Publicerad 3 kommentarer

Hur många svarta är beredda att knäböja för Alexander Bard?

I. Sakfrågan – svarta dödar vita långt oftare än tvärtom.

I USA är det 16 gånger högre sannolikhet att en vit mördas av en svart, än tvärtom. Den stora bulken av morden i USA består av svartas mord på andra svarta, trots att svarta bara utgör 13% av den totala befolkningen. Svarta är också gärningsmän i det övervägande antalet av alla rasöverskridande våldsbrott, såväl mot anglosaxiska/germanska ‘vita’ som mot spanskättade ‘hispanics’ – hela 44 gånger vanligare är risken för en vit att utsättas för svartas våld än det omvända. Svarta poliser avlossar sitt vapen 3,3 gånger oftare än sina vita kolleger och de gör det naturligtvis oftast mot svarta, eftersom det är de som oftast begår brott. Nära 5% av alla svarta amerikanska män satt i fängelse 2009, mot bara 0,7% av vita. I den svarta rasgruppen är övertaligheten nio gånger avseende mord gentemot vita (anglosaxer+hispanics); ett USA med enbart svarta skulle vara ett av jordens farligaste länder att leva i, ett USA med endast vita anglosaxer skulle inte ha högre mordtal än västeuropeiskt genomsnitt.

Allt detta är fakta sammanställda främst från amerikanska justitiedepartementet och FBI, jag har gjort en krönika på det nyligen, där dessa finns angivna; främst är min artikel baserad på Mons Krabbes genomgång. Hårdsmälta sanningar, som om det omvända faktiskt gällde med god rätt borde få vita i USA att stanna upp och reflektera, såsom nu sker världen över. Kanske för en och annan även att ge svarta ett erkännande som visar att man inte vill vara del av sådana övergrepp, att man tar avstånd från sina vita rasfränder. Om det nu var så alltså.

Men nu råkar det vara exakt tvärtom – det är långt fler svarta som begår övergrepp mot vita. Det ovan sagda bör av detta skäl vara en tankeställare för svarta, just som Alexander Bard påpekar i sina tweets. Det finns god anledning för svarta att ta avstånd från de våldsamheter och mord som deras rasfränder utför i så stor övertalighet. Det finns god anledning att göra avbön och ställa sig på knä om man vill visa att man förstått att detta är fel.

Samtidigt som det finns absolut noll anledning för vita att göra detsamma inför svarta. Det finns en god anledning att istället sluta upp att visa den typen av defaitistiskt, oikofobiskt, och rent av suicidalt beteende, eftersom det bara uppmuntrar till mer av samma. Det är så här mobbare får blodad tand, när offren visar att man inte gör motstånd. När offren istället säger ifrån så minskar risken för fler övergrepp.

White Lives Matters – hur många svarta vill ställa sig på knä för oss?

Vita som känner kollektiv skuld och anser att arvssynden för orättvisor begångna av sina förfäder mot andras förfäder har oftast inget begrepp alls om vilka orättvisor som begicks på den afrikanska kontinenten innan den vite mannen kom dit, av svarta mot andra svarta, men också av araber mot dessa svarta. Lika lite vill man höra talas om att sådana övergrepp pågår än idag. Inklusive slavhandel.

Man är också ovillig att reflektera över vilket ursprung den del av mänskligheten har som faktiskt lyckats lyfta inte bara sina egna folk utan även många andras över sådan tyranni, förtryck och elände. Nämligen den vita rasen, specifikt då främst med ursprung från nordvästra Europa och sedermera USA. Välstånd, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Samt inte minst yttrandefrihet. Allt detta som gör det möjligt för BLM och vänstersympatiserande vit medelklass att kritisera just det samhälle som dessa vita (män) skapat. Och då kommer vi till del II.

II. Yttrandefriheten – den som säger sanningar ska inte sparkas

Alexander Bard har kritiserat BLM i ett par tweets. Hans påståenden är korta, som alla tweets och kan därför alltid missförstås och kritiseras för sådant som man uppfattar att han säger, utan att det nödvändigtvis är på det sättet, eller för att det skulle vara hans avsikt. Begränsar man sig till vad han faktiskt skriver finns det ingenting som är osant, det är snärtigt formulerade åsikter som rimmar väl med fakta om hur svarta amerikaner i genomsnitt lever sina liv.

Hjälp till självhjälp kan vara det bästa råd svarta har fått på länge.

Bard kan mycket väl tolkas så, som jag tror, att han vill att svarta amerikaner börjar arbeta med sina egna problem istället för att skylla på andra. Han tror helt enkelt att detta också är det bästa sättet för svarta att hjälpa sig själva. Det är en besk medicin och givetvis rakt emot vänsterideologin. Men det är inte rasism. Det är ett uttalande som tvärtom rimmar väl med den verklighet vi ser.

Exemplen Bard tar upp visar hur hur vår samtid krymper yttrandefriheten inom alla sektorer.

Om Alexander Bard hade varit en politisk kommentator i Rapport eller Aktuellt, så hade man kunnat invända att han ska ta en neutral position och endast framföra objektiva sanningar. Det uttalande som han gör innehåller förslag på lösningar, han drar slutsatser. Det skulle kunna anses bryta mot en policy. Poäng 1: Det är så här våra skattebetalda mediamänniskor gör precis hela tiden – fast då med vänsterpolitiska förtecken. Det gör det möjligt för oss att på objektiva grunder sparka dem allihop när den dagen kommer. Poäng 2: Bard är inte politisk kommentator. Han är jurymedlem i ett underhållningsprogram. Och hans arbetsgivare är inte staten (formellt), utan privata TV4.

Systemmedia: avsiktligt missvisande citat och med noll stöd för yttrandefriheten

När Bard sparkas är det ingen systemmedia som försvarar honom. Man är istället måna om att inte ens citera honom rätt (t ex SvD), utan bryter ut meningar så att de framstår som så potentiellt upprörande som det är möjligt. Att TV4 väljer att låta 30.000 namnunderskrifter från AFA, vänsterpartiet, miljöpartiet, SAP:s vänsterflygel och kvinnoförbund bestämma över vilka som ska få vara med i Let’s Dance är katastrof för det svenska öppna samhället. För den delen även säkert mängder med missledda politiskt korrekta även inom borgerligheten, främst ungdomar, som uppfattar detta som ‘coolt’. Detta sker därför att media inte utför en kritisk rapportering. Ingen vågar säga de sanningar som Bard för fram, och som jag ovan refererade till. Då hade betydligt färre ställt upp på att stötta en svart intresseorganisation, med ett i grunden rasistiskt budskap som handlar om de vitas underkastelse.

Inte för att jag bryr mig ett skit om juryns komposition eller om TV4 eller om underhållningsprogram på TV överhuvudtaget. Utan för att detta är ett sätt att i praktiken se till att ta brödfödan från alla som inte har rätt åsikter. Att svälta ihjäl dem. Bard kommer klara sig utmärkt med hjälp av andra i sitt nätverk, men det är förstås ändå ett avbräck för honom. Andra är inte i samma fördelaktiga position. Deras avsked från tjänsten som lärare eller polis kommer inte uppmärksammas. Än mindre deras avslag på jobbansökningar. Deras refuserade debattinlägg, noveller eller romaner kommer ingen höra talas om. Samtidigt som deras meriter och allmänna förmåga gör dem formellt friska och arbetsföra, varför de inte heller har rätt till samhällets stöd, när de har ratats.

TV4 har velat göra så här ända sedan DN:s chefred Wolodarski gick ut med sin bannbulla, då efter att Bard haft fräckheten att ställa upp i öppen debatt med AfS. Nu kom tillfället. Sveriges yttrandefrihet är därmed begränsad till att gälla dem som sätter rätt åsiktsbeteckning på sig själva. Den är m a o ett innehållslöst skämt.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Publicerad 1 kommentar

White Lives Matter too. Vem står upp för oss, när vi inte gör det själva?

*

Hur kan vita amerikaner gå ned på knä ‘i solidaritet’ med BLM, Black Lives Matter, samtidigt som det är 12,5 gånger troligare att svarta mördar vita än tvärtom? Och hela 44 gånger mer sannolikt att vita utsätts för grova våldsbrott begångna av svarta, än det motsatta. Vänsterns suicidala oikofobi går ut på att lägga all skuld på vita för allt ont som begås mellan raserna, oavsett vilka motiv som är inblandade. Samtidigt som övertaligheten för de grova våldsbrotten bland svarta är frapperande – inte minst mot sina egna. Genom att bortse från detta och istället uppförstora vitas våldsbrott så uppmuntras de svartas rashat. Detta är ett stort hot både mot vår egen ras och mot det västerländska samhället.

*

Vi svenskar hade inte behövt ha det som i USA. Vi var en extremt homogen befolkning internationellt sett, med gemensamma gener och kulturella särdrag sedan stenåldern, över 4.000 år sen. Homogenitet är inte en garanti för icke-våld och konflikter. Men den minimerar sådana. Rashat är å andra sidan heller inte statisk. Sådan kan tyglas eller uppmuntras. De som idag till varje pris vill göra det senare är i USA svarta BLM-extremister, vars mål är vit underkastelse. I Sverige har fundamentalistiska muslimer samma mål avseende övertagande och avskaffande av majoritetsbefolkningens rättigheter. Men de flesta av dessa rashatsälskande utgörs av den vita medelklassvänstern.

Vår rashatsälskande vänster och SA-pöbeln i 30-talets Tyskland: samma andas barn

När dessa ‘demonstrerar’ genom att skända statyer av personer som representerar det egna kulturarvet och historien, så är den enda påvisbara skillnaden mellan dem och SA:s pöbelhopar i Tyskland på 30-talet, att deras hat och vrede är oikofobiskt, och vänder sig mot den egna rasen. Man anlägger inte bara en kollektivistisk grundsyn på skuld som baseras just på ras, man anser att sådan skuld går i arv, att våra vita barn och ungdomar är skyldiga till brott som begicks av förfäder hundratals år tillbaka.

Detta är så grundläggande felaktiga normer, att det faktum att de har fått fäste i sig utgör ett stort hot mot det västerländska samhället. Givetvis hade detta inte heller kunnat hända om vi inte hade påtvingats en historielöshet och avsvurit oss stoltheten över vad dessa förfäder faktiskt har åstadkommit. Ingen är skuldfri. Men somliga har gjort mycket gott för demokrati, mänsklig frihet och välfärd. Inga så mycket som våra vita förfäder.

Svarta begår överlägset flest mord i USA – både på vita och på andra svarta.

Mons Krabbe har i sin alldeles ovanligt läsvärda krönika sammanställt statistiken som slår hål på alla myter som BLM-rörelsen frodas och lever på. Hans uppgifter är bl a från FBI:s databas och från det amerikanska justitiedepartementet. Sådana ‘trista fakta’ som svensk systemmedia normalt inte orkar gräva fram, oftast just därför att siffrorna inte visar vad man själv önskar. Dödsfall orsakade av amerikanska poliser är mycket sällsyntare än vad man vill tro. 250 personer svarta dödades av polisen 2019, men endast 10 personer saknade vapen i sin hand. Dessutom är det svarta poliser som är mest skjutbenägna, 3,3 gånger oftare avlossar de sina vapen än sina vita kolleger.

Rasvåldet. Svarta utgör bara 13% av befolkningen i USA men dödar ändå flest. Både vita och hispanics. Intressant kuriosa är att de också dödas minst av de båda andra grupperna.

George Floyd, en kriminell knarkare som dog av en hjärtattack, inte kvävning

Vad som utlöste alla dessa kravaller, som även vänsteraktivister i Sverige så gärna ville hoppa på, varf ö kanske inte ens ett mord på en svart. Offret, George Floyd hade hjärtproblem och dödsorsaken ser ut att vara hjärtinfarkt, möjligen med ett samband till spår av fentanyl och metamfetamin i blodet. Inte ens motivet skulle sannolikt vara rasistiskt; den vite polis som anklagas hade ett gemensamt förflutet med Floyd, som säkerhetsvakter och en personlig fejd skulle ha pågått mellan dem sedan dess. George Floyds bakgrund som kriminell brukar heller inte nämnas i MSM, varför? Därför att man hellre uppmuntrar hatet mot vita och mot poliser än berättar en osminkad sanning. Fallet George Floyd bär samma spår av tillrättaläggande och skuldbelastande som de tyska nazisternas framgångsrika försök att anklaga kommunister för riksdagshusbranden i Berlin. Att den mer eller mindre förryckte holländaren som begick dådet var kommunist var förstås en fantastisk propagandamöjlighet. Just så ser rashatspropagandisterna i USA och Sverige på George Floyds dödsfall. Vänstern gillar både våld och rashat. Det har aldrig funnit en mer skenhelig grupp stenkastare i ett glashus. Nazisterna var åtminstone rakt på sak och öppna med vad de ville.

USA:s höga vålds- och mordtal är de svartas förtjänst

Bara 13% av amerikanerna är svarta, men de begår nästan hälften av alla mord. Om svarta hade utgjort folkflertalet i USA så skulle mord/capita fyrdubblas. Det allra mesta våldet är nämligen svarta gärningsmäns mot andra svarta, 6000 stycken varje år, blir över 15 mord på 100.000 invånare, nästan 50.000 mord totalt i ett USA där alla 330 miljoner invånare hypotetiskt skulle vara svarta, med samma mordfrekvens. Och då är alltså inte svartas mord på andra folkgrupper inräknade. Ändå är förstås vänsterparadiset Venezuela svårt att nå, med över 37 mord/100k inv. (SVT och Homicide monitor). Med en istället homogent vit befolkning skulle mordtalen i USA istället ligga inom det västeuropeiska spannet, mellan Estland och Belgien.

Det muslimska Sverige värre än Mexiko

Sverige ser officiellt mycket tryggare ut, men jämförelsen mot övriga Västeuropa är mer relevant – Norge ligger t ex bara på halva mordtalet/capita. Och faktum är att det dödliga våldet i Sverige inte bara ökar; det är sannolikt ca 4,5 gånger högre än det officiella. Sedan 90-talet har nämligen denna officiella siffra kommit att allt mer avvika från anmälningarna om dödligt våld. Med 4,5 anmälda fall per 100k invånare är vi nästan ikapp USA. Och utslaget på vår muslimska minoritetsbefolkning når vi siffror som liknar de svarta amerikanernas, eller rent av högre. En ny svensk studie jämförs med Mexiko och södra Italien vad gäller dödsskjutningar och granatattacker – regioner där det pågår fullskaliga knarkkartellkrig. Det är lika lite etniska svenskar som är förövarna här, som det är dessa som står för förnedringsvåldet. Skulle vi skala upp siffrorna och göra ett hypotetiskt svenskt kalifat bestående av enbart muslimer från Mena, så skulle ‘vi’ alltså med råge övertrumfa dessa ökänt våldsbelastade länder.

Det muslimska Sveriges övertalighet i brottssiffrorna förklarar helt jämförelsen med Mexiko.

Sydafrika – svart rasistiskt majoritetsförtryck

Man kan också befara att en svart majoritetsbefolkning skulle anse det fullt legitimt att bedriva ett öppet raskrig mot en vit minoritet. Detta är nämligen vad som pågår i Sydafrika, landet som ingen vit mainstreammedia kan kritisera med ett ord, eftersom det är frälst genom den helige Mandela för evigt. Inte ifrån ondo, men från kritisk mediarapportering om svartas övergrepp; vad Mandela uträttade får alltså inte solkas av att ge en sanningsenlig bild av vad som händer när vitt förtryck ersätts av ett svart.

Argumenten emot: svarta diskrimineras och är socioekonomiskt förfördelade

Argumenten vi fått höra är att denna statistik skulle representera en ‘rasistisk tolkning’ av sanningen (om vänstern nu besvärar sig att argumentera, oftast anser de inte att detta behövs), att det är socioekonomiska faktorer som förklarar våldet och att svarta diskrimineras av polis och domstolsväsendet i USA. I själva verket finns mycket mer beklämmande statistik. Inte mindre än 4,7% av den svarta manliga befolkningen sitter i fängelse (2009) att jämföra mot bara 0,7% av de vita männen. Den sju gånger högre andelen beror inte på diskriminering, utan förklarar förstås istället varför amerikansk polis så mycket oftare skjuter mot svarta än mot vita. Det finns också många undersökningar som visar att brottslighet inte är en följd av socioekonomi utan att det är tvärtom: mängder med fattiga blir aldrig kriminella, men kriminella blir ofta fattiga (Se bl a TIno Sanandaji, Massutmaning om detta). Varför är det då så? Jo, det handlar tyvärr inte sällan om genetiska, medfödda utförsgåvor.

IQ förklarar ökad brottsbenägenhet

Amerikanska svarta har en snittbegåvning på IQ85 (andra undersökningar har ännu lägre siffror, inblandningen av vita arvsanlag gör den både svår att mäta och förklarar en positiv skillnad mot afrikanska svarta, samtidigt som det finns dem som inte alls vill erkänna att skillnaden finns), mot de vita som ligger på ca IQ100. Samtidigt finns det undersökningar som visar på en mycket hög och tydlig (omvänd) korrelation mellan (låg) IQ och (hög) brottsbenägenhet. Faktum är att det t o m gjorts undersökningar som visar att när man rensar ut IQ ur ekvationen och alltså jämför svarta med ett sampel bestående av vita med samma snitt-IQ, så får man samma andel fängelsekunder. Det här visar alltså inte bara att amerikanskt rättsväsende och polis är allt annat än rasistisk, det visar att problemen är betydligt mer djupgående än vad som är möjligt att lösa med lite quick fix bestående av utbildning och psykologisk terapi. Vi kan inte ens förvänta oss att integration och god uppfostran kommer hjälpa särskilt mycket mer.

Slutsatsen är huggen i sten. Det mångkulturella samhället kan bara bli lite bättre än vad det är just nu. Det kan aldrig bli detsamma som Sverige var innan det kom.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad 7 kommentarer

SAS. En förljugen bild av mångkulturfrälsning som vi alla vet inte existerar. Därav fiaskot.

Alla har redan sett SAS-klippet. Men så länge det ligger oklippt kvar i Resumé, så kan den som vill få chansen att dubbla hjärtslagsfrekvensen igen. Ett nationellt självmord, man hade kunnat tro att SAS drivs av Miljöpartiet.

Några specifika iakttagelser, vad det är som retar gallfeber på en. Vad är egentligen skandinavisk kultur?

  • Absolutely nothing.” Speakerrösten är avmätt blasé och uppgiven; en ‘världsvan ung tjej’ (förstås+ förstås+förstås), sån som inte finns på riktigt men som tvärsäkert får påstå nåt som är en magstark lögn.
  • Sedan fyller personer i med “Nada!”, “Niente!” på språk som väl ska vara deras egna. Det gör det förstås värre. Att ägna sig åt självkritik framför spegeln kan vara nyttigt. Men när man bjuder in gäster på middag som har synpunkter på både ens kryddning och bordsskick, då går det för långt.
  • Exemplen är sedan lagda i munnen på oss. Skulle vi ha påstått att demokratin är en skandinavisk uppfinning? Och våra vindkraftverk (som minsann inte vi hittat på!) skulle vara ‘iconic‘ – vem f-n tycker det?
  • Om någon frågat mig om var lakrits uppfanns så hade jag inte svarat ‘i Norden’. Men jag skulle på rak arm kunna räkna upp minst ett tjogtal uppfinningar som är mer betydelsefulla – och som verkligen är svenska.
  • Jag tvivlar starkt på att norrmännens nationalstolthet är särskilt kopplad till gem, men enligt videon är gem ‘the Pride of Norway‘ (trots att de inte ens skulle vara norska).
  • När mörkhyad flicka ‘gör rent hus’ med ‘vanföreställningen’ att midsommarstången är svensk, så skakar den svenska tanten på huvudet. Tänk så dum hon har varit! Satt på plats så det tjongade i konkarongen.
  • Midsommar. Det svenskaste av allt. Att det finns en uråldrig gemensam germansk hednisk tradition bakom skulle alltså göra oss kulturellt fattigare? Vilken svensk känner att traditionen blir mindre ‘vår’ av detta?
  • Videons sätt att förklara låter oss dock ana att midsommarfirandet i fortsättningen lika gärna kan göras om till något arabiskt eller turkiskt, precis som – ‘it gets worse‘: köttbullarna. En antydd kulturrelativisering som förstås upprör långt mer än den påstådda forntida ‘kulturstölden’.
  • Det är heller inte danskarna själva som kallar wienerbröd för ‘danish‘, men videon får det att låta som de gjort det och nu måste göra bot och bättring. Återigen en invandrare som mästrar oss.
  • Med meningen ‘We’re no better than our Viking ancestors‘ så trampar man på vikingarna, både genom att förneka kvinnans starka ställning i detta samhälle – och genom att låta en afrikan kalla sig för vikingaättling.
  • 1.40 in i videon så förklaras istället vad som är unikt med oss: att vi snor alla andras kulturer och gör dem till våra egna. OK, jag kanske ska vara snällare och säga ‘lånar’, men om någon påstår att detta inte är vad alla andra kulturer också gör, så är väl detta den största lögnen i hela videon.
  • Och givetvis fortsätter de människor som figurerar i videon att domineras av nyblivna nordbor och folk från andra kulturer. Att de etniska skandinaver (eller snarare skandinaviskor) som förekommer genomgående är grådaskiga, sura och trista, mot grågrön bakgrund, medan invandrarna ler och ha färgglada kläder – inte heller det är förstås någon slump.
Låt oss konstatera: SAS video borde inte ha fått passera genom dessa dörrar. Lika lite som de terrormisstänkta, kriminella och bidragsresenärer som videon försöker förhärliga.

Fem spypåsar av fem möjliga

Men vad är det egentligen som gör att just SAS video förtjänar fem spypåsar av fem möjliga? Just den sistnämnda provokationen måste jag säga har börjat besvära mig på ett sätt som liknar en allvarlig klåda. Varje Yoghurtpaket eller mjölkliter pryds ju av obligatoriska texter om våra nytillkomna; deras namn, bilder och förflyttningshistoria. Detta sker inte ibland. Utan jämt. Jämt. Jämt! Det står mig upp i halsen. De mörkhyade och svåruttalade namnen får gärna vara tillfälliga gäster, åtminstone om de ser så glada och trevliga ut som i SAS-reklamen, men jag vill inte känna mig invaderad – ständigt påminnas om vad som händer med vårt land. Åtminstone inte medan jag äter frukost i mitt hem. En stund i fred, är det för mycket begärt?

När kommer det en reklamfilm där alla heter typ Lotta och Lasse – och har ljust hår? Troligen aldrig, eftersom det nu gått så långt att en sådan skulle sticka ut i mängden och därmed uppfattas som lite unken ‘rasism’. Att längta tillbaka till Melker och Malin i Saltkråkan är så reaktionärt det kan bli.

Oikofobin är monumental

Syftet med videon är så tydligt är att förminska vår kultur, samtidigt som detta förminskande ska motivera oss att åka mer med SAS och tacka för örfilen. Det är den attityden, att det är så svenskar och skandinaver ska uppfatta sig själva, som mest provocerar – eftersom det är något vi aldrig skulle försöka pracka på någon annan. Same, jude, arab eller chilenare, ingen skulle vi säga så här till, utan att vara medvetna om att vi i bästa fall levererar en förolämpning. Troligen skulle vi kallas rasistiska – och vi skulle ju hålla med själva.

Denna inställning är så paradoxalt ‘pretentiöst över-ödmjuk’ att den ger en kväljande och otäck känsla av overklighet – varför gör vi så mot oss själva? Det är faktiskt sjukt. Vi är inte friska, vi lider av en oikofobi som är så höggradigt utvecklad i SAS-videon att den blir obehagligare att se på än bilder med fullt utvecklad böldpest.

Bilden av mångkulturen är i spillror

TIll detta kommer bildspråket. Vad de glåmiga nordborna sura miner ropar ut till oss är att vi behöver färgklickar. Spännande, glada och kreativa människor från andra kulturer. SAS inte särskilt väl dolda budskap är alltså vad de pk-frälsta vill tro är sant: att mångkulturen är som plockade russin ur en kaka och att vi, som är världsmästare på att inte tänka rasistiskt också – därför/därmed – är bäst på integration. Att videon blev ett så pinsamt fiasko beror förstås på att det är så få i Sverige idag som inte inser att den bilden är totalt förljugen. Inte ens bland DN:s läsarkommentarer är de troende i majoritet. För fem år sedan hade ingen fått ifrågasätta dem.

Glåmiga och tråkiga. VI behöver verkligen nytt sällskap!

Kommersiellt – då måste det ju vara sant?

Indirekt tycks man ändå försöka övertyga oss om att de som tycker så här fortfarande är i majoritet (inte bara bland DN-läsare, utan hela folket)… inte skulle ett vinstdrivande företag göra så om de inte hade sonderat marknaden? De vill väl tjäna pengar ändå?

Jag har tidigare reflekterat över hur otäckt fångade vi kan bli av att vara del av en subkultur och hur vi blir förmögna att upptäcka det först då vi hamnar i en annan. Som när jag själv i början på 90-talet kom från ett konkursat finansbolag till en optimistisk fastighetsbransch. Krisen hade pågått i ett år, ändå inbillade man sig att det var köpläge. Tre månader senare kämpade alla för sin överlevnad. Men likadant var det när jag kom från samma bransch 1996 till den stora banken. Problemen var inte över, men sedan tre år pekade pilarna trots allt uppåt. På banken var man livrädda för fastigheter hela 90-talet ut.

Adonis är inte ensam – här är en hel bransch fångad i sin egen spegelbild

SAS-videon är ett exempel på hur en bransch också kan bli lika enögt fångad i den politiska diskurs som präglar de människor som fyller den. I reklambranschen arbetar de kreativa och de är närmast släkt med underhållningsbranschen. Här är de enstaka åsiktsförrädarna sedda som störande hårdplast i en ocean av mångfaldsglädje. Kampanjfilmen är framtagen av danska NoA-byrån &Co och produktionsbolaget New Land Films, och SAS ‘Brand Campaign Manager’ Martin Adonis bor på Södermalm. Hans umgänge är referensramen som fått detta att passera genom passkontrollerna. Det handlar ju alldeles uppenbart om en gigantisk marknadsföringsblunder – SAS ligger ungefär 5 år efter i tiden. Det går alltså att med viss skadeglädje notera hur de springer runt som yra höns för att reparera skadan, och istället bara gör den värre; man biter sig själva i baken.

För den som inbillar sig att det inte är likadant bland ränteanalytiker och valutahandlare, att dessa skulle styras av mer perfekt information, så är mitt budskap: tänk om. Deras åsikter och rådgivning är nästan lika skevt baserad på underlag från MSM och en bekantskapskrets som i sin tur begagnar sig av samma källor. Tanken på denna rundgång, där nätkällornas kritik inte sipprar in, inte får påverka, den gör mig iskall. Kan det vara ett lika snävt urval av källor börsen förlitar sig på när man reagerar positivt på nyheter från Kina? Insikter om Coronaviruset har i alla fall dränks av nyheterna om kinesernas ‘kraftfulla motåtgärder’ och ekonomiska stimulanspaket.

Ring 112.

Tillbaka till dårarna på SAS. Efter att DN och TV4 har låtit SAS PR-avdelning få gråta ut och misstänkliggöra våra känslosvall som troligtvis otillåtet nazistiskt influerade, så kan vi alltså göra en summering, och den tycker jag Weidmo Uvell prickar in rätt bra:

Som att betrakta en tågolycka; inte behagligt men svårt att låta bli. Sen vill man bara ringa 112.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Domstolsaktivisterna offrar barnen när utlandsfödda kriminella riskerar utvisning

Emilia var bara dagar gammal när hon blev flyttad till fosterhem. Född av en drogberoende mamma hade hon konstaterad abstinens när hon omhändertogs. Pappan, även han tung narkotikamissbrukare, var dömd för en rad brott; bland annat grovt vapenbrott, han hade uppträtt hotfullt och aggressivt redan under förlossningen. När de biologiska föräldrarna senare vill ha tillbaka flickan säger socialnämnden nej och får domstolen med sig. De biologiska föräldrarna överklagar till kammarrätten, men vägrar att drogtesta sig. Socialnämnden hävdar att paret fortfarande lider av psykisk ohälsa och mamman går på dagliga mediciner. Under tiden har flickan blivit en naturlig medlem i det familjehem hon placerats, hon är trygg och har utvecklats normalt. Vilket innebär allt som en glad, busig och nyfiken liten treåring alltså brukar vara. Men det skulle hon inte få vara länge till. I kammarrätten gör barnets rättsliga ombud, advokat Martin Bengtsson, en kovändning. Vad som föranledde den vägrar han att svara på. Och trots socialnämndens entydiga bedömning så kommer kammarrätten till beslutet att Emilia ska flyttas tillbaka till sina biologiska föräldrar.

Nio månader efter domen är Emilia död. Hon hann aldrig fylla fyra år.

Paret är nu häktade, misstänkta för grovt vållande till barnets död. Enligt Aftonbladet hade Emilia hittats i lägenheten efter ett larm, och då hade hon legat där i flera dagar. Polisen hade kallats till lägenheten bara en månad tidigare, två gånger, men utan att beslut togs om att omhänderta flickan. Föräldrarna anklagas även för brott mot griftefriden. Det senare låter i alla fall i mina öron som att man gjort något för att försöka dölja detta brott, som man alltså förnekar. En följdriktig fortsättning på en upplösning av ett familjedrama som närmast känns som ödesbundet självklart redan från det ögonblick kammarrättens dom föll. Vad jag tycker om dessa båda ynkliga individer och vad jag skulle vilja borde hända med dem ska jag inte sätta i skrift. Vad jag tycker om domarna och specifikt hur svenska domstolar fungerar vill jag däremot gärna utveckla min syn på, trots att den inte ligger särskilt långt ifrån hur jag ser på de båda förövarna.

Aftonbladet 30/1

Barnens rätt går först. ?

“Barnens rätt ska alltid väga tyngst”, säger Linda Swärd, kammarrättsråd, som var med och fattade domslutet. Det är domstolarnas skyldighet att avväga så enligt lag och praxis. Men kan det då bli mer uppenbart att denna dom gick rakt på tvärs mot dem principen? Emilia hade utvecklat en trygghet under sina tre första levnadsår i det enda hem hon visste var hennes. Oavsett hur perfekta hennes naturliga föräldrar då är så kan jag inte för mitt liv begripa hur man resonerar om man inte inser att barnets rätt och enda intresse är att få stanna där hon är. Men så tycker ju inte kammarrätten:

”Det kan inte längre anses föreligga någon påtaglig risk för att flickans hälsa eller utveckling skadas på grund av de förhållanden som föranledde beredandet av vården” säger man i domskälen. Samtidigt konstaterar Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell att ” Det framgår av domen att barnet har bott i familjehem ända sedan hon föddes och att ett uppbrott innebär ”en stor påfrestning för henne”. “

Kammarrätten hänvisade till att de, enligt en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, inte ska ta hänsyn till risken för att barnet kan ta skada vid en separation från ett familjehem. Ursäkta, men låter det som att detta prejudikat är i linje med huvudprincipen – barnens rätt väger tyngst? Det är ju tvärtom uppenbart rakt i strid med denna princip! Ett olagligt domstolsutslag som borde föranleda att ledamöterna som fattade det omedelbart avsatts från sina höga ämbeten.

Prejudikatet: ett snarlikt fall

Det handlar om en HFD-dom som kom 2012, med mycket liknande bakgrund: barnet utsatt för allvarlig misshandel under de första levnadsveckorna, pappan fick fyra år men mamman friades, hon kunde därmed vinna tillbaka barnet som fyraåring. Det är alltså precis lika obegripligt, sett ur barnets perspektiv. Man har ropat på ny lagstiftning sedan dess. Två olika regimledare har vi haft under denna tid. Och ni vet ju vilka – och vad som förenar dem ideologiskt. Just det: öppna hjärtan. Men inte när det gäller barn då.

Det enda som man kan tycka borde vara väsentligt i ett sådant här fall är väl just tiden som barnet varit i fosterboende. Om den är lång och barnet mår bra så borde det aldrig kunna flyttas – om man menar allvar med att barnets väl ska komma i första hand. Men se, just på den punkten skulle HFD skapa prejudikat om som säger tvärtom; fosterhemstiden får man inte ta hänsyn till. Hur kan detta vara möjligt? Det känns som Dumskallarnas Sammansvärjning slagit till. En annan DN-läsarkommentar undrar också. Borde inte domstolarna vara fyllda av folk med IQ åtminstone på genomsnittlig nivå? Finns det någon som helst logisk förklaring eller motiv? Här en insiktsfull läsarkommentar som ger oss en ledtråd:

Ann Sidbrant är en av de läsare som DN borde anställa som journalist, för hon verkar ju göra det jobb tidningens reportrar helst undviker: drar de obehagliga slutsatserna.

Intresset som väger tyngre än barnens. De kriminella invandrarnas.

Ja, se där tror jag att du har alldeles rätt Ann. Och den sista punkten förklarar nog ännu mer än så. Barnen används som svepskäl och livlina för att bevara ett band till Sverige som annars inte skulle ha funnits – och som utan ett sådant skulle leda till utvisning av föräldern. Låt oss titta på statistiken som BRÅ plockade fram åt SVT om det kan ligga något i denna förmodan. Bara 19% av de våldtäktsdömda utvisas, enligt moderaterna, som 2018 krävde att detta ändras.

Enligt SVT ‘Fakta’ bara delvis sant att färre än 1 på 5 utländska våldtäktsmän utvisas.

SVT ‘Fakta’ vill med sin rubrik låta som de själva är de enda som är ‘objektiva’, när de hävdar att M slirar med sanningen i sitt påstående. Men vad SVT vill räkna in är alltså sådana fall som inte ens gäller folkbokförda här och alltså inte har hunnit få ett personnummer. Nej, det rör sig inte om turister. Vi kan räkna bort deras antal som rent svinn även under den senaste tjugoårsperioden. BRÅ vill inte särskilja dessa från dem de gäller, för då synliggör man ju ett problem. Det handlar om 1. asylsökande som inte har fått ansökan prövad, och som inte kan hålla sig så länge utan avslöjat sin kriminella läggning redan i förväg. Eller 2. människor som uppehåller sig här helt illegalt, med eller utan samordningsnummer de fått utan att legitimera sig. Sådana som alltså borde utvisas utan pardon omgående oavsett om de begått brott eller inte. Att 4 av 10 i dessa grupper inte döms till utvisning är ju i sig en skandal; det borde vara noll. Om vi dessutom beaktar, vilket SVT ‘Faktas’ undersökning inte tar upp, att det oftast är en tidsbegränsning i utvisningarna fem eller, sällsyntare, tio år, där strafftiden också räknas av, ja då framstår denna brist på utvisningsbeslut i domarna som mer än uppseendeväckande. Det måste ligga något skumt bakom.

Som BRÅ:s statistik också visar så har andelen utvisningsbeslut gått ned över tiden. Moderaterna hänvisar till den sist redovisade perioden i rapporten, 2010-2014. Bara 5 av 27 grova våldtäkter föranledde utvisning under den perioden (inte större andel än vad som gällde för vanliga våldtäkter). Mellan 2005-2009 var andelen 30% och 2000-2004 var den 36%. Under båda intervallen tydligt högre än för vanlig våldtäkt. Så vad kan ha fått ned den andelen till nära hälften av vad den var? Kanske ett ett visst domstolsutslag 2012 har hjälpt till.

En tredjedel av de utvisade hade minderåriga barn i Sverige. Det hade varit mycket intressant att se hur denna andel förändrats över tid..

Domstolsaktivisterna och de stackars kriminella flyktingarna

Ni förstår ju att jag är ironisk, men sanningen är att just så här tänker en stor del av Sveriges domstolsjurister. De har inte bara närt en obestämd svaghet för dessa flyktingar; i kvinnliga juristnätverk som Legally Lady och HILDA så bjuder man in lunchtalare som berättar hur de aktivt bör använda sin tjänst för att hjälpa flyktingar. Sådan aktivism som Annie Lööfs stöd för den av Lagrådet utdömda Gymnasielagen, är inte undantag eller något man ser mellan fingrarna med, utan som man helhjärtat stöder och visar sin entusiasm för – genom att även bjuda in Annie att tala vid dessa lunchträffar.

För mig som jurist är domstolsaktivism en kontradiktion i sig själv och en styggelse. Ingen som lär sig lagen och svär att tillämpa den i sin yrkesutövning som domare, ska ens kunna snegla åt möjligheten att istället bedriva aktivism, som ju är att göra raka motsatsen, inte följa den. Men så illa ser det alltså ut idag, att man öppet koketterar och smickrar varandra för att man är så progressiv och ‘vågar stå upp för sina värderingar’. I motsats mot de stockkonservativa gubbarna som anser att lagen måste följas till punkt och pricka. Kammarrättens ordförande, som alltså i förlängningen höll i Emilias yxa, var enligt Aftonbladet en kvinna och DN nämner kammarrättsrådet Linda Swärd som delaktig i beslutet (möjligen samma person). Den kvinnliga dominansen är faktiskt ingen slump alls enligt min bokföring. Den är med all sanning en drivande faktor bakom den allt tydligare domstolsaktivismen. Kvinnor är ännu inte i majoritet i de högre instanserna, men så här tycks det se ut i varje större mål där domslutets laglighet kan ifrågasättas.

Så hur gör man då, när man ser ‘ett högre syfte’? En utvisningshotad afghan eller somalier, som ovedersägliga bevis pekar ut som gärningsman i en gruppvåldtäkt, det finns t ex fingeravtryck på den trasiga flaska som trycktes upp i offrets vagina och vittnen som pekar ut mannen. Då går det ju inte att underkänna bevisen, vilket annars är den vanligaste metoden att leka aktivist (och den effektivaste, eftersom bevisfrågor närapå aldrig ger prövningstillstånd). Ja, det handlar ju då om straffbedömningen. Och här lägger sig domstolarna upprörande lågt för det mesta. Relativt domar på upp till tre år för brott mot Samtyckeslagen, där det upplevda våldet finns i kvinnans huvud, så är en gruppvåldtäkt som ger fem år ett rent hån. Men det absolut mest kännbara för de flesta av förövarna är ju utvisning. Som dock inte behöver ske, om man kan hitta ‘en anknytning’.

Ett prejudikat som är som ägnat för att ge utländska kriminella det band de behöver för att slippa utvisas.

Vi ska utgå ifrån att försvaret alltså letat. De biologiska barn som finns här i Sverige har dock inte gått att använda som ‘band’ om de inte är ställda under den dömdes vård och förmyndarskap. Advokaterna vet att det innebär att det till varje pris gäller att skaffa en sådan anknytning innan domen faller. Och här hjälper alltså HFD:s laglösa dom till, genom att helt undanröja principen om barnets bästa, genom att fastslå att fosterhemstiden inte ska tas in i bedömningen. När de mångkulturskramande domstolsaktivisterna hade grubblat färdigt och via backwards engenering lyckats komma fram till det önskade resultatet, så hade man alltså skapat det prejudikat som lämnade Emilia åt sitt öde i två våldsamma narkomaners vård. Och efter nio månader i helvetet ledde detta till hennes ännu mer tragiska död.

De båda knarkande föräldrarna kan vara etniska svenskar eller inte, det spelar faktiskt ingen roll, det här är en säkert för de flesta oönskad konsekvens bara; Emilia blev collateral damage, ett offer för domstolsaktivisternas laglösa lagutövning. Det handlade om en överordnad princip som inte får uttalas högt vad den går ut på, men som de godhjärtade lunchtalarna i Legally Lady ändå skulle ställa upp på alla dagar i veckan. Ingen mångkulturskramande skurkregim har därför heller velat undanröja prejudikatet med ny lag.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Fotnot: Emilia är ett fingerat namn. Det skulle lika gärna kunna ha varit Fatima eller Amina.

Publicerad Lämna en kommentar

Sverige är ingen mångkultur, det är bara vi och islam. Och en spännvidd oss emellan som gör demokratin osäker.

“Inglehart–Welzel Cultural Map” (IWCM). Låter det bekant? Tyvärr är det fler som vet namnet på den lilla matrisen över världens länder inplottade på två utvecklingsaxlar, än det är som har dragit de rätta slutsatserna av den. Och nej, det är inte så många som vet namnet heller, trots att många säkert känner igen diagrammet när de ser det. Det är en mycket talande matris, som berättar om kulturella skillnader. Skillnader som inte handlar om åsikter, utan om djupgående värderingar. Sådana vi växer upp med och har i modersmjölken. Sådana vi är ytterst ovilliga att rucka ens det minsta lilla på och som bara verkligt omvälvande livshändelser förmår att skaka om i grunden. Om man hade tagit den här matrisen på allvar så hade massinvandringen från Mena-länderna sannolikt aldrig kommit till stånd eller förklarats vara högst temporär. Slutsatsen av IWCM är nämligen att diametralt motsatta värderingar i grundläggande frågor resulterar i ett samhälle där antingen demokratin eller samhället självt bryter samman.

Den stora amerikanska mångkulturen – förebilden som ingen talar om men alla tänker på

Mångkulturer kan överleva – och till och med frodas. Det förutsätter inte nödvändigtvis inbördes tolerans eller att skillnaderna i kulturerna är små. Men då måste det finnas gemensamma värderingar som överbryggar motsättningarna och som över tiden tenderar att förena – d vs integrera – grupperna med varandra, så mycket att de flesta upplever sig i första hand vara en del av helheten snarare än delmängden. Så ser det ut i Amerika, där de många stora invandrargrupperna under 1800-talet kom att inlemmas med ett gemensamt språk, en gemensam frihetslängtan såsom den uttolkas i den amerikanska konstitutionen, och gemensam strävan efter lycka och religiös tro. Även om de etniska banden inom gruppen ofta förblev starka, så var det många bland invandrarna som stolt kallade sig för amerikaner redan i första generationen. För dem som kände sig mest hemma i den redan etablerade engelska kulturen, som nordbor och de flesta tyskar, så gick det snabbare. Bland katoliker som irländare och italienare, så gick det långsammare. Kineser med ett tydligt annorlunda utseende hade det svårare. De var många, blev illa behandlade och de är också den kategori som därför längst lyckats/tvingats hålla liv i de etniska banden.

För kulturmarxisterna är det lite jobbigt att behöva anföra USA som ett mönsterexempel. Det land man – i likhet med islamisterna – utnämnt till den store Satan. Så man säger det aldrig högt. Och det behövs inte eftersom du och jag ändå har USA i bakhuvudet när vi tänker på en lyckad ‘smältdegel’. Motsättningarna finns förstås där också och i USA är skillnaderna stora mellan hög och låg; segregationen inbyggd, med en door man även i de fina vänsterlibera kvarteren på Manhattan och i Floridas gated communities, där man bara släpper in hispanics en och en för att städa. Men det fungerar hyfsat. Kulturmarxisterna talar förstås hellre om slaveri och rasism och just kinesernas öde är då något som brukar kunna komma upp. Icke desto mindre har även de invandrade kineserna utgjort en för USA nyttig grupp invandrare – och dagens kinesättlingar lever oftast långt ifrån schablonen i New Yorks eller San Fransiscos Chinatown. Idag är östasiater, såsom de sydvietnameser som anlände under 70-talet, rent av bland de mest välintegrerade och välfungerande. Inte minst entreprenöriellt, men också intellektuellt är man t o m mer framgångsrika än den vite genomsnittsamerikanen. Och det beror på tre saker:

  1. Den amerikanska kulturen gjorde på 70-talet, då sydvietnameserna anlände i stort antal, glasklart att om man ville söka efter den ‘amerikanska drömmen’ så fick man arbeta för den.
  2. Den stora amerikanska befolkningen, utgjorde trots sitt multietniska ursprung en gemensam kultur som på 70-talet var både tydlig och dominant, nästan oavsett vilka amerikanska invånare den företräddes av.
  3. Denna kultur upplevdes också som starkt eftersträvansvärd att bli del av.

Sverige är inte USA

Den amerikanska kulturen skulle inte ha varit fullt så homogen och tydlig om inte president Theodore Roosevelt i början på 1900-talet ansett att immigrationen höll på att bli för stor och därför såg till att begränsa den. 1910 hade andelen utrikes födda nått 14,7%. I Sverige kommer den andelen 2019 kunna avrundas till 20%. Räknar vi dem som har två utrikes födda föräldrar och hälften av dem som har en utrikesfödd förälder så når vi över 30% (2018). Den relativa förändringen det senaste decenniet har varit mycket snabbare än det någonsin var i USA. Immigrationen har också varit mycket mindre ‘mångkulturell’. Tvärtom är det korrekt att beskriva lejonparten som monokulturell, dvs från ett geografiskt område (MENA) med samma religion (islam) och klankultur och oftast även med samma språk (arabiska).

Befolkningen från muslimska länder ökar snabbast, såväl netto som när det kommer till antal födslar – i absoluta tal. Förra året var nettoökningen nära 78.000, övriga invandrargrupper ökade med 40.000 medan etniska svenskar minskade i antal. Av födslarna svarade befolkningar med utländska rötter för 40% och de med ursprung i muslimska länder för 25%, vilket innebär att nativiteten för muslimer är nära dubbelt så hög som för infödda svenskar. Den muslimska särkulturen har spritts över hela landet, men har oftast klumpat ihop sig i enklaver inom respektive ort. Sedan tidigare välintegrerade invandrare och ‘rest-svenskar’ som bor i dessa är nu hotade, man måste antingen flytta eller anpassa sig – det gäller både muslimer och icke-muslimer. De flesta har inte råd. Och vart skulle man i så fall flytta? Snart är alla samhällen mer eller mindre mättade.

2018 har 3,5 miljoner människor i Sverige utländskt ursprung, såsom detta definierades före år 2000. Av dessa är 1,3 miljoner från muslimska länder. Utlandsfödd andel 2018 är 19,1%, upp från 18,5%. För 2019 är prognosen utlandsfödd andel mellan 19,6-19,8%.

Man har fått veta att det är bidrag man lever på här. Och att leva på arbete är både svårare och mindre lönt. Till ett sådant land lockas få av de bästa begåvningarna.

Arbetskravet har bara måttligt luckrats upp i dagens USA jämfört med 70-talets. Här skiljer man sig mycket från Sverige, som vid 2000-talets ingång hade världens troligen mest bomullsinbäddande välfärdssystem – här gör vi också allt för att bibehålla försörjningsstödet på mycket generösa nivåer. Medan den amerikanska frihetsdrömmen och jakten på personlig individuell framgång via eget arbete har varit drivande faktor bakom immigrationen till USA, så har bidragslivet varit drivande för en mycket stor andel av vad som officiellt betecknas som flyktinginvandring till Sverige. I de grupper som haft en högre andel flyktingar enligt FN:s definition har lyckats integrera sig betydligt bättre, såsom chilenare och iranier under 80-talet och jugoslaver under 90-talet. Ännu tydligare framgång har de haft som sökt sig hit för att arbeta, såsom finnar, polacker och balter. Men inte ens dessa grupper har lyckats lika bra som den etniske genomsnittssvensken. Det sistnämnda visar dels hur slutet det svenska samhället är i praktiken, trots vad som ofta påstås. Dels att vi, främst på grund av skatterna och den ‘solidariska’ lönepolitiken, inte lyckas locka välutbildad arbetskraft mer än undantagsvis. Har de möjligheter att välja så väljer de helst andra länder. Vilket är djupt olyckligt för Sverige som land. Svenskt näringsliv kräver nämligen mer avancerade och specialiserade kunskaper än vad som är fallet i något annat land.

Termen ‘hemspråk’ säger allt: d.v.s. var man – fortfarande – har sitt hem

Det har begåtts allvarliga fel i Sverige, att man inte som Roosevelt satt en gräns för invandringen och att man inte valt att ställa hårdare arbetskrav. Men det mest bakvända är nog ändå att man gjort allt man kunnat för att baktala och nedvärdera den egna kulturen och medvetet uppmuntrat de inflyttade att behålla sin ursprungskultur. Uttalanden från höga politiker som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, om att den svenska kulturen inte ens existerar, bidrar förstås till ointresset att lära sig något om den, liksom att aktivt söka bli en del av den. Hur lockande låter det att vilja ansluta till en icke-kultur?

Hemspråksundervisningen (som för länge sedan döpts om till det mer politiskt korrekta modersmålsundervisning) gör det också lättare att kapsla in sig i den kultur man kommer ifrån. Det här är en gigantisk industri som avlönar 10.000-tals lärare. Under Bildtregeringen i början på 1990-talet luckrades regelverket upp något, men huvudregeln är att sådan är en rättighet för alla. Andelen berättigade elever ökade från 11,2% till 19,4% 2009. Under de senaste fem åren har antalet elever ökat med 60% enligt SR, som dock undviker att berätta hur stor andelen av befolkningen därmed är. Men förra året hade 40% av förstaårseleverna i grundskolan utländsk bakgrund, så vi kan gissa på ett ungefär. Här talar vi också om ett yrke som försörjer många av de nyanlända – vilket förstås är ett viktigt skäl till varför man har behållit systemet som det är.

De långa ‘karensperioderna’ som de nyanlända tillbringar i overksamhet på flyktingförläggningarna är i sig en utmärkt grogrund både för kriminalitet och etnisk klickbildning, men också för bibehållandet av den egna kulturen. De i stort sett enda personer flyktingarna kommer i kontakt med under den här perioden är andra nytillkomna, personal med politiskt korrekta värderingar och kriminella talangjägare från utanförskapsområden i närheten. På det här sättet har man gjort det så svårt som möjligt för den som faktiskt vill bli närande medlem i det svenska samhället och som insett att vägen går via inlärning av språk, utbildning och nätverkande med infödda svenskar. Det sistnämnda är det svåraste av allt och det enda som i praktiken gör det möjligt att assimileras, eftersom bostadsområden med väl-integrerade allt mer kommit att domineras av de icke-integrerade; de som inte alls har lust med det, men också de som inte har hunnit, även om de skulle ha velat – massimmigrationens första offer. Den lilla andel av de nytillkomna som faktiskt har fått access till ett svenskt hem har därför en stor fördel framför övriga. Men hur kommer det sig att så många av dem ändå verkar misslyckas?

Postmodernisterna är att gratulera – de valde helt ‘rätt’

Det är då vi kommer till de mer känsliga frågorna kring vilka det är vi tagit hit. De ovan nämnda missgreppen är katastrofala nog kan man tycka; ansträngningarna att misslyckas framstår som närmast absurt träffsäkra. Utan större tvekan handlar det om avsiktliga angrepp riktade mot den svenska nationalstaten. Därför är det bara att gratulera till valet av den grupp människor som man tagit hit. Obs: jag talar inte om enskilda individer nu, utan om helheten. Det är den som med råge uppfyller de krav som postmoderna kulturmarxister kan ställa på människor som inte vill/kan passa in här. Inte på tre generationer, som Östling hävdade i Swebbtv.

Ja, det är en lång resa. Även att gå halva vägen. Svensken skulle aldrig göra det frivilligt. Så hur är det med muslimen?

Även om det länge har varit en djupt förborgad hemlighet, delad av 10 miljoner människor med frivilliga eller påbjudna munkavlar, så har det under senare år börjat sippra fram alltfler uppgifter som med emfas stöder detta till synes svepande omdöme. Men vi skulle lika gärna kunna gå direkt till IWCM, diagrammet där allt detta summeras. De nytillkomna från MENA befinner sig allra längst ned till vänster i diagrammet. Somalier, afghaner, irakier och eritreaner är fullproppade med s k traditionella värderingar, där religion och släktband avgör hur man tänker och agerar. Man är också maximalt fokuserade på vad som i matrisen rätt och slätt kallas för ‘överlevnad‘, dvs de mest basala funktionerna i Maslows behovshierarki. Man är strängt ‘etnocentrisk’ i sin världsbild, vilket är en eufemism för vad som i västvärlden skulle översättas med rasistisk. Och man har låga nivåer avseende ’tillit och tolerans’. Det här låter ju inte så bra, men det är ännu värre när vi ser exempel på vad detta betyder i klartext: läskunnighet och utbildningsnivå är mycket låg bland de senast nytillkomna, avsevärt lägre än för tidigare invandrargrupper. Den religiösa fanatismen är betydligt mer utbredd. Man är också kraftigt överrepresenterade avseende grov organiserad kriminalitet. Och många uppvisar ett recentiment, d v s asocialt hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, som bl a yttrar sig i form av barnrån, våldsamma hemfridsbrott och våldtäkter.

Det hade förstås varit tillräckligt illa om detta nu drabbar Sverige under en begränsad period, säg två-tre decennier. En mansålder. Om man såg någon form av förändring till det bättre så skulle nog somliga svenskar vara beredda att bita ihop och uthärda eländet. Knyta näven i byxfickan är ju vi svenskar bra på, som bekant. Det är bara det att prognosen visar en negativ trend. Det kommer bli värre. Och det här beror på att den införda kulturen tillåtits att rota sig så snabbt och kraftigt, att denna kultur är starkt repressiv mot dem som överger den och att vi försett dem som kommit hit med så utomordentligt små incitament att bryta med den. Med bidrag eller ett arbete som är lägre betalt än bidragen, så finns det inga möjligheter att bosätta sig i områden där den repressiva fundamentalistiska islamska kulturen med sina shariapoliser inte är dominerande. I den enda meningen ryms mycket av förklaringen till varför min prognos är så entydigt negativ. Att både vår nuvarande regim och oppositionen fortfarande är ljusår från ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med dessa tillkortakommanden är bara vad som sätter sigill på domen. Det skulle vara en svår nog uppförsbacke även om vi startade imorgon.

Demokrati förr var inte lätt den heller. Men nu är motsättningarna cementerade.

Vi som var unga under 70- och 80-talen och någorlunda politiskt medvetna, minns att motsättningarna mellan vänster och höger inte var direkt försumbara. Tvärtom hade socialisterna så när vunnit en evig seger, som hade inneburit avvecklat privat ägande och planekonomi styrd av fackföreningarna. Men inte ens under den mest inflammerade striden om löntagarfonderna hade jag i mitt huvud att detta också skulle kunna ha lett till ett avskaffande av demokratin. Enda befogade anledning till detta måhända naiva antagande, låg i hur homogen vår befolkning vid den tiden fortfarande var. Även om jag som individ med borgerliga värderingar kunde känna mig förtryckt av den politiska majoriteten så hade jag släkt och bekanta, även vänner, som tillhörde motsatt chattering, d v s socialdemokratin och dess klienter. Och mina framtida barn kunde jag förstås inte vid den tidpunkten säga vilken ideologisk utgångspunkt de skulle välja, eller ens vilken socioekonomisk grupp de skulle komma att tillhöra. Själv hade jag under min uppväxt inte klart för mig vilken samhällsgrupp mina föräldrar räknade sig till, det var inget som kom upp. Glastaken fanns förstås där som alltid, men på den tiden var klassresor inte bara eftersträvansvärda, meritokratin gjorde dem rent av rätt vanliga. Och den som hade varit röd som ung blev ofta med tiden blå, precis som idag.

Med en åsikt man har är det föga bevänt om den delas av mindre än 50 %.”

Tage Danielsson

Idag är motsättningarna cementerade och eviga, samtidigt som det är viktigt att påpeka att den etniska tillhörigheten i sig själv inte utgör murbruket, lika lite som färgen på tegelstenarna avgör hur hårt de sitter: den är bara en yttre markör. Sverige är fortfarande ett av världens absolut minst rasistiska länder. Det är språkkunskaper, utbildningsnivå och sociala nätverk som gör muren hög och bred och det är religion och kulturell bakgrund som kommer hålla murstenarna på plats. OK. Men måste det förbli så? Av dem som kommer hit, vill de verkligen inte bli svenskar ‘på riktigt’? Är inte vår livsföring så attraktiv att den talar för sig själv?

Somliga tilltalas förstås, särskilt skulle detta kunna gälla andra generationen, om den inte hölls så hårt i det grepp som parallellsamhällena har skapat. Men motsättningen som tycks ligga i att fly från kaos och förföljelse med Sverige som mål, för att sedan vilja leva i samma typ av samhälle som man flytt ifrån – den är också skenbar. Flytten/flykten är inte motiverad av immigrantens värderingar eller dennes religiositet. Utan för att andra inte accepterat den, eller för att man tillhör en förlorande klan/falang. Och för de övriga, den majoritet som i första, andra och tredje hand flyr ifrån fattgdom, inte krig och förföljelse, så är det det kravlösa ekonomiska lyxliv som svenska UD gör reklam om, som lockat. Och möjligheten att ansluta med familj, släkt och vänner har förstås bara ökat attraktionskraften i erbjudandet.

Få eller ingen – oavsett vad man flyr ifrån – har haft jämställdheten, mänskliga rättigheter och umgänge med etniska svenskar som bevekelsegrunder för att söka sig just hit. Om de ens känt till dessa storheter och förstått vad de innebär. När man sedan anlänt och etablerat sig så är det ju i mångt och mycket som vanligt. Fraktionsstriderna har man tagit med sig, men sådant får man leva med. Och den totalitära islamska ideologin är inte bara accepterad, den är för de flesta ett oomtvistligt påbud. Döttrar och söner som inte vill leva efter dessa levnadsregler straffas. Det är inte nya värderingar man längtar efter att ta till sig, det är rätten att behålla sina befintliga. Detta är i själva verket russinet i kakan, när man väljer Sverige som sin slutdestination.

Dar al-Harb och Dar es-Salam

För en muslim är det alltid otillfredsställande att leva i ett land där icke-muslimer har makten och dominerar, det säger nämligen imamen. Man kallar sådana länder Dar al-Harb, krigets boning, i motsats till Dar es-Salam, fredens boning, där islam härskar. Benämningarna förklarar explicit hur man upplever världen och islams roll: som en stark och pågående konflikt. Den har inte någon fredlig lösning, såvida de otrogna inte väljer att kapitulera. Islamisternas statslära, sharialagarna, omfattar inte någon demokrati. Allahs vilja är större säger dessa, och därför måste demokratin maka på sig närhelst den kommer i konflikt med de religiösa lagarna. Att införa sharia är alla muslimers rättfärdigade mål och så många som 2 av 3 europeiska muslimer har i enkätundersökningar bekräftat att de religiösa lagarna kommer först. I svenska utanförskapsområden praktiseras detta redan; här finns shariapoliserna och här finns klanöverhuvudena och imamerna som dömer i fall där ingen vill eller vågar blanda in svensk polis och domstol. Parallellsamhället är redan här. En minoritet strängt troende vill inte ens rösta i våra val. Det ska vi inte tolka som något annat än vad det i praktiken är: ett förnekande av att man lever under våra lagar. Och ett hot om att man anser att dessa bara kan ändras genom att störta vårt samhälle till grunden. Den stora majoriteten muslimer röstar, men det beror på att många istället hyser gott hopp om att utnyttja demokratin för att förändra Sverige så att landet blir mer likt den muslimska kulturens länder.

Det är inte några kompromisser man söker. Ödmjukhet är något man visar så länge man måste, sedan inte. Raskt har den hårda kärnan av religiösa fundamentalister etablerat sig som självutnämnda företrädare för de mer sekulärt orienterade gruppperna, och det finns noll tecken på att den blir mindre extrem eller får lösare konturer med tiden. Nej, den växer och blir starkare för var dag som går. Och problemet är att det man vill är så oförenligt med vad vi vill. Sharia eller demokrati? Var finns kompromissen i det?

I en ideal demokrati så får muslimerna inflytande efter sin storlek. Vi har försökt att ge dem detta, utan att tulla alltför mycket på ‘våra’ käpphästar. Ja, postmoderna kulturmarxister har gjort det till en dygd att slakta alla sådana, för att visa god vilja. Böneutrop, könssegregerade simhallar och badtider, halalkött i skolan är krav vi hittills mötts av. Många svenskar har sett det som kompromisser man får leva med. För sådan ser den svenska demokratin ut; det är så vi är vana att umgås med varandra, på gott och ont. Men detta kommer aldrig räcka för vår nya minoritet eftersom det inte är så en klankultur fungerar. Till dess att man stöter på tuffare motstånd så knallar man vidare. Ett böneutrop varje fredag blir snart två, sedan fem. Innan alla dagar i veckan fylls av de religiöst signifikanta maktanspråk som böneutroparen gör, så kommer man inte vara nöjda. Eftersom svenskarna förr eller senare lär komma till slutsatsen att de inte kan gå längre i sitt tillmötesgående – ganska få av oss lär frivilligt konvertera – så når vi en punkt där hårt till slut ställs mot hårt. Lika lite som vi behöver fråga oss vilket system kommunisterna skulle införa om de hypotetiskt fick en riksdagsmajoritet, lika lite behöver vi undra över vad som händer om/när muslimerna får en sådan majoritet. Men vi kan också redan nu gissa vad som händer om svenskarna skulle bestämma sig för att säja stopp innan muslimerna får den åtråvärda majoriteten. Vi kommer då bli tvungna att genomföra mycket hårdhänta reformer syftande till assimilering under hot om repatriering av de muslimer som inte aktivt låter sig integreras. Vilket knappast stillatigande kommer accepteras. Det är i sådana samhällen som demokratin upphör att fungera. Som i Libanon. Den ena gruppen måste ge vika för den andra gruppens krav, trots att den på inga villkor kan eller vill acceptera dessa.

White flight är de individualistiska svenskarnas enda möjliga respons.

White flight. DN 3/11.

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, men skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna. Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats.

Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad, Bengtsfors och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare, gamla – och kriminella – kvar.

Över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på denna utveckling. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Kriminaliteten signalerar just den stora skillnaden mellan de båda grupperna och bomberna är den mest påtagliga effekten av de nya inflyttarnas närvaro. Problemet är att Sverige saknar bra platser att fly till. Vi har ett samhälle där stadsplanerarna aldrig föreställde sig att man behövde skydda välfungerande medborgare från terror och kriminalitet. Våra traditioner, med allemansrätten som signum, visar det motsatta, en homogen befolknings totala tillit till allas frihet under ansvar. Vår öppenhet har därmed blivit ett fängelse. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Sunt förnuft måste börja tillämpas. I långa banor.

  • Vi måste säga skarpt nej till fortsatt radikalisering: inga fler statliga bidrag till islamister.
  • Islamism skall läggas under allmänt åtalbara handlingar i den mån den innefattar förespråkande av beteenden som står i strid med svensk lag.
  • Förbud mot utländsk moskéfinansiering. Tills vidare byggstopp för nya moskéer. PBL måste börja följas och utformningen anpassas till övrig bebyggelse.
  • Inga fler eftergifter till islam som går längre än vad allmän religionsfrihet kräver; de som redan givits måste återgå och rivas upp.
  • Finansiering av hemspråksundervisning måste upphöra, pengarna ska istället läggas på att hjälpa de nytillkomna att klara tuffare språkkrav i svenska – och arbetskrav i icke subventionerad verksamhet.
  • Särskild kontroll av kommuner och myndigheter för att undvika omotiverade snällanställningar, d v s raka motsatsen till hur det ser ut idag.
  • Socialbidrag av alla slag måste trappas ned redan nu, så att den maximala nivån ligger tydligt under minimilönen efter skatt. Utan rätt incitament kommer ingen vilja ändra på något.
  • Också över tiden måste stöden trappas ned, så att man känner ett tryck att utbilda sig – och integrera sig.
  • Medborgarskap ska bara ges efter lång tid i Sverige, varav tid med bidrag inte räknas; krav också på flera års fast anställning och godkänt på omfattande språktester. Småbrott innebär att klockan nollställs.
  • Mindre omfattande men liknande prov ska även krävas för permanent uppehållstillstånd – som aldrig ska innebära rösträtt, ej heller i kommunala val.
  • Testerna ska även inkludera ett frågebatteri om svenska grundläggande lagregler, om svensk kultur, liksom prov som visar att man förstått vilka värderingar och färdigheter som efterfrågas här; såsom tillförlitlighet, arbetsamhet, ärlighet och punktlighet.
  • En undertecknad avsiktsförklaring om att den ansökande ser det som självklart att alltid följa svenska lagar före religiösa hänsyn och att denne är införstådd med att medborgarskap kan dras tillbaka om denna avsiktsförklaring åsidosätts.
  • Särskilda intervjuare med höga integritetskrav kan behövas för rättning och för att komplettera de skrifliga delarna av proven. Liknande kvalificeringskrav bör krävas på Migrationsverket och att tillhöra samma kulturkrets eller ursprungsland som asylsökande ska inte vara tillåtet.
  • Nolltolerans mot terrorism och grov kriminalitet måste visas i form av livstidsutvisning oavsett situation i ursprungsland. Alternativlösningar med andra mottagarländer utanför EU kan bli nödvändiga.
  • Liknande sanktioner måste gälla kulturellt oacceptabla företeelser som barnäktenskap och handlingar som uttrycker homofobi, barn- eller kvinnoförtryck. Eller förakt för demokrati och yttrandefrihet.
  • Passivitet ifråga om att visa ansträngningar för att bli del av ett fungerande samhälle måste också bemötas med tuffa krav, om än formulerade som erbjudanden man på frivillig grund antar och med ett bidrag till utresa och nyetablering, som trappas ned ju längre man väljer att vänta.

Praktiska åtgärder på ländernivå måste komplettera dessa krav på individnivå. Till exempel avtal med berörda emigrationsländer eller alternativa mottagarländer för repatriering. Upprättande av en stark gränskontroll. Införskaffande av transportplan och/eller -fartyg. En särskild, tungt beväpnad immigrationspolis för att verkställa utvisningar och repatriering, tillse att illegala vistelser upphör samt att kväsa upplopp i sin linda, med de medel och befogenheter som då krävs.

Är det värt sitt pris?

Jag är fullt medveten om att postmoderna kulturmarxister, vänsterliberaler och politiskt korrekta av alla chatteringar – även långt in i de ‘nya’ moderaternas kärntrupper – får skrämselhicka redan innan de hunnit till punkt tre. Och att åtgärderna sannolikt skulle kallas radikala även inom SD:s partiledning. Men det är ju ungefär hit danskarna har hunnit vid det här laget, och vi måste göra samma resa mycket snabbare, för våra problem är värre. Vi tycker kanske att det regnar bomder och granater över oss dagligen redan nu. Att våldtäktstalen är ofattbara och rapporterna om barnrånen är skrämmande. Men sanningen är att allt detta bara är en mild västanfläkt av vad som lär komma, givet att vi börjar agera för att islamisternas framtidsplan för Sverige inte ska gå i lås. Men om vi inte vill kapitulera så är ju detta vad som måste ske. Jag räknar till 16 punkter på listan. Det lär gå att lägga till fler, men knappast att dra ifrån någon. Och en sak är klar; ju längre vi dröjer med att ta tag i saken, desto värre kommer denna storm att rasa.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English executive summary

The main article is outlined from last week’s Sunday Chronicle, in full in English. Here is added information about the so called ‘home language’ education, a huge part of the Swedish education system that is actively discouraging the integration process, but employs tens of thousands immigrant teachers and thus makes statistics look good. Also I elaborate somewhat on the Islam concept Dar es-Salam vs. Dar al-Harb; dividing the world in a peaceful Islamic region and naming all else a war zone. It’s quite telling, and reveals how Muslims look upon their own situation after having emigrated to a secular country as Sweden. I have also added a matrix with up-to-date demographic figures on Swedish immigration, showing the huge and growing quantities of immigrants and within this the even more rapidly increased subgroup that originates from Islamic countries.

The ethnic Swede’s only response, when government does not recognize the problems, is white flight. There is no other option. In Filipstad, Bengtsfors and other rural areas this migration pattern was catalyst by the lack of employment, long before the immigrants arriveed. But it is now driven by the dysfunctionality in these societies and by demography itself: Swedes still like to live with their own, regardless of what is said about this being racist or not. In Malmö, the only Swedish city with large inner city ghettos, this development is quite obvious. The demography split is explicitly marked with the new inhabitants bad habit of throwing bombs. Malmö will soon be a Muslim enclav, as will Botkyrka and Södertälje, abandonded by all Swedes and well integrated immigrants. The problem for the Swedes however, is that there is no safe haven. The city planners didn’t build society so that it could harbour these type of in-built conflicts between population groups. Nowhere can law abiding citizens find shelter. There are no fences. No gated communities. There are even laws giving man a right to go whereever he wants. A unique sign of a unique trust among an almost as uniquely homogenius population. Now this openness becomes a trap. Crossing the Swedish border will thus be white flights next target. It has already started.

In the final section I conclude that there is no possible meet between the two antipols; the secular self-expressing individualistic ethnic Swede and the traditional survival-oriented Muslim. The gap is just too wide to close in a democratic satisfying way for both groups. As long as the majority of the Swedes does not realize this, we can expect the Muslim society to move forward their positions quite gradually, until demography turn the tables and the Islam community can show its true colours. However, in case the Swedes see the danger and start to act rational upon it, a severe clash is to be expected. Such actions will not be accepted, but will be met with fierce resistance. I have in bullit points listed the most important strategies to avoid a situation where Islam dominates Sweden. Most importantly is to resist further radicalization and influence from fundamentalists abroad via mosque financing etc; deportation of criminals; (stronger) incentives for immigrants to integrate, start contributing, learning the Swedish languange and culture – as well as firm actions when people do not adjust to this program. Volontary based repatriation offering the returning refugee a start up renumeration, that however will decrease over time if not accepted – and in the end, if there is no progress in the integration plan, will lead to deportation, with a minimum grant.

Inglehart-Welzel Culture Map:

Traditional values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook.

Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. (Suicide is not necessarily more common.)

Survival values place emphasis on economic and physical security. It is linked with a relatively ethnocentric outlook and low levels of trust and tolerance.

Self-expression values give high priority to environmental protection, growing tolerance of foreigners, gays and lesbians and gender equality, and rising demands for participation in decision-making in economic and political life.

Publicerad Lämna en kommentar

När sanning ställs mot ‘värdegrund’ vinner fortfarande det senare. Det visste vi. Men var Henrikssons svek nödvändigt?

Medan det mesta som sägs i nätmedia går att ignorera, t ex sådant som jag skriver, så kan inte MSM undvika att reagera när en internationell superstjärna som Leif Östling (fd VD Scania, ledamot i VW:s koncernledning och ordförande i Svenskt Näringsliv) uttalar sig. Det dröjde ett par dagar. För det fanns ju ett problem. Man låtsas ju att man inte läser nätmedia eller lyssnar på Swebbtv. Problemet löstes så att en lokaltidning i Södertälje fick publicera först. Sedan kunde MSM låtsas som det var lokalmedia man själva hämtat hela historien ifrån. Noll trovärdighet för det visserligen, men det är iaf vad man kan påstå. Och påstår.

Vänstermedia löper programenligt amok.

Emma låter alla tycka till. Även dem som har fel.

Att svensk vänstermedias förhandsgranskare skulle löpa amok över Östlings uttalanden i Swebbtv, ett media de inte kan kontrollera, var förutsägbart. Och det absolut viktigaste och mest angripbara var förstås just mediet han valde. För Östling, till skillnad från de flesta andra dissidenter hade det ju funnits alternativ! Varför kunde han inte åtminstone ha gjort sin intervju i Dagens Industri? Min gissning är att han möjligen var naiv, men mer troligt, att han faktiskt ville få hela sanningen på bordet och dessutom vara säker på att budskapet kom fram som han själv tänkt sig. Det går idag att berätta om delar av det Östling sade i DI, liksom i Expressen och t o m Aftonbladet. Men MSM bäddar sedan in de kontroversiella delarna med egna kommentarer, eller låter ännu hellre en meningsmotståndare som kallas för ‘expert’ få säga sitt. Som när Emma Boëthius, chef på Expressens klimatredaktion låter ‘klimatförnekare få komma till tals’. Både före och efter varje kort klipp med en ‘förnekares’ nedklippta uttalande görs intervjuer med de kloka och rättfärdiga, som Emma gillar. De som har rätt. Och är så många. Östling ville alltså vare sig bli nedklippt eller omgiven av de politiskt korrektas tillrättaläggande förnumstigheter.

Metoden MSM nu använt för att baktala Östling är just sådan. Deras glidningar är så fula så det kokar i mig. Man sliter alltså citat direkt ur sitt sammanhang. Utan det sakliga stöd för sin slutsats, som Östling angivit, så låter sådana alltid mer provocerande och osakliga. Skulle jag säga: “De här männen var värdelösa” utan kontext, så skulle folk reagera. Om det sedan framkom att jag talade om koncentrationslägerskommendanter, så skulle min värdeutsaga närmast framstå som ett urvattnat understatement. Och får man fakta på bordet om somalier som misslyckas i 9 fall av 10 på Scanias fabrik i Oskarshamn, så är det tämligen uppenbart att det skulle kunna ha gått att fylla på med väsentligt mer negativa värdeomdömen än de objektiva konstateranden som Östling sammanfattade med.

Brunsmetningen av Swebbtv. ETC får vara domstol.

Men det allra fulaste är förstås hur man sedan brunsmetar honom och framförallt Swebbtv. I SVT:s sammanfattning är detta ett inledande konstaterande: “Leif Östling, styrelseordförande i Södertälje Science park, har medverkat i en intervju på en sajt med kopplingar till vit makt-miljön.” Det här är dock inga fakta. Vilket SVT inte medger, istället skriver man lite längre ned i artikeln, som förklaring, att “Sajten Swebbtv bildades runt 2015 enligt Jonathan Leman, researcher på Expo.” Och så låter man Expo ge sin syn på saken med ett direkt citat:

– De plockar upp röster från Alternativ för Sverige, NMR och konspirationsteoretiker som är mer svårplacerade politiskt, och Sverigedemokraterna. 

Som om Expo skulle vara neutrala. En vänsterextremistisk organisation som lever på att skapa bra citatvänliga klyschor om sina politiska motståndare, som vänsterjournalister inom MSM sedan kan klistra på dessa, utan att behöva gå i god för dem eller själva anklagas för att ha fabricerat uppgifterna.

SVT har sedan sett sig förorsakade att beivra Östlings uttalanden. Detta är det mest otäcka. Det räcker ju nämligen inte med att hävda åsikten att Östling har gjort fel (som sade sanningen i ett fora som MSM inte kontrollerar). Hade man nöjt sig med detta så hade det väl kunnat hävdas att åsikten är fri i Sverige, även om det bara är vissa av dessa som MSM vill sprida, nämligen masspsykotisk indoktrinering och propaganda. För SVT räcker inte det. Man måste statuera exempel så att inte fler, näringslivsföreträdare och andra, begår samma misstag.

Värdegrunden. Diktaturens åsiktsmonopol.

Godner. Ännu en godhetsapostel.

Man söker upp och intervjuar Boel Godner (sic!), socialdemokrat och Södertälje kommuns ledamot i Södertälje Science Park. Frågorna formuleras så här:

  1. Är det förenligt med de värden Södertälje science park står bakom? 
  2. Men är det förenligt med Södertälje science parks värden?
  3. Har du förtroende för Leif som ordförande för Södertälje Science park?
  4. Hur mycket kan det här skada Södertälje Science park? 

‘Värdegrund’ är ett annat ord för ‘svensk vänsters dogmer’. Och tyvärr även MSM:s. Låt oss formulera om det så att SVT-reporterns budskap går fram lite tydligare:

  1. Är detta något man ska få säga öppet i Sverige idag, enligt partiet och centralkommittén? 
  2. Men nu är det ju du som har att verkställa centralkommitténs budord, vad säger du?
  3. Kom igen nu! Se till att ge honom snöret , hur lång tid ska det ta för dig att fatta vinken?
  4. OK: Här är en sista ledtråd: berätta för mig inte om, utan hur mycket fel det här är? 

Och att det är väldigt mycket framgår ju av Godners svar. Hennes villighet att ställa upp i schavoteringen ska inte underdrivas, med all sannolikhet är hela intervjun ett väl förberett teaterstycke. Den frågan som lyser med sin frånvaro är Hur mycket skada tar Södertälje Science Park av att sparka sin nestor och mest namnkunnige beskyddare? Ledningens med all sannolikhet mest värdefulla och kunnigaste person?

Näringslivet och Scanias VD Henrik Henriksson. Faller i farstun ännu en gång.

Nu var ju ingenting av detta oväntat. Det var snarare mer intressant att man i DI, Expressen och Svenska Dagbladet rapporterade neutralt om Östlings intervju. Den omsvängning jag hoppas att vi nu ser har alltså kommit ungefär halvvägs, eller i alla fall en tredjedel på vägen. Hade kunnat ska tilläggas, för frågan är vad som händer nu. Min stora förhoppning är ju att Östlings uttalanden visar att näringslivet i övrigt nu ska börja våga prata. Men när bilan faller håller näringslivets potentater istället armarna bakom ryggen med fingrarna korsade. Detta är den stora besvikelsen. Scanias VD Henrik Heriksson släpper en massa snömos om att alla är välkomna både till Scania, Södertälje och Sverige. Uttalanden som får det att låta som om Östling sagt det rakt motsatta. Det har han ju inte alls. Henrikssons uttalande är fegt och hållningslöst. Framförallt eftersom Södertälje är mycket mer beroende av Scania än vad Scania är av Södertälje. Med lite mer jävlar anamma i sin ‘värdegrund’ hade Henriksson kunnat stå upp för sin stora föregångare och förebild Östling, och värdigt förklarat att Östling är en person vars verklighetsuppfattning man bör respektera och ta på allvar. Därefter hade han kunnat lägga till snömoset om han så önskat. Istället blir han så skitnödig att han anser sig vara tvungen att ta avstånd, precis som Godner.

DN och Tenitskaja.

Tenitskaja och Bali.

Alexandra Carlsson Tenitskaja, ökänd för en smutskastningskampanj av Hanif Bali, tidigare på AB, men arbetar sedan 2017 på DN, där hon bl a varit inblandad i drevet mot Lars Adaktusson i samband med EU-valet. Hon var snabb att återupprepa SVT:s uppgifter. Läsarkommentarerna, som man ska veta i snitt annars är bland Sveriges mest tjockskalliga och hårdnackat kulturmarxistiskt influerade, är som vanligt påpassligt modererade om de skulle avvika från partilinjen. Dessa mina kommentarer har DN Ifrågasätt ‘städat bort’:

Det han säger är fakta, som han själv konstaterat. Att det råkar vara obehagliga fakta som inte stämmer med din ‘värdegrund’ eller någon annans värdegrund är väl trots allt heller inget rimligt skäl att sparka någon? Bye the way, klart du har rätt i att de fattiga har ännu sämre kunskaper. Det är vad vi kommer bli varse när anhöriginvandringen startar på allvar.

Inte god ton.

Östling har uttryckt sig rakt, sanningsenligt och tydligt. I Sverige är det tydligen att vara klumpig. Så klumpig att man ska sparkas från alla poster man har? Javisst, sanningen är ju inte rätt ‘värdegrund’. Och av dessa två är ‘värdegrund’ överlägset viktigast.

Spekulation.

Lägg inte ord i munnen på Östling som han inte har sagt. Östling har aldrig påstått att det skulle vara annorlunda. Det gör du genom den hör glidningen. Problemet är att när 9 av 10 somalier inte dyker upp till jobbet i rätt tid och sedan inte kan samarbeta, då sägs de upp oavsett vilken religion eller hudfärg de har. Och det var bl a detta konstaterande som underbyggde Östlings uttalande. Från att 2006 ha hävdat att Migrationsverket var bakåtsträvare och att Sverige kunde dubbla sin befolkning. Östling har helt enkelt haft en verklighetsjusterare på jobbet. Det vore glädjande om fler lyssnade på den som redan gjort misstag istället för att göra dem igen. Välkomna må alla vara, men det är tyvärr exakt som Östling säger, de kommer från en kultur som kräver tre generationers anpassning för att fungera i världens mest avancerade näringsliv, det svenska. Och ja, det finns undantag. Och nej, det har inte bara med klankultur och islam att göra. Men jo, det är väldigt viktiga faktorer bakom varför det är så få som fungerar och får jobb här. Medan rasism är en faktor som är närmast försumbar i sammanhanget.

Hot / missaktning mot utsatta grupper.

Censur. Svårare än så anser man det inte vara på DN Ifrågasätt.

Inte till saken.

Men man får väl försöka se det det positiva. Läsarkommentarerna är till 3/4 till Östlings fördel och många är upprörda och bekymrade, inte minst över konsekvenserna för yttrandefriheten. Bland DN-läsarna är detta en ganska drastisk omsvängning mot hur det brukar se ut. Min följande kommentar är faktiskt inte censurerad och har överlägset mest likes (numera kan ingen läsare göra fler än en sådan):

Nu tycks det centrala här inte vara så mycket sakfrågan, där alla vet att Östling har rätt, utan om man kan hårdra någon formulering utryckt ur sitt sammanhang, så att den låter suspekt. Det kan man bara med nöd och näppe och genom att framförallt angripa Östlings uttalande för att det skulle ha skett på en sajt med ‘anknytning till vitmaktrörelsen’. För att få det att låta så där hemskt har MSM inkl DN varit tvungna att citera Expo. Expo är vänsterextremister. De kan kopplas till AFA, och andra terrorstämplade vänsterrörelser. Varför är deras omdöme värt att referera i en förment borgerlig tidning med resurser att göra sina egna kontroller?

Ska man på allvar hålla på så, varför inte vända helt på kuttingen? DN kan säkert också kopplas till liknande; minst någon journalist, som t ex Tenitskaja, kan ju ha ett tänkbart vänsterextremistiskt samröre. Eller rent av vara vänsterextremist själv. Källa: Samnytt. Är det också värt att nämna? Och är det sedan skäl att sparka Tenitskaja? Nej, trodde inte det. Men högern, då går det bra.

Jag har lyssnat på hela intervjun och Östling som, bye the way, är en av svenskt näringslivs mest respektera ledare alla kategorier, med bakgrund i SSU och så sent som 2006 för alla former av invandring, talar lugnt och sansat om egna erfarenheter på Scania. Sanningen. Att drevet sedan går som det gjort är för att han måste tystas och alla ska tänka sig för att göra något liknande. Obehagliga kommuniststatsfasoner, som DN hänger på i.

52 gilla och faktiskt (ännu) inte censurerat!

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

There is no doubt that Leif Östling’s interview in Swebbtv has rocked the boat in Sweden. Some media (DI, SvD and Expressen) initially notably reported about it in a quite neutral and objective tone. This however set off a reaction among the deeply politically correct intrenched SVT, DN and Aftonbladet media. By using the term ‘värdegrund’ (translated ‘foundation of values’ thus: ‘what is regarded OK by the MSM opinion monopoly’) the SVT reporter could easily conclude that Östling was way out of line. This was concluded by referring to ETC, a activist leftist thinktank, who ‘validated’ that Swebbtv collaborates with extreme alt right and neonazists. Thus Östling was immediately sacked from his position as chairman i Södertälje Science Park. The fact that Godner, the Social Democratic Party leader in Södertälje, was playing along in this farse, should not surprise anyone.

Much more desturbing is the fact that the present CEO at Scania, Henrik Henriksson, does not support his internationally well reputed and on the factory floor much liked predecessor. He could easily have stood his ground; Scania is much more important for Södertälje than vice versa. And Östling did in fact not say anything that was not true. We must now hope that the many reactions in support for Östling will be noted at Svenskt Näringsliv head quarters. Otherwise they will, again throw away an opportunity to take charge in a situation when the opinion is about to shift. SN must protect their own and stand firm when the MSM leftist mob starts these kind of campaining, since no one is strong enough all by himself. Östling has done his part. Now it is up to you.

Publicerad 1 kommentar

Omsvängningen, del 2. Journalister som gör sitt jobb.

Veckan som gått har ett par riktiga pärlor trillat in, som från ingenstans. Igår nämnde jag Alex Schulman – mobbaren som utnämnde Åkesson till en värdig statsminister, från att år 2015 bestämt hävdat att han skulle emigrera om SD kom till makten. Det stora med hans hyllningsord är inte alls att de är så insiktsfulla utan att det är just Schulman som kommit till insikt och att han gör det just nu. Det visar hur principlös inte bara han är, utan stora delar av MSM. Överraskande t o m för en cyniker som mig. Denna brist på hållning bland trendsättarna inom media kan komma att göra omsvängningen av svensk immigrationspolitik snabbare än vad många av oss trott. Sanningen är ju att Sverige och svenskarna är väldigt effektiva när de vill och om alla (utom Mp:ister och centerpartister förstås) skulle börja dra åt samma håll, så finns det faktiskt anledning till viss optimism.

Den andra bomben som sprängdes i veckan bör ha minst lika stor betydelse som Schulmans kappvändning. Återigen handlar det till synes bara om ytlig ‘appearence’ snarare än om sakpolitisk betydelse. Jag talar om TV4-inslaget, där man slog ned på den bidragsreklam som statliga Svenska institutetet gör och som våra utländska ambassader använder för att locka hit så många immigranter som möjligt. Bara att ta upp saken har länge varit tabu. Ja, och just det var förstås inget man nämnde. Man låtsas som att detta är ett nyss gjort avslöjande, ett alldeles eget ‘scoop’. Men det är det ju inte. Vi som följer nätmedia har känt till att det är så här det sett ut i flera år. Och att det här gjorts med regeringens och utrikesminister Wallströms goda minne behöver ingen heller tvivla på. Tvärtom; det här hänger väl ihop med (S) strategi att få ‘rätt’ invandrare att komma hit.

Ett reportage som inte hymlar med vad som är fel.

‘Rätt’ invandrare: sådana som inte konkurrerar om jobben och som röstar på S.

Och med rätt invandrare menas inte, som man skulle kunna tro, sådana som arbetar och står i; de där ‘raketforskarna’ som man påstår skulle ha sökt sig hit i långa banor, men som det är så ytterligt tunt med när man tittar sig runt. Vi bör fundera över detta faktum lite till. Alla syrier och irakier är inte dåligt utbildade. Visserligen når man inte upp till samma nivå som iranierna som kom hit på 80-talet, de utgjorde ett skevt urval av sin befolkning. Men det finns ett skikt med mycket välutbildade – och sekulära – också i dessa länder, som vi har sett oproportionerligt få av i Sverige. Det är nämligen inte dessa som lockats hit. Och det finns ömsesidiga skäl för det. ‘Raketforskare’ av alla slag och från alla nationer vet att Sverige är ett högskatteland med s k solidarisk lönepolitik som ger ytterst dålig pay-back för utbildning och begåvning. Samtidigt som sådana har en stark tendens att rösta höger. Fler sådana som Tino Sanadaji vill inte sossarna ha hit, det kan jag garantera. Ska det vara någon nytta med flyktinginvandringen, som (S) ser det, så måste det gå att rekrytera nya klienter ibland dem. Och vilka är då mer mottagliga än dem som görs beroende av våra bidrag (och sedan fortsätter att vara det)? Nackdelen att de inte är närande är man förstås medveten om (även om man har underskattat den). Men den uppvägs också av en fördel: de kommer varken kunna eller vilja konkurrera om de jobb som är eller varit (S) kärnväljares.

Fackets protester mot flyktingströmmarna har varit milda, något som hade varit svårt att tänka sig om dessa på allvar hotat medlemmarnas jobb. Bara enstaka av de mest lågutbildades arbeten har försvunnit pga konkurrens från nyinflyttade, t ex i form av i dessa tider aktuella däcksskiften (dvs konsekvensen av att några immigranter börjat svartlönedumpa sina tjänster). Facket har samtidigt varit benhårt emot sänkta minimilöner, som skulle göra det lättare för de nytillkomna att försörja sig hederligt. Lägre minimilöner skulle fackmedlemmarna aldrig acceptera – och därför inte partiledningen (S) heller; då hade man lika gärna kunnat tvångsansluta hela LO-avdelningar till SD direkt. Istället har vi alltså UD:s reklam för hugade emigranter om bidragssverige. Ergo: sossarna har fullt medvetet drivit importen av bidragstagare?! Kan man verkligen vara så cyniska? Ja, försök gärna hitta någon annan bättre förklaring till varför vi är så måna om att locka hit just de mest outbildade analfabeterna. De flesta av dem är helt på det klara med att de inte här för att jobba. Och bidragstagarna lär bli ännu fler nu när anhöriginvandringen kommer igång på allvar, de har ännu lägre utbildningsnivå och är präglade av sin kultur (sina män, klanöverhuvuden och imamen) att stå vid spisen och föda barn; lycka till med att försöka få in dem i svenskt arbetsliv. Kostnaderna då? Dem har man ju grovt underskattat. Men om det inte varit för att kriminaliteten exploderat hade de nog gått att gömma undan ett tag till. Min förmodan när det gäller såväl ekonomi som brottslighet, är att S-strategerna gått på sin egen retorik och, typ, helt lättsinnigt hoppats på att allt ska lösa sig något obestämt datum framöver. Det har det inte att gjort.

Sweden.se – vill locka den arbetslösa sexbarnsfamiljen att chansa på Sverige.

Wow! Då vill jag flytta dit! Sa ni att man fick bidraget även som arbetslös?

Hemsidan Sweden. se är alltså länkad till ambassadernas och skryter om vårt generösa bidragssystem. Låt oss kort bekanta oss med den. Vi börjar med att notera att det faktiskt är etniska svenskar på bilder. Lite oväntat… jag menar, på mjölkpaket och i utomhusreklam är det ju numera bara färgade som figurerar, främst tjejer. Men nu är det bidragssverige som ska marknadsföras. Fram med de blonda och blåögda, the ‘average Andersson family’! Jag ser överhuvudtaget bara en enda kvinna som ser utländsk ut i de små ‘anslagstavlorna’ som handlar om bidragssverige. Gissningsvis är hon från Thailand.

Det här är ju för jävligt!

Redan i påannonsen för inslaget anger nyhetsankaret tonen genom att citera sajtens mest uppseendeväckande erbjudanden: rätt till vård och tandvård till papperslösa, samt att sajten finns på flera språk (arabiska överst) och att ambassaderna länkar till sidan. Innan chefen för ‘Sverigekommunikationen’, Per-Arne Wikström, tillåts kommentera passar TV4 på att informera om fler av hemsidans godbitar: att vår föräldraledighet är ‘super high by international standards!’ och att vi bjuder på höga föräldraersättningar även när man är arbetslös. Det här är ett ovanligt upplägg. Man ger alltså inte myndighetssverige chansen att ludda till budskapet innan det är klart meddelat. Än mer uppseendeväckande: Wikströms försök till snömos möts av en konkret kritisk fråga! Varför ska man berätta för en sexbarnsfamilj att man får 12.000 kronor i barnbidrag per månad? Och Wikströms svar låter – kors i taket – som om han faktiskt inte blivit förberedd på den. ‘Man ska upplysa om våra bidrag’. ‘Man vill få hit folk’. Jaha. Det ante mig.

Måste vi ge goda råd till illegala invandrare?

Vilka högutbildade vill man egentligen locka?

Jag vet inte om reportern, Helena Gissén, är personligt ansvarig för idén till reportaget, men hon sköter sig föredömligt, ger ännu ett par små upprörande citat från sidan, om hur mycket svenskarna gillar att betala skatt(!) och så om all den fantastiska service man får för pengarna, inte minst dygnetrunt-assistans och bidrag till bil för funktionshindrade; att svensk sjukvård är nästan gratis och gäller även dem som fått avslag på asylansökan och gömmer sig. Gissén undrar försynt om inte papperslösa bara helt enkelt ska lämna Sverige och Wikström svarar återigen yrvaket: ‘Ja, det är väl också en aspekt i det hela.’ Att just den informationen knappast bidrar till att få hit duktig arbetskraft står klart för alla, så vad ska han säga? Stackars sate! Här har man haft den här reklamen uppe i flera år. Att komma här och ställa frågor nu! Vad är det för stil?!

Kommentarer från opposition – och en ansvarig minister som ställs till svars!

Ulf Kristersson (M)– en oppositionspolitiker, sic! – får tillfälle att tycka till. Om han bara hade lyckats låta lite mer oinformerad och upprörd så hade det varit bra, men han är ju i alla fall tydlig: det här skickar fel signaler. Så en klimax: utrikeshandelsminister Anna Hallberg (S) ställs till svars. (Hur lyckades man få henne att ställa upp? Bara det är ett mysterium.) Hon avkrävs till och med en åtgärd – hon ska ‘tala med ansvarig GD’. Det låter faktiskt som om det ska hända något.

För den som är van vid hur svensk media systematiskt undviker sådana här ämnen, så är hela inslaget en mindre sensation. Men det är upplägget, de – berättigade – frågorna och mikrofonen i nyllet på en ansvarig minister som gör det nästan unikt.

Betydelsen av sådana här reportage? De är dammöppnare.

Rent realpolitiskt har förstås det kritiska reportaget ingen stor praktisk betydelse. Skulle informationen på Sweden.se tas bort så kan ni vara så säkra på att de nytillkomna kommer att hålla sig informerade via andra kanaler. Det kan t o m vara därför som minister Hallberg ställde upp på intervjun, så att (S) nu kan visa krafttag och låtsas rensa i den alltför flyktingvänliga byråkratin, dvs deras egen Djupa Stat. Om inte några nya bidrag planeras så kan man ta bort informationen, den gör varken från eller till. I ett så här kort inslag fanns ju heller inte plats för att ställa de verkligt svårbesvarade frågorna, dvs huruvida den nämnda sidan ingår som del i en medvetet driven politik för att skapa socialdemokratiskt röstande klienter. För att driva en tes av det slaget krävs en mycket större apparat, tid och resurser, av det slag som Uppdrag Granskning har och man måste troligen acceptera att tesen bara kan göras sannolik, aldrig helt bevisad. Något sådant lär det dröja innan vi får se.

Så var reportaget bara ett slag i luften? Nej. När TV4 berättar om sådana här hårresande systemfel så visar det vägen för fler medier, som känner vartåt det nu blåser. Ännu viktigare är att 1.000-tals socialarbetare lär få lättare att nå ut med sina berättelser. Sjuksköterskor och poliser kan också få chansen att äntligen tala ut om de vill. Jag är ganska optimistisk eftersom sentimentet är så entydigt just nu. Det känns som om media bara har väntat på att få frossa i idiotiska mångfalds- och immigrationsexcesser. Nästa steg är att man faktiskt också stramar åt. Vi ska t ex inte ge illegala invandrare några förmåner alls. Punkt.

Vad har vi att vara oroliga för?

Syftet från (S) sida, om de nu skulle ha känt till reportaget i förväg och ‘godkänt’ det, är antagligen att försöka städa undan immigrationsfrågan i god tid inför valet 2022. Om detta faktiskt skulle ske, till priset av ett fortsatt maktinnehav för vänstern så vore det mycket olyckligt, eftersom det är så mycket annat som är fel och måste ändras. Men man kommer inte att lyckas. Migrationsfrågan löser man inte så lätt. Dels är regimen bevisligen både inkompetent och föga beslutsför med spretande samarbeten som vill helt annat. Dels är problemen så djupgående och dessutom accelererande, så att man även med rätt åtgärder kommer behöva många år att få bukt med dem. Situationen både med ekonomin och brottsligheten kommer att ha förvärrats fram till 2022. Vi har bara anledning att oroa oss över hur mycket.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

When Swedish foreign office markets Sweden as a country where welfare subsidies are ‘super high’, one must ask what kind of immigrants they are looking for. Could it be that the perfect combination are those who will be forever grateful for being taken care of, and therefore most likely will vote for the Social Democrats? And at the same time do not compete with unqualified Swedish workers?

Well, in any case, those of us who has followed internet media knows about this since long, this is not news to us. What must be called big news however, is that TV4 actually decides to spread knowledge about this perverted system to the political correct general public. And the way it is done; as if MSM journalists actually know how to do their job. To confront power and reveal its nasty agenda and incompetence. These are good signs. We may actually find soon that the floodgates are open.

Publicerad Lämna en kommentar

De apatiska är symptom på en svängning – och hur den kommer se ut.

Aldrig har jag väl haft en så lång lista med källor från MSM! Kannibalerna (ni vet ‘för klimatets skull’), är här i lustfylld iver i färd med att slita sönder en av de mest omhuldade myterna de själva skapat när det begav sig, och som beredde vägen för den våg av flyktingar som sedan nått och rotat sig – på ett eller annat sätt – i Sverige. Ja, att de apatiska barnen blev en dörröppnare för de familjer vars föräldrar var cyniska nog att injicera farliga droger i sina barns vener och hota med stryk om deras sängliggande telningar reste sig upp, den saken står klar. Men än mer betydelsefullt är ju att det var här lögnmaffian munkavlade allt motstånd, så effektivt att få – och ingen av betydelse – därefter vågade öppna munnen.

Jag såg själv en läkare intervjuas på SwebbTV om fenomenet, för kanske två år sedan. Han kallades – efter sin högst relevanta kritik – för nazist. Och redan 2005, efter att de första fallen konstaterats, så hade SvD ett reportage där vårdpersonal intygar att många barn inte var sjuka och att det fanns föräldrar som direkt motarbetade vården. En artikel som sedan reproducerades i bl a AB, bara för att ge slutreplik till Gellert Tamas, vänsterjournalisten som startade hypen, och låta honom skjuta ned kritiken. Tamas fick konsekvent närmast 100% medieuppbackning, och ‘den som inte höll med i hans insinuanta och tesdrivande berättelser blev hotad med PO-anmäld, förtalsanmäld och uthängd till allmän beskådan i minst fyra olika tidningar’ (Hanne Kjöllers beskrivning).

Bakgrunden

Hundratals barn insjuknade i komaliknande tillstånd när man fått asylavslag. Av de insjuknade kom över 80% från forna (muslimska) sovjetstater, och det var närapå uteslutande i Sverige fenomenet inträffade. Efter att asyltillstånd vunnits så tillfrisknade barnen utan undantag och mycket snabbt. Och fenomenet har idag i stort sett upphört. Bara dessa omständigheter borde ju vara tillräckliga för vän av sunt förnuft att dra öronen åt sig. Men själva motivet att gå så här långt för att få uppehållstillstånd, trots att man alltså inte ansågs fly från fara som motiverade asyl, var ju i sig tabu att tala om. Det innebar att man misstänkliggjorde dessa ädla människor från andra (muslimska) kulturer. Och att det fanns ekonomiska motiv var något som man då alltid förnekade (och fortfarande ofta gör), väl medvetna om att det skulle göra debatten mer nyanserad, på ett sätt som inte alls var önskvärt.

De flesta mångkulturkramare i beslutsfattarposition har nämligen alltid vetat att de vi tar emot sällan är akut hotade av krig och fara, det är en officiell lögn som många av dem också – mellan skål och vägg – erkänner. Nej, man tycker synd om de asylsökande för att de har det ekonomiskt sämre än oss, och att vi rika svenskar har råd att dela med oss. De apatiska flyktingbarnen är symptom på samma fenomen: en officiell lögn som massinvandringskritikerna inte fick slå hål på för att det skulle ha riskerat att minska flödena, men som inte skulle ha ändrat godhetsapostlarnas inställning ett dugg om den avslöjats.

Därför är lögnen idag fullt möjlig att diskutera öppet, även i MSM, nu när den tjänat sitt syfte. Så har man nu gjort upp med sitt arv? Icke. På AB är det fortfarande Tamas som får slutreplik. Han tycker at Filter sållat ut ett undantag. Ska man tro på honom så är detta exempel på den enda lilla promille som fuskat. Klart han säger så, han skrev ju en bok om eländet och satte all sin heder och ära i pant redan då – mot ett fett arvode förstås. Men trovärdigheten i hans genmäle är noll, om man läser den nedgörande kritik hans bemötande får av Ola Sandstig i Filter. Gör man det så framgår att Gellert är en faktaförvrängare av rang, som plockar ihop sina sanningar lite som det passar och väljer bort allt annat.

I media behandlas Tamas fortfarande med silkesvantar.

Men i P1, där Tamas och Sandstig möts i ‘debatt’ anser programledaren Johan Cedersjö tydligen att det inte är hans uppgift att ta ställning. Att skandalen inte är en skandal, utan en fråga om olika åsikter. Och i AB får Tamas som vanligt sista ordet. Däremot faktiskt inte i Expressen, där Linda Jerneck förtjänstfullt ställer de rätta frågorna. Varför gör man inte avbön på SVT? Var är självkritiken i medierna, efter att ha begått karaktärsmord på alla som vågade säga emot? På DN gör man (surprise!) något mittemellan. Tamas får sista replikskiftet, men i Kjöllers krönika från i lördags, så ges Tamas i allt väsentligt fel. Det är ju inte bara de båda nu vuxna barnen som vittnat, det är en hel yrkeskår med läkare och sköterskor som träder fram (igen – och den här gången tror man dem).

Kjöller drar paralleller med andra fenomen som hon tycker har liknande drag. Hur en mediahype förefaller kunna skapa stora epedimier, sådana vars specifika natur är att när de väl dragit fram över landet så mynnar hypen ut i ingenting. Hon tar som exempel 80-talets kvicksilverinsjuknade efter miljölarmen, bildskärmsallergin och alla ‘sjuka hus’ som kom något senare, och så 2000-talets alla utmattningssyndrom. Den allra senaste sjukan är den epidemiska ökningen av ‘könsdysfori’ som innebär att man vill byta kön.

Kjöller har rätt i att många gärna låter sig suggereras när samhällstrenderna löper iväg. Könsdysforin är enligt min åsikt utan minsta tvekan en avläggare till s k könsneutral uppfostran – politiskt korrekt könsretorik i det offentliga rummet, som tyvärr många unga föräldrar tagit på allvar och fört vidare in i det egna hemmet. Skulle man statistiskt kontrollera sambandet mellan barn drabbade av symptomen (som oftast värst och tidigast i Sverige, men nu vanligt i hela västvärlden), så skulle det säkert gå att fastställa en hög korrelation mellan vänstervinklade föräldrar boende på Södermalm och telningar som vill byta kön, medan SD-sympatiserande föräldrar på landet lär ha färre av dito. Och i de muslimska parallellsamhällena garanterar jag att fenomenet är närmast okänt.

De apatiska barnens lidande var på riktigt – och deras föräldrar var inte påverkade av en ‘hype’.

Men Kjöller har också fel. De apatiska barnen är ingen ‘hype’. De utgör ett krasst bevis på hur åtråvärt Sverige är för bidragsresenärer. Och hur hänsynslösa dessa kan vara. Mot sina egna barn. Fenomenet spred sig så bra för att tricket visade sig fungera. ‘Epedemin’ var högst medveten – från föräldrarnas sida. Att sedan barnen mycket väl kan ha blivit sjuka ‘på riktigt’ av den behandling de utsattes för, även i de fall det enbart handlade om beordrat sängliggande – det är en helt annan sak. Vad det här säger? En hel del fula saker om den invandrande (muslimska) kulturen, som visar sådan hänsynslöshet och brist på empati för barnen. Hypen utgör också ett bevis för hur enväldig och repressiv svensk media var och är fortfarande. Vill man lära sig något av detta? Knappast.

I en kort byline under Kjöllers säger sig Lisa Magnusson vara glad över att luften gått ur den identitetspolitiska vänstern. Hon menar att det nu är viktigt att inte låta en lika identitetspolitisk höger ta över. Det sammanfattar ganska väl var medierna står idag. LM var en av de högst ropande rösterna på DN under metoohösten för två år sedan, som bl a tyckte att det nog var rätt att knäcka några ägg (de oskyldigt anklagade män som dömdes mot sina nekanden eller tog sina liv) för att göra identitetspolitiskt korrekt omelett.

Skadan som detta drev rivit upp är inte självläkande, den kräver som minst att offentlig avbön görs. Detsamma gäller förstås i än högre grad massinvandringen, som bara kan göras ogjord genom repatriering, något som inget riksdagsparti idag vågar föreslå. Att som LM gör, låtsas ställa sig ‘i mitten’ efter att detta skeende inträffat är som att efter ha sänt alla dissidenter till gulag, säga att det förvisso var fel (och något som LM själv inte tyckte om), men att sedan acceptera utfallet. Ja, än värre – inga åtgärder för att återställa ordningen ska få ske. Enligt LM:s logik skulle det faktum att gulag skapats göra det självklart att fångarna vackert får sitta kvar – trots att hon åtminstone påstår sig inte gilla gulag. Fan tro’t.

Trots vänstersvängen så går det nu bra att bara fortsätta rakt fram. Som om den aldrig hade hänt.

För Lisa Magnusson och hennes kolleger är det som att man börjat en resa från Södermalm mot Kungsholmen, sedan ‘råkat’ svänga av 50 mil åt vänster. För att, väl nere i Kalmar, inbilla sig att man inte ens behöver göra den två kilometer långa högersväng som hade krävts från början, för att ta sig över Västerbron. Man är kvar i vänstervolten och vill inte betala för vad man ställt till med. Kritiserar sitt eget agerande som om det låg tjugo år tillbaka i tiden och som det egentligen gällde någon annan. Som man hur som helst kan förlåta nu och gå vidare. Som om ingenting har hänt.

Men jag köper inte det. Handlandet har pågått länge, men det har inte upphört. Få är det ännu som tagit konsekvenserna av de nya insikterna. Lisa och hennes vänner har visserligen börjat förstå att vikten på gungbrädan skiftat. De vet innerst inne mycket väl både vad de har gjort för fel och vad som behöver göras för att laga det. Men de gillar det inte. Kanske mest för att de skulle tvingas erkänna hur galet fel de har haft – och gjort. Kanske mest för att de också inser och är rädda för vad deras personliga ansvar – precis som de barnmisshandlande asylsökande föräldrarnas – kräver. Nämligen straff.

TV4 Malou efter tio

DN

Aftonbladet

Expressen

SvD 2005

Samnytt

Magasinet Filter

Publicerad Lämna en kommentar

Svenskar ska vara ’stolta’, när landet tas över av nya kulturer.

Svenskar har ingen rätt att känna igen sig i Sverige. Assyrierna har inte tänkt anpassa sig för att bli mer svenska, de är här för att kunna fortsätta vara assyrier. De har gjort Södertälje till sin huvudstad och vi ska bara gilla läget.


Så rakt uttrycker sig en av de nytillkomna. En av dem som svenskarna tagit emot, räddat undan krig och fasor och givit möjligheten att bygga sig ett bra liv här. Inte minst tack vare hennes politiska sympatier har det gått utmärkt. Rakel Chukri, assyrisk kulturskribent på Sydsvenskan, hävdar att det inte är någon mänsklig rättighet att känna igen sig i sitt eget land.

Hon har så klart rätt. Det är ingen rättighet som FN eller EU kan garantera oss svenskar. Inte någonstans står det i ett fördrag att vi, majoritetsbefolkningen, har rätt att förbli en sådan. Alla stater har faktiskt en demokratisk rätt och möjlighet att avveckla sig själva och upplåta sitt territorium till alla man så önskar.

Situationen är förstås alltid upp till folket som bor där. Och vill detta folk sedan överlåta rätten att bestämma till dem som bjudits hit, så är förstås även detta möjligt. Vill detta folk bjuda in fräcka och skamlösa människor, sådana som inte har kommit hit för att anpassa sig och som tycker att värdfolket ska vara stolta över att de inbjudna kunnat göra landet till sitt, så är det upp till dem. Ingen hälper den som inte hjälper sig själv.

Givetvis är Chukri avsiktligt provocerande. Men detta är också hur hon uppfattar rättsläget. Detta är hennes mentalitet. Lite som det tuffa gängets, som partykraschat en av de skötsamma elevernas klassbjudning. I frånvaro av vuxna i rummet tar sig gänget de friheter man helt enkelt kan ta, med den starkes rätt. Det är ju så man tänker i klankulturer, där visad generositet och gästfrihet föraktfullt ses som svaghet och undfallenhet – i en skamkultur är det samma sak, givet att man inte tydligt hör att vapen skramlas med i bakgrunden.

Sverige och den svenska godhetsregimen testas, liksom den välartade lille nörd, som så oförtänksamt öppnade dörren för sådana han inte kan eller vågar försöka kontrollera. När Chukri inte blir utkastad trots sin provocerande oförskämdhet, så har hon – i sin värld och bland de sina – vunnit mark, och markerat den som sin. Hon tillhör förvisso den typ av intränglingar som sitter civiliserat i soffan utan att sparka sönder möblemanget – så länge hon får som hon vill. Hon dricker pappas fina konjak, men hon har ju inte mötts av protester när hon deklarerat sin rätt till den, efter att ha spänt ögonen i sin undfallande värd. Och att somliga i gänget ramponerat köket, stulit matsilvret och våldtagit lillsyrran i föräldrarnas sovrum är heller inget hon tar ansvar för. I en skamkultur ursäktar man sig inte. Istället ser hon till att få sin beskäftige värds hjälp med att slå upp sitt stora tält i vardagsrummet. Sedan är territoriet hennes.

Nej, det är ingen mänsklig rättighet att behålla vad som en gång var ens föräldrars. Arvegods kan stjälas, förstöras – och ges bort. Men Chukri ska veta att det också är var och ens demokratiska rätt att rösta för att sådana som Chukri ska åka ut med huvudet före. Att inget folk behöver tolerera den fräcka otacksamhet hon uttrycker, den totala brist på respekt för ett folk som erbjudit henne långt mer än bara skydd undan krig och faror i hemlandet. Sådana som Chukri skulle inte ha några problem att förstå det budskapet. Om vi valde att skicka det till henne. Hon skulle överväga sina alternativ, säkert slåss för sin sak om hon ser en möjlighet att vinna. Annars gilla läget. Just så fungerar klanen. Den accepterar maktspråk och realiteter.

Sverige är idag det land som har världens femte största assyriska/syrianska befolkning, efter Irak, Syrien, Jordanien och USA. Assyrierna är en kristen grupp, som också ofta är framgångsrika entreprenörer, de är alltså kapabla. Många av dem är duktiga och har integrerat sig väl. Samtidigt har de tagit en inbördes konflikt med sig till Sverige, den mellan dem som kallar sig syrier och dem som kallar sig assyrier. Många av entreprenörerna har valt den kriminella banan, precis som de muslimska invandrarna. Att sådan dysfunktionalitet bäst biläggs genom att man låter sig assimileras, istället för att upprätthålla sina gamla identiteter, det är en rimlig slutsats. Men det kommer inte ske om det inte ställs krav.

Chukris uttalande måste bemötas och på starkast möjliga sätt dementeras. För det är en signal till strid. Lägger vi oss platta så kommer sådana som Chukri fortsätta trampa rakt över oss. Så. Ett nej är vad vi ska ge henne, tillsammans med en uppmaning om att ifall det inte passar, så är hon inte välkommen längre.
Och det är nog klokt att göra det innan Chukri och andra klaner med samma företagsamma gåpåaranda är större och starkare än vår egen. Det kan gå snabbare än vi tror.



Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Samnytt: https://samnytt.se/ingen-mansklig-rattighet-for-svenskar-att-kanna-igen-sig-i-sitt-eget-land/?fbclid=IwAR0o7ZMVq_ZDokFxvtcwVJP0Os4wQDd62vPgwAEQOsLOEwNcYHhK2HdWm1Q

SvD: https://web.archive.org/web/20190928131235/https://www.svd.se/ingen-mansklig-rattighet-kanna-igen-sig-i-sitt-land

Publicerad Lämna en kommentar

Terrorisering av barn lämnas utan åtgärd – på grund av ’rätt’ hudfärg.

Tänk lilla Fatima, 10 år, på väg hem från skolan. Plötsligt dyker ett hotfullt gäng svenska ungar upp. Stenar kastas mot den ensamma lilla flickan och en träffar i huvudet så det börjar blöda. Fatima springer, men gänget hinner ikapp och omringar henne. Några har plåtrör de slår henne med, hon brottas ned på marken och man tar struptag på henne tills hon tror att hon ska dö. När Fatima kommer hem har hon blåmärken på halsen, så hårt var greppet.

Men Fatimas föräldrar gör ingenting, för de har redan försökt. De har sagt till ungarna, som är 10-12 år, på skarpen, men då kallade man Fatimas mamma för hora, ”Vi lyssnar inte på kärringar!”, och spottade henne i ansiktet. Och när Fatimas pappa försökte tala med de svenska barnens föräldrar var det ingen som förstod – eller låtsades förstå. Istället slängdes gamla sopor och ruttna ägg in genom brevinkastet dagen efter. I flera veckor fortsatte liknande trakasserier. Nu är även Fatimas mamma rädd för gänget och Fatima gråter varje kväll för hon är rädd. När Fatimas mamma går till tidningarna vill ingen hjälpa henne eller skriva om saken.

Låter det här förfärligt? Har vi verkligen den här typen av främlingsfientligt, rasistiskt beteende bland barn i Sverige, i så låga åldrar? Så hotfullt och våldsamt att även vuxna kvinnor är rädda för att gå ut? Jo. Så är det faktiskt. Men varför skriver då inte tidningarna om detta? Det är ju en fullständig skandal! Detta lilla samhälle där situationen tillåtits urarta på detta sätt borde ju vara fullkomligt belägrat av mediefolk.
*
Jo, det finns en ’naturlig’ förklaring. Fatima heter inte så, hon är inte nyinflyttad. Hon heter mer sannolikt Emma eller liknande och hennes föräldrar är infödda svenskar. De bor i Grums, ett samhälle som drabbats av detta fenomen även tidigare, men då var det äldre barn inblandade. Och det som Emmas mamma och pappa i sin frustration säger till varandra hemma i lägenheten eller till andra svenska föräldrar i området – är antagligen rasistiskt, enligt lagen om hets mot folkgrupp. Skulle det skrivas i tidningen så skulle det alltså bli föremål för lagprövning.
*
Gänget som trakasserar Emma och andra ensamma barn är nytillkomna flyktingar, vilket indirekt framgår är fallet även med de äldre barnen. Åtgärder som nu föreslås är att ett projekt med poliser och fältassistenter som startats i området med de äldre ungdomarna ska avslutas vid årsskiftet och att man då ska flytta resurserna till ’Emmas’ område. Se där! Bara ett halvår kvar att genomlida för Emma och andra svenska barn i området, och deras maktlösa föräldrar. Vi får väl hoppas att ingen går till mer överdrift nästa gång stryptag ska tas.
*
Det tar alltså ett helt år innan detta ens kommer ut i tidningarna. Som en del i en anmälan till bostadsföretaget. I Hem&Hyras artikel går det, mitt i artikeln på ett enda ställe läsa ut att de som gör det här är barn till nytillkomna. Försiktigtvis skriver man ’i det här fallet’, för att markera att det inte rör sig om annat än ett isolerat fall (vilket ju är direkt missvisande). Och man är lika noga med att påpeka att det finns ‘risk för främlingsfientliga åsikter’. Ja, det vore ju verkligen för hemskt om någon tog bladet ur munnen och spred de här sanningarna vidare.
*
När Expressen/GT hakar på så har man suddat ut ordet nytillkomna helt och hållet. I en kommentar från polisen framgår att det är oklart om föräldrarna ’överhuvudtaget känner till vad deras barn gör’. Vad man då utelämnat var meningen innan, tryckt i Hem&Hyra: ’I det här fallet vet jag att barnens föräldrar inte kan någon svenska alls’. DN formulerar sig för säkerhets skull ännu mer försåtligt.
*
Poängen är 1) att vi läsare helst ska hållas helt ovetande, 2) att om vi nu gissar ändå inte ska veta säkert – för då får vi ju en källa att referera till och kan sprida budskapet vidare. Vilket jag nu alltså gör. Varför vi inte ska få veta? Därför att det ju ’kan leda till främlingsfientlighet’. Låt oss konstatera i) att det som pågår ÄR främlingsfientlighet, av grövsta slag, riktade mot våra barn och andra som upplevs som ’mjuka mål’, ii) jodå, deras föräldrar har ett strikt legalt skadeståndsansvar för sina minderåriga, oavsett vad de vet och känner till, iii) vi kan också utgå ifrån att dessa föräldrar faktiskt vet vad som pågår eller åtminstone har lämnat sitt tysta medgivande. Värderingar kommer nämligen inte till barn ur tomma luften. De hämtas från den kultur man kommer ifrån och den uppfostran man får av föräldrarna är den viktigaste komponenten i detta, när det gäller så här unga barn.
*
DN har en artikel från 2006 som handlar om hur unga nyanlända ’krigar mot svenskarna’ med barnrån. Den vill man inte kännas vid idag. Där finns direkta citat om hur skönt det känns att ’ge igen’. Det är ett obestämt hat mot en grupp – svenskarna – som invandrarungdomarna visar upp, med ett fint ord ’ressentiment’. Mindervärdeskomplex som tar sig våldsamt uttryck mot dem man betraktar som finare, duktigare, mer priviligierade. Om det är någon som får associationer med de judiska pogromerna, mest ökända naturligtvis nazisternas utrotning från andra världskriget, så är det en alldeles korrekt tolkning, detta är precis samma sak.
*
Och medan detta pågår ska vi precis som judarna rätta in oss i ledet och kliva på godsvagnarna. Lööf, Lövin och Löfven är ju övertygade om att vi ska ha mer av samma. Och att svenskarna ska hålla käften om de har en annan åsikt.
*
Magnus Stenlund@sunt förnuft:
https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/?ref=aymt_homepage_panel&eid=ARCBaY5bdf8KshveQHkYpgXPnBJfmX-F0rRErb61VmswYbEOdPbGwZ0k1-jIBx9_8_VJVgl4Xh44Mj2y
*
https://www.hemhyra.se/nyheter/barngang-satter-skrack-bostadsomrade/
https://www.expressen.se/gt/barngang-satter-skrack-boende-haller-sig-inne/
https://www.dn.se/nyheter/sverige/barngang-skrammer-boende-i-grums/