Publicerad 1 kommentar

Pensionerna: mellan Skylla och Karybdis. Men base case är ännu en statlig stöld.

I Odysséen klämdes hjälten och hans sjöfarare mellan klippmonstret Skylla och malströmmen Karybdis. Om några år så kommer vi se hur det svenska pensionssystemet klarat samma resa, efter den finansiella storm som Corona orsakade 2020, och som fortfarande pågår. Som jag redan har påpekat för den som velat lyssna, så är risken överhängande för att just pensionärer och småsparare är krisens stora förlorare. Den risken är närmare 100% idag och Dagens Industri bekräftar nu den bilden med rubriken ‘Coronasmocka mot pensionerna’.

Första halvåret har lett till minusresultat i alla pensionsförvaltare utom Länsförsäkringar Gamla Trad, som nästan helt är investerat i obligationer. Jättarna Alecta, AMF och Skandia Liv visar minus mellan 1,1 och 2,6 procent, med värdefall på över 10% i de mest aktietunga pensionssparalternativen. Nordea Liv och SEB Trygg Liv Gamla är värst, ner i storleksordningen runt 5% på aggregerad nivå. För ett enskilt halvår är det här exceptionella siffror. Återbäringen i SEB sänktes från tio till noll.

Vad det här säger är egentligen bara vad de flesta vet: pensionsbolagen har olika placeringstrategier där man är viktade i olika typer av tillgångar. Skillnaderna för detta enskilda halvårs utfall är inte i sig något mått på förvaltarnas skicklighet, utan på hur mycket man valt att exponera sig för risk. Svenska och globala aktier har gått ned ca 6% under halvåret, trots den kraftiga rekylen, obligationer har stigit en procent och situationen för olika råvaror är blandad. Fastighetsportföljerna är kraftigt beroende av hur man valt att värdera dem; somliga, som Batljans SBB värderade upp sina kåkar samtidigt som karantän utlystes. Men det är när fastigheterna avyttras som de verkliga värdeförändringarna realiseras.

DI, regimens lydiga verktyg: Konsumera! Köp aktier! Var inte oroliga för pensionen!

Tvärtemot hur det troligen ser ut bland allmänheten, så ju yngre vi är, desto mer oroliga bör vi vara. Hans Bolander ger en överslätande kommentar, i linje med hur DI under vår och sommar gjort allt för att gå statsmakternas ärenden, när det gäller att lugna allmänheten och heja på börsruset, så att alla fortsätter belåna sig, konsumera och fullinvestera sig i aktier. Det är usla råd, av det skälet att vi på så vis gör oss själva till systemets fångar, oavsett om vi gör en kortsiktig vinst eller inte. Och pensionerna ska vi alltså lugnt utgå ifrån kommer räcka bra. DI lurar nog färre av oss över 50, men det är ju dem mellan 30-45 som hans rubrik siktar in sig på: ‘här finns inget att se, ni behöver inte rota i det här, det kommer ordna sig ska ni se, på lite sikt’. Det är cynism av oerhörda proportioner, att ge en sådan rekommendation, den är inte ägnad att hjälpa individen, utan systemet – och förstås regimen.

Jo, Bolander. Vi har all anledning att planera för en sådan. I alla fall om vår framtid är beroende av utbetalningar från det svenska pensionssystemet.

Pensionsfonderna: förlorare hur man än vänder sig

Pensionsfonder har krav på sig att vara försiktiga. Som snitt är man exponerade mot aktiemarknaden med ca tolv procent och man har ‘väldiversifierade’ portföljer, d v s inte lagt alla ägg i samma korg. Men vad det innebär i praktiken är, som utfallet visar, att man trots försiktigheten inte kan undgå att drabbas när börserna går ned. Och, ännu viktigare: diversifieringsstrategin innebär att man också alltid är förlorare när tillgångsinflationen tar över.

Vad som räddat pensionskapitalet från större minskning på kort sikt hotar därför att urholka det på lite längre. Vad centralbankerna har gjort, att på ett exempellöst sätt, på global nivå utan parallell i världshistorien, översvämmat marknaden med nya pengar. Det innebär axiomatiskt att pengar tappar i värde mot andra tillgångar. På kortare sikt är det i stort sett enbart mot aktier, guld och kanske silver. På lite längre så gäller det mot i stort sett allt annat. Problemet för pensionsförvaltarna är att de måste hålla så stora tillgångar i obligationer och andra räntebärande papper, som i dagens nollräntesituation inte ger knappt någon avkastning alls.

Karybdis: inflationsscenariot

Karybdis i det här fallet är att våra pensionspengar ligger låsta i positioner som helt enkelt inflateras bort. Det scenariot är skulle jag vilja påstå, statsmakternas kalkylerade. Det är nämligen så man ska komma ur sin egen skuldsituation. Det ekonomiska system man har riggat är lika extremt gynnsamt för låntagare som det är ogynnsamt för sparare och pensionsförvaltare.

Scylla: börskrasch och depression

Skylla innebär istället att vi får en backlash. Någon kägla i denna ytterst instabila situation välter, och ger dominoeffekter som inte går att bemästra. I så fall kraschar aktiemarknaden. Våra pensionsinnehav kommer då inte vara säkrade i alla fall. Dels kommer den börsexponerade delen att implodera, dels kommer en stor del av de räntebärande papper man håller i visa sig vara värdelösa, när företagen går i konkurs eller tvingas rekonstruera.

När vi väl är där, så kommer vi inte ha mycket att säga till om. Bara förlita oss på att statsmakterna är välvilliga och hederliga. Men så är det inte, tyvärr. Och alla kriser anses som bekant ge rätt till extraordinära tvångsmedel och expropriation. Det är därför stöld av pensionsmedel är något vi måste räkna med.

Worst case och base case: statsmakternas legaliserade stöld

Ändå kommer pensionsfonderna i ett Skylla-scenario snabbt utkristallisera sig som en klippa som trots allt står kvar. Ett tredje alternativ utkristalliserar sig därmed. Nämligen att statsmakterna kommer se sig föranlåtna att än en gång stjäla medel härifrån, för att dela ut till mer akuta ändamål, d v s soppkök i den katastrof som politikerna ställt till med. Så gjorde Palme för att bekosta miljonprogrammet, och så restaurerade Göran Persson statsfinanserna efter krisen på nittiotalet. Senaste stölden är mer av ett bedrägeri: de arbetsgivaravgifter som de flesta av oss tror går till pensionssystemet har under de senaste femton åren istället alltmer viktats över i en allmän avgift som politikerna får leka med – kranen in i fonderna har alltså strypts. Detta är det egentliga skälet till att det behövdes en pensionsreform 2019, som i praktiken innebär ungefär 20% reduktion av värdena.

Efter en större kris, den vi har framför oss, så handlar det istället om att man troligen kommer öppna kranen ut. Det är utan minsta tvekan att beteckna som stöld, men egentligen bara exakt samma sak som skett när man under decennier valt att finansiera vår konsumtion med lån – det är kommande generationer som därmed får betala. Och inga andra alternativ kommer räcka.

DI:s kommentar, ett frejdigt ‘vi behöver inte bekymra oss!’ är ett vacuumtomt löfte. Vi har all anledning att oroa oss, och att ställa in oss på att pensionen kommer bli skral, mätt i dagens penningvärde. Det är, som det ser ut, best case-scenariot.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

Kärnfamiljen har blivit extremistisk och Pride är mainstream – nej, det är inte fake news

Ett par glassar, en som en napp, i prideflaggans regnbågsfärger och utformade som dildos. Jag tyckte det var en rätt rolig parodi, en överdrift som fungerade som satir, trots att det nästan inte är möjligt att parodiera pridefolkets vulgariteter. Och där ligger problemet: utan en grotesk politik, så skulle detta vara glasklar humor för alla. Men många reagerar väldigt surt. Inom vänstern, gissningsvis. Och sedan deras känsliga vänner, sådana som faktiskt har lämnat pk-fasen, börjat bli medvetna. De som fortfarande har kontakten kvar och som kriget gäller, vem ska få deras öra, de ängsliga i mitten? Satir funkar dåligt för många. Det här är en bild som därför riskerar att slå på motsatt vis mot vad den var tänkt.

Humor för mig. Men så nära verkligheten att vänstern reagerar som om detta vore förtal. De borde ha sig själva att skylla. Men satiren blir kontraproduktiv.

Det ‘högerextrema’ paraplyet

Så har vi paraplyet, som kärnfamiljen håller upp, mot regnbågsregnet. En rubrik som närmast är övertydlig förklarar att vi måste försöka göra så många som möjligt normala. Stanna upp där och tänk efter. Ärligt, vad var din första reaktion? Jag tror att många, även högerut reagerar med visst obehag. Detta är så fel, så politiskt inkorrekt! Om du tillhör dem ska du veta att du har god politisk kompass. Du vet var konsensus just nu ligger i landet. Om du sedan tänker efter en gång till och konstaterar att budskapet är 1. ganska självklart och 2. inte alls presumerar att avvikande ska förtryckas, utan tvärtom, med sin rubrik försöker säga att detta heller inte är avsikten. Då borde du komma till slutsatsen att detta inte alls borde vara kontroversiellt. Man kan sedan tycka att det är tråkigt och försoffat eller klokt och välunderbyggd sanning om hur samhället borde se ut. Men att den skulle vara ‘extrem’ är väl att gå rätt långt?

Om det inte varit ‘högerextremt’ att hävda att kärnfamiljen är vad vi bör sträva emot, så hade rubriken heller inte behövts. Även med den, så brännmärks garanterat budskapet gärna som extremism. Vi känner en sekunds obehag, trots att vi vet bättre.

Kärnfamiljen borde vara mainstream, inte pride

Icke desto mindre är det ju just det ditt första obehag visar: nämligen att det är extremt att tycka att vi ska ha så många kärnfamiljer som möjligt, för barnens skull, men också för föräldrarnas, liksom för samhällets bästa. Minimera antalet ensamma mammor, låta barn få behålla kontakten med sina fäder, och växa upp i ett enda hem, en trygg miljö för de flesta. Det finns goda fakta som visar att detta är samhällsekonomiskt idealiskt och ger långt färre ungdomsbrottslingar, mindre våld i hemmet (mot de ensamma mödrarna) och bevarar sund respekt för äldre lättare, då även fadern är med och utformar uppförandekoden. Men jag lämnar dessa åt sidan nu. Det intressanta är att det är motsatt uppfattning, den vänsterextrema, som är mainstream i Sverige idag.

Fejkmonopolet

När vänstern har lyckats med det, så – är det gloves off? Bör vi tillåta oss att fejka tillbaka? Vänstern vill förstås ha monopol på fejkandet. De skriker högt så fort de upptäcker ‘övertramp’, sådana som de själva begår regelmässigt av ren slentrian eller i fullaste medvetenhet. Slentrianen är möjlig, just för att det är så sällan vänstern själva blir påkomna. De räddhågsna i mitten får sällan samma otäcka vibbar när statstelevisionen sprider fejk, det är inte som att de då konfronterar sina vänner till vänster. Det krävs enorm bearbetning för att detta ska gå att dyrka upp, för Public Service har ett så oerhört mycket större genomslag än vad vi på nätet har.

Fake news underminerar samhället

Fake news är en nedåtgående spiral, underminering av alla auktoriteter i samhället. Något av det mest destruktiva av allt som pågår i vårt samhälle, för det är tilliten som byggt vår välfärd. Nu är den på väg att försvinna, även mellan svenskar. Detta hade aldrig kunnat hända om vår skurkregim och systemmedia valt att 1. hålla sig till en politik som är så absurd att det inte går att göra satir och parodi på den, 2. lett utvecklingen, med nyheter som ‘hälften av alla som kommer från Syrien är välutbildade’. Skillnaden mellan systemet och avarterna på nätet skulle ha varit för stor.

Men nu har vi att förhålla oss till detta. Jag hör till dem som, för mitt eget varumärkes skull, inte vill sprida osanningar. Men jag har visst överseende med att andra inte resonerar så. Att man inte ser mycket alternativ till att högern ägnar sig åt samma smutsiga hantering som vänstern, när skadan redan är skedd. Vi är på väg mot ett samhälle utan tillit till något. Den verklighetsbild människor får landar någonstans mitt i där propagandan ankrar. Att låta vänstern ensamma sköta fake news, med sina mångdubbla resurser, det är ju detsamma som att ge upp. Som att bedriva krig enligt gammeldags riddarideal mot tanks som anfaller på juldagsmorgonen.

Fake news måste riktas mot rätt mål – och sanningen vinner i längden

Det sämsta med ‘dildo-kampanjen’ är att den helt enkelt går för långt, så att den inte blir trovärdig, för mig en ren satir, men för andra en klumpigt försök till förtal. Den är också helt onödig, eftersom Pride-vulgariteterna som förekommer är helt tillräckliga för att väcka folks avsky. ‘Fake news’ som biter är istället när den artikulerar sådant som vi alla ‘vet’ men som är svårt eller omöjligt att bevisa. Till exempel vilka det är som slänger bomberna – det kommer nog aldrig kunna avslöjas, än mindre få de skyldiga bakom lås och bom – eller utvisade. Detsamma gäller mordbrännarna, och i stor utsträckning även gruppvåldtäktsmännen. Fake news fungerar också bättre när den faktiskt inte går att säkert hävda att den är osann. När hovrätterna släpper alla fria, hur ska man då konstruera en korrekt statistik över brottsligheten? Och när en allt större årlig avvikelse kan konstateras mellan anmäld våldsam död och dödsfallsregistret – ända sedan 1990 – då är fejk news satt i system av samhället.

Jag har inte så stora moraliska betänkligheter under sådana omständigheter. Värre är de rent strategiska. Vänstern vinner fajten, på kort sikt, oavsett om man spelar falskt eller enligt gentlemannaregler. De har så mycket större resurser. Men på lång sikt vinner sanningen, och då är det bra att ha varit på samma sida. Det går att skriva om allt detta utan att kompromettera sig – och jag har mitt varumärke att tänka på, så det är vad jag gör. Men jag kommer inte klaga på om andra är mindre nogräknade; det är oundvikligt, om än tyvärr ofta kontraproduktivt, särskilt om det inte görs skickligt och genomtänkt.

Magnus Stenlund

Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 8 kommentarer

Tunga näringslivsföreträdare undrar varför Sverige ska behöva hjälpa till att rädda euron. Det borde även Löfven ha frågat sig.

Stefan Löfven är uppenbarligen en nickedocka utan egen åsikt om någonting. Eller så är han djävulen själv, som gång på gång väljer fel beslut av egen vilja. I sakfrågan spelar det ingen roll. För Löfven har satt ned foten om EU-paketen och det han sagt är att vi ska vara med och betala. Även för felsatsningen på Euron – ett monetärt system som vi valde att aldrig gå med i. Frågan är: kommer stödpartierna i Riksdagen vilja fatta samma ödesdigra beslut, rakt emot en stor folkopinion?

En tung kvartett tar bladet från munnen

För nu har till och med sossarnas egna favoritnäringsidkare, Carl Bennet, ifrågasatt beslutet. Och lika S-märkta nationalekonomen Nils Lundgren. Inte trodde jag att jag skulle bli så glad över vad just dessa två har att säga, det brukar inte falla mig i smaken ofta. Men jag är uppenbarligen i gott sällskap om att gilla vad jag läser, redan att döma av vilka de övriga två medförfattarna till debattartikeln i SvD är: Rune Andersson (ni minns, Trelleborg) och Per-Olof Eriksson (jadå, Sandviken!). Namn som är aktade i stora delar av näringslivet, både för sina insatser som VD:ar för stora företag, men också för stor integritet och klokskap utanför arbetslivet.

Tillsammans representerar dessa fyra ett långt bredare – och tyngre – tvärsnitt av svenskt näringsliv än vad de flesta längre namnlistor skulle förmå; kvartettens åsikter är därför svåra att bara nonchalera. De sätter också ned foten där det gör mest ont – Löfvens oskickliga förhandling. Man konstaterar att EU-paketet inte på något vis har fått en fördelningsprofil som stämmer med den påstådda intentionen, att utgöra ‘stöd för Corona’. Länder som Frankrike, Belgien och Holland hamnar bland nettobetalarna, trots att de alla drabbats hårdare än genomsnittet. Medan Spanien, Grekland och Italien, som är stora nettobidragstagare, alla hade svåra problem med statsfinanserna redan före Corona. Detta tillsammans med Tysklands omsvängning visar att de enorma stödpaketen handlar om en helt annan sak: att rädda euron.

Lycka till med euron, hör ni! Men Sverige har ingen del i den felsatsningen.

Det är ett projekt vi därför borde önska dem som driver det, Macron och Merkel, lycka till med, men utan att själva behöva vara med. Europrojektet har varit feltänkt från början, eftersom det vilar på förutsättningen att EU är en enda stat, en homogen zon med likartade ekonomiska förutsättningar. Valutan infördes utan att man hade fått kontroll på de spänningar som finns mellan norr och syd, och man har inte lyckats komma ett dugg närmare målet under den tid som varit. Tvärtom har skillnaderna ökat mellan de närande och tärande regionerna. De länder som frivilligt klivit in i detta borde nu inse sitt misstag, ta kostnaderna och kliva ur. Istället vill de skjuta över ansvaret även på dem som valde att stå utanför, genom en gigantisk räddningsoperation som på sikt är dömd att misslyckas även den.

Löfven har även sagt ja till EU:s principiella rätt att beskatta.

För som industriledarna påpekar: det här är bara en illavarslande början. De beslut som fattats nu innebär att Löfven principiellt även sagt ja till att EU ska få egen beskattningsrätt. Skulle länder som Sverige inte vilja ratificera detta beslut, så kommer, som ett brev på posten, istället krav på nya biljonpaket. Man vill låsa in oss i skulder som vi aldrig kommer kunna friskriva oss från och som gör ett framtida utträde ur unionen i praktiken närmast omöjligt.

När skötsamma betalar för de misskötsamma så blir det som med den kommunala utjämningsskatten. Gökungar som Malmö och Italien växer och frodas, utan en tanke på att rätta munnen efter matsäcken, medan välfungerande regioner ständigt tappas på mera blod.

Man tror säkert att det här är enda sättet att rädda EU, så att inte fler gör som britterna. Men, som debattartikelns författare konstaterar, så är EU-projektet med detta beslut på väg att förvandlas totalt från den frihandelsgemenskap som svenska folket röstade för, till en transfereringsunion, där fungerande regioner och länder tvingas stötta de dysfunktionella i allt högre utsträckning. Det kommer aldrig att hålla, eftersom incitamentet för de svaga länderna att ta sig själva i kragen är icke-existerande.

EU är redan korrumperat. Och ‘statskapitalism’ är ett missledande ord. Det här är planekonomi.

EU:s beryktade jordbruksstöd och regionalstöd omfattar lejonparten av vad avgifterna går till. Så har det varit, så är det nu och så kommer det av allt att döma förbli – eller snarare alltså ännu värre. Och distributionen av dessa medlemsfinansierade stöd har inte ett enda år passerat godkänd revision! EU:s bidragsflöden är ett enda stort haveri i mutor och korruption. Ingen kan tro att det kommer bli bättre om detta paket går igenom riksdagen.

Stefan Löfven har gjort vad han kan för att göra svenskarna ansvariga inte bara för de problem han själv skapat, utan även för andra länders. Men kommer även riksdagen säga ja?

Nu ligger det i Riksdagen händer. Att Löfven sagt ja till både enorma stödpaket för att stötta euron och till EU:s principiella beskattningsrätt är obegripligt, eftersom han förmodas företräda svenska folket och sina väljare. Icke desto mindre är detta hur han har handlat och nu vill hans minoritetsregering förstås driva igenom detta i Riksdagen.

Men S+Mp är trots allt bara en minoritetsregering med ytterst svagt och bräckligt stöd. Kommer oppositionen SD+M+KD ställa sig bakom? Och vill verkligen Löfvens stödpartier göra gemensam sak och ta på sig ansvaret för att stänga dörren, som gör att vi har mer än en formell möjlighet att utträda ur EU ifall vi så önskar? C, L och V måste talas till rätta, den som säger ja kommer aldrig mer kunna svära sig fri från de framtida problem som detta kan leda till för Sverige.

Så vågar man hoppas på ett haveri för 8bn-paketet? Då behöver nog fler näringslivsföreträdare och nationalekonomer ta bladet från munnen. Och det snarast.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Stoppa Stödpaketen – skriv under!

Publicerad 3 kommentarer

Vår tolerans för avvikelser har övergått i intolerans mot det normala, när HBTQ-rörelsen kräver att vi ska gissa rätt kön på ‘sociala konstruktioner’ som inte syns.

Om det blev lag på att ingen som är under 40 får kalla män däröver för ‘gubbe’ – skulle den respekteras? Skulle facebook införa algoritmer som kollade upp att de yngre vårdade språket ordentligt? Och tillämpa strikt? För även om den kränkte äldre mannen råkar se ut som en sådan, så kanske han känner sig som en ung man. Och – ännu värre – om han råkar ha ett baby face som gör att han ser ut som 30. Extra illa! Att kalla någon för något han inte är och som inte heller ser ut att vara det – snacka om ‘nålstick’!

Nej, skulle inte tro det. Inte bara skulle vi tycka att det här vore löjligt, man skulle av samma skäl bryta mot regler som kändes galet provocerande. Facebook skulle aldrig beivra det här. Och den som har ett baby face skulle snarare bli glad om någon kallade honom gubbe, än tvärtom. Sedan används ju ordet ofta utan illasinnad betydelse. Vem bör känna sig kränkt, om man vet att ont uppsåt saknas?

Det är bara om man tjatar in budskapet riktigt ordentligt, som det plötsligt blir en sanning. Inte nog med att vi gubbar plötsligt skulle ta illa vid oss – ‘invektivet’ gubbe skulle ju faktiskt med sådan ‘uppbackning’ snabbt bli just så förgiftat illasinnat att vi också faktiskt skulle kunna ha god anledning att ta åt oss. Snart skulle det bara finnas tre grupper kvar som använde det: dels de som verkligen vill vara elaka. Dels de, troligen äldre (gubbar), som lallar runt lyckligt omedvetna om att ords betydelse kan ändras så radikalt. Slutligen de som vägrar att låta ordets betydelse ändras.

Vi som tillhör den sistnämnda gruppen kämpar just nu en fåfäng eller redan förlorad kamp. Att säga negerbollar är idag nästan lika omöjligt som att säga neger utan boll. Att säga zigenare, indian eller eskimå är snart lika illa. Men att råka säga tjej till en ‘binär transperson som vill utföra eller har utfört en könsoperation för att hon känner sig som man? Ska vi verkligen behöva ha dåligt samvete även för det?

Hur jobbigt kan det va’?

Enligt HBTQ-rörelsens förespråkare så är detta ett ‘nålstick’ som när de adderas och blir många ger mentala blåmärken. Jag undrar bara hur de vill bli adresserade istället. Intressant nog är det bara s k icke-binära transpersoner som insisterar på ett ‘hen’. De övriga vill alltså vad jag förstår ikläda sig ett manligt eller kvinnligt alias som är det motsatta i förhållande till det kön de fötts med. Kontentan är att vi som inte vet det här ska lära oss att aldrig utgå från att en för oss okänd människa är det kön han/hon ser ut att tillhöra. Vi ska alltså alltid börja med att använda ett neutralt tilltal. Och detta även om vi vet personens förnamn, som ju kan vara en kvarleva från en uppväxt med det vid födseln felaktigt givna könet som bestämmande utgångspunkt. Att vi i 99,99% av fallen skulle ha rätt spelar ingen roll!

Uppdag Gransknings program om Tranståget är ett måste för den som vill förstå omfattningen av galenskaperna. Det handlar om tusentals förödda liv – ungdomar som aldrig någonsin kommer kunna ångra ingrepp de gjort, uppmuntrade av en sjuk samhällstrend.

Tranståget – Uppdrag Granskning

Och om tio år kanske det bara är rätt till 97%, antalet könsbytesoperationer ökar i lavinfart. Som Uppdrag Gransknings program Tranståget gör klart, så finns det inga rimliga förklaringar på detta, annat än att vårt samhälles tolerans för avvikelsen har övergått till det motsatta: intolerans för det normala. Ungdomar lider regelmässigt av mer eller mindre stor ångest under den tid de förvandlas till vuxna. Med ‘upplysning’ från RFSL och andra HBTQ-tillvända institutioner, så är det allt fler av dessa ungdomar som intalas att de är födda med fel kön. I många fall helt i onödan. Att det samtidigt finns dem som mår bättre i sin nya kropp motiverar inte detta samhällsexperiment; behandlingarna är inte ens testade för de biverkningar som konstateras vara vanliga. De enda som mår riktigt bra är godhetsknarkarna som får medalj för hur progressiva och fördomsfria de är.

‘Konservativa’ SvD

SvD:s artikel är listig propaganda för transvågen, den vanliga agendadrivande journalistiken på nyhetsplats, i en påstått konservativ tidning – ingenting kan vara mer effektiv propaganda, folk inbillar sig ju fortfarande att SvD står till höger, pga att man har en ledarsida som (ibland) gör det. Förment sakligt går man igenom transrörelsen idag, men redan i ingressen får vi veta att det är “konservativt kristna, högerextrema och radikalfeminister” som är emot den. Inga andra än extremister kan tycka så dumt! Man plockar sedan upp och skjuter ned motståndarna, genom att, som regelmässigt är bland postmodernisterna, lägga ord i deras mun. UG:s argument i Tranståget – och framförallt den tunga statistiken – behandlas givetvis inte. Inte heller de liggande lagförslagen, om att göra könsbytesoperationer möjliga för 15-åringar utan föräldrarnas samtycke. Man vet att det vore att väcka den björn som sover där ute bland allmänheten. Istället svärtar man ned UG så gott det går, genom att berätta om hur programmet blev fällt i granskningsnämnden (för något som inte har med sakskälen att göra).

Bara som radikalfeminist kan du säga att även den icke-binäre är naken i tjejernas omklädningsrum. I alla fall ett tag till.

Harry Potter-författarinnan JK Rowling har också hamnat i krig med transrörelsen. Hon har nämligen påstått något så fräckt som att ‘kön är på riktigt’: “I debattartiklar, essäer och tweets har Rowling det senaste halvåret skildrat transkvinnor i termer av män som försöker ta över kvinnornas omklädningsrum, samt beskrivit könsbekräftande hormonbehandling som en modern variant av omvändningsterapi för homosexuella.” Sådana här uttalanden (lagda Rowlings mun och ‘tolkade’ av SvD-journalisten) skulle ha fått nästan vilken offentlig person som helst att förlora framtida plats i tv-sofforna, ja även förlagets gunst och möjliga anställningar. Inte ens de superrika, till vilka Rowling måste räknas, är opåverkade av detta, att bli parias i offentligheten. Men det är lugnt. Rowling har nämligen ett frikort: hon är radikal feminist.

Är man radikal feminist så går det fortfarande att kritisera transrörelsen utan att bli helt ‘outad’ från systemmedia och offentligheten. Men inte länge till.

Sådana här inbördeskrig i vänstern kan verka spännande, men de mest utopiskt verklighetsfrånvända vinner ju alltid. Tillsammans med sådana som Kajsa Ekis Ekman och Ebba Witt-Brattström har Rowling fått beteckningen TERF, ”transexklusiv radikalfeminist” och transrörelsen lär med så hemska öknamn gå vinnande ur striden, på samma sätt som klimatreligiösa vunnit över trafiksäkerhetsfrälsta i frågor om hur vi ska framföra våra fordon (gärna överallt i 30 för att ‘rädda liv’, men utan dubbar, oavsett hur halt det är).

SvD lär oss vad vi ska säga. Vi kan konstatera att Sverige var först ut och att vi har en oerhört tolerant majoritetsbefolkning. Antalet könsbytare var också mycket få och nära konstant, mycket länge, trots möjligheterna som erbjudits i 48 år. Det är först nu, sedan 2012, som trenden stigit exponentiellt.

Missuppfatta mig gärna rätt. Jag tror stenhårt på indoktrinering. Och om vi får ett par decennier på oss så ska vi nog kunna tjata in budskapet att det är vanvördigt och illa att kalla vuxna män för gubbar. Klart det bör bli olagligt! Eller åtminstone socialt oacceptabelt. Med genuint reaktionära krafter tillsatta på strategiska poster inom i stort sett hela systemmedia så kommer respekt för äldre kunna återupprättas. Och med hjälp av facebooks algoritmer så lär det inte ens bli debatt om saken. De som tycker annorlunda ‘outar’ vi bara.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Swisha gärna om du vill stötta min politiska gärning eller mitt projekt: att återupprätta en nationell ursprungsmyt.
070-763 97 02, eller bg 591-5640

Publicerad 13 kommentarer

Afrika blir 3 mdr fler före århundradets slut. Godhetsknarkarnas nästa projekt – hur vi ska få dem till Sverige.

DN propagerar för att vi nu måste börja importera fler från Afrika och Nigeria också. Som om Mena-ländernas befolkningar inte fanns och inte redan höll på att invadera oss. Som om det inte fanns en annan, teknisk lösning på hur våra åldringar skulle kunna tas om hand. Eller, om vi inte importerat hundratusentals bidragstagare, att vi då haft råd att ge löner till dem inom sjuk- och äldreomsorg, som skulle ha räckt för att locka kompetent och motiverad personal.

Ett nytt godhetsprojekt!

Ja, DN glömmer t o m – för tillfället – bort sina egna favoritargument, de där om att man ska vara klimatsmart och inte föda nya barn till världen. Glädjen över de tre nya miljarderna i Afrika som vi har att se fram emot att föda en väsentlig del av här i Sverige om man får sin vilja fram, den är oförfalskad. Ett nytt godhetsprojekt! Även om man lite nödtorftigt slänger in ett par argument om hur nyttiga dessa nya bidragstagare kommer bli. De kommer ju fixa ålderspyramiden.

Jovisst, statistiken kommer se finfin ut. Bara den lilla detaljen, att vi kommer färre svenskar i arbetsför ålder som kan försörja både åldrande svenskar och bidragsberoende människor från Mena och Afrika, som varken kommer kunna försörja sig själva eller andra, oavsett vilken ålder de befinner sig i. De saknar nämligen 1. kompetens, 2. motivation och 3. förmåga.

  1. Redan genomsnitten i dessa länder förskräcker. Men dessutom. De som kommer är inte deras ingenjörer och raketforskare. De är snarare analfabeter, i bästa fall med några års grundskola bakom sig.
  2. UD och andra svenska myndigheter agerar inte för att få dessa människor att inse vad vi vill att de ska göra här: arbeta och betala skatt. Kanske för att det inte ens är vad UD/myndigheterna vill. Som den djupa statens företrädare är man nog mest nöjda med att de röstar rätt, d v s rött.
  3. IQ-nivån i Mena ligger mellan 80-85. Enligt dagens forskning kan man, vid unga år och i stimulerande kontext höja sin IQ med mellan 1-5 punkter. Räkna med att de flesta av våra invandrare stabilt kommer ligga kvar på nivåer under 90 alltså. Men i Afrika söder om Sahara är det ännu sämre beställt. Nigeria ligger visserligen på Mena-nivå. Men i Somalia, som är mer representativt för världsdelen, så talar vi om IQ68 som genomsnitt. En poäng upp från förra mätningen, inte mycket att hurra för. Världsindexlistorna ser ut så här. Och vad de innebär är att det saknas poäng med utbildning, IQ för att ta till sig ens enklare texter räcker helt enkelt inte till.

Mitt inlägg på DN Ifrågasätt

DN Ifrågasätt spärrade mig på obestämd tid i april. Man sket totalt i att besvara mina överklaganden. Det var svepskäl som använts, och man hade inga svar. Jag tröttnade efter tre försök, och har sporadiskt prövat att skriva, utan att vara insläppt. Igår upptäckte igår jag att jag kunde kommentera igen. Så jag skrev det som står här nedan. Kommer det censureras? Blir jag spärrad igen?

Då går vi hela varvet runt igen då. Trodde faktiskt att man hade lite bättre minne än så här även på DN. Det var ju den här typen av argument som låg bakom satsningen på import av vad som visade sig bli bidragsimmigranter en masse. Handelns Forskningsinstitut liksom Entreprenörskapsforum har i dec resp apr redovisat hur ‘lyckad’ den strategin har visat sig vara. NOT.

Mitt inlägg från i maj.

70% av flyktinginvandrarna från 90-talet och fram till 2005 är efter 15 år fortfarande totalt bidragsberoende, d v s så lång som mätperioden var – sedan börjar de första årskullarna gå i pension. De som räknades som ‘över ribban’ var enligt HFI en minimiinkomst på motsvarande EUR2000. D v s inget som räcker till för att lägga undan till barnomsorg, egen sjukvård eller pension. Bara hålla näsan över vattenytan.

HFI har inte räknat med statliga stödprogram. Men kommunernas snällanställningar har man ju inte kunnat räkna bort. De mäts alltså som framgångsfall i sysselsättningsstatistiken, men utgör istället en viktig förklaring på den sjunkande produktiviteten.

Vad siffrorna säger? Att det här är en total katastrof som inte finns någon lösning på.

Sverige behöver en utvandringspolitik, inte mer av samma recept som just nu håller på att sätta hundratals kommuner i konkurs.

Magnus Stenlund, Sunt Förnuft

PS. Jag är mycket tacksam för dem som vill stötta min verksamhet. Bidra gärna med Swish till 070-763 97 02 eller bg 591-5640. Och om du vill att min verksamhet ska kunna fortsätta – gör gärna din överföring stående.

Publicerad 11 kommentarer

Lånefesten har bara börjat. Och sen kommer EU-skatten, om vi inte vill vara med på mer.

Lånefesten har bara börjat. Och det är oss man lånar av. Beskattar. Stjäl från. Men, nej, det är inte alls vi som får del av pengarna. Glöm det!

Jag orkade inte skriva mer om detta igår. Det är bedrövligt. Men jag måste ju, som någon påpekade. Våra protester mot de galna stödpaketen får inte sluta med att vi ger oss – skriv upp dig på listan (nålat högst upp på min fb-sida).

Ordet lånefest har aldrig varit mer befogat.

Ur SvD: Danske Banks ekonom tycker det är ‘tveksamt’ om ‘vi’ kan räkna hem stödpaketet. Och då räknar han det ändå som om ‘vi’ som betalar det även kommer njuta dess frukter. Men ‘vi’ är inte samma som ‘vi’ här, se nedan.

Robert Bergquist på SEB är alltid lika positiv till allt som myndigheterna hittar på. Resonemanget han för, att vi är beroende av EU och därför måste hjälpa till, är lite som att “klarar sig inte jorden så måste Sverige göra mer för klimatet”. Men logiken är falsk. Klarar sig inte jorden utan Sveriges hjälp, pga att andra gör för lite, så klarar sig inte jorden med Sveriges hjälp heller – vi är för små för att ha en chans att påverka utgången.

D v s: klarar sig inte EU utan att hjälpa sig själva så kan Sverige lika gärna låta bli att försöka bidra och spara pengarna för de kommande dåliga dagarna, när krisen verkligen slår till. Sedan är nästa fråga: att hjälpa Italien, Spanien, Grekland och Frankrike, Belgien m fl, är det verkligen rättvist?

Sveriges skattebetalare, det är oss det handlar om, har högre skattetryck, högre faktisk pensionsålder och vi har en total belåning i landet som är högst i världen exkl. Japan. Jo, det talar man inte så mycket om, men staten har tryckt ut lånen på hushåll och näringsliv (och kommuner). Ska vi inte kräva av dessa befolkningar att de börjar jobba som oss istället?

Sedan är ju ‘lånedelen’ en ren chimär. Det kommer flyta mycket vatten under broarna till 2058. Fler paket, förstås, fler länder som visar sig inkapabla att betala tillbaka. Om vi förmodar att vi fortfarande räknas till den klick tillsammans med Tyskland, som idag i praktiken garanterar lånen, så kommer vår andel inte vara 3,5% (som för EU-avgiften) utan närmare 8%.

‘Vi’ är inte ‘vi’.

Viktigt är också, som jag påpekade ovan, att hålla reda på att ‘vi’ som betalar i Sverige inte är samma som ‘vi’ som får. I det första fallet är det skattebetalare, i det andra en lobbygrupp av kapitalägare på börsen.

Därför ska vi inte nettoräkna. Lån + bidrag kommer kosta oss 275 mdr, redan före garantiinlösen. Vid garantiinlösen så kan det handla om över 600 mdr. Det blir över 150 000 kr per heltidsarbetande svensk skattebetalare, givet att vi räknar bort även sådana som idag är korttidspermitterade, så finns det nämligen bara 4 miljoner sådana kvar.

Och, som sagt, detta är ju bara första paketet, islossningen har börjat, kravmaskinen har brutit igenom sin vall. Macron har helt rätt, beslutet är historiskt, det fattades på fyra dagar efter en mediadebatt som var närmast noll i Sverige såväl som andra länder. För tjugo år sedan hade detta krävt en folkomröstning – och vi hade utan tvekan sagt ett dundrande nej.

Välkommen till demokrati utan mediagranskning. I praktiken är demokraturen nu redan färdig och klar.

Tjugo minuter som förklarar det mesta.

Min intervju i Education4Futures regi tar upp frågan, men mitt under semestern blev den förstås inte så uppmärksammad. Vi är ställda inför fait a complait innan den ens kom i tryck här.

En kortare intervju, drygt 20 min, som ger svar på de flesta större frågor. Ni som vill förstå hur det är möjligt att förstöra framtiden så mycket, på så kort tid, för så många, är alla välkomna att titta.Jag kan tyvärr bara konstatera att motståndet mot EU-paketet aldrig hann organiseras, förrän det var ett faktum, och det var ju just vad man räknade med.

Det påstås att det skulle ha varit ‘svårt för Sverige’ att säga nej. Men det är ju totalt nys. Det är just för en sådan här situation som Löfven har sitt veto att ta till. Att vi är ett litet land hade bara gjort det lättare att gå vidare utan oss. Beviset för att Löfven gråter krokodiltårar och låtsas som att det är toppen att ‘vi’ får mer rabatter, är nettot, där avgifterna alltså höjs kraftigt. Trots ‘rabatter’.

EU:s och Löfvens bedyranden om att detta är ‘en unik engångsåtgärd’ måste ni också alla förstå är lika ren efterhandskonstruktion. Det här säger man i Sverige till svenska skattebetalare, men i Grekland, Spanien och Italien så säger man istället: “Och titta! Vi ska också snart få beskattningsrätt, om inte paketet räcker till!”

Ulf Kristersson lovar nu att M kommer bilda en regering som är emot en sådan beskattningsrätt. Det är bra. Men man kommer då få som ett brev på posten, att – “Va? I så fall måste vi snickra ihop ett nytt jättestödpaket!” Det faktum att beskattningsrätten ens tilläts komma upp i samma förhandling som stödobligationerna är i sanning komprometterande, och visar vilka det är som har makten (läs: Macron och Merkel).

Låt oss konstatera: vad som hänt i dagarna är historiskt. I en annan, bättre tid, så hade detta stötts och blötts i en flerårig grundlagsutredning och utmynnat i en folkomröstning, som vi alla hade vetat utgången på: NEJ.

Men nu blir det inte så.

Det är en ny, ond tid.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 13 kommentarer

EU-paketet i hamn. Nej, jag orkar inte säga mer.

EU-paket motsvarande 7,7 bn svenska kronor är i hamn. Hälften direkt i bidrag. Hälften som ‘lån’, som inte ska börja betalas tillbaka förrän 2058. Det kallas för ‘Coronabekämpning’, men redan nu finns det med element som ‘klimatbekämpning’ i denna långtidsbudget, EU:s rätt att ta upp lån och fördela pengar lite som man vill är bekräftad och hur farlig denna praxis är kommer med tiden visa sig. Det vi just hivat in pensionsbesparingar och låst upp våra barns framtid i kallas fortfarande kallas ‘union’ för fred och frihandel, men har under Merkels och Macrons ledning allt mer tagit skepnad av ett planekonomiskt haveri. Vi som vill ur detta kommer tvingas lösa ut oss med enorma belopp, i praktiken kommer det knappast ens vara möjligt. Det man gjort kallas långsiktigt, men det är snöd ekonomisk vinning på mycket kort sikt som drivit på. Intressegrupper med stora aktieinnehav, rakt över hela Europa, är de som har mest anledning att vara glada. Annat ser det ut för skattebetalarna. Bara denna ‘lilla aptitretare’ kan komma att kosta 120.000 per heltidsarbetande svensk.

Tvåhundra underskrifter på uppropet för nej till fler stödpaket. Det räcker förstås inte så långt. Jag orkar inte kommentera detta mer.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

Att de postmoderna vill överge blindtester bevisar en blindhet som är långt värre än 1968.

När postmodernisterna vill ta bort de landvinningar deras föräldrar, 68-rörelsen, gjorde, så är det inte av godo. Att främja klassresor och meritokrati var nämligen fortfarande något även 68-orna stod för, åtminstone var man inte emot detta. Men de postmoderna bryr sig inte om fattiga om de är av fel färg – vita, eller fel kön – män. Man bryr sig heller inte om ifall samhället blir sämre för alla, bara det leds av en korrekt sammansättning av människor baserad på ras och kön. Man går med andra ord från progressiv till perverterad – och man gör det fullt medvetet.

*

68-rörelsen har blivit ett begrepp som stått sig väl i ett halvsekel nu. T o m unga svenskar har hört termen och har ett hum om vad den står för. En stor del av 40-talisterna ser med nostalgi tillbaka på den. Andra, inklusive undertecknad, hade gärna sett den som en historisk parentes. Det var med denna som de extrema vänsterradikalerna fick reellt inflytande över västerländsk politik och i Sverige inrättade Olof Palmes socialdemokrater statligt avlönade tjänster åt dem, som lekstuga, där de förmodades leka av sig rommen, innan de självdog av utmattning i den stora strömmen.

Olof Palme – medlöparen, ville se skönt progressiv ut

Men det blev ju inte så. När vänsterradikalerna fick pyssla på, ostörda med sina utopier alldeles för sig själva, så började de producera. En massa idéer som Palme et consortes antagligen förstod var fullständig gallimatias, men som man ändå bestämde sig för att låta passera, i små portioner, lite här och lite där. För att själva framstå lite sådär störtskönt progressiva, men ändå ansvarstagande, man var ju ett brett och stort parti, det gällde att få med sig sina gräsrötter med små, små steg in i vänstertyranniet. Och som det ofta blir med oemotsagda galenskaper som får statlig uppbackning och stämpel, så blev det sanningar av de förvirrade utopierna. Sanningar som sedan stod sig, trots flera borgerliga mellanspel vid makten, eftersom de borgerliga som vanligt mest varit upptagna av att rädda ekonomin och försöka dra ned på det ständigt ökande skattetrycket.

Palme sneglade gärna åt ett annat håll än Erlander. Gillade att få hyllas som skönt progressiv. Men försök att hitta en bild av honom utan slips. Där gick länge den stenhårda gränsen mot VPK.

Historiens slut? Bara för dem som redan visste.

1990-talets järnridåfall innebar ett blottställande av kommunismens politiska förtryck, miljörovdrift och ekonomiska fiasko, även för dem som inte velat se, ville vi gärna tro. Ett historiens slut. Men så icke alls! Det var bara konservativa och marknadsliberala som ropat hej för tidigt. Man insåg inte att de som deltagit i vänsterrörelsen egentligen inte brydde sig om något av allt det där. Man förstod inte att kollektivismens fångar, som visserligen nu var formellt frisläppta, aldrig hade velat bli fria. Och att deras kollektivistiska behov av att underordna sig nya galna kommandon bara väntade på att finna sin form. Under 2010-talet blommade allt ut, som vi vet. Och frågan vi bör ställa oss är om det är värre nu än det var 1968.

När Valle drog fram farfars praktiska råd och citerade ren marxism så var det ingen som anmälde programmet. Var det alltså värre då än nu?

Citerar man ‘Ville, Valle och Viktor’, så kan man få för sig att det var minst lika illa för 50 år sedan. Genom den lilla fiffiga handboken “Farfars praktiska råd” kunde alla barn få ta del av så oförblommerat indoktrinerande socialistisk propaganda, att dagens barnprogram ter sig som värdekonservativa. Och löntagarfonderna, nog var det ändå det närmaste vi kommit att bli en rent socialistisk stat?

Storpotäten – att det var Curt Nicolin, Bohman och Wallenberg som åsyftades gjorde Staffan Westerberg ingen större hemlighet av.

Men då glömmer man ett par viktiga saker. framförallt de starka motkrafter som fanns i samhället för 50 år sedan. Även i socialdemokratiska hem så fick ungarna i sig en betydligt mer pragmatisk syn på livet och världen via sina föräldrar, än de fick via TV. Och även om justitieminister Lidbom föraktfullt fnös åt rättssamhället med sitt ‘lidbomeri’, på liknande sätt som man gör idag, så fanns det fortfarande gott om företrädare i de rättsvårdande instanserna som upprätthöll en god praxis. Generalklausulen mot skatteflykt t ex, blev därför i stort sett obsolet, utan tillämpning, istället för det monster den förutsågs bli – och säkert hade blivit, om dagens domstolsaktivister utformat prejudikaten.

Vilse i pannkakan är högerns kanske bästa slagträ mot den politiserande vänsterns ambitioner i etern.

Barnprogrammen idag är minst lika indoktrinerande som då. Man gör det bara så mycket skickligare. Vänstern har lärt sig av sina misstag, man skapar inte längre ‘ikoner’, som Vilse i pannkakan, för sina motståndare att skjuta ned. Och den viktigaste striden, om löntagarfonderna, förlorade vänstern tack vare att moderaternas Gösta Bohman och SAF:s ordförande Curt Nicolin hjälptes åt att stötta en gräsrotsrörelse emot; dels med en fast ideologisk ståndpunkt som inte tillät kompromisser, dels med finansiering.

Reinfeldt såg till att rasera allt motstånd

Ingenting av detta försvar finns idag. Reinfeldts regeringsperiod pacificerade borgligheten. SAF:s efterträdare Svenskt Näringsliv är ett ideologiskt haveri. Och när även Timbro och SvD infiltrerats av postmodernister, så är det inte att undra på att det bland ‘nya moderater’ både finns mångfaldskramare, kvoteringsförespråkare och klimatalarmister.

En annan viktig skillnad ligger i hur debatten förs, eller rättare sagt inte förs. Revoltörerna 1968 fick aldrig slut på ordbajsandet, och i tid och otid utmanade de Palme och andra till ‘debatt’. Självupptagna som man var lyssnade man förstås inte heller då på sina motståndare, men idag vägrar man att ens låta dessa komma till tals. De ska svältas ut, ja redan brott mot denna regel, debattberöring med en politisk motståndare, innebär fog för bojkott.

Slutligen, det samhälle vi hade 1968 var förstås en produkt av de tider som varit, medan vårt samhälle idag är en produkt av 50 års postmodernism. Det fanns naturligtvis ett och annat som inte var bra även före 1968. Saker som kunde ha finslipats bort med tiden, om en värdekonservativ strömning fått råda. Men istället kastades barnet ut med badvattnet, pendelrörelsen svängde från att ha varit några grader fel åt ena eller andra hållet, till något fullständigt bisarrt; en rörelse som bara fortsätter snurra.

Blindtesterna – resultatet av 68-rörelsen

New York Times, vänsterliberal tidning, ger oss nu i en agendadrivande artikel beviset, det kanske allra bästa, på hur perverterad situationen är idag, och hur mycket värre det ser ut än det gjorde 1968. Blindtester för filharmoniker var faktiskt resultatet av 68-rörelsens kritik mot den massiva manliga anglosaxiska dominansen i symfoniorkestrarna. Här fanns uppenbart ett stort mått av godtycke och kameraderi, där inte minst klassbakgrund spelade stor roll för urvalet. Blindtesterna ledde till ett mer jämlikt urval, kvinnor utgör i vissa orkestrar idag nära hälften av medlemmarna. Jag vill påstå att det är svårt att ur meritokratisk synvinkel se något fel i detta. Här bidrog 68:orna faktiskt till en islossning som borde glädja både utövande musiker och lyssnarna.

Kan det ha med talang att göra?

Men islossningen gäller dock inte den etniska sammansättningen. Afroamerikaner är närapå lika ovanliga idag som 1970. Det är inte svårt att finna orsaker till detta. S k finkultur är inte populär i socioekonomiskt mindre gynnade kretsar; vita från dessa är fortfarande klart underrepresenterade bland filharmoniker. Man kan sedan ha synpunkter på varför det anses finare att spela violin än att vara en populär rappare. Om det nu ens är så, inom stora befolkningslager utgör nog filharmoniker inget ideal eller föremål för idolskap. Men ingen verkar ifrågasätta att det senare kan vara betydligt mer lukrativt. Både det ena och det andra kan säkert förklara musikkarriärvalet för många med sämre ekonomi. Att man dessutom skulle kunna ha olika talang för det ena eller det andra, går utmärkt att hävda, så länge som det rör sig om vitas tillkortakommanden inom rapmusiken. Däremot är det förstås förbjudet att ens knysta om när det gäller filharmonisk förmåga.

Bara 1,8% av dagens amerikanska filharmoniker är svarta, 2,5% är spanskättade. Å andra sidan. Hur många vita utöver Eminem har nått toppen inom rapmusiken?

New York Times: kvotering bättre än blindtest

Ändå argumenterar New York Times för att orkestrarnas blindtester skall bort. Man anser att samhället skulle ge svarta en god skjuts, om fler svarta blev filharmoniker, att man på så vis skulle skapa fler idoler och förebilder, och goda cirklar. Den här typen av tänkande leder inte till annat än ett moras, där ingen vinner. Svarta inkvoterade musiker har dåliga förutsättningar att bli idoler. Lyssnarna får sämre musik. Och bättre kvalificerade individerna diskrimineras. Det är motsatsen till meritokrati. Sådan är rättvis baserad på kunnande. Tar man bort detta moment, så finns det ingen tydlig och bra ersättning. Hur många svarta måste få plats? Hur många spanskättade? Spanskättade kvinnor? Homosexuella?

Meritokrati på undantag – en hämsko för ekonomin – men än mer för våra hjärtan

Meritokratin levde 1968. Men från och med att kvoteringsförespråkarna på 2000-talet fick övertaget i debatten, så är den på ständig nedgång. Eftersom meritokrati är starkt korrelerad med välståndsskapande så är detta ett av de viktigaste skälen till varför ekonomin är på nedgång. Men ännu viktigare är att vår känsla för vad som är rätt och fel bryts ner.

Det är 2020 nu, och vår moraliska kompass bara fortsätter att snurra.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 7 kommentarer

Det brinner. Men det är nog bara en slump.

Varje morgon vaknar man till nya vidriga rubriker. Den här morgonen konstaterar jag att det är mycket som brinner nu. Och det handlar inte om torka. Nej, det är anlagt. Katedralen i Nantes tog nära 500 år att bygga och är listat som ett av Frankrikes mest historiskt värdefulla monument. Tre brandhärdar talar sitt tydliga språk – det tog en dag att förstöra vad ett halv millenniums ansträngningar åstadkommit.

Muslimer på franska nätforum är överlyckliga. Här ska byggas moskéer istället. Förlåt, jag menar förstås ‘islamister’, de som säger så utgör som alla vet extremt små minoriteter; alla vanliga muslimer är snälla. Det finns det visserligen inga bevis för eftersom vi i Sverige inte vågat ställa frågan i någon opinionsundersökning. Men vi vet ju ändå. De undersökningar som gjorts i andra europeiska länder, som visar att över hälften av alla muslimer är misogyna antisemiter och homofober som hellre lyder sharia än det lands lagar där de befinner sig, de måste vara fejk. Men ändå.

Inte mindre än tolv kyrkliga palats av liknande dignitet har bränts ned i Frankrike de senaste två åren. Här pågår en veritabel massaker på västerländsk och kristen kultur. Och i Norden intar de kristna prästerna en närmast proaktiv defaitism istället: “Ta ned korset på Sjömanskyrkan – så muslimerna kan känna sig välkomna!” säger vår biskop. “Riv Nidarosdomen!” säger en kvinna som får vara präst trots att hon smetat ner bibeln i sitt mensblod och öppet bett till Allah i full prästskrud. Ingen satanist förstås. Men ändå.

På nittiotalet var det satanister som brände kyrkor i Norge. Hur många svenska kyrkor som bränts ner förs ingen statistik över, sådant tystas för att inte ge ‘de islamofobiska’ vind i seglen. Men att bilar och skolor brinner, det vet vi. Sveriges skolbränder har ökat i nästan exakt samma takt som antalet invandrare blivit fler. Det är naturligtvis ett falskt samband, slås fast av samma politiska beslutsfattare som inte vågar mäta muslimernas attityder. “Två saker som inte alls kan ha med varandra att göra.” Men ändå.

I Göteborg slogs svenskt rekord i skolbränder mellan 1996 och 2009, med 271 stycken, i Malmö 167 under samma period, med 40% ökning de sista åren; årsmedeltalet hade då stigit till 25 per år. Europarekord, per capita. Artikeln från 2012 i Forskning och Framsteg har rubriken ‘Svenska skolor brinner mest’. Men man konstateras att ‘forskarna inte kan förklara varför’. Det är ett mysterium. Sen blir det tyst. Ingen mer info i Wikipedia. Men skolbränderna har fortsatt. I lilla Lund har man kallat in ‘Operation Rimfrost’-resurser, efter att ännu en skola tuttats på. Kommunen har svårt att hitta lokaler för eleverna, efter att inte mindre än 70 skolor brunnit de senaste 18 månaderna. 47 skolbränder per år. I lilla Lund, med en 100-del av Sveriges befolkning. Världsrekord.

I Åkersberga där jag bor fick en pojke och hans far medalj för att ha avvärjt en skogsbrand 2018. Ni vet då det var så torrt. Mannen som nästan lyckades tutta på hade överraskats och lämnat dunkarna med bensin efter sig. Att han var mörkhyad var inget Nationaldagspubliken fick veta, det fick jag ta reda på i egen intervju bakom scenen. Liksom att naturligtvis ingen åkte fast, trots gripande, in flagrante. Bevisen räckte ju inte enligt domstolsaktivisterna, bl a ett erkännande och 40 vittnen till saknades ju.

Vad som konstituerar mordbrännare? Bl a multikriminalitet, låg empati coh låg intelligens, se wikipedia, sökord mordbrand. Som en tanke, efter artikeln om skolbränderna i Lund, så har Fria Tider en låst artikel om invandrarbarnens låga IQ och empati. Det är ju helt slumpmässigt förstås. Jag har inte nyckeln till den låsta artikeln, men jag är säker på att det framgår där att det inte finns något bland dessa barn som också gör dem till skolbrännare oftare än andra, helvita svenska barn. Allt sådant måste ju vara ren slump. Men ändå.

Våra bostadshus är nästa frestande lättantändliga objekt. När, inte om, är den stora frågan. Det är ju så lätt. Ingen som misstänker något ens. Allt är ett stort mysterium bara. Även om man skulle råka åka fast, så räddar ‘rättssäkerheten’ i våra domstolar alla grova våldsbrottslingar, så att de kan begå fler dåd. Rättstrygghet för medborgarna har noll prioritet där.

Ansiktsigenkänning är för övrigt efter BLM-protesterna hastigt nedlagd teknologi både hos Amazon och IBM, innan den är färdigutvecklad. Den känner ju liksom bara igen ‘fel’ raser. Och rättssociologer i Lund (Nej, säkert inget samband, men ändå, sic!) anser att polisväsendet kan läggas ned helt, de är ju bara rasister.

Vi går mot kaos. Det hör till universums entropi, ett fysiskt axiom. I rak motsats till vad Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin så vill jag inte bara hävda att den svenska kulturen finns och är en mödosamt uppbyggd sådan. Den kultur som många, ja de flesta av våra invandrare kommer ifrån däremot, är egentligen ingen kultur alls. Vad de upplevt och lärt, sedan generationer tillbaka, är hur det blir och hur man beter sig när det inte finns någon kultur som motverkar kaos och nedbrytning.

Men det är klart att de inte tagit med sig sådana värderingar hit. Allt sådant måste ju vara ren slump.

Men ändå.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Fria Tider
https://www.friatider.se/over-70-anlagda-skolbrander-i-lund

Forskning och Framsteg, 2012
https://fof.se/tidning/2012/7/svenska-skolor-brinner-mest

Sydsvenskan:
https://www.sydsvenskan.se/alternativet-till-dagens-rasistiska-polisarbete-nedmontera-polisen

Publicerad 7 kommentarer

Riva statyer räcker inte – nu vill prästerna riva kyrkor. Jonestown ligger närmare än vad du tror.

Stockholmsbiskopen Eva Brunnes vill ta ned korset över Sjömanskyrkan. Nu har den norska prästen Gyrid Gunnes gått ett par steg längre: hon som bett till Allah iklädd full prästmundering och färgat bibeln i sitt mensblod vill nu riva kyrkor för att muslimerna ska känna sig riktigt hemma i Norge.

Bitte Assarmos artikel i Det Goda Samhället visar bättre än kanske något annat hur långt västerlandets postmoderna företrädare har nått i sin absurda destruktivitet. Jag frågar mig var går gränsen för sjuklig självspäkelse? Om den inte kan definieras så, så är den i alla fall djupt osund. Enklast att intuitivt förstå det är kanske när vi betraktar ett djur som skadar sig självt, t ex genom att slicka sig tills sår uppstår; det är något genuint obehagligt över att åse ett sådant beteende, vi blir illa berörda och vi inser självklart att djur som gör så inte förstår sitt eget bästa – om så är möjligt korrigerar vi beteendet, eftersom det är onaturligt. Givetvis bör vi inse detsamma när vi ser och hör om människor som lider av motsvarande lust att göra sig själva illa. Dessa individer är sjuka, drabbade av osunda villfarelser, och oförmögna att ta hand om sig. Ett självskadebeteende ska inte accepteras det ska korrigeras.

Självspäkelse – sjukt och osunt

Normalt är det också så vi brukar resonera. Att inte göra vad man kan för att förhindra ett pågående självmord, eller rent av uppmuntra det, är liktydigt med vållande till annans död. Det är i min uppfattning en mycket rimlig både moralisk och legal utgångspunkt. Och givetvis måste vi ingripa än kraftfullare när sådana människors suicidala villfarelser även riskerar att hota andras välfärd. Såsom Pastor Jim Jones, som 1978 ledde sin sekt till ett kollektivt självmord i Guyanas djungler, en tragedi av oerhörda proportioner, med 918 döda, även många barn dödades av de fanatiska anhängarna, innan de tog sina egna liv.

Människor som ägnar sig åt masochistisk självspäkelse är inte oväntat nästan alltid religiösa. Givetvis innebär detta inte att vi ska dra alla över samma kam. Men det finns en grupp människor som verkar vara predestinerade att hamna här, individer som har ett väldigt osunt förhållningssätt till den profana världen; det är som om de gömmer sig för den. De tar på sig skulden för all världens ondska och vältrar sig sedan i den, i närmast sexuell extas. Att följderna av deras handlingar kan vara mycket ofördelaktiga för dem, såväl materiellt som emotionellt, bekommer dem inte alls, deras mentala kullerbytta gör sådana effekter istället åtråvärda för dem; de ser dessa som bekräftelser på att de har haft rätt och känner tillfredsställelse när ‘bestraffningen’ äntligen drabbar dem. Det är ‘Gud’ som visar sig för dem.

‘Att vända andra kinden till’ gör kristna fanatikerna till favoritoffer

Det här draget av osundhet anser jag finns inbyggd i kristendomens levnadsregel om att vända andra kinden till’. Detta har för mig alltid förefallit som något perverterat. Visst kan man se detta som inkarnerad fromhet, som imponerar på församlingen och sporrar även andra till altruism. Men altruism som bygger på självförnekelse är heller inte sund – läs gärna Ayn Rand som genomskådade egenintresset även bland de påstått generösa. Och vem är det egentligen som slår det första slaget? Det som vi ska förmodas inte bara acceptera utan erbjuda en upprepning av? Det är alltför ofta någon som inte alls sporras till fromhet.

Vi vet idag enligt empirisk forskning, att underkastelse bara ‘fungerar’ som samhällsdygdigt beteende när det sker inför ett rättfärdigt och själv dygdigt ledarskap, som lever som det lär. Bara ett sådant visar nåd, när de lägre rankade visar strupen. Detta yttersta av den lutherska trosbekännelsens underkastelsekrav, är som anden ur flaskan när de mest perverterade och fanatiska i församlingen omtolkat det så att de tror sig även kunna använda detta ‘som vapen’ mot de sant onda, sataniska krafterna i samhället. Det är barockt. För sadisterna och de asociala våldsmakarna är underkastelse bara en signal om att de kan fortsätta begå övergrepp – och göra dem än värre, de sporras och uppmuntras, njuter ännu mer av sina övergrepp. För sådana individer är det bara hot om straffhämnd som verkar avskräckande, som kan få dem att upphöra; de saknar moral av det slag som underkastelsen vill frammana.

Våldsverkare drivs av hat och sadism – de sporras när offret låter sig förnedras

Som ett konkret exempel kan nämnas det förnedringsvåld som drabbade två 16-åriga pojkar förra sommaren i Malmö. Förövaren, en något äldre invandrare, visade närmast obegränsad sadism i sin våldsutlevelse, men den av de två pojkarna som vågade säga emot, drabbades inte av ett lika ohämmat behov av att förnedra och tortera. Den som istället underkastade sig helt, hade om omständigheterna hade varit mer ogynnsamma, riskerat livet.

Detta sistnämnda exempel är förstås en fråga om personlig läggning; inget försök att moralisera. Båda de drabbade pojkarna förtjänar all vår sympati. Ingen kan heller själv säkert säga hur han reagerar i en sådan situation innan han befunnit sig i den själv. Gärningsmannen anser jag däremot inte förtjänar annat än vår djupaste avsky. Och här är jag alltså djupt oense med de självspäkande bland de kristna.

Norsk präst vill riva Nidarosdomen – Norges historiskt mest betydelsefulla kyrka

Den norska prästen Gyrid Gunnes är en extremist. Hon har tidigare sölat ner en bibel i eget mensblod, och hon har bett till islams Allah iförd full prästmundering. Nu föreslår hon att Nidarosdomen ska rivas, för att visa solidaritet med muslimska invandrare. Detta är inte vilken kyrka som helst. Den vackra katedralen, byggd över kung Olav II Haraldssons begravningsplats, där norska konungar av tradition låter sig krönas. Den tog 230 år att färdigställa, vilket skedde år 1300, för över 700 år sedan alltså. Ett av Norges främsta byggnadsminnen, kanske det främsta av alla.

‘Majoritetsvasking’ för att gå muslimernas och det rasistiska BLM:s ärenden

Gunnes argument kan ni läsa själva här, det rör sig om en förvirrad sörja av invandringskramande floskler, som hon själv kallar ‘majoritetsvasking’ och allt skulle enligt den kvinnliga prästen vara en logisk fortsättning på de statyskändningar som den anarkistiska vänstern genomfört i USA och på andra håll, i sympati med BLM, den svarta rasism som kallar sig Black Lives Matter, utan att kännas vid eller inkludera de vita, som i USA löper 16 gånger större risk att mördas av en svart än tvärtom (och utan att idka minsta självrannsakan, trots att den alldeles övervägande andelen mord på svarta amerikaner begås av andra svarta).

Så ser hon ut. Är det någon som är förvånad? Varför besannas fördomar är nästa fråga. Kanske för att det ofta ligger något i dem.

Jim Jones och Jonestown – parallellerna till de norska och svenska statskyrkornas mest fanatiska år 2020 är slående

Gyrild Gunnes liv skulle vi sannolikt försöka rädda, om hon likt vietnamesiska munkar i det USA-stöttade Vietnam, tände eld på sig själv. Men så sant osjälviskt agerar hon inte. Tvärtom vill hon bevisa sin godhet för omvärlden genom att offra något annat. Norska kyrkans flaggskepp, majoritetsbefolkningens kulturklenod. Det är ingen äkta generositet. Det är motsatsen, eftersom detta inte är hennes att ge bort. Hon vill, likt Jim Jones, övertyga oss om att offer är enda vägen till salighet, och att hon själv är profeten som alla andra bör lyssna på. Hon vill inte gå före utan efter; det är inte hennes andra kind som ska blottas för muslimernas slag, det är hennes tro och hennes land.

Man kan rent av misstänka att Gunnes konverterat, att hon går islams och/eller Satans ärenden fullt medveten om vad hon kan ställa till med. Att hon ankrar långt där ute, i förhoppning om att se sina förvirrade medbröder och -systrar gå halva vägen med henne. Och osannolikt är det inte att hon lyckas. För hur är det annars ens möjligt att begå sådana trosskändliga handlingar som Gunnes, utan att ha fått sin tjänst indragen? Hon är inte bara förlåten, hon har uppenbarligen sina anhängare också.

En renegat – avfälling – som tillåts fortsätta verka. Det är satanism.

Sådana som Gyrid Gunnes bär tecken på en sjuklighet, men den är inte suicidal. Den är mycket mer att jämföra med sektledande mördares. Hennes självförhävelse är monumental. Rakt i motsats till den fromhet som den kristna kyrkan predikar, och som hon själv låtsas bekänna sig till; en renegat som så öppet visat sitt förakt för den egna tron borde väl i all rimlighets namn tvingas lämna sitt samfund? Men icke. Detta, om något, talar om hur djupt den stora sjukan trängt in i kristenhetens officiella majoritetssamfund, inte bara i Norge, fastmer i vårt eget land. Gunnes obstruktioner skulle faktiskt utan större problem kunna betecknas och definieras som ren satanism.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40