noggrann kreditprövning, är avskuren.

Ett tag darrade det till här: Spiltan, Lannebo och SEB:s fonder med sådana företagsobligationer som tillgångar, stoppade andelsägarflykten med Finansinspektionens stöd. En närmast unik panikåtgärd. Men så började centralbanker världen över att stödköpa. Riksbankens agerande gick faktiskt emot lagens uttalade syfte och kan leda till kreditförluster, men vi är inte värst. I Sverige har man än så länge ‘bara’ köpt BBB eller bättre, men i Japan har man ingen diskretion alls och även amerikanska Fed har börjat köpa skräpobligationer i lönndom via köp av börshandlade fonder, s k ETF:er. Detta tror många även är Ingves nästa steg, eftersom han uttalat principen att han kommer göra vad som krävs. Varför?

Hybriderna – småspararnas pensionspengar = Batljans riskkapital

Skälet är förstås att företagscertifikat och -obligationer blivit lika systemkritiska att hålla under armarna som bankerna är. De uppgår numera till 27% av BNP, 900 mdr mer än 2008. Bankutlåningen ligger still, på ca 48% och den ligger i botten, med bästa rätt och oftast med panträtt i fastighet. Företagsobligationerna är inte bara oftast icke-säkerställd, d v s utan pant, vissa är s k hybrider, närmast som aktier utan rösträtt, som enbart betalar utdelning om det finns en vinst. Batljans SBB har givetvis givit ut sådana obligationer och räknar dem som eget kapital, vilket får soliditeten att se bra ut, 37%. Men vet obligationsköparna ens om att deras investering utgör riskkapital? Skulle man räkna dessa hybrider som lån så sjunker SBB:s soliditet med 10%-enheter, till 27%. Och den stora frågan är i förhållande till vilket värde på tillgångarna? Batljan skrev helt fräckt upp marknadsvärdet under första kvartalet med 1,6 mdr, 2/3 av hela värdeökningen 2019, mitt i Coronatider! Det är fullständigt orealistiskt. Som Cervenka skriver; Batljan är inte Jesus, trots att det är så han beskrivits som av bankernas investeringsrådgivare; en småspararnas favorit.

Invandrarbubblans Win-Win – pengar nu till kommunerna, ‘marknadsvärde’ i SBB

Batljans affärsidé handlar om att dra nytta av sina politiska kontakter, som fd S-politiker har han mycket goodwill ute i småkommunerna. Och här finns ett win-win: kommunerna behöver finansiering av den löpande invandringsbubblan, så man säljer gärna sina äldreboenden, skolor och liknande, med ett hyreskontrakt i botten. Lite som att kissa på sig; mycket varmt i början, sen blir det kalla kassaflöden som ska betalas tillbaka i många år. Ur SBB:s synvinkel så ser det ju fantastiskt bra ut under den tiden kassaflödet varar. Men sen? Och vem är intresserad av att köpa sådana hus, med i stort sett bara ett användningsområde, ute i bygder där ingenting annat händer? B- och C-lägen i B- och C-orter är inte de mest likvida tillgångarna, när det behövs mera cash.

Med en affärsidé som bygger helt på nollränta och ett kontaktnät bland invandringsöversvämmade små s-kommuner i akut behov av finansiering, så är de skumma affärsmetoderna bara grädden på tårtan. Ett bättre exempel på hur meritokrati har ersatts av skrupellös rovdrift i ett ruttet system är svårt att finna. Och nu kan han bli en ny Björkegren, som katalyserar oss in i nästa fas av krisen.

Och Batljans SBB kan komma att behöva sådan, för enda anledningen till att den här ‘affärsmodellen’ har funkat är ju att det varit nästan gratis att låna. När Nyfosa drog sig ur ett köp av SBB-fastigheter för 8 mdr så var det en kalldusch. Med en snittränta på 1,5% så har man ett anständigt resultat, men när räntan på SBB:s femåriga obligation nu stigit från 1% till 3% så riskerar finansieringskostnaden att dubblas. I så fall är vinsten utraderad.

Den rationella ekonomin är satt ur spel

Så är det någon som ska tacka Ingves vid morgonbönen så är det Batljan. Centralbankernas stödköp på företagsobligationsmarknaden innebär att även de sämsta affärsidéerna kommer överleva och på sikt dras därmed tillväxten ned. Det innebär också att de mest riskfyllda verksamheterna premieras, för vem vill köpa AAA-ratade papper till 0,25% ränta, när riksbanken stödköper BBB för 5%? Det är ju ren idioti att inte ta på sig ‘risk’, om denna definieras som ett potentiellt systemhot, för då går ju Riksbanken in. Och skulle man inte klara av sitt åtagande så… då är det ändå kört för så gott som alla.

Det betyder att även räntan på de åtråvärda BBB-obligationerna snart borde kunna sänkas igen, d v s om förtroendet återvänder. Vilket gör det möjligt för de riskvilliga, typ SBB, att dra på sig ännu mer – billig – skuld. Det är ett scenario som i sin tur ofelbart leder till snabbt stigande tillgångsvärden, de riskvilliga får rätt igen! Man kan sälja av, göra realiserade vinster och därmed förklara sig berättigade till ännu mer billiga lån. För investeringar i aktier i första hand och i värsta fall även fastigheter i C-lägen på C-orter. Det förra är möjligt genom att analytikerna ‘räknar bort 2020’ och låtsas som att tiden 2021 och framåt kommer vara helt opåverkad av Corona. Det senare trots att fastigheter inte borde kunna stiga när de töms på hyresgäster och hyrorna går ned. Om det ännu inte skett så låtsas alla att hyresflödena är eviga. Så här usla är naturligtvis inte analytikerna i vanliga fall. Båda scenarierna kräver mental massuggestion. Men när osäkerheten är så här stor, och nedsidan närmast oändlig, så blir man fega och faktiskt mer eniga än annars i sin mainstream-bedömning.

Globalisering drev ned inflationen. Men har nu inte bara stannat upp – den reverseras.

Tänket utmanar all vår logik och rationalitet. Fundamenta säger följande: globaliseringen, som lett till att Kina blivit världens verkstadsgolv och med sin allt effektivare lågpristillverkning kunnat ‘döda’ inflationen, är nu inte bara hotad, den håller på att reverseras. Trumps raseri över Kinas påstått mer eller mindre medvetna spridning av Coronaviruset må vara omotiverat eller ej, men det är äkta, och delas av många amerikaner. Ett kallt krig USA-Kina har redan diskonterats när många amerikanska företag flyttar sin verksamhet från Kina . Samma gäller företag inom EU; man har insett att man är sårbara om tillverkning inte finns inom tullunionen. Flytten kostar och man kommer sällan ha sänkt kostnaderna när den är klar heller. Detta talar för att varuprisinflationen alltså borde stiga – samtidigt som arbetslösheten ökar tvåsiffrigt. I USA talar vi om 30 miljoner nya arbetslösa, 20% av de heltidssysselsatta, och Anders Borg räknar med liknande siffror i Sverige till sommaren. De som sparkats har mindre att röra sig med. Och värst av allt: folk som är oroliga håller i sina pengar, det gäller även dem som faktiskt har pengar, och särskilt stora incitament att köpa saker får man ju inte när priserna, som många väntat sig, inte går ner så som man förväntat sig – då sjunker istället omsättningen. Vilket är vad vi nu ser på bostadsmarknaden.

Tina – there is no alternative, Fomo – fear of missing out

Det som händer just nu är en en slutrunda i ett pokerspel där inte ens Paul Newmans nerver räckt till. Deltagarna, regeringar och centralbanker, satsat bokstavligen allt. Inte bara pengar, sådana kan man alltid trycka nya. Utan sitt förtroendekapital – och därmed hela ekonomins. Vi andra som sitter med på rundan har inte råd att syna dem. Men om vi inte är beredda att lägga oss och förlora våra anställningar, företag och sparpengar, så är vi tvingade att följa med. Det kallas på aktiemarknaden för ‘Tina‘ – There is no alternative, och med detta menas att alla andra tillgångar ger noll eller negativ avkastning, vi måste chansa och hoppas på att företagen överlever och att aktiekurserna stiger. Och just nu ser det ju bra ut. Den skenbara ljusglimten är dock självsuggererad, eftersom den inte beror på att man ser goda affärsmöjligheter, utan att överskottslikviditeten måste placeras någonstans. Det skapar sedan fenomenet ‘Fomo‘, Fear of missing out; man vill inte missa en kommande börsuppgång, så den lilla rekylen blir snabbt en stor.

Deflationsrisken: realekonomin snurrar långsammare – men obevekligt nedåt

Men det här sker innan vi ens har sett de långsiktiga konsekvenserna i realekonomin börja ta form. Långsiktiga värdefall hotar, främst just på fastigheter och aktier. I det korta perspektivet även konsumtions- och insatsvaror, med enorma lager som nu ser ut att måsta reas ut, begagnade bilpriser är ett exempel, dubbelt så mycket ute och dubbelt så många sänkta prislappar. Begagnadmarknaden är i sin tur en dominobricka, som fallet när nybilsförsäljningen gör det . Det är detta som håller industrierna igång. Många arbetslösa -> minskad efterfrågan -> lägre priser -> minskat utbud. Varpå fler måste avskedas, med ännu lägre konsumtion till följd. En ond spiral som hotar att bli otäckt självgående och som kallas deflation. Detta vill ingen ha. Därav vikten av att snabbt återställa förtroendet för systemet med massor av nya pengar; här finns inget att se! Var god passera!

Deflationsrisken är konkret.

Verkningsgraden i paketen är skrämmande låg

Men då är vi tillbaka till verkningsgraden. Med tanke på de enorma summorna som nu kastas in i potten, så vore det ju snyggt om man var säker på att de hade någon nytta. Men det är just det dessa ‘helikopterpengar’ knappast har. Lite som att man skulle dra igång jordbrukssektorn genom att ge alla lantbrukare varsin miljard och hoppas att det händer något. Jag har varit mycket kritisk till stöd som inte fungerar som det är tänkt. Löneutbetalningar som inte behöver överstiga a-kassestöd, socialavgiftslån som kan dras tillbaka i efterskott och som därför ingen vettig människa vågar ta, krav på utdelningsstopp till varje pris för den som lånar gör det finansiella systemet än mindre välfungerande. Senfärdiga utbetalningsperioder och startdagar å ena sidan, enorma gratispengar till den som ändå råkar ha planer och möjligheter att investera; subventioner av lågprisflyg på Irland och danska flygnav på bekostnad av vårt egna etc etc. Vi har lagt ut pengar i skogen och hoppas på att räven ska hitta på något med dem. Vänta bara, förr eller senare så lär han, d v s någon som Ilija Batljan, komma på något. Och då blir det drag ordentligt.

Bankernas kravregler, som var till för att följas i nästa kris är redan överspelade

Bankerna trixar just nu med sina kreditvärderingar, med Finansinspektionens goda minne. Det behövs nämligen bara 6% kreditförluster för att det egna kapitalet ska vara utraderat. Ungefär så ser det ut i hela Europa, fast ju längre söderut desto värre. Man kan kalla trixandet för pragmatism, för vad ska man annars göra, för att undvika att dominobrickerna faller, så att även goda företag drabbas? Ungefär så var man tvungen att göra även på 90-talet och för tio år sedan; det handlar om kunna beskriva värden som ‘långsiktiga’, trots att bokföringsregler säger något annat. Men dessa regler infördes inte för att de skulle avskaffas i lågkonjunktur. Den goda tanken med dem är nivån ska vara anpassad så att bra företag – och bra banker – ska ta sig över ribban och överleva, medan svaga och illa skötta verksamheter ska sållas bort; det är en direkt evolutionär funktion inbyggd i lågkonjunkturerna; smärtsam men nödvändig för att skapa högre produktivitet och med denna högre välstånd.

Men detta vägrar man att acceptera, och mycket riktigt så har produktiviteten minskat under hela tvåtusentalet, man vågar inte testa sina buffertar och ‘krockkuddar’ och har vägrar sålla agnarna från vetet. Och sannolikt har man rätt i att de skulle ha fungerat uselt, framförallt beroende på att företagsobligationer och -certifikat helt enkelt inte finns med i modellen. Med denna marknad ur funktion så skulle även många bra företag ofelbart redan ha gått i konkurs, om inte centralbankerna stödköpt. Och detta räcker inte på sikt. Om man inte lyckas få igång marknaden igen, så att nya obligationer kan placeras bland villiga investerare. Den svaga kreditvärderingskompetensen i detta segment talar för att risken är hög för att skräp och guldkorn blandas och att somliga dåliga företag får finansiering, givet att nu centralbankerna tar på sig ett ännu större och mer långsiktigt ansvar, medan somliga bra företag får svårt med kapitalförsörjningen i alla fall.

Detta senare gäller i än högre grad småföretag och onoterade större företag utan obligationsprogram, liksom särskilt utsatta branscher, och bland konsumenterna. De flesta potentiellt drabbade har insett detta, så här samlas pengar därför i ladorna, den s k sparkvoten ökar kraftigt. Det betyder att stödpengarna till största delen faktiskt inte används. De bara ligger där och väntar. Får man inte fart på dem så är deflationen ett faktum. Får man å andra sidan den fart man vill ha, så hotar istället hyperinflation. Det är där vi står nu. Man springer man fram och tillbaka längre och längre ut på gångbrädan båda ändar och hoppas på så vis kunna bevara balansen. Så vad kan hända?

De ruttna äpplena är som pluggen i badkaret, fullt med både vatten och barn.

Vad som alltid händer. Att de ruttna äpplena till slut avslöjas som ruttna. Björkegren, Nyckeln och Gamlestaden hette de för 30 år sedan. Nu kan de heta Ilija Batljan, SBB och Oscar Properties, nischbanker som Collector – och kanske fuskande och ljugande Bondessons Swedbank. Eftersom alla ansvariga gjort allt för att hjälpa till att dölja deras rätta belägenhet, så är risken allt större för att rötan har spridit sig vidare. En sådan som ingen kan stoppa, eftersom ingen längre då har förtroende för systemet eller för nya monopolpengar. Det är så man gör för att vara riktigt säker på att även de skötsamma drabbas. Vi är i så fall på väg in i en djup depression.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Många ‘bara’ just nu: börsen -15%. Corona: 13 döda igår. Handel & nöje -24%. Fler optimister än pessimister – och SAP över 30%! Vad kan gå fel?

Väljaropinion i Sverige kan liknas vid ett djupt hav. De stora underströmmarna dröjer med att komma upp till ytan, men när de väl är där så flyter de obevekligt fram med väljarna som drivved, åt ett eller annat håll. Men så kan en lokal vind plötsligt ställa till det ibland. Såsom Corona. En storm i ett vattenglas enligt somliga, för ‘det har ju inte ens dött så många som i en vanlig influensa’.

Att sossarna blivit nästan 30% procent fler – och t o m stabila SD förlorat var tionde väljare, är enligt alla förståsigpåare en Coronaeffekt. Dels för att alla andra nyheter, om massinvandring och därmed sammanhängande kriminalitet, försvinner i flödet. Dels för att vi tycks gilla Löfvens/Tegnells strategi. Löfven saknar de flesta kvalitéer som en ledare bör ha, men han är onekligen duktig på att framstå som en trygg och samlande gestalt, landsfadern som kan trösta ‘såja, såja’, och lite snällt brumma åt oss att vi måste hålla ut ’tillsammans’. Jag vill också lägga till att Tegnell ser ut att fylla ett behov av ‘den starke ledaren’ som så många har saknat. Man kompletterar helt enkelt varann.

Var tionde SD:are har bytt, troligen till S., som blivit nästan 30% fler. Tack vara Tegnell- och Löfveneffekten.

Vi befinner oss just nu i stormens öga, och de som går på illusionen att allt är på väg att lösa sig på smidigast tänkbara sätt blir fler och fler. Löfvens och Tegnells ‘platta-ut-kurvan-strategi’, ser ju ut att fungera, tycker de som lyssnar på Folkhälsans dragningar och ser lugnande rubriker i tidningarna, snälla och icke-ifrågasättande citat från Tegnell.

Sedan den 3 april har optimismen tilltagit. Det korrelerar perfekt med Tegnells prat om ‘avplanande kurvor’.

Optimisterna är därmed plötsligt i majoritet igen. Trenden är solklart positiv ända sedan 3 april. Då hade just statistiken över antalet dödsoffer tagit ett rejält hopp upp, men det verkade inte bekomma de glada. Man tror alltså uppenbarligen mer på Tegnell än på reda siffror.

DN 2 april
DN 5 april
SvD 9 april
DN 6 april

Även börshumöret är på topp.

Sedan 16 mars har börsen också klättrat upp igen. Faktum är att den nu står på ‘bara’ 15% minus sedan årsskiftet. Det beror enligt aktiechefer och börsanalytiker på alla de fantastiska paketen som riksbanken och regeringen slängt till den.

Börsen är glad. Tro ja’ det. Alla gillar att få gratis pengar i massor. Men när kommer man börja fundera över statens och skattebetalarkollektivets framtida investerings- och konsumtionsmöjligheter, efter att denna kassa länsats?

Det finns möjligen grund för en sådan rekyl, även om det naturligtvis är svårt att begripa hur det unika tvärstoppet i ekonomin bara ger ett så lätt hack i börskurvan. Någon nytta måste ändå alla våra gemensamma besparingar göra när de placeras i nya händer. Men det intressanta för alla att veta, är att ‘marknaderna’ ser ut att vara funtade så att de bara förmår smälta en bit i taget. Nyss var det obehagliga domedagsscenarion, just nu är det de positiva effekterna av den enorma – för aktieägarna gynnsamma – förmögenhetsöverföringen.

Däremot har man inte alls velat göra någon bedömning av negativa diton. Erik Pensers aktiechef säger i EFN:s sändning att sådana effekter får man oroa sig över i höst. D v s att skattebetalarkollektivets och därmed staternas framtida förmåga att komma till undsättning, för näringsliv, banksystem, aktieägare eller vanligt folk – kommer vara ytterst begränsade efter detta. Såvitt jag har sett så gör man inte ens en kalkyl över hur mycket mindre den offentliga sektorns konsumtion och investeringar kan antas bli, än mindre den plundrade allmänhetens. Det vågar man och vill inte. För nu är man inne i ett ‘positivt sentiment’, då skiter man blankt i alla dysterkvistar.

Pågående hjälppaket är så långt ifrån marknadsekonomi man kan komma

Nu kanske ni tycker jag låter som en vänsterpopulistisk kverulant, som vill ha ‘mer pengar till folket’ istället, ungefär som vänsterpartiet. Men det är det inte alls fråga om. Tvärtom. Det som pågår nu är helt atypiskt för en öppen marknadsekonomi – det är ‘marknadssocialism’, där staten har tagit Corona som ursäkt för att sprätta iväg pengar åt alla håll, även till (delar av) allmänheten, genom att betala halva löner till korttidspermitterade istället för att ge dem vanlig a-kassenormerad ersättning.

Poängen är att man inte bidrar till konsumtionen i alla fall, i detta läge – och risken är stor för att vi kommer behöva dessa pengar senare. Regering och riksbank agerar 1. som om verkningsgraden av alla pengar saknar betydelse, 2. som om det saknas botten i den källa man öser ur. Just nu tycks man ha övertygat ‘marknaden’ om detta, men man kan vara lugn för en sak, och det är att marknaden genomskådar alla lögner förr eller senare. Just nu saknas dock intresse; på det här sättet har man istället skapat en trevlig rekyl som ger alla närmast inblandade möjlighet att kliva av på toppen av, innan det bär iväg nedåt igen.

Corona är en pågående seriekrock

Vad optimisterna inte tycks vilja fatta är att Corona är en pågående seriekrock som om vi inte uppammar samhällsapparatens alla krafter – och vårdapparatens i synnerhet – så skulle vi snart vara uppe i 200-300.000 dödsoffer. Och att skillnaden mellan att ta i ordentligt eller bara lite grand därför kan utgöra många tusen liv. Först epidemins offer, och sedan offren i en depression, som bara kan undvikas om ekonomin kommer igång igen i tid.

De nordiska marknaderna bryr sig hittills inte om vilken strategi man valt, Sveriges eller resten av världens; börserna är ungefär lika mycket ned (och upp), skillnaderna beror mest på hur viktade länderna är mot olika sektorer. Att vi i Sverige alltså har kunnat hålla öppet olika verksamheter är en chimär, eftersom man ändå gått med stora förluster. Kanske ännu större än om man hade bommat igen helt. Men påståendet att vår strategi inte skulle ha skilt sig så mycket från andra länders är ändå ogrundat. För allmänheten har gjort betydligt mindre försakelser än i grannländerna. Det går att mäta med ‘big data’ som Google tagit fram, publicerat i DN 5/4.

Jodå, som synes så har avstängningen i Sverige varit betydligt lindrigare, den mer halvhjärtade frivillig-strategin har inneburit att ökningen av hemarbete o d närvaro i hemmet är hälften så stor som i övriga Norden. Och den fysiska närvaron på arbetsplatsen har minskat med nära dubbelt så mycket i Norge, medan danskar och finnar ligger mittemellan. (ur DN 5/4)

Den som vill kan se glaset som halvfullt – att detta bidragit till att hjälpa ekonomin och kostat Sverige mindre än grannländerna. Eller som halvtomt: att Sverige kommer få plikta i form av en större smittspridning, som sedan hotar att dra ut på karantänen. Danmark har sämre förutsättningar än det övriga Norden, på grund av att man är betydligt mer tätbefolkat, samt har fler rökare. Ändå har man betydligt färre döda per capita än vi har, 0,44 döda per 10.000 invånare mot 0,84 i Sverige och en trend som ser tydligt avtagande ut.

Det är dock främst med Norge och Finland vi bör jämföra oss med. Facit är redan här för dem som vill se: Sveriges andel av de tre fennoskandiska ländernas befolkning är nära hälften (48,7%), men vår andel av dödsfall i Corona är 84% (10/4), d v s 1,73 gånger vad den hade varit vid en jämn fördelning. Norge och Finland som står för en fjärdedel var av befolkningen har 11% resp 5% av dödsfallen. Hittills, bör förstås tilläggas – allt tyder nämligen på att det kommer se ännu värre ut, och fördelningen ännu tydligare till våra grannländers favör, när detta är klart.

Ifråga om nedgång avseende handel och nöje är återigen norrmännen mest extrema, ca 2/3, och nedgången i Sverige är klart minst ca 1/4 . I Danmark och Finland är minskningen en dryg 1/3 resp. drygt 1/2. Vad avser livsmedel och apotek är mönstret likartat men någon mindre påfallande. Observeras att hamstringstendensen också är tydligast i Norge och knappt synlig i Sverige.

Det som få verkar ha förstått i Sverige är att en öppen verksamhet normalt drar mer än en igenstängd, och att det i de flesta verksamheter krävs att man ligger ganska nära normal efterfrågan för att göra vinst. De fasta kostnaderna är stora och undviks bara genom konkurs eller rekonstruktion. Hyran betalar man i båda fallen; hyressänkningar ska staten subventionera med 50%, men med all sannolikhet så att är det fastighetsägaren som drar det längsta strået där, såvida hyresgästen inte heter H&M. Statens modell för korttidspermitteringar lämnar åt arbetsgivaren att betala ca 2/3 av den lönekostnad man annars har, eftersom arbetsgivaravgiften inte efterskänks utan är ett lån – med över 6% ränta.

Övriga Europa är mer tätbefolkat– än mer drakoniska åtgärder har krävts

Ännu en titt på vårt strategiska vägval. Jämfört med de värst drabbade länderna Italien och Spanien är skillnaden ännu tydligare. Liksom med England, där man följde samma modell som oss, men sedan tvärvände. De här länderna skiljer sig från Sverige även i några andra avseenden: de är betydligt mer tätbefolkade (liksom Danmark). Italien och Spanien har också kulturer som är mer kroppsnära än vår, man har fler rökare och sämre folkhälsa. Det kan alltså ta längre tid att ‘studsa tillbaka’, trots betydligt mer drakoniska åtgärder. Men det är så här det ser ut i större delen av övriga världen just nu. Och det tär något alldeles oerhört på ekonomin, ännu tydligare där än här.

Utgå ifrån att så här stora åtstramningar självklart kommer få mycket allvarliga konsekvenser för världsekonomin. Utgå också ifrån att man inte kickstartar igång dessa genom att dränka tändstiften med för mycket bensin – att offra för mycket bränsle innebär också att man lättare får soppatorsk när det verkligen behövs. Utgå slutligen ifrån, att det är de ekonomier som kan öppna snabbast igen, som också kommer komma tillbaka fortast, även om många länder har komparativa nackdelar i andra avseenden med oss. Kostnaden för varje extra dag är långt större än den är för att ha dragit åt svångremmen ytterligare ett par hål under tiden karantänen varar.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Gratis pengar till alla! Bara spararna och skattebetalarna är Svarte Petter.

Det började med 300 mdr kronor. Därefter 500. Och 500 till. Paketen har sedan haglat över ‘marknaderna’. Centralbanker och regeringar har varit långt mer generösa än vad någon kunnat inbilla sig på förhand. Och när amerikanska staten och the Fed vräkte på med 60 biljoner kronor (60 000 000 000 000) så var det det hittills största räddningspaket världen sett, även mätt i fast penningvärde. Större än Marshallplanen efter andra världskriget, större än Roosevelts New Deal, för att ta USA ut ur depressionen. Beloppen är svåra att ta till sig för gemene man, och det tog ett tag även för marknaderna att fatta, innan återhämtningen började, som visade att paketen har – om än inte helt tillfredsställande – effekt.

Det amerikanska stimulanspaketet har en närmast ofattbar dimension. Det syns längst till höger i diagrammet som ett jättelångt streck i slutet av en kurva som på femtio år aldrig varit i närheten av liknande interventioner. Och de svenska paketen är i nästan samma storleksklass, sett som andel av befolkningens och ekonomins storlek.

Vad som borde vara obligatoriskt, ja, lag på, vid sådana här bail-outs (räddningspaket) är att ange beloppen i förhållande till invånare, sysselsatt, eller ännu hellre heltidsarbetande skattebetalare. Det skulle göra att folk fattade proportionerna och möjligen göra en och annan centralbank och regering något mer återhållsam. Det amerikanska paketet motsvarar ca 400.000 kronor per sysselsatt amerikan. De svenska paketen är faktiskt i samma storleksordning, över 250.000 per sysselsatt. Efter halvårsskiftet, då vi enligt Anders Borg kan ha 20% arbetslöshet blir beloppet per heltidsarbetande svensk skattebetalare t o m större än det amerikanska.

Då räknar vi visserligen in lån som ska betalas tillbaka. Men många kommer inte kunna betala. Och vi räknar inte in riksbankens stödköp av utestående företagsobligationer och -certifikat. Ännu mindre den andel av ECB:s motsvarande stödaktioner, som avser svenska företag. Vi räknar inte heller in de stödpaket som utlovats om detta inte skulle räcka.

Marknaden styckar just nu sitt byte: våra skattekronor och surt förvärvade sparpengar

Marknaderna, som raskt tuggat i sig dessa paket har just nu positionerat sig 24% ned (USA) och 22% ned (Sverige), vilket enligt bl a Jonas Thulin på Erik Penser, ändå inte innebär att man ‘prisat in’ att Corona skulle dra ut på tiden längre än över halvårsskiftet. Skulle krisen fortsätta så kommer börserna gå ned mer. Då behövs det mer statsstöd. Och enligt nuvarande marknadslogik kommer man få det. Detta må inte vara inprisat, men det beror i så fall mest på att marknaden just nu håller andan, och hoppas att ingen till dess ska hinna räkna ut vad de stora beloppen innebär för dem som betalar. Thulin vill inte svara på frågan: Är det för mycket? Har centralbankerna tagit i mer än de tål? “Det är en senare fråga.” Marknadens aktörer är inte mer långsiktiga än så, kvartalstänkandet är per definition momentant, ‘en sak i taget, nu ska vi bara äta upp det här först!’.

Jonas Thulin från Erik Penser. Han talar för sin vara, som helt klart är att få upp kurserna. Man bör ha spypåsen beredd, för det här är ingen sentimental föreställning, Thulin är iskall när han skär upp och delar marknadens byte, alla våra sparpengar och skattekronor. Det kommer att räcka till halvårsskiftet.

Nu är det bara att ringa till Ingves om du förlorat dina pengar på fel häst på Solvalla

Jag har själv föreslagit ett moratorium avseende finansiella betalningar till bankerna. Anstånd med amorteringar och låneförfall alltså. Även det en tillfällig relaxering av penningpolitiken således, men extremt minimalistisk jämfört med vad som nu beslutats – och mycket mer effektiv. Paketen som lagts är lååångt mer omfattande. Man har inte bara tecknat in avsevärda delar av framtida reformer i statsbudgetarna (dvs välfärdsförbättringar och/eller skattesänkningar), man har låtit centralbankernas sedeltryckpress direktinjicera pengar till företagsanställda och fastighetsägare, ett paradigmskifte, för tidigare befattade man sig bara med bankerna. Och det är ett farligt steg.

Fr o m nu är det möjligt att ropa på Riksbanken om jag är riskkapitalist och lånat ut pengar till en restaurang som ställer in betalningarna. Eller om jag är hyresvärd och H&M slutar betala sin hyra. Eller om jag är marknadskommunikatör på SAS och inte får ut min sexsiffriga månadslön. För alla dessa behjärtansvärda ändamål trycks det upp nya pengar. Det råder heller ingen idétorka på nya användningsområden för sådana pengar bland de nya ekonomerna. En Swedbankekonom t ex, föreslår att man ska dela ut 10.000:- till varje svensk, för att ‘kickstarta’ ekonomin. 50 mdr i månaden i sex månader ger 300 mdr till, eller ca 100.000:- per heltidsarbetande HT2020. Känns det klokt? Rättvist?

Om jag alltså är heltidsarbetande med genomsnittsinkomst så går jag 90.000: back på den idén, och då är just detta ett förslag som ändå vänder sig till den bredaste befolkningsandelen. De redan lagda paketen innebär mer eller mindre hårt riktade insatser till några få lyckligt gynnade, medan alla andra ska förmodas se sig nöjda och gynnade genom att ekonomin hålls under armarna ännu ett kvartal eller halvår, med förhoppning om att allt ska bli som vanligt när bidragen tagit slut.

Godmorgon medborgare. Ikväll har ditt sparande krympt igen. Inte på börsen. Utan på kontot dit du flyttat dem för att vara säker.

Och vad innebär det för oss som sparat undan för att säkra vår pension? Låt oss göra ett lite, men bara lite, överdrivet exempel. Ett riktigt Lyxpaket: ge alla svenskar 1 miljon istället! Att ha på kontot, så att man kan känna sig härligt trygg och säker. Det är åtta gånger mer än de hittills klubbade svenska paketen. Det är också ungefär 2,7 gånger penningmängden, innan dessa paket nått ut. Det skulle innebära att det sparande du förut ägde späds ut och blir värt bara en fjärdedel av vad det är nu. Om du hade 4 miljoner, så har du efter ‘lyxerbjudandet’ bara två, mätt i fast penningvärde.

Frågan om nykapitalism eller ‘gammal hederlig socialism’: att ge bort dina pengar till marknaden eller till alla

Ger vi bort 100 miljoner till var och en så blir det ännu mer uppenbart vad vi håller på med: raderar ut alla befintliga förmögenheter. En enda stor ‘socialistisk’ omfördelning m a o. Samtidigt som hyperinflation skulle göra det osäkert vad de ‘nya vinnarna’ faktiskt har kvar efteråt, när tillgångar och varor omvärderats dag-för-dag. Hyperinflation uppstår nämligen när vi inte längre har förtroende för valutan, och det innebär att ingen vågar tro på värdet, även om det faktiskt finns ett; den bråkdel av vad som varit är svår att upptäcka och fastställa.

Värdeförsämringen på befintligt sparande gäller även om inte alla fattar vad som pågått. Det lär man iofs göra om förslaget om ett Lyxpaket kommer. Även vid mindre omfattande penningmängdsökningar, som de som pågått efter senaste krisen 2008, så kommer ganska snart medvetenheten sippra igenom marknadsmekanismerna. Om alla de hittills klubbade paketen ‘slår igenom’ så att penningvärdet av befintliga pengar faller så mycket som de teoretiskt bör göra, så innebär det att pengar blir värda ca 3/4 av vad de var före krisen. Dina fyra miljoner blir alltså värda 3, om du har dem på kontot. Det är faktiskt lite sämre än om du valt att ha kvar dem på börsen, OMX har ju ‘bara’ gått ned 22%. AP-fondsparare eller privatsparare, hur du än vänder dig så är du förlorare. Och värst av allt är om du först förlorat på börsen och sedan placerat likviden på kontot, för att de där skulle ‘vara säkra’.

Välkommen till den nya irrationella nationalekonomin

Det här är alltså den nya ekonomin. När jag studerade ämnet på Handelshögskolan i början på 80-talet så var det fortfarande ‘the rational man’ man utgick ifrån; alla handlade rationellt och så kunde man därför beräkna vad bl a risk kostade. Men i en värld med negativa räntor och sedelpressar att ta hand om varje feltänkt investering, så gäller inte detta längre. Vi har inte bara rätt att bete oss totalt irrationellt, marknaderna utbildar oss i och tvingar oss till slut att göra det, om vi inte ska bli förlorare. Är det rationellt att ta hänsyn till en företags kreditrisk när du lånar ut pengar till det? Nej! Hög formell kreditrisk innebär högre ränta och du kommer ändå bli avlöst av ECB om det går illa. Är det klokt att som företag inte dela ut allt, och ha pengar i kassan för oförutsedda utgifter? Nej! Du värderas som företagsledare efter hur mycket avkastning du ger på insatt kapital, fel i båda ändar alltså, man ska dela ut allt man har och inte binda reserver – då blir kapitalägarna sura. Och eftersom man ändå kommer trycka upp pengar för att rädda dig när det går dåligt, så har du ju gjort allt i onödan.

Med Coronapaketen förvandlas vi alla till delar av ett proletariat – kanske utan att det ens hjälper

Samma gäller förstås även oss privatpersoner. Den som har något kvar, surt förvärvat efter ett arbetsamt liv, brandskattas nu, stycke efter stycke, medan allt går ut på att rädda dem som belånat sig – och fortsätter att belåna sig än mer – upp över öronen och förbi. Men kan vi utgå ifrån att vår – ofrivilliga – uppoffring hjälper? Kommer man att på detta sätt rädda ekonomin? Jag ska inte uttala mig tvärsäkert om det. Men jag har starka tvivel. Det amerikanska jättepaketet motsvarar en tredjedel av det börsvärde som USA-börserna hade vid början av året, och börsen är ändå ned 24% alltså. De svenska paketen motsvarar en fjärdedel av OMX vid årsskiftet, men indexet är ned 22% ändå. Idag rusar kursen på den norska detaljhandlaren XXL, för att man lyckats få bankfinansiering och en riktad nyemission. Detta visar att det är först när finansieringen nått fram som den värderas fullt ut. Det visar också hur trubbiga ‘helikopterpengarna’ är. Det mesta försvinner i hanteringen. Det enda som är säkert är att de kommer dras från ditt sparande. Men utan att du ser det på kontoutdraget förstås.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft