Publicerad Lämna en kommentar

Socialbidragen ökar med 9% bara på ett kvartal. DN skyller på M och KD.

När våldtäkterna ökar förklaras detta som vi alla vet av en ökad anmälningsbenägenhet. Kriminaliteten, som ju inte ökar alls utan egentligen minskar, har ‘socioekonomiska förklaringar’. Och kommunernas skenande kostnader har demografiska orsaker, det är vår åldrande befolknings fel. När den mångkulturella drömmen krackelerar så är det sådana desperata försök till förnekelse dess försvarare för fram. Lögner och halvsanningar har fungerat så här länge eftersom de förenas med och är resultatet av beskuren och snedvriden statistik, som redan hos källan, BRÅ, Migrationsverket eller SCB, distorseras så att vi inte ska kunna genomskåda den. När sedan en försvarslinje bryts, som vi väl kan hävda är fallet med ‘anmälningsbenägenheten’, så retirerar man bara till nästa. Man tiger ihjäl den skenande statistiken, byter definitioner, upphör att publicera en statistikserie eller förändrar den helt. Brottsdefinitionen ändras. Åklagarna avskriver fallen så att de aldrig når domstol, polisen lägger ned fallet innan förundersökning har skett. På så vis både minskar antalet våldtäkter och förbättras uppklarningsprocenten. Detta är regimens ‘magic’, deras främsta gren. Hur man sopar problem under mattan, tills de blir så stora och omöjliga att dölja att de heller inte längre går att lösa utan de mest brutala åtgärder.

Socialbidragen ökar nu kraftigt – ännu något vi behöver hitta alternativa förklaringar till

Och nu stiger alltså andelen som söker socialbidrag. Kommunernas kostnader ökade på helårsbasis en hel miljard bara under tredje kvartalet, en ökning med nio procent mot motsvarande tid 2018. Per-Arne Andersson, utredare på SKL, påstår att förändringen ‘i sin helhet beror på att arbetsförmedlingarna läggs ned’. En följd av att M:s och KD:s budget gick igenom riksdagen, alltså. Ni minns, den budget som röstades fram innan Alliansen sprack. Förutom att detta är ett fräckt angrepp på något helt annat än det verkliga problemet, så är det ett närmast patetiskt försvar för strategin att låta kommunerna fortsätta sticka huvudet i sanden. Hela DN-artikeln är en lång stridsskrift för mer socialdemokratisk ‘magic’, hur man med kosmetiska åtgärder ska smussla undan problem så att de inte syns.

DN 15/11

Men det är ju ett antal saker man inte nämner. Till att börja med så är det för skattebetalaren egalt om han betalar för socialbidrag eller a-kassa. Vad SKL säger är ju att det egentligen bara handlar om en omflyttning från det ena till det andra. En fråga mer för byråkrater än för skattebetalare. Fast riktigt så enkelt är det förstås inte heller. Inte ens om vi utgår ifrån att SKL talar sanning, vilket vi naturligtvis inte ska utgå ifrån.

Om SKL talar sanning så gör kommunerna just nu ingenting för att möta kostnadskrisen

För det andra avslöjar nämligen SKL:s uttalande i värsta fall att kommunernas kris just nu hanteras som om det just var ‘magic’ och inget annat som krävs för att lösa den. Att en arbetsförmedling läggs ner, så att det blir praktiskt svårare att stämpla kan möjligen bidra till att somliga, de riktigt bekväma, väljer att gå tlll den mer närbelägna försäkringskassan istället för att åka till a-kassan i närmaste ort. Men det gör det i så fall obehagligt tydligt hur kravlöst socialbidragen betalas ut. Vad SKL påstår, om det inte är en ren lögn, skulle också innebära att kommunerna inte försöker göra det minsta för att försöka minska sina kostnadsberg genom att skära i personalkostnaderna, så som de borde och måste. Och det är ju i så fall ännu mycket värre.

Snällanställningarna kostar som tumregel dubbla socialbidragen

Vad vi borde kunna förvänta oss nu, och vad den extra miljarden alltså borde vara resultatet av, är en trend som obevekligt kommer accelerera i takt med att kommunernas resurser tar slut. Det handlar om att göra sig av med de snällanställda, dvs sådana som fått arbeten de inte är kvalificerade för, meningslösa nyskapade arbetsuppgifter eller annan form av terapi, t ex som del i verksamheter där kommunerna utan lönsamhetskrav bedriver i osund konkurrens med den privata sektorn. Som anställda kostar dessa personer betydligt mer än vad de gör när de får socialbidrag; som tumregel det dubbla – de måste ju ha både dator, suddegum och någonstans att vara, men också avsättningar till den större pension man på detta sätt tagit på sig att betala ut till dem i framtiden. Som Hans Jensevik förtjänstfullt visat, så kan en utebliven socialbidragsbomb under åren 2007-2015 i stort sett helt förklaras med att kommunerna ökat antal anställda med mer än vad man ökat sina befolkningar. Det handlar om en mycket stor mängd nytillkomna som på detta sätt gömts undan i statistiken. Dessa måste man nu rimligen göra sig av med.

Sopa problem under mattan? Vadå? Med kommunal utjämningsskatt så kommer det att funka ett tag till.

Eller? Ett frågetecken är just hur kommunerna nu faktiskt agerar, politik och verklighet är inte alltid samma sak. Löfvenregimen har ju lyckats få stöd för att öka den kommunala utjämningsskatten och det kan i värsta fall innebära att problemkommunerna får hela bristen kompenserad och betald för av andra kommuner. I så fall finns en stor risk att de agerar lika kortsiktigt igen, som när de valde att ta på sig ansvar för massor med nytillkomna, bara för att få två års statliga bidrag i kassan. Den här gången lär de inte fatta att även de kommuner som hittills inte har problem också kommer att få det, när de tvingas betala för alla andra. Om de här – nödvändiga – åtgärderna faktiskt inte är en väsentlig del av den tillkommande miljardökningen av socialbidrag som vi ser under kvartal tre, så innebär det att chocken kommer bli desto större när dessa så småningom börjar trilla in.

En ‘magic’ som inte längre funkar

De nyttillkomna som innehar statliga ‘extratjänster’ kostar däremot inte lika mycket för kommunerna. Från 2016 började Löfvenregimen subventionera anställningar på kommun och i myndigheter med 100%. Exakt från samma tidpunkt slutade kommunerna mycket riktigt att anställa fler och fler, istället hamnade alltså de nytillkomna på statens lönelista och budget. Den stigande arbetslösheten som vi sett (men som SCB bokfört felaktigt, utan att erkänna att det var undertecknad som upptäckte felet åt dem) kan med all sannolikhet hänföras hit. Dessa tidsbegränsade program avbryts nämligen om de ‘statligt snällanställda’ inte orkar förnya sina tjjänstgöringsperioder med en resa till närmaste ort, där arbetsförmedlingen nu finns. Man har inte hunnit ändra reglerna, så dessa anmälningar krävs fortfarande, och därmed har just denna ‘magic’ upphört att fungera. Många av de nytillkomna är förstås lika glada för kommunens socialbidrag, som utbetalas utan arbetskrav och ger dem nästan lika hög nettoersättning.

Den djupa statens företrädare agerar i regimens ställe och gnyr högljutt: på detta sätt ökar inte bara socialbidragen utan även arbetslöshetssiffrorna och sysselsättningen sjunker – allt är M:s och KD:s fel! De nyanlände bryr sig däremot inte. De förstår inte vad de ställer till med i statistiken. Undra på att SKL och DN är upprörda.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Welfare costs are – finally – soaring, as many of us predicted should have happened years ago. Third quarter figures show a 9% increase, one billion SEK on annual basis. Giving rightwing politicians this confirmation at this moment, when the SAP-regime is struggling how to deal with criminality, would be just too much, so our Deep state representatives in SKL (Municipalities’ association) and DN (leftwing Cremlin media, disguised as ‘independent liberal’ according to their own label) instead goes to attack: the increase is entirely due to that Arbetsförmedlingen (AF), the government authority for employment, has been forced to reduce its presence. And this was a decision made by M and KD, the conservative parties.

In the article – but not the headline – it is also clear for every reader that the increase – at least according to SKL, is just a matter of bookkeeping, since higher welfare costs are balanced by smaller unemplyment checkes to the same people. So why should we, as tax payers, even bother?

Firstly, if this is true, it shows that the municipalities actually have done nothing concrete to balance their budgets. They need to lay off huge amounts of staff, that they have employed for no other reason than to conseal high unemployment figures and to lower the formal welfare costs – those that are now rising alarmingly. That type of ‘kindness employment’ has been the standard way to deal with poorly educated immigrants between 2007-2015. These lay offs should now be visible in the statistics. If not, it is due to that the municipalities with acute problems have not reacted at all. Probably, in that case, because the state has now decided to force other municipalities to pay for them. So we can sweep the problems under the carpet a bit longer.

In 2016 the Swedish government offered to back wage payments 100% for not ’employable’ people (well, they phrased it somewhat differently, but that was the point), so the municipalities did not have to hire ‘out of kindness’ anymore – the government would do it for them. However, these programs demands that the immigrants actually register from time to time at AF, and my best guess is that the effect we now see in increased welfare costs is due to that the government employed ‘uneployables’ just don’t bother to travel to the nearest AF office anymore. They are quite happy with a welfare check instead, since the net difference is relatively small and this doesn’t require them to spend any time on a meaningless job.

DN and SKL do what they can. For everybody else it is obvious that the welfare state of Sweden is now rupturing. And the reason we see this now is far from the cut downs of some AF local branches. It is because the SAP-regime’s ‘magical’ statistics are no longer able to sufficiently hiding it anymore.

Publicerad 3 kommentarer

El Nadi försvann långt före regeringens beslut, säkerhetshotet struntade i anmälningsplikten. Vem hade kunnat tro det?

En dubbel rubrik krävs för en dubbel – eller rent av tredubbel skandal. Vi är på väg att skapa en praxis där det är omöjligt att utvisa terrorister, rakt emot vad som står i FN:s flyktingkonvention. Den här regimen fattar impotenta beslut varje gång de själva anser så vara bäst, samtidigt som de anser sig kunna skriva under för landet avgörande FN-deklarationer utan att ens vara formellt beslutsföra. Hur konspirationsteoretiskt lagd måste man vara för att misstänka kriminellt uppsåt i båda fallen?

Som bekräftelse på min artikel igår, avseende hur svenska pass devalverats i värde ,är vad som strax därefter publicerades: nyheten att friskole-VD:n Abdel-Nasser El Nadi, en av de sex terroristsympatiserande säkerhetshoten, har ‘avvikit’. P4 Göteborg har ett dokument från polisen

4 dagars ‘handikapp’ från 4/10-8/10 ger man El Nadi i försprång att försvinna, trots att han betraktas som en allvarlig säkerhetsrisk. Sedan väntar man på att han ska höra av sig fram till den 18/10 innan man ger upp hoppet.

som visar att detta avvikande skett efter ett fyra dagars ‘hål’ i anmälningsplikten. Sedan har man lugnt fortsatt rapportera frånvaro. Tydligen krävs det att man hinner bomma ytterligare två fyradagars rapporteringsperioder, inklusive ett mellanliggande anmälningshål på fyra dagar till, innan det anses nödvändigt att ringa i alarmklockan. Efter det tar det ytterligare 19 dagar innan allmänheten informeras. Observera att det rör sig om en mycket farlig person; El Nadi anses ju vara ett säkerhetshot på grund av sina terrorsympatier.

Än mer uppseendeväckande: El-Nadi avvek redan den 5 oktober sannolikt, och detta upptäcktes senast den 8 oktober. Överordnade måste ha informerats om den uteblivna inställelsen då såväl som under de påföljande dagarna. Det innebär att regeringens utvisningsbeslut den 17 oktober var en ren charad – alla visste ju att han redan avvikit!

Man måste ställa sig frågan, hur är det med imamerna, de övriga fem säkerhetshoten? Har även de avvikit? Det lär vi väl få reda på så småningom, antingen när det redan är för sent eller när det visar sig ha gått över förväntan och ingen oskyldig kommit till skada. Ren bonntur, som det i så fall måste kallas.

Regeringsbeslutet: den 17/10

Frågan är kommer någon ens få skit för det här? Blir det en utredning? Tveksamt, gissar jag, eftersom det inte ens verkar vara formellt fel att begå de mest uppseendeväckande blundrar i vårt land. Tittar jag på rubrikerna i MSM så är ju det här inte alls någon skandal. Nyheten landar långt ned i flödet. Och frisläppande av terrorister är ju redan på väg att bli praxis. MSM såg inget som helst nyhetsvärde när en för terrorfinansiering dömd uzbek 4/11 (det planerade dådet i Östersund) också släpptes fri. Även denne man dömdes slutgiltigt till utvisning av regeringen, men släpptes på exakt samma grunder. Som Samtiden rapporterar blev domen f ö avsevärt mildrad i hovrätten genom att bevisningen för deltagande i det planerade attentatet underkändes.

Är det bara jag? El Nadi är en säkerhetsrisk som är lös nu och som kan förmodas vilja hämnas på alla elaka svenskar som inte uppskattar hans engagemang för yihad. Då vore väl rikslarm inte helt omotiverat? Men så här lunkar myndighetssverige istället ostört på. Den stora skandalen har ju redan varit.

Säkerhetshot mot Sverige och svenskarna räknas inte – tjänstemän på Migrationsverket trumfar regeringen.

Man har konstaterat att El Nadi, liksom hans vänner, inte får utvisas på grund av faran för dennes liv i ursprungslandet Egypten. Övervägandet görs alldeles utan att snegla på hur risken för svenska folket påverkas av att El Nadi finns kvar i landet, ingen sådan avvägning görs i landet Absurdistan. Och inte ens regeringens beslut tillåts ändra denna tjänstemannabedömning inne på Migrationsverket. I beslutet anges uttryckligen att samtliga sex är för farliga för att få vistas i Sverige. Men det betyder ingenting! Damberg kan uppgivet slå ut med sina händer och hävda sig ingenting mer kunna göra åt saken.

Är det någon överhuvudtaget som läst p. 2?

Inte heller verkar man ha läst FN:s flyktingkonvention särskilt väl, vare sig regering, domstol eller Migrationsverk. I artikel 33 p. 2 framgår nämligen att rätt saknas för flyktingar att åberopa fara för sitt liv vid avvisning, givet att denne flykting själv bedöms vara en fara för det land han vistas i. Just den rimliga prioritering som de flesta svenskar frågar sig hur den inte kan göras, är alltså redan gjord, men detta åberopas alltså av någon anledning inte. Har man inte läst eller vill man inte läsa? Varför är detta en hemlighet för såväl svenska folket, som regering – och media?

För farliga för att få vistas i Sverige. Men frivillig anmälan räcker bra ändå.

Att det sedan räckte för El Nadi att anmäla sig frivilligt i fyradagarsintervaller, det är… så hårresande slappt! Hur hade det istället varit med häkte? Husarrest och fem vakter? Eller i alla fall en elektronisk fotboja? Kan man åtminstone låta bli att betala taxiresan, mödan och besväret stackars El Nadi åsamkats när han tvingades göra dessa anmälningar? Jaså, jaha, han får ingen ersättning? Som luttrad absurdistanier är jag nog mer överraskad över det, än allt det andra. Gissar ändå att han faktiskt skulle ha fått ersättning, om han bara låtit bli att avvika. Det var väl moroten man förlitade sig på.

Att man inte heller anser det nödvändigt att informera allmänheten, när El Nadi inte dyker upp på dessa närvaroprov, för detta är det svårt att finna ord som inte inkluderar brottsligt eller kriminellt. Är det svårt att förstå att konspirationsteorier frodas när man hör om sådant här? Teorier som handlar om att vår regim skapat de här systemfelen avsiktligt för att hjälpa sina vänner, islamisterna, att klara sig undan så länge det bara är möjligt? Det är förstås först efter att ha uttömt alla andra alternativ man vill tro det, men vem kan på allvar inbilla sig att det finns regeringar som är så inkompetenta att de hittar på något sådant här helt oavsiktligt?

Det är också lika lite konspirationsteori att misstänka MSM för att försöka mörka vad som hände. Jag nåddes ju av beskeden ganska tidigt, att utvisning inte skulle kunna verkställas. Men i de MSM-artiklar som sedan följde stod bara att det slutligen var regeringen som avgjorde. Och när regeringens beslut väl fattats rapporterades om detta, utan att med ett ord nämna att beslutet inte hade någon praktisk betydelse; att tjänstemannadirektivet alltså kvarstod. De flesta med mig vågar jag påstå, läste detta som att tjänstemannabeslutet hade ändrats och detta var också vad jag konkluderade i min artikel för tre dagar sedan. Uzbeken som släpptes på samma sätt i Östersund var det sedan lika tyst om. Hade inte El Nadi avvikit och skapat nya rubriker så hade nog de flesta av oss invaggats i den felaktiga förvissningen om att ordningen ändå till slut återställt.

DN i en klass för sig

DN 6/11.

Det borde väl egentligen inte ha varit möjligt att röra till den här soppan mer, men – jo! När DN rapporterar om El Nadis försvinnande, så är det med en rubrik som antyder att DN har insiderinformation om att El Nadis flytt ut ur landet. Inga stöd för detta antagande finns i artikeln, däremot ännu tydligare skrivningar om att vi ställts inför fait-a-complait:

” Att Abdel-Nasser El Nadi har lämnat Sverige innebär inte nödvändigtvis att Säpo har slutat intressera sig för honom. “

Säpos pressekreterare ger också hon sken av att utrikesflykten är ett faktum: “Om det finns ett beslut om att en person ska utvisas och den lämnar landet så får man anse att den personen är verkställd.”

Och därmed skulle ‘fallet alltså vara uppklarat’. Så perfekt att El Nadi valde att göra tvärtemot vad han själv yrkat för att slippa, vad bra att han frivilligt lämnat det land han var en säkerhetsrisk för. Men vad säger man i det land han nu vistas i? Och våra grannländer som fortfarande saknar gränskontroller mot Sverige, är man nöjda med hur det här skötts? Ett steg närmare visakrav skulle jag tro att vi kommit. Trippeldumheter brukar i längden inte tolereras någonstans, hade detta varit ett dataspel så hade Sverige just förlorat minst ett liv. Frågan är hur många vi har kvar.

Detta luktar mygel lång väg. Och jag har bara två tänkbara svar på vad som faktiskt kan ha hänt:

1. Vi har en mordgalen islamist på rymmen i Sverige, men myndigheterna och MSM vill få oss att tro att han är någon annanstans. Alla får hoppas att han grips innan han hinner agera.
2. Säpo har tagit lagen i egna händer och gjort processen kort med El Nadi, alternativt gjort sig besväret att förflytta honom tvångsvis ut ur landet, rakt emot Migrationsverkets anvisningar.

Av dessa två är tyvärr det jag tror och det jag hoppas på inte detsamma.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Six fundamental islamists, has been regarded by Swedish Intellegence police, Säpo, as such serious threats to our country that they must be deported. Deportation has been finally decided by the government, but to everyones surprise, the government decision was overruled (!) by officials at the Migration authority. What is considered by them as a danger for prosecutions in their home countries makes it impossible to send them out of the country. Thus, there is no consideration taken to the fact that their presence here is expressed as ‘too dangerous for Sweden’. According to the UN Refugee Convention, Article 33, p. 2, this is wrong, such considerations can be made. There should thus be no problem deporting these men.

Even more astounding, these highly dangerous terrorist symphathisers are then not put in custody or anything alike. No watchmen or even elecronic hobble devices to make sure they do not escape. Instead they are supposed to, on volontary basis report their whereabouts to the nearest police office. El Nadi stops doing this already October 4th, but since he does not even have to report every day, it takes until the 8th when this is noted. And int takes ten days before his escape is considered a fact. And another nine days before this is reported to the Swedish public.

We must unfortunately assume that the same very well may have happened with the other five national security threats. The police may already have noted their absence but is still hoping for them to come back, before making it official.

Yes, this is criminally stupid. Three times over. Or just criminal. Heydays continue for conspiration theorists in Sweden.

UN does not forbid deportation, in case the refugee is considered a security threat.
Publicerad 3 kommentarer

Pass faller, och vi med dem.

När DN skriver om att olika pass har olika gångbarhet ute i världen så är det ett understatement. Det finns de som inte kräver visa nästan vart man än vill åka, och så finns det sådana som bara slipper visatvång till länder som man ändå inte vill åka till. Genom att tillhöra EU har Sverige förstås haft ett försprång före många andra länder; av listans 32 första länder är 22 EU-länder. Icke desto mindre är Norge snart ikapp oss och både Finland och Danmark är nu före oss på listan. När Löfven tillträdde 2014 så var Sverige allra högst upp, vårt pass har sedan devalverats, i takt med den svenska kronan.

Idag har vi många länder före oss på listan. Det hade vi inte när Löfven tillträdde. Inte ett enda.

Har det här stor betydelse? Inte ännu. Det intressanta är dock att försämringen har skett utan att andra länder sannolikt har uppfattat eller reagerat på den inre oro som Sverige skakas av. Svenska passets giltighet ute i världen är något värt att hålla reda på; det är ett slags kvalitetsstämpel på våra internationella förbindelser och för ett litet exportberoende land är denna stämpel av stor betydelse, både rent praktiskt, men framförallt som bärare av ett budskap om landets hälsotillstånd. Om det plötsligt skulle bli svårt att ta sig in i länder som vi odlar viktiga handelskontakter med så beror det på att vi har faktiska problem på hemmaplan. Passet är heller ingen ‘early warning’, utan en bekräftelse på något som pågått länge och bedöms vara av stadigvarande karaktär. Och det är en statistikparameter som är svår för regimen att trixa med.

Borttappade pass?

2013. Senast tillgängliga statistik vid en enkel googlesökning. Ämnet har blivit lite för hett sedan dess verkar det.

Enligt SVT (2013) är det ca 60.000 pass som tappas bort – per år. Över en halv miljon kan vi alltså räkna med det senaste årtiondet. Hur många av dessa pass har burits av etniska svenskar? Ett eller ett par hundratal? Skulle vi utgå ifrån att alla folkgrupper hade samma borttappningsfrekvens, d v s var ungefär lika ordningssamma, så är det lätt att konstatera att resten hamnar någon annanstans – ofta hos människosmugglare. “Faktum är att svenska pass är bland de vanligaste bland människosmugglare. Förklaringen är att den svenska lagstiftningen runt förlorade pass är bland de liberalaste i Europa.” Detta var 2013. Först 2016 skärptes lagen något: Så här står det på polisens sajt:

”Du kan inte få ett pass om du redan har ansökt om tre pass under en femårsperiod. När du ansöker om ditt fjärde pass inom samma period beviljas inte din ansökan, om du inte kan visa att du har särskilda skäl för att ytterligare pass ska utfärdas”.

Jag undrar ju mest hur den där regeln om särskilda skäl tillämpas. Påståendet att reglerna skulle vara hårdare i Norge tillbakavisas av Viralgranskaren i Metro, men det är ju uppenbart att deras regler är tuffare. Max två pass på tio år, och tre borttappade pass kan leda till indragning helt. Bara om man kan visa att man inte själv är ansvarig för borttappandet så kan man få ett nytt. Det är i sig rätt intressant att man 2013 fortfarande publicerar kritiska uppgifter i frågan på SVT, medan man 2018 bara kommer med snömos och att ingen nyare statistik dyker upp vid en enkel gogglesökning.

Att somliga fortfarande gör allt för att stretscha de svenska reglerna är också uppenbart. Och att det är en och samma etniska grupp som gör det är också lika tydligt. Ritualen att annonsera efter det borttappade är nämligen ett krav och bokstavligen varannan av anonsörerna heter Mohammed.

Man kan riktigt se hur de borttappande står och flinar Sverige i ansiktet. En halv miljon pass utslaget på den borttappandebenägna befolkningen är 1 på knappt 3.

Hur är det i botten? Kan vara bra att veta.

I botten: Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia. Våra favoritimportkulturer.

Allra längs ned i botten på listan befinner sig just de länder vi har importerat människor och deras kulturer ifrån. Plats 197-200: Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan. Parentetiskt är dessa placeringar förstås en delförklaring till varför bara ett par procent av alla som kommit hit tyckt att det var värt att spara hemlandspasset, förutom att man har lättare att ljuga om ålder och hitta på en ny identitet. Man kan också se det här som ett cirkelbevis för hur problematisk den här migrationen är, det är ju krig och elände som är förevändningen vi haft för att låta detta ske. Icke desto mindre så är det också en talade bild av hur grava problem vi riskerar att ha fått med på köpet. Det ger perspektiv när man betänker hur oändligt lätt man valt att ta på riskerna, hur oansvarigt vi som importörer har valt att varudeklarera innehållet för mottagaren.

Ett vägt snitt av de nytillkomnas och vår egen passtatus skulle hypotetiskt placera oss mellan Rumänien och Argentina, på plats 41, efter att ha tappat ett femtontal visafria destinationer. Skulle det nuvarande lågskaliga inbördeskriget eskalera, det som DN och kriminologerna nu erkänner, men som Leif Östling inte kunde nämna utan att få sparken, ja, då lär vi dala betydligt längre. När även våra grannländer börjar upprätta hårda gränskontroller, av ren självbevarelsedrift.

Libanon och Nordkorea delar plats 188. Det kanske är ett rimligt riktmärke.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Passport has been issued in a more liberal fashion in Sweden than in any other country. The rules thightened a bit in 2016 but is still very forgiving for the absent-minded and forgetful. And maybe it is not only forgetfullness. By chance those who tend to lose their passport seem to be strangely clustered among the newly arrived. Every second name of holders in the mandatory ads, necessary for getting new passports, are Mohammed. Litterally. For every third immigrant from this region one passport has been lost.

Since 2014 when the Swedish passport was the most door-opening in the world (no visa required), ten other countries have now past us. The Swedish devaluation has taken place before the ongoing turmoil in our country has been more than just noticed. We can expect a futher drop when it is. And when this happens the extra hour at the airport is the lesser of our problems. As foreigners from countries with civil conflicts, we will be judged suspiciously and much more meticolously examined also after having been let inside. Just as those from countries in the very bottom of the list – Afghanistan, Irak, Syria, Somalia – are. At least in other countries than ours. Here it is a little more difficult to keep track of them, since these are the four countries Sweden has received more immigrants from over the last decade, than any other country has.

Publicerad Lämna en kommentar

Gapet mellan SD och M är nu sju procentenheter i DN/Ipso

DN/Ipso ger SD 23, S 24. Flera andra mätningar visar att SD ligger ännu närmare att nu vara Sveriges största parti och Ipso ger dessutom både L och Mp fortsatt liv i riksdagen med nuvarande väljarstöd. Ipso är ju DN:s och ger generellt vänstern bättre stöd än andra opinionsinstitut. Man bekräftar trenderna, som inte kan undgå någon, men att SD stiger och S går ner är alltså redan konstaterat, så vad mer än bekräftelse ger denna undersökning?

Jo, det intressanta är att avståndet mella SD och M är rekordstort: sju procentenheter, till SD:s favör. UK tappar alltså nästan lika mycket (-3) som SD vinner (+4). Detta efter att bl a ha uttalat starka synpunkter på Public Service, som liknar SD:s – vilket han fått massor med kritik för i MSM.


Så risken finns förstås att UK vänder igen, efter att ha tolkat siffrorna som ett misstroende mot den nya tydligheten. Det vore ett grovt misstag, att lägga till raden av flera liknande tidigare vacklanden. Problemet för M är just vacklandet, som innebär att man saknar den trovärdighet som SD har i de här frågorna. Om den viktigaste politiska frågan för mig är att jag ogillar SVT:s vänsterorientering, vilket parti röstar jag på då? Samma svar som om jag ogillar massinvandring, usel immigration och hög kriminalitet: SD, inte M. Det är först om man väger in andra faktorer som M kan bli aktuella. Vill man ha en garant för att skatterna ska hållas låga och en näringspolitik där krånglet är minimalt, ett samhälle där individens frihet maximeras och där statens finanser samtidigt inte underbalanseras, då är M fortfarande med i racet.

Ett stabilt nationalistiskt parti med liberala förtecken


Så här ligger det till: det finns ett underskott på liberala politiker som sätter ned foten mot massinvandringen. Om UK vill vara ledare för ett sådant parti så handlar det inte om att hymla mer om det senare. Hans krystande på detta område skrämmer bort de potentiella väljarna, just pga M:s vid det här laget väldigt usla trovärdighet på området. För att återvinna denna så snabbt som möjligt så måste man tvärtom vara minst lika principfast som SD. Detsamma gäller ifråga om kriminaliteten. Ja, moderaterna bör gå längre än SD gör, där det finns möjlighet – i båda frågorna, för att rucka på väljarsympatierna till sin favör. Och det är möjligt, om man vågar börja tala om repatriering på allvar. Av dem som inte vill integrera sig; dvs inte lär sig svenska, inte kan eller vill utbilda sig så att de har en rimlig chans att få jobb. Som inte vill anpassa sin tro på islam, så att den överenstämmer med ett demokratiskt styrelseskick och mänskliga rättigheter. Och framförallt i form av utvisning (på livstid) för dem som missköter sig och begår grova brott. Även SD har varit otydliga här. Så gör det otänkbara Ulf Kristersson: laga moderaternas trovärdighet, genom att gå längre än SD gör. Innan SD gör det själva.


Nationalismen växer sig allt starkare i vårt land nu, och det är ju ingenting att förvånas över, eftersom detta måste vara prioritet ett, när vår nationalstat hotas. På samma sätt som den s k nattväktarstatens viktigaste uppgifter är det inre och det yttre försvaret, så är en nationalistisk politik överordnad i ett läge då svensk kultur, svenska värderingar och svensk välfärd skakas i grundvalarna, men bara för att de grundläggande uppgifterna hrvidlag har misskötts. Det här riset har socialister, vänsterliberaler och globalister bundit åt egen rygg. När hoten eliminieras kommer de klassiska frågorna bli relevanta igen, inte minst skattetryck och tillväxtskapande näringspolitik som inte ser ekonomin som ett nollsummespel.


För ett parti som både på kort och lång sikt vill stå i väljarnas gunst måste man ha förstått det här. Liberalismen har bara under de sista decennierna – och helt utan goda skäl – separerats från nationalismen, det finns ytterst goda skäl att sammanföra dem igen, inte minst den ohörda opinion som finns bland väljarna. Och detta är inte SD:s nisch. Även om de flyttat sig åt detta hållet, så har man knappast alla sina väljare med sig i att lämna populismen bakom sig helt och hållet.


Det är i den liberala grundsynen som M kan visa sina väljare varför de ska fortsätta att rösta på M. Somliga av SD:s väljare kommer man då kunna vinna tillbaka, men framförallt kommer man kunna stoppa väljarflödet åt andra hållet. SD:s stöd för mer kommunal utjämningsskatt och avvisandet av avskaffandet av värnskatten visar att det fortfarande finns populistiska vänstertendenser i partiet som många liberalkonservativa väljare inte vill ha, inte minst bland storstadsväljare. Mitt råd till M och UK är alltså att etablera er här, i detta stora väljarvakuum.
Det är det enda sättet att hävda liberalismen i den starkt framväxande nationalistiska rörelsen, och på sikt därmed även i Sveriges nästa regering.


Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

En kommunsektor som ger sig själv mer och mer lån, samtidigt som ingen vill sätta rätt namn på varför de behövs. Här finns alla ingredienser för en hemmagjord finansbubbla.

DN har nu, som de flesta andra MSM börjat uppmärksamma vad de stora hålen i kommunernas budgetar kommer leda till. Kommunernas skuldberg är uppe i svindlande 656 miljarder kronor. För att konkretisera den siffran: 165.000 kronor per heltidsarbetande. Bara det senaste året har kommunerna ökat vad som i slutändan är din skuld, herr Svensson, att betala med 13.000:-. Och det kommer inte räcka långt ändå. Regeringens anslagna fem miljarder är en spottloska i pölen, här saknas på sju års sikt 90 miljarder – enligt vår finansminister, och hennes beräkning får vi nog utgå ifrån är optimistisk. Trots stora skattehöjningar så säger fyra av fem kommuner att man kommer göra nedskärningar i budgeten nästa år. På ‘allt’. Och så är det vård, skola och omsorg förstås. Och det värsta är att det sedan bara kommer fortsätta att behövas mer. För vad som saknas i staplarna är försörjningsstöd och minskning av antal snällanställda. Det första för att man inte kan, det är statens beslut. Det andra för att man inte vill, vågar eller ens kan erkänna. Den officiella förklaringen till alla problemen är istället fastighetskostnader – och så ‘demografin’ förstås.

Demografin är en del av vår livscykel och svensken har redan jobbat in till sin pension, vård och bostad. Liksom till sina barns skolgång.

Källa: DN:s enkät. Som man frågar får man svar…

Låt oss beta av dimridåerna bakifrån. Så här är det. Detta med demografin kommer vi få höra om till leda, under år som nu kommer, under vilka vi tvingas åse den svenska välfärdens smärtsamma nedmontering. De demografiska ‘problemen’ består av två delar: alltför många barn och alltför många gamla. Att det förstnämnda kräver utbyggnad av skolor, fler lärare etc är en följd av invandringen. Och det sistnämnda hade inte heller varit ett problem om vi inte hade haft invandring. ‘Problemet’ är ju väl känt och var redan fonderat för; svenskarna hade med sin höga sysselsättningsgrad och sitt långa arbetsliv sett till att tillräckliga medel kunnat läggas undan. Det är vad staten gjort istället som är problemet. Att skylla på barn och gamla är alltså en direkt lögn, men en som man frenetiskt kommer göra allt för att arbeta in i det svenska folkets medvetanden. Det handlar om ett stort bedrägeri, för att skyla över ett ännu mycket större sådant: en förskingring som inte finner sin like under historisk tid i detta land.

Japans exempel. Så hade vi kunnat ha det om vi valt bort invandringen.

DN:s ingress. Så här vill man att vi ska uppfatta kommunsektorns problem. Fastighetskostnader och ‘demografi’ i form av allt fler gamla svenskar. Inte ens invandrarbarnen kommer med i den summeringen.

Vi hade i Sverige en befolkningspyramid som, före invandringsexplosionen på 2000-talet, såg mindre hotfull ut än den gjorde i flertalet andra västländer. Den bästa jämförelsen är Japan, för där bestämde man sig för att inte försöka ‘lösa problemet’ med massiv immigration. Om vi i Sverige bara ‘rullat vidare’, som Japan, så skulle vår befolkning ha slutat växa ungefär nu, vid 8,5 miljoner. Japans befolkning sjunker med ca 0,6% per år och har minskat hela 2000-talet. Men livsinkomsterna har stigit: trots folkminskningen har den totala ekonomin vuxit under 15 av 19 år på 2000-talet. I Japan har man tagit fasta på en ganska banal lärdom: nämligen att vi i genomsnitt måste arbeta ca 40 år av våra liv. Därmed kan alla både betala för den ‘samhällsskuld’ de drar på sig under barn- och ungdomsåren och, när denna räknats av så har man fortfarande ett överskott kvar, som mer än nog täcker kostnaderna under den tid man inte längre bidrar. Kostnader för en dräglig pension, boende och sjukvård och ett startkapital för nästa generation. Det handlar alltså i vårt land om betydligt mer än vad som förvaltas i AP-fonderna. Även i den syltburken har sossarna varit och rotat , men än värre är det med hur resten av statsbudgeten har förvaltats. Det samhällsöverskott som stat och kommun har tagit sig rätten – och därmed även skyldighet och ansvar – att fördela över tiden och mellan generationerna, har istället under mindre än två årtionden ‘investerats’ i något helt annat.

Bidragsresenärerna. En lågstadieelev kan räkna ut att detta inte håller.

En artikel som säger mycket, men absolut inte varför.

Vårt samhälle har till skillnad från Japan använt samhällsöverskottet till att importera bidragstagare. Som inte på långa vägar kommer jobba i 40 år i Sverige. Dessutom har de som faktiskt fått jobb en mycket lägre snittlön; de betalar alltså inte in en skatt som medger samma höga välfärd som de blivit delägare i. Detta lilla från de få är vad svenskarna får tillbaka för att ge mycket till många. Nettot kommer inte räcka till. Det är ett matematiskt axiom, eftersom vi sagt att alla som kommer hit ska få (minst) lika mycket som dem som redan bor här. Är detta svårt att förstå? Låt oss göra en livscykelkalkyl på lågstadienivå: Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två, ett som han äter till middag och det sista ger han till sin son. Exempel två. Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två. Ett som han ger bort till Hassan som inte är något vidare på att plocka äpplen. Det sista äpplet får Per och Hassan dela på till kvällsmat. Pers son får ingenting.

Och detta är alltså vad som redan hänt. Även om vi med ett ‘simsalabim’ kunde trolla bort Hassan (= alla redan anlända bidragsresenärer), så måste vi betala för den tid som har varit, och som nu avspeglar sig i våra kommuners dystra balansräkningar. Vi har bara ett äpple kvar till pensionen, och det ska delas med Hassan, vi kommer inte samtidigt kunna lägga undan tillräckligt till våra barns skolgång – kommunerna drar just nu in i redan otillräckliga skolbudgetar. Under det att vi alltså nu börjar betala på den skuldrullning som skett, fortsätter åtagandena för Hassan att ackumulera än högre skulder. Hans söner vill ju ha ett nytt äpple imorgon. Liksom Pers. Ovanpå detta så fortsätter anhörigströmmen, vars kostnader vi inte har med i kommunkalkylerna, kommunerna vågar inte ens räkna på den saken, inte på något realistiskt sätt. Ni vet de muslimska kvinnorna, som de ‘ensamkommande’ nu vill ha hit för att stå vid spisen och föda deras barn. Det handlar om en grupp vi kommer ha mycket svårt att övertyga om att lära sig svenska – vad ska de med sådana kunskaper till, när det inte är ett krav för att få socialbidrag? Många är analfabeter med så gott som noll utbildning, som vi ändå lär kasta dyra utbildningsinsatser på, innan vi (= de naiva) ger upp eller då pengarna är slut (gissa vilket som kommer först) och man accepterar att de kommer stå kvar vid spisen oavsett om de så blivit uppgraderade till pol.mag. Men de flesta kommer förstås inte lära sig någonting; med nära noll intresse och förmåga att finna utkomst i världens mest utbildningskrävande arbetsliv – det svenska. En sak är klar: många flera äpplen kommer att behövas. Men det blir inte många fler som plockar.

Kommunsektorns lånevolymer har redan exploderat. Men vi hör inte smällen, pga den negativa räntan.

Kommunsektorn har ökat sina skulder med 300 miljarder på 10 år. Det är ca 75.000:- per heltidsarbetande.

Här ska vi nu inte göra en prognos. Dystopin får lätt så förfärande drag att den blir hart när omöjlig att tro på. Beskrivningen av den punkt vi nu står på är illavarslande nog. Där vi alltså ‘bara’ har ett decenniums eller så av kvardröjande skulder att ta hand om. Skulder som har vuxit trots obruten högkonjunktur i världen, negativ statslåneränta och ett valutadopat näringsliv. På ett drygt decennium har kommunsektorns lån närapå fördubblats och uppgår nu till 14% av BNP. Och ökningen är sedan 2016 exponentiellt tilltagande, trots ‘invandringsstoppet’ 2015. Det här beror främst på just gamla ackumulerade problem. Kommunerna tvingas till stora eftersläpande investeringar, över 50% i fastigheter och bostäder. Dessa bokförs som tillgångar, men de har sitt värde bara pga den bidragsstöttade ekonomi man själva skapat: bostäder för nytillkomna som får hyran betald med bostadsbidrag och försörjningsstöd; skolor, vårdcentraler och äldreboenden för att ta hand om de nytillkomnas krämpor, barn och våra – men även deras – äldre. Ingenting som behövs i Japan direkt. Pengar man där istället satsat på att utbilda och avlöna inte minst den egna vårdsektorn med. År 2030 räknar man i Japan med att alla äldre har en personlig assistent fullproppad med artificiell intelligens. Och utrustad med en garanterat sympatisk personlighet och ett minne som aldrig glömmer bort när du ska ta din medicin eller att låsa dörren, så att eventuella kriminella inte tar sig in i ditt hem, vilket inte alla i den svenska hemtjänsten är så duktiga på. De nytillkomna är som bekant överrepresenterade där, för att kommunerna ser detta jobb som det absolut minst viktiga och sämst avlönade. Somliga är motiverade och bra, andra är det faktiskt inte alls. Många förstår knappt svenska. Jag tror vi är flera som skulle föredra den japanska modellen.

Trots deras antal i äldreomsorg och som vårdbiträden på sjukhusen, så är de nytillkomna nettobidragstagare även inom vårdsektorn, eftersom de som grupp är mycket mer vårdintensiva än svenskarna, vilket inte är att undra på med tanke på att många av dem levt helt utan den typen av service innan de kom hit. Om detta har Tino Sanandaji svart på vitt i sin bok Massutmaning för den som vill fördjupa sig. Och enligt Rebecca Weidmo Uvell är även äldreomsorgsstödet ett slukhål. Där garanteras de nytillkomna pensioner som bara skiljer någon hundralapp från svenska garantipensioner. Här kommer vi se en kraftig tillväxt av utbetalningar, för även de nytillkomna blir ju äldre. Till dess – hur mycket äldreboenden byggs det egentligen? Så lite som möjligt. Alla kommuner är nämligen smärtsamt medvetna om att det kostar mer att ta hand om de gamla på det viset, så man gör allt för att få dem att bo kvar där de bor. Och även de unga bor kvar hemma, de är i de flesta kommuner utan förtur i bostadskön. Nej, visst byggs det och kostar multum gör det, men de nya bostäderna kommer inte vår inhemska befolkning till del. När så sker så är hyrorna och priserna dessutom upptrissade på ett sätt de aldrig hade varit om byggsektorn inte haft så mycket mer att stå i.

Vad ska svenska folket med alla fastigheter till? Många skulle nog hellre välja en rejäl lön till sköterskor och poliser så att vården och tryggheten blir bättre. Och bostäderna, har vi sett minskade bostadsköer, någon?

Ny infrastruktur är naturligtvis också nödvändig i ett Sverige där befolkningen ökar så snabbt. Också den släpar, pga samma överhettade byggsektor. Kvar ‘att göra’ när vi rensat för investeringar som i sin huvudsak är anknutna till massimmigrationen, är en skvätt på några procent som man av nöden är tvungna att satsa på; sedan länge eftersatt underhåll av vatten- och avloppsledningar. VA-näten är – eftersom de inte syns – ännu mer än järnvägsspår och vägnät ett enda stort lappa och laga. Det kommer de fortsätta vara även efter årets dosör.

Det här är alltså vad kommunerna måste ha pengar till. Om man får tro DN. Men det är ju bara halva sanningen. ‘Investeringarna’ syns ju inte i resultaträkningen. Inte förrän efter ett par decennier, då man lär bli tvungna att skriva av värdena, precis som man till slut blev tvungna att göra med miljonprogrammen. Nej, resten av de besvärliga åtagandena hittar vi i resultaträkningen, sådant som kostnadsförs direkt. Men när DN gör sin beskrivning så är det förstås utan att plocka fram rubriker på kostnadsposterna, till allmän beskådan. Därmed slipper man att nämna försörjningsstöden. Som ökat kraftigt de senaste två åren och beräknas fördubblas fram till 2026 enligt Sydsvenskan. Att få fram rådata på detta är dock inte lätt. SCB och Socialstyrelsen har ju precis som alla andra myndigheter fått order om (eller självmant tagit på sig) att inte i onödan göra det lätt för kritikerna att hitta systemfelen. Nästan komiskt att de senaste tabellerna i SCB är från 2011! Ska man verkligen kunna plocka fram privatpersoners tax.värden och bilägande, men inte hur mycket socialbidragen är i offentliga databaser? Reda siffror om mer aktuella förhållanden lämnas i alla fall inte där jag letar och Socialstyrelsen visar grafer i fasta priser, troligen för att få det att ‘se bättre ut’. Att 11,2 miljarder för 2018 skulle vara en totalsiffra kan jag därför inte direkt läsa ut. Det finns säkert fler poster, men detta är illa nog, för till dessa tillkommer nu undan för undan de etableringsstöd som staten betalar ut till flyktingarna, men bara i två år. Ingenting tyder på att kostnaderna för de nytillkomna minskar nämnvärt under de följande 6-8 åren de befunnit sig i Sverige, och mycket talar för att stödberoendet i de flesta fallen är livsvarigt för dem som senast kommit hit. Försörjningsstödet, som redan nu till ca 2/3 går till de nytillkomna, håller därmed gradvis på att inkludera etableringsstödet. Ett fyra gånger så stort belopp.

Efter 2011 har vi en nästan dubbelt så hög nyanställningstakt i kommunerna som i det privata näringslivet. Vad kan det bero på?

Att socialbidragen (enligt korrekt pk-prosa = försörjningsstödet, biståndet) kommer öka kraftigt, som Sydsvenskan förutspår, är därför ingen gissning utan närmast en matematiskt nödvändighet, särskilt eftersom vi nu är på väg in i en lågkonjunktur. Och när 110 kommuner går med underskott och fyra av fem kommuner måste skära ned så är det något ännu viktigare, som kommun- och myndighetsaktivisterna talar tyst om: alla snällanställda Hassan, som inte gör någon särskild nytta för någon på sin post. Syftet med arrangemanget har dels varit att frisera arbetslöshetsstatistiken och få de formella flyktingkostnaderna att se mindre provocerande ut; dels förhoppningar om att minska risken för att Hassan ska bli kriminell, så länge som man håller honom med en fast arbetstid, något pyssel att sysselsätta sig med under dagarna och gratis lön. Om inte staten tar över betalningsansvaret i någon form av en liknande täckmantel (= ‘garantijobb’ där även socialavgifterna ingår), så lär vi få se betydligt fler uppsägningar av snällanställda – och socialbidragen kommer då öka kraftigt, det är ett direkt kommunicerande kärl.

Kommuninvest, banken som kommunerna äger.

Slutligen: Var får kommunerna sina lån ifrån? Svaret är inte bankerna. Dessa har minskat sin andel av utlåningen till sektorn från 30% till 15%, hit har alltså kommunerna tvingats amortera. Det antyder att svenska banker dragit öronen åt sig och att risken i förhållande till avkastningen inte håller för sund kreditgivning. De minskade banklånen och lite till har man täckt av via direkt obligationsutgivning, d v s risker som banksektorn inte ska behöva bry sig om enligt Basel 3:s kapitaltäckningskrav – men som givetvis ändå ökar systemriskerna. Bulken av sektorns nya lån kommer dock från Kommuninvest, som 271 av kommunerna äger själva tillsammans. Här har på fem år krediterna ökat med 130 mdr! Kommuninvest står numera för 54% av sektorns totala utlåning. I detta ligger förstås en präktig varningssignal. Det är knappast en slump att Kommuninvest startade upp just i Örebro, det län där skulden per invånare är högst i Sverige. Kommuninvests konstruktion påminner i grunden om subprimelånen i USA som ledde fram till den stora finansbubblan: genom sammanläggning av många små sämre kredittagare och ett ‘hokus pokus!’ får man AAA-ratings av de stora kreditinstituten, och eftersom det inte finns några kapitalkrav på kommunlånen så behöver Kommuninvest teoretiskt inte ha något eget kapital alls. Trots att man lånar ut när andra drar in krediterna.

Den mest intressanta är förstås räntan. Ett enda litet diagram för denna har Kommuninvest kostat på sig i sin fylliga rapport om kommunernas låneskuld (samtidigt som man slösar två hela sidor på jippot med ‘gröna obligationer’). Jag avläser nivån till 1,2% i kvartal 2, 2019. Det finns även lån man betalar ränta för att få ge till sina ägare, om den kostnaden är inräknad här eller inte är osagt. På aktuell lånestock betyder 1,2% i runda slängar 8 mdr. Eftersom räntan har gått ned kontinuerligt har sektorns räntekostnader inte ökat, trots den snabba skuldökningen, tvärtom har de minskat sedan 2015 med 2 mdr. Så vem vill inte låna mer under sådana förhållanden? Låt oss gissa att låneskulden om tre år är 700 mdr (lågt räknat). Ponera att skenande socialbidragskostnader då föranleder ratinginstituten att sänka sina kreditbetyg och att räntan därmed stiger till 3%. Då blir kommunernas räntekostnad 21 mdr istället för 8. Det skulle ofelbart leda till att många kommuner får betalningsproblem, för situationen kommer vara ännu tajtare då än idag, det vet vi redan.

Kommunerna har pressat sin bank att sluta ta hänsyn till framtida kreditförluster i sin räntesättning. Ur årsredovisningen 2018, s. 4.

Det behöver inte vara så många som drabbas, i teorin kan det räcka med en enda. Eftersom Kommuninvest har ett solidariskt betalningsansvar mellan ägarna, så betyder det att alla 271 medlemskommuner omedelbart riskerar att dras med i likvidetskrisen. Om staten skulle tvingas gå in och stötta så påverkas även statens kreditbetyg och då får vi avsevärt högre räntekostnader även på statsskulden. En räntehöjning på två procentenheter är ett stresstest som bankerna anser att varje bolånetagare ska klara, men det är lätt att förstå att kommunerna inte avkrävs detsamma, de äger ju banken som lånar ut pengarna – det garanterar snäll kreditbedömning. Ja, för ett år sedan beslutade man även att sänka räntorna, genom att inte ta höjd för eventuella framtida kreditförluster.

Så där brukar det se ut just när konjunkturen är på topp, liksom tuppkammen både på banken och hos de mest belånade. Just innan det bär iväg nedåt. Men i det här fallet tror jag passusen säger mer om hur pressade marginalerna är på kommunerna. Redan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Kommuninvests rapport om den kommunala låneskulden 2019

Kommuninvests årsredovisning 2018

DN – 110 kommuner går back 2019

DN – fyra av fem kommuner tvingas skära ner

Uvell – Äldreförsörjningsstödet, ännu ett slukhål

Publicerad Lämna en kommentar

Klarspråk: DN ställer borgerliga värderingar mot liberala.

Nu börjar DN oroa sig över att L ligger och sprattlar på kvalgränsen 4 procent. Mest för att man nu två mätningar i rad legat just under densamma? Eller är detta mest en åthäva för syns skull, för den ‘oberoende liberala’ tidningsdraken, eftersom man nyss skrivit en betydligt mer engagerad pamflett för att gjuta mod i de likaledes bottendraggande miljöpartisterna. Det skulle ju se illa ut om man inte åtminstone försökte visa samma entusiasm för Nyamko Sabunis parti. Och så var det ju detta med makten – om tre år senast hoppas man ju på ett omval av sittande regering och då kan en röst på L vara bortkastad – särskilt om man når över ribban, men inte ansluter sig till ‘rätt’ gäng. Som för den ‘oberoende’ ledarskribenten (Wolodarski?), naturligtvis är S. Om vi inte visste det innan så vet vi det nu.

‘Vad värderas högst: liberala idéer eller en borgerlig identitet?’

Artikelns underrubrik är exakt citerad. Sällan har väl DN-redaktionen avslöjat sina sympatier på ett mer flagrant sätt. DN anser på fullt allvar att dessa båda inte bara är två helt olika saker, utan gör sken av ett motsatspar. Resonemanget man för är förstås att en borgerlig regering där SD ingår eller som stöttas av SD skulle vara antiliberal. ‘Någon värdegemenskap mellan liberalismen och den populistiska nationalismen finns ju inte’. Däremot så mycket mer, tydligen, mellan liberalism och socialism, dvs en regering som stöds av V.

Säg det till de östeuropéer som var med och störtade ondskans imperium och du riskerar som bäst att få ett asgarv tillbaka. Det var de liberala och nationalistiska krafterna som tillsammans välte kommunismen över ända. Att de båda ideologierna skilts åt är helt och hållet ett missgrepp, svagsinta liberala som vilseletts av de kulturmarxistiska strävandet att riva nationalstaten. Det har man gått på i väst, och liberalerna i öst har fått plikta – för östeuropéerna vet hur viktigt det är att vårda sitt nationella arv. I själva verket samsas nationalistiska och liberala krafter utmärkt inom konstellationen SD-KD-M. Liksom inom partiet SD. Detta går utomordentligt, för motsättningen mellan en ideologi som säger att man bör vara stolt över sitt land och vårda sitt kulturarv och en ideologi som vill värna våra individuella friheter – den finns helt enkelt inte!

Den är en chimär uppfunnen av DN och sådana, vars våta dröm alltid varit att få känna sig liksom lite smått revolutionära och mysigt progressiva, fastän de inte riktigt vågat ge sig hän. DN som gör allt för att begränsa yttrandefriheten för alla som inte håller med dem är allvarligt infekterat från första till sista spalt av sådant tankegods och det är en skam hur man missbrukar ordet liberal – så till den grad att sanna liberaler inte längre vill förknippas med ordet; Ahlmark och Ohlin skulle vända sig i sina gravar om de visste.

Nu inskärper DN sin flumliberala position genom att 1. understryka hur bra och viktigt det är att Sabuni lovat stå kvar vid JÖK:en, 2. det är olyckligt att hon omger sig med så många som inte gillar JÖK:en och 3. det svaga väljarstödet just beror på detta. DN menar dessutom att det 4. vore ‘en riskfylld strategi’ att försöka vinna tillbaka de väljare som känner sig svikna pga JÖK:en. Att det bästa är att stå kvar vid den.

DN har utan tvekan hjälpt till att forma L:s och Björklunds ställningstagande för JÖK:en och ett socialdemokratiskt regeringsinnehav. Hade man velat, så hade man kunnat peppa L att stå emot. Istället gjorde man allt för att få C och L att förråda sina allianskolleger. Att detta var en björntjänst visar väljaropinionen tydligt, särskilt L:s väljare ansåg att detta var ett svek. Men DN har rätt på en punkt. Att Sabuni inte lyft opinionsmässigt beror på att hon velar och är oklar och att detta beteende – självgenererande – gör det till ett svårt och osäkert projekt att vinna tillbaka sant borgerliga väljare. Vad DN däremot har fel i är förstås hotet om att de 3,9 procent som f n stöder Sabunis parti genast skulle flytta över sina sympatier till C, ifall hon tydliggjorde en ambition att byta block igen.

Sabunis person och hennes, före partiledartillträdet, mycket tydliga borgerliga profil svarar säkert för minst hälften av sympatisörerna. Dessa riskerar hon förlora allteftersom i takt med att även de blir besvikna, (precis som redan skulle skett med en viss annan partiledarkandidat). Samtidigt som hon knappast vinner nya från det socialistiska block hon fortsätter att alliera sig med.

Vi ska på sätt och vis vara tacksamma över att DN fortsätter att leverera björntjänstråd åt det parti som har samma etikett som tidningen falskeligen anger som sin egen varudeklaration. Följer Sabuni råden, så velar hon vidare på samma icke-övertygande vis och fram till valet har nog de allra flesta av de sant borgerliga väljarna hunnit fatta konsekvensen. Eftersom absolut ingen kommer stödrösta på partiet så är de kvarvarande spillrorna dömda att åka ur riksdagen. Ett parti vars sympatisörer får plats på läktaren under Häckens hemmamatcher. Fler kommer inte att sakna det heller.

Men den sant liberala frihetsideologin kommer leva kvar. Inom den nya högern, M, KD – och SD.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ja, det är samma gamla lördagstidning jag saxat detta ur, den med fem förstasidesblänkare som visar att västerlandets framtid är dunkel, som bäst. Det räckte med att vända en sida för att hitta ännu mer obehagliga kryp att bekämpa. Jag kommer vända blad en gång till, så se upp. DS.

Publicerad 2 kommentarer

‘De flesta av dessa har inget fosterland’

Alternativ rubrik: ‘Vad Skolverket inte vill att barnen ska lära sig av vår historia’.

Jag lovade återkomma med fler synpunkter på Skolverkets förslag till ny läroplan för grundskolans historieundervisning. Det finns så mycket att säga utöver detta med borttagandet av antiken. Och jag ska återkomma även till detta. Men vi ska rakt inte glömma bort antiken, bara för att Skolverket efter att ha ‘fått mer kritik än de förväntat sig’ nu dragit tillbaka förslaget, morrandes om att det minsann väl inte var så mycket att bråka om, ’14 timmars undervisning i sjuan hinner man ju ändå inte med nåt på’, typ. Nej, det är klart; när man anser sig behöva lägga in bl a ‘vett och etikett i trafiken’ i historieundervisningen, så är det klart att det blir trångt.

Trots Skolverkets reträtt (som upplevs som tillfällig och ovillig) finns det alltså mycket god anledning att ta upp just frågan varför förslaget ens kom på tal. Det var ingen slump – och det lär därför komma på tal igen, vid nästa obevakade tillfälle. Jag hade mycket att säga, men det var ännu oskrivet, när jag hade tur och fann ett välformulerat inlägg i Fria Tider, som täcker av just det som jag hade på hjärtat och faktiskt lite till. Joakim Andersen som författat den ska ha en eloge för denna lilla pärla. Jag kan bara sammanfatta det allra viktigaste:

Vi ska som européer inte få

  1. känna stolthet över dessa gamla greker, att denna kultur fostrat vår egen. För enligt kulturrelativisterna är alla kulturer lika värda. Lär vi oss om grekerna så är det svårt att inte ifrågasätta den tesen.
  2. förstå sambanden. För då blir det omöjligt att hävda just detta, att vårt samhälle av en ‘slump’ producerat välstånd, demokrati och mänskliga rättigheter. Den grekisk-romerska antiken var unik och dess rättsstatstänkande så väl uttänkt och av så fundamental betydelse för oss att det i stora delar kvarstår nästan intakt.
  3. förstå riskerna i vår samtid. För i historiens ljus kan vi upptäcka dem. För Romarriket framstår den alltmer dominerande mångkulturen, underminerandet av äktenskapet/kärnfamiljen som institution och det ökade avståndet mellan folk och elit, alla som viktiga, ja direkt avgörande faktorer bakom rikets fall.

“De flesta i den här mängden har inget fosterland.” Nej, det är inte vad någon mellanstadielärare i valfritt utanförskapsområde skulle säga. Men det vore lika träffande som det en gång var i den eviga staden, då Seneca uttalade de bevingade orden. Klart att det vore förödande för massinvandringsförespråkarna om en ung generation svenskar drog slutsatser av detta, även avseende vårt eget land i vår egen tid.

Jag vågar påstå att Skolverket nu kommer göra sitt allra bästa för att utforma en plan för dessa 14 timmar om antiken, så att man bäst undviker att ge ungdomarna de ovan angivna misshagliga insikterna.


Nej, det är inte brist på timmar som får Skolverket att vilja avstå antiken. Antiklöshet och allt färre historietimmar är varsin del i exakt samma plan. För ‘den som äger nuet äger det förflutna och den som äger det förflutna äger framtiden’. George Orwell.

DN om tillbakadragandet av förslaget

Fria Tider, Joakim Andersen

Publicerad Lämna en kommentar

Glöm aldrig vad V står för.

Under det långa krystandet med regeringsbildningen förra hösten, så smetade tre partier ned sig själva med falskhet (C+L) och skenhelighet (C+L+S). Vars fundament regeringen (S+Mp) nu står på. Vi kan konstatera att förfarandet varit förödande för svensk demokrati. Jag är övertygad om att sakpolitiken, med hårda angrepp mot yttrandefriheten och ropen på ‘klimatdiktatur’ åtminstone delvis förgrovats pga att de inblandade parterna har korrumperats av sitt eget beteende. När man redan är i dyn, så är det lättare att låta moralkompassen fortsätta snurra.


Somliga naiva inbillade sig kanske under något tillfälle att vänsterpartiet skulle kliva fram som en räddande ängel och visa moral genom att fälla det skrangliga bygge som maktkåta S byggt med alliansförrädarnas hjälp. Den förhoppningen glömmer att V under hela 1900-talet aldrig fällde en S-regering, och att dessa S-regeringar faktiskt bara under kriget och efter Pragvåren-68 hade egen majoritet.


V har alltid varit S fångar och fortsätter vara det. Man kommer nämligen aldrig att släppa taget om sin position längst ut i den illröda vänsterns land. Man är i själ och hjärta fortfarande marxister och erkänner det ofta öppet även utan att vara på fyllan. Jonas Sjöstedt får spela modern version av sina föregångare hur mycket han vill, men partiet hämtar sitt stöd från samma väljargrupp. I praktiken innebär det att den vill ha samma politik.


‘Samma politik’? I absolut mening så innebär det proletariatets seger och totala kontroll över produktionsmedlen. I mer relativ mening så innebär det att man förhåller sig till socialdemokraterna: allt S vill, vill V lite mer. Även S var ju nära att nå målet, för 36 år sedan, minus en dag. I den urvattnade löntagarfondomröstningen lade V ned sina röster – man hade ju velat mer.

Vänstern hade den gången fört Sverige till avgrundens rand, vi hade redan kunnat vara socialister nu om man lyckats. Men 75.000 demonstrerade mot förslaget i Humlegården och tillräckligt många väljare bytte fot och blev borgerliga, för att hotet skulle avvärjas.


Icke desto mindre orsakade försöket enorm skada. Kamprad, Rausing och H&M-Persson flyttade ut sina förmögenheter bort från svensk beskattning (Ingvar Carlssons löfte, att detta aldrig skulle införas fick de senare att flytta tillbaka och bli Sveriges främsta skattebetalare). Men V tyckte alltså att S-förslaget inte var nog.


Det tycker man fortfarande inte. När V nu vill höja kapitalskatterna genom att kraftigt höja fastighetsskatten (som rätteligen borde kallas en dubbelbeskattning på inkomst) och återinföra förmögenhetsskatt (en trippelbeskattning på inkomst och dubbelbeskattning på fastigheter), samt skatt på arv och gåva (fyrdubbel skatt på inkomst!), ja då står det klart att V lever i Shargri-Lalaland, där skattebetalarna är träd fast rotade i jorden, oförmögna att undkomma yxan och vars ständigt ymniga fruktbarhet bara är att plocka mer av när man så önskar.


För att lura väljarna med samma illusion vänder man sig bara till dem med under 40.000:- i månadslön. De ska inte drabbas. Nehej, men de kanske har en fastighet? Får ett arv? Eller helt enkelt är pensionärer med sparade medel som V nu ska förmögenhetsbeskatta, eftersom man som privatperson inte ska ha rätt att samla på sig sådana medel; de är ju statens enligt V-ideologi.


V:s talesman nämner sedan en massa fina och godhjärtade ändamål. Men den konkreta ekvationen ser ut så här: 22 mdr nya skatter minus a) ‘klimatpaket’ 10 mdr och b) generella statsbidrag till kommunerna 10 mdr. Summa 2 mdr kvar till lullullet. ‘Klimatpaket’ betyder i praktiken mer pengar till FN:s fonder och andra prestigefyllda projekt där välfärdsparasiterna kommer suga ut det göttaste innan en tummetott i bästa fall blir kvar till att sänka CO2 – som några av oss är ganska säkra på inte ens är problemet. Och ‘generella bidrag till kommunerna’ betyder att man ska fortsätta betala socialbidrag till nytillkomna. Pengarna kommer visserligen inte räcka ändå, men det är en annan sak.


Ännu en annan sak är ju att de 22 mdr som kalkyleras är ur en statisk kalkyl. Persson och miljardärerna som rånas i sina hem i Djursholm och Östermalm behöver ingen mer ursäkt: skulle man ana att regeringen är på samma eller liknande linje, så flyttar man. Och inte bara de. Även alla andra som fortfarande har pengar sparade måste överväga alternativen. Det kommer kanske inte något mer tillfälle innan allt är konfiskerat. Mycket mindre kapitalskatt att hämta alltså, från mycket mindre rika personer. Uteblivna investeringar i näringslivet kommer slå sönder ekonomin och minska det totala skatteuttaget kraftigt. Sug på den.


*


V har under en tid sluppit kritik. Skenhelighetspakten mellan regering och alliansförrädare har fått Sjöstedt att framstå som nästan rakryggad, full av integritet. Men ingenting kan vara mer fel. V:s roll är att dra sossarna åt vänster så långt de kan. Det har den alltid varit – och kommer alltid fortsätta att vara. Det finns ingenting i en sådan politik som skulle vara bra för Sverige. Bara om man gillar våldsamma katastrofer.


Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Affärsvärlden

Publicerad Lämna en kommentar

När sossarna backar. Det är då deras kvaliteter kommer fram.


Jag kan inte låta bli att imponeras över den paradoxala flinkhet, med vilken sossarna parerar och omgrupperar inför den nya verkligheten – d v s den politiska verkligheten = den som räknas för den som vill behålla makten.

Om de kommer att lyckas även denna gång är skrivet i stjärnorna, men de gör sannerligen vad de kan och visar en flexibilitet och proaktivitet som inget annat svenskt parti är förmöget till. Det senare är förstås till stor del förklarat av att medias kritiska granskning inte skulle tillåta borgerliga partier att göra sådana taktiska manövrar. Medan S har alla kontakter som krävs för att få medierna att lydigt ställa upp och se till att stötta omsvängningen.

Vad man nu håller på med är dock inte några bondeoffer. Silkessnöret för en hel trojka identitetspolitisk hårdvara (kvinnor), som råkar vara hatobejkt för alla till höger om liberalerna. Först försvann den Svarta damen, Margot Wallström. Inte bara de vänstermarinerades favorit utan med stort stöd i stugorna – fd trolig partiledarkandidat efter Löfven och den som mest notoriskt motarbetat alla regeringens försök att komma till sans i massinvandringsfrågorna.

Sedan skickas den svarta springaren Ylva Johansson till Bryssel, där hon förvisso kan göra ännu mycket större skada irl än vad hon lyckats med här hemma – men inte rent politiskt, och det är ju vad som räknas (se ovan). Få kommer ha koll på vad hon sysslar med – om hon nu får jobbet (måste fört klara att memorera rätt svar till nästa utfrågning). Annars får man väl göra ambassadör av henne.

Och så blir Annika Strandhäll lägligt nog Svarta änkan. Förvisso tragiskt med sambons bortgång, men vad hindrade henne att ta en ‘paus’, som Amanda Lind? Lukrativt och identitetspolitiskt helt korrekt. Med tanke på hur nära hon var att skickas ut av riksdagen för ett år sedan och vilken enorm belastning hon varit, så visar ‘hennes’ beslut, att man lär ha letat efter andra ursäkter, innan nu detta råkade inträffa.

Noteras bör att MSM inte ens antyder att någon av avgångarna skulle vara ofrivillig. Det skulle ju vara ofint. Samtidigt börjar det glunkas om att Löfven själv också ska avgå. Det ska han ju förstås någon gång, men nog har hans ställning som lättmanipulerad nickedocka varit alldeles perfekt för intressena bakom honom, ända tills nu? Shekarabi fördes fram som en tänkbar kandidat för någon vecka sedan, och så Damberg då. Båda hör till partiets högerflygel och är bland skurkregimens minst belastade.

Och detta är ju vad som känns så märkligt, om man tänker efter. Det är ju Ygeman och Morgan som gjort mest väsen av sig. Varför nämns inte de båda som kandidater? Så sent som för ett halvår sedan hade de garanterat betydligt lägre odds som kronprinsar än Shekarabi och Damberg. Men det är just det. De är lika avskydda som den nämnda damtrion, om inte mer. Med all rätt. Särskilt Morgan skulle upplevas som ett rött skynke för de flesta ‘gråsossar’. Med honom som ny partiledare skulle garanterat partiet tappa tio procentenheter till på en dag, oavsett all ‘laglojalitet’. Och gråsossarna är faktiskt fortfarande tillräckligt många för att man måste lyssna på dem nu, så allvarligt är läget.

Naturligtvis så är detta: 1. en omsvängning under galgen. Att gå åt höger igen! Precis som man var på väg att göra för ett år sedan? Men då blev de stora uppslagen i DN med Magdalena Anderssons och Shekabis massinvandringskritik och mångkulturskepsis inte direkt någon succé. Vindflöjeln Löfven med alla sina vänsterministrar bakom sig, skulle han kunna vända? Knappast. Och när plan B, övertalningen av Annie Lööf, istället fungerade så bra, så växlade man spår i tysthet.

Detta är också denna gång, som alltid: 2. en rökridå. Men en väl förberedd sådan. På det här sättet kan ett nytt persongalleri ta över, som med större trovärdighet kan säga vad Löfven redan sagt om sina ‘krafttag’. Och gråsossarna är ju godtrogna till en grad som är svår att förstå för en utomstående. För många av dem är röstsedelfrågan uppenbart helt känslomässig. Som ett fotbollsfan som i hela sitt liv stått på Norra Stå och hejat på AIK och som nu måste välja DIF, om han ska få vara med att fira nytt guld. Nej, han lär inte byta.

Jämförelsen är relevant trots att den inte borde vara det: själv följer jag med laget i mitt hjärta ned i division 3, om så – gud förbjude – skulle ske, hur smärtsamt det än skulle vara. Men inte f-n röstar jag på L bara för att de en gång i tiden hade en par bra partiledare (Ohlin och Ahlmark)! Men gråsossarna ser inte skillnaden. Deras ‘lag’ spelar grisfotboll och vinner bara på tveksamma straffar. Det är klart att de fortsätter stötta det! De verkar inte fatta att detta spelet handlar om deras pensioner och om sjukvården. Och deras barns skolor och personliga säkerhet. Och när sportchefen bytt bort alla floppande stjärnor och (nästan) lovat att även tränaren ska bytas ut, så måste man väl få hoppas att det ska bli bättre nästa år?

Personligen är jag övertygad om att sossestrategerna just nu jobbar för att snabbt spela av en dålig hand, så här i ‘silly season’. Jag tror man t o m helt kallt sparar sitt bästa krut när det gäller att vända opinionen. Man hoppas att folk ska tjata sig trötta om kriminaliteten och att det med tiden blåser över, trots att ingenting egentligen görs eller blir bättre. Samtidigt som man nu återigen låtsas ‘ta krafttag’. Då har man ju gjort sitt och det nya normala reduceas till ett beklagligt faktum; i kränkthetens paradis är ju inkompetens bara något fint.


Nej, man nämner förstås inte vad som är pudels kärna. (Ni vet vad). Det skulle öppna alla fördämningar (vilket kan anas ändå är på väg att ske). Men att man varit villiga att offra så pass mycket ändå, både hjärtefrågor och hjärtevänner, visar vilken närmast osannolik betydelse m a k t e n har för sossepartiet. Men riktigt alla har inte offrats. Morgan & Ygeman lurar fortfarande i kulisserna; med de båda tornen kvar på brädet väntar man bara på rätt tillfälle att göra sina drag. D v s när gråsossarna har gått i den vanliga fällan.

Jag säger inte att strategerna kommer lyckas. Ur s-synvinkel är läget prekärt. Verkligheten – den enda fiende de inte vet hur de ska hantera – kommer av allt att döma bli för svår den här gången. Den kommande katastrofen, dess självförvållade orsaker och misslyckandet i att möta den har nog till slut blivit alltför svårt att dölja. Jag hoppas verkligen att det är så. Vilket ju innehåller fröet till ännu en paradox: hoppet om att krisen ska bli tillräckligt svår för att rensa bort parasiterna. Många är de oskyldiga, som då samtidigt kommer tvingas lida. Men hellre det än en halvmesyr som gör det möjigt för dessa hänsynslösa maktspelare att sitta kvar och få chansen att förstöra ännu mer. De vill gärna ta den.

Kvaliteterna är förstås inte jämförbara på allvar. Och både empirin och min egen övertygelse säger att de är närmast komplett omvänt korrelerade med varandra. Men tänk ändå, vilket formidabelt och i sann mening statsbärande parti sossarna faktiskt kunde ha varit än idag, om de lika lyhört och skickligt tagit itu med landets och det svenska folkets verklighet – så som de hanterar det politiska taktiserandet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Expressen

Publicerad Lämna en kommentar

Regeringens pengar till järnvägsunderhåll slut. Samtidigt som man på fullt allvar pratar höghastighetsbanor för 100-tals miljarder.

Järnvägsunderhåll – årets pengar är slut, så Banverket får säga upp folk. Ingen påstår att åtgärderna är nedprioriterade, och tacka f-n för det. Järnvägen är ju det enda sättet Mp vill tillåta oss transporteras med, som går snabbare än att cykla eller åka hästskjuts. Underhållet är eftersatt sedan minst ett decennium och flera incidenter har visat att det bara är ren tur att en större olycka med dödsoffer inte redan har inträffat.

Att säga upp för att starta om med nästa års eventuella budgetpengar, ger intryck av fattighetsanpassning, som att leva ur hand i mun, inga reserver, ingen framförhållning, dålig planering. Tankarna leder till sydeuropeiska länder, manana manana. Och usel effektivitet. Ställkostnader, kostnader för av- och påetablering. De företag som anlitats kommer vilja ha mer betalt och de anställda som utfört jobbet och som nu har andra uppdrag måste ersättas. Vad är det som gör just den här nyheten så illavarslande? Dels att det är ett bevis för att vi numera ÄR manana manana. Så här illa sköts det offentliga Sverige. Dels för att om regimen bara var ond och inte också inkompetent, så skulle ju detta inte hänt med ett projekt som borde ligga nära om hjärtat.

Troligen (oddsen är nära 1:1) så är man nog också rätt cyniska. Jag gissar att underhåll är för osexigt. Höghastighetsbanor ska de’ va’! Och så är ju det här något som vardagssvensken som ska till jobbet behöver och har nytta av. Sett ur regimperspektiv är det ett väldigt dåligt argument – det är helt enkelt inte identitetspolitiskt prioriterat.

Den arbetande vardagsbefolkningen har man börjat utveckla en påtaglig aversion och misstänksamhet emot tror jag, allt fler av dessa har ju börjat ifrågasätta regimen. Då ska man inte tro att man får något (tillbaka) – när det finns så många andra ‘behövande’.

Samtidigt som de fyra mdr av skattebetalarnas pengar som just förts över till FN:s klimatfond visar att man är mer villig att betala för att upprätthålla prestigen – Sverige betalar som vanligt lika mycket som om vi var typ Frakrike eller Tyskland. Allt för självbildens skull. Med Gretas retorik framstår varje miljard vi får behålla till annat som en ren ynnest.


Men allra mest skrämmande är nog insikten att det inte behöver finnas några andra skäl, än att pengarna faktiskt är just så här slut. Och att vi numera inte ens har råd med det allra nödvändigaste.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://samtiden.nu/2019/10/trots-loften-underhall-av-jarnvagen-dras-in-tusentals-varslas/