Publicerad 3 kommentarer

Riksbildningen, myten och dess betydelse

Striden på historiska nätforum blossar ofta upp och hätskheten i argumentationen står inte skotska nationalister och spanska katalonier långt efter. Till skillnad från den amerikanske texasbon eller nordstataren, som i första hand är amerikan, så få man lätt känslan av att det uppländska riksäpplet är en lika avskydd symbol i Falköping som stjärnbaneret är i Iran. Varför blir en förmodat enande symbol så provocerande för många svenskar? Kan det verkligen vara så att man bär på känslor av förlust och oförrätt begången mot förfäder som levde för över tusen år sedan? Svenska götars (liksom skånska ‘snapphanars’) behov att hävda sin lokalhistoria går tyvärr ofta mycket längre än vad stolthet över det egna motiverar; det handlar om en levande rivalitet med den rikshistoria som utgår från Uppsverige. Det är onödigt, destruktivt och rent av paradoxalt, eftersom det finns få landsändar där nationalkänslan är så starkt levande. Men det är absolut ingen slump. Det handlar om sentiment som skickligt skapats och utnyttjats av historiker som Lauritz Weibull och Erik Lönnroth, med en starkt antinationalistisk agenda. En agenda som inte har något alls med dagens angrepp mot nationalstaten, men som icke desto mindre naturligtvis har haft stor betydelse för att omintetgöra möjligheten att återskapa den nationalkänsla vi behöver för att säkerställa svensk kulturs överlevnad i tider då den s k mångkulturen hotar att översvämma oss.

Äldre Västgötalagen från början av 1200-talet och dess paragraf om att kungen kommer från norr är, lite ironiskt, ett av stöden för uppländsk hegemoni enligt Mats G. Larsson.

Vaggan

När Mats G. Larsson skrev sina böcker om Svea rikets vagga för 20 år sedan, så blev han både älskad och avskydd. Älskad, kanske mest för att han lugnt och sakligt påpekade ett antal ganska självklara faktum och stod upp för dem. Avskydd – av exakt samma skäl. ’Dina fiender kan förlåta dig för att du har fel, men aldrig för att du har rätt’. Jag har läst en hel del kritik av Larssons böcker och särskilt avseende ’Götarnas rike’ tenderar den att gå upp i falsett, även bland etablerade forskare.[1] Jag tror inte att Larsson hade avsikten att göra någon upprörd eller förminska någon landsändas rika kulturarv, lika lite som jag har nu. Götabygdernas inflytande i rikets styre under 1200-talet ligger dock många hundra år efter den tid då riksbildningen började och som jag vill lägga fokus på. Det är gemensamheten i den svenska historien vi ska fokusera på här, inte lokala självständighetssträvanden; det gemensamma svenska har ett ursprung och detta är vår historias mål att fånga.  

Mats G. Larssons sannolikt mest hatade bok (2002). Mycket läsvärt – och billig, på Bokbörsen.

Sverige hade, när jag var liten på 70-talet, officiellt uppstått som självständig suverän nation först med Olof Skötkonung (med perioden i den Nordiska unionen som frivilligt undantag). Man hade alltså redan då hunnit detronisera samtliga Ynglingaättens historiska regenter från sina svenska kungadömen (genom att kalla dem sagokungar)  och även 700-talets Sigurd Ring och Erik Segersälls historiskt fastslagna (inte bara av nationalromantikerna) regeringstid från 900-talet hade räknats bort. I dagens postmoderna myt är rikets historia förkortad ett par-tre århundraden till. Men den här historien kommer lägga fram bevis för att vi istället bör gå åt andra hållet. Och det finns massor med källor att ösa ur, som talar emot dagens rumphuggning av den svenska historien. Inte minst kontinuiteten i vårt DNA och en signifikant koncentration till just Uppsalaregionen avseende ytterst exklusiva arkeologiska fynd – spridda över 4.000 år. Här har under många sekel funnits en stark och mäktig centralmakt vars hegemoniska betydelse måste ha levt kvar som rester i myten även i perioder då makten varit svagare.

Det går att trovärdigt argumentera för att det svenska riket har en längre historia än någon annan idag levande nation på den europeiska kontinenten, om vi med en sådan syftar på kontinuitet i geografisk hemort, etnisk och kulturell homogenitet och en ledning som har haft makt och förmåga att hävda sin överhöghet på ett sätt som berättigade epitetet kung, åtminstone för samtiden. Vi kan också göra sannolikt att detta rikes utsträckning åtminstone periodvis har varit betydande och dominerat stora områden utanför både Mälardalen och nuvarande Sveriges gränser. Detta faktum har naturligtvis stor betydelse, om än en subjektiv sådan. Att ha rötter från långt tillbaka ger både stadga och förpliktigar. Att inte ha några rötter alls skapar vilsenhet.

Att vi då skulle börja räkna Sveriges rikes tillkomst från 1200-talet är en ultrakällkritisk, postmodern och närmast masochistiskt falsk blygsamhet; en lögn, vars enda funktion ser ut att vara försvagning av en (redan svag) nationalkänsla.[2] Men en sådan är nödvändig för att hålla det svenska i medvetandet; vår kultur, våra värderingar och det högst konkreta ackumulerade arv som vår välfärdsstat vilar på. Vi behöver detta för att hålla samman – och ge de nytillkomna en chans att anknyta till något. Så lokalpatrioter, lägg inte ned edra vapen, men förenen eder under en flagga, för detta ädla syfte förtjänar att höjas över allt käbbel och kiv.

Myten är så verklig som vi vill göra den till

Textruta: Figur 6 Förstaupplagan i nio band kom ut 1913-24 och håller än, senaste upplagan är från 2016.
Mats G. Larssons första bok (1998) om Svearikets ursprung gick bättre hem, kanske eftersom den inte var lika provocerande fokuserad på erövringen av Götariket, men har likväl ignorerats av historisk mainstream (Harrison et al) under 2000-talet och för de antinationalistiska postmodernisterna är boken direkt farlig, eftersom den bekräftar flera av de myter som en nationalkänsla behöver.

Alt+Delete ägnar sig åt den tänkbara historien. Till stora delar byggd på spekulation förstås, och därmed kan tyckas avfärdad. Men även den historia som stöttas av mer konkreta bevis förbigås ofta helt. Det anses vara suspekt att försöka härleda Svearikets uppkomst i Uppland; lite som att publicera namn på den som frias i domstol i brist på slutgiltiga bevis. Man tycks kräva naturvetenskaplig sanning, trots att sådan aldrig kommer gå att positivt bekräfta. I grunden bottnar denna ambition nog i humanisternas mindervärdeskomplex gentemot naturvetarna, sammanfattat i ett begrepp som sann klinisk vetenskap inte erkänner: myter. Forntiden anses tillhöra dessa myter. De har fått stå i motsats till allt som är rätt och sant – och vetenskapligt. Men själv gillar jag verkligen ordet! För mig står det för vad vi idag har kvar att upptäcka, och antagligen alltid kommer att ha kvar, såvida vi inte lär oss resa i tiden. Vad som är så fascinerande – bland annat – är att om det nu faktiskt blev möjligt att resa tillbaka till vår forntid så skulle vi få veta sanningen. Det finns ju en sådan – men bara en. Vi skulle få veta vilka myter som faktiskt stämmer och till vilken grad – för det är jag övertygad om: sanningen finns där ibland dem, det handlar bara om att kunna tolka myterna rätt. Och utan att våga ta avstamp i myten så går vi miste om mycket av det som gör historien så spännande och oförutsägbar. 

En annan betydligt mer ideologisk fråga är den roll som myterna har för vår självbild. Under folkvandringstiden följde en skapelselegend med de kringvandrande folken, och till denna hörde en förklaring, sannolikt påhittad, på folkets namn och en regentlängd, som även den troligen var påhittad i sina tidigaste led. ’Typiska’ karaktärsdrag och viktiga händelser fanns också med i de länge säkert endast muntligen bevarade annalerna. Att dessa myter hade stor betydelse för t ex goternas och langobardernas identitet och sammanhållning har vi all anledning att förmoda, särskilt med hänsyn till att dessa folk under sina vandringar kom att blanda sig med många andra och på detta sätt växte kraftigt utan att tappa bort sitt namn, sin självuppfattning eller sina seder. De som anslöt måste ha antagit samma – sannolikt högt eftertraktade – identitet och låtit sig assimileras, troligen efter vederbörliga inträdesprov. 

Nödvändiga myter

Beskrivning: Macintosh HD:Users:macms:Desktop:Skärmavbild 2019-11-28 kl. 12.09.06.png
Viktor Rydbergs imponerande analys av den nordiska mytskatten från 1886, ingen har kommit i närheten av en lika genialisk och heltäckande bild, men de 1500 sidorna blev för mycket för de flesta. Sex års arbete som Rydberg aldrig fick det erkännande för som han var värd. Texten finns fritt tillgänglig på Runeberg.org.
Rydbergs ‘light-version’, Fädernas gudasaga, egentligen skriven för barn, gick bättre hem och går i ny upplaga på Bokus.

Vad gäller bl a visigoterna så lyckades inte ens kristnandet bryta ned den etniskt-kulturella identiteten; inte förrän i Spanien upphör folktraditionen att fylla sin funktion. Det är där deras vandringar slutar och deras identitet till slut försvinner i det spanska folkhavet. Liknande myter finns också bevarade i finsk-ugriska folkminoriteter ända in idag; utan dessa hade människor med en sådan bakgrund istället kallat sig ryssar för många generationer sedan. Att man i så fall även upphört att tala sitt modersmål är rimligt att utgå ifrån; ett minoritetsspråk har inget egenvärde utan identitet. Vi kan vara säkra på att sådana myter har åtföljt alla folk – de utgör tillsammans med språk och religion vad som konkret definierar ett sådant: etniska särdrag är ju alltid bara en fingervisning, med stor variation kring ett vagt medelvärde, dessutom oftast inte skilda från de närmaste grannfolkens. En historia och bakgrund är mycket mer konkret och den behövde inte vara sann, lika lite som trosbekännelsen. Denna myt eller historia, kunde de mer svårdefinierade kulturella särdragen sedan hängas upp på, utan att tappas bort. Myterna var alltså nödvändiga oavsett sanningsvärde. Om de därmed också var ’bra’ eller ’dåliga’ beror förstås på vilka kulturelement som folket ifråga bar med sig i övrigt.

Även konventioner som ’nationalstat’ eller ’kung’ är myter. Inte fysiska fenomen utan något vi människor har hittat på. De är förstås ändå ’sanna’ i en viktig mening: om de är kollektivt accepterade har de betydelse för oss. Nationen Sverige har naturligtvis det, liksom dess praktiska konsekvenser och förutsättningar i form av bl a medborgarskap, välfärd, försvar, utdebiterade skatter och givna gränser. Myter om det gamla Sveariket existerar också i våra medvetanden, precis som vår mer konkret fastställbara historia: just så som goterna, langobarderna och de finsk-ugriska minoritetsfolken delar vi en gemensam ursprungsmyt. Det är en skatt som inte är värd mycket för någon annan, men för oss svenskar har den – om vi själva vill – ett kulturellt ’affektionsvärde’ som är svårt att överskatta. Vi kan välja att känna stolthet, nyfikenhet eller fascination. Men framförallt har våra myter möjlighet att skänka oss en känsla av samhörighet; de ger oss något konkret att hänga upp vår kultur och nationella särdrag på. Sådant som verkligen har stor praktisk betydelse i vår vardag blir därmed lättare att bevara. Det blir också lättare att se en mening i vår gemensamma framtid. Men om myter och historia ska tillåtas spela en sådan roll för oss så måste de också först göras allmänt kända.

Räcker Snorres Edda och Svenska folkets underbara öden? 

Grimbergs skolhistoriebok, Svenska folkets underbara öden. I flera band och många upplagor. En klassiker som står sig. Bokbörsen.

I dagens samhälle finns starka strömningar som tycker det här är nonsens – eller rent av något farligt. Hur eller när man kommer upptäcka att det inte är så vet jag inte, men att det kommer ske vågar jag sätta en peng på, eftersom jag är övertygad om att våra myter tvärtom är något positivt och viktigt för oss att behålla. Naturligtvis kan man då argumentera att det räcker gott med att gå tillbaka till källorna. Att läsa Snorres Edda rekommenderar jag gärna. Visst kan det också vara både nyttigt och underhållande att läsa Grimbergs ’Svenska folkets underbara öden’, folkskolans gamla lärobok, som när det t ex gäller beskrivningen av landsfadern Gustav Vasa är betydligt mer korrekt än senare läroböcker. Problemet är, förutom att många yngre har svårt att läsa det föråldrade språket, att massor med spännande rön har gjorts sedan Grimbergs dagar. Just forntiden är ju den delen som kunskapen om har ökat mest. Det är här denna historia kommer in. Moderna svenska historieböcker har skrivits med den förmenta ambitionen att förmedla ett kliniskt säkerställt händelseförlopp. Postmodern svensk historieskrivning är därmed urvattnad och syftar till att nedvärdera, förminska, dölja eller missleda oss bort från allt som är spännande, intressant och storslaget. Sådant som fångar vår fantasi och gör att vi upplever en önskan att knyta an till vårt ursprung. Att läsa Eddan eller Grimberg räcker inte för en modern historieintresserad. Vill man veta vad som kan eller rent av bör vara sant så måste man försöka knyta samman skriftkällorna med fynden – istället för att göra tvärtom.

Antropologin: myt och skvaller var våra första byggstenar 

I boken ’Sapiens’ förklarar Yuval Harari att ’skvaller’ och ’myter’ varit avgörande för att ta vår art till toppen av näringspyramiden. Med ’skvaller’ menar Harari främst sådan information som krävs för att vi ska våga lita på varandra – eller inte. Skvallret gjorde det möjligt för våra tidigaste förfäder att hålla samman flockar på upp till 200 individer, betydligt större än schimpansernas – men fler än så kan inte ens vi människor hålla reda på. Vi behöver skapa personliga band och känna till de övriga individernas läggning och egenheter, om de går att lita på och hur gruppdynamiken fungerar – och redan för en grupp på 25 individer blir antalet teoretiskt möjliga kombinationer nära 13.000! 

Mycket insiktsfullt om religionens och nationalkänslans/patritismens betydelse för människans utveckling. Finns också på Bokbörsen.

Man tror att även neandertalarna ägnade sig åt björnkult och kanske även kult av gudar såsom personifierade naturkrafter. Sådana trosföreställningar ökar känslan av samhörighet. Risken för missförstånd minskar och gruppen styrs lättare och mer förutsägbart mot gemensamma mål. Jägarsamhällena som kom till vårt land många tusen år senare vet vi hade trosuppfattningar som inte bara definierade deras folk i förhållande till andra utan som också troligen krävde och utövades av ett andligt ledarskap. Detta innebar ett embryo till mer utvecklade och hierarkiska strukturer. För att kunna bilda större samhällen och nationer var dock mer avancerade myter nödvändiga. Sådana som förenade grupper som var för stora för att hållas ihop av enbart personliga relationer. Det var dessa som gjorde hövdingadömen och – senare – stora nationer möjliga.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Detta var tredje delen av inledningen till min bok Alt+Delete: Vad du behöver veta om svensk historia. Föranmäl ditt intresse här!


[1] ’Svitjod’ 1998 och ’Götarnas riken’ 2002. Särskilt den senare retade somliga lokalpatrioter, främst i väst. När Martin Rundkvist, doktor i arkeologi vid Stockholms universitet (tillika politisk antinationalist), ett helt årtionde efteråt känner sig föranledd att försöka ge Larsson ännu en känga i ’Mead-Halls of the Eastern Geats’, 2011, så visar det hur känsligt ämnet tyvärr är. Argumenten har givits förut och är, delvis, relevanta. Men man ändrar inte på ett fundament genom att skära skåror i kanterna: Larssons bärande resonemang utgår från ortsnamnfloran, skriftkällorna och inte minst namnet på det gemensamma riket, det vill säga facit. Rundkvists partiella kritik förbigår detta med tystnad, men gör ändå anspråk på att avgå med segern – det är revisionism. Och bevisbördan ligger bara fastare förankrad hos dem som gör så.

[2] Kraftfullt understödd av våra egna historiker, amatörer såväl som professionella, alltsedan Lauritz Weibulls dagar via Erik Lönnroth till dagens Jan Guillou och Dick Harrison. 

Publicerad 2 kommentarer

Nu slipper gängen utvisning genom att ge sig själva intyg. #skurktribunal

En man som blivit tagen på bar gärning för mordbrand utförd på beställning av ‘högt uppsatta’ gängkriminella dömdes av tingsrätten även till utvisning efter avtjänat straff. Men domstolen för Skåne och Blekinge bestämde sig för att lita på ett ‘klanintyg’, där det påstås att den utvisningsdömde riskerar livet om utvisningen verkställs. Artikeln är från Dagens Juridik.

Konsekvenser

För domstolarna: Hovrättsdomen lär vara svår att överklaga, eftersom det handlar om bedömning av bevis, vilket oftast också är fallet med domar mot gängkriminella. Hovrättsdomar avseende bevisning kan alltså i det närmaste uppfattas som prejudikat. Dvs ingen annan domstol, utom möjligen en annan hovrätt kommer döma på annat sätt.

För de gängkriminella invandrarna: man kommer nu kunna tillverka liknande ‘intyg’ åt varandra för vilket syfte det vara må. Utvisning kommer i praktiken aldrig kunna ske om det gäller kriminella, med noll respekt för sanningen.

För hederliga invandrare i utanförskapsområdena: Ska vi gissa? tjugo peka-finger och ‘vad-var-det-vi-sa, brott lönar sig’ från de kriminella kommer väl få dem på sämre tankar kanske.

För åklagare: att yrka om utvisning är ett be om stryk och förödmjukelse. Dåligt för karriären att förlora. Och domarna lär ju inte gilla en heller direkt.

För polisen: att se bus utan medborgarskap tillbaka på gatan för nya hyss är en upplevelse som aldrig kommer ta slut. Det vet man redan, men nu är det prejudikat på saken.

För skattebetalarna: Varför ens lägga en krona på domstolar som bara dömer svenska män som brutit mot samtyckeslagen?

Ur Dagens Juridik.

För allmänheten: Alla som har någon form av realistisk människokännedom inser ju att en mordhotande klan inte gärna tillverkar dokument om saken, särskilt inte för att visas upp av den mordhotade i svenska domstolar för att göra det svårt för den mordhotande klanen att verkställa sitt hot. Men det gör inte hovrättsdomarna i Skåne. Om domstolarna hade någon form av respekt hos allmänheten fram tills nu så borde den nu vara borta.

För Sverige: Noll respekt för domstolarna, noll rättstrygghet. Lagen i egna händer etc. Sverige är ett eget klansamhälle inom tjugo år.

Konklusion

De svenska domstolsaktivisterna har tagit ännu ett steg ut i utopiernas la-la-land och det är på sätt och vis bra att man bekänner färg , för så mycket tydligare kan det ju inte bli: vi ligger med buset. #skurktribunal

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Akutsjukvård med kötider på mer än ett dygn!?

När man från Sunderby sjukhus i Norrbotten uppmanar patienter att ta med mat och mediciner om de behöver akutsjukvård, då undrar man ju om det är ett dåligt skämt. Vi kanske skulle behöva en tydlig definition av ordet akut och kräva att vården håller sig till den? Med kännbara böter för de sjukhus som inte klarar att leva upp till minimikraven – till de drabbade patienterna.

Sanktioner mot usel förvaltning är annars något vi inte har några meritfyllda traditioner av i Sverige. När man införde en maximal hanteringstid för bygglov var det inte ens förenad med en obligatorisk ursäkt till dem som får vänta för länge. Så hur mycket kommunerna bryr sig? Måttligt och högst varierande. Hur förbannad man än kan vara över detta som villaägare eller bostadsbehövande, så är dock frågor om liv och hälsa av ännu större vikt. Och här finns tydligen inga kvalitetskrav alls.
*
Samnytt har nu i en serie artiklar pekat på missförhållanden inom akutvården, med rubriker som är så hårresande att man knappt kan tro dem. När man på Sunderby sjukhus (Luleå/Boden) har så svår personalbrist att väntetider på uppemot ett dygn eller mer blivit legio och att man har ‘brist på mediciner’, så är det lätt att tro att vi befinner oss i något fältsjukhus i Afrika.
I maj förra året, dvs före semestertiderna, avled en ung man av blodförgiftning, efter 10 timmars väntan på samma sjukhus. Då påstods situationen vara ‘ansträngd just nu’.
Men situationen tycks vara liknande även i Skåne, där en mor med ett medvetslöst spädbarn uppmanas ta kölapp på Kristianstads Centralsjukhus – efter att ha vägrats ambulanstransport. Och i Malmö avled en 20-årig kvinna med svåra magsmärtor efter 4h väntan av hjärtstillestånd, man hade då bara hunnit förbereda för operation. På Skånes Universitetssjukhus är väntetiderna för cancersjuka fem månader och flera patienter i kön har avlidit.
*
En annan anledning att man betvivlar sanningshalten är ju att MSM helst inte skriver ett ord om saken. Eller, det stämmer inte riktigt: samtliga artiklar i Samnytt har källor i MSM. Skillnaden mellan MSM och Samhällsnytt är själva nyhetsvärderingen. Medan sådana här skandaler utgör huvudnyheter i Samnytts flöde så gör SVT och Expressen små undanskymda alibiartiklar, i bästa fall försedda med bild, oftast inte.
Så vem gör rätt? Att allmänheten skulle reagera våldsamt om flödet av dåliga nyheter från landets akutmottagningar fick större nyhetsutrymme tror jag få kan betvivla. Och anledningen till det är att svenskarna 1. i alla tider har betalat världens högsta skatter för att få just denna välfärd, 2. vi betalar nu ännu högre skatter, dock okänt varför detta behövs, och 3. den svenska vården har förr varit av internationell toppklass. Det är den helt enkelt inte nu. Trots skatterna.
*
Det här är anledningen till att misshälligheterna som rapporteras faktiskt är material som tål att placeras direkt efter vinjetten både på Rapport och Aktuellt. Varför man inte gör det? Låt mig gissa.

1. Vänsterjournalister är alltid mindre angelägna att klaga på de styrande när de styrande är vänster. Det är roligare att sätta feta rubriker om fördyringar på Nya Karolinska.

2. Klagomål på sjukvården skulle nästan säkert tvinga regeringen att göra omprioriteringar där mer pengar gick just till vården – på bekostnad av vaddå? Jo, favoritprojektet, att hämta hit så många bidragstagare som möjligt.

3. Den viktigaste förklaringen till varför vården går på knäna är också just detta favoritprojekt. För till skillnad från hur det ofta presenteras så är de nya bidragstagarna inte bara vårdkrävande som alla andra, utan avsevärt mer så än de infödda, samtidigt som det är relativt få av dessa nytillkomna som faktiskt har kvalifikationer att bidra som resurser inom vården, ett förhållande som bland annat omtalas i Tino Sanandajis bok Massutmaning. Större medietäckning av vårdproblemen skulle ofelbart leda till att detta förhållande blev mer allmänt känt. Och då skulle favoritprojektet få sig en rejäl törn.
*
Allt detta vet man inom medierna. Och favoritprojektet är heligt. Det är därför akutsjukvårdens problem får små undanskymda och bildlösa notiser på SVT:s hemsida, istället för att bli de huvudnyheter i Rapport och Aktuellt som de förtjänar.
*
Magnus Stenlund
@sunt förnuft:

https://samnytt.se/mer-an-1-dygns-vantetid-for-akutvard-sjukhus-ber-patienter-ta-med-mat-och-medicin/
https://samnytt.se/man-avled-efter-vantan-pa-akuten-platsbrist-och-overanstrangning-pa-personalen-far-konsekvenser/
https://samnytt.se/sjukhuspersonal-bad-mamma-ta-kolapp-nar-spadbarn-var-medvetslos/
https://samnytt.se/kvinna-dog-efter-4-timmar-vantan-pa-akutoperation-ivo-avslutar-arendet-utan-atgarder/