Publicerad Lämna en kommentar

När sossarna backar. Det är då deras kvaliteter kommer fram.


Jag kan inte låta bli att imponeras över den paradoxala flinkhet, med vilken sossarna parerar och omgrupperar inför den nya verkligheten – d v s den politiska verkligheten = den som räknas för den som vill behålla makten.

Om de kommer att lyckas även denna gång är skrivet i stjärnorna, men de gör sannerligen vad de kan och visar en flexibilitet och proaktivitet som inget annat svenskt parti är förmöget till. Det senare är förstås till stor del förklarat av att medias kritiska granskning inte skulle tillåta borgerliga partier att göra sådana taktiska manövrar. Medan S har alla kontakter som krävs för att få medierna att lydigt ställa upp och se till att stötta omsvängningen.

Vad man nu håller på med är dock inte några bondeoffer. Silkessnöret för en hel trojka identitetspolitisk hårdvara (kvinnor), som råkar vara hatobejkt för alla till höger om liberalerna. Först försvann den Svarta damen, Margot Wallström. Inte bara de vänstermarinerades favorit utan med stort stöd i stugorna – fd trolig partiledarkandidat efter Löfven och den som mest notoriskt motarbetat alla regeringens försök att komma till sans i massinvandringsfrågorna.

Sedan skickas den svarta springaren Ylva Johansson till Bryssel, där hon förvisso kan göra ännu mycket större skada irl än vad hon lyckats med här hemma – men inte rent politiskt, och det är ju vad som räknas (se ovan). Få kommer ha koll på vad hon sysslar med – om hon nu får jobbet (måste fört klara att memorera rätt svar till nästa utfrågning). Annars får man väl göra ambassadör av henne.

Och så blir Annika Strandhäll lägligt nog Svarta änkan. Förvisso tragiskt med sambons bortgång, men vad hindrade henne att ta en ‘paus’, som Amanda Lind? Lukrativt och identitetspolitiskt helt korrekt. Med tanke på hur nära hon var att skickas ut av riksdagen för ett år sedan och vilken enorm belastning hon varit, så visar ‘hennes’ beslut, att man lär ha letat efter andra ursäkter, innan nu detta råkade inträffa.

Noteras bör att MSM inte ens antyder att någon av avgångarna skulle vara ofrivillig. Det skulle ju vara ofint. Samtidigt börjar det glunkas om att Löfven själv också ska avgå. Det ska han ju förstås någon gång, men nog har hans ställning som lättmanipulerad nickedocka varit alldeles perfekt för intressena bakom honom, ända tills nu? Shekarabi fördes fram som en tänkbar kandidat för någon vecka sedan, och så Damberg då. Båda hör till partiets högerflygel och är bland skurkregimens minst belastade.

Och detta är ju vad som känns så märkligt, om man tänker efter. Det är ju Ygeman och Morgan som gjort mest väsen av sig. Varför nämns inte de båda som kandidater? Så sent som för ett halvår sedan hade de garanterat betydligt lägre odds som kronprinsar än Shekarabi och Damberg. Men det är just det. De är lika avskydda som den nämnda damtrion, om inte mer. Med all rätt. Särskilt Morgan skulle upplevas som ett rött skynke för de flesta ‘gråsossar’. Med honom som ny partiledare skulle garanterat partiet tappa tio procentenheter till på en dag, oavsett all ‘laglojalitet’. Och gråsossarna är faktiskt fortfarande tillräckligt många för att man måste lyssna på dem nu, så allvarligt är läget.

Naturligtvis så är detta: 1. en omsvängning under galgen. Att gå åt höger igen! Precis som man var på väg att göra för ett år sedan? Men då blev de stora uppslagen i DN med Magdalena Anderssons och Shekabis massinvandringskritik och mångkulturskepsis inte direkt någon succé. Vindflöjeln Löfven med alla sina vänsterministrar bakom sig, skulle han kunna vända? Knappast. Och när plan B, övertalningen av Annie Lööf, istället fungerade så bra, så växlade man spår i tysthet.

Detta är också denna gång, som alltid: 2. en rökridå. Men en väl förberedd sådan. På det här sättet kan ett nytt persongalleri ta över, som med större trovärdighet kan säga vad Löfven redan sagt om sina ‘krafttag’. Och gråsossarna är ju godtrogna till en grad som är svår att förstå för en utomstående. För många av dem är röstsedelfrågan uppenbart helt känslomässig. Som ett fotbollsfan som i hela sitt liv stått på Norra Stå och hejat på AIK och som nu måste välja DIF, om han ska få vara med att fira nytt guld. Nej, han lär inte byta.

Jämförelsen är relevant trots att den inte borde vara det: själv följer jag med laget i mitt hjärta ned i division 3, om så – gud förbjude – skulle ske, hur smärtsamt det än skulle vara. Men inte f-n röstar jag på L bara för att de en gång i tiden hade en par bra partiledare (Ohlin och Ahlmark)! Men gråsossarna ser inte skillnaden. Deras ‘lag’ spelar grisfotboll och vinner bara på tveksamma straffar. Det är klart att de fortsätter stötta det! De verkar inte fatta att detta spelet handlar om deras pensioner och om sjukvården. Och deras barns skolor och personliga säkerhet. Och när sportchefen bytt bort alla floppande stjärnor och (nästan) lovat att även tränaren ska bytas ut, så måste man väl få hoppas att det ska bli bättre nästa år?

Personligen är jag övertygad om att sossestrategerna just nu jobbar för att snabbt spela av en dålig hand, så här i ‘silly season’. Jag tror man t o m helt kallt sparar sitt bästa krut när det gäller att vända opinionen. Man hoppas att folk ska tjata sig trötta om kriminaliteten och att det med tiden blåser över, trots att ingenting egentligen görs eller blir bättre. Samtidigt som man nu återigen låtsas ‘ta krafttag’. Då har man ju gjort sitt och det nya normala reduceas till ett beklagligt faktum; i kränkthetens paradis är ju inkompetens bara något fint.


Nej, man nämner förstås inte vad som är pudels kärna. (Ni vet vad). Det skulle öppna alla fördämningar (vilket kan anas ändå är på väg att ske). Men att man varit villiga att offra så pass mycket ändå, både hjärtefrågor och hjärtevänner, visar vilken närmast osannolik betydelse m a k t e n har för sossepartiet. Men riktigt alla har inte offrats. Morgan & Ygeman lurar fortfarande i kulisserna; med de båda tornen kvar på brädet väntar man bara på rätt tillfälle att göra sina drag. D v s när gråsossarna har gått i den vanliga fällan.

Jag säger inte att strategerna kommer lyckas. Ur s-synvinkel är läget prekärt. Verkligheten – den enda fiende de inte vet hur de ska hantera – kommer av allt att döma bli för svår den här gången. Den kommande katastrofen, dess självförvållade orsaker och misslyckandet i att möta den har nog till slut blivit alltför svårt att dölja. Jag hoppas verkligen att det är så. Vilket ju innehåller fröet till ännu en paradox: hoppet om att krisen ska bli tillräckligt svår för att rensa bort parasiterna. Många är de oskyldiga, som då samtidigt kommer tvingas lida. Men hellre det än en halvmesyr som gör det möjigt för dessa hänsynslösa maktspelare att sitta kvar och få chansen att förstöra ännu mer. De vill gärna ta den.

Kvaliteterna är förstås inte jämförbara på allvar. Och både empirin och min egen övertygelse säger att de är närmast komplett omvänt korrelerade med varandra. Men tänk ändå, vilket formidabelt och i sann mening statsbärande parti sossarna faktiskt kunde ha varit än idag, om de lika lyhört och skickligt tagit itu med landets och det svenska folkets verklighet – så som de hanterar det politiska taktiserandet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Expressen

Publicerad Lämna en kommentar

SwebbTV censureras – av Morgan.

i korthet: Detta är den sorgliga sagan om sjupartidemokraturen, där oppositionens viktigaste fora, SwebbTV nu inte finns. Och om hur fb censurerar Sunt Förnuft om klimatbluffen – hur ska svenska folket hinna förstå innan vi blir en sjupartidiktatur även formellt? Ja, iaf kommer inte MED hjälpa till att avslöja den, så vem behöver det partiet? Jag är så besviken att jag knappt har ord – fredagen den 2 augusti 2019 var definitivt en dödsstöt för demokrati och yttrandefrihet i Sverige.

Igår fick jag två mycket tråkiga besked. Det ena är att yttrandefriheten nu mycket handgripligen har beskurits ytterligare i den lilla sjupartistaten som kallas det svenska riket. Denna demokratur som alltmer börjar likna en riktig diktatur, med skillnaden att den inte styrs formellt av ett parti, utan av sju partier som i mycket liten varierande grad tvingar svenskarna att acceptera en politik som med 100% säkerhet kommer att leda till total katastrof om den tillåts fortsätta som hittills.
*
Skillnaden mellan den svenska sjupartidemokraturen och en sann enpartistat liknar skillnaden mellan ett kartelliknande oligopol och ett monopol – i praktiken har de sju som samverkar bara små åsiktsskillnader om hur snabbt man vill ta oss till avgrunden, samtidigt som de, precis som hemliga kartellmedlemmar, högljutt låtsas bekämpa varandra.
*
Så vad är det man gjort? Sjupartistatens egen lille Goebbels, vår käcke Morgan Johansson, som bl a lagt utredningar om att förbjuda runor, har i början av juli gått ut i Rapport och myndigt förklarat att de som av honom skall brännmärkas som rasister (alltså Morgans helt egna definition) inte ska få ge ut tidningar, demonstrera eller äga egendom. Ett ganska hårresande uttalande stick i stäv med (den nuvarande) grundlagen. För detta inhöstar han stora applåder i sin folkdemokratis MSM och Rapport har inte en enda kritisk fråga (vad är nytt under den himlen?).
*
SwebbTV – den enda sanna oppositionen i Sverige – nu utslängd av Goebbels från Youtube En månad senare, fredagen 2 augusti, så stängs svensk oppositions flaggskepp, den enda riktigt stora, varierade och regelbundet sända YouTube-kanalen med helt ocensurerade åsikter, ned av YouTube. Detta på direkt order från Goebbelsministeriet. Det är ett så flagrant övertramp avseende vår grundlagsskyddade yttrandefrihet, att jag hädanefter inte finner skäl att kalla Sverige demokrati överhuvudtaget. Detta var dagen då de farhågor bekräftades, som påskriften av FN:s Global Compact gav upphov till, liksom alla de ondsinta utfallen i Wolodarskis ledare i Dagens Pravda och alla regeringsuttalanden om att näpsa Facebook, Twitter, Google och Youtube. Vi befarade ju att detta verkligen skulle leda till allvarliga begränsningar förr eller senare – det var nu det hände.
*
Inte bara är SwebbTV den i särklass mest sevärda och varierade i den samlade oppositionens programutbud, den har hållit till i den – hittills – av Goebbels bannbullor minst påverkade plattformen, YouTube, därför är beskedet dubbelt tragiskt. Nu finns det inga stora plattformar som inte har lagt sig platt (sic!) för regeringens sanningsministeriums påtryckningar.

Mångkulturbluffen har genomskådats av en stor majoritet av folket, tyvärr inte av riksdagsledamöterna; feminismen av de flesta män, men fortfarande går många kloka kvinnor på den (kanske skulle jag själv gjort det om jag varit kvinna, det vet ju ingen), historierevisionismen har fått gå till en viss gräns, men när Goebbels ville förbjuda runor så verkar han ha stött på en gräns, inget av mina inlägg har ens haft i närheten av samma respons, 130 000 views. Framtiden får utvisa om han tagit sig vatten över huvudet även denna gång.

Magnus Stenlund
@sunt förnuft