Det är naturligtvis helt åt h-e när svenska bidrag fortsätter regna halvårsvis och helårsvis över människor som med liv och lust deltar i fullblodsterrorism nere i Syrien. Som får barnbidrag samtidigt som de grillar barn över öppen eld (jo, sådant förekom/förekommer, men just konkreta exempel anses ju osnyggt att tala om) och som betalar för sina vapen med medel de fått från a-kassan.
Det är bra att man berättar att det är så här det gått till. Så vad är då felet med den här Expressen-artikeln?
1. Att det här har folk som sysslat med bidragshandläggningen känt till i flera år nu. Liksom väl även regeringen. Med hundra procents sannolikhet borde de i alla fall göra det.
2. Men varken de många IS-resenärernas kusiner och klanmedlemmar, som nu jobbar på f-kassan, eller de ansvariga högre upp i hierarkin ställs till svars.
3. Att man istället låter en okänd människa på f-kassan vara sista man på bollen. D v s någon som är ‘på allmänhetens sida’.
Det är så solklart att just den här personen inte är ansvarig, utan en av dem som jobbar för att utkräva ansvar. Vad har han ens med denna berättelse att göra? Det är ett sidospår. En återvändsgränd.
Expressen och resten av systemmedia borde naturligtvis istället sticka upp mikrofonen i nyllet på vår statsminister, och undra vad han vet om det här. Vad han har gjort för att förhindra detta. Vad han har gjort för att informera sig. Varför han inte har det. Vad han ska göra nu. Vilka han anser är ansvariga. Vilket ansvar han anser att dessa bör avkrävas.
Men ingen på Expressen vågar ens försiktigt antyda slutsatsen att felet faktiskt är de politiker(s), som just nu samtidigt låter ännu mer resurser gå åt för att hämta ‘hem’ samma terrorister som fuskat till sig bidrag under tiden de ägnat sig åt terrorism. Som mördat och lemlästat med vapen betalda av svenska skattebetalare. Och som kunnat fortsätta att göra det, eftersom systemfel, slapphet och arrogans eller ren myndighetsaktivism bidragit till att förlänga deras årslånga semesterbudgetar.
Huvuden har bokstavligen rullat i Syrien på grund av dessa absurditeter. Varför tillåts klaner med IS-koppling hantera bidrag? Och varför rullar inga huvuden i regeringen?
Det här är ju närmast per definition statsstödd terrorism.
Magnus Stenlund
swish 070-763 97 02 kom ihåg att ange: ‘gåva’ i swish. Som bidragsgivare måste man också vara väl medveten om att ett bidrag varken ger inflytande över mina texter eller mina åsikter, att mitt ideella arbete kommer bedrivas ändå, oavsett stöd eller inte, eller i värsta fall tvärtom upphöra, trots sådant stöd. Att bidraget istället uttrycker en sympatiyttring, en förhoppning om att kunna bidra till de allmänna levnadsvillkoren, och en uppmuntran att fortsätta föra en helt oberoende opinion och/eller bedriva arbete med mitt omfattande bokprojekt.
Att man som säkerhetsföretag blir tappad på information som får sägas höra till de mest värdefulla delarna av affärsidén går bortom pinsamt, det är en katastrof. För trovärdigheten, för kunderna, för framtiden. Men det visar också brister i den personella infrastrukturen och vad man kallar personlig medvetenhet om risker.
Sverige har haft sin beskärda del av spionskandaler. Stig Wennerström på 60-talet, Bergling på 70-talet. Sedan dess har vi inte hört mycket, vilket man kan tolka som goda nyheter, men mer sannolikt som dåliga. Skillnaden mellan nu och då är främst två: att vi i princip saknar ett yttre försvar. Och att vår förmåga att avslöja spioneri drastiskt har försämrats.
Begling hade det mysigare hemma i Sverige. Satt på bara ett par år av straffet för vad som kostat skattebetalarna enorma summor och som sannolikt aldrig fullt ut kunde repareras.
Förnedringen av Gunnebos säkerhetssystem är också dubbel: dels så hackas man alltså så grundligt att man knappt har kalsongerna kvar. Offerter, interna kalkyler och ritningar över kassavalv och säkerhetsanläggningar, inklusive exakta placeringar av kameror och skyddade rum.
Dels så skröt Gunnebo om hur duktiga man varit på att hantera intrånget genom att snabbt släcka ned sina servrar. Men det var en andra attack man då utsattes för, en första attack hade redan skett, en attack som följts upp med hot om offentliggörande som Gunnebo påstår sig inte ha tagit del av förrän efter att det var för sent. Hur nu ett sådant förbiseende ens är möjligt.
När ska stackars Ulla få sin retröttpost? Eller har hon redan fått den, bakom ridåerna någonstans?
Skandalen i Gunnebo ska nog knappast tolkas som ett enskilt undantag från regeln. För två år sedan skrevs det en del om hur slarvigt man betedde sig på Svenska Kraftnät (GD Ulla Sandborgh) i sina säkerhetskontroller, och innan dess var det Transportstyrelsen (GD Maria Ågren) som i grov vårdslöshet eller rent av uppsåtligen sålt ut identiteter på svenska agenter utomlands.
En som sitter säkert på Regeringskansliet nu.
Detta är ingen slump. Inkompetensen promoveras snabbt upp till myndighetstoppen, i ett samhälle där partibok och vänskapskorruption och identitetspolitik styr utnämningarna.
Kvaliteten på skola och högre utbildning försämras i eskalerande tempo när en kompetent lärarkår degraderas i anseende och byts ut mot lågpresterande men ideologiskt renläriga, när tävlingsmoment i skolan bannlyses och när ordning och reda i klassrummet inte stävjas.
Men allra mest betydelsefull är utan tvekan skiftet i värderingar, där plikt, noggrannhet, heder och ansvarskänsla degraderas; varken premieras eller anses befogat att utkrävas ansvar för, när det visar sig att något sviktat.
Gunnebohaveriet är för mig en fingervisning om hur denna moralupplösning spritt sig in i näringslivet. Ett näringsliv som levt gott alltför länge på ständiga krondeprecieringar och låga räntor, vars kommunikationsavdelningar filar på värdegrunder som tystar de anställdas yttrandefrihet även under fritiden och vars HR-avdelningar rekryterar människor stöpta i samma form, helst med andra hudfärger och kön som yttre kännetecken.
Inte ens aktiemarknaden utkräver ansvar i dessa dagar.
Att det nu finns en aktiemarknad som påstås vara beredd att lägga 25:- per aktie för att köpa det här råttboet av kommande skadestånd, visar också vilken total brist på sunda investeringar som existerar i den irrationella ekonomi som Coronastödpaketen skapat. Och kanske att inte heller aktiemarknadens VD:ar anser att ansvar är något som ska utkrävas. Drevet nafsar dem i hälarna.
Året var 2008. Jag hade fyra mycket stora fastighetsaffärer på väg att gå i mål. En av dem var redan i hamn, min köpare var enda budgivare på ett bestånd fastigheter i Sundbyberg, budet låg på 700 mkr. Som inköpsrådgivare hade jag nära en halv procent i arvode i bonus. Två av de övriga affärerna var i samma storleksordning, den fjärde affären – Skandiahuset på Sveavägen – var på flera miljarder. Det var några mycket spännande sommardagar – innan Riksbanken bestämde sig för att höja räntan – på grund av att skopriserna hade skenat. Mina intressenter drog omedelbart tillbaka sina bud; ingen fick längre ihop affären.
Ingves nationalekonomer, hela SCB – ingen kunde göra ett enkelt överslag och fatta att något var fel.
Kom aldrig på tanken att jag borde ha stämt SCB på den bonus jag gick miste om. Men tanken att man måste ha räknat fel slog mig redan när jag såg nyheten om felräkningen första gången. Det kallas för rimlighetskalkyl. Inflation kan inte påverkas så mycket av priset på skor, det behövs ingen kalkylator för att fatta. Men varken SCB eller Ingves fattade ändå.
Ja, det är klart att jag svor över Stefan Ingves tjurskallighet, ingen annan centralbankschef i världen var så totalt omedveten om krisen som skulle brisera bara någon månad senare. Och lika förbaskad var jag på att ingen – vare sig bland Ingves nationalekonomer eller på SCB verkade kunna räkna. För inte f-n kunde lite skor höja inflationen så mycket! Någon månad senare – då allt var för sent – kom svaret: man hade mycket riktigt räknat fel. Och det borde alltså vem som helst kunnat räkna ut innan man begick – för nationen, fastighetsmarknaden och inte minst undertecknad – avgörande misstag. Allt som behövts hade ju varit en ‘sanity check’.
SCB 2019. Ännu en gång är det Magnus Stenlund som upptäcker felet…
Och nu verkar SCB ha gjort det igen. AKU-undersökningarna, enkätintervjuer som ger underlag för sysselsättnings- och arbetslöshetsstatistik har fuskats ihop av en underleverantör. Pressen på lågavlönade telefonintervjuare skulle ha varit anledningen till detta. En för hög arbetslösheten skulle ha rapporterats de senaste månaderna, påstår Aftonbladet. AB:s rubrik vill så klart hjälpa Löfven. Men i artikeln framgår att för 2018 var det precis tvärtom. Då angavs en för låg siffra. En siffra som användes av regeringen för att rädda sig kvar vid makten. Den kan ha varit tungan på vågen.
Ända sedan juni 2018 har fel förelegat. M a o sedan tre månader före valet.
Ja, man kan förstås undra hur mycket vi ska lita på SCB. Och om det handlar om medvetet mygel för att hjälpa sossarna. Ännu värre är det förstås när det nu visat sig att även BNP-siffrorna har påverkats av fusket. Det här kräver stora omräkningsinsatser. Frågan är framförallt varför man, precis som 2008, missat att göra en rimlighetskontroll. Den som jag gjorde. Det var nämligen jag, privatpersonen Magnus Stenlund, som uppmärksammade SCB på att AKU-siffrorna måste vara felaktiga. Precis som jag hade kunnat gjort 2008, om Ingves ringt och frågat mig. Men den här gången ringde jag alltså själv upp.
Deltidsarbetande arbetar lika mycket som heltidsarbetande?
Det var i samband med att jag gjorde en analys av kommunernas skenande upplåning, som jag av en en slump råkade slänga en blick på dessa siffror. Jag ansåg att det var mer relevant att slå ut kommunskulden per antal heltidsarbetande istället för på alla invånare och försökte därför hitta den uppgiften, heltidsarbetande, eller ännu bättre heltidsekvivalenter. Det visade sig inte vara helt enkelt. Vår regim – och därmed SCB – gillar nämligen inte heltidsekvivalenter. Man vill bara publicera uppgifter om antalet sysselsatta, för den siffran är mycket högre och gör sig så mycket bättre när man ska göra reklam för Sverige – och regimen. Med ‘sysselsatta’ förstås bl a alla som jobbat en enda timme den senaste veckan. Sådant försörjer man sig inte på, än mindre ger den sysselsättningen möjlighet att hjälpa till att betala någon kommunskuld.
Jag ville därför räkna om sådana deltidssysselsattas insats så att jag istället fick heltidsekvivalenter. Två deltidare som arbetar drygt 15 h i veckan är en heltidsekvivalent. När det inte gick att hitta en så relevant siffra i SCB:s ‘reguljära statistik’ så blev jag sur och bestämde mig för att räkna ut den själv; på pin kiv skulle jag minsann få fram de underlag som krävdes, trots att vår kära statistikmyndighet inte vill göra siffran lättillgänglig för alla – det är ju klart att den finns. Jag ringde upp och fick kontakt med en tjej som jobbade med AKU och hon gav mig siffror – men de hjälpte inte alls. Tvärtom, när jag räknade antalet arbetade timmar per vecka och det antal sysselsatta som hon försett mig med, så kom jag fram till något som inte kunde stämma. En heltidsarbetande är ju oftast kontrakterad för ca 37,5 h arbete per vecka. När semester, sjukledighet och helger räknats bort och lite övertid lagts på, så landar man på ungefär 30,5 h netto. Det märkliga var då att residualen, antalet arbetade timmar som de heltidsarbetande inte svarade för, i förhållande till antalet deltidsarbetande, i så fall blev nästan exakt lika stor: 30,5 h. Men deltidsarbetande arbetar faktiskt inte lika mycket som heltidsarbetande. Detta kunde alltså inte stämma.
Lätt som en plätt: Om alla sysselsatta inklusive deltidsarbetande jobbar i snitt 30,55 h/vecka, så måste något vara fel, eftersom bara heltidsarbetande kommer upp i 30,5 h/vecka netto (efter semester, helger, sjukledighet etc), deltidare jobbar mindre. Jag ställde upp min kalkyl så noggrant och pedagogiskt jag förmådde. Men det hjälpte inte. Nationalekonomen förstod inte ändå.Det finns förstås fler frågetecken, inte minst att SKL har en så avvikande total för heltidsarbetande. Men sådant brukar kunna förklaras av olika definitioner. Jag fick dock inget svar på det heller.
Det behövdes därmed inte ens en rimlighetskalkyl för att säga att AKU måste vara fel! Det där kunde tjejen inte svara på, så jag fick ringa igen och blev kopplad till en nationalekonom. Det vill säga en av dem som använder AKU:s siffror, bl a för att beräkna BNP. Jag talade med tjänstemannen i säkert tjugo minuter, kanske en halvtimme, utan att lyckas få honom att begripa vad jag var ute efter. Så jag skrev ett mail, där jag ställde upp allt. Mycket noggrant, för nu var jag övertygad om att jag hade rätt; ingen kunde ju förklara bort det här.
Min kalkyl var ‘något oklar’ enligt SCB:s nationalekonom. Jag fick gulmarkera ordet ‘heltidsarbetande’ så att han hittade det. Men något svar fick jag inte i alla fall.
Men trots min pedagogik lyckades jag inte få nationalekonomen att förstå. Jag fick ett svarsmail som lät som goddag yxskaft, men jag svarade artigt ännu en gång; det var trots allt jag som bad om uppgifterna, så jag var ju tacksam för att han tog sig tiden, tjockskallig eller inte tänkte jag, han försökte i alla fall så gott han kunde. Det var dock det sista jag hörde från honom och från SCB överhuvudtaget.
Men istället verkar det ha tagit hus i helvete på myndigheten. I Aftonbladet rapporteras, dagen efter min kontakt och mitt mail med bifogad ‘sanity check’, att SCB har helt fel siffror från AKU. Eftersom jag normalt inte läser AB så passerade den här notisen mig förbi. Vad jag dock kan vidimera är att ingen av de båda ‘sakkunniga’ jag talade med, denna dag innan nyheten spreds, hade något som helst att säga om dessa misshälligheter. Man var såvitt jag kunde bedöma hjälpsamma efter förmåga, utan att på något sätt antyda vare sig i sätt eller tonfall att ett allvarligt fel skulle ha upptäckts. Och det är märkligt. Om en anonym privatperson råkar ringa mitt i vad som måste ha varit en intern bomb, det värsta som hänt någonsin på AKU-enheten, så är det ju märkligt att någon ens har tid att svara. Man borde förstås ha undrat hur det kom sig att jag verkade känna till den ännu inte offentliggjorda hemligheten. Men nej. Inga misstänksamma frågor, inga medgivanden, ingen angelägenhet eller försök till förhör om vem jag var eller var jag fått mina uppgifter ifrån, vem som måhända var min uppdragsgivare. Ingen tvekan eller försök at lägga på locket på heller. Någon påbud om tystnad hade alltså inte gått ut, trots att det var dagen innan man offentliggjorde den största blamagen AKU någonsin varit med om. Nej, de här människorna visste helt enkelt ingenting. Inte före mitt mail och telefonsamtalen i alla fall. Och med all sannolikhet visste ingen annan på SCB något heller.
Smokescreen och akut skademinimering – skyll på leverantören
Totalt 50 minuter med SCB. ‘Förmodligen skräp’ avgjorde min telefon. Snacka om artificiell intelligens.
Min tolkning är följande: när nationalekonomen fått mitt mail och tittat på det, men först då, måste han ha fattat – och slagit larm. Hans andra mail till mig skickades troligen för att sända ut en smokescreen, få det att verka som om mina observationer inte hade ett dugg med deras samma dag offentliggjorda erkännande. På torsdagen bestämde man sig ju nämligen för att gå ut med nyheten och minimera skadeverkningarna. Vid den tidpunkten hade man klart för sig att felet låg hos en underleverantör och därmed hade man funnit en utmärkts syndabock.
Mitt svar visade att jag inte hade sett deras pressmeddelande eller läst om det i tidningarna. Man kunde sedan chansa på att jag inte skulle få reda på det heller, eller koppla ihop saken rätt. Så man valde att inte höra av sig mer. Hade det inte blåst upp igen så hade det varit en riktig bedömning.
Förvisso kan man ju ha upptäckt dessa fel tidigare, att undersökningen varit hemligstämplad för alla utom en mycket liten krets, men nog förefaller det ytterligt osannolikt att jag råkar kontakta SCB om detta dagen innan man offentliggör en skandal som pågått i över ett år – utan att mitt samtal skulle ha något som helst med saken att göra? Och vad hade i så fall hänt om jag inte visat mig så ihärdig? Hade man fortsatt att hålla saken hemlig?
SCB är skyldiga. Och felet är mycket allvarligt. Precis som 2008.
Sammanställning av sysselsättningsuppgifter, arbetslöshet och BNP har enorm betydelse för beslutsfattare i hela ekonomin. Om dessa slarvas med – eller avsiktligt myglas med, åt något håll, eventuellt för att gynna ett visst intresse, så kan påverkan vara enorm. Analytiker på aktie- och kreditmarknaden baserar sina bedömningar på dessa och företag och enskilda fattar i sin tur beslut efter vad som kommer fram i nyhetsflödet. Liksom riksbankschefer. Att regeringen fick alltför positiva arbetslöshetssiffror före valet kan, mht hur jämt det var, ha givit SAP de sista rösterna som behövdes för att få det röda blocket att bli större än det blå (SD oräknade). Då hade Alliansen suttit vid makten. Sådana uppgifter är ett lättsinne att leja ut – ett ödesdigert beslut som SCB har fattat. Och lejer man ut så har man ansvar för att kontrollera. Slutligen så borde någon ha gjort upptäckten även om sådan särskild kontroll inte hade påbjudits. Man frågar sig om statistikerna och nationalekonomerna är helt inkompetenta, oförmögna att förstå innebörden i sina egna siffror? En privatperson och lekman som jag ska inte kunna hitta ett fel som ingen statistiker observerat på över ett år. Inte ett så enkelt observerbart fel!
Skandalen luktar förstås inte bättre om SCB alternativt haft för avsikt att fördröja offentliggörandet eller helt hemlighålla saken. Att man inte ringt eller mailat svar till mig, trots att den här skandalen sannolikt rullats upp pga mina observationer är det verkliga lågvattenmärket. Man hoppades väl att utomstående ska inbilla sig att SCB ändå själva gjort upptäckten. Eller så är man bara snåla, och vill inte bjuda på en ask choklad.
Så här i efterhand känns det som att jag borde fått timbetalt av SCB för min insats. Eller åtminstone en ask choklad och ett litet hyllningstelegram.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Summary
SCB, the Swedish Statistical Central Bureau, has been overestimating unemployment rates this year, according to Aftonbladet. What the (independent Social democratic paper’s) headline didn’t say, is that the same key figure instead has been underestimated for 2018, when the election was held. Thus, this may have given Löfven the extra few votes he needed to stay in power. Not only this but also the numbers of employed and GNP figures have been distorted up until now, for a period of over a year back. Strangely, no one had detected anything strange with these figures until Oct 16th. And the one who did this was me, yours truly. By total coincidence I stumbled across these very odd figures, realizing that there was something wrong with them, since part time employes average weekly number of working hours was almost exactly the same as full time employes; 30,5 h per week netto, after excluding vacation, sick leave and holidays.
I had two telephone calls to SCB the day before the scandal was out in the papers. The day before. Something that actually had been going on for so long time; it just does not seem believable that there is a mere coincidence here. The persons i spoke to was a) directly involved in the AKU employment section of SCB, and b) an economist working with these figures, in order to put together our GDP figures. Thus clearly in the middle of things. Neither one of them reacted over phone. The economist however, was sent a mail in which I explained my points in detail. My best guess is that this must have triggered SCB to make the scandal public. It may very well also have been the catalyst behind a swift and decisive internal enquiry, that identified an outside subcontractor to blame.In fact, this seems to me as the most probable scenario.
Given the utmost importance that these statistics have for decisionmakers, households, companies and government, it is extraordinary that SCB management have decided to handle the assigment and subcontracting it so lightly. The trustworthyness of the authority is clearly damaged. The fact that the economist or anyone else at SCB has not even bothered to give me a final answer, or better still, returned and thanked me for my input, well, that is even more disturbing. I think it could have been worth at least a box of chocolate pralines. Instead the total silence seems to express a wish to pretend my input had nothing to do with this. I cannot rule this out completely. However, I find it very, very unlikely.
Alternativ rubrik: ‘Vad Skolverket inte vill att barnen ska lära sig av vår historia’.
Jag lovade återkomma med fler synpunkter på Skolverkets förslag till ny läroplan för grundskolans historieundervisning. Det finns så mycket att säga utöver detta med borttagandet av antiken. Och jag ska återkomma även till detta. Men vi ska rakt inte glömma bort antiken, bara för att Skolverket efter att ha ‘fått mer kritik än de förväntat sig’ nu dragit tillbaka förslaget, morrandes om att det minsann väl inte var så mycket att bråka om, ’14 timmars undervisning i sjuan hinner man ju ändå inte med nåt på’, typ. Nej, det är klart; när man anser sig behöva lägga in bl a ‘vett och etikett i trafiken’ i historieundervisningen, så är det klart att det blir trångt.
Trots Skolverkets reträtt (som upplevs som tillfällig och ovillig) finns det alltså mycket god anledning att ta upp just frågan varför förslaget ens kom på tal. Det var ingen slump – och det lär därför komma på tal igen, vid nästa obevakade tillfälle. Jag hade mycket att säga, men det var ännu oskrivet, när jag hade tur och fann ett välformulerat inlägg i Fria Tider, som täcker av just det som jag hade på hjärtat och faktiskt lite till. Joakim Andersen som författat den ska ha en eloge för denna lilla pärla. Jag kan bara sammanfatta det allra viktigaste:
Vi ska som européer inte få
känna stolthet över dessa gamla greker, att denna kultur fostrat vår egen. För enligt kulturrelativisterna är alla kulturer lika värda. Lär vi oss om grekerna så är det svårt att inte ifrågasätta den tesen.
förstå sambanden. För då blir det omöjligt att hävda just detta, att vårt samhälle av en ‘slump’ producerat välstånd, demokrati och mänskliga rättigheter. Den grekisk-romerska antiken var unik och dess rättsstatstänkande så väl uttänkt och av så fundamental betydelse för oss att det i stora delar kvarstår nästan intakt.
förstå riskerna i vår samtid. För i historiens ljus kan vi upptäcka dem. För Romarriket framstår den alltmer dominerande mångkulturen, underminerandet av äktenskapet/kärnfamiljen som institution och det ökade avståndet mellan folk och elit, alla som viktiga, ja direkt avgörande faktorer bakom rikets fall.
“De flesta i den här mängden har inget fosterland.” Nej, det är inte vad någon mellanstadielärare i valfritt utanförskapsområde skulle säga. Men det vore lika träffande som det en gång var i den eviga staden, då Seneca uttalade de bevingade orden. Klart att det vore förödande för massinvandringsförespråkarna om en ung generation svenskar drog slutsatser av detta, även avseende vårt eget land i vår egen tid.
Jag vågar påstå att Skolverket nu kommer göra sitt allra bästa för att utforma en plan för dessa 14 timmar om antiken, så att man bäst undviker att ge ungdomarna de ovan angivna misshagliga insikterna.
Nej, det är inte brist på timmar som får Skolverket att vilja avstå antiken. Antiklöshet och allt färre historietimmar är varsin del i exakt samma plan. För ‘den som äger nuet äger det förflutna och den som äger det förflutna äger framtiden’. George Orwell.
Skatteverket släpper krav på terrorister och kriminella att bevisa hur de fått sina svarta pengar. Och slutar därmed utreda dem – på så vis får man mer tid att kolla reseavdragen, som nu prioriterats. * Två rubriker som ser ut som en tanke dyker upp i pressen nästan samtidigt, där Skatteverket råkar vara den gemensamma nämnaren. Dels ”Terrorexpert till hård attack mot Skatteverket” och kort därpå ”Reseavdragen kostar staten mest – ska nu detaljgranskas”. Kan de månntro ha ett samband? * Att terrorexperten Magnus Norell är arg, beror på att Skatteverket lagt ned så gott som alla utredningar om svarta betalningar till terroristmisstänkta och kriminella. Ja, det låter ju milt sagt konstigt. Varför har man gjort det? Dessa utredningar har ju nämligen varit mycket effektiva, när stora likvider hamnat i fickor, vars ägare inte kan eller vill förklara hur de fått tag på dem. I vissa fall har personerna ifråga kunnat sättas dit för penningtvätt. Men även när man inte lyckats med det så har pengarna frusit inne och alltså inte kunnat användas för nya skumma aktiviteter. * Men nu tycker alltså Skatteverket att sådana aktiviteter inte längre förtjänar sin plats i byråkratin. Man bedömer att utredningarna framgent inte kommer ge någon effekt. Och man har rätt. Det lär de inte göra. Vilket dock beror på Skatteverkets egen rättsavdelning, som – plötsligt – fattat ett mycket viktigt beslut, nämligen att vända på bevisbördan: från och med nu är det Skatteverket som ska bevisa att de oförklarliga pengarna nått mottagaren pga brottslig aktivitet. * Det säger sig ju självt att Skatteverket inte kan göra det. Myndigheten har inga polisiära resurser och även med sådana till hands så är beviskraven för brott alltid hårda. Att utifrån en inbetalning bevisa att mottagaren har varit inblandad i en specifik brottslig aktivitet – eller har avtalat om att göra det – är ju heller inte möjligt om man inte samtidigt har andra indicier. Vilket Skatteverket inte har. Så man har helt följdriktigt lagt ned dessa utredningar. Med konsekvensen att terrorister och andra kriminella nu kan andas ut. Pengarna kan man inte bara festa upp, de kommer också kunna återinvesteras i andra brott och planerade terrordåd. * Den lag mot penningtvätt som är riktad främst just mot terrorister och som ger banker och andra penninghanterare stora befogenheter och skyldigheter att agera mot misstänkta transaktioner blir på det här sättet meningslös. Detta är en hantering som kostar bankerna – och därmed i slutändan konsumenterna – mycket stora belopp. Till skillnad från Skatteverket har man inga möjligheter att bara lägga ned. Vi som konsumenter borde vara heligt förbannade. Ja, till och med Skatteverkets egna anställda är upprörda. * Kritiken rinner dock av Skatteverkets ledning som vatten på en gås. Man kommer vänta tills det kommer ny rättspraxis på området, säger Marie Carlsson. Man undrar bara varför man inte väntade med kursomläggningen tills sådan praxis kom på plats? Ett rättsfall i Kammarrätten som Skatteverket förlorade 2017 används som svepskäl, men det finns flera fall innan dess som man förlorat av liknande slag och normalt vinner man, Kvällsposten uppger i 90-95% av fallen. Det aktuella kammarrättsfallet nådde ju heller inte HFD, något prejudikat erhölls allts inte. Men nu vill man vänta på ett sådant. Och rättsprocessen i förvaltningsdomstolarna är ökända för att ta lång tid, regelmässigt handlar det om minst fyra-fem år för att få ett avgörande i HFD – inte sällan dubbla den tiden. Och vilka rättsfall ska överhuvudtaget nå HFD nu, när Skatteverket intar positionen att man själva har bevisbördan? Vilket i sin tur innebär att man inte ens driver fallen? * Till saken hör att Skatteverket annars alltid strävar efter att få till stånd en rättspraxis, utan minsta hänsyn till att enskilda privatpersoner drabbas. Eftersom det tar t o m ännu längre tid att få ny lagstiftning, en process som inte heller alltid leder till den lagstiftning Skatteverket vill, så driver man processer mot enskilda, som närmast kan kallas för rent okynne. Skattejuristen Andreas Möller skriver om detta i Dagens Juridik: ”Skatteverket driver domstolsprocesser emot skattskyldiga för att dels upprätta praxis så att lagstiftning tillämpas på det sätt som Skatteverket önskar, dels för att räta ut frågetecken där Skatteverket inte själva vet hur verket ska tillämpa viss lagstiftning.” * Möller tar upp ett exempel avseende Särskild Inkomstskatt (SINK), där Skatteverket ger avslag utan stöd i lag, vilket därmed antingen den enskilde accepterar eller, med stora processkostnader som följd, driver vidare. Ingen borde väl iofs vara förvånad, det är så här sugna Skatteverket brukar vara på att ta hand om våra pengar. Så varför inte terroristernas? * Kanske därför att terrorister trots allt är ganska få och på totalen ger små intäkter. Skatteverket agerar inte i ett vacuum; man drivs av lönsamhetskrav. Såväl stat som kommun letar som bekant just nu med ljus och lykta efter nya kulor som kan betala deras excesser avseende framförallt flyktingpolitiken. När Skatteverket själva räknat ut att staten går miste om 1,8 miljarder pga felaktigt tillerkända reseavdrag, så är det förstås någon på regeringskansliet som tycker att det är dags att omprioritera. Och granskningen av reseavdragen är resurskrävande, eftersom de är små och görs av många. * Simsalabim! Vi struntar i jobbiga terrorister, som bara ger en bråkdel av pengarna. Här finns multum att håva in från medelsvensson istället. Känns beteendet igen? Polisen gör ju likadant, trevligare och mindre riskfyllt att plocka in fartsyndare på en väg som alla vet borde vara 70 eller 90 men som man gjort om till 50-väg. Och mycket lönsammare för staten än att jaga farliga brottslingar som aldrig betalar tillbaka sin skuld till samhället. * Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Så var det dags igen. En politruk med rätt partibok, utsedd av regeringen och direkt från regeringskansliet till generaldirektörsposten på Energimyndigheten, slår ifrån sig och ’vet ingenting’ om brottsligt miljardslöseri i samband med långivning till ’klimatsmarta hus’. Robert Andrén, som han heter, lägger hela skulden på sin företrädare, men har i sin roll på regeringskansliet varit den rapporteringen gått till och som kunnat stoppa kulregnet om han velat eller brytt sig. Det har han inte, varför då kan man undra?
Ja, ett viktigt skäl är förstås att det handlar om heliga klimatpengar. Orden ’grön hållbarhet’ i en låneansökan öppnar dörrar som annars varit en solid betongvägg. Snällbedömningar är legio. Här är det, precis som i flyktingfrågor, hjärtat som styr. Då är det inte så noga. Här är det inte bortkastade miljarder som räknas, utan den goda tanken. * När Energimyndigheten bildades en gång på 90-talet så flyttades ca 120 tjänster från Stockholm till Eskilstuna. Detta var ett led i den statliga utlokaliseringsstrategin som skulle få hela Sverige att leva. Kostnaden för de konsumenter, vars intressen myndigheten fanns till för att bevaka var dock enorma. I princip alla kunniga medarbetare slutade och energibolagen har sedan dess kunnat sköta sin prissättning lite som de vill. * Nu har ansvaret för subventionerade lån avseende ’grön tillväxt’ och ’klimatsmart teknik’ lagts på denna redan från början dysfunktionella myndighet, och följderna har alltså inte låtit vänta på sig: ingen har haft koll på vart de utlånade pengarna gått. Enligt förre GD:n, Erik Brandsma – som givietvis inte heller anser sig ha något som helst ansvar – så har allt skett med regeringens goda minne, och man har ’redan från början varit medvetna om att det här varit en utmaning’. Vilket är detsamma som att säga att man har accepterat de lösa bolinerna. Amen. * Det finns de som inbillar sig att tjänstemannaansvar inte finns alls. Som en av läsarna påpekar så är det en missuppfattning. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år, BrB 20:1. Försvunna handlingar, bristande diarieföring och låntagare som inte betalar förefaller vara oaktsamt, minst sagt. När det dessutom handlar om miljardbelopp så bör brottet även kunna betraktas som grovt. I så fall kan man döma till upp till sex års fängelse. * Så hur blir det, JK? Kommer vi att få se ett åtal? Kommer trådarna till regeringen och ansvarigt statsråd som vanligt visa sig vara rena bredbanden, efter de inledande förnekandena? Och blir det då nya – och meningslösa – KU-förhör och misstroendevotum? Ska vi gissa? Partiboken räddar nog även dessa goda medlemmar. Den sittande skurkregimen har ju stöd av en visst grönt Lööf, en av de allra starkast troende i Grönkyrkan, och en som alltid ställer upp för regeringen när det blåser hårt.
