Publicerad 1 kommentar

Skattebetald konst ska vara uppskattad av betraktaren – och bra för Sverige

I Sölvesborg vill kommunen inte längre vill köpa in utmanande samtidskonst. Det här tycker kulturminister Amanda Lind är något av det värsta som hänt, och hon får gott om plats att redogöra för sin avsky på SvD:s debattforum. Det var ju vänligt av en tidning, som man får förmoda eller hoppas är en meningsmotståndare i frågan. Någon replik har jag inte sett till dock, och misstänker att möjligheten att jag själv ska få chansen är lika liten som då jag som representant för Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) begärde replik efter SvD-ägarna Schipsteds ‘debattinlägg’, syftande till att stänga ner nyhetsförmedling på nätet. SvD har mer plats för regeringsvänliga åsikter verkar det, frågan är var de regeringsovänliga då ska tryckas? Här på min egen blogg är de i alla fall fortfarande välkomna.

Slår ett slag för konstig konst. Inte regimkritisk sådan dock.

Varför självklart med en kommunal konstbudget?

För det första är det för mig egendomligt att det måste påpekas, men vad är det som säger att det är självklart för en kommun att köpa tavlor överhuvudtaget? Jag tror visserligen inte att det handlar om någon större andel av det skenande mångmiljardunderskottet som drivs av konstnärliga bidrag, men när fattigpensionärerna växer lika snabbt som underskotten ackumuleras så är det en berättigad fråga, varför konsten är så viktig att den ändå måste få en del av kakan. Min personliga uppfattning är att den är det och jag ska förklara varför snart. Det handlar om skäl som är rakt motsatta kulturministerns.

”Den konstnärliga friheten är motiverad utifrån människans frihet och konstens egenvärde”, skriver hon. Absolut. Men vad har frihet med kommunala bidrag att göra? Det är ju inte så att modern konst nu är förbjuden, vare sig i Sölvesborg eller i Sverige. Regimkritiska kulturarbetare förs (ännu) inte till arresten. Än mindre de regimvänliga, d v s de som Amanda Lind värnar om – svenska kulturarbetare är ju så lite rebeller de kan bli, mutade medlöpare i det politiskt korrekta åsiktsförtrycket gör de vad som kan förväntas av dem; ren regimpanegyrik för det mesta.

Mp kastar sten i glashus

En replik som vill göra Mp och SD till lika goda kålsupare.

Karin Pihl i GP ger Amanda Lind den replik som SvD måhända förvägrat andra. Huvudpoängen i ledaren är god. Mp:s stenkastande i glashuset är ju öronbedövande – Mp har sedan Alice Bah fick kulturministerposten gjort allt för att politisera vår skattefinansierade kultur, normkritiken är till och med klistrad på tavlorna i Nationalmuseum. “Att läsa Miljöpartiets program från 2015 är som att läsa en handbok i totalitärt tänkande” konstaterar Pihl, och, nej, det spelar ingen roll att deras partiprogram har reviderats, det praktiseras ändå och dess andemening fortsätter genomdrivas i all aktiv politiks handling. “För en totalitär ideologi är det självklart att konsten har samma syfte som politiken, i Sovjetunionens fall att försvara revolutionen”, påpekar Pihl; det är just vad man också gör och gjort i Sverige, egentligen ända sedan 70-talet – men inte någonsin så flagrant och högröstat som vår nuvarande regim.

Ett halvsekels vänstersväng kräver mer än förment ‘objektivitet’ för att botas.

Men sedan svajar Pihl till. Hon jämställer SD:s politiska ambitioner med Mp:s, vilket är klassisk mittentriangulering. Att utgå ifrån att man har mest rätt bara för att man tar avstånd från ‘ytterligheter’ på båda sidor kölen är egentligen ingen ideologi alls, det är bara fegt. Sveriges kulturetablissemang är mer vänster än journalistkåren, vilket inte vill säga lite. På Historiska muséet sitter Pia Laskar som ‘normansvarig’; hennes bakgrund som Bader-Meinhofmedlem var inte okänd av dem som tillsatte henne, det var en merit. På Riksantikvarieämbetet tillsatte man en kulturarvschef, Qaisar Mahmood, som inte visste något om svensk historia överhuvudtaget, och vars enda merit för jobbet tycks ha varit att att han är utlandsfödd.

Den djupa statens politiska myceltrådar slits inte av bara för att en ny regering tillsätts, som inte längre vill politisera konsten. Den förmenta objektiviteten är ingen motkraft, den signalerar kraftlöshet som i bästa fall tillåter de postmoderna vänsterideologerna att gå i idé, i väntan på nästa tillfälle att breda ut sig. Det räcker heller inte långt att man slutar köpa modern konst i Sölvesborg, det här är en nationell angelägenhet.

Vem ska skattebetald konst gynna? Konstnären eller betraktaren?

Det finns två goda argument varför Åkesson och SD:s kulturpolitik inte ska kallas ‘en lika god kålsupare’ som Mp:s. Som Åkesson själv framhåller, det handlar om att främja konst som inte är splittrande utan som ”de flesta kan tycka är fint och trevligt” (SVT 22/11). Det vill säga: om man frågar sig vem konsten är till för, dess skapare eller dess betraktare, och kommer fram till att det är betraktaren, så är SD:s kulturambition sakligt och objektivt riktig och helt överlägsen Mp:s. Den nuvarande regimen skulle aldrig låta allmänheten genomföra någon popularitetsomröstning, men det skulle SD kunna kosta på sig, för vi kan vara säkra på att en betryggande majoritet av svenska folket uppskattar gediget utförd traditionell, föreställande konst med djur- natur- och porträttmålning, framför såväl abstrakta som konkreta fitt- och kukmotiv och böjda svenska flaggstänger. Ser vi istället konstnärskollektivet som en verksamhet som är betald för att stötta regimen så vinner förstås Mp – men så vågar de ju inte ens själva framställa saken; det är en uppenbart illegitim användning av våra skattepengar, som få skulle acceptera om målet formulerades så.

Men har en eventuell ny regering rätt att göra ‘samma’ som den nuvarande?

Syftet med konsten måste inte vara att lugna och behaga. Den ska naturligtvis kunna utmana och ifrågasätta också. Men är det besökaren på tandläkarmottagningen som ska känna sig provocerad? Eller är det maktens företrädare i Rosenbad? Dagens s k avante garde ger folket fingret, men smeker regimens åsiktsmånglare medhårs; det ligger inte det minsta av revolt i det. Låt oss anta att vi har en regim med motsatta förtecken installerad 2022. Skulle inte kulturvänsterns ambitioner – då i opposition – i så fall vara mindre missriktade? Jo, men återigen, varför skulle skattebetalarna subventionera den? Ingen ska förbjuda samtidskonsten, inte ens den mest störiga, osmakliga, aptitförstörande, groteska, fula, absurda, provokativa. Ingen ska arrestera eller arkebusera konstnärerna. Men. Om de vill ha betalt ur skattebetalarnas ficka så får de faktiskt göra precis som alla vi andra: tillfredsställa en äkta efterfrågan. Och denna äkta efterfrågan definieras lämpligen just som den svenska allmänhetens. Och det är inte bara ögats tillfredsställelse, utan även själens, som då bör komma i åtanke.

Vad vi behöver: konst som förenar och hjälper både gamla och nya svenskar att hitta den svenska kulturen.

Karl XII:s likfärd, med normkritisk innehållsdeklaration.

Sverige fullkomligt skriker efter konst som anknyter till våra rötter. Den har förnekats en plats i finrummen under mer än ett halvsekel nu, och få svenska konstnärer är vare sig kapabla eller intresserade av att skapa ny sådan. Motiv som visar vårt land och ‘svenska folkets underbara öden’, som förra seklets okrönte läroboksförfattarkung, Carl Grimberg, skulle ha sagt. Motiv som samlar oss kring en kultur som är bra för landet och bevisligen nyttig för oss själva – och som vi vill att även invandrare ska kunna hitta och uppskatta. Sådana motiv är viktiga att spridas för att så många nya svenskar som möjligt ska få chansen att förstå vad Sverige och svensk kultur egentligen är och har varit.

Den ambitionen motiverar både en kommunal och nationell budget, helt enkelt eftersom den är bra för Sverige. Rent objektivt sett.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Hur kan feministerna acceptera en överman?

Sport och idrott handlar om kropp och naturliga urval, alldeles uppenbart är att det aldrig kommer att bli ‘rättvist’. För vad är biologisk rättvisa? Genetiskt är etiopierna uselt utrustade för att bli världsmästare i boxning, men de lär fortsätta att ta hem mängder med löparmedaljer. För män och kvinnor med bakgrund från Västafrika är det tvärtom, här hittar man även de mest gynnsamma anlagen för explosiv snabbhet. Stora länder som Kina kan visserligen plocka fram ett helt lag med långa basketspelare, men som kroat har du ändå betydligt större chans att bli världsmästare i samma sport. Den genomsnittlige östasiaten har i snitt små chanser i alla kraftsporter, där kroppslängd och muskelmassa är avgörande framgångsfaktorer – utom där en viktklassindelning görs, som inom boxningen.

Alla vet ju visserligen att det är tungviktstiteln som räknas för den stora publiken (och pengarna), men de flesta tävlande vet att konkurrensen är tuffare i lägre viktklasser, där fler håller till. Möjligen skulle en sådan indelning kunna göras i fler sporter, för att se till att ge fler chansen att vinna och därmed motivera fler. För utan tvekan har det ju betydelse för barn att kunna drömma om SM-, EM-, VM-guld och OS. Att bli som sin idol som man sett på tv.

Så här har man ju också ordnat verksamheten för handikappade. Man tävlar mot andra med liknande handikapp, så rättvist som möjligt för att motivera så många som möjligt. Att tävla är nämligen något vi tycker om och som driver många till fina prestationer, som i sin tur utvecklar personlighet och skänker glädje. Naturligtvis gäller detsamma i lika hög grad för barn och den åldersindelning som finns där. Det handlar både om vad som är rättvist och motiverande. Ingen skulle komma på tanken att sätta in ett lag med nollfyror i samma serie där nollniorna spelar.

Är 18 års testosteronbehandling OK?

Det är därför ganska enastående bakvänt att vårt pk-samhälle bestämmer sig för att män som byter kön ska få tävla som om de varit biologiska kvinnor från början. Man skulle kunna jämföra med en person som sätts på testotosteronbehandling från det att hon är fyra till dess att hon är nitton, i avsikt att bli duktig linjespelare i handboll. Året före OS avbryter hon behandlingen, 188 cm lång och 110 kg tung. Även om testosteronhalterna hinner sjunka ned till godkända nivåer, så har jag svårt att tro att någon på allvar skulle acceptera henne som tävlande på lika villkor. Men just så har det i praktiken fungerat för Hanna Mouncey i Australiens damhandbollslag, bara med skillnaden att hon föddes som biologisk man och sedan genomförde ett könsbyte 2016. Hon är dessutom proffs sedan många år – i herrlagen, spelade VM för Australiens herrar 2013.

Hanna har alltid känt sig ‘i första hand som handbollsspelare’. Men könsbytet var viktigare. Eftersom hon är ensam om att vara könsbytare i Australiens landslag och än så länge ett ovanligt tillskott inom damhandbollen öht, så är hennes lags möjligheter att vinna fortfarande begränsade av de övriga spelarnas kompetens. Men med fem sådana här kolosser i laget så skulle man garanterat vinna VM oavsett motståndarnas skicklighet. Frågan är hur motiverande det skulle kännas? Som att ha med fem tolvåringar i knattelaget; t o m tolvåringarna själva måste ju fatta att en seger inte är mycket att yvas över då. Men så tänker tydligen inte Hanna. Könsbytande män vill ju se sig som kvinnor och man får inte påpeka ens de mest uppenbara elefanter på handbollsplanen för dem, då kan deras känslor såras.

Snart kan du som förälder inte stoppa din tonårings könsbyte

Hur är det med flickors känslor då? I den exponentiellt växande gruppen som på svenska sjukhus med glada tillrop uppmuntras att följa sitt hjärta och byta kön innan de lämnat tonåren bakom sig, så är de allra flesta flickor. Det är uppenbarligen de som är mest lättpåverkade av tidsandan, som talar om för små barn att flickor minsann kan (vara som män) och helst bör tävla med män just som män brukar göra. Vår s k jämlikhetspolitik har sedan decennier deformerats och blivit groteskt missbildande, och lett till att unga människor mår dåligt i sina naturliga könsroller. För dem som tar steget att byta kön är det oåterkalleligt, men det verkar inte bekymra vare sig läkare eller politiker– det här är ju så otroligt fint och politiskt korrekt; svensk lag är på väg att ändras så att föräldrar inte heller ska kunna säga nej till den femtonåring som bestämt sig. Vad de ska säga om de ångrar sig vet ingen. Men det handlar, som Uppdrag gransknings program visar, sannolikt om självmordsbenägenhet som redan före bytet var hög och efteråt lär kunna nå tvåsiffriga procenttal – oönskade och utstötta av alla grupper, även ‘de egna’.

Att möta en bergsgorilla

För flickor som byter kön är idrottskarriären, om de haft någon, alldeles säkert över. Det får ligga med i vågskålen. Man kan undra varför inte Hanna i Australien ska tvingas inse samma konsekvens? Och om man vll fortsätta, varför driver inte hbtq-rörelsen på för att det startas särskilda lag och tävlingar för könsbytare? Allra mest absurd är förstås situationen för biologiskt födda kvinnor med idrottsintresse och -förmåga. Hur ska de i framtiden kunna motiveras av drömmar och ambitioner om att vinna och bli bäst? Som sjuåring handbollsmålvakt skulle jag ganska snart ge upp om motståndarna var tolv. Som manlig brottare skulle jag vara livrädd om jag fick möta bergsgorillor.

Jag är glad för Hanna skull om hon trivs i sitt nya kön, men på handbollsplanen är hon en anomali. Publiken ser henne förstås som något av ett freak, även om ingen säger det öppet, motståndarna lär uppleva henne som legaliserad dopning och vad medspelarna tycker om att ha henne i omklädningsrummet vet jag inte, men jag skulle ha förståelse för den som inte känner sig helt bekväm.

Det här är ett flagrant exempel på hbtq-minoritetens förtryck av majoriteten. I detta fall de biologiska kvinnorna. Det visar att pk-samhället blivit helt perverterat, alla sunda principer har lagts åt sidan. Och vinnare är… ingen alls.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Statens konstråd bedriver öppen politisk aktivism – skattebetalare, känn dig tvångsansluten till vänsterpropagandan.

Här är en DN-artikel som faktiskt nog gör sig bäst genom citat:
En stor färgglad kub tornar upp sig vid Skeppsbrokajen i centrala Stockholm. Den har byggnadsställningar till väggar och är smyckad med färgglada banderoller med alla möjliga budskap: ”White silence is violence”, ”Stopp min kropp”, ”Fack you”.
[…]
Inuti sitter Vilde Stampe, guide på Statens konstråd. Hon tar emot besökare till kuben, som är ett tillfälligt verk av konstnärskollektivet Mycket och kallas ”Kämpaoke”. Här bjuds förbipasserade in för att måla banderoller, göra pins och trycka t-shirtar med de slagord som faller dem in. Senare under dagen hålls karaokesång med låtar som symboliserar rättvisekamp, från Internationalen och ”Bella ciao” till Beyoncé.
– Vi har utgått ifrån olika tiders kamper, säger Vilde Stampe.
– Arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, antirasism. Nu och då. Alla som går förbi vet inte om de får gå in, och det kan verka lite förvirrande med så många banderoller. Att man har samlat en massa olika kamper, för själva kämpandets skull. Men det har ändå kommit jättemycket folk, verket fyller sin funktion. Men just nu är det tomt, för konstnärerna som leder banderollmakandet är på Mynttorget och klimatstrejkar.
[…]
Alltihop är en del av Statens konstråds utspridda satsning ”Choreographies of the social”. Under Stockholms kulturfestival, och en dryg vecka därefter, syns en mängd tillfälliga verk som tar stadsrummet i anspråk. Utöver de redan nämnda finns bland annat ett radioverk där danska asylrättsaktivister har intervjuat människor med erfarenhet av Danmarks stränga asylsystem. ” slut citat.
*
För att vara övertydlig: staten bedriver alltså politik som kallas konst. Och denna politik är på alla sätt en ytterkantsmarkering från vänster. Artikeln väljer att låta bli att nämna installationen ’Min slöja är mitt val’. Vilket den som bekant inte alls är för miljontals muslimska kvinnor. Till detta lite vanlig tokvänster, utan särskild aktualitet:
*
” En person ska anställas för att, på livstid om hen så vill, göra valfri aktivitet i ett litet rum vid stationen. Personen passerar ett omklädningsrum och en stämpelklocka innan hen börjar arbeta, och ett fabriksliknande ljus över stationsplattformen signalerar att arbete pågår. ”
*
Finansiering för personen/-erna ifråga att sysselsätta sig med absolut inget viktigt överhuvudtaget, sträcker sig över 120 år, allt bekostat av svenska staten, Konstrådet – och Trafikverket (!) – och har givetvis ’väckt internationell uppmärksamhet’. Sen har tvåhundra personer betalats för att rulla runt en jättelik boll i Råbyskogen utanför Västerås, och där har man kopplat ihop lampa med en tio mil lång tråd till en lampa i Stockholm för att ’symbolisera avståndet till makten’.
*
Att artikeln snabbt togs bort från löpet och förpassades långt ner i kulturdelens flöde, där kulturarbetarna kan glädjas, medan så få som möjligt av de vanliga läsarna – ja, t o m DN:s läsare kräks på sånt här. Missfall i propagandaapparaten hade väl placerat den fel från början. Och att den inte går hem i de breda lagren visar väl även besöksstatistiken på Moderna muséet, -38000 i sommar. Trots ‘gratis’. För besökaren. Inte skattebetalaren.
*
Är det någon som undrar varför man inte vill ta betalt? Då skulle sådan här skit avslöjas helt och hållet. Denna vedervärdiga partsinlaga, oemotsagd i ett formellt demokratiskt land, där skattebetalarna ska betala regeringens propaganda orkar inte ens sympatisörerna själva titta på – om de ska betala för det (en gång till).
*
Kul att veta att svenska staten anser sig ha råd med sånt, sånt man kallar konst. Bara den har rätt politiska förtecken och den smeker staten medhårs så går det bra.
Magnus StenlundSunt Förnuftt
https://www.dn.se/kultur-noje/den-offentliga-konsten-borjar-testa-granserna-hur-langt-kan-en-statlig-myndighet-ga/
https://www.dn.se/kultur-noje/dystra-sommarsiffror-for-moderna-museet/

Publicerad Lämna en kommentar

Organiserad brottslighet i allsvenskan

I korthet: Matchfixningen visar på en brottskultur i Sverige som vi aldrig haft förut – samtidigt som domstolarnas beviskrav är löjeväckande höga – och regeringen sitter med rumpan på händerna och gör ingenting. Eftersom andra länder reagerat snabbare, tydligare och hårdare så har Sverige blivit ett paradis för en alldeles speciell typ av brottslighet: den organiserade.

Läktarvåld och maskering

Problemen med läktarvåldet har länge varit ett stort problem och de som maskerar sig har man inte ansett att man kan göra något åt. År ut och år in. Till slut fick man till ett maskeringsförbud som började gälla för två år sedan. Men vad gjorde våldsverkarna då? Jo, man gömde sig under de jättelika s k OH-flaggor som rullas ut över delar av publikhavet. I skydd av dessa kunde man i lugn och ro förbereda allehanda föbjudna aktiviteter, som bl a innabär att starta tifon och sätta fyr på kraftiga knallskott. När dessa OH-flaggor nu förbjudits av polisen så blir man jättesura. På derbyt mellan AIK och Hammarby var det tvärtyst under matchens första tio minuter. Man hävdar att detta förstör publikkulturen, och att det inte är ‘roligt’ längre.
*
Sanningen är förstås att det alltid är roligt med festligheter, men inte alls med olagligheter som innebär fara för annans liv. Och inte heller med matchstörande företeelser som innebär ständiga avbrott i matcherna, medan alla tvingas vänta ut att rökutvecklingen vädras bort – ett särskilt stort problem på Friends Arena förstås, när taket är stängt. Dessutom – helt ärligt – är man inte där för att titta på fotboll? Att befinna sig under en flagga kan ju inte direkt göra det lättare att följa med i matchen.
*
Varför tar jag upp det här? Jo, för att polisens och riksdagens/regeringens senfärdighet i att lagstifta och sätta hårt mot hårt, inte bara visar på den vanliga inkompetensen utan framförallt ovilja att se saker för vad det är. Som i sin tur beror på att de kriminella element som deltar i fotbollsevenemangen har ett betydande våldskapital som man helt enkelt är rädda för att sätta sig emot. Lyssna gärna på hur tränare och spelare försiktigt tassar runt frågan och hur de flesta smeker sina s k fans medhårs.Samtidigt som somliga av dessa inte drar sig för aktiviteter som kan kosta deras lag både böter och avdrag av viktiga poäng. Och vad förstås ingen säger, är att fotbollens problem har stark anknytning till invandrad brottslighet – och framförallt organiserad sådan.

Matchfixningen – stora pengar – små risker

Den absolut allvarligaste aktiviteten av sådant slag är förstås matchfixningen, där någon eller flera spelare mutas för att spela dåligt. Det handlar om mycket stora pengar, och för att dessa fixningar ska vara möjliga så måste man ha kommit spelarna nära. Och helst ska spelarna bo i eller komma ifrån utanförskapsområden eller ha släktband med människor som gör det. För i dessa gäller parallellsamhällets lagar, tystnadskultur och polisen blandas sällan eller aldrig in. Då fungerar hot så mycket bättre.
*
Nio matcher är just nu under utredning, bl a den allsvenska matchen Elfsborg-Kalmar. Problemet är växande. Och det är ju inte att undra på. För de som väljer att ställa upp är belöningen stor. Och för dem som inte gör det är hot och våld legio. För ett par år sedan nu var det på väg att hända i en match mellan AIK och Göteborg. Den f d AIK-stjärnan Dickson Etuhu hade försökt muta en av sina fd lagkompisar, målvakten Kenny Stamatopoulos som dock valde att tacka nej och sedan anmäla vad han uppfattade som ett solklart mutförsöket. Vid en husrannsakan hos Dickson hittades bl a narkotika och uppgifter om spelberoende.
*
Men Dickson Etuhu frikändes ändå. Det mod som Kenny visade belönades med ett avfärdande av TR. ”Det krävs att erbjudandet lämnas på ett klart och tydligt sätt samt att det är allvarligt menat”, skriver rätten i domen. Med de beviskraven kan man lugnt slå fast att ingen någonsin kommer kunna sättas dit utan att fixningen faktiskt genomförts. Och motivationen för att genomföra fixningar har naturligtvis ökat, samtidigt som åtgärderna för att täppa till lagen, genom att införa en särskild brottsrubrik för just detta, är hittills noll. Eftersom de flesta andra länder varit mycket snabbare att agera, blir Sverige därför något av fixarnas paradis, hit dras de grovt kriminella.
*
Visst är det välkänt att Sveriges gränser är öppna för alla, men att döma av hur vår regering och dömande makt agerar, kan man nästan få för sig att just just organiserade brottslingar är alldeles särskilt välkomna.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/KvgOg4/dickson-etuhu-frikand-av-tingsratten
https://www.dn.se/sport/detta-har-hant-i-aik-fallet/
https://www.dn.se/sport/fotboll/fortsatt-forbud-mot-oh-flaggor-i-stockholmsderbyt/
https://www.fotbollskanalen.se/allsvenskan/riksdagens-beslut-maskeringsforbud-fran-1-mars/