Publicerad 2 kommentarer

Fler ensamkommande barn? Kärt besvär för familjehemsfar med upp till 120k i månaden.

DN ger i en insändare röst åt den godhetsångest som präglar medarbetare, vars agendajournalistik inte längre får ta lika stort utrymme som förut, helt enkelt av det skälet att de flesta tidigare så väl upprepade lögnerna är avslöjade. Då får insändaren lämna argument, som inte ens behöver vara styrkta, bara känslomässigt färgade och fulla av empati för en fortsatt flyktingkarusell och mer inströmmande genom det såll som nu enligt senaste förslag ska vidgas ännu mer, med nya anhörigregler, som för många gör Sverige till automatiskt ‘första land’ så fort man kommit in i EU, det ska räcka med en anhörig redan här. Det kommer innebära att länder som tidigare röstat emot, som Ungern och Polen, nu har goda skäl att säga ja – i dessa länder finns ju knappt en enda anhörig som nytillkomna kan anknyta till. Men det gör det i Sverige. Med råge.

Rubriken är närmast totalt missvisande. Migrationen KOMMER öka med dessa regler. Det finns ingen som helst anledning att tveka om den saken. Charlie Weimers, SD, slår in ännu en öppen dörr kan man tycka. Men detta är ju vad EU och Ylva Johansson faktiskt vill göra. Trots vad man (regeringen) säger här hemma.

Man skulle kunna tycka att vi redan gjort vårt och mer därtill, men inför utsikten att på detta sätt permanenta skevheten i mottagningen inom EU, så kan det vara bra om svenska väljare duschas i en ny dos snyftreportage. Jan Ola Forsberg är dock inte vilken godhetsivrare som helst, han är en filantrop som verkligen handlar som han lär. Och vill därför gärna göra reklam för sin sak, understryka sitt engagemang genom att etikettera sig som mottagare av fem afghanska barn. Det låter väl bra?

Men skenet kan möjligen bedra. Jag beslöt mig för att ta reda på den ekonomiska sidan av saken, och upptäckten var, som vanligt, värre än ens min mest cyniska tanke kunnat ana. Det är en veritabel liten guldgruva som Jan Ola sitter på. Och att generositeten i just den här socialförsäkringen är så stor kanske vi kan räkna ut, beror på att pengarna oavkortat lär gå till just de godhetstörstande själva. Det lär ju inte vara så många andra än just sådana som väljer att räcka upp handen, när familjehemsplacering av afghanska ‘pojkar’ på (formellt) 16-17 år ska göras. Man kan konstatera att regeringen inte vågat förlita sig på att någon faktiskt tar emot, man har sockrat anbudet. Rejält.

Min fråga, Jan Ola, vet du själv hur lönsamt det här är?

Hur mycket stöd i månaden uppbär du Jan Ola, för dina fem afghanska pojkar? Det står inte att du adopterat dem, så därför antar jag att det handlar om familjehemsplacering. Du kanske inte vet? Det är ju svårt att hålla reda på alla bidrag, så jag ska berätta. Om de är under 13 så får du i grundersättning 4336:-/barn, mellan 13-19 år 4927:-/barn. Härutöver i tilläggsersättning (för barn-/skolbarnomsorgsavgift, kostnader för umgängesresor till föräldrar eller andra närstående, specialkost, glasögon eller linser, kostsamma fritidsaktiviteter såsom ishockey, balett, ridning, semesterresor samt eventuella avgifter för färdtjänst) utgår sedan med 6110:- resp. 6898:-/per barn och månad. Totalt som lägst 52.230:- och som högst 59.125:-. Allt detta är skattefritt.

Men det är ju inte nog. Om du bor lite illa till så kan du få milersättning med 18,50 för skjutsning till de olika aktiviteterna. Och, javisst, man ger förstås även ett arvode för din välgörenhetsinsats. För de yngre barnen 6.357:- och de äldre 8.246:-. Denna ersättning är visserligen skattepliktig och inte pensionsgrundande. Men för eventuella inkomstbortfall har tidigare kompenserats med upp till 14.264:-/månad, de nya reglerna är oklara säger källan, familjehemmet.se. Totalt talar vi alltså som lägst om 31785:- och som högst 71.320:- per månad. Du må besitta ovanligt stor altruism, Jan Ola. Men den råkar också belönas så väl att den faktiskt inte behövs alls, det är nämligen få som tjänar så här bra. Upp till 120 lax per månad, varav nära hälften skattefritt. Du kan nog skratta hela vägen till Försäkringskassan. Och har råd att skaffa barnvakt när du och frugan åker till Mauritius på höstlovet.

Beloppen är per barn. Och det saknas begränsningar som minskar ersättningsnivån om antalet barn är flera. Ingen hänsyn tas alltså till ‘stordriftsfördelar’. Källa Familjehemmet.se

Ska vi gissa att Jan Olas fem ungar nu vuxit sig förbi formellt bidragsuppfyllande ålder? Att de börjar upplevas även av Jan Ola som de gökungar skattebetalarna har haft god anledning att kalla dem redan under vistelsen i Jan Olas hem? De har nog i så fall också sparkats ut. Och nu behövs alltså påfyllning i det lilla familjehemmet – för att bevara kassaflödet.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Efterspel

Givetvis censurerade DN Ifrågasätt min kommentar:

Så jag svarade så här:

DN Ifrågasätt tycker inte att det hör till saken att upplysa om att debattinlägget skrivits av någon som tjänar upp till 120.000:- per månad på sitt lilla familjehem.

Det är ungefär motsatsen till hur man argumenterar när man vill att unga (och vuxna) ska lära sig att ifrågasätta fake news, dvs att det är viktigt att kontrollera vem som är källan och vad denne kan ha för intresse av att argumentera som den gör. Här kan det t ex handla om att barnens ålder nu snart överskrider formell nivå för att bidrag ska ges, och att det då skulle sitta bra med fler. Det hör till kritiskt tänkande, men få vet ju om detta. Genom att låta bli att censurera, så skulle var och en kunna göra sig en egen bedömning.

Utöver detta så säger uppgifterna som ges av familjehem.se att bidragen för mottagningen ligger på en nivå som för många av oss förefaller orimligt generös, hur kan det inte ha med saken att göra?

Att varje barn kostar svenska staten upp till 24.000:-/månad är ju något var och en måste ta i beaktan när man ställer sig bakom eller tvärtom säger nej till fler. Eller menar Ifrågasätt att den här artikeln bara handlar om vad vi i våra drömmar vill? För i så fall vill jag ha fred på jorden och att alla ska få bo i varsin herrgård.

Undrar bara hur stort intresse det är att skriva artiklar om något alla kan instämma i, som om det inte fanns en kostnad och baksida, som vi liksom inte ska känna till eller bry oss om.

Publicerad 6 kommentarer

Lånefällan, slavsystemet, ‘QE’ och hur vi lämnade marknadsekonomin.

Ungdomarna är de som märker tillgångsinflationen först. Varken studielån eller ingångslöner har hängt med bostadspriserna. Följden är att man intecknar sina arv. Och lånefesten bara fortsätter. Staten driver den, sätter nollräntan som behövs för att kommunerna ska ha råd att låna. Privatpersoner lånar för att de måste, för att få bostad. I USA lånar man också till terminsavgifterna på utbildningar som inte betalar sig. Men inbilla er inte att problemen är mindre i Sverige, här tas kostnaden bara till större del via skattsedeln – våra hushåll lånar betydligt mer än de gör i USA.

SvD beskriver en makrotrend: den ökade belåningen som är följden av tillgångsbubblor. Effekten blir tydligast när man ser den ur de ungas perspektiv; de som inte har haft möjlighet att följa med i racet. De måste börja med lånen. I USA så blir det här ännu tydligare eftersom man där även betalar för utbildningen direkt. De studieskulder som man då drabbas av är fyra gånger högre, inflationsjusterat, än de var för femtio år sedan, samtidigt som median och minimiinkomster räknade på samma sätt har varit nästan oförändrade.

QE – roten till det onda

Det här är en effekt av staternas enorma behov av att finansiera sig, och den därmed sammanhängande nollräntan, som är nödvändig för detta ändamål, och som uppnås med hjälp av mekanismer som upphäver marknadsprissättning av risk. QE, Quantitive Easing, kallas det och metoden kan tyckas skiljer sig måttligt från hur centralbankerna tidigare agerat, men den principiella skillnaden är enorm.

Förr så genomförde Riksbanken s k marknadsoperationer då man köpte eller sålde statsskuldväxlar och -obligationer för att lägga räntan på en nivå man ansåg vara konsistent med inflationsmålet. Man kunde i undantagsfall även göra s k repor där även bostadsobligationer och andra obligationer utgivna av bankerna finansierades kortsiktigt, men alltid med ett förutbestämt återköp i närtid.

Halva statsskulden – ett haveri för marknadsekonomin

Nu säger man istället att man är ute efter att stötta ‘marknadens likviditet’. Vad det innebär kan lätt avläsas av det faktum att Riksbanken numera äger halva statsskulden. D v s statsskulden är till så stor del finansierad av sedelpressen. Före 2008 var det bara en procent. Det här är en bieffekt och oönskad konsekvens av ständigt större ingrepp i ekonomin och visar att den underliggande efterfrågan på obligationerna till den prisnivån Riksbanken lagt sig på är noll. Skulle det bara handla om tillfälliga fluktuationer så skulle volymerna kunna placeras på marknaden igen, men så sker inte, man bara ackumulerar allt större belopp i egen balans.

Det är med piska och morot som man förmår bankerna att medverka i detta, dels genom lagkrav som tvingar dem köpa en viss andel, dels genom att erbjuda en mellanskillnad i ersättning. Efter Corona har man dessutom varit inne och köpt företagsobligationer, en tidigare fullständigt otänkbar manipulation. Centralbankerna köper till priser ingen annars skulle acceptera, men så länge som alla vet att det finns tagare på den nivån så flyter handeln på. Härigenom pressar man alltså ned offentlig sektors låneränta till runt noll. Man har inga andra hänsyn, de marknadsimperfektioner som uppstår när räntan inte längre speglar upplevd risk struntar man i. Det här är inte marknadsekonomi, utan motsatsen, ren planekonomi – i en västlig hyckleri-tappning.

Privatupplåningen är på topp!

Följdverkningarna är att även alla andra (som kan) lånar, som galningar – det är ju näst intill gratis pengar, så det är rationellt. Även andra kvartalet har hushållslånen stigit över 5%, mitt i Coronakrisen, och det är mer än det föregående. När många gör det, så blir man tillsammans också ‘too big to fail’, staterna har inte råd att låta alla dessa fallera, oavsett om det handlar om kommuner som behöver finansiera sin flyktingmottagning, aningslösa eller riskvilliga (och cyniskt kalkylerande) optimister som vill finansiera aktieköp, konsumenter som vill åka till Thailand eller köpa en ny bil – eller våra än mer överbelånade företag.

Sverige har världens högst belånade företagssektor, nära 170% av BNP, vilket beror på en kombination av denna låga ränta och en ständigt deprecierande krona, som gjort att svenska företags konkurrensvillkor stärkts utan att man behövt göra någonting. Kanske har det även med typisk svensk hybris att göra; vi lyckas alltid inbilla oss att vi kan göra rätt oavsett om resten av världen är med eller mot oss. Även företagsbelåningen var upp andra kvartalet, strax över 5%, bara något mindre än föregående kvartal.

Slavsystemet

Också våra hushåll är överbelånade. När SvD nu skriver om de amerikanska studieskulderna, så är det förstås med udden riktad mot Trump, såsom brukligt är i svensk media. Och som sagt, utvecklingen är illavarslande. Den yngre generationen blir inlåst i ett ‘slavsystem’ pga dessa lån, det tar dem i genomsnitt allt längre tid att betala tillbaka vad studier och bostad kostar och de som inte får bra betalda arbeten riskerar att aldrig kunna göra det.
Men allt måste sättas i sin proportion. I USA uppgår studieskulderna till 7% av BNP. I Sverige uppgår bara de rena konsumtionslånen till 5%. När vi lägger dessa till bostadslån (och studielån) så är den svenska hushållssektorn belånad till 90% av BNP. I USA är motsvarande belåning ‘bara’ 75%. Eftersom våra studielån bör vara väsentligt lägre så är skillnaden mellan bostadslånen sannolikt ännu större, till svensk nackdel.

Högre kostnad och längre tid för sämre ubildning

Dessutom är problemet med värdelösa och praktiskt meningslösa utbildningar minst lika stort här som i USA. Ofta har man idag jämfört med för 30 år sedan samma titel och teoretiska förståelse till priset av en eller flera terminers extra skolgång. Inte sällan beror det här på att universiteten insett att man måste fylla på med propedeutiska kurser, eftersom förstaårsstudenterna inte får samma kunskaper med sig från gymnasiet som förr. “Alla ska med!” hojtar socialdemokraterna, som vill sätta alla i eftergymnasiala studier. Den intellektuella genomsnittsnivån sjunker och arbetslivsintroduktionen senareläggs – den sker idag först vid 30. Samtidigt som lägre studietakt innebär att många är understimulerade. I värsta fall handlar det om nya utbildningar fyllda med postmodernt jox, som bara ger de nybakade studenterna arbete vid samma universitet och med uppgiften att lära ut ännu mer av samma. Andelen avhandlingar som aldrig någonsin blir citerade eller ens lästa ökar exponentiellt för varje år som går. Detta är (ännu) en viktig förklaring till att produktiviteten i samhället sjunker.

Ett nytt klassamhälle

Klassamhället återuppstår och förstärks – på ett mer subtilt vis även i Sverige: längre utbildning betalar sig inte och då är det underklassen som väljer bort den först. Den allt störe studentlägenhetsbristen kräver också pengar eller kontakter. Allt fler saknar de ekonomiska resurser och nätverk som krävs – och samhället får då inte heller del av vad begåvningsreserven i denna underklass hade kunnat bidra med. De som har en peng sparad gör oftast vad de kan och prioriterar sina barn och det kanske räcker så, men risken är stor att man på det sättet gör sig själv till fattigpensionär. Vad pensionssystemet erbjuder idag är mindre än många inbillat sig. Det kommer inte bli bättre efter 2020 års gigantiska stödupplåning.

En ännu mer intressant fråga är vad nästa generation ska ta av för att betala sina barns skulder. Vad vi gör är ju att finansiera vår standard med vad som samlats i ladorna – och det är dömt att ta slut. Idag är det vår generations pensionsmedel och nästa generations arv som konsumeras. Men kommer våra barn ha något sådant att erbjuda efterföljande generation? Den lånefinansierade ekonomin genererar knappt ingen tillväxt alls, inte per capita. Särskilt illa på den punkten ser det – som vanligt – ut i Sverige. Det enda som växer är tillgångsbubblor – och lån. Sådana som finns kvar även efter att bubblorna spricker. Då är vi slavar på riktigt.

USA-kritisk samhällsanalys – den enda som är tillåten

Att svensk systemmedia, till vilka SvD idag utan tvekan ska räknas, väljer att skriva om problem i USA, ska vi kanske se som ren nostalgitripp och terapi. Bara då får man ju tillfälle att verkligen utöva sann samhällskritik, sådan som förr var ett självklart adelsmärke för varje journalist. Och som är lika självklar att undvika, när det gäller Sverige idag och den postmoderna regim som varit så idoga på att skapa denna lånefällan.

Magnus Stenlund

Publicerad 6 kommentarer

En 4.000 år gammal förgermansk högkultur. Icke politiskt korrekt, okänd och med ett namn ingen kommer ihåg.

Europeisk individualism brukar förklaras som ett arv från de grekiska stadsstaterna, som började utvecklas på 700-talet f.Kr. Harald Meller och Kai Michel har i sin bok Himmelsskivan från Nebra (2019, Daidalos förlag) anfört en hypotes om att detta arv kan vara hela 1.500 år äldre och emanera från det förgermanska Nebrariket i mellersta Tyskland. Man argumenterar för att det nordeuropeiska temperamentet är en produkt sprungen direkt ur jorden; att det var topografiska förhållanden och klimat som formade oss. Naturligtvis är detta politiskt inkorrekt. Därför har hela kulturen gömts under den svårstavade och för de flesta intetsägande beteckningen Únětice. Helgläsning för den historieintresserade om våra allra tidigaste rötter.

De första civilisationerna på jorden uppstod för ca 5.200 år sedan, då de sumeriska och egyptiska jordbrukarnas samhällen övergick i mer komplexa och hierarkiska strukturer.  Ungefär samtidigt tränger de första jordbrukarna in i Centraleuropa, bronset når hit bara ett par århundraden senare. Senare nordeuropeiska högkulturer är med detta snarast en definitionsfråga, och bortsett från skriftspråk så är det full rimligt att hävda att minst en sådan existerade åtminstone för 4.000 år sedan – det förgermanska Nebrariket i mellersta Tyskland. För den som är historiskt väl bevandrad, så kan man konstatera att detta drar ihop förloppet en hel del jämfört med vad vi brukar vara vana vid att tänka; medan barbariet fortgick på den europeiska kontinenten så utvecklades de antika högkulturerna i mellanöstern till upphöjd civilisation, endast utmanande av kulturerna vid Indus och i Kina – så brukar vi tänka – och det är också den vedertagna bilden som ges i våra populärhistoriska sammanfattningar.

Skriftkällorna – sedda som tillräckligt och nödvändigt villkor för civilisation

Det finns utan tvekan lämningar av fantastiska byggnadsverk och andra fyndbevis som visar att man verkligen utfört otroliga prestationer både i Tvåflodslandet och vid Nilen i ett mycket tidigt skede, och här avses inte alls att förminska dessa för mänskligheten epokgörande bedrifter. Men det vi måste hålla i minnet är att vad som långt mer än något annat fått oss att inse hur avancerade egyptier och babylonier faktiskt var, är de bevarade skriftkällorna. Det är i dessa vi ser bevisen för en avancerad hierarki och vetenskapliga rön, inte minst inom matematiken och astrologin. Framsteg vi annars bara kunnat gissa oss till. Trots den självetiketterade ‘källkritiska skolans’ historiker, som gjort vad man kunnat för att på alla sätt begränsa, ifrågasätta, bagatellisera, förminska och förtiga även det som påstås i skrifterna, så har ändå skriftkällorna givit en helt annan tyngd åt påståenden som annars skulle avfärdas. Inte bara har skrivkunniga kulturers bedrifter lättare accepterats som sanningar, skriften har i sig närmast gjorts till stämpel på och definition av högkultur.

Man har då inte bara förväxlat det goda i att ha en kritiskt granskande metod, med en närmast juridiskt renlärig och maximalt asketisk syn på vad som bör och får räknas som historia. Dessutom har man missat poängen med skriften för dessa förantika samhällen: den användes i mångt och mycket som medel för att förslava populasen, snarare än att upplysa och förkovra den. På omvänt vis kan man möjligen tolka de högkulturer där skriften inte vann insteg: det kan ha funnits ett väl motiverat motstånd som drevs av aristokratin, mot att inordna sig under en despot, eller rent av en önskan om ett mer jämlikt samhälle i största allmänhet. Motståndet mot skriften kan alltså ha grundat sig på annat än okunskap och skriftlösheten kan därför, men även på grund av vår fäbless för ‘källkritik’, ha inneburit att vi underskattat de europeiska bronsålderssamhällena.

Äntligen släpps den mest sannolika historien fram!

Min egen utgångspunkt är naturligtvis inte att källkritik är fel, men att även sådant som inte är helt invändningsfritt bör släppas fram och förmedlas till allmänheten; den mest sannolika historien. Och det är därför en lisa att konstatera att jag har fler med mig i detta. Inte i Sverige förstås, där all historia före arbetarrörelsens frammarsch räknas som ofin och politiskt inkorrekt. Men två tyska historiker, Harald Meller och Kai Michel har med sin bok ‘Himmelsskivan från Nebra’, visat både arkeologiska och ideologiska ambitioner att spräcka sådana tabun.

Det mest sensationella är alltså att man, med utgångspunkt i Himmelsskivan från Nebra, funnit övertygande bevis för att en nordeuropeisk högkultur existerat så tidigt som för 4.000 år sedan, d v s bara 1.200 år efter civilisationerna mellan Eufrat och Tigris och längs med Nilen. Inte fullt lika högtstående och inte lika långvarig, men varande ändock under 400 år, ca 12-15 generationer, till vilka skall läggas den delen av härskardynastin som byggt upp ättens maktposition dessförinnan. Detta visar en imponerande stabilitet. Den stora skillnaden är, som nämnt, att man här aldrig utvecklade en skriftkonst som kunde förmedla sådana bevis som även de mest inbitna källkritiker kan acceptera. Det krävs mer intrikata härledningar för att nå liknande slutsatser, om den kultur som uppstod i vad som idag utgör mellersta Tyskland. Som jag vill hävda, så lyckas man ändå riktigt väl.

Kelters och germaners ursprung

En förgermansk högkultur som nästan är tretusen år äldre än vikingarnas borde förstås vara mer uppmärksammad, åtminstone av oss, som är dess ättlingar. Som Meller/Michel påpekar så är (ännu) ett skäl till att vi inte är särskilt medvetna om eller intresserade av våra egna förfäders ursprung, att man valt att ge dessa förfäder namn efter krukskärvor och obetydliga fyndorter med svårstavade namn. Úněticekulturen. som det handlar om i det här fallet, är döpt efter en liten tjeckisk by utanför Prag. Undergruppen Cirkumharz, där den här diskuterade statsbildningen uppstod, har sina fyndplatser i sydvästra f d DDR, i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt.

Germanernas – och därmed våra – förfäder

Úněticekulturens upphörande ca 1600 f.Kr. innebär inte att folket dog ut, bara att det ändrade sitt levnadssätt. Det är den typen av tankefel som sådana här beteckningar dock gärna leder till, och tidigare har det också varit svårt att riktigt säkert veta, men nu har vi ju de genetiska bevisen att ta stöd i. Genetiskt handlar det här om en mix av haplogrupperna R1a och R1b och kulturellt utgör Únětice en sammansmältning av s k snörkeramiker och klockbägare. Men man kan precis lika gärna – och hellre – hävda att detta var kelternas och de senare germanernas förfäder, för då blir banden även till oss själva tydligare. Just det som de politiskt korrekta inte vill, man vill nämligen helst göra oss så rot- och historielösa som möjligt, och på så vis lättare kunna manipulera fram en alldeles egen kompassriktning.

I Sverige har vi idag bara något lägre andel bevarade ättlingar till R1a-anfäderna än det finns i norra Tyskland – och i delar av Västsverige är andelen R1b lika hög som där Nebrariket en gång existerade. Vi vet också att den sista större folkrörelsen till Sverige kom just under nordisk bronsålder – en tid som inleddes just efter att ‘Nebrariket’ upphörde. Att det också huvudsakligen var ifrån Tyskland som dessa invandrare kom gör inte saken sämre. Inte minst betydelsefullt är, som vi ska se, att soldyrkan, den under bronsåldern dominerande religionsriktningen i Norden, helt eller i delar tycks ha kommit hit via Nebrariket. Vi har all anledning att betrakta dessa bronsåldersinvandrare som Nebrarikets ättlingar och därmed båda som våra egna förfäder.

Himmelsskivan

Föremålet består av en rund bronsskiva, 2050 gram, 4,5 mm tjock i mitten och 1,5 mm i kanterna, med cirka 32 cm diameter. På denna har man, med i Centraleuropa tidigare helt okända tekniker, plätering och damascering (s.85), fäst 32 gram guld föreställande olika figurer: en månskära, 32 stjärnor, samt en rund platta, som antingen är en fullmåne eller sol. Den sistnämnda har en fint inlagt mönster ikring sig, en korona, som månskäran inte har. Skillnaden ger tolkningsföreträde för uppfattningen att cirkeln föreställer en sol. Månskäran är en smula klumpig, inte alls så slank och gracil som en alldeles nytänd måne brukar avbildas. Eftersom himlakropparna är naturalistiskt återgivna, så finns det anledning att förmoda att det finns en avsikt med detta, som vi ska komma till.

Skivans färg var med all sannolikhet blåsvart som natthimlen. Det handlar om en för tiden unikt naturalistisk avbildning.

Smeden – en skicklig ‘nybörjare’

Den nämnda damasceringstekniken var känd i Egypten och grekiska Mykene – Mykene blomstrade dock först efter att Nebrariket fallit, från ca 1600 f.Kr. och cirka 500 år framåt. Intressant är att man upptäckt ett ‘nybörjarfel’ som smeden gjort vid fastsättning av den översta stjärnan; en något för stor skåra och därmed valk som ger ett aningen klumpigt utseende. Samma fel har gjorts i en modern rekonstruktion, vilket alltså indikerar att smeden aldrig hade utfört något liknande förut, men att han var mycket skicklig; alla hans övriga guldpläteringar är gjorda utan denna defekt.

Att tillverkningen var lokal är med dessa slutsatser rimligt att anta, och föremålets unika motiv motsäger inte detta. Det handlar om en helt naturalistisk avbildning av stjärnhimmeln, den första vi överhuvudtaget känner till. Smeden hade använt en låg inblandning av tenn, bara 2,6%, vilket med största sannolikhet var helt medvetet – de två svärd som deponerats samtidigt hade 10% tenn, vilket gjorde bronset betydligt hårdare. Mjukt brons gav dels fördelen att materialet kunde smidas – skivan är alltså inte gjuten, såsom brukligt är med brons. Dels var det möjligt att färga bronset svartblått, med hjälp av jästa urinämnen. Vi kan utgå ifrån att så måste ha skett, både av naturalistiska och estetiska skäl; icke infärgat brons har en med guld alltför näraliggande färgnyans och korrugeras dessutom ojämnt. En liknande framställning av stjärnhimlen ser man inte alls från de sydliga kulturerna, där man istället lät olika gudar och gudinnor symbolisera himmelsmakterna. Smeden förefaller ha tagit de tekniska kunskaperna med sig, men tillämpat dem enligt reglerna för en egen föreställningsvärld, som bättre överensstämde med den kultur han själv tillhörde.

En snäv datering: 1800 f.Kr.

Skivans rena metallvärde är faktiskt bara det avsevärt, än mer så förstås när man beaktar tid och rum när och där den tillverkades. Särskilt guldet, men även brons i så stor mängd hade ett betydande värde. Det senare visade sig innehålla 0,2% arsenik och blyisotoperna gav samma ‘fingeravtryck’ som för de båda samtidigt deponerade svärden: kopparn kom alltså från samma fyndighet. Denna låg överraskande långt bort: 50 mil rakt söderut, i Mitterberg utanför Bischofshofen i österrikiska Alperna. Överraskade, eftersom det förekom brytning även i närbelägna Harz och Erzgebirge, men också för att det avslöjar stabila och väletablerade långväga handelsförbindelser. 

De båda svärden hade guldmanschetter – från samma ort som Himmelsskivan – och en bit bevarad näver. Därmed kunde svärden och deponeringen dateras.

Samtidigt hjälpte kopparns ursprung till att datera plattan; kopparbrytning i  Mitterberg var känd först från 18:onde århundradet f.Kr.(s.82). Det ger oss en ganska snäv tidsram, eftersom himmelsskivan bör vara skapad senast ca 1600 f.Kr. enligt en kol-14-datering av en bit bevarad näver i ett av de båda svärd som nedlagts tillsammans med skivan. Svärden var aldrig använda och med all sannolikhet skapade just för ändamålet att deponeras. Med utgångspunkt från att det förflutit flera generationer mellan de olika faserna i himmelsskivans ‘livstid’, och vissa intressanta samband med furstegravarna i omgivningen, så är det rimligt att förskjuta tillkomsten tvåhundra år bakåt, då den alldeles särskilt extraordinära gravhögen i Bornhöck uppfördes – ca 1800 f.Kr.

Långväga handelsutbyten, intakta under många generationer

Kopparn kom alltså från östra Alperna. Ännu mer långväga ifrån visade sig tennet i bronslegeringen vara: även här kunde man med hjälp av grundämnets isotoper fastställa var detta kom från, nämligen brittiska Cornwall. Betydligt krångligare var det att identifiera varifrån guldet härstammade. Den unika kombinationen av hög silverhalt kombinerad med rätt stora mängder förorenande tenn ledde till slut forskarna in på rätt spår: även guldet visade sig faktiskt komma från Cornwall. Långväga fjärrhandel är alltså ett av Nebrarikets signum, och är, före den här tiden, okänd på dessa breddgrader.

Högkulturen utläst i himmelsskivan som bevis för ett hierarkiskt samhälle

Handelskontakterna ser ut att ha varit intakta över många generationer, inte bara ifråga om kopparn utan också guldet. Det ursprungliga guldet, horisontbågarna och solbåten kan fastställas ha samma ursprung, trots olika guldhalt – ännu ett indicium för att, som vi ska se, nämnda objekt tillfogades i efterhand. Det går att urskilja inte mindre än fem olika faser (s.147) innan skivan fick sin slutliga form, som vi känner den. Dessa faser avslöjar en hel del om Nebrarikets utveckling. Bara det faktum att man visat skivan ett så långvarigt och intensivt intresse visar hur central Himmelsskivans betydelse måste ha varit. Men mest betydelsefull för analysen är skivans ursprungliga form; det är nämligen i den som vi får klarhet om kunskaper som bara en högkultur förmår frambringa. Fastmer: som endast en högkultur kunde ha haft nytta av.

Skivans utsmyckning har tillfogats i faser: ursprungligen var där 32 stjärnor, men två togs bort och en flyttades när horisontbågarna sattes dit. Solbåten kom ännu senare och sist kom de 39 nithålen runt skivans kant.

Plejaderna – de bundna Sju, som hotade riket när de gick in i månen

Solen (fullmånen) och månskäran omgavs som sagt av stjärnor. Dessa är applicerade så att de framhäver en gruppering om sju stycken i en cirkel; övriga är nämligen – systematiskt! – arrangerade så att de inte kan uppfattas som efterbildningar av någon särskild konstellation på himlen (s.65). Gruppen om sju föreställer utan tvivel Plejaderna. Denna formation utgör efter månen, Venus och Jupiter den för ögat mest lättfångade när man lyfter blicken mot natthimlen, och har i årtusenden tilldragit sig intresse, även från dem som är mer bevandrade i stjärnornas banor (s.135). Inte minst mytologiskt har Plejaderna haft stor betydelse och i Babylonien utgjorde deras ‘inträngande i månen’ ett ont varsel – de utgjorde något av en motsvarighet till apokalypsens fyra ryttare i det gamla Tvåflodslandet. Detta sagt för att det ska framgå hur betydelsefull konstellationen ansetts vara alltsedan urminnes tider. Myterna har åtminstone delvis sin grund i att en av stjärnorna tidvis ser ut att försvinna, men också i att Plejaderna i stort sett följer ekliptikan; det vill säga den ligger under sin synliga tid nära solsystemets planeter och månen, som den regelbundet försvinner bakom. Det här har också gjort intressanta astronomiska observationer möjliga, där stjärnbilden är inblandad.

Plejaderna och bondepraktikan

En tolkning av himmelsskivan är att man velat avbilda jordbruksårets start och slut, som enligt bondepraktikan innebär omkring 10 mars, då stjärntecknet syns för sista gången, då tillsammans med månskäran, och omkring 17 oktober, när tecknet åter blir synligt, då tillsammans med en ungefärlig fullmåne. Men – så är det antagligen inte. Det är fullt möjligt att skivan hade en dubbel funktion, och att det för folket i gemen var vid dessa tidpunkter skivan visades upp. Men, som författarna  på ett övertygande vis argumenterar: ingen behövde offra guld för att fastställa något som alla sannolikt kände till redan på den tiden – det här var praktisk kunskap som har tillämpats exakt eller ungefärligen, med lika gott resultat, även utan furstligt påbud, så länge man kan minnas.

Plejaderna och skottmånadsregeln

Skivan utgör istället ett memogram, ett sätt att i denna skriftlösa kultur återskapa en viktig minnesregel: hur tiden skulle räknas för att behålla sol- och månåret i fas med varandra. Det här är mycket mer avancerad – och mindre spridd – kunskap. Skiftningarna i Plejadernas förhållande till månen äger en regelbundenhet som observerades redan av sumererna och gav dem en tumregel för vilka år de var tvungna att skjuta in en trettonde månad för att månåret skulle komma ikapp solåret. Skivans exakta utformning talar för att det är just denna regel som man avbildat. Framhävandet av Plejaderna förstås. Och så den runda plattans strålglans, som markerar att det är förhållandet mellan sol och måne som står i centrum. Än mer betydelsefull är den lite klumpiga månskäran. Den har nämligen samma tjocklek som en 4,5 dagar gammal måne skulle ha. Och det var när just en så gammal nymåne uppträdde tillsammans med Plejaderna, som det var dags att lägga till en skottmånad.

En 4,5 dagar gammal nymåne (t.v.) och Plejaderna tillsammans: då visste man att det var dags att lägga till en skottmånad. I ca två fall av tre (t.h.) behövdes det inte.

Det här kan låta oviktigt i en modern människas öron, inte minst eftersom våra månader inte alls är anpassade efter månen. Ett månvarv tar i själva verket ganska exakt 29,5 dagar, vilket gånger tolv innebär 354 dagar. De elva dagar som skiljer mot solåret innebär alltså att man måste skjuta in en extra månad ungefär vart tredje år, ibland lite oftare. Tumregeln som sumererna använde gick ut på att när Plejaderna visade sig tillsammans med nymånen först tre dagar in på årets första månad, så innebar det att det var dags att lägga till skottmånaden. Och den på skivan avbildade månen är alltså precis så mycket extra tjock som dessa extra tre dagar skulle innebära, räknat från den allra första nytändningens smala månskära. En enkel och robust regel, men som krävt mycket lång tids studier, minst 40 år, och omfattande beräkningar för att kunna konstatera fungerande.

Kunskap som krävt många års studier – och som endast eliten efterfrågade

Antalet stjärnor på skivan är 30, men det framgår tydligt att det ursprungligen suttit 32 stycken där, två försvann och en flyttades i samband med att ett senare tillägg: två ‘horisontbågar’ som vi ska återkomma till. Antalet 32 kan syfta på en alternativ tumregel, i händelse av usel väderlek, så att man istället räknat dagarna från föregående månads nymåne. Men det kan också syfta på de 32 solår som med två dagars differens överensstämmer med 33 ‘månår’ (när solåret avrundas till 365 respektive månmånaden till 29,5 dagar, såsom vi bör tänka oss var den noggrannhet man kan ha haft). Detta stärker ytterligare tolkningen av skivan som primärt en avbildning av denna astronomiskt betydelsefulla observation.

En fantastisk prestation i så fall, och ingenting som någon skulle kunna åstadkomma med en blick då och då upp mot stjärnhimmeln – det här bör ha varit någons heltidsjobb. Troligen därför trots allt alltför fantastisk, när vi adderar de normala väderleksförhållandena i mellersta Tyskland, där tillräckligt långa mätserier är osannolika att erhålla. Detta, liksom bristen på metoder att skriftligen notera sådana mätserier, gör det så osannolikt att kunskapen uppstått här att vi nog ändå bör se det som mer troligt att kunskapen har färdats norrut, från Tvåflodslandet – trots att detta i så fall skulle vara nästan ett årtusende innan vi med säkerhet vet att kunskapen var känd där. Det finns nämligen också en god anledning till att vi inte säkert kan göra ett sådant konstaterande, nämligen att sumerer och babylonier dröjde medvetet med att sätta kunskapen i praktisk användning. Och anledningen till det är kanske det mest intressanta. Regeln kom till användning först när riket blivit så stort och omfattande att det krävdes samordning i tiden för att utöva en effektiv administration. En fixerad skottmånad krävde alltså inte bara av jordbruket avlönade specialister, astronomer, utan var i praktiken endast av intresse för en mycket välorganiserad elit.

Himmelsskivan avbildar en tredimensionell natthimmel.

Skivans naturalistiska återgivning av himlakropparna, totalt artfrämmande för civilisationerna i söder, och det tekniska utförandet, förstagångsmisstagen, talar alltså däremot för en lokal tillverkning. Att den nedlagts mycket nära där den tillverkats finns också ett annat indicium för; inte minst de båda bågarna på sidorna, som med stor exakthet motsvarar solens horisonter under året vid upp- respektive nedgång, nämligen 82°-83° – givet att vi befinner oss i mellersta Tyskland – inom ett band på 6 mil totalt. Den norra delen av Nebrariket ligger inom detta och Mittelberg, där nedgrävningen skedde, ligger bara fyra mil söder därom. Horisontbågarna utgör fas två, och adderar kunskap, men man tycks samtidigt mindre nogräknade med att behålla den ursprungliga. Möjligen omtolkas ‘alternativregeln’ nämnd ovan, till något helt annat, när två av stjärnorna tas bort. Förfarandet antyder att det gått minst en, troligen flera generationer sedan ursprunget; att det inte är samma smed framgår också av att samma nybörjarfel gjorts vid fastsättningen av den flyttade stjärnan.

Solbåten – symbolik från Egypten via Nebrariket till Norden

Den i fas 3 tillfogade ‘solbåten’ är mer diskret utförd, smeden behandlar objekten på skivan mer pietetsfullt, inga stjärnor flyttas eller tas bort. Ändå bryter man nu på flera sätt mot den tidigare logiken, bl a ‘avståndsregeln’ som inte tillät föremål att befinna sig alltför nära intill varandra; solbåtens cicelerade manskaps- eller årstreck får inte ens plats att utföras vid den närmaste stjärnan. Framförallt är detta uppenbart sena tillägg i högsta grad symboliskt. Liknande solbåtar finns från egeisk konst under 2000-talet f.Kr. och motivet är ursprungligen hämtat ur egyptisk myt, som det färdmedel solguden Ra använde för att förflytta sig under nattens mörka timmar från väst till öst, medan han avvärjer angrepp från ormen Apep/Apophis. På ett av svärden som deponerades tillsammans med Himmelsskivan finns också ett motiv med en trehövdad orm och motivet med en mytologiskt fartyg återkommer även i den nordiska bronsålders religiösa uttryck, bl a på hällristningar och rakknivar av brons, där även hästar, fiskar och ormar utgör ledsagare. Det handlar alltså med stor säkerhet om ett lån från egyptisk religion som nått nordisk bronsålder via Nebrariket (s.69). Att man på det här sättet i omgångar, med flera generationer emellan har gjort tillägg och omtolkningar av Himmelsskivan, visar att föremålets kultiska betydelse snarast tycks ha ökat med tiden – och än större skulle denna bli i nästa fas.

Standaren: ett tecken på envåldshärskare och soldyrkan

De hål som hänsynslöst stansats i en ring runt skivan över såväl horisontbågar som solbåt visar nämligen på en ny exploatering av himmelsskivan, nu som offentlig standar. I hålen tror man att guldgula nitar suttit, som symboliserat solstrålar, vilket i så fall sammanfaller med en ny eller mer utpräglad soldyrkan. Det skulle hänga väl samman med en tilltagande monopolisering av makten i riket, som det finns andra tecken på. Solen utgör den perfekta symbolen för envåldshärskare. Om det runda objektet på skivan inte redan tidigare tolkats som en sol så kan vi utgå ifrån att den gör det nu (samtidigt som möjligheten finns att det hela tiden rört sig om en avsiktlig dubbeltydighet). Att skivan nu får en offentlig funktion visar att den främst har en maktpolitisk betydelse – och kanske ett mått av desperation; skivans magiska ändamål har förlorats eller får träda i bakgrunden, när bevis för härskaren födslorätt krävs för att upprätthålla hegemonin.

39 nitar – som skulle ha varit 40 – en hälsning från Tvåflodslandet

Ändå är det inte omöjligt att stansningen hade en astronomisk betydelse. Antalet infästningar – 39 stycken – är alldeles överflödigt. Om det bara handlat om att fästa skivan på ett standar så att den satt säkert hade detta varit möjligt med fyra stycken – och då med en mer pietetsfull behandling av horisontbågar och solbåt. Smedens planering tycks inte ha varit den bästa, för avstånden mellan hålen är oregelbundna och, om man utgår ifrån en motsols stansning uppifrån, påtagligt krympande. Misstanken har därför uppkommit att planen egentligen varit att göra 40 hål, men att antingen smeden eller astrologen (eventuellt samma person) tänkt eller räknat fel.

Talet 40 är faktiskt ännu en möjlig referens till Plejaderna, som under en period av 40 nätter (och 39 dagar) eller 41 nätter (och 40 dagar) inte är synlig. Det är också en referens till ett heligt tal, vars betydelse bl a letat sig in i bibeln, men som ursprungligen hörde till de gamla sumerernas föreställningar: det var detta som symboliserade huvudguden Enki (Ea).Se även fotnot nedan

Furstegravarna

Men vad är det då som gör bokens författare så säkra på att vi talar om en högkultur? Räcker det med Himmelsskivan? En 2 kg tung bronsplatta med 32 gram guld? Förvisso ett osedvanligt högt metallvärde, skapat med nya tekniker och med metaller långväga ifrån. Och att tolkningen av skivan, dess astronomiska betydelse är förvisso extraordinär. Men inte kan ett enda föremål ses som tillräckligt bevis för en hel högkulturs existens?

Leubingen

Nebraskivan är utan tvivel den i särklass viktigaste biten i fyndpusslet och utgör kulturens signum och fundament. Men det finns förstås mängder med andra fynd. Framförallt handlar det om tre fantastiska gravhögar. Högen i Leubingen, tre mil SV om Nebra, var 8,5 m hög och 34 m i diameter. Den innehöll en i Centraleuropa för tiden närmast oöverträffad mängd guld: en tung armring, två hårnålar och ett stycke guldtråd. Härutöver även två praktfulla bronsyxor och en redan då 2500 år gammal serpentinyxa av sten. Graven har dendrokronologiskt daterats till 1942 f.Kr. och kan utgöra gravplats för en av de första Nebrakonungarna. Liksom eventuellt hans son, som enligt utgrävarna skulle kunna ha funnits spår av, liggande korslagd över en vuxen man. Utgrävningen skedde redan 1877 och tyvärr är benmaterialet helt försvunnet. Man kan ha gjort en förväxling, men barn i furstegravar brukar annars ses som en stark indikation på etablerad arvsdynasti.

Helmsdorf

I Helmsdorf i Nebra rikets nordligaste parti ca 11 mil norr om Nebra, grävdes 1907 en hög av närmast identisk storlek och höjd ut. Även här fann man en massiv guldring, 2 hårnålar och en guldtråd – dessutom 2 likformade hängsmycken. Och även här hade en stenåldersyxa nedlagts, av en något annan typ. Orsaken tror Meller/Michel är ett dynastiskt anspråk hämtat från mytiska härskare, kanske jättar eller gudar. Högen är daterad till 1829 f.Kr. och den gravlagde som man fann skulle alltså kunna vara ungefär fem generationer yngre än mannen i Leubingen. Likheterna är så slående att avståndet i tid närmast förvånar – om man inte drar slutsatsen att det rör sig om en dynastisk tradition. Likheten gör troligt också att formerna satt sig redan vid gravsättningen i Leubingen, så snävt att detta knappast bör ha varit den allra första kungen i dynastin. Och högen i Helmsdorf i sin tur lades alltså fortfarande 200 år innan Himmelsskivan deponerades.

Guldföremålen i de båda förstegravarna i Leubingen och Helmsdorf är närmast identiska, trots att det ligger fyra generationer mellan dem. Traditionen hade alltså redan satt sig.

Hoch, Nienstedt, Dieskau, Schönhöck

Likheterna gör på samma sätt mycket sannolikt att det har funnits minst tre, kanske så mycket som fem lika välfyllda gravhögar som antingen plundrats eller kvarstår outgrävda i modern tid. Ett tiotal sådana vet man om, varav en fortfarande är outforskad: ‘Hoch’ i Evessen, ett par mil väster om Helmsdorf. En annan i Nienstedt, tre mil norr om Nebra, är utgrävd och dokumentationen visar på exakt samma arkitektur. Gravgåvorna fick dock fötter under pågående undersökning, de fördes bort bakom ryggen på undersökningsledaren; en ring av samma typ som i de båda andra gravarna hittades dock i efterhand. En annan redan plundrad hög, Schönhöck, finns nära Dieskau, ett område med osedvanligt mycket bronsålderslämningar fyra mil NO om Nebra. I DIskau fanns också den verkliga fullträffen: ett deponifynd utan hög.

Det mesta talar nämligen för att denna skatt utgör stöldbyte ur en sedan länge bortschaktad hög alldeles i närheten; en hög av oöverträffade dimensioner. Den mytomspunna högen har ett namn som närmast fallit i glömska: Bornhöck, och med en ursprunglig diameter på 65 meter, är den nära dubbelt så stor som i Leubingen och Helmsdorf. Högens volym bedöms ha varit ca sju gånger större, det gör den troligen till den mäktigaste bronsåldershögen i hela Europa.

Bornhöck – en gång den mäktigaste gravhögen i Centraleuropa

En bevarad teckning tillsammans med uppgiften att det tog 40 år att frakta bort materialet var tidigare det enda som verifierade storleken. Men 2014 lokaliserades platsen där högen stått och utgrävningarna som nu vidtogs av restlämningarna, visade att inte bara att omkretsen stämde, utan det rörde sig om samma arkitektur som i de undersökta högarna; en gravkammare i trä, ett massivt stenpansar och ett jordtäcke över alltihop. Gravkammaren var dock, precis som högens diameter, dubbelt så stor. Graven kunde dateras dendrokronologiskt till mellan 10-20 år efter den i Helmsdorf och högen återfanns oväntat ett par malstenar, vars storlek visade på en närmast industriell användning, en centraliserad insamling av säden, och troligen slavarbete. Kärrorna som transporterat jord och sten hade intressant nog samma spårvidd, 115 cm, som i mellersta bronsåldern, flera hundra år senare, och i Norden under YBÅ. Mest intressant är dock det faktum att graven i tiden sammanfaller så väl med Himmelsskivans tillkomst. Och att det deponifynd, som hittades i Dieskau, sannolikt kommer härifrån.

Guldanalysen säkrar sambandet

Genom analyser hade man funnit att vardera en av hårnålarna i de båda furstegravarna i Leubingen och Helmsdorf kom från samma källa som guldet i Nebraskivan och de med den samtidigt nedlagda svärdens manschetter; det mycket silverrika guldet från Cornwall. Samtidigt som guldet i de båda gravarnas andra hårnålar, trådarna och de massiva armringarna tvärtom var mycket silverfattigt och kunde fastställas komma från en helt annan, men också gemensam källa. Härutöver visade det sig nu att det guld som påträffades i Dieskau även det har samma silverfattiga ursprungsort (s. 223).

Guldet i Dieskau kommer ursprungligen sannolikt från Bornhöck – men inte från gravkammaren i mitten, utan troligare en eller flera sekundärgravar, som senare tillfogats i högen.

Förutom tjuvgömman i Dieskau finns det indicier för att en stenyxa, som nu finns i domkyrkan i Halberstadt, skulle härröra från Bornhöck. Dessutom hade ytterligare åtta guldföremål sannolikt stulits från graven. Vilket också stämmer väl in på furstetraditionernas krav på symmetri: att det handlade bl a om dubbla guldarmringar, hårringar, nålar mm. Totalt rör det sig troligen om så mycket som 1868 g guld, mer än fem gånger som i de båda övriga högarna tillsammans. En ofattbar förmögenhet vid denna tid, oöverträffad i Centraleuropa under lång tid. Som en skattning motsvarar varje gram en arbetsvecka bara att sålla fram, mängden motsvarar alltså 36 mans årsarbeten. Hantverket, som givetvis krävde långt högre yrkesskicklighet, räknas då inte alls med (s.233).

Elitens hierarki och sätt att befästa den

En annan viktig anledning till att guldet är så ovanligt här, tycks ha funnits ett förbud i Nebrariket för andra än de allra främsta att äga det. Exklusiviteten härvidlag blir bokstavlig – och säger ännu mer om det samhälle som Nebrariket utgjorde: en extremt utmejslad hierarki. Rikedomen var ett signum för makt som bär envåldets prägel, och hårringar och hårnålar innebar att man kunde pråla med den, göra den synlig för alla. Samtidigt berättade prakten om tillhörighet i ett klockbägarnätverk, spridd från Cornwall, dit den tycks ha kommit ända från ursprungsorten i Ukraina. Här passar även stenåldersyxorna och tanken om ett arv från gudar eller mytiska förfäder in, det handlar om att legitimera sina upphöjda anspråk. Såsom det förstås alltid varit, särskilt för nyanlända, viktigt att hävda gamla anor. Samma ambition syns också i de megalomaniska högsättningarna; man hade här övertagit snörkeramikernas tradition – och överträffat den.

Úněticekulturens härskare stod i en klass för sig själva, men även övriga gravar är noga stratifierade efter rang, i form av antal av och metall i nedlagda dräktnålar, i minst tre olika klasser aristokrati: medan härskarnas nålar alltså var i guld, så tilläts skiktet närmast dem ha hårringar i guld och dräktnålar i brons, i skiktet därefter inget guld, men en eller möjligen två bronsnålar. Förekomsten av barngravar med motsvarande uppsättningar visar att ställningen gick i arv (s.236). De mindre framstående saknar helt nålar och fick enbart keramik med sig. Sedan fanns det många fler som inte begravdes med sådana gravgåvor heller, eller inte med några alls – och så dem som inte ens begravdes.

Furstemord och bevarad eller övertagen dynasti

Avsaknaden av fler högar kan bero på att man i och med Bornhöck bytte gravskick. Det finns en del indicier som talar för att den exempellösa guldsakssamlingen kan ha härrört från en eller flera sekundärgravar, och att huvudgravkammarens gåvor trots allt i så fall inte var dem man fann i Dieskaudeponeringen, bl a skulle den funna guldyxan stilmässigt vara ca 50 år yngre. Förändringen skulle kunna ha samband med att den ett årtionden tidigare begravda fursten i Helmsdorf visade sig ha blivit mördad, med tre dolkstötar. Med stor sannolikhet var mördaren betrodd, som tillåtits bära vapen i härskarens närhet, att dolkstöten kunnat upprepas tyder på att inte ens vakter varit närvarande.

Oavsett om den befintliga dynastin lyckades bevara sin ställning eller om det var någon annan som tog över, så visar den stora gravhögen att ett eventuellt kuppförsök måste ha misslyckats. Att det funnits någon form av statliga institutioner som garanterade stabilitet är därför troligt (s.249). Härskarnas makt minskade inte heller. Den starka centralmakten tog sig också i uttryck i att handeln monopoliserades: medan bärnsten från norr under denna tid sällan fann sin väg söder om Alperna, så kom heller inte bronset mer än mycket undantagsvis hit till Norden. Úněticehärskarna ville helt enkelt inte dela med sig – och man hade makten att genomdriva sin politik. Den här oviljan att fungera som handelsknutpunkt kan ha bidragit till rikets upplösning; i vart fall fanns här en potentiell möjlighet till stora vinster som gick riket förbi – inte bara härskarna, utan även den övriga aristokratin. Återigen såväl ett bevis för en starkt centraliserad makt, som för stora potentiella spänningar.

Inga befästningar, inga naturliga gränser – gynnar egalitär individualism

Det som då inställer sig är frågan om hur det kom sig att Nebrahärskarna inte behövde befästa borgar o d för att upprätthålla sin maktställning, eller varför de förtryckta invånarna inte bara rymde. Det saknas vallar, sådana som Danavirke som skyddade Jylland, 2.500 år senare, och trots avsaknad också av skyddande berg, vatten eller öknar, så förefaller Nebrarikets befolkning ha levt i relativ fred. Den väl manifesterade hierarkin förefaller ha bidragit starkt till att ha pacificerat medborgarna. Till skillnad från kulturerna både före och efter Nebrariket, så gravlades ytterst få män, undantaget härskarna, under denna tid med vapen. Freden hade säkert sin egen lockelse också, för yttre och inre säkerhet är ju detsamma som den klassiska nattväktarstaten, och med belöningen är medborgarnas acceptans och underkastelse.

Nebrariket saknade i stort sett naturliga gränser.

Intressant är att Úněticekulturen utanför Nebrariket helt saknar efterlämnade gravhögar av dignitet. Samtidigt som de uppvisar betydligt rikare fynd i de vanliga flatmarksgravarna. I Böhmen t ex finns det ingen korrelation alls mellan gravarkiturens komplexitet och gravgåvornas dyrbarhet. I Nebrariket talar spåren istället för att härskarens makt blev allt mer diktatorisk. Ett tilltagande förtryck spåras i rikets yngre tid, efter Himmelsskivans tillkomst. Mot 1700-talets f.Kr. slut förekommer knappt inga gravar alls, trots att bosättningsmönstret är intakt. En hypotes är att härskaren inte bara lånade himmelskalendern från Hammurabi’s Mesopotamien, utan även solkulten kulturella särdrag, som glorifierade härskaren, jämställde honom med gudarna, medan alla hans undersåtar gjordes till betydelselösa statister. Grymma människooffer förekom, det är i en ny undersökning belagt att sådana var avsevärt vanligare i hierarkiska samhällen än i de egalitära. De var ett effektivt medel för social kontroll och gav bestraffningen religiösa motiv, som tjänade syftet att visualisera härskarens gudomliga makt. Men med goda flyktvägar fungerar tyranni inte i längden. Var det därför riket gick under?

Rikets medborgare var längre, hade ett högre proteinintag, samt en högre medellivslängd än befolkningen i omgivande kulturer; den relativa välfärden talar för att invånarna helt enkelt kan ha känt lojalitet med sina härskare, åtminstone innan dessa blev alltför mycket av envåldshärskare. Den slutsats Meller/Michel drar, att de topografiska förhållandena skulle ha varit av betydelse för styrelseskicket är intressant. Och de går längre än så. Frånvaron av naturliga gränser i kombination med jordar som inte krävde gemensamma ansträngningar att bevattna eller dika ut, menar de gav en annan mentalitet: var och en fick ‘själv vara sin bäste dräng’. Härskare som blev alltför grymma var det inte omöjligt att rymma ifrån – despotin i Nebrariket tilläts heller aldrig gå till samma excesser som i Egypten eller Tvåflodslandet. De grekiska statsstaternas egalitära samhällena, som annars brukar anföras som moder till de unika västliga frihetsidealen, skulle alltså ha en tradition redan från äldre bronsålderns Mellaneuropa. Samma argument kan förstås användas även om det glesbefolkade Skandinavien och de fria svenska böndernas unika särställning. Den vilar alltså på en ännu mycket längre germansk tradition – och i grunden på vår skog och mark! Att individualismen har ett så jordnära ursprung är det nog få som skulle kunna ana.

Vapendepåer – och arméer

Nebrarikets stratifiering var alltså unik. Detta understryks än mer av det faktum att man monopoliserade vapenmakten. Samtidigt som flatmarksgravarna saknar vapen, så har man hittat flera stora vapendepåer. En av dessa innehöll 98 kopparyxor och låg i direkt anslutning till en furstes troliga bosättning – ett enormt långhus, 44 meter långt och 11 meter brett – med högen i Leubingen inom synhåll. Yxorna bars av fotsoldaterna, men även anförarnas vapen fanns här: två stycken dolkyxor av brons. Yxorna härrörde från samma ursprungskälla; tillverkning, inköp och distribution ser ut att ha skett i samhällets regi. Ett liknande långhus, ännu större, och näraliggande depå har hittats i Zwenkau respektive Schkopau, antalet vapen ökar här motsvarande huslängden: 124 yxor och 57 meters hus.

De största vapendepåerna, med cirka 300 yxor vardera, har man inte oväntat hittat i Dieskau – ännu ett tecken på de i Bornhöck gravlagdas särställning. Distribution av mat till krigarna hänger troligen tätt samman med insamlingen av säden, för gemensam malning; härskarens andel betalades i natura, direkt till hans soldater. Att fotsoldaterna inte fick bära brons kan ha haft med rituella och hierarkiska krav att göra, på samma sätt som guldet var förbehållet härskarna. Den idag välkända färgkoden guld, silver och brons härrör redan från Nebrarikets hierarki. Hittills har forskarna hävdat att det inte fanns stora arméer i Europa under äldre bronsåldern, men Nebrarikets skulle kunna vara just det undantag som förklarar freden i riket: inga grannar kunde konkurrera. Att mer eller mindre stående arméer givetvis även kan ha använts för att kontrollera den egna befolkningen är minst lika sannolikt.

Nebrariket – en stat

Meller/Michel anser att det förgermanska Nebrariket grundlades cirka 2200 f.Kr. vid bronsålderns ingång. Det uppstår som en följd av att klockbägarkulturens metallarbetare uppgår i och förenas med den redan etablerade snörkeramiska kulturen. Vi ser att det handlar om en fredlig union, dels i själva höggravskicket, dels i gravgåvorna som gör åtbörder och referenser bakåt till snörkeramiska föregångare. Klockbägarna verkar ha haft en ledande roll, med en stigande andel DNA-fynd; från att snörkeramikerna utgjort över 3/4 av totalen, så blir klockbägarna snart över hälften. Ändå är man mycket noga med att anknyta till forna tider i den gemensamma gravkulten. Det här var koncept som visade sig vinnande; kulturen inte bara överlevde, den frodades.

Att furstegravarna tillhör Úněticekulturen framgår av fyndföremålens typiska former. Men ännu intressantare är att samma spårämnen hittats i guldet som i Himmelsskivan. Detta visar att riket också bestått som ett sådant under lång tid. Kontinuiteten, inklusive förmågan att överleva även kuppförsök och mordet på en av härskarna; furstegravarnas många likheter, de långväga och långvariga handelskontakterna, förmågan att generera överskott till en elit; specialister som astronomer och mjölnare; en betydande härmakt, som både förmådde upprätthålla fred och skära av kontakterna mellan norr och söder: allt detta talar för att Nebrariket bör betraktas som en stat också i modern mening. Man hade herrevälde i rummet, inom ett väl avgränsat område över människorna som levde där, och under en längre period. Så lyder Breuers definition. Den skiljer Nebrariket från de primitiva hövdingadömen runt omkring, före och efter, vilka som mest tycks förmått hålla sig intakta i 50-150 år utan kollapser.

Bronset och hemligheten bakom hur det nya åtråvärda ‘hårda guldet’ med nickelhaltig kopparmalm kunde ‘massproduceras’ genom gjutning var nyckeln till Nebrahärskarnas makt. Det var klockbägarna som bidrog med denna, och det var de som dominerade i unionen med snörkeramikerna. Nebrariket byggdes med kunskap, inte förvaltning som i Mesopotamien; varken städer eller skrivkonst var nödvändigheter, däremot vann den högt specialiserade staten på att införa en gemensam kalender, Himmelsskivan.

Men högmod går före fall. Envåldshärskarna blev alltmer despotiska och deras motstånd mot att utnyttja sitt potentiella handelsmonopol som knutpunkt mellan norr och söder innebar starka spänningar. Dessa verkar härskarna ha mött med ännu hårdare förtryck. Nebrahärskarnas fall kan också ha att göra med att grannarna i norr och söder till slut fann handelsvägar som rundade riket, via Oder. Ändå är det först efter att riket helt upplösts som bronset på allvar börjar strömma till Norden och bärnstenen härifrån till kulturerna runt Medelhavet.

Slutet: Theras utbrott – solgudens svek

Denna rikets slutliga undergång förefaller ha katalyserats av en naturkatastrof: Theras utbrott ca 1600 f.Kr. – ett av de fem största vulkanutbrotten under de senaste 5.000 åren. Det var för att blidka solguden som Himmelsskivan deponerades. Men härskarens offer accepterades inte, han var uppenbarligen inte längre gudens språkrör, hans maktbas hade försvunnit. Undergången är i sig ytterligare ett bevis på rikets höga civilisationsnivå: samtliga mer avancerade begynnande statsbildningar i Europa tycks ha drabbats av samma öde; El Argar i SO Spanien, Wessex i SV England och tell-kulturerna i Donaubäckenet. Traditionella samhällen är mer robusta i detta avseende; härskarnas anspråk är lägre och det överskott som krävs för att hålla sig med en överbyggnad av aristokrater, soldater och specialister betydligt mindre. Det skulle ta mycket lång tid innan någonting liknande uppstod i Centraleuropa. Vad vi har all anledning att förvänta oss är dock att Nebrariket levde kvar i mångas minnen. Inte minst i Skandinavien, dit många av Nebrarikets ättlingar valde att emigrera.

Det var de mer avancerade bronsålderskulturerna i Nordeuropa – Nebrariket och Wessex – som föll samman efter Theras utbrott 1600 f.Kr.

Magnus Stenlund

fotnot om talmystik och astronomiska samband:

Faktum är att det går att få ihop en mängd intressanta samband i en talserie från roten ur två (≈ 1,4142), talet Pi (≈3,1416), 5, 7, 19, 40, 72, 235 och 360.

Förutom redan förklarade betydelser av dessa tal kan tilläggas att talet 40, som var Ea’s/Enki’s tal, också kan ha med stjärnbilden AŠ-IKU ‘Fältet’ (Pegasus) att göra, och därmed även sumerernas beräkning av roten ur två, som är diagonalen i en kvadrat med sidan ett. Att man också räknade ut ‘roten för året’ kan vi ta för givet – kvadraten utgör en i alla tider använd approximativ symbol såväl för detta som för solen och cirkeln (i Tvåflodslandet, men särskilt i klimatzoner med fyra årstider som vår egen). Sumererna ligger också bakom indelningen av cirkeln i 360 grader, vars stora praktiska delbarhet säkert också var anledningen till att man länge bekvämt räknade med detta antal även för dagarna på ett solår, trots att man var fullt medvetna om att det saknades fem.

Solårets ‘extra’ fem dagar har fått sin förklaring i egyptisk myt, där guden Thoth slår vad med månen för att vinna 1/72-del av dess ljus, d v s de fem saknade dygnen. Talet har stor betydelse också i vedisk tro, liksom i zoroastrisk och i germansk, där det är kopplat till eld och ursprung – och troligen till månen.

Talet sju, som alltså är de synliga Plejadernas, figurerar också i de olika nämnda vapendepåerna i Nebrariket, vars antal oftast är jämt delbart med detta. Förklaringen torde vara praktisk: sju utgör det största antal vi kan hålla reda på i korttidsminnet, och utgör därför rimlig storlek på en väl fungerande stridsenhet. Men sju är också antalet ‘extra’ månmånader som behövs för att med bara två timmars differens erhålla samma tidsrymd som de 19 solåren i metoncykeln (235-12*19 = 7).

Talet 72 utgör alltså en direkt länk mellan 5 och 360; ett mer komplext samband finns mellan 40, 72 och 235: rot(72) ≈ rot(235)*40/72. Roten ur 72 råkar också vara lika med sex gånger roten ur två, det vill säga diagonalsumman i en kub med sidan ett. Roten ur två, kvadratens diagonal, kan i sin tur ses som en parallell till talet Pi, diametern eller ‘cirkelns diagonal’. Motsvarande diagonalsumma för ett klot blir med samma logik 6* Pi ≈ 19 ≈ rot(360).

Sambandet mellan roten ur två, Pi och sju ges av det faktum att Pi ligger på halva det relativa avståndet mellan roten ur två och sju: d v s Pi/rot(2) ≈2,221 ≈ 7/Pi ≈ 2,228. Skillnaden är bara 3 promille och det exakta medeltalet är också nära roten ur fem (≈ 2,236). Geometriskt kan vi uttrycka det som sidan på en kvadrat med arean fem och diagonalen ≈ 3,16 ≈ Pi. En kvadrat med dubbla denna area, 2 * 5, har en sida ≈ 3,16 ≈ Pi och diagonal = rot(40/2).

Dubblar man sedan sidan på kvadraten tio (till ≈ 2*Pi), så blir arean exakt 40 och diagonalen rot(40*2). Om vi istället låter sidan vara aningens mindre, motsvarande det exakta Pi * 2, så blir arean ≈ 39,49, eller avrundat till heltal 39, antalet nithål på Nebraskivan. En omkrets på 40 slutligen, ger arean 100 och diagonalen rot(2) * 10 eller ≈ 2 * 7.

Handlar detta om triviala samband? Eller kan man ha haft användning för sådant i astronomiska beräkningar? Att dåtidens astronomer/matematiker pulade runt med siffrorna på det här sättet för att finna ‘heliga’ samband är närmast en nödvändighet för att de sedan faktiskt skulle upptäcka något av mer praktiskt intresse, som till exempel fenomenen på natthimlen.

Här finns faktiskt också en möjlig förklaring till hur Plejaderna kan ha spelat roll för att räkna fram metoncykeln. På samma sätt som Pi utgör det relativa medeltalet mellan roten ur två och sju, så utgörs det relativa medeltalet mellan sju och 235 av 40: 235/40 ≈ 5,875 ≈ 40/7 ≈ 5,714. Mer exakt är medeltalet 7*rot(235/7) ≈ 40,56. Det vill säga mycket nära mitt emellan 40 och 41, just så stort antal dagar som Plejaderna i medeltal inte syns på natthimmeln! Att sumererna sedan valde 40 och inte 41 som ‘heligt’ är ju inte så svårt att förstå, inte minst med hänsyn till de övriga samband som de bör ha hittat enligt ovan.

Publicerad 13 kommentarer

Afrika blir 3 mdr fler före århundradets slut. Godhetsknarkarnas nästa projekt – hur vi ska få dem till Sverige.

DN propagerar för att vi nu måste börja importera fler från Afrika och Nigeria också. Som om Mena-ländernas befolkningar inte fanns och inte redan höll på att invadera oss. Som om det inte fanns en annan, teknisk lösning på hur våra åldringar skulle kunna tas om hand. Eller, om vi inte importerat hundratusentals bidragstagare, att vi då haft råd att ge löner till dem inom sjuk- och äldreomsorg, som skulle ha räckt för att locka kompetent och motiverad personal.

Ett nytt godhetsprojekt!

Ja, DN glömmer t o m – för tillfället – bort sina egna favoritargument, de där om att man ska vara klimatsmart och inte föda nya barn till världen. Glädjen över de tre nya miljarderna i Afrika som vi har att se fram emot att föda en väsentlig del av här i Sverige om man får sin vilja fram, den är oförfalskad. Ett nytt godhetsprojekt! Även om man lite nödtorftigt slänger in ett par argument om hur nyttiga dessa nya bidragstagare kommer bli. De kommer ju fixa ålderspyramiden.

Jovisst, statistiken kommer se finfin ut. Bara den lilla detaljen, att vi kommer färre svenskar i arbetsför ålder som kan försörja både åldrande svenskar och bidragsberoende människor från Mena och Afrika, som varken kommer kunna försörja sig själva eller andra, oavsett vilken ålder de befinner sig i. De saknar nämligen 1. kompetens, 2. motivation och 3. förmåga.

  1. Redan genomsnitten i dessa länder förskräcker. Men dessutom. De som kommer är inte deras ingenjörer och raketforskare. De är snarare analfabeter, i bästa fall med några års grundskola bakom sig.
  2. UD och andra svenska myndigheter agerar inte för att få dessa människor att inse vad vi vill att de ska göra här: arbeta och betala skatt. Kanske för att det inte ens är vad UD/myndigheterna vill. Som den djupa statens företrädare är man nog mest nöjda med att de röstar rätt, d v s rött.
  3. IQ-nivån i Mena ligger mellan 80-85. Enligt dagens forskning kan man, vid unga år och i stimulerande kontext höja sin IQ med mellan 1-5 punkter. Räkna med att de flesta av våra invandrare stabilt kommer ligga kvar på nivåer under 90 alltså. Men i Afrika söder om Sahara är det ännu sämre beställt. Nigeria ligger visserligen på Mena-nivå. Men i Somalia, som är mer representativt för världsdelen, så talar vi om IQ68 som genomsnitt. En poäng upp från förra mätningen, inte mycket att hurra för. Världsindexlistorna ser ut så här. Och vad de innebär är att det saknas poäng med utbildning, IQ för att ta till sig ens enklare texter räcker helt enkelt inte till.

Mitt inlägg på DN Ifrågasätt

DN Ifrågasätt spärrade mig på obestämd tid i april. Man sket totalt i att besvara mina överklaganden. Det var svepskäl som använts, och man hade inga svar. Jag tröttnade efter tre försök, och har sporadiskt prövat att skriva, utan att vara insläppt. Igår upptäckte igår jag att jag kunde kommentera igen. Så jag skrev det som står här nedan. Kommer det censureras? Blir jag spärrad igen?

Då går vi hela varvet runt igen då. Trodde faktiskt att man hade lite bättre minne än så här även på DN. Det var ju den här typen av argument som låg bakom satsningen på import av vad som visade sig bli bidragsimmigranter en masse. Handelns Forskningsinstitut liksom Entreprenörskapsforum har i dec resp apr redovisat hur ‘lyckad’ den strategin har visat sig vara. NOT.

Mitt inlägg från i maj.

70% av flyktinginvandrarna från 90-talet och fram till 2005 är efter 15 år fortfarande totalt bidragsberoende, d v s så lång som mätperioden var – sedan börjar de första årskullarna gå i pension. De som räknades som ‘över ribban’ var enligt HFI en minimiinkomst på motsvarande EUR2000. D v s inget som räcker till för att lägga undan till barnomsorg, egen sjukvård eller pension. Bara hålla näsan över vattenytan.

HFI har inte räknat med statliga stödprogram. Men kommunernas snällanställningar har man ju inte kunnat räkna bort. De mäts alltså som framgångsfall i sysselsättningsstatistiken, men utgör istället en viktig förklaring på den sjunkande produktiviteten.

Vad siffrorna säger? Att det här är en total katastrof som inte finns någon lösning på.

Sverige behöver en utvandringspolitik, inte mer av samma recept som just nu håller på att sätta hundratals kommuner i konkurs.

Magnus Stenlund, Sunt Förnuft

PS. Jag är mycket tacksam för dem som vill stötta min verksamhet. Bidra gärna med Swish till 070-763 97 02 eller bg 591-5640. Och om du vill att min verksamhet ska kunna fortsätta – gör gärna din överföring stående.

Publicerad 13 kommentarer

EU-paketet i hamn. Nej, jag orkar inte säga mer.

EU-paket motsvarande 7,7 bn svenska kronor är i hamn. Hälften direkt i bidrag. Hälften som ‘lån’, som inte ska börja betalas tillbaka förrän 2058. Det kallas för ‘Coronabekämpning’, men redan nu finns det med element som ‘klimatbekämpning’ i denna långtidsbudget, EU:s rätt att ta upp lån och fördela pengar lite som man vill är bekräftad och hur farlig denna praxis är kommer med tiden visa sig. Det vi just hivat in pensionsbesparingar och låst upp våra barns framtid i kallas fortfarande kallas ‘union’ för fred och frihandel, men har under Merkels och Macrons ledning allt mer tagit skepnad av ett planekonomiskt haveri. Vi som vill ur detta kommer tvingas lösa ut oss med enorma belopp, i praktiken kommer det knappast ens vara möjligt. Det man gjort kallas långsiktigt, men det är snöd ekonomisk vinning på mycket kort sikt som drivit på. Intressegrupper med stora aktieinnehav, rakt över hela Europa, är de som har mest anledning att vara glada. Annat ser det ut för skattebetalarna. Bara denna ‘lilla aptitretare’ kan komma att kosta 120.000 per heltidsarbetande svensk.

Tvåhundra underskrifter på uppropet för nej till fler stödpaket. Det räcker förstås inte så långt. Jag orkar inte kommentera detta mer.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 4 kommentarer

Klanerna i Tyskland visar hur religiösa fundamentalister och kriminella hjälps åt att utveckla parallellsamhället som snart alla nya invandrare lever i. Även de förr välintegrerade.

Den mordhotade Ghadban – islamforskare av en typ som inte finns i Sverige

Ralph Ghadban är en av de viktigaste islamforskarna och -kritikerna i Förbundsrepubliken Tyskland. Efter en ny bok, som blivit bästsäljare i ämnet, så är han också dödshotad och lever under polisbeskydd. Detta är regelmässigt så det ser ut för publicerade islamkritiker. Notera att det står just islamkritiker, inte islamistkritiker. Det senare är ett sätt för kritiker att slippa bli dödshotade, och framförallt ett sätt för försvarare av islam att medvetet undvika att se eller rent av dölja problemets omfattning. De i Sverige statligt finansierade islamforskarna tillhör genomgående den senare gruppen.

Klansamhället på väg ta över – även i tidigare tillsynes ‘välintegrerade’ grupper

Ghadban redovisar i sin bok, “Arab Clans – The Underestimated Danger“, som kom ut 2019 och som citeras i artikeln i Berliner Zeitung (fungerar bra att vid behov översätta från tyska med Google Translate) hur klansamhället fungerar och hur det förstärkts de senaste decennierna inom den muslimska diasporan i väst, som i Tyskland framförallt består av turkar. De en gång tillsynes väl integrerade turkiska invandrarna har på senare tid börjat återupprätta ett klansamhälle, som en direkt följd av allt starkare fundamentalistiska strömningar.

‘Behovet’ av ett sådant återupprättat klansamhälle i väst är ytligt sätt noll. Vår rättsstat har tagit över dess funktion. Men det är inte av behov som återupprättandet sker. Det är en medveten politisk strävan. Klansamhället står i direkt motsatsställning till vårt rättssamhälle, och underminerar detta konsekvent. I parallellsamhällena har man lyckats. Där är rättssamhället i bästa fall sekundärt; klanerna har gjort sig själva nödvändiga – utan att tillhöra en sådan har man inget reellt skydd mot andra klaners rättighetsanspråk. Strävan efter mer makt och våldsmonopol är sedan en naturlig konsekvens, en våldsam och kriminell tävlan rakt på tvärs emot rättssamhällets regler; det är med den starkares rätt all rättskipning sker i ett samhälle dominerat av klaner.

Islam och klanerna – en symbios baserad på systematiskt kvinnoförtryck

Varför är då dessa klaner så starkt förknippade med islam? Det har att göra med 1. ingen religion betonar och reglerar familjelivet som islam; islam är de facto en totalitär lära, som strävar efter inflytande i varje del av de troendes liv, handlingar och tankar, såväl i den privata som offentliga sfären. Detta blotta faktum cementerar klanerna som den viktigaste byggstenen i samhällslivet. 2. Genom kusingiften, endogami, blir lojaliteten inom klanen större, eftersom den aldrig riskerar att tunnas ut. Islams främste profet, Muhammed, liksom flera av de övriga stora profeterna ägnade sig åt sådan, uppmuntrar den och rent av stipulerar den i en mångfald texter. 3. Kusingiften kräver i sin tur tvångsäktenskap och sådana är enklast att genomföra då bruden är minderårig och helt beroende av sin familj. Även sådana äktenskap är enligt islams religiösa texter både tillåtna och eftersträvansvärda. 4. Det senare inte minst eftersom islam samtidigt uppmuntrar och kräver att äktenskapen producerar en rik avkomma, d v s många barn – allt under fem är ett misslyckande.

Enligt Ghadban är systematiskt kvinnoförtryck alltså en nyckel, både till klansamhället och den fundamentalistiska trosriktning som allt fler muslimer i väst idag sugs in i. Islam förespråkar kraftfullt en extremt patriarkal ordning – denna ordning både upprätthåller och förstärker klanerna. Obs: det här är inte ett argument mot patriarkala idéer generellt. Ska vi ta en jämförelse med hur det skulle kunna se ut i Sverige, så är det lite som ett killgäng med tonårspojkar, som eggar varandra till våldsbrott begångna i pubertalt övermod, och som – helt oväntat – skulle få sina fäders och släktingars stöd och uppmuntran. Så fungerar det inte i Sverige. Har aldrig gjort heller.

Europeisk kultur – särskilt den protestantiska – är frihetlig, individualistisk – och antiklan

Sanningen är att vi knappast ens under s k förhistorisk tid har haft ett liknande samhällssystem i nordvästra Europa. Det finns intressant bevisföring som talar för att de topografiska villkoren utvecklat en annan samhällssyn – här har det alltid funnits möjlighet att fly undan grym despoti, och de jordar som först bröts när jordbrukarna kom hit krävde inte samarbete för att undgå översvämning, näringsfattigdom eller torka – ett samarbete som ofta framtvingades genom slavarbete vid högkulturerna i Tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris och vid Nilens stränder. Även Sydeuropas katolska länder genomsyras av det gamla romerska ‘bonus pater familias’-idealet, som på väsentliga moraliska grunder skiljer sig från hur obrottslig lojalitet med familjeklanen ska tolkas: man beter sig helt enkelt inte hur som helst mot andra människor ens enligt den italienska maffians kodex, då riskerar man att straffas av familjens överhuvud. Prioriteringarna är annorlunda i t ex Libanon, där klanen betyder allt.

Klanernas dödsdomar: fungerar

Det räcker att någon (sanningsenligt) berättar om hur klanerna i väst stulit sina rättigheter, för att deras libanesiska klanfränder ska uppfatta det som en oförrätt värd en dödsdom, så som Ghadban drabbats av; den falska bild de västliga kusinerna i självhävdelse förmedlat har avslöjats och detta är inte acceptabelt. De folkgrupper som lever i Libanon eller andra områden där denna extrema klanfilosofi dominerar har också av ren självbevarelsedrift tvingats anamma samma principer, oavsett religiös bakgrund. Sanningen är ju att så extrema hot fungerar, rättsstaten har mycket litet att sätta emot, både för att försvara dem som utsätts och för att ge tillräckligt avskräckande svar – eller tillfredsställa sådant behov av hämnd som våra mest primitiva behov kräver. Vi kan alltså utgå ifrån att kristna syrier som kommer till Sverige vid sin ankomst är lika indoktrinerade. Och samtidigt som det ofta existerar ett oförsonligt (rasistiskt/religiöst/stam/klan-)baserat hat mellan grupperna, så känner man kulturellt ändå en större förståelse för och samhörighet med sina fiender, än med de naiva och svårbegripliga sekulära, individualiserade svenskarna. Detta gäller alltså numer även turkarna i Tyskland:

Google translate översättning av Ghadbans svar på frågan om hur klanerna påverkar muslimerna i väst, ur artikeln i Berliner Zeitung.

De kriminella har katalyserat den religiösa extremismens framgångar

Det är de kriminellas oerhörda arrogans som aktualiserat den politiska betydelsen av klanerna, enligt Ghadban. Deras stölder och uppgörelser sker helt ogenerat, och får politisk betydelse genom att de avslöjar rättsstatens undfallenhet och oförmåga att ingripa. Detta ger stark mersmak.

Här fallerar den svenska Google-översättningen. KaDeWe är Berlins motsvarighet till Londons Harrods och vårt NK. Enorma rån som helt öppet kunnat genomföras måste inte bara mätas i pengar, utan även i politisk betydelse. I Sverige har vi än mer drastiska exempel än de tyska: skjutningarna och bombningarna, som Tyskland ännu förskonats från.

Anhöriginvandring – en anomali utan minsta berättigande – som stärker klanerna

Precis som i Sverige demoniseras all kritik mot islam och de arabiska invandrarna även i Tyskland. Möjligheten att ingripa polisiärt effektivt togs bort när man förbjöd identifiering som kallades ‘rasifierad’. Alla som har invändningar klumpas ihop med radikala ‘högerextremister’. Familjeåterförening är ett positivt ord, precis som anhöriginvandring, men i praktiken är det en eufemism: vad man gör genom att ta hit de anhöriga (främst kvinnorna) är att stärka klanerna, förstora dem och låta dem radikaliseras ytterligare i miljöer där det västerländska rättssamhället givit upp. Anhöriginvandring är per se en ren anomali: om dessa anhöriga verkligen behövt uppehållstillstånd i väst, så hade de ju fått asyl själva och alltså kallats flyktingar. Det faktum att de lever utan sådant behov är ett starkt indicium för att även deras ‘kusiner i väst’, som kommit hit och fått flyktingstatus, i själva verket skulle kunna återvända och återförenas i det land man en gång lämnat.

Sverige: värre än Tyskland – när det gäller spridande av antiislamsk information

Detta reportage är publicerat i en tysk dagstidning, av ett slag som här i Sverige skulle definieras som MSM eller systemmedia, enda medieöverlevaren från DDR-tiden och fortfarande en av de två största dagstidningarna i den tyska huvudstaden, trots kraftigt vikande upplagor de senaste två decennierna. Med detta sagt: trots Merkels postmoderna gastkramning av Europas största ekonomi och politiskt mest betydelsefulla land inom EU tillsammans med Frankrike, så existerar det faktiskt en möjlighet för kontroversiella personer att få komma till tals. Där är vi inte i Sverige, långtifrån, trots att problemet är ännu större här.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640

Publicerad 15 kommentarer

Börsens märkliga rekyler. Medvetna ‘shakedowns’ av småspararnas slantar.

Det mest (enda)insiktsfulla i Wendels artikel är läsarkommentarerna.

Nu går börserna ner igen. Sju procent ned både här hemma och på New Yorkbörsen efter en svag vecka och hela juniuppgången är borta. Vadan detta? Var inte allt helt enkelt toppentoppen nyss? Jo, man har plötsligt bestämt sig för att bli väldigt oroliga för en andra våg av Corona. Samtidigt skriver DI om alla ‘positiva saker’ med denna nya nedgång; att man skulle ha börjat övergå till en mer nykter betraktelse av konsekvenserna av en ‘mer normal’ konjunkturnedgång, sådär 3-4%. Det är nästan komiskt att läsa hur man famlar efter rationella orsaker till börsens upp- och nedgångar, när det så uppenbart inte alls handlar om rationalitet. För hur ska vi kunna vara rationella i en irrationell ekonomi?

Börshandlarnas goda tips: köp mer risk!

Enligt Swedbanks aktiechef Fredrik Warg, så har konjunkturen redan vänt och därför är det logiskt att man nu måste börja köpa fastighetsaktier, enligt honom kommer ränteuppgången för dessa vara liten, värdefallen är bevisat små eller inga, att döma av affärer gjorda under våren (ja, det är SBB han tänker på) och långa hyreskontrakt kommer bli en ‘krockkudde’ som stoppar avkontoriseringen och nya beteendemönster. Martin Guru, förlåt Guri, på Kepler Cheuvreux, är lika optimistisk, Corona bleknar snart i minne, nya mer positiva makrodata är på väg in som får alla att blicka bortanför 2020, en rörelse i marknaden mot att ta alltmer risk går inte att stoppa; tvärtom är de ‘säkra’ bolagen nu övervärderade och ska bytas ut mot de mer ‘oälskade’ aktierna. Läs: bygg- och fastighetssektorn. Helt enkelt för att de är lågt värderade, fortfarande 20% lägre än vid årsskiftet.

‘Proffsen’ säljer sig själva för att få med spararna i nya riskabla rekyler. Genom att gå all-in så kan de starta självgående rörelser som även pessimisterna tvingas att följa med i.

I. Den irrationella marknaden

I en insiktsfull läsarkommentar får vi en förklaring till varför Warg och Guru, förlåt Guri, kan ha rätt, fastän de har så bedrövligt självklart fel: när en mycket stark uppåtgående rörelse fortsätter tillräckligt länge, så har ingen på marknaden råd att hålla emot. Inte heller de som anser den vara uppåt väggarna galen rent fundamentalt. Därmed blir uppgången självdrivande. Då är det alltså inte längre eller främst de glade amatörernas FOMO, Fear Of Missing Out, när det går upp, som förklarar de massiva rörelserna, utan en komplex röra av algoritmer och placeringsbestämmelser i aktiefonder och blandfonder, som kräver att man viktar om för att hänga med index.

Fastigheter – riskerna är reella

När räntan är så låg som nu, så innebär 100 eller 200 punkter en stor förändring relativt situationen man haft. Och när obligationsmarknaden surnat så kommer man bli tvungen att betala mer än så. Hyreskontrakt på den svenska marknaden är sällan långa, det betyder att åtminstone 20% omsätts, avslutas eller omförhandlas varje år. Även långa kontrakt förhandlas om i förtid, när hyresgästen vill dra ner ytorna. Hyresvärdarna är ofta tvungna, för att inte hyresgästen ska gå i konkurs eller flytta. Färre kontorsytor kommer behövas både pga konkurser, ändrade beteendemönster och sämre konjunktur. Färre butiksytor av samma skäl. De affärer som gjordes var med noggrant utvalda fastigheter i portföljer efter köparnas preferenser, cherrypicking; säljarna hade mycket goda skäl att försöka få en hög prisnivå bekräftad. Att börshandlarna flummar bort dessa solklara problem, som aktiechef på en storbank visar total brist på kompetens eller verklighetsförankring. Eller så gör man bara vad man kan för att dupera spararna. Fastighetsbranschen är en krutdurk just nu, tro inget annat.

Självgående kursrörelser driver upp priserna utan ett spår av fundamenta

Och alltihopa har alltså kickstartats av den överlikviditet som centralbankerna försett ‘företagen’ med; pengar som i brist på goda reala investeringar och projekt som ger reda jobb istället är ute och snurrar på de finansiella marknaderna, och som inte hittar någon annanstans att ta vägen, TINA, There Is No Alternative. Gissa om det med sådana negativa motivationsfaktorer som grund, blir en tjurrusning åt andra hållet, när pengarna tar slut. Hålet i botten på kistan har nämligen inte lagats, de strukturella problemen kvarstår och har blivit förvärrade, samtidigt som resurserna att ta hand om problemen har gått åt för att göda en fullkomligt galen frenzy på börsen.

BNP = allt man har råd att hitta på, bra som dåligt, inklusive flyktingimport

DI konstaterar i backspegeln att börsen alltså inte tog hänsyn till de extremt pessimistiska BNP-prognoser som kom under maj. Och som nu ‘av fler och fler påstås ha varit alltför negativa’. Det man inte förklarar för någon är att BNP omfattar alla ekonomiska aktiviteter i ekonomin. T ex utbildningsstöd till invandrare som inte över huvud taget är bildningsbara. Tolkar för att samma invandrare inte vill lära sig språket, advokater åt somliga av dessa invandrare som inte vill anpassa sig efter svensk lag, flyktingbostadsbyggande och hyror för dito, till mer invandrare av samma sort. Liksom förstås sådana bidrag som ges till dessa invandrare för att de ska få råd till mat, kläder och mobiltelefoner. Allt utom svartarbete och knarkförsäljning räknas in. D v s vår BNP kan kortsiktigt höjas av i längden helt improduktiva investeringar, som inte ger något alls efter att den sista bidragskronan lagts och fallit ner i springan.

Vad stödpaketen gått till – att ge en formellt bra BNP-siffra

Verkningsgraden må vara låg, men BNP påverkas ju ändå krona för krona, kanske t o m dubbelt upp.

Vad mer: även sådana bidrag till paket för ‘omställning’, korttidspermitteringars löner och pengar som i slutändan bara bidrar till börshandlarnas löner och bonusar – även dessa pengar räknas som BNP-höjande. Dvs verkningsgraden i de hårda paket marknaderna har tagit emot må vara hur usel som helst; det är ändå ingenting vi kommer få klarhet i förrän senare: för kvartalet som varit så har stödpengarna däremot tjänat sitt syfte alldeles utmärkt och i bästa fall dubbelräknats in i BNP-siffrorna, först som ‘investeringsstöd’ och statlig utgift, sedan som de subventionerade företagens hyresutbetalningar.

Det här är den kanske allra viktigaste effekten av stödpaketen, nämligen att påverka människors förtroende för att åtgärderna faktiskt fungerar. Men det är en ren synvilla som skapats och som ger marknaderna ett ‘fundamentalt’ felaktigt stöd för sin optimism. Nåde den nationalekonom som avslöjar sanningen; det skulle väl kanske t o m kunna ge fängelse för ‘opatriotiskt handlande mot myndighet’, som nyligen under Corona-karantänen klubbad lag stipulerar.

Riksbankens nya prognos: ren S-propaganda

Beställningsarbete från regeringen? Förresten, stryk frågetecknet.

Riksbanken vill nu puffa för att Sverige ska klara sig bättre än andra länder, något som skulle höja prognosen på sikt. Det är en teori som låter som blåkopia av de partistrategidokument som spinndoktorerna (s) på Sveavägen 68 har kokat ihop. Dessa har ju haft god framgång i opinionen bland allmänheten, men att riksbankens analytiker har köpt dem med hull och hår känns absurt. Den rangliga ‘prognosen’ grundar sig 1. på att vi stängt ner mindre, 2. hårdast drabbade sektorer är jämförelsevis små i Sverige, samt 3. låg statsskuld som ger större möjlighet till stöd. Mot detta kan enkelt ställas följande tunga motargument: 1. vår nedstängning ser av allt att döma ut att bli längre än alla andras, 2. Vi har ännu inte nått till den bransch som är större i Sverige än i de flesta andra länder: bygg- och fastighetsbranschen, 3. Den låga statsskulden matschas mer än väl av ett betydligt hårdare belånat näringsliv än annorstädes, här sticker Sverige ut på ett helt unikt sätt.

Överbelånade hushåll – men det svenska näringslivet är värst

Totalt är konsumtionslånen uppe i en kvarts mdr nu, dvs nästan 5% av BNP.

Sanningen är att det finns färre än en handfull länder vars totala belåning är högre (jämfört med BNP) än Sveriges är. Riksbanken är bekymrade över hushållen, vilka också sticker ut, 17% högre belåning vid årsskiftet än amerikanska hushåll t ex (källa Bank of International Settlements, BIS, ‘centralbankernas centralbank’), och med en kraftigt växande andel konsumtionslån, nu uppe i hela 5% av BNP, med de allra sämsta låntagarna, de som nu i stor utsträckning förlorar sina (lågavlönade vikariat/säsongs-) jobb först. Men näringslivet är värst, med en belåning som bara stiger och stiger och som nu är 124% högre än USA:s (källa BIS). Hur kommer det sig att Riksbanken inte bryr sig om det mer? Ja, hur kommer det sig att siffrorna, från BIS, en högst trovärdig källa, inte ens är korrekt refererade i DI? Det här verkar vara nästan lika ‘okänt’ och icke-debatterat i svensk ekonomisk debatt som invandrarbubblan.

Företagsobligationer: bäddar för överbelåning utan kompetent kreditbedömning

Det värsta med näringslivets skuldsättning är att den också till allt större del består av företagsobligationer och -certifikat, som man prackat på ett småspararkollektiv med låg eller ingen kreditvärderingskompetens. Bankerna har samtidigt försämrat sin kreditportfölj, eftersom de tappat sina allra bästa kunders bäst garanterade projektrisker; här kan man nämligen inte konkurrera med priset. I andra änden, där skräpobligationerna tar marknad, vill bankerna inte vara, men har sannolikt pressats dit ändå, eftersom det kostat dem pengar att hålla likviditet med negativ ränta overnight på riksgäldens konto.

Starka krafter ligger bakom friandet av Batljan på mindre än en vecka. Normalt är handläggningstiden över 200 dagar. Om SBB kommer klara krisen eller inte är dock fortfarande en öppen fråga. Se krönika 10/5

Företagsobligationerna är ett segment som vuxit enormt sedan 2008. Totalt uppgår det till 1,3 biljoner kronor, 27% av BNP, och ökningen är därmed 900 mdr sedan den senaste finanskrisen. Hälften är rejtat i den sämsta klassen, BBB, just ovanför skräpobligationerna, och det finns goda skäl att utgå ifrån att företag och emittenter ‘tjatat’ sig till en sådan klassning, trots att man inte borde fått någon rejting alls. Men även de formella skräppapper som inte rejtats alls har ökat till en fjärdedel av marknaden. De saknar allts en extern kreditvärdering, men köps ändå av privata sparare (eller deras förvaltare) med löptider upp till tio år, med säljargumentet att de ger en stabil avkastning (5-7%) och lägre risk än aktier. Det sistnämnda är med Finansinspektionens goda minne, vilket möjliggör placering i alla möjliga portföljer, även de som spararna själva bestämt ska vara ‘låg risk’ i. Problemet är att när krisen slår till så blir dessa papper helt osäljbara – såvida man inte kan hoppas på att Riksgälden bestämmer sig för att köpa även sådana.

Flockpsykologin skapar navelskådande branschtotem som ingen kan röra

I artikeln om den sympatiskt pessimistiske ränteanalytikern Sean George gör SvD, kanske omedvetet en intressant iakttagelse, som något av en självklarhet nämns i förbigående att ränteanalytiker ofta är just pessimister. Det säger sig självt att man knappast måste vara pessimist för att bli just ränteanalytiker, men att det finns en konsensus bland sådana som i median skiljer sig (negativt) från hur aktieanalytiker ser på världen, det är en allmänt känd och accepterad sanning – i alla fall på Svenska Dagbladet och av Sean själv. Implikationen av detta är att ingen inom branschen kan agera på ett sätt som avviker alltför mycket från branschmedianen. Handlarnas tro är ju i sig själva styrande för priserna.

Aktiehandlare är män. Ovanligt optimistiska (och därför riskbenägna) män.

Aktiehandlare är mestadels män. Män är mestadels mer riskvilliga och optimistiska än kvinnor. Aktiehandlande män är det ännu mer och börsproffsen är mest riskvilliga av alla. Man ‘bettar’, satsar och chansar hejvilt. Att man oftare får rätt än inte beror på att ens kolleger gör likadant. Och även aktieanalytikerna är alltså mer optimistiska än sina kolleger, ränteanalytikerna. Även de är flockdjur, och samlar ihop sig när det ser riskfyllt och svårbedömt ut; aldrig är optimister och pessimister inom skrået så överens som just då, trots att det borde vara tvärtom, naturligtvis. Och de tittar i backspegeln. Det kan du själv konstatera om du studerar den grafik som DI tagit fram och som jag återger en del av nedan. Staplarna med de tunna röda trendpilarna överst visar hu börsen verkligen har gått, medan analytikerhopen, oavsett grad av optimism, närmast konstant rört sig åt det motsatta hållet. Det är ett svidande underbetyg åt branschen, men med detta i minne skulle faktiskt kunna utnyttja analytikernas prognoser för att göra exakt tvärtom.

Trendlinjen i analytikernas, de optimistiska såväl som de pessimistiska, syn på börsutvecklingen går på tvärs mot den faktiska. Källa: DI (egen analys).

Och konsensus just nu ser ut att vara att det ska gå upp. Just medan jag skriver detta trumpetar UBS t o m ut att ‘recessionen är över’! I det euforiska gäng som utbrister detta lever man i en bubbla som skapats av de exempellösa vinster som börshandlarna gjort under våren. De miljontals arbetslösa och många konkursade småföretagarna som inte fått del av guldregnet har troligen en annan åsikt. Liksom de sparare som blivit av med sina privata sparpengar, och som snart kommer upptäcka att de av staten sparade pensionspengarna inte heller är intakta. När tillgångsvärdena drar iväg är det nämligen bara delvis möjligt för de breda sparformerna att hålla jämna steg. Och detta är det optimistiska scenariot: nämligen att sittande regeringar och centralbanker världen över lyckas i sin satsning. Om inte, så kommer inte mycket vara värt någonting. Och det är ett scenario som vi måste inse kommer på bordet, om inte nu genast, så inom kort. Det står och balanserar: antingen blir det depression trots att man gått all-in. Eller så blir det en tillgångsinflation som inte liknar något vad vi sett hittills. Det sistnämnda är mycket tänkbart en katalysator för hyperinflation och total brist på förtroende för allt vad våra myndigheter säger och gör. Kaos, med andra ord.

II. Ett alldeles specifikt svenskt problem: invandringsbubblan.

Vi som läser nätmedia är ganska väl informerade om hur det står till i ‘invandringsbranschen’. Det är inte politiskt korrekta medelsvenssons, även om de inbillar sig det. Men hur är det med vassa börsmäklare och pålästa investerare? Inte kan man väl som förmögenhetsrådgivare vara omedveten om hur verkligheten ser ut på denna helt avgörande punkt? Det skulle ju vara oerhört riskfyllt och rent av utgöra försummelse i tjänsten, kan man tycka. Men det är faktiskt just så illa det ligger till. Man har inte tagit till sig den här informationen. Politiskt korrekta investerare är nämligen inte alltid så glada åt att få klart för sig att man gör sådana analyser. Dessutom ligger det långt bort i tiden. Fler kvartal än ett i alla fall.

Nej. Detta är inte diskonterat på börsen. Man har inte ens noterat problemets dignitet. Få börshandlare läser nämligen nätmedia. Tidigare krönika.

En parallell från krisen 1990-93

Många tror att börsen är något av ofelbar. Särskilt civilekonomer, som fått lära sig i skolan att börskurserna är summan av all tillgänglig information. Men en hel bransch kan faktiskt välja att inte ta den till sig. Detta är en ganska fascinerande insikt. Jag anställdes försommaren 1991 på ett fastighetsbolag med aggressiva planer att förvärva fastigheter i Tyskland. När jag tillträdde efter sommaren hade krisen hunnit ikapp och vi fick kämpa för vår överlevnad. Ingen hade förrän då, ett år efter att krisen startade, förstått att den skulle sprida sig till fastighetssektorn. Trots att det är vad stora kriser alltid gör. Fastigheter är nämligen derivat av den ekonomi som bedrivs i dem, och belåningsgrader som anses acceptabla ger en högre multipel av kassaflödet än i någon annan verksamhet. Helt rimligt – för flödena är ju stabila. Utom när krisen slår till ordentligt; då är det här de största kreditförlusterna ofta görs.

Den krisande fastighetsbranschen 1991 började långsamt återhämta sig och 1993 var vändningen tydlig. Men tidningarna vägrade skriva något positivt, man hade bränt sig på fastigheter och skrivit alltför optimistiskt, alltför godtroget en bra bit in på 1991. Media gillar ju också svarta säljande rubriker i dur eller moll, hellre än sans och balans. Men till detta vill jag lägga att kontakten närmast var bruten – fastighetsfolk hade blivit parias. Mitt bolag börsnoterades 1995, till en alldeles för låg kurs – p g a medias ointresse – och vi blev uppköpta kort därefter. Då var krisen över, det visste hela branschen. Men bankerna höll inte med. Det tog åtminstone tre år till innan man på allvar började konkurrera om att få låna ut igen till kommersiella fastigheter. Jag vet, eftersom jag då jobbade på SEB.

Varje bransch har sina käpphästar och utan att följa dem är man inte med i matchen; om din kalkyl ger ett lägre pris så spelar det ingen roll om den är rätt, då blir det ingen affär. Och bankerna drivs av samma logik: alltför stor försiktighet i en högkonjunktur betyder att man inte få låna ut de pengar som bränner hål i fickorna, när all överskottslikviditet ger negativ ränta. Annat ljud i skällan blir det förstås när konjunkturen vänder – men det är då det.

På savannen funkar det.

Hur kommer sig detta? Är det rationellt? Nej, varken för helheten eller individen. Inte på börsen eller i banken, men kanske på savannen. Den som håller noga koll på ledargnun springer åt rätt håll och riskerar inte att skiljas från flocken. I experiment med apor har man visat hur nya upptäckter, beteenden och smarta sätt att komma åt föda imiteras av andra apor och blir till kollektiv kunskap – men bara om ‘uppfinnaren’ har hög status. De utstötta och lågrankade bryr sig ingen om vad de hittar på. Även vi är flockdjur och bara denna primitiva reptilhjärnefuktion kan på ett rimligt vis förklara varför information som i en bransch igenkänns som självklar logik och evidensbaserad fundamenta, medan man i en annan är helt resistent emot den. Det är flockinstinkten som hindrar informationen från att nå fram. Den faller platt på hälleberget, eftersom man redan har sin uppfattning klar inom gruppen. Vi klarar inte att bryta flockens konsensus så länge vi är i den, men byter vi bransch är vi snabbt förmögna att ändra åsikt – till vad som anses vara comme-il-faut i den branschen.

Räkna med att börsen känner till den officiella versionen, som bäst. Men bryr sig föga.

Därför är det heller ingen som förutser indirekta effekter av invandringen, bara de direkta bryr man sig om. D v s krav på mer investeringar i bostäder, mer efterfrågan på skola, vård, omsorg, tolkar, rättshjälp. Liksom på mat, kläder, narkotika och vapen (allt utom de två sistnämnda kategorierna höjer vår BNP – tillfälligt). Respektive bransch, börsnoterad eller inte, legal eller inte, ser affärsmöjligheterna och kulorna rinner ju in, därför har invandringsbranschen varit ett svenskt eldorado. Notan är man ointresserad av, den är inte med i ekvationen, troligen räknar man med att någon annan, såsom hittills skett, kommer få plocka upp den, utan konsekvenser alls för sig själv.

invandrarna ökar med över 100.000 varje år. Vi har sedan 2014 fått ett nytt Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Örebro, Jönköping, Linköping och Norrköping. Utslaget på befolkningen som helhet talar vi om att 1 av 3 har utländsk bakgrund (givet att varannan med en utländsk förälder räknas dit). I segmentet män mellan 15-44 år så utgör man över 40% av invånarantalet i snart sagt alla våra större städer. Det här är inte bra av flera skäl, inte minst att de för oss oerhört viktiga svenska värderingarna är på väg att spädas ut, urholkas, missförstås och snart upplösas helt. Men det ska vi just nu lämna därhän, för att istället tala om den mer omedelbara ekonomiska effekten.

2000-talets invandring är inte ett stort problem, utan ett olösligt sådant.

I de grupper som kommit hit på 90-talet kan man nu mäta hur de bidragit över en livstid. För medianen är inte resultatet särskilt dystert. Det är fullkomligt katastrofalt. Bara en på tio har en minimiutkomst under sina första sex år i landet, och bara tre av tio får det i genomsnitt, under de följande åren. Sen går man i pension. (Källa HFI, se krönika 19-12-04). Det värsta av allt med detta är att 2010-talets invandrare kommer ha det ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden. Inte minst för att även viljan saknas bland många, inte minst de som hamnar i de nu väl utvecklade parallellsamhällen, som fortfarande bara var i sin linda på 90-talet. Som jag sedan tar upp i en krönika 15/5 där Entreprenörskapsforum bekräftar siffrorna (första MSM-artikel– i SvD – drunknade i Coronarapporteringen), så ingår de ‘snällanställda på kommunerna i den lilla minoriteten som faktiskt har fått ett minimilönebetalt arbete. Dessa kommer en framtida lågkonjunktur obönhörligen inte ha råd med.

Vi behöver en utvandringspolitik. Och den blir dyr.

Vad annan forskning samtidigt visar är att Sverige har misslyckats så kapitalt med integrationen (assimilering försöker man sig inte ens på) att andra generationen inte förefaller lyckas bättre än den första. Detta kan vi se bl a på en (ännu större) överrepresentation i brottslighet på den enorma ökningen av antalet särskoleelever och på de enorma och allt större kullar med analfabeter och icke-godkända som lämnar grundskolan varje år. Vi behöver inte en ny invandringspolitik utan en utvandringspolitik. Nu. Och även med en sådan, så inser ju alla att detta kommer vara ett svårt problem att lösa, både finansiellt och socialt. Hur kan vi inbilla oss att det inte ska få enorma konsekvenser också på ekonomin?

Aktiemarknaden diskonterar inga katastrofer – någonsin – förrän de väl inträffar

Man vill gärna tro att de är invigda i liknande med konspirationsteoretikernas avancerade komplotter, och att de glada kursuppgångarna på börsen är väl förankrade i visdomar som går ut på att det för börsföretagen på det stora hela bara gynnas av inflödet av outbildad arbetskraft, som sänker minimilöner och som på något vis kan dra nytta av den sönderfallande rättsstaten. Men det är, vill jag sätta ned foten och hävda, grundlösa överskattningar av deras kompetens och framsynthet. Börsmäklare har aldrig någonsin diskonterat katastrofer, trots att vi vet att sådana inträffar med mer eller mindre jämna mellanrum. Även sådana som vi nästan kan vara helt säkra på, som pandemier och utbudschocker, så kommer de alltid som en total överraskning för aktiehandeln och det är först när de inträffar som de får genomslag.

Analytikerna silar mygg och sväljer kameler

De framtida kassaflöden som analytikerna använder i sina kalkyler är oerhört avancerade på mikronivån, men det är ingen som justerar sina inflationsantaganden efter det första året eller två. Inte heller gör man prognoser som räknar med några mer betydande ränteförändringar. Man kan hävda att det är rimligt eftersom ingen vet säkert när sådana inträffar. Ändå vet vi ju med säkerhet att det faktiskt kommer hända, förr eller senare, eftersom räntan ligger på noll och eftersom det går emot all nationalekonomisk teoretisk rimlighet: ‘New monetary theory’ är ett löjligt påhitt av dessa skygglappsförsedda, som hellre vill tro att vi kommit in i ett nytt aldrig tidigare prövat normaltillstånd. Nytt, kanske, men inget är normalt med det – vi kommer få se konsekvenser, som blir värre ju längre de dröjer. Och den kanske viktigaste orsaken att man inte lägger sig på 3% inflation och 6% ränta i kalkylen bortom de fem första åren, är att då skulle 1. man bli betraktad som galen och 2. nästan inga privatpersoner eller företag skulle klara av att betala. Än mindre kommuner.

När riskerna ökar och framtidsscenarion spretar, så borde analytikernas prognoser göra det också, kan man tycka. Istället går de samman, rädda för att sticka ut och få mer fel än alla andra. Källa: DI.

Nationalekonomerna slipper på samma sätt ansvar genom att gömma sig i flocken. Man är försiktiga och vill inte sticka ut för mycket. Man har ofta någorlunda rätt, men också ibland väldigt fel – alla på samma gång. Konjunkturanalytikerna har förstås heller aldrig försökt att räkna ut vad invandringen innebär för BNP-utvecklingen. Hur ska då börsen kunna göra det?

Men Sverige har ju en låg statsskuld, väl? Ser det inte bra ut då?

Japan utgör en särling, med extremt hög statlig belåning ända sedan 80-talet. Detta har utan tvekan varit en stor hämsko i landets utveckling och dragit ner BNP-tillväxten. Men man kan även vända på det: få andra länder skulle kunnat överleva överhuvudtaget med Japans statsskuld. Källa: BIS

Sveriges officiella statsskuld var 23% vid årsskiftet. Eftersom det kommunala självstyret är avskaffat i praktiken och alla formellt kommunala skatter slussas direkt till staten, för att sedan pytsas ut enligt regeringens godtycke, så är det självklart att de snabbt ökande kommunskulderna ska läggas till denna summa i Sverige – vilket inte är lika självklart i andra länder, särskilt inte federala delstatsekonomier som USA.

Men faktum är att inte heller när vi gör det, så når vi upp så mycket högre. Totalt för hela den offentliga sektorn så uppgick skulden till 35% vid årsskiftet och förväntas ha ökat som andel av BNP till kanske 42% efter ‘paketen’. Med det är vi fortfarande nästan bäst i klassen, och jämfört med både Italien och USA, som ligger en bra bit över 100% nu, så kan man tycka att det är löjligt att oroa sig. Sverige har en låg offentlig skuld. Och när man jämför med ‘värstingen’ Japan, så kan det tyckas som om allt måste vara frid och fröjd. Men så är det inte. Vad har vi glömt?

Skattetrycket – medan andra länder kan höja det så ligger vi på max

Skattetrycket kommer aldrig gå att höja till nivåerna kring 1980. Det vet (s)tatsmakterna. Löfvens ministär ligger så nära max den kan. Med drygt 10% över OECD-snitt 13% över Japan och nära 20% över USA, så är det uppenbart att de flesta länder har en buffert som vi saknar. Skulle USA höja skatterna med 10% enheter av BNP så är, med en kamrers sätt att räkna, deras statsskuld hanterbar nere på 60% efter fem år. Men hur ska vi själva göra, om staten ska garantera både näringsliv och hushåll? (Källa: ekonomifakta)
Bortsett från särfallet Japan så har Sverige en extremt hög total belåning (siffran exkluderar finansiella företag). Och till skillnad från andra industriländer så sticker vi ut genom att vi har ökat belåningen betydligt mer än genomsnittet, även efter 2008. Källa: BIS

Förutom att Japan är en extremt väloljad maskin i så gott som alla andra avseenden, så är jämförelsen för snäv även när vi jämför med andra länder. Dels har vi glömt i jämförelsen är dock att skattetrycket i Sverige inte kan höjas mer än marginellt, medan t ex britternas är tio procent enheter lägre och amerikanernas hela tjugo. De höga skatterna gör oss extremt konjunkturkänsliga. Staten kan inte kompensera sig för inkomstbortfall eller nya löpande utgifter med ökad skatt. I ett läge då BNP – som nu – sjunker måste man därför låna, eller minska utgifterna.

Dels har Sverige en total belåning, som är bland de högsta i världen sett i förhållande till BNP. D v s vi har också en ännu mer skev belåning, givet den låga statsskulden, som ligger högre än andra länders på den privata sektorn, hushåll, men än mer näringslivet. Är det här bra eller dåligt? Utan större tvivel: dåligt. Jämfört med länder som har lika stor belåning totalt, så har vi ju ett näringsliv som är mindre konkurrenskraftigt. Vi har också högre räntor, eftersom skulderna är fördelade på sämre kredittagare. Totalt sett har vi inte bara avsevärt större räntekostnader därmed, utan även en betydligt högre känslighet för räntesvängningar. Japan och USA har valt att ta upplåningen på staten, Sverige på individ och företag. Man kan fundera på om detta inte är en mycket medveten strategi från vår (regeringens/SAP:s) sida, eftersom den också rimmar med den sedan decennier gällande doktrinen, som går ut på att göra svensken så beroende av staten att han inte har någon annan att vända sig till när kris och problem hotar.

Och slutligen har Sverige har alltså en invandrarryggsäck att bära på, som redan före Corona började bli för tung. Denna ryggsäck har också pumpat upp vår BNP tillfälligt på ett sätt som är långsiktigt missvisande. Alla våra nyckeltal där BNP är i nämnaren ger för bra siffror. Det gäller naturligtvis även skuldsituationen, eftersom skulderna är kvar och ska betalas när kalaset är slut, vilket tyvärr inte alls är fallet med invandrarprojektets påstådda långsiktiga lönsamhet. Det utgör istället en framtida bottendragg, som bara blir tyngre och tyngre.

III. Börsen kommer aldrig få flockimmunitet

Varför går börsen bara upp, upp, upp när allt annat går ner, ner, ner? Därför att börsen är ett flockdjur. Artificiell Intelligens har inte ändrat på det, inte gjort börshandeln ‘smartare’ – bara snabbare.

Att säga att börsen inte ‘borde’ gå upp (eller ned) är som att säga att solen inte heller borde göra det – men det är vad börsen och solen gör. Och oftast är det lika svårt för oss att förstå börsens rörelser som för stenåldersmänniskan att förstå solens.

AI förstärker alla kortsiktiga trender och rekyler – ökar irrationaliteten.

Börsen är summan av ett flockbeteende. Och den som tror att AI gör den smartare tänker inte tillräckligt långt. Algoritmerna använder sig av tidigare kursrörelser och annan big data, och måste ta särskild hänsyn till just hur ‘Average Joe’ beter sig och tänker – och att man går i flock. AI vill inte göra tvärtom utan bara göra det lite, lite före alla andra. AI drar nytta av de irrationellas tankar och förstärker dem gärna, om det är till fördel.

Varje rationell själ kan konstatera att börsen, om den var ‘rationell’ i rådande kurs borde diskontera allt ont (och gott) vetande på en gång. Det är vad teorin säger. Men så gör ju inte Average Joe. AI vet att 2020-talets Joe är optimist och vill att börsen ska gå upp. Efter en viss mängd dåliga nyheter är Joe inte upplagd för att lyssna mer. AI ligger då steget före och har redan köpt. När Joe ser hur fallet stannar upp så stärks han i sin uppfattning att börsen nått botten. En rekyl startar. Och det är AI som tjänar mest, för man har köpt i botten.

Optimisterna fortsätter köpa. Långt över vad som är ‘rationellt’. När det vänder beror det bl a på att AI blankar. Det skickar säljsignaler genom hela systemet. Rekylen bryts och det står och tuggar ett tag på en ny nivå, zickzack i en bandbredd där AI tjänar stora pengar åt sina arbetsgivare, de stora investmentbankerna, genom att fortsätta ligga steget före i varje zick och varje zack.

Det är här vi är nu. Nervösa ryck upp och sedan ned. Utan att någon riktigt säkert kan peka på varför. AI har förstås en rationell slutnivå klar för sig, byggd på egen analys, och givetvis på all tänkbar samlad macro- och micro-analys som finns tillgänglig. AI inser förstås att man måste förflytta sig dit till slut.

Men det är dåligt utnyttjande av tillfället om man inte gör vad som går för att dra ut på det roliga så länge som möjligt. Väl nere i botten sjunker omsättningen som en sufflé, och det blir mycket svårare att tjäna pengar när så många förlorat sina pengar och/eller är rädda att förlora ännu mer. Med rekyler och tillsynes irrationella rörelser kan investmentbankerna mjölka sina Joes och se till att skaka ur dem allt som går. Det här är ett riggat spel.

En real prognos gjord i mars, står sig än!

Vad är det som talar för en ny botten, långt under den som nåddes i slutet av mars? Det mesta. Corona har inte bara dödat ekonomin i ett kvartal. Viruset har lagt en död hand över nästan all företagsamhet. Särskilt små och medelstora företag kommer drabbas. Sådana utan stora reserver, som fått mycket måttliga bidrag av staten. Centralbankerna har skapat en enorm lånebubbla och den är felprissatt i alla segment, från överbelånade stater och banker till konkursfärdiga skräpobligationsföretag. Bara individer betalar korrekta – och ofta höga – riskpremier. Här är ingen ‘too big to fail’.

TINE – There Is No Escape

Regeringarna är största långivaren i ett system som med de restriktioner som följt med som villkor för alla nödlån och stödformer i grunden är planekonomiskt. Och alla måste bestämma sig om de vågar tro på fortsatt gratis pengar eller om de vid förfall om ett år måste bita i det sura äpplet ändå. När den blåögde får rätt är det den rationelle som får stryk – och därmed försvinner ännu en grundbult i marknadsekonomins fundament. Samtidigt hotar en allt större protektionism, handfasta tullar, förstatliganden och regleringar. Varför prisas dessa inte in på börsen? Se ovan. Irrationaliteten som AI hjälper till att skapa på börsen gör svängningarna så omöjliga för oss som är gjorda av kolföreningar, att vi helt enkelt helst bara borde ge upp. Problemet är att vi inte kan sätta oss någonstans ifred och bara betrakta galenskaperna. Vi måste satsa våra pengar på någon av två hästar, som ser ut att springa en snitslad bana åt var sitt håll: depression eller hyperinflation/tillgångsinflation. Vi måste också sannolikt byta häst någonstans mitt i loppet, kanske flera gånger än en.

Riggat guldpris passar centralbankerna väl

Sedelpressarna har gått på högvarv och all etablerad ekonomisk teori säger att om man får som man vill, och dessa pengar faktiskt börjar användas, så innebär det hyperinflation. Samtidigt som den kraftiga arbetslösheten, minskad riskvilja, konsumtionsbenägenhet och intresse för att investera talar för det omvända, deflation. Och det sistnämnda är värre, för då kan företagen inte rationalisera tillräckligt; försäljningen krymper hela tiden, för snabbt för att göra vinst. För säkerhets skull ser det faktiskt ut som om storbankerna har riggat guldpriset. Den som köper där måste vara extremt långsiktig för att kunna hoppas på att slå deras betting. Och vem vet; konspirationsteoretikerna gissar att denna riggning är avsiktlig just för att hålla oss kvar på aktiemarknaden. Ingen ska kunna fly. Sett ur centralbankernas vy så skulle detta faktiskt vara en riktigt klok investering, eftersom just guld annars skulle kunna rusa i taket och på så vis locka alla kloka från de riskfyllda aktierna, vilket i sin tur skulle döda börsen. Så vi tvingas alltså välja. Depression eller hyperinflation. Nu eller sen.

Det kan dessutom bli både ock. Mat, och särskilt sådan som ska passera flera gränser och hotas att träffas av exportbegränsningar, kan bli mycket dyrare. Medan kapitalvaror som bilar och hemelektronik pressas nedåt, i en spiral som kräver fortsatta löneanpassningar, när efterfrågan fortsätter att sjunka. När krutröken skingras blir penningvärdeförsämringen tydlig för alla, nog för att tvinga investerarna tillbaka till lottsedlarna, aktierna, eftersom det inte finns några rimliga alternativ.

Men först måste alltså börsen sluta nonchalera det faktum att världen efter Corona inte kommer se likadan ut som innan. Det är en fattigare värld vi då kommer vakna upp i. Visst kan vi belåna oss upp över öronen, men det hjälper ju inte mer än att vi skjuter upp problemen lite till – och förvärrar dem dessutom. Monopolpengarna kommer inte i längden kunna lura oss att tro annat. Men när vi når dit vet bara AI. Summan av alla dumheter i världen. Men lite snabbare.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

White Lives Matter too. Vem står upp för oss, när vi inte gör det själva?

*

Hur kan vita amerikaner gå ned på knä ‘i solidaritet’ med BLM, Black Lives Matter, samtidigt som det är 16 gånger troligare att svarta mördar vita än tvärtom? Och hela 44 gånger mer sannolikt att vita utsätts för grova våldsbrott begångna av svarta, än det motsatta. Vänsterns suicidala oikofobi går ut på att lägga all skuld på vita för allt ont som begås mellan raserna, oavsett vilka motiv som är inblandade. Samtidigt som övertaligheten för de grova våldsbrotten bland svarta är frapperande – inte minst mot sina egna. Genom att bortse från detta och istället uppförstora vitas våldsbrott så uppmuntras de svartas rashat. Detta är ett stort hot både mot vår egen ras och mot det västerländska samhället.

*

Vi svenskar hade inte behövt ha det som i USA. Vi var en extremt homogen befolkning internationellt sett, med gemensamma gener och kulturella särdrag sedan stenåldern, över 4.000 år sen. Homogenitet är inte en garanti för icke-våld och konflikter. Men den minimerar sådana. Rashat är å andra sidan heller inte statisk. Sådan kan tyglas eller uppmuntras. De som idag till varje pris vill göra det senare är i USA svarta BLM-extremister, vars mål är vit underkastelse. I Sverige har fundamentalistiska muslimer samma mål avseende övertagande och avskaffande av majoritetsbefolkningens rättigheter. Men de flesta av dessa rashatsälskande utgörs av den vita medelklassvänstern.

Vår rashatsälskande vänster och SA-pöbeln i 30-talets Tyskland: samma andas barn

När dessa ‘demonstrerar’ genom att skända statyer av personer som representerar det egna kulturarvet och historien, så är den enda påvisbara skillnaden mellan dem och SA:s pöbelhopar i Tyskland på 30-talet, att deras hat och vrede är oikofobiskt, och vänder sig mot den egna rasen. Man anlägger inte bara en kollektivistisk grundsyn på skuld som baseras just på ras, man anser att sådan skuld går i arv, att våra vita barn och ungdomar är skyldiga till brott som begicks av förfäder hundratals år tillbaka.

Detta är så grundläggande felaktiga normer, att det faktum att de har fått fäste i sig utgör ett stort hot mot det västerländska samhället. Givetvis hade detta inte heller kunnat hända om vi inte hade påtvingats en historielöshet och avsvurit oss stoltheten över vad dessa förfäder faktiskt har åstadkommit. Ingen är skuldfri. Men somliga har gjort mycket gott för demokrati, mänsklig frihet och välfärd. Inga så mycket som våra vita förfäder.

Svarta begår överlägset flest mord i USA – både på vita och på andra svarta.

Mons Krabbe har i sin alldeles ovanligt läsvärda krönika sammanställt statistiken som slår hål på alla myter som BLM-rörelsen frodas och lever på. Hans uppgifter är bl a från FBI:s databas och från det amerikanska justitiedepartementet. Sådana ‘trista fakta’ som svensk systemmedia normalt inte orkar gräva fram, oftast just därför att siffrorna inte visar vad man själv önskar. Dödsfall orsakade av amerikanska poliser är mycket sällsyntare än vad man vill tro. 250 personer svarta dödades av polisen 2019, men endast 10 personer saknade vapen i sin hand. Dessutom är det svarta poliser som är mest skjutbenägna, 3,3 gånger oftare avlossar de sina vapen än sina vita kolleger.

Rasvåldet. Svarta utgör bara 13% av befolkningen i USA men dödar ändå flest. Både vita och hispanics. Intressant kuriosa är att de också dödas minst av de båda andra grupperna.

George Floyd, en kriminell knarkare som dog av en hjärtattack, inte kvävning

Vad som utlöste alla dessa kravaller, som även vänsteraktivister i Sverige så gärna ville hoppa på, varf ö kanske inte ens ett mord på en svart. Offret, George Floyd hade hjärtproblem och dödsorsaken ser ut att vara hjärtinfarkt, möjligen med ett samband till spår av fentanyl och metamfetamin i blodet. Inte ens motivet skulle sannolikt vara rasistiskt; den vite polis som anklagas hade ett gemensamt förflutet med Floyd, som säkerhetsvakter och en personlig fejd skulle ha pågått mellan dem sedan dess. George Floyds bakgrund som kriminell brukar heller inte nämnas i MSM, varför? Därför att man hellre uppmuntrar hatet mot vita och mot poliser än berättar en osminkad sanning. Fallet George Floyd bär samma spår av tillrättaläggande och skuldbelastande som de tyska nazisternas framgångsrika försök att anklaga kommunister för riksdagshusbranden i Berlin. Att den mer eller mindre förryckte holländaren som begick dådet var kommunist var förstås en fantastisk propagandamöjlighet. Just så ser rashatspropagandisterna i USA och Sverige på George Floyds dödsfall. Vänstern gillar både våld och rashat. Det har aldrig funnit en mer skenhelig grupp stenkastare i ett glashus. Nazisterna var åtminstone rakt på sak och öppna med vad de ville.

USA:s höga vålds- och mordtal är de svartas förtjänst

Bara 13% av amerikanerna är svarta, men de begår över hälften av alla mord. Om svarta hade utgjort folkflertalet i USA så skulle mord/capita fyrdubblas. Det allra mesta våldet är nämligen svarta gärningsmäns mot andra svarta, 6000 stycken varje år, blir över 15 mord på 100.000 invånare, nästan 50.000 mord totalt. Och då är alltså inte svartas mord på andra folkgrupper inräknade. Ändå är förstås vänsterparadiset Venezuela svårt att nå, med över 50 mord/100k inv. (SVT och Homicide monitor). Med en istället homogent vit befolkning skulle mordtalen i USA istället ligga under västeuropeiskt snitt.

Det muslimska Sverige värre än Mexiko

Sverige ser officiellt mycket tryggare ut, men jämförelsen mot övriga Västeuropa är mer relevant – Tyskland ligger t ex bara på halva mordtalet/capita. Och faktum är att det dödliga våldet i Sverige inte bara ökar; det är sannolikt ca 4 gånger högre än det officiella. Sedan 90-talet har nämligen denna officiella siffra kommit att allt mer avvika från anmälningarna om dödligt våld. Med drygt 4 anmälda fall per 100k invånare är vi ikapp USA. Och utslaget på vår muslimska minoritetsbefolkning når vi siffror som liknar de svarta amerikanernas, eller rent av högre. En ny svensk studie jämförs med Mexiko och södra Italien vad gäller dödsskjutningar och granatattacker – regioner där det pågår fullskaliga knarkkartellkrig. Det är lika lite etniska svenskar som är förövarna här, som det är dessa som står för förnedringsvåldet. Skulle vi skala upp siffrorna och göra ett hypotetiskt svenskt kalifat bestående av enbart muslimer från Mena, så skulle ‘vi’ alltså med råge övertrumfa dessa ökänt våldsbelastade länder.

Det muslimska Sveriges övertalighet i brottssiffrorna förklarar helt jämförelsen med Mexiko.

Sydafrika – svart rasistiskt majoritetsförtryck

Man kan också befara att en svart majoritetsbefolkning skulle anse det fullt legitimt att bedriva ett öppet raskrig mot en vit minoritet. Detta är nämligen vad som pågår i Sydafrika, landet som ingen vit mainstreammedia kan kritisera med ett ord, eftersom det är frälst genom den helige Mandela för evigt. Inte ifrån ondo, men från kritisk mediarapportering om svartas övergrepp; vad Mandela uträttade får alltså inte solkas av att ge en sanningsenlig bild av vad som händer när vitt förtryck ersätts av ett svart.

Argumenten emot: svarta diskrimineras och är socioekonomiskt förfördelade

Argumenten vi fått höra är att denna statistik skulle representera en ‘rasistisk tolkning’ av sanningen (om vänstern nu besvärar sig att argumentera, oftast anser de inte att detta behövs), att det är socioekonomiska faktorer som förklarar våldet och att svarta diskrimineras av polis och domstolsväsendet i USA. I själva verket finns mycket mer beklämmande statistik. Inte mindre än 4,7% av den svarta manliga befolkningen sitter i fängelse (2009) att jämföra mot bara 0,7% av de vita männen. Den sju gånger högre andelen beror inte på diskriminering, utan förklarar förstås istället varför amerikansk polis så mycket oftare skjuter mot svarta än mot vita. Det finns också många undersökningar som visar att brottslighet inte är en följd av socioekonomi utan att det är tvärtom: mängder med fattiga blir aldrig kriminella, men kriminella blir ofta fattiga (Se bl a TIno Sanandaji, Massutmaning om detta). Varför är det då så? Jo, det handlar tyvärr inte sällan om genetiska, medfödda utförsgåvor.

IQ förklarar ökad brottsbenägenhet

Amerikanska svarta har en snittbegåvning på IQ85 (andra undersökningar har ännu lägre siffror, inblandningen av vita arvsanlag gör den både svår att mäta och förklarar en positiv skillnad mot afrikanska svarta, samtidigt som det finns dem som inte alls vill erkänna att skillnaden finns), mot de vita som ligger på ca IQ100. Samtidigt finns det undersökningar som visar på en mycket hög och tydlig (omvänd) korrelation mellan (låg) IQ och (hög) brottsbenägenhet. Faktum är att det t o m gjorts undersökningar som visar att när man rensar ut IQ ur ekvationen och alltså jämför svarta med ett sampel bestående av vita med samma snitt-IQ, så får man samma andel fängelsekunder. Det här visar alltså inte bara att amerikanskt rättsväsende och polis är allt annat än rasistisk, det visar att problemen är betydligt mer djupgående än vad som är möjligt att lösa med lite quick fix bestående av utbildning och psykologisk terapi. Vi kan inte ens förvänta oss att integration och god uppfostran kommer hjälpa särskilt mycket mer.

Slutsatsen är huggen i sten. Det mångkulturella samhället kan bara bli lite bättre än vad det är just nu. Det kan aldrig bli detsamma som Sverige var innan det kom.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

Sverige och Norge är tyvärr ingen fabrik. På sikt är våra normer långt viktigare än pengar och industrikunnande.

Jan Petter Sissener har rätt. Att vi passar ihop ungefär som två företag. Det betyder förstås inte att det skulle vara bra för något annat än ekonomin. Och ekonomin är bara en motor, den är kroppen, benen och armarna, medan kulturen är tanken som styr vart resan går. Utan ett klokt huvud och goda tankar hade motorn aldrig kunnat få sin drivkraft. Utan en vettig färdplan så kan individen, summan av kropp och själ, heller inte utvecklas och bli starkare på sikt.


Med ännu mer bränsle och kraft kommer Sverige (och Norge) bara styra ännu snabbare och hårdare in i bergväggen. Det är därför vi ska se Corona och den kris som vi nu bara har sett början av, inte bara som ett hot utan också som en möjlighet. Fjällen kommer falla från mångas ögon. Inte på grund av att goda argument har övertygat dem, för sådana har funnits i mängd och massor mycket länge nu för alla som vill ta del av dem. Utan på grund av nödvändighet, nöden och bristen har nämligen alltid varit den bästa väckarklockan.


Sissener har många kloka tankar i den här DN-artikeln. Hans argument varför krisen kommer bli allt annat än ‘V-formad’ är mycket välgenomtänkta och övertygande. Den globala frihandeln är på väg att bryta samman och förvandlas till tullmurar (EU-UK) och handelskrig (USA-Kina). Oron för att hamna på fel sida murarna vid nästa och kommande kriser (Coronas andra våg, framtida nya pandemier) innebär att företagen redan påbörjat kostsamma anpassningsåtgärder. De kommer fortsätta, och de kommer driva upp kostnaderna för all varuproduktion. Vi kommer helt enkelt ha råd med mindre, allt annat lika. Men allt annat är inte lika. Det är långt värre än så.


De som inbillar sig att vi raskt kommer vara tillbaka där vi nyss befann oss, så fort vi kommer ut ur Coronakarantänen, tar grundligt fel. Man kan inte tvinga människor att konsumera. Och människor som blivit av med jobbet varken kan, vill eller bör leva stort. En kraftigt minskad konsumtion till följd av arbetslöshet, lägre löner och högre sparande kommer ofelbart driva konjunkturen nedåt, oavsett börsens (läs de stora kapitalägarnas) glädje över bidragsregnet.


Vi måste också komma ihåg att situationen var på väg att urarta redan innan Corona kom. De långsiktiga effekterna av en lånedriven tillväxt och allt lägre produktivitet, och en massinvandringsbubbla som på flera sätt redan hotar att spricka, så var ju det som händer nu redan ett oundvikligt faktum, även om det var svårt att exakt bestämma datum.


Krisen kommer föda nya kloka tankar. En ändrad färdplan. Nya långsiktiga mål. Sådana som bygger de värderingar vi nu mer än någonsin behöver. Vi kommer behöva bygga upp vårt hus från grunden igen. Och då måste vi vara mycket långsiktiga. Precis som man var vid 1800-talets mitt. De beslut som då fattades gjorde inte bara Sverige till en industrination av yppersta rang. Vi fick stadga i den spirande demokratin. Nationalstaten höll ihop. Trots hungersnöd och svältår, trots betungande krav på en fattig befolkning att möta det yttre hotet från Ryssland. Trots urbanisering och ökande klassklyftor.

Hur man gjorde det? Med en sund nationalism. Som i sin tur byggde på en tydlig och moraliskt stärkande föreställning om vad som var svenskt. En gemensam ursprungsmyt att vara stolta över, som inte behövde tolkas. Och som därmed inte heller kunde misstolkas. Läs mer om mitt projekt för att skapa ett långsiktigt uthålligt Sverige: Tillbaka till vårt ursprung, låt myten bli verklighet igen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 10 kommentarer

Invandringsbubblan: 90% bidragsberoende i sex år. 70% på sikt. Och Sverige har skaffat sig 15% strukturell arbetslöshet. I evighet. Amen.

Svenska Dagbladet har publicerat en debattartikel som med saklig ton, rakt upp och ned, säger som det är med våra invandrare. Redan i högkonjunkturen som varit klarade majoriteten av dem inte att försörja sig själva. En redan mörk bild av invandringen är alltså ändå för ljus. Ni som läser nätmedia visste redan detta, ni har ‘diskonterat’ det. Men det har inte resten av svenska folket. Och inte börsen heller.

Det är professor Johan Eklund på Entreprenörskapsforum som ansvarar för databasen som omfattar invandrade under perioden 1990-2016. Bara mellan 56-68% av invandrarna från länder i Afrika och Mellanöstern hade 2016 sysselsättning, säger han. Illa. Men det är vad de officiella siffror myndigheterna AF och SCB levererar. Man förstår att regeringen helst inte hänvisar till dessa siffror, och när man blir tvungna, gör det utan att särredovisa just Mena och Afrika. Vad Eklund konstaterar är att dock att sysselsättningsgraden inte är illa nog. Långt därifrån! Den ger en mycket missvisande och grovt överskattande bild av hur det går för dessa invandrare att integrera sig in på arbetsmarknaden. Detta eftersom det räcker med en timme i arbete under november för att definieras som sysselsatt för hela året.

Antalet sysselsatta är helt meningslös statistik, enbart till för att glorifiera regimens arbetsmarknadsinsatser.

En bidragsförsörjd majoritet. I evighet. Amen.

Istället använder Eklund sig av ‘självförsörjningsgraden’ som motsvarar 12.600:-/månad och som även utgör OECD:s fattigdomsgräns (långt under svenska minimilöner). Den kravribban klarar invandrarna som helhet dåligt. Bara 30% av dem gör det efter 5 år, 50% efter 13-14 år. Och från Mena/Afrika var det år 2016 bara 37% som var självförsörjande!

En majoritet är bidragsförsörjd. Även efter 14 år.

Ingenting talar för att det blivit bättre sedan dess. Nära 2/3 kan alltså inte försörja sig själva, än mindre sina familjer. I den dryga tredjedel som ändå gör det, så ingår dels dem som är med i arbetsmarknadsprogram, d v s öppet subventionerade, dels s k snällanställda. D v s sådana som anställs, främst av kommuner, utan att vara bäst kvalificerade eller utan att vara kvalificerade alls, och inte sällan för tjänster som inte tillför kommuninnevånarna någonting av värde överhuvudtaget.

Ingen förbättring över tid. Vi kan förvänta oss tvärtom, av flera skäl. Med de stora kullarna från 2014 och framåt har problemen med integrationen ökat markant. Den allmänt förbättrade konjunkturen från 2000-2016 förbättrar också resultatet.

Påstådda utbildningar är ofta fejk. Och Malmö är sämst i klassen.

Regionalt är skillnaderna stora. Bäst är läget i Stockholm, värst är det – som vanligt och förstås – i Malmö. En annan poäng som Eklund gör är att påstådda utbildningar märkligt ofta inte hjälper ett dugg, för just Mellanöstern- och Afrika-emigranterna:

Här kan problemet vara tre: dels att utbildningsbevis är fejkade, dels att utbildningarna av lägre kvalitet än de formellt ger sken av och/eller mer generella än specialiserade.

Publicering i mediaskugga. Slump? Skulle inte tro det.

SvD:s val att publicera om detta kom i total medieskugga under Corona, och har följaktligen inte uppmärksammats av någon. Det visste man naturligtvis skulle hända och var sannolikt ett skäl till varför man vågade göra det. I höstas kom det en liknande rapport, då från Handelns Forskningsinstitut, som undertecknad kommenterade i en krönika 4/12. Den valde MSM att ignorera totalt. HFI hade gjort samma sak som Eklund, men utgått ifrån månadsinkomsten EUR2000, d v s ca 20.000:- och man hade exkluderat arbetsmarknadsprogram. Kontentan var förstås att ännu färre klarade gränsen. Efter 15 år, då de äldsta i gruppen började gå i pension, så var det bara 37% av hela gruppen som hade ett sådant uppehälle; i snitt endast 10% gjorde det under sina första sex år i Sverige, endast ca 30% under de följande åren.

HFI:s skiktning visar exakt samma skrämmande resultat som Eklunds, fast ännu värre. Arbetsmarknadsprogram försörjer ca 10% av invandrarna.

Det man måste hålla i minnet är att det fortfarande inte räcker med 20.000 i månaden för att klara att bidra med uppehälle för sig själv under en hel livscykel. Per heltidsarbetande var den svenska medelinkomsten 2019 över 48.000:- och den är rimlig att räkna med (mer än medianen), för att ge en korrekt uppfattning om hur mycket som i snitt krävs för att bära upp både en egen familj, sin pension och den svenska välfärdsstaten.

Det här går inte att utbilda bort.

Vad det här säger, enkelt uttryckt: stora delar av invandrarkollektivet, särskilt då Mena/Afrika, kommer aldrig gå att integrera i det högteknologiska svenska arbetslivet. Härtill bör läggas det faktum att IQ-nivån i de berörda länderna också ger anledning att misstänka att problemet inte bara är kulturellt. Och än mer stöd för att detta inte kommer gå att utbilda bort. Vi har skaffat oss en strukturell arbetslöshet, formell eller informell, som uppgår till minst 15% av befolkningen, att läggas till de mängder med välutbildade svenskar som just nu går ut i arbetslöshet. Vad säger det om framtiden? Och vad säger det om våra möjligheter att återhämta oss efter Corona?

Mena-länderna har mellan 80-85% av i väst normal snitt-IQ 100. Somalia ligger på 67%, i paritet med större delen av Afrika söder om Sahara. En nivå som kvalificerar till evig särskola, oavsett språkkunskaper.

Har börsen diskonterat de här i sitt V-kurveformade återhämtningsscenario? Knappast. Men det får vi säkert anledning att återkomma till.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft