Publicerad 9 kommentarer

Tunga näringslivsföreträdare undrar varför Sverige ska behöva hjälpa till att rädda euron. Det borde även Löfven ha frågat sig.

Stefan Löfven är uppenbarligen en nickedocka utan egen åsikt om någonting. Eller så är han djävulen själv, som gång på gång väljer fel beslut av egen vilja. I sakfrågan spelar det ingen roll. För Löfven har satt ned foten om EU-paketen och det han sagt är att vi ska vara med och betala. Även för felsatsningen på Euron – ett monetärt system som vi valde att aldrig gå med i. Frågan är: kommer stödpartierna i Riksdagen vilja fatta samma ödesdigra beslut, rakt emot en stor folkopinion?

En tung kvartett tar bladet från munnen

För nu har till och med sossarnas egna favoritnäringsidkare, Carl Bennet, ifrågasatt beslutet. Och lika S-märkta nationalekonomen Nils Lundgren. Inte trodde jag att jag skulle bli så glad över vad just dessa två har att säga, det brukar inte falla mig i smaken ofta. Men jag är uppenbarligen i gott sällskap om att gilla vad jag läser, redan att döma av vilka de övriga två medförfattarna till debattartikeln i SvD är: Rune Andersson (ni minns, Trelleborg) och Per-Olof Eriksson (jadå, Sandviken!). Namn som är aktade i stora delar av näringslivet, både för sina insatser som VD:ar för stora företag, men också för stor integritet och klokskap utanför arbetslivet.

Tillsammans representerar dessa fyra ett långt bredare – och tyngre – tvärsnitt av svenskt näringsliv än vad de flesta längre namnlistor skulle förmå; kvartettens åsikter är därför svåra att bara nonchalera. De sätter också ned foten där det gör mest ont – Löfvens oskickliga förhandling. Man konstaterar att EU-paketet inte på något vis har fått en fördelningsprofil som stämmer med den påstådda intentionen, att utgöra ‘stöd för Corona’. Länder som Frankrike, Belgien och Holland hamnar bland nettobetalarna, trots att de alla drabbats hårdare än genomsnittet. Medan Spanien, Grekland och Italien, som är stora nettobidragstagare, alla hade svåra problem med statsfinanserna redan före Corona. Detta tillsammans med Tysklands omsvängning visar att de enorma stödpaketen handlar om en helt annan sak: att rädda euron.

Lycka till med euron, hör ni! Men Sverige har ingen del i den felsatsningen.

Det är ett projekt vi därför borde önska dem som driver det, Macron och Merkel, lycka till med, men utan att själva behöva vara med. Europrojektet har varit feltänkt från början, eftersom det vilar på förutsättningen att EU är en enda stat, en homogen zon med likartade ekonomiska förutsättningar. Valutan infördes utan att man hade fått kontroll på de spänningar som finns mellan norr och syd, och man har inte lyckats komma ett dugg närmare målet under den tid som varit. Tvärtom har skillnaderna ökat mellan de närande och tärande regionerna. De länder som frivilligt klivit in i detta borde nu inse sitt misstag, ta kostnaderna och kliva ur. Istället vill de skjuta över ansvaret även på dem som valde att stå utanför, genom en gigantisk räddningsoperation som på sikt är dömd att misslyckas även den.

Löfven har även sagt ja till EU:s principiella rätt att beskatta.

För som industriledarna påpekar: det här är bara en illavarslande början. De beslut som fattats nu innebär att Löfven principiellt även sagt ja till att EU ska få egen beskattningsrätt. Skulle länder som Sverige inte vilja ratificera detta beslut, så kommer, som ett brev på posten, istället krav på nya biljonpaket. Man vill låsa in oss i skulder som vi aldrig kommer kunna friskriva oss från och som gör ett framtida utträde ur unionen i praktiken närmast omöjligt.

När skötsamma betalar för de misskötsamma så blir det som med den kommunala utjämningsskatten. Gökungar som Malmö och Italien växer och frodas, utan en tanke på att rätta munnen efter matsäcken, medan välfungerande regioner ständigt tappas på mera blod.

Man tror säkert att det här är enda sättet att rädda EU, så att inte fler gör som britterna. Men, som debattartikelns författare konstaterar, så är EU-projektet med detta beslut på väg att förvandlas totalt från den frihandelsgemenskap som svenska folket röstade för, till en transfereringsunion, där fungerande regioner och länder tvingas stötta de dysfunktionella i allt högre utsträckning. Det kommer aldrig att hålla, eftersom incitamentet för de svaga länderna att ta sig själva i kragen är icke-existerande.

EU är redan korrumperat. Och ‘statskapitalism’ är ett missledande ord. Det här är planekonomi.

EU:s beryktade jordbruksstöd och regionalstöd omfattar lejonparten av vad avgifterna går till. Så har det varit, så är det nu och så kommer det av allt att döma förbli – eller snarare alltså ännu värre. Och distributionen av dessa medlemsfinansierade stöd har inte ett enda år passerat godkänd revision! EU:s bidragsflöden är ett enda stort haveri i mutor och korruption. Ingen kan tro att det kommer bli bättre om detta paket går igenom riksdagen.

Stefan Löfven har gjort vad han kan för att göra svenskarna ansvariga inte bara för de problem han själv skapat, utan även för andra länders. Men kommer även riksdagen säga ja?

Nu ligger det i Riksdagen händer. Att Löfven sagt ja till både enorma stödpaket för att stötta euron och till EU:s principiella beskattningsrätt är obegripligt, eftersom han förmodas företräda svenska folket och sina väljare. Icke desto mindre är detta hur han har handlat och nu vill hans minoritetsregering förstås driva igenom detta i Riksdagen.

Men S+Mp är trots allt bara en minoritetsregering med ytterst svagt och bräckligt stöd. Kommer oppositionen SD+M+KD ställa sig bakom? Och vill verkligen Löfvens stödpartier göra gemensam sak och ta på sig ansvaret för att stänga dörren, som gör att vi har mer än en formell möjlighet att utträda ur EU ifall vi så önskar? C, L och V måste talas till rätta, den som säger ja kommer aldrig mer kunna svära sig fri från de framtida problem som detta kan leda till för Sverige.

Så vågar man hoppas på ett haveri för 8bn-paketet? Då behöver nog fler näringslivsföreträdare och nationalekonomer ta bladet från munnen. Och det snarast.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Stoppa Stödpaketen – skriv under!

Publicerad 4 kommentarer

‘De ensamkommande barnen’, ej att förglömma.

Nu lämnar de ensamkommande barnen skolan. Någon examen kommer de inte ta, deras karriär är redan utstakad. I tusental ansluter de till de kriminella gängen och går under jorden. Tack Annie!

Uppdaterad, ursprungligen publicerad 18/5

Någon som minns epitetet ‘ensamkommande barn’ längre? De som snabbt döptes om till kort och gott ‘ensamkommande’ fastän de kom i stora horder, alla från Afghanistan. Eller snarare, de flesta från Iran, där de bodde relativt gott och tryggt, men utan socialbidrag.
*
Det är de här som på bilden sitter på Medborgarhusets trappa, som nu beretts plats på svenskt gymnasium. Afghaner, som hör till de mest överrepresenterade av alla flyktingnationaliteter när det gäller grov kriminalitet, och då särskilt våldtäkter. Och det är samma som nu i allt högre utsträckning går under jorden, långt innan den formella utbildningen är klar. Man är nämligen väl medvetna om att man aldrig kommer klara av att ta godkänd examen, möjligheten att få stanna kvar är därför liten. Flera tusen nya rekryter på ett bräde att fylla på i de gäng som Löfven yrvaket nu påstår sig ska försöka göra något åt, med ‘hårda åtgärder’. En sådan vore ju att försöka ta fatt i de här i skolorna, innan de inte längre går att fånga.

Afghanerna har ett nationellt snitt på 84 i IQ. Det betyder att ganska exakt hälften av dem inte ens kvalificerar för militärtjänstgöring i USA. Däremot lite bättre i Sverige, eftersom vi sänkt mönstringskraven, med tydlig avsikt att försvaret bättre ska uppfylla mångfaldskvoten. I USA har experiment med att sänka kravet tydligt visat att det är kontraproduktivt; de svagbegåvade klarar inte att lära sig utan att binda alltför stora resurser för att lära dem, och når aldrig tillräckliga kvalifikationer utom för det mest basala.

Detta betyder också att ett mycket stort antal kan definieras som kognitivt utvecklingsstörda, så svagbegåvade att de kräver särskola. Något som också gäller 2 av 100 etniska svenskar, men upp till hälften av flyktingarna från de länder vi importerat nästa generations begåvningsreserv ifrån (främst Afrika söder om Sahara och i andra hand MENA).

Ett stort antal av dessa nytillkomna är analfabeter och de allra flesta saknar kompetens ens motsvarande grundskolan (en följd alltså inte minst av att de inte ens har förmåga att lära sig). Fat chance att dessa kommer fixa utbildningen när de sätts att börja i åttonde klass! Deras kvinnosyn är på en nivå som liknar stenåldern och även de som inte är fundamentalistiska muslimer (vilket många dock är) anser månggifte och kusingifte vara att föredra, samt att våld mot sin hustru är rimligt, särskilt om hon kommer på tanken att vägra sex. Många, sannolikt en majoritet, anser också att kvinnor bör täcka sig, helt eller delvis, och att de som inte gör det har sig själva att skylla för att de väcker mannens lustar. Nej, det är inte deras ‘fel’. De är inte födda med sådana idéer i huvudet. Det är bara den kultur de vuxit upp med, helt enkelt. En totalitär ideologi som kallas islam.

Och alla är förstås inte hard-core. Somliga av dem gör allvarliga försök att klara skolan. Men de andra fyller våra gymnasiekorridorer mest som tidsfördriv. Allt tack vare Annie Lööfs oändliga människokärlek. Jag måste tillstå att jag är mycket tacksam för att jag inte har döttrar. Vilka klädråd skulle jag ge dem? De tvingas ju frotteras med dessa. Obildbara, kriminella och islamister, utrustade med starka resentiment mot svenskarna, som ju har det så mycket bättre.

Och så ett och annat ‘ensamkommande barn’ på riktigt förstås. Oskyldigt med ett samvete rent som snö och med stora ambitioner om att bli en fullvärdig skattebetalande samhällsmedlem med svenska värderingar.

Varsågod och titta igen på bilden och se om du kan upptäcka barnet. Åldersgissar du bättre än jag?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://brainstats.com/average-iq-by-country.html
http://www.friatider.se/l-g-iq-f-rklarar-varf-r-invandrare-inte-integreras

Publicerad Lämna en kommentar

Medicinalverket vidimerar: 75% av de ensamkommande ‘barnen’ över 18.

Bra skrivet och sammanfattat avseende en epok där lögnen härskade. PM Nilsson i DI hör till MSM:s få ärliga bevakare. Den totala bristen på kontroll av de nytillkomnas ålder matchades av en total åsiktskontroll av dem som ville ifrågasätta åldern på de ofta mycket skäggiga barnen. PM Nilsson kallar hyckleriet för ett svineri som lockade många unga att ta höga risker. Det är sant. Men man lockade som sagt många andra också. Hur står sig dessa sanningar idag, ca 2 år efter att PM’s artikel skrevs?

Medicinalverket vidimerar att (minst) 75% av de ‘ensamkommande barnen’ som man testat var äldre än 18 när de anlände. 30 mdr per år kostar kalaset. Vilken allmän åklagare sätter igång skadeståndsprocessen mot de beslutsfattare som dragit på oss dessa kostnader utan att hjälpa andra än unga och medelålders irakiska, syriska och afghanska desertörer?
*
Och nu byts lögnen ut och vi ska istället ta emot s k anhöriga, som inte heller lär kontrolleras. Att man kommer kunna köpa sig ett släktskap är förstås en lika ‘omöjlig cynism’ som att man tidigare kunde ljuga om sin ålder.
*
Statspajasens kommentar “bra att vi vet” står okommenterad, men är väl det största svineriet av alla. Förnekelse till skuld ser sällan mer naken och falsk ut än så.
*
Vi ska väl också för ordningens skull vara klara över att rapporterna om psykisk ohälsa var en del av det mediadrev som ville att vi skulle importera fler, inte färre, och att denna ohälsa i de flesta fall är en unik ‘sjukdom’ som enbart drabbat flyktingar i Sverige. Våldet på förläggningarna drabbade dock med säkerhet just de som verkligen var unga värst. De åldersljugande var däremot de som utövade våldet och förtjänar ingen medkänsla.
*
Sedan skulle jag gärna vilja veta mer om de övriga 25% och dem man inte testat. Misstanken jag har är att testerna utförts för att garantera att felet inte uppstår, som innebär att ung felaktigt tolkas som äldre. Felet att äldre felaktigt tolkas som ung är ju inte lika fatalt. Därmed kan vi utgå ifrån att den helt korrekta andelen äldre är betydligt högre än 75% av de testade. Vilket talar för att 75% kan vara en fullt rimlig siffra även för totalen.
*
Nu har två år gått sedan den här artikeln skrevs. Vad har blivit bättre? Afghanamnestin kom istället. Och sedan fri anhöriginvandring. Är det någon som tagit lärdom överhuvudtaget? Har svenska folket straffat beslutsfattarna? Nej, Löfven regerar vidare. Hur är det möjligt?


1. Medias lögner: den här artikelns information och några få till dränktes i det övriga flödet. 2. Nollräntan. Med den har kommunerna kunnat låna till fortsatt import av bidragstagare. 3. Politisk kohandel på alla nivåer. Lööf och Löfvens oheliga allians, snällanställningar som döljer antalet verkliga bidragstagare och kod 291 som gör statistiken vad de ställer till med oåtkomlig.

Tyvärr så är detta maskineri så väloljat att det knappast kommer vara möjligt att stoppa tåget innan vi med full fart skenat över stupet.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.di.se/opinion/grymt-bedrageri-att-locka-ensamkommande/?fbclid=IwAR23gIPFj1_J-KH76EiWhoRUoxzutky0Pk37BDeFVgJdkuaWMklJVtPa6Co

Publicerad Lämna en kommentar

Annie räddar Strandhäll i skuggan av EU-valet

Annie hinner knappt dra kniven ur en rygg innan det är dags att sticka den i nästa. Hur många av de allra mest enfaldigas röster tjänade hon på att inte berätta före EU-valet?
*
Visst är det något extra ondskefullt med förrädare? Sådana som går under falsk flagg? Jag brukar ju hysa ett speciellt ont öga till Mp för att de låtsas vara mittenparti. Nog borde det väl ändå egentligen vara värre att vara vänsterpartist? Men vänsterpartisten låtsas ju åtminstone inte vara något annat och lurar därför ingen. Mp är mer röda än S i det mesta – det är falskhet att inte säga det. Och just hyckleriet – som många går på, gör ont dubbelt värre. Jag tycker också genuint illa om Aftonbladet i största allmänhet och om Anders Lindberg i synnerhet; en helt otrolig tjockskallig och intellektuellt totalt ohederlig typ, men alla vet ju i alla fall var han och hans röda tidning står. Vad DN under etiketten ’oberoende liberal’ har blivit under Peter Wolodarski är för mig därför snäppet värre; många inbillar sig faktiskt fortfarande att DN är en borgerlig tidning. Och blir därför lättare att påverka till att anamma rena vänsteridéer.
*
Och så har vi då Annie Lööf och Centern. Som nu gör allt för att fortsätta låtsas vara borgerligt så att bönder och landsortsbor som inte skulle hålla med Annie om nästan någonting när det gäller den förda centerpolitiken, ändå röstar för den. Och därmed hjälper man till att cementera en vänstermajoritet både i riksdagen och som nu, i EU-parlamentet. Bara det faktum att media fortsätter att dela in partierna i ‘block’ där C och L hamnar till höger är totalt missvisande – och naturligtvis en medveten strategi för att bidra till förvirringen. Antagligen krävs Ulf Kristerssons totala avståndstagande för att ändra på det. Borde det inte vara dags nu? Säg det högt: Centern är ett socialistiskt parti – åtminstone så länge Annie styr.
*
Efter SD var det Centern som gick fram mest i EU-valet, man knep ett extra mandat. Det kanske man inte hade gjort om man berättat hur man tänkt agera i fallet Annika Strandhäll (S) som ju stod inför en fällning i KU, efter att ha avskedet GD:n för Försäkringskassan, Ann-Marie Begler. Av rent politiska skäl, trots att Begler skött sitt jobb utmärkt enligt sina instruktioner. Så är det inte tänkt att fungera, tjänstemännen ska kunna räkna med fortsatt förtroende även efter regimskifte i Sverige. Nu sätter KU-utslaget i praktiken en helt ny praxis. Kom ihåg det KD+M+SD…
*
Att Begler tvingats gå, myglade Strandhäll med och ljög, vilket flera vittnen trätt fram på ett för riksdagens konstitutionsutskott närmast unikt sätt och vidimerat. KD, M, SD och även L hade alltså beslutat sig för att på dessa grunder ställa misstroendevotum mot Strandhäll. Men det räckte ju inte, även C måste göra det för att få en majoritet bakom beslutet. Besked i den saken ville Annie Lööf dock inte ge. Förrän några timmar efter att EU-valet var över. Då drunknade tillkännagivandet programenligt i det övriga politiska nyhetsflödet. Helt enligt ritningarna.
*
Som bekant låtsas ju Annie att hennes parti är ’ett liberalt oppositionsparti’ trots stödet till Löfven, och det som är så sjukt är att en stor del av hennes väljare är så 1. indoktrinerade x. sinnesrubbade 2. korrumperade (välj själva, ett eller flera av dessa alternativ är rätt, inga andra) att de faktiskt tror på detta. Som Annie och partiledningen insett riskerar ju en eller annan av dessa att vakna upp ur sin törnrosadröm och faktiskt inse att Annie ljugit hela tiden, när man tillkännager att man inte kommer fälla Strandhäll. Nu lär få ens ha hört det, andra hinner somna om innan nästa riksdagsval.
*
Annie hade naturligtvis aldrig tänkt att fälla Strandhäll. Nej, hon har nu gjort en tradition av att komma till korrumperade och inkompetenta S-statsråds undsättning. På samma sätt räddade hon ju Peter Hultqvist efter Transportstyrelseskandalen. Den enskilda händelse som var den inofficiella dödsdomen för Alliansen, mer än ett år innan den sprack officiellt. Hultqvist blev kort därpå inblandad i ännu en praktskandal, då han visat sig att hans pressekreterare arbetade inofficiellt som lobbyist åt vissa delar av försvarsindustrin, på ett sätt som gör klart att Hultqvist måste ha varit mer än naiv om han inte varit medveten om upplägget och dess olämplighet.
*
Och på samma sätt var Annie som bekant med och hjälpte regeringen med att fatta beslutet om Gymnasielagen: mot Lagrådets starkaste rekommendationer. D v s trots att den var utdömd som olaglig av kunniga jurister. Medan Annie, ocskå påstådd jurist, hävdar att hon förstått hur dålig den är – men röstade ändå för. Det är uppsåtsbrott i min bok.
*
Det var alltså i högsta grad moraliskt fel att inte fälla Hultqvist. Det är lika fel att inte fälla Strandhäll. Och det var minst lika fel att rösta för den olagliga Gymnasielagen. Och i samtliga fall handlar det inte bara om att sossepartiets företrädares etiskt olämpliga och direkt olagliga handlingar/lagförslag accepteras – och att detta öppnar för att ruffleriet kommer att fortgå.
*
I Annie Lööfs fall handlar det också om att sticka kniven i ryggen på sina egna; den opposition hon påstår sig själv höra till. Annie har gjort en förräderi-trippel. Ja, det placerar henne utan tvekan i en egen kategori.
Förra och förförra Judas Quisling-priset tog hon hem ohotat. Nu ser det ut att redan vara klart med en tredje inteckning innan 2019 hunnit halvvägs. Det måste vara slut med detta nu. Säg det högt Ulf Kristersson: centerväljarna är socialister.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://samnytt.se/centerpartiet-raddar-kvar-annika-strandhall-s/
https://www.dn.se/nyheter/politik/annika-strandhalls-s-ode-avgors-i-dag/

Publicerad Lämna en kommentar

Om pensionen, gökungar och curlande förmyndare

“Gärna medalj – men först rejäl Pension”. Känner ni igen den? 61 år var till nyligen en tidpunkt i våra liv då vi kunde rensa skrivbordet för att ägna oss åt att umgås med barnbarnen, vår favorithobby och bosätta oss i sommarstugan. 61 år är det också sedan sossarna efter ATP-omröstningen genomdrev sin linje, om kollektivt sparande i statlig regi, trots att det fått mindre röster än de båda snarlika borgerliga förslagen tillsammans fått. Centern agerade då, som så ofta förr och senare, sossarnas nyttiga idiot, genom att splittra upp motståndet.

Nu har man med ens ryckt upp målgångsstolparna och vi får vackert sitta kvar vid skrivbordet några år till, trots musarmar och lite skumma ögon. Eller kröka rygg och göra några tusen tunga lyft till. Enahanda uppgifter som vi är ganska less på, men som vi uthärdat för att den svenska arbetsmarknaden sällan erbjuder möjlighet att gå till något nytt efter 50. I ett penndrag har man alltså ökat vår livsarbetstid med nästan 10%, medan vår tid i pension samtidigt minskat med så mycket som 15%! Och detta är med all sannolikhet inte sista gången denna relation försämras.

Vad som faktiskt är än värre: vår tro på staten som garant för pensionen har brutits. Vi har – eller borde nu ha – insett, att det kommer fler försämringar. Och det slår oss då att vi är fullständigt utelämnade, nu på livets höst som det heter, då vi faktiskt inte orkar göra mer. Eller inte får göra mer – på grund av den rådande ungdomskulten – ens om vi både vill och kan. Valfriheten har plötsligt blivit ofrihet och tryggheten en isande kall otrygghet.

Den gamla folkhemsstaten kan liknas vid en förälder som inte litade på sina barn. En förmyndare som höll i pengarna, eftersom den utgick ifrån att vi skulle slösa bort dem annars. Precis som många misstänkt visade det sig snart att förmyndaren ansåg sig fri att omfördela pengarna lite som det passade; ge mer till ’sina egna barn’, eftersom de räknades som ‘mer behövande’. De behövande var förstås låginkomsttagare, men vi kan också kalla dem för ’de egna’ barnen, eftersom de nästan alltid samtidigt var sosseväljare. Mindre gick förstås till ’grannens ungar’, d v s ’höginkomsttagarna’ – ovanför en brytpunkt gick (och går fortfarande) allt de betalade in till de kära sossebarnen. Opålitligt, skulle en del kunna tycka, rent av försnillande. Men rättvist enligt sossarna, och det var ju de som bestämde. Och pengarna fanns ju i alla fall fortfarande där; visserligen inlåsta i folkhemmets kassakistor, men folkhemmet tillhörde trots allt ändå oss alla, bara liksom lite mer till sossarna.

Men så hände det. Förmyndaren blev förälskad i en annan. De gamla favoriterna, sossebarnen, blev särkullbarn; ni vet de där oönskade i arvsskiftet, som bara får sin laglott? Det var ju inte så kul, och det värsta var att den nya favoriten, det gemensamma barnet, tyvärr inte hade några pengar med sig in i boet. Enligt samma ’rättvisenorm’ som förmyndaren använt förut, så ansåg hen att det nu var dags att ta från särkullen. ’Höginkomsttagarna’ – som plötsligt omfattade de flesta heltidsarbetande medelålders svenskar – och därmed faktiskt väldigt många sossebarn, fick nöja sig med ännu mindre. Så småningom skulle väl dock de nya barnen, som blivit några stycken vid det här laget, i alla fall kunna bidra lite grand. Och laglotten var ju i alla fall säker. Trodde man. 

Tiden gick och de gemensamma ’favoritbarnen’ blev bara fler, och de som kom nu saknade inte bara pengar och förmåga att göra sig förstådda här, utan också den mest grundläggande utbildning. Dessa nytillkomna bidrog inte till att fylla på i folkhemskistan alls; tillsammans började de istället i allt snabbare takt dränera den. Redan innan de ens gått i pension. Än värre – de fick själva barn, som vår släpphänte förmyndare helt försummade. Ingen lärde dem de umgängesregler vi andra hade, de skulle få vara som de själva ville. Och när de skolkade från skolan, så fortsatte förmyndaren att curla dem, trots att det var det enda som skulle kunna ge dem en egen försörjning; hen gav dem fickpengar från folkhemskistan istället, så att de klarade sig ändå. Som vi ju vet händer detta ibland med favoritbarn. En del lyckas på något sätt behålla ett eget driv ändå, men många blir odrägliga. Det är inte deras fel och de mår inte bra av det. Det är den curlande föräldern som är boven. Men det är som bekant omgivningen som får ta smällen. 

Gunnar Hedlund, centerledaren som svek i ATP-omröstningen 1957, tyckte ingen borde kunna vara ‘gramse på honom’. Bara Tage Erlander tyckte det var roligt sagt. Vår egen tids nyförälskade sosseförmyndare tycker inte heller att någon borde vara arg på hen. Hen har ju bara varit lika konsekvent opålitlig som alltid. Man kan faktiskt hålla med om det. Som allmänborgerlig kan jag nästan känna en viss skadeglädje över att sossebarnen nu har fått smaka sin egen medicin. Undra på att det mullrar där ute! Men det finns en skillnad. Och den består i att de nya ’favoritbarnen’ aldrig varit delaktig i byggandet av folkhemmet. Kistan som vi och våra föräldrar ändå gemensamt slitit för att fylla på, var och en efter förmåga, har varit begränsad, men räckt till vad man lovat. 

Nu finns det inte någon möjlighet för någon av oss att säga vad som ska bli över. Vi får ju inte ens prata om saken! Ingen kostnadsstatistik får tas fram, och förmyndarens förälskelse, ja den verkar aldrig ta slut. Med en aldrig sinande ström av nya favoritbarn – och illa anpassade barnbarn – så är det ingen som kan överblicka konsekvenserna. ‘Gökungen’ har kanske redan växt oss ur boet; det är först om ett par år vi vet säkert. För oss som är – eller snarare var – nära pension, så är det inte längre den där valet mellan drömresan eller favorithobbyn som hägrar. Bara magknip. Våra egna barn – kommer de att kunna förlåta oss den bistra framtid som väntar dem, när folkhemmets kassakista tömts? Och vårt eget val, som skymtar, när osthyvelprincipen inte längre räcker till, är det ättestupan eller fattighuset?

Till den som tycker hela den här tankegången luktar egoism, så är mitt svar att det är sant, så är det. Min motfråga är: är det för mycket egoism att begära trygghet för sin egen ålderdom och för sina barns framtid?