Publicerad Lämna en kommentar

När sossarna backar. Det är då deras kvaliteter kommer fram.


Jag kan inte låta bli att imponeras över den paradoxala flinkhet, med vilken sossarna parerar och omgrupperar inför den nya verkligheten – d v s den politiska verkligheten = den som räknas för den som vill behålla makten.

Om de kommer att lyckas även denna gång är skrivet i stjärnorna, men de gör sannerligen vad de kan och visar en flexibilitet och proaktivitet som inget annat svenskt parti är förmöget till. Det senare är förstås till stor del förklarat av att medias kritiska granskning inte skulle tillåta borgerliga partier att göra sådana taktiska manövrar. Medan S har alla kontakter som krävs för att få medierna att lydigt ställa upp och se till att stötta omsvängningen.

Vad man nu håller på med är dock inte några bondeoffer. Silkessnöret för en hel trojka identitetspolitisk hårdvara (kvinnor), som råkar vara hatobejkt för alla till höger om liberalerna. Först försvann den Svarta damen, Margot Wallström. Inte bara de vänstermarinerades favorit utan med stort stöd i stugorna – fd trolig partiledarkandidat efter Löfven och den som mest notoriskt motarbetat alla regeringens försök att komma till sans i massinvandringsfrågorna.

Sedan skickas den svarta springaren Ylva Johansson till Bryssel, där hon förvisso kan göra ännu mycket större skada irl än vad hon lyckats med här hemma – men inte rent politiskt, och det är ju vad som räknas (se ovan). Få kommer ha koll på vad hon sysslar med – om hon nu får jobbet (måste fört klara att memorera rätt svar till nästa utfrågning). Annars får man väl göra ambassadör av henne.

Och så blir Annika Strandhäll lägligt nog Svarta änkan. Förvisso tragiskt med sambons bortgång, men vad hindrade henne att ta en ‘paus’, som Amanda Lind? Lukrativt och identitetspolitiskt helt korrekt. Med tanke på hur nära hon var att skickas ut av riksdagen för ett år sedan och vilken enorm belastning hon varit, så visar ‘hennes’ beslut, att man lär ha letat efter andra ursäkter, innan nu detta råkade inträffa.

Noteras bör att MSM inte ens antyder att någon av avgångarna skulle vara ofrivillig. Det skulle ju vara ofint. Samtidigt börjar det glunkas om att Löfven själv också ska avgå. Det ska han ju förstås någon gång, men nog har hans ställning som lättmanipulerad nickedocka varit alldeles perfekt för intressena bakom honom, ända tills nu? Shekarabi fördes fram som en tänkbar kandidat för någon vecka sedan, och så Damberg då. Båda hör till partiets högerflygel och är bland skurkregimens minst belastade.

Och detta är ju vad som känns så märkligt, om man tänker efter. Det är ju Ygeman och Morgan som gjort mest väsen av sig. Varför nämns inte de båda som kandidater? Så sent som för ett halvår sedan hade de garanterat betydligt lägre odds som kronprinsar än Shekarabi och Damberg. Men det är just det. De är lika avskydda som den nämnda damtrion, om inte mer. Med all rätt. Särskilt Morgan skulle upplevas som ett rött skynke för de flesta ‘gråsossar’. Med honom som ny partiledare skulle garanterat partiet tappa tio procentenheter till på en dag, oavsett all ‘laglojalitet’. Och gråsossarna är faktiskt fortfarande tillräckligt många för att man måste lyssna på dem nu, så allvarligt är läget.

Naturligtvis så är detta: 1. en omsvängning under galgen. Att gå åt höger igen! Precis som man var på väg att göra för ett år sedan? Men då blev de stora uppslagen i DN med Magdalena Anderssons och Shekabis massinvandringskritik och mångkulturskepsis inte direkt någon succé. Vindflöjeln Löfven med alla sina vänsterministrar bakom sig, skulle han kunna vända? Knappast. Och när plan B, övertalningen av Annie Lööf, istället fungerade så bra, så växlade man spår i tysthet.

Detta är också denna gång, som alltid: 2. en rökridå. Men en väl förberedd sådan. På det här sättet kan ett nytt persongalleri ta över, som med större trovärdighet kan säga vad Löfven redan sagt om sina ‘krafttag’. Och gråsossarna är ju godtrogna till en grad som är svår att förstå för en utomstående. För många av dem är röstsedelfrågan uppenbart helt känslomässig. Som ett fotbollsfan som i hela sitt liv stått på Norra Stå och hejat på AIK och som nu måste välja DIF, om han ska få vara med att fira nytt guld. Nej, han lär inte byta.

Jämförelsen är relevant trots att den inte borde vara det: själv följer jag med laget i mitt hjärta ned i division 3, om så – gud förbjude – skulle ske, hur smärtsamt det än skulle vara. Men inte f-n röstar jag på L bara för att de en gång i tiden hade en par bra partiledare (Ohlin och Ahlmark)! Men gråsossarna ser inte skillnaden. Deras ‘lag’ spelar grisfotboll och vinner bara på tveksamma straffar. Det är klart att de fortsätter stötta det! De verkar inte fatta att detta spelet handlar om deras pensioner och om sjukvården. Och deras barns skolor och personliga säkerhet. Och när sportchefen bytt bort alla floppande stjärnor och (nästan) lovat att även tränaren ska bytas ut, så måste man väl få hoppas att det ska bli bättre nästa år?

Personligen är jag övertygad om att sossestrategerna just nu jobbar för att snabbt spela av en dålig hand, så här i ‘silly season’. Jag tror man t o m helt kallt sparar sitt bästa krut när det gäller att vända opinionen. Man hoppas att folk ska tjata sig trötta om kriminaliteten och att det med tiden blåser över, trots att ingenting egentligen görs eller blir bättre. Samtidigt som man nu återigen låtsas ‘ta krafttag’. Då har man ju gjort sitt och det nya normala reduceas till ett beklagligt faktum; i kränkthetens paradis är ju inkompetens bara något fint.


Nej, man nämner förstås inte vad som är pudels kärna. (Ni vet vad). Det skulle öppna alla fördämningar (vilket kan anas ändå är på väg att ske). Men att man varit villiga att offra så pass mycket ändå, både hjärtefrågor och hjärtevänner, visar vilken närmast osannolik betydelse m a k t e n har för sossepartiet. Men riktigt alla har inte offrats. Morgan & Ygeman lurar fortfarande i kulisserna; med de båda tornen kvar på brädet väntar man bara på rätt tillfälle att göra sina drag. D v s när gråsossarna har gått i den vanliga fällan.

Jag säger inte att strategerna kommer lyckas. Ur s-synvinkel är läget prekärt. Verkligheten – den enda fiende de inte vet hur de ska hantera – kommer av allt att döma bli för svår den här gången. Den kommande katastrofen, dess självförvållade orsaker och misslyckandet i att möta den har nog till slut blivit alltför svårt att dölja. Jag hoppas verkligen att det är så. Vilket ju innehåller fröet till ännu en paradox: hoppet om att krisen ska bli tillräckligt svår för att rensa bort parasiterna. Många är de oskyldiga, som då samtidigt kommer tvingas lida. Men hellre det än en halvmesyr som gör det möjigt för dessa hänsynslösa maktspelare att sitta kvar och få chansen att förstöra ännu mer. De vill gärna ta den.

Kvaliteterna är förstås inte jämförbara på allvar. Och både empirin och min egen övertygelse säger att de är närmast komplett omvänt korrelerade med varandra. Men tänk ändå, vilket formidabelt och i sann mening statsbärande parti sossarna faktiskt kunde ha varit än idag, om de lika lyhört och skickligt tagit itu med landets och det svenska folkets verklighet – så som de hanterar det politiska taktiserandet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Expressen

Publicerad Lämna en kommentar

Annie räddar Strandhäll i skuggan av EU-valet

Annie hinner knappt dra kniven ur en rygg innan det är dags att sticka den i nästa. Hur många av de allra mest enfaldigas röster tjänade hon på att inte berätta före EU-valet?
*
Visst är det något extra ondskefullt med förrädare? Sådana som går under falsk flagg? Jag brukar ju hysa ett speciellt ont öga till Mp för att de låtsas vara mittenparti. Nog borde det väl ändå egentligen vara värre att vara vänsterpartist? Men vänsterpartisten låtsas ju åtminstone inte vara något annat och lurar därför ingen. Mp är mer röda än S i det mesta – det är falskhet att inte säga det. Och just hyckleriet – som många går på, gör ont dubbelt värre. Jag tycker också genuint illa om Aftonbladet i största allmänhet och om Anders Lindberg i synnerhet; en helt otrolig tjockskallig och intellektuellt totalt ohederlig typ, men alla vet ju i alla fall var han och hans röda tidning står. Vad DN under etiketten ’oberoende liberal’ har blivit under Peter Wolodarski är för mig därför snäppet värre; många inbillar sig faktiskt fortfarande att DN är en borgerlig tidning. Och blir därför lättare att påverka till att anamma rena vänsteridéer.
*
Och så har vi då Annie Lööf och Centern. Som nu gör allt för att fortsätta låtsas vara borgerligt så att bönder och landsortsbor som inte skulle hålla med Annie om nästan någonting när det gäller den förda centerpolitiken, ändå röstar för den. Och därmed hjälper man till att cementera en vänstermajoritet både i riksdagen och som nu, i EU-parlamentet. Bara det faktum att media fortsätter att dela in partierna i ‘block’ där C och L hamnar till höger är totalt missvisande – och naturligtvis en medveten strategi för att bidra till förvirringen. Antagligen krävs Ulf Kristerssons totala avståndstagande för att ändra på det. Borde det inte vara dags nu? Säg det högt: Centern är ett socialistiskt parti – åtminstone så länge Annie styr.
*
Efter SD var det Centern som gick fram mest i EU-valet, man knep ett extra mandat. Det kanske man inte hade gjort om man berättat hur man tänkt agera i fallet Annika Strandhäll (S) som ju stod inför en fällning i KU, efter att ha avskedet GD:n för Försäkringskassan, Ann-Marie Begler. Av rent politiska skäl, trots att Begler skött sitt jobb utmärkt enligt sina instruktioner. Så är det inte tänkt att fungera, tjänstemännen ska kunna räkna med fortsatt förtroende även efter regimskifte i Sverige. Nu sätter KU-utslaget i praktiken en helt ny praxis. Kom ihåg det KD+M+SD…
*
Att Begler tvingats gå, myglade Strandhäll med och ljög, vilket flera vittnen trätt fram på ett för riksdagens konstitutionsutskott närmast unikt sätt och vidimerat. KD, M, SD och även L hade alltså beslutat sig för att på dessa grunder ställa misstroendevotum mot Strandhäll. Men det räckte ju inte, även C måste göra det för att få en majoritet bakom beslutet. Besked i den saken ville Annie Lööf dock inte ge. Förrän några timmar efter att EU-valet var över. Då drunknade tillkännagivandet programenligt i det övriga politiska nyhetsflödet. Helt enligt ritningarna.
*
Som bekant låtsas ju Annie att hennes parti är ’ett liberalt oppositionsparti’ trots stödet till Löfven, och det som är så sjukt är att en stor del av hennes väljare är så 1. indoktrinerade x. sinnesrubbade 2. korrumperade (välj själva, ett eller flera av dessa alternativ är rätt, inga andra) att de faktiskt tror på detta. Som Annie och partiledningen insett riskerar ju en eller annan av dessa att vakna upp ur sin törnrosadröm och faktiskt inse att Annie ljugit hela tiden, när man tillkännager att man inte kommer fälla Strandhäll. Nu lär få ens ha hört det, andra hinner somna om innan nästa riksdagsval.
*
Annie hade naturligtvis aldrig tänkt att fälla Strandhäll. Nej, hon har nu gjort en tradition av att komma till korrumperade och inkompetenta S-statsråds undsättning. På samma sätt räddade hon ju Peter Hultqvist efter Transportstyrelseskandalen. Den enskilda händelse som var den inofficiella dödsdomen för Alliansen, mer än ett år innan den sprack officiellt. Hultqvist blev kort därpå inblandad i ännu en praktskandal, då han visat sig att hans pressekreterare arbetade inofficiellt som lobbyist åt vissa delar av försvarsindustrin, på ett sätt som gör klart att Hultqvist måste ha varit mer än naiv om han inte varit medveten om upplägget och dess olämplighet.
*
Och på samma sätt var Annie som bekant med och hjälpte regeringen med att fatta beslutet om Gymnasielagen: mot Lagrådets starkaste rekommendationer. D v s trots att den var utdömd som olaglig av kunniga jurister. Medan Annie, ocskå påstådd jurist, hävdar att hon förstått hur dålig den är – men röstade ändå för. Det är uppsåtsbrott i min bok.
*
Det var alltså i högsta grad moraliskt fel att inte fälla Hultqvist. Det är lika fel att inte fälla Strandhäll. Och det var minst lika fel att rösta för den olagliga Gymnasielagen. Och i samtliga fall handlar det inte bara om att sossepartiets företrädares etiskt olämpliga och direkt olagliga handlingar/lagförslag accepteras – och att detta öppnar för att ruffleriet kommer att fortgå.
*
I Annie Lööfs fall handlar det också om att sticka kniven i ryggen på sina egna; den opposition hon påstår sig själv höra till. Annie har gjort en förräderi-trippel. Ja, det placerar henne utan tvekan i en egen kategori.
Förra och förförra Judas Quisling-priset tog hon hem ohotat. Nu ser det ut att redan vara klart med en tredje inteckning innan 2019 hunnit halvvägs. Det måste vara slut med detta nu. Säg det högt Ulf Kristersson: centerväljarna är socialister.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://samnytt.se/centerpartiet-raddar-kvar-annika-strandhall-s/
https://www.dn.se/nyheter/politik/annika-strandhalls-s-ode-avgors-i-dag/