Publicerad 1 kommentar

Vad fan får vi för pengarna? Det här: kriminella trygghetsanställda i Tensta.

Nu när Löfven bestämt sig för att invandring och brott har ett samband, så ska vi vara klara över att han inte drar samma slutsats av detta som andra skulle göra.

Åtgärder som att stänga gränserna och börja utvisa de flyktingar som begår grova våldsbrott oavsett status i hemlandet. Förlänga strafftider och upphäva den s k straffrabatten för unga. Allt som Löfven pratade om redan för ett år sen men visar noll intresse av att genomföra på riktigt.

Nej, istället dubblar han ’amnestin’ som redan ges, från 50 dagar till 100, innan voltan påbörjas. Enligt flera uppgiftslämnare så är den här frigången i praktiken redan idag betydligt längre än så; den här formella förlängningen kodifierar alltså egentligen bara praxis.

Vi har också anledning att befara att en inte oväsentlig del av den ofinansierade statsbudgeten, de 106 miljarderna, kommer spenderas på ’ökad integration’. Något som låter bra, men som inte bara är bortkastade pengar, utan sådana som oftast går rakt ner i fickorna på kriminella.

För att integrationsåtgärder ska fungera så måste det finnas vilja att integrera sig.

Och för det krävs motivationsfaktorer. Morot som innebär bättre betalt efter skatt om man jobbar istället för att få bidrag. Piska som innebär mindre och mindre bidrag, om man inte tar till sig språk och andra nödvändiga kunskaper.

Som Luai Ahmed säger i en intervju med Exakt24: ”många väljer att inte lära sig svenska och istället fortsätta med SFI i evighet”. Man får nämligen mer pengar då, så det är inte konstigt alls.

Det behövs också kontroll. Någon som har ansvaret för att pengarna används rätt. Som belönas om så sker. Men som bestraffas när det inte sker något alls. Inte någon som bara får ännu mer pengar att slösa bort, när det inte fungerar. Som Arbetsförmedlingen.

I Tensta har de senaste åren över 21 miljoner av våra skattemedel betalats ut till ideella föreningar för att skapa trygghet i området. Pengarna har gått till grovt kriminella, via föreningar som låtsas vara kommunala, genom att kalla sig bl a ’Komhuner kultur’.

Samtidigt som de föreningsansvarigas kassör och ordföranden snikat åt sig över 700.000:- själva. Man har dock glömt att betala socialavgifter på beloppen.

Ordföranden, Burhan Yildiz, är officiell företrädare för Liberalerna i Svenska Bostäders styrelse tillika företrädare för det kurdiska folket. Alla får fritt gissa vilket som ligger honom närmast om hjärtat.

Han påstår att alla kriminella ’trygghetsvärdar’ haft verkliga arbetsuppgifter, och att frånvaro kan förklaras av att man kvittat helgarbete ’för att gå till tandläkaren’. Tidredovisning saknas helt, ’några spanare är man ju inte’, säger Yildis.

Och det är uppenbarligen inte AF heller. De kriminella har haft jobb som ‘förebilder’ för yngre, men har  inte lämplighetskontrollerats för uppgiften. Man har under tiden istället fortsatt att begå brott, pengar har t o m utbetalats under tid ‘förebilderna’ har suttit häktade.

Leif Östling undrade vad fan vi får för pengarna. Här är svaret. Ur Lasse Wierups artikel:

”” När det gäller de tidigare anställdas arbetsuppgifter – ”trygghetsskapande” och stöd till nyanlända – finns inga siffror alls. Föreningarna som skulle leda verksamheten har aldrig redovisat vad de anställda gjort eller vilka invånare de träffat.

– Till förmedlarna har personerna alltid sagt att de trivts jättebra på arbetsplatsen, arbetsgivaren har instämt i att det flutit på bra. ””

Ja, och det är klart att vi inte kan ifrågasätta dem. Då vore vi ju rasister.

”” “Har man avtjänat sitt straff och skött frigången ska man behandlas som vem som helst, då ska vi inte lägga krokben. Så är det i ett demokratiskt rättssamhälle, säger en av de arbetsförmedlare som godkänt placeringarna.” ””

Mmm. Men kanske man borde misstänka att det inte skulle ’flyta på’ riktigt så friktionsfritt? När allt kommer kring så är det ytterst få tungt brottsbelastade som klarar att bryta med sin kriminalitet. Och så här säger Arbetsförmedlingens utredare mycket riktigt i efterhand:

“Såvitt vi kan se i har inte en enda av personerna som ingick i granskningen under 2019 etablerat sig på arbetsmarknaden, vilket ju var meningen med lönebidragen”

Sån otur!

Annars har vi ju Alexander Bard som kritiserat BLM. Staffan Heimerson som skrev om metoodrevet – och själv blev sparkad. Chefen på XXL som vågade ifrågasätta Greta.

Och nu senast två av mina facebookvänner; Ghazal Saberian som nekades anställning p.g.a. partitillhörighet, gissa vilken? Och, sist men inte minst, Latifa Löfvenberg, en visselblåsande sjuksköterska som sparkats och som nu inte får arbete någonstans i hela Sveriges offentligvård.

Politiska åsikter och sympatier till höger är den gemensamma nämnaren. Såna går rakt inte an i ‘det demokratiska rättssamhället’ Sverige. De är värre än mordförsök, trafficing och grova vapenbrott. I alla fall i vårt land.

Nu är det också så att vi ska vara klara över att miljonregnet naturligtvis heller aldrig varit till för att integrera någon. Det handlar istället för AF om att fila på statistiken och för kommunen att kunna redovisa att man ’satsar på utanförskapsområdena’.

För politikerna handlar ingenting om resultat, utan om att tävla i hur mycket resurser man kan kasta över något, som låter som ett godhjärtat ändamål. Den som satsar mest av skattebetalarnas pengar vinner.

Vi har en media som aldrig motfrågar ”Kommer det här ge effekt?”, ”Har vi råd?” eller ”Vad kunde de här pengarna annars användas till?”

Då eftersätts underhållet i infrastrukturen ännu mer samtidigt som SIDA skickar 52 miljarder till till FN:s korrupta pampvälde och till nya verkningslösa projekt i Tanzania, medan svenska fattigpensionärer tvingas panta tomglas för att få ihop till hyran.

Sverige är ett kluvet land. På balansräkningens tillgångssida har vi fortfarande en av världens bästa maskiner. Det svenska näringslivet. Men på skuldsidan har vi en offentlig sektor som nu knäat ihop fullständigt under det hopplösa uppdraget att fortsätta mångkulturprojektet.

Lejonparten av de människor vi nu importerat saknar alltså viljan att låta sig integreras. Tyvärr saknar de också förmågan. Som Håkan Johansson anför i boken Den humanitära stormakten ligger man en hel standardavvikelse söder om svenskt IQ-snitt.

Anledningen till att antalet elever i särskolan exploderat har långt ifrån bara med språk att göra. Tyvärr. Det betyder att de pengar vi nu lär komma att slänga efter de dåliga, kommer vara nästan lika verkningslösa – även om man skulle göra allt rätt.

Bara tre procent av svensk arbetsmarknad består av de enkla jobb dessa människor kan ta. Dessa jobb är oftast upptagna. Eller så är de sämre betalda än bidragsförsörjning är.

Nu vill man förlänga skolgången för dem som inte klarar av den. Det är tortyr både för dem och deras klasskamrater, ren inkapacitering för att förhindra att de begår brott. Men skolan kostar den också. Och till slut kommer de ju ut, med eller – oftast – utan godkänt slutbetyg.

Värst av allt! Integration kommer i det långa loppet inte räcka. Och full assimilering eller återvandring är det inte ett enda riksdagsparti som vågar prata om. Enligt den här ledaren så är det ett absolut måste att man börjar göra det.

Om inte huvuddelen av dem som nu med förtur ständigt fyller på våra bostäder, är överrepresenterade i såväl brottsstatistiken som i sjukvården och hos tandläkaren. Som ockuperar parkbänkarna runt centrum och som tar ofrivillig plats i våra halvt nedbrända skolor.

Som till 85% aldrig blir självförsörjande, än mindre klarar att försörja sin familj. Om inte dessa på något mirakulöst sätt börjar anamma svenska värderingar, så kommer det här landet inom förbluffande kort tid bestå av en befolkningsmajoritet som varken har eller vill behålla sådana värderingar. Med det perspektivet har vi bara att se fram den ekonomiska syndaflod man nu bygger högre och högre fördämningar kring, med resultat att den bara kommer bli ännu mer förgörande när dessa väl brister.

Magnus Stenlund

Publicerad Lämna en kommentar

Den Alternativa bokmässan – Megasändning av alternativmedias största evenemang någonsin.

Imorgon kl 11: FILMPREMIÄR för den Alternativa Bok och Mediemässan

Det här är nog första gången alternativmedia samlas till en sådan här stor gemensam tillställning, som dessutom filmas i sin helhet. Att förhandsintresset varit så stort från systemmedia visar väl kanske bättre än något annat hur stor betydelse detta har och kan få; rädslan för att man på detta sätt kommer ta ytterligare marknadsandelar och med denna enade front bli svårare att skjuta ner, är uppenbarligen betydande.

Taktiken att splittra genom att försöka peka ut någon som mer ‘högerextrem’ och ‘rasistisk’ än någon annan har varit mycket effektiv. Men här låter sig ingen skrämmas av det, här är man på samma mässa, under samma tak och visar att man inte bryr sig längre. Funktionen med detta är två: dels är det helt enkelt så mycket svårare att få brunsmetningen att fungera när ingen bryr sig om den, dels är det naturligtvis så att det personliga mötet skapar nya kontaktvägar och stärker och skapar nya band.

Se den på Exakt24 eller Swebbtv – hela eventet kör från 11-18!

Mycket intressanta föredrag och paneldebatter ca 25-30 min långa, varvade med 4-5 min långa inspelningar där olika författare får ge en personlig hälsning till er. Själv deltar jag förstås också, dels i en paneldebatt om hur de digitala medierna förändras för oss bloggare och dels intervjuas jag om de två viktigaste projekten vi har framför oss: på kort sikt EU-stöldpakets-projektet, skriv under listan!

På lång sikt: den nationella identiteten, som måste stärkas och där mitt bokprojekt behöver lyftas för att kunna få den finansiering som krävs och bli det fundament för detta som det är tänkt.

Magnus Stenlund

swish 070-763 97 02 Den som swishar 60:- eller mer, samt sin mailadress kommer få tillbaka en e-boksversion av Den Eldrökta i ny upplaga. Inbetalningen kommer också ses som en intresseanmälan för pappersupplagan, såvida annat inte särskilt framhålls.

länk till Nej till de gigantiska stödpaketen – här skriver du under!

Publicerad 7 kommentarer

Fler ensamkommande barn? Kärt besvär för familjehemsfar med upp till 120k i månaden.

DN ger i en insändare röst åt den godhetsångest som präglar medarbetare, vars agendajournalistik inte längre får ta lika stort utrymme som förut, helt enkelt av det skälet att de flesta tidigare så väl upprepade lögnerna är avslöjade. Då får insändaren lämna argument, som inte ens behöver vara styrkta, bara känslomässigt färgade och fulla av empati för en fortsatt flyktingkarusell och mer inströmmande genom det såll som nu enligt senaste förslag ska vidgas ännu mer, med nya anhörigregler, som för många gör Sverige till automatiskt ‘första land’ så fort man kommit in i EU, det ska räcka med en anhörig redan här. Det kommer innebära att länder som tidigare röstat emot, som Ungern och Polen, nu har goda skäl att säga ja – i dessa länder finns ju knappt en enda anhörig som nytillkomna kan anknyta till. Men det gör det i Sverige. Med råge.

Rubriken är närmast totalt missvisande. Migrationen KOMMER öka med dessa regler. Det finns ingen som helst anledning att tveka om den saken. Charlie Weimers, SD, slår in ännu en öppen dörr kan man tycka. Men detta är ju vad EU och Ylva Johansson faktiskt vill göra. Trots vad man (regeringen) säger här hemma.

Man skulle kunna tycka att vi redan gjort vårt och mer därtill, men inför utsikten att på detta sätt permanenta skevheten i mottagningen inom EU, så kan det vara bra om svenska väljare duschas i en ny dos snyftreportage. Jan Ola Forsberg är dock inte vilken godhetsivrare som helst, han är en filantrop som verkligen handlar som han lär. Och vill därför gärna göra reklam för sin sak, understryka sitt engagemang genom att etikettera sig som mottagare av fem afghanska barn. Det låter väl bra?

Men skenet kan möjligen bedra. Jag beslöt mig för att ta reda på den ekonomiska sidan av saken, och upptäckten var, som vanligt, värre än ens min mest cyniska tanke kunnat ana. Det är en veritabel liten guldgruva som Jan Ola sitter på. Och att generositeten i just den här socialförsäkringen är så stor kanske vi kan räkna ut, beror på att pengarna oavkortat lär gå till just de godhetstörstande själva. Det lär ju inte vara så många andra än just sådana som väljer att räcka upp handen, när familjehemsplacering av afghanska ‘pojkar’ på (formellt) 16-17 år ska göras. Man kan konstatera att regeringen inte vågat förlita sig på att någon faktiskt tar emot, man har sockrat anbudet. Rejält.

Min fråga, Jan Ola, vet du själv hur lönsamt det här är?

Hur mycket stöd i månaden uppbär du Jan Ola, för dina fem afghanska pojkar? Det står inte att du adopterat dem, så därför antar jag att det handlar om familjehemsplacering. Du kanske inte vet? Det är ju svårt att hålla reda på alla bidrag, så jag ska berätta. Om de är under 13 så får du i grundersättning 4336:-/barn, mellan 13-19 år 4927:-/barn. Härutöver i tilläggsersättning (för barn-/skolbarnomsorgsavgift, kostnader för umgängesresor till föräldrar eller andra närstående, specialkost, glasögon eller linser, kostsamma fritidsaktiviteter såsom ishockey, balett, ridning, semesterresor samt eventuella avgifter för färdtjänst) utgår sedan med 6110:- resp. 6898:-/per barn och månad. Totalt som lägst 52.230:- och som högst 59.125:-. Allt detta är skattefritt.

Men det är ju inte nog. Om du bor lite illa till så kan du få milersättning med 18,50 för skjutsning till de olika aktiviteterna. Och, javisst, man ger förstås även ett arvode för din välgörenhetsinsats. För de yngre barnen 6.357:- och de äldre 8.246:-. Denna ersättning är visserligen skattepliktig och inte pensionsgrundande. Men för eventuella inkomstbortfall har tidigare kompenserats med upp till 14.264:-/månad, de nya reglerna är oklara säger källan, familjehemmet.se. Totalt talar vi alltså som lägst om 31785:- och som högst 71.320:- per månad. Du må besitta ovanligt stor altruism, Jan Ola. Men den råkar också belönas så väl att den faktiskt inte behövs alls, det är nämligen få som tjänar så här bra. Upp till 120 lax per månad, varav nära hälften skattefritt. Du kan nog skratta hela vägen till Försäkringskassan. Och har råd att skaffa barnvakt när du och frugan åker till Mauritius på höstlovet.

Beloppen är per barn. Och det saknas begränsningar som minskar ersättningsnivån om antalet barn är flera. Ingen hänsyn tas alltså till ‘stordriftsfördelar’. Källa Familjehemmet.se

Ska vi gissa att Jan Olas fem ungar nu vuxit sig förbi formellt bidragsuppfyllande ålder? Att de börjar upplevas även av Jan Ola som de gökungar skattebetalarna har haft god anledning att kalla dem redan under vistelsen i Jan Olas hem? De har nog i så fall också sparkats ut. Och nu behövs alltså påfyllning i det lilla familjehemmet – för att bevara kassaflödet.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Efterspel

Givetvis censurerade DN Ifrågasätt min kommentar:

Så jag svarade så här:

DN Ifrågasätt tycker inte att det hör till saken att upplysa om att debattinlägget skrivits av någon som tjänar upp till 120.000:- per månad på sitt lilla familjehem.

Det är ungefär motsatsen till hur man argumenterar när man vill att unga (och vuxna) ska lära sig att ifrågasätta fake news, dvs att det är viktigt att kontrollera vem som är källan och vad denne kan ha för intresse av att argumentera som den gör. Här kan det t ex handla om att barnens ålder nu snart överskrider formell nivå för att bidrag ska ges, och att det då skulle sitta bra med fler. Det hör till kritiskt tänkande, men få vet ju om detta. Genom att låta bli att censurera, så skulle var och en kunna göra sig en egen bedömning.

Utöver detta så säger uppgifterna som ges av familjehem.se att bidragen för mottagningen ligger på en nivå som för många av oss förefaller orimligt generös, hur kan det inte ha med saken att göra?

Att varje barn kostar svenska staten upp till 24.000:-/månad är ju något var och en måste ta i beaktan när man ställer sig bakom eller tvärtom säger nej till fler. Eller menar Ifrågasätt att den här artikeln bara handlar om vad vi i våra drömmar vill? För i så fall vill jag ha fred på jorden och att alla ska få bo i varsin herrgård.

Undrar bara hur stort intresse det är att skriva artiklar om något alla kan instämma i, som om det inte fanns en kostnad och baksida, som vi liksom inte ska känna till eller bry oss om.

Publicerad 7 kommentarer

Kling & Klang och Klan: Total oordning på polisens kommunikationsavdelning.

‘Ett 40-tal klaner har kommit till Sverige enbart för att begå brott och de är systemhotande’. När en hög polischef, vice RPC Mats Löfving, säger något som allmänheten (eller kanske snarare: stora delar av den) känt till eller anat mycket länge, då blir det plötsligt fart. Inom mindre än en vecka så har självaste statsministern tvingats uttala sig. Han befinner sig visserligen några universum bort i verklighetsbeskrivningen, men har nu i alla fall insett att det finns en koppling mellan kriminalitet och invandring. Uttalandet är så urvattnat att det egentligen inte säger någonting alls, särskilt inte eftersom Löfven samtidigt är noga med att inte se något samband mellan brott och ras/religion. Ändå har hans medgivande betydelse, eftersom det flyttar eftertrupperna till en ny försvarslinje – man har förlorat en mycket viktig kulle i skyttegravskriget: från och med nu blir det möjligt även bland politisk korrekt allmänhet att nämna invandring och brott i samma mening.

Nu kan vi diskutera invandring och brott på middagsbjudningen

Underskatta inte explosiviteten i detta! Det gör inte heller Löfven, och det är skälet till att det tagit ett helt år efter hans Agendaförnedring, med lexikal betydelse ‘att vara siste svensk att förneka något som alla andra vet’, innan han kröp till korset. Media gör faktiskt rätt som inte fokuserar på hans gardering, utan blåser upp den ovilliga omvändelsen. Om vi tänker oss en svartmålad vägg, bakom vilken allt det som befolkningen inte får prata om så togs därmed en ganska försvarlig del bort, konturerna av en dörr skymtar, och ett handtag att vrida på.

Kommer diskussioner nu komma igång vid fikabordet på jobbet i Alingsås, mellan hundägarna på promenadstigen i Nybro och parmiddagstillställningen i Svappavaara? Diskussioner som till och med kan landa i några rimliga slutsatser? Som att vi behöver nya lagar mot dessa fenomen. Bevisad tillhörighet till brottslig organisation ska per automatik leda till utvisning i de fall svenskt medborgarskap saknas. Och givetvis ska s k flyktingar som tillhör en brottslig klan inte få inresetillstånd, än mindre uppehållstillstånd. Insikten om att barn uppfostras in i kriminell verksamhet bör få en och annan att fatta att det inte hjälper att sätta en tid hos skolans kurator eller att polisen bygger relationer med ungdomsgängen.

Polisens organisation och arbetsmetoder är förstås nästa givna samtalsämne. När Löfvings uttalanden sprids så tas kommunikationsavdelningen på sängen. Bara i en av de sju regionerna, i Väst, har man koll på antalet klanrelaterade brottssyndikat, och där är också antalet flest, tolv stycken.

Jodå. Klaner är något alldeles särskilt.

– Vi har inte jobbat med det här begreppet och har inte heller någon dokumenterad siffra, berättar Magnus Mowitz, tillförordnad chef för underrättelseavdelningen i Region Stockholm. ‘Och det är heller inte viktigt för oss’. Inte heller i region Öst ser man poängen. Det skulle inte finnas någon skillnad mot MC-gängens tystnadskultur. Men en sådan är faktiskt ganska lätt att se; hur ska ett barn kunna bryta mot den omerta som fanns utvecklad omkring det redan medan det låg i mammas mage? Att blodsband är tjockare än vatten är en sanning få skulle invända mot, och den avgörande skillnaden ligger ju i att dessa består och aldrig kan ersättas. Vem ska man gå till om man vill ta sig ur kriminaliteten när mamma och pappa, farmor, bröder, och systrar alla är lika djupt insyltade? Och hur ska man uppfostra sina barn annorlunda?

Det är här det blir omöjligt att säga vad som kom först, hönan eller ägget. Att trycka tillbaka klaner är möjligt men att slå sönder och utrota dem är närmast omöjligt, se på maffiafamiljerna i New York. Det behöver inte finnas en enda individ i dessa brottssyndikat som självmant hade klivit in i kriminalitet om de inte fötts in i den, men det skulle lika gärna kunna vara tvärtom, klanens brottslighet är självgenererande och närmast omöjlig att stoppa utan att varje individ i den hamnar bakom lås och bom. Eller utvisas. Tänk er en sådan där science fiction, där de sönderslitna kroppsdelarna av en utomjording återförenas en efter en, och – vips – så lever den igen.

När man inte vågar registrera problemet så kan man heller inte angripa det.

Polisen har sedan debaclet med registret över brottsliga romer blivit livrädda att registrera allt som kan tänkas anses vara rasistiskt. Släktskap och etnicitet betraktas som känsliga personuppgifter och får i normalfallet inte registreras, enligt brottsdatalagen. Brottsliga datalagen? Vi har som vanligt lagar vars funktion är att skydda brottslingarna. På nationella underrättelseavdelningen säger chefen Linda Staf att man nu har ‘bra balans’.

Skulle inte tro det, när man inte ens känner till vilka nätverken är i fem av sju regioner. Den beryktade kommunikationsavdelningen (se min intervju med Springare) har det jobbigt: – Det är en lätt panikartad stämning inom vår del av organisationen. Man var inte alls beredd på detta och vet inte hur man ska kommunicera vad som gäller för nätverken här, säger en av flera källor inom Region Stockholm. DN sammanfattar förvirringen: ‘Var finns egentligen de beskrivna klanerna? Hur stora är de? Och har alla klaner verkligen kommit till Sverige i syfte att begå brott? Det är några av de frågor som fortfarande hänger i luften.’ Hur kan man vara så tagna på sängen? Det är verkligen otroligt pinsamt.

Grabbarna från Tureberg

I Malmö säger sig Patrik Andersson, chef för underrättelsetjänsten att man har bra koll, men uppskattningen är ändå inexakt, ‘cirka 8-10 stycken gäng’ i Malmöområdet. Tillsammans kommer regionerna bara upp i halva antalet klangäng, som Löfving nämner. Samtidigt kan det röra sig om många fler: i Stockholm säger Magnus Mowitz att det handlar om en handfull först, men när han tänker efter lite så rör det sig snarare om ett 50-tal helt eller delvis släktbaserade grupperingar. Satt i det ljuset tror jag att de flesta av oss skulle vilja veta hur mycket organiserad grov gängbrottslighet vi har idag som inte är klanrelaterad. Stockholmspolisen vågar inte sätta namn på företeelsen. Den inofficiellt mest kända klanmaffian kallas missvisande för Turebergsnätverket, som om de varit Sollentunabor i generationer. Bara i region Väst vet man alltså berätta det exakt antalet klaner. Liksom varifrån klanerna kommer:

– De släktbaserade nätverk som vi har kommer från Mellanöstern, med bas i Levantländerna Libanon, Turkiet, Palestina och Syrien, berättar Göteborgs polisområdeschef Erik Nord. Precis. Det var väl ingen som var förvånad över den uppgiften egentligen.

Och med kusingiften så återskapas de nära blodsbanden när även ingifta är släkt. Ja, det är så det fungerar i klanerna sedan hundratals, ibland tusentals år, och det har fungerat precis som avsett. En klan dör först med sin siste medlem.

Att använda orden rätt. För att undvika verkligheten. Det är polisens kommunikatörer mästare på.

Tack Erik Nord för uppriktigheten. Den är annars minimal, som denna läsarkommentar på pricken visar:

“Vi har inte jobbat med det här begreppet och har inte heller någon dokumenterad siffra”. Regel nummer 1 för hur svenska makthavare skall hantera känsliga frågor – Låt bli att sätta ord på ett problem och låt bli att undersöka det, så kan du med gott samvete säga denna replik. “Det är svårt att sätta en etikett som säger att de per definition är att anse som släktbaserade kriminella nätverk med en klanliknande struktur”.

Regel nummer 2. Gör allt till en fråga om semantik och ställ så höga krav på språklig precision i alla formuleringar att det blir omöjligt att diskutera något som helst omkring ämnen du inte vill skall diskuteras.

Regel nummer 3. Märk ord in absurdam. Tex. kan formuleringen “klaner som kommit till Sverige enbart för att begå brott” tillbakavisas genom att märka ordet “enbart” så länge det finns några medlemmar av klanen som inte är kriminella.

Mats Andersson, DN-läsare

Då återstår bara en långtidsutredning som ska tillsättas, så kanske man 2026 kan konstatera att det faktiskt finns viktiga skillnader mellan klanerna och annan brottslighet. Vad som ska göras åt saken får man sätta sig ned och fundera över då i så fall.

Ett litet steg för en pajas. Men ett kliv framåt för brottsbekämpningen i Sverige.

Ett litet hopp om att utredningen kan snabbas på, går trots allt ändå att skönja. När jag browsar igenom läsarkommentarerna så är de obligatoriskt närvarande vänstertrollen helt frånvarande. En tydlig effekt av Löfvens reträtt. Nu kan ingen längre låtsas som om sambandet inte finns. Ett litet och motvilligt steg för vår pajas till statsminister. Men ett potentiellt stort kliv för brottsbekämpningen i Sverige.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Publicerad 3 kommentarer

Vi måste överväga om Björn Wimans godhetstörst kan göras till brottslig även enligt lag.

Att driva en åsiktsagenda, som innebär att man medvetet vill förorsaka svenska folket lidande, från en plattform som DN, med ett fortfarande betydande inflytande över den hjärntvättade och politiskt korrekta allmänheten, det är självfallet moraliskt helt oförsvarligt. Och enär Löfven ser över möjligheten att förbjuda ‘högerextremism’ så bör vi inte rygga för möjligheten att även göra vänsterextremism olaglig – och straffbar. Beroende på hur framtiden utvecklar sig, så kan det snart finnas en politisk vilja att åstadkomma något sådant – vilket är viktigt att alla godhetsmånglare blir medvetna om. De ska nämligen få en ärlig chans att sluta i tid, och göra avbön. De ska veta att det kommer bli trångt i dörren en dag, och att den mest förhärdade då kommer stå ensam kvar, när syndabockarna skall utses.

Björn Wiman är en av DN:s allra mest kulturmarxistiska reportrar. Han gör nu vad han kan för att elda på de mångfaldskramande och massinvandringsälskandes omättliga längtan efter att få känna sig bättre än alla andra. Så här uttrycker han sig (obs särskrivningen, han kan inte ens svenska):

Det går att påminna om att de miljoner människor som befinner sig på flykt i världen i dag kommer att bli mångdubbelt fler i framtiden till följd av klimatförändring och konflikter. Folkvandringens tid har bara börjat. Vi kommer att vara tvungna att lära oss att leva tillsammans under betydligt hårdare villkor än så här.

DN 20-09-05

Ett citat som mer än antyder att vi nu alla måste förbereda oss på hårda umbäranden för att massinvandringen ska kunna fortsätta, så som de troende anser oundvikligt – och rättfärdigat, just genom vårt lidande. Mycket obehaglig läsning; sådana som Wiman visar att de inte är beredda att backa från orimliga utopier, oavsett alla empiriska iakttagelser om hur illa detta faktiskt fungerar. Han förespråkar mer av samma ändå och hans tal om de umbäranden som svenskarna kallt måste räkna med, är i själva verket troligen en lockelse för dessa fanatiskt troende. Massinvandringsreligionen börjar likna en dödskult.

Wiman har mage att kalla denna egoistiska längtan efter att få känna att man står över alla andra, för – ‘anständighet’. En studie i kulturmarxistiskt tvärtom-språk.

Men så kan man ju inte skriva på DN Ifrågasätt, då blir man censurerad. Bland alla uppskattande godhetsknarkares hyllningar fick jag dock faktiskt kommentaren nedan att stå kvar:

Hur orkar du Wiman?

2015 hade godhetskramandet nått sådana proportioner att ingen vågade säga att kejsaren var naken. Kollektiv masspsykos.

Idag är det inte bara misstankar som bekräftar att 9 av 10 som söker sig hit och till Europa är ekonomiska flyktingar. Eftersom det föds 80 miljoner nya potentiella ekonomiska flyktingar varje år i de länder man ‘flyr’ ifrån så kommer det inte någonsin finnas en chans att vi (Sverige, Europa, Västerlandet) klarar att ta emot dem alla. De som registrerades som flyktingar var för bara tre år 69 miljoner och att det är 80 miljoner nu enligt Wiman visar bara hur meningslösa vår flyktingmottagning var. Inte bara ett sisyfosarbete, utan ett där stenen som ska knuffas uppför berget blir större och större, som en snöboll.

Detta visste många redan 2015, men då var det ingen som ville lyssna. Sen slog verkligheten till. Kostnaderna började bli svåra att dölja. Man började få tala om hur omöjligt det var att integrera dem som kommer från nedre vänstra hörnet i kulturmatrisen med oss svenskar, i det övre högra, att vare sig vi eller dem, med försvinnande få undantag, skulle kunna tänka oss att gå ens halvvägs, därmed aldrig kunna mötas. Det blev t o m möjligt att tala om brottsligheten som följt i spåren och den överrepresentation som finns bland de huvudsakligen icke-integrerade bidragsflyktingarna.

*

Att bortse från allt detta och fortsätta propagera för mer av samma är brottsligt dumt. Systematisk hjärntvätt. Försök till, medhjälp, anstiftan eller huvudansvar för åstadkommande av svenska folkets orättmätiga lidande; uppsåtligen eller genom vårdslöst handlande. Det må vara de lege ferenda, Björn Wiman, lag som bör gälla, men ännu ej är fäst på pränt. Men en ekonomisk härdsmälta och ett enda regimskifte efter det, räcker faktiskt för att skapa de lege lata; förvandla dumheten till brottslig även enligt gällande lag. Kom ihåg det; att propagera för att medvetet låta svenska folket lida, för att tillfredsställa ditt eget behov av godhetsfix, det är direkt uppsåt. Och för sådan finns inga förmildrande omständigheter i min lagbok.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 6 kommentarer

Är Dan Park Sveriges svar på van der Lubbe?

Titta på den här intervjun med Dan Park, av Jesper Johansson i Exakt24. Det här är mannen som medvetet startat upplopp och kravaller i Malmö och oroligheter lite varstans i Skåne och även övriga Sverige. Han förefaller på ett närmast onaturligt vis oförskräckt av att riskera en fatwa från någon muslimsk potentat nere i Egypten. Detta dödsförakt inför utsikten att göra extremisterna inom islam galet förbannade är svårbegripligt för en vanlig människa, man måste försöka få en bild av honom. Jag kan inte efter sju minuter påstå att han ger ett sinnesrubbat intryck. Inte heller framstår Park som en posör för mig.

Hans försvar för yttrandefriheten kan ses som ultimat och berömvärt. Men jag saknar någonstans passionen i hans röst och ansiktsuttryck. Hur kan han vara så lugn, rent av oberörd? Inför utsikten att spendera resten av sitt liv som Lars Wilks, Hirsi Ali eller Salman Rushdie, med livvakter med ända in på toaletten? Få halsen avskuren som Theo van Gogh, eller bli lynchad av en folkmassa? Det är utsikter som får oss andra att dra öronen åt oss. Vi har förvisso familjer också som vi inte vill utsätta för oron eller risker att dras över samma kam. Wilks kanske inte riktigt kunde ana vad han skulle förorsaka, kanske inte Rushdie heller, fullt ut. Men Park borde sannerligen veta.

Nej någon galenskapens låga lyser inte igenom, han är ingen idiot, av allt att döma. Är han då en hjälte? Vi som avskyr islams totalitära ideologi måste ju se det så. Väl? Detta är verkligen ett test av yttrandefriheten i Sverige, och med nekande svar i kommun efter kommun har Park avslöjat hur ovilliga man är att låta något ske som skulle göra muslimerna förbannade.

Medelmedborgarens bild: en mediakåt dåre med sjuklig lust att provocera

Det är bara det att vi kan ju samtidigt lätt se hur medelmedborgaren kommer se på det här. Dan Park är i dennes ögon självklart en mediakåt dåre, som förorsakar samhället enorma kostnader pga denna sin sjukliga lust att provocera. Medelmedborgaren behöver inte indoktrineras av vinklade reportage för att gissa sig till att polisen säger nej bara för att slippa bråk och stora kostnader för den skattebetalande allmänheten. Detta kan vem som helst räkna ut. Och att Dan Park inte är just vad medelmedborgaren just nu inbillar sig, innebär att även han har förstått.

Vad än värre är; det är lika lätt för oss alla att förstå den ilska som koranbränningen förorsakar, även bland mer moderata muslimer. Det är som att få ett pekfinger i bröstet. Vem skulle inte bli arg då? Om invandrande flyktingar brände den svenska flaggan (vilket inte heller är förbjudet), så skulle de göra många fler än mig förbannad och det spelar ingen roll vilket som är mest motiverat eller omotiverat, det är den känslan som är så lätt att identifiera sig med, att det är ofrånkomligt att muslimerna här får mångas sympati.

Lägg sedan medias vinkling ovanpå detta. DN och SvD har rapporterat med rubriker och hela artiklar som inte bara gör det möjligt utan sannolikt att deras mer naiva läsare (huvuddelen) tolkar det som att det är högerextrema bråkmakare som står för alla oroligheterna, medan snälla muslimer står och tittar på. Det här var lätt att räkna ut, Dan Park. Vi får inte bara en polarisering, en majoritet av svenskarna sympatiserar nu med muslimerna, och ser koranen och dess lära som ett offer. Lätt att räkna ut eller åtminstone gissa. Så varför?

Svenska postmodernisters svar på van der Lubbe?

Park agerar medvetet som en van der Lubbe, holländaren som brände ner Riksdagshuset i Berlin och gav nazisterna den förevändning de behövde för att göra processen kort med den bräckliga demokratin. För en konspirationsteoretiker så måste det vara glasklart att Park är en femtekolonnare och att han sannolikt redan på förhand fått frikort av Muslimska brödraskapet från alla fatwor. Bara hans plötsliga död skulle kunna motsäga detta.

Men så är det knappast. Likt van der Lubbe, så agerar Park antagligen utan någon beställning. Hans övertygelse om vad som är rätt och fel är sannolikt helt opåverkad av vilka de praktiska konsekvenserna är. Park är inte galen, men någon pragmatiker är han inte. Man kan beundra detta eller se honom som nyttig idiot. Islamisterna må applådera, men att de skulle kunna styra någon som Park är en ganska löjeväckande tanke.

Islamisterna vore naturligtvis lika opragmatiska även de, om de nu utfärdar sin fatwa och ser till att Dan Park blir en martyr. Det vore nämligen det enda som skulle på allvar ‘förstöra’ det positiva sentiment för muslimska oroligheter, kriminella våldsverkares förstörelselust och vänsterextremistiska sympatiyttringar, som Park genom sin aktion har bidragit till.

Alla tvingas nu ta ställning

Å andra sidan kan man förstås ställa frågan: om en libanonisering av Sverige ändå ser ofrånkomlig ut, så kanske det är lika bra att få den överstökad? Vad Park ändå åstadkommer är att alla tvingas ta ställning. Det kommer till en punkt där härjningarna drabbar den egna egendomen, då den egna säkerheten hotas. Okontrollerad eskalering av kravaller lär fresta på tålamodet hos medelmedborgaren och till slut försvinner sympatin, oavsett vad media skriver. Svensken är så apatisk att inte ens avspärrningarna i Angered har fått honom på benen. Men det kommer en ekonomisk kris att göra. Särskilt om den paras med fortsatt ökad och tillsynes planlös brottslighet från dem som just nu älskar att hata Dan Park.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56 40

Publicerad 4 kommentarer

Vägspärrarna i Angered och tortyren på kyrkogården kräver ett svar.

Men i svensk systemmedia är det fortfarande förbjudet att tala klarspråk. Ivar Arpi berättar om ‘Angeredsfamiljen’ som kontrollerar vägspärrarna. Man håller ett bostadsområde med 50.000 invånare som gisslan, och kommunanställd servicepersonal behöver poliseskort till arbetet.Men att berätta om att ‘familjen’ är en klan och att överhuvudet heter Ali Khan, det vågar man inte riktigt trycka i SvD, för det hör ju inte till god ton. Än mindre nämna att Ali (och hans 40 rövare) är imam och använder islam som verktyg i sin kriminella verksamhet. Islam och kriminalitet funkar nämligen perfekt ihop för att hålla folk i ett terrorgrepp. MSM anser inte att problemets kärna går att nämna. Hur ska man då kunna lösa det?

Samtidigt, i huvudstaden, så begås ett av de hittills vidrigaste förnedringsövergeppen hittills. Två minderåriga pojkar är offer, säger Aftonbladet. Varför inte helt enkelt kalla dem för barn? Och deras plågoandar, tortyrmästarna, som håller dem fångna en hel natt under det att man utför de mest avskyvärda övergrepp, de är faktiskt inte bara redan fällda för en rad grova brott, trots sin ungdom. De har också utländsk bakgrund. Men det tycker Aftonbladet inte är värt att nämna.

Av respekt för vem? Offren? Tillåt mig hånle. Jag säger bara: Benny Fredriksson, Aftonbladet – vi kommer aldrig att glömma honom.

Meanwhile. Vi som följer rapporteringen i DN och SvD. Vi vet ingenting – det här är inte ens värt att rapportera om! SVT väljer till slut att berätta om saken, några få sekunder, ett inslag omgärdat av ‘nazistreportage’ med fylliga ‘expertkommentarer’. Sådana saknas i notisen om detta vidrigaste av vidriga övergrepp. Vad nazisterna gjort är mer oklart, mer fokus där på vad de kanske skulle kunna göra, om de blev fler – och mer våldsamma.

Det finns förstås ytterligare en feg stackare som kraftfullt hjälper till att bidra till den här publicistiska ynkedomen. Åklagaren.

Så här beskrivs dådet av AB:

” Det brutala och utdragna våldet mot pojkarna ska ha börjat vid 23-tiden på lördagen. [..] Offren utsattes för tortyrliknande misshandel med förnedrande inslag. Åklagaren uppger att de bland annat knivhöggs i benen. Enligt uppgifter till Aftonbladet ska även andra tillhyggen ha använts. Vid ett tillfälle under natten ska de två omyndiga ungdomarna ha tvingats klä av sig, hotats ner i en grop i marken och börjat begravas, uppger källor för Aftonbladet. De utsattes även för våldtäkt, uppger åklagaren. “

Hatbrott? Hatbrott!

Offren tycks ha utvalts ‘slumpmässigt’, men är vita, svenskar. GM har båda utländsk bakgrund. Hur kan detta INTE vara ett misstänkt hatbrott? Grövre sådant är svårt att föreställa sig.

Med hatbrottsrubricering så får brotten ett mycket högre straffvärde. Det skulle kanske ha varit läge att ha prövat även i domen för den molotovcocktail den ena gärningsmannen kastat, och förorsakat mångmiljonskador med, bara någon månad tidigare. Ett brott han visserligen fälls för – men släpps ut ur häktet utan att avtjäna straffet… Hans kumpan är 18 år, men kommer inte dömas till annat än öppenvård, och halverad strafftid, för så ser det ut i det av sossarna utformade överseende- och undfallenhets-samhälle, där det är brottslingen det är synd om.

Straff för hela familjen är det enda som hjälper.

Svensk lag är föråldrad. Den gäller Sverige när det var Sverige, på 1900-talet. Inte ett nytt Libanon på 2000-talet. Det finns inga ideala lösningar längre. Det måste ske en avvägning. Och den måste ske till fördel för det övriga samhället, inte brottslingen. Inte hans familj. Vad som ska ske i så här grova fall är följande: minderåriga födda utomlands eller i familjer där någon förälder är immigrant, ska utvisas tillsammans med sin familj. Tekniskt sett förstås enbart den som inte förvärvat svenskt medborgarskap från födseln – men som vårdnadshavare så ska man då tvingas följa med. Efter uppnådd myndig ålder får förstås förövaren klara sig själv bäst han vill; familjen har då rätt att få förnyad ansökan om inresetillstånd till Sverige prövad och finns då t ex asylskäl så kan familjen få komma tillbaka, dock med självklart undantag för förövaren, som förverkat sin rätt att beträda svensk jord för evig tid.

Kommer vi att släppa in dem? Troligen inte. För vid det laget bör vi ha hunnit införa en väldigt restriktiv syn på asyl. En som bara tar in dem som verkligen är i akut behov. Och som när sådant inte föreligger längre, givetvis ska skickas tillbaka igen.

Libanon är här nu. Vi kan antingen fortsätta hymla eller ta tag i tjurens horn.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Frågor på det?

Hur kan en stor svensk stadsdel annekteras av en kriminell klangruppering, känd sedan lång tidigare i press och polisens straffregister, utan att svensken går man ur huse i Göteborg och kräver militär och polisiära insatser som återställer ordningen? Hur kan Löfven i n t e tvingas kommentera, med konkreta åtgärder som svar, vad som händer i Angered och var är regeringens sympatiyttringar med de båda torterade svenska pojkarna?

Våra barn kläs av, våldtas och torteras av dem som ni tagit hit, ni som röstat för det här. Bidragsflyktingarna och deras barn utövar veritabla skräckvälden i utanförskapsområdena och på skolorna. Jodå, det kommer vara ditt barn som utsätts nästa gång. Fattar du inte det? Eller bryr du dig inte? Är du helt apatisk?

Vad är det som får mig att tänka på den där skräckfilmen från 1950-talet då alla människor förvandlades till lydiga zombies efter ett angrepp från yttre rymden? Vad i hela helvetet är det med er? Vakna, era försåsade sopprötter! Vi håller på att invaderas! Vi håller på att gå under! Vi håller på att fastna i träskrötterna, drunkna i sumpen. Gör åtminstone något. Ta ett enda j-vla simtag för att bevisa att ni fortfarande lever.

Och vet ni vad. När det vänder kommer det gå fort. Fega ynkedomar som ni är, så kommer ni inte vilja vara sist kvar. Och ni som tjänat på det här – dags att betala blodspengarna, om ni ska ha en chans att få någon syndaförlåtelse. Ni som ‘bara’ tittat på, eller valt att heja på. Tro inte att vi glömmer er heller.

Ni kommer kanske inte alla att kunna fällas till livstids straffarbete. Men kanske ett tvång att bära ‘refugees welcome’-skyltar väl synliga varhelst ni går, precis som ni gjorde 2015? I detta framtidssamhälle kommer få straff ha mildrats jämfört med idag. Men åtminstone en sådan strafflindring kan denna ledare ställa sig bakom: bespottning av skyltbärarna.

Publicerad 3 kommentarer

Rättsstaten krackelerar – därför måste namn på grova brottslingar publiceras

Enligt en ny rapport publicerad på SVT så har media blivit mer restriktiv att publicera namn på brottslingar. Men inne i artikeln får vi klart för oss att det bara är halva sanningen. Det är de grova våldsbrottslingarnas namn man undviker att nämna. Samtidigt har man blivit alltmer glada i att sätta ut namn på dem som döms för mer lindriga brott. 

Låt oss undvika den retoriska frågan om det finns någon logik i det här, för det både gör det – och inte.  

Vi börjar från början istället. Bör vi publicera grova våldsbrottslingars namn? Det är långt ifrån självklart. Ända sedan femtiotalet har svensk press varit återhållsamma med sådana så kallade uthängningar. Samhället ska inte straffa två gånger säger man. Jag tror det flesta är överens om att det är en sympatisk princip för ett fungerande rättssamhälle. Ännu mer så naturligtvis när det gäller människor som är anklagade för brott men inte ännu är dömda. Att låta sådana människors namn komma till offentligheten skulle kunna skada dem för alltid – även efter en eventuellt friande dom. För vi vet ju alla hur det resoneras – ingen rök utan eld. Dessutom kommer det finnas gott om sådana uppfattningar spridda på nätet, som ger stöd för den som vill tro det värsta.

Men rättstryggheten då?

Rättssäkerheten för den anklagade, såväl som för den dömde, måste dock alltid vägas mot allmänhetens intresse av rättstrygghet – att kunna lita på att brottslingar drabbas av samhällets sanktioner. Den här ledaren vill hävda att ju liberalare och kortare straff samhället utdömer, desto större anledning finns det för allmänheten att veta vem som dömts för sådana här brott. Med den praxis som Sverige har ifråga om frihetsberövanden som straff, så är det inte osannolikt att även mördare och grova våldtäktsmän befinner sig i sitt hem, i så kallad öppenvård, inom mindre än ett eller ett par år. Detta gäller särskilt de minderåriga – och de officiellt minderåriga, de män som tagits hit på helt uppdiktade grunder. De kan få öppenvård hela voltan, och den behöver inte vara längre än att tiden räknas i månader. Inte nog med att sådana sanktioner stämmer illa med gemene mans rättsuppfattning, det finns uppenbara risker att de då begår nya brott. Här är det bästa försvaret mot detta givetvis att låsa in dem under längre tid. Men om man nu inte gör det? Då blir det ännu viktigare för allmänheten att veta vem som döms och hur länge. För att kunna skydda sig.

Döms man verkligen två gånger?

Vi måste också fundera över om inte argumentet ‘att man döms två gånger’ upprepas helt slentrianmässigt, utan att man reflekterat över om det stämmer. Just när det gäller grova våldsbrott så är det ytterst sällan detta utgör förstagångsbrott och ännu mer sällan att dessa väljer att lämna den brottsliga banan. Den sorgliga realiteten är att dessa brottslingar lever i en subkultur där deras grova brott snarare anses meriterande. Om vi nu ponerar att de faktiskt får sitta inne den tid allmänheten anser rimlig minst fem, kanske tio år eller mer, vad är det då som talar för att en namnpublicering vid voltans början skulle skada dem? Vid det laget är deras namn för länge sedan glömda, nedsänkta i det djupa träsk av våldsbrott som Sverige plågas av idag.

Closure

Vad nytta tjänar då en sådan publiceringen kan man å andra sidan fråga sig? Jag skulle vilja hävda att det finns ett behov av s k closure, inte bara för närmast anhöriga, utan för alla medlemmar i det laglydiga samhälle som läser om det begångna brottet. Vi behöver veta vem den skyldige var, hur han såg ut och att han fick sitt straff. Det får oss att må bättre och att gå vidare. Eller, skulle få oss att må bättre, om det verkligen var så att ett rimligt straff utmättes.

Varför inte utvisning?

Just här ligger ju förstås den egentliga anledningen till att man inte vill publicera namn på förbrytarna. Skulle vi se en bild av dem och läsa deras namn, tillsammans med uppgifter om brottet och offret, så blir våldshandlingen så mycket tydligare för oss. Vi – inte bara traditionella högerväljare – skulle då reagera hårdare på alltför lindrigt utmätta straff, uppenbart felregistrerade uppgifter om ålder, och utestående frågor om varför inte utvisning var en del i straffmätningen, eller ens yrkades av åklagaren. Systemet skulle helt enkelt bli mer transparent och avvikelsen mellan vad politiker och kriminologer tycker jämfört med folk i allmänhet, skulle komma i dagen.

Tror du att alla vet redan? Bara att se är att veta

Utvisningar, sa jag. Och där är förstås nästa krux. Det viktigaste. Alla skulle snabbt bli klara över hur överväldigande stor överrepresentationen bland de utlandsfödda och första generationens invandrare faktiskt är. En lång rad med bilder på mörkhyade med svåruttalade efternamn, bara avbruten av enstaka ‘vanliga svenska’ våldsbrottslingar, det är just exakt vad publicering av dessa namn skulle generera, och det är just en sådan som politikerna till varje pris vill undvika. Efter en sån kavalkad så skulle nämligen lögnerna bli omöjliga att upprätthålla, det skulle skapa starka reaktioner och krav på meningsfulla åtgärder. Att se är att veta – på riktigt.

Efter metoo är det fritt fram – fortfarande.

Men vad är det då istället som sker? Sanningen är att media har inte alls blivit generellt mer restriktiva att publicera namn på brottslingar. Det gäller just bara de grova förbrytarna. Som ni säkert vet, så skedde ett kraftigt trendskifte för tre år sedan, då metoodrevet härjade fritt. Då ansågs det fritt fram att hänga ut män för anklagelser om begångna sexbrott så många år tillbaka i tiden att de inte sällan redan var preskriberade, och i andra fall var anklagelserna så illa underbyggda att de överhuvudtaget inte hade ansetts förtjäna publicering, namn eller inte namn. Det må ha varit en och annan skyldig bland de utpekade, men många var också de oskyldigt anklagade, och ytterst få blev dömda i domstol. Av allmänhet, kolleger, vänner, bekanta och familj blev man istället desto hårdare dömda. Liksom av arbetsgivare, som behandlade dem som heta potatisar som man inte nog snabbt kunde göra sig av med. Få, om ens någon av offren för denna lynchvåg har kunnat återstarta sina karriärer, många blev av med bekantskapskretsen, en del sin fru och familj. Några gick så långt att de tog sina egna liv.

Det här är varför pressetiken finns. Eller fanns.

Detta är alltså just sådana effekter det pressetiska påbudet att inte namnpublicera är avsedda att förhindra. Och som pressombudsmannen gav i stort sett hela MSM bakläxa och en ordentligt knäpp på näsan efter Metoo för. Men – förstås – utan några som helst personliga straff för de närmast ansvariga. Det kanske man borde ha fått?Det är nämligen så att det är för sådana här brott man nu konstaterar att benägenheten att namnpublicera ökat.

Metoodrevet gällde faktiskt inte grovt kriminella, utan människor som var fast förankrade i det laglydiga samhället, de bidrog till samhällsnyttan, betalade skatt och drabbades långt hårdare av medias dom än vad några månaders fängelse skulle ha inneburit för dem. Och med så korta straff som dessa brott leder till eller bör leda till efter fällning, så är dessutom risken uppenbar att dessa namn, de få som faktiskt dömdes, finns kvar i allmänhetens medvetanden. Vilket av allt att döma tycks också vara den närmast åsyftade effekten. I pöbelns ögon räcker nämligen inte fängelsestraff i dessa fall. Samma pöbel som sedan tycker att de grova våldsbrottslingarna varken ska låsas in eller namnges.

De oskyldigt anklagade – och de orättfärdigt friade

Det grövsta övertrampet i metoo gällde förstås behandlingen av de oskyldigt anklagade. Men skådeprocessen mot den s k kulturprofilen som faktiskt fälldes, mot sitt nekande och helt i avsaknad av tekniska bevis, visar också att de principer som styrt rättssamhället helt kunnat slängas överbord, med denna dom fick pöbeln vad den skrek efter. När den sedan ställs mot hur domstolsaktivisterna agerar mot de grova våldsbrottslingarna så blir den extra upprörande, eftersom man då tillämpar beviskrav som är groteskt höga, med rättssäkerheten som svepskäl. Såväl Göta som Svea Hovrätt har nyligen friat män för mord och grova vapenbrott, samtidigt som man underkänt nödvärn och fällt för ‘oaktsam våldtäkt’ med rättsskäl som alla med sunt förnuft kan konstatera innebär att man låtit de skyldiga gå medan de oskyldiga straffats.

Det är den här ledarens uppfattning att när rättstryggheten har försvunnit totalt, alla principer kastats överbord av domstolarna, och systemmedia vänder upp och ned på sina pressetiska principer, då finns det faktiskt fog för att publicera namn även på dem som rättvisan låtit komma undan. Det är ju inte ett dubbelt straff. Inte ens ett halvt. Men ändå något.

Vad det egentligen handlar om vet vi ju allihopa. De grova brottslingarna är till övervägande del flyktingar och med utlandsbakgrund. De metooanklagade är vita, svenska män. Det är inte bara exempel på rasism och sexism i dess allra grövsta form. Det är exempel på en rättsstat i förfall. Och det måste vi berätta om.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Pensionerna: mellan Skylla och Karybdis. Men base case är ännu en statlig stöld.

I Odysséen klämdes hjälten och hans sjöfarare mellan klippmonstret Skylla och malströmmen Karybdis. Om några år så kommer vi se hur det svenska pensionssystemet klarat samma resa, efter den finansiella storm som Corona orsakade 2020, och som fortfarande pågår. Som jag redan har påpekat för den som velat lyssna, så är risken överhängande för att just pensionärer och småsparare är krisens stora förlorare. Den risken är närmare 100% idag och Dagens Industri bekräftar nu den bilden med rubriken ‘Coronasmocka mot pensionerna’.

Första halvåret har lett till minusresultat i alla pensionsförvaltare utom Länsförsäkringar Gamla Trad, som nästan helt är investerat i obligationer. Jättarna Alecta, AMF och Skandia Liv visar minus mellan 1,1 och 2,6 procent, med värdefall på över 10% i de mest aktietunga pensionssparalternativen. Nordea Liv och SEB Trygg Liv Gamla är värst, ner i storleksordningen runt 5% på aggregerad nivå. För ett enskilt halvår är det här exceptionella siffror. Återbäringen i SEB sänktes från tio till noll.

Vad det här säger är egentligen bara vad de flesta vet: pensionsbolagen har olika placeringstrategier där man är viktade i olika typer av tillgångar. Skillnaderna för detta enskilda halvårs utfall är inte i sig något mått på förvaltarnas skicklighet, utan på hur mycket man valt att exponera sig för risk. Svenska och globala aktier har gått ned ca 6% under halvåret, trots den kraftiga rekylen, obligationer har stigit en procent och situationen för olika råvaror är blandad. Fastighetsportföljerna är kraftigt beroende av hur man valt att värdera dem; somliga, som Batljans SBB värderade upp sina kåkar samtidigt som karantän utlystes. Men det är när fastigheterna avyttras som de verkliga värdeförändringarna realiseras.

DI, regimens lydiga verktyg: Konsumera! Köp aktier! Var inte oroliga för pensionen!

Tvärtemot hur det troligen ser ut bland allmänheten, så ju yngre vi är, desto mer oroliga bör vi vara. Hans Bolander ger en överslätande kommentar, i linje med hur DI under vår och sommar gjort allt för att gå statsmakternas ärenden, när det gäller att lugna allmänheten och heja på börsruset, så att alla fortsätter belåna sig, konsumera och fullinvestera sig i aktier. Det är usla råd, av det skälet att vi på så vis gör oss själva till systemets fångar, oavsett om vi gör en kortsiktig vinst eller inte. Och pensionerna ska vi alltså lugnt utgå ifrån kommer räcka bra. DI lurar nog färre av oss över 50, men det är ju dem mellan 30-45 som hans rubrik siktar in sig på: ‘här finns inget att se, ni behöver inte rota i det här, det kommer ordna sig ska ni se, på lite sikt’. Det är cynism av oerhörda proportioner, att ge en sådan rekommendation, den är inte ägnad att hjälpa individen, utan systemet – och förstås regimen.

Jo, Bolander. Vi har all anledning att planera för en sådan. I alla fall om vår framtid är beroende av utbetalningar från det svenska pensionssystemet.

Pensionsfonderna: förlorare hur man än vänder sig

Pensionsfonder har krav på sig att vara försiktiga. Som snitt är man exponerade mot aktiemarknaden med ca tolv procent och man har ‘väldiversifierade’ portföljer, d v s inte lagt alla ägg i samma korg. Men vad det innebär i praktiken är, som utfallet visar, att man trots försiktigheten inte kan undgå att drabbas när börserna går ned. Och, ännu viktigare: diversifieringsstrategin innebär att man också alltid är förlorare när tillgångsinflationen tar över.

Vad som räddat pensionskapitalet från större minskning på kort sikt hotar därför att urholka det på lite längre. Vad centralbankerna har gjort, att på ett exempellöst sätt, på global nivå utan parallell i världshistorien, översvämmat marknaden med nya pengar. Det innebär axiomatiskt att pengar tappar i värde mot andra tillgångar. På kortare sikt är det i stort sett enbart mot aktier, guld och kanske silver. På lite längre så gäller det mot i stort sett allt annat. Problemet för pensionsförvaltarna är att de måste hålla så stora tillgångar i obligationer och andra räntebärande papper, som i dagens nollräntesituation inte ger knappt någon avkastning alls.

Karybdis: inflationsscenariot

Karybdis i det här fallet är att våra pensionspengar ligger låsta i positioner som helt enkelt inflateras bort. Det scenariot är skulle jag vilja påstå, statsmakternas kalkylerade. Det är nämligen så man ska komma ur sin egen skuldsituation. Det ekonomiska system man har riggat är lika extremt gynnsamt för låntagare som det är ogynnsamt för sparare och pensionsförvaltare.

Scylla: börskrasch och depression

Skylla innebär istället att vi får en backlash. Någon kägla i denna ytterst instabila situation välter, och ger dominoeffekter som inte går att bemästra. I så fall kraschar aktiemarknaden. Våra pensionsinnehav kommer då inte vara säkrade i alla fall. Dels kommer den börsexponerade delen att implodera, dels kommer en stor del av de räntebärande papper man håller i visa sig vara värdelösa, när företagen går i konkurs eller tvingas rekonstruera.

När vi väl är där, så kommer vi inte ha mycket att säga till om. Bara förlita oss på att statsmakterna är välvilliga och hederliga. Men så är det inte, tyvärr. Och alla kriser anses som bekant ge rätt till extraordinära tvångsmedel och expropriation. Det är därför stöld av pensionsmedel är något vi måste räkna med.

Worst case och base case: statsmakternas legaliserade stöld

Ändå kommer pensionsfonderna i ett Skylla-scenario snabbt utkristallisera sig som en klippa som trots allt står kvar. Ett tredje alternativ utkristalliserar sig därmed. Nämligen att statsmakterna kommer se sig föranlåtna att än en gång stjäla medel härifrån, för att dela ut till mer akuta ändamål, d v s soppkök i den katastrof som politikerna ställt till med. Så gjorde Palme för att bekosta miljonprogrammet, och så restaurerade Göran Persson statsfinanserna efter krisen på nittiotalet. Senaste stölden är mer av ett bedrägeri: de arbetsgivaravgifter som de flesta av oss tror går till pensionssystemet har under de senaste femton åren istället alltmer viktats över i en allmän avgift som politikerna får leka med – kranen in i fonderna har alltså strypts. Detta är det egentliga skälet till att det behövdes en pensionsreform 2019, som i praktiken innebär ungefär 20% reduktion av värdena.

Efter en större kris, den vi har framför oss, så handlar det istället om att man troligen kommer öppna kranen ut. Det är utan minsta tvekan att beteckna som stöld, men egentligen bara exakt samma sak som skett när man under decennier valt att finansiera vår konsumtion med lån – det är kommande generationer som därmed får betala. Och inga andra alternativ kommer räcka.

DI:s kommentar, ett frejdigt ‘vi behöver inte bekymra oss!’ är ett vacuumtomt löfte. Vi har all anledning att oroa oss, och att ställa in oss på att pensionen kommer bli skral, mätt i dagens penningvärde. Det är, som det ser ut, best case-scenariot.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 2 kommentarer

Kärnfamiljen har blivit extremistisk och Pride är mainstream – nej, det är inte fake news

Ett par glassar, en som en napp, i prideflaggans regnbågsfärger och utformade som dildos. Jag tyckte det var en rätt rolig parodi, en överdrift som fungerade som satir, trots att det nästan inte är möjligt att parodiera pridefolkets vulgariteter. Och där ligger problemet: utan en grotesk politik, så skulle detta vara glasklar humor för alla. Men många reagerar väldigt surt. Inom vänstern, gissningsvis. Och sedan deras känsliga vänner, sådana som faktiskt har lämnat pk-fasen, börjat bli medvetna. De som fortfarande har kontakten kvar och som kriget gäller, vem ska få deras öra, de ängsliga i mitten? Satir funkar dåligt för många. Det här är en bild som därför riskerar att slå på motsatt vis mot vad den var tänkt.

Humor för mig. Men så nära verkligheten att vänstern reagerar som om detta vore förtal. De borde ha sig själva att skylla. Men satiren blir kontraproduktiv.

Det ‘högerextrema’ paraplyet

Så har vi paraplyet, som kärnfamiljen håller upp, mot regnbågsregnet. En rubrik som närmast är övertydlig förklarar att vi måste försöka göra så många som möjligt normala. Stanna upp där och tänk efter. Ärligt, vad var din första reaktion? Jag tror att många, även högerut reagerar med visst obehag. Detta är så fel, så politiskt inkorrekt! Om du tillhör dem ska du veta att du har god politisk kompass. Du vet var konsensus just nu ligger i landet. Om du sedan tänker efter en gång till och konstaterar att budskapet är 1. ganska självklart och 2. inte alls presumerar att avvikande ska förtryckas, utan tvärtom, med sin rubrik försöker säga att detta heller inte är avsikten. Då borde du komma till slutsatsen att detta inte alls borde vara kontroversiellt. Man kan sedan tycka att det är tråkigt och försoffat eller klokt och välunderbyggd sanning om hur samhället borde se ut. Men att den skulle vara ‘extrem’ är väl att gå rätt långt?

Om det inte varit ‘högerextremt’ att hävda att kärnfamiljen är vad vi bör sträva emot, så hade rubriken heller inte behövts. Även med den, så brännmärks garanterat budskapet gärna som extremism. Vi känner en sekunds obehag, trots att vi vet bättre.

Kärnfamiljen borde vara mainstream, inte pride

Icke desto mindre är det ju just det ditt första obehag visar: nämligen att det är extremt att tycka att vi ska ha så många kärnfamiljer som möjligt, för barnens skull, men också för föräldrarnas, liksom för samhällets bästa. Minimera antalet ensamma mammor, låta barn få behålla kontakten med sina fäder, och växa upp i ett enda hem, en trygg miljö för de flesta. Det finns goda fakta som visar att detta är samhällsekonomiskt idealiskt och ger långt färre ungdomsbrottslingar, mindre våld i hemmet (mot de ensamma mödrarna) och bevarar sund respekt för äldre lättare, då även fadern är med och utformar uppförandekoden. Men jag lämnar dessa åt sidan nu. Det intressanta är att det är motsatt uppfattning, den vänsterextrema, som är mainstream i Sverige idag.

Fejkmonopolet

När vänstern har lyckats med det, så – är det gloves off? Bör vi tillåta oss att fejka tillbaka? Vänstern vill förstås ha monopol på fejkandet. De skriker högt så fort de upptäcker ‘övertramp’, sådana som de själva begår regelmässigt av ren slentrian eller i fullaste medvetenhet. Slentrianen är möjlig, just för att det är så sällan vänstern själva blir påkomna. De räddhågsna i mitten får sällan samma otäcka vibbar när statstelevisionen sprider fejk, det är inte som att de då konfronterar sina vänner till vänster. Det krävs enorm bearbetning för att detta ska gå att dyrka upp, för Public Service har ett så oerhört mycket större genomslag än vad vi på nätet har.

Fake news underminerar samhället

Fake news är en nedåtgående spiral, underminering av alla auktoriteter i samhället. Något av det mest destruktiva av allt som pågår i vårt samhälle, för det är tilliten som byggt vår välfärd. Nu är den på väg att försvinna, även mellan svenskar. Detta hade aldrig kunnat hända om vår skurkregim och systemmedia valt att 1. hålla sig till en politik som är så absurd att det inte går att göra satir och parodi på den, 2. lett utvecklingen, med nyheter som ‘hälften av alla som kommer från Syrien är välutbildade’. Skillnaden mellan systemet och avarterna på nätet skulle ha varit för stor.

Men nu har vi att förhålla oss till detta. Jag hör till dem som, för mitt eget varumärkes skull, inte vill sprida osanningar. Men jag har visst överseende med att andra inte resonerar så. Att man inte ser mycket alternativ till att högern ägnar sig åt samma smutsiga hantering som vänstern, när skadan redan är skedd. Vi är på väg mot ett samhälle utan tillit till något. Den verklighetsbild människor får landar någonstans mitt i där propagandan ankrar. Att låta vänstern ensamma sköta fake news, med sina mångdubbla resurser, det är ju detsamma som att ge upp. Som att bedriva krig enligt gammeldags riddarideal mot tanks som anfaller på juldagsmorgonen.

Fake news måste riktas mot rätt mål – och sanningen vinner i längden

Det sämsta med ‘dildo-kampanjen’ är att den helt enkelt går för långt, så att den inte blir trovärdig, för mig en ren satir, men för andra en klumpigt försök till förtal. Den är också helt onödig, eftersom Pride-vulgariteterna som förekommer är helt tillräckliga för att väcka folks avsky. ‘Fake news’ som biter är istället när den artikulerar sådant som vi alla ‘vet’ men som är svårt eller omöjligt att bevisa. Till exempel vilka det är som slänger bomberna – det kommer nog aldrig kunna avslöjas, än mindre få de skyldiga bakom lås och bom – eller utvisade. Detsamma gäller mordbrännarna, och i stor utsträckning även gruppvåldtäktsmännen. Fake news fungerar också bättre när den faktiskt inte går att säkert hävda att den är osann. När hovrätterna släpper alla fria, hur ska man då konstruera en korrekt statistik över brottsligheten? Och när en allt större årlig avvikelse kan konstateras mellan anmäld våldsam död och dödsfallsregistret – ända sedan 1990 – då är fejk news satt i system av samhället.

Jag har inte så stora moraliska betänkligheter under sådana omständigheter. Värre är de rent strategiska. Vänstern vinner fajten, på kort sikt, oavsett om man spelar falskt eller enligt gentlemannaregler. De har så mycket större resurser. Men på lång sikt vinner sanningen, och då är det bra att ha varit på samma sida. Det går att skriva om allt detta utan att kompromettera sig – och jag har mitt varumärke att tänka på, så det är vad jag gör. Men jag kommer inte klaga på om andra är mindre nogräknade; det är oundvikligt, om än tyvärr ofta kontraproduktivt, särskilt om det inte görs skickligt och genomtänkt.

Magnus Stenlund

Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640