Publicerad 2 kommentarer

Runkalendern 24. Fä


Digamma

Nu ska vi öppna vår sista lucka, nummer 24, och samtidigt ska vi tända det fjärde ljuset. För som ni väl minns så räknas denna runa inte bara som den sista, i runmästarens av Sigurd Agrell avslöjade runrad, utan också som den första i den mer kända ’officiella’.

Genom att göra färunan till både första och sista runa knyts runraden ihop till en cirkel, ett evigt förlopp; det fjärde ljuset blir på så vis även det första i nästa varv. Runraden efterliknar därmed även tidens tänkta cirkel, från Audhumbla i skapelsens begynnelse till boskapsmångfald och återfödelse.

Talet 24 handlar om rikedom. Det blir extra tydligt när vi återvänder till Runmästarens stora skiss och konstaterar att hela raden består av motsatspar. Motsättningen mellan uroxens ental, som också står för tidens gryning, urkällan, och Färunan, som står för mångfald, rikedom, tidens evighet och förnyelse, är diametral.

Fä syftar på boskap i första hand, men den praktiska betydelsen av sådan var så självklar att ordet fått en andra betydelse: rikedom. För denna tid fanns det knappast någon bättre måttstock på välfärden och avsaknad av t ex guld betydde ju inte att man inte kunde vara rik ändå.

Guld hade varit mer aktuellt som symbol från och med den romerska järnålderns början, men var oerhört sällsynt år 500 f.Kr. Varken brons eller järn, svärd, yxor eller andra statusföremål finns heller med i runraden, de framstod kanske som alltför värdsliga ting.

Runraden är närmast övertydligt sakral, prosaiska referenser är bara symboliska. Detta gäller även rikedom, betydelsebärande i den nordiska asatron, liksom i alla äldre religioner. Romarrikets Pluto, underjordens gud, stod också för rikedom och lockelse, en tveeggad förbannelse, redan då.

Pluto symboliserades av talet 24, liksom grekernas Oceanos förbands med den 24:e grekiska bokstaven phi. Talet kan härledas ända tillbaka till den persiske Ahriman, förebild för den kristna djävulen och vars första handling var att framföda 24 demonfurstar.

Jag har tidigare nämnt kort om vår egen havsgud, Njord, och dennes många roller. Bland annat har namnet enligt Rydberg etymologiskt samband med den mystiske underjordsfursten Nere, som rent av kan vara en aspekt av samma gestalt och möjligen Njords ursprungsroll. Han skulle i så fall ha varit vanernas motsvarighet till asarnas Odinn.

Att Njord även hade med rikedom att göra står lika klart. Dels i egenskap av en av vanerna, såsom fruktbarhetssymbol. Men också i kenningar för mer värdsligt uppfattad rikedom. Intressant är också att Njord överlever Ragnarök.

Han tolkas därmed som den gud som är utsedd att vara den högste i den nya värld som de överlevande människorna, Lev och Livtrase, ska befolka. Det cykliska förloppet går igen här, precis som i runraden. Någon säker koppling till talet 24 har han dock inte i Eddan.

Passande att representera detta 24:e tecken är Skandinaviens i särklass största guldskatt. Den hittades i Tureholm i Tuna, nära Trosa i Södermanland redan på 1700-talet. Tyvärr såldes stora delar av den och försvann, staten hade inte råd att lösa in hela.

Totalvikten var dock minst 13,6 kg och kan ha varit så mycket som 16,6 kg. Alla andra uppgifter är fel, och beror på gradvis avrundning nedåt citat efter citat av ’källkritiska’ men slarviga historiker, som tror att ’ta till så lite som möjligt’ får dem att framstå som mer seriösa.

Skatten är dubbelt så stor som den näst största depåfyndet och utgör ensamt ca ¼ av allt forntida guld hittat i Sverige, 60 kg. I lilla Danmark har man hittat 50 kg, men där letar man också aktivt i högar och platser man vet att fynd är troliga. Sådant anser vi oss inte ha råd med här, alla utgrävningar är slumpmässiga, de görs där nya vägar och andra byggen ska ske, ingen annanstans.

Det mest intressanta av fynden i Tunaskatten är en halsring av s k Bragnumtyp. Den väger nästan ett kilo jämt. Det finns flera ringar av samma typ i Sverige, bl a en i Flackarp i Skåne som väger något mer, och ett par på kontinenten som är ännu tyngre. Men ingen som är i närheten av samma konstnärliga och tekniska kvalitet, inte minst i form av de kluriga låsringarna.

Tureholmsringens gubbe i månen måste vara Njord.

Detta intygar vår främsta expert i ämnet, Kent Andersson på SHM, till mig personligen, och jag säger inte emot. Ringens skrattande ansikten framträder ibland så mycket tydligare än den halvmåneformade gravyren, men givetvis är det både ock man ska se. Att det är rikedomens gud som skrattar vill jag ta för självklart.

Njord är inte bara ’den rika givaren’, han är en ’prins bland människor’ och ’kungamakare’ som efterträder Odinn i Ynglingasagan. Han står för årstidsväxlingen och kan därmed ha stått som symbol även för själva tiden och dess återfödelse.

Han är också himmelsgud, men anknyter som en av vanerna till vatten, han är en heiti för krigare, och så underjordsgud på det. Ingen annan gud passar därför bättre i vår sista lucka. Det finns också mer i Runmästarens stora skiss som talar för detta. Mönster som jag ännu inte nämnt. Tre talserier.

En som kan associeras med vanerna, nämligen 7-14-21, d v s välgångsrunan Wunjos generella hänvisning till fruktsamhet, sedan solens båda tvillinghjälpare Algiz och så solguden själv, Ingwaz.

Serien 3-9-18 är istället associerad med asarna. Assrunan med det heliga tretalet, så det i asatron centrala, och senare så starkt med Odinn förknippade niotalet, ödets och tvångets tal; därefter den domän som sannolikt alltid varit hans, nämligen Hästrunans, och därmed dödsrikets.

Så slutligen serie 6-12-24. Med Odinns och Njords gemensamma roll som döds- respektive underjordsgud är också talet 18 möjligt att inkludera. Här återkommer jag också till Offerrunans starkt symboliska koppling till den högste Himmelsguden på plats tolv. Jämför gärna dessa lätt intuitivt insedda talföljder och jämför dem med hur de står i den officiella runraden: 8-15-22, 4-10-19 respektive  1-7-13(-19).

Njord står för återfödandet och som den Högste i nästa himmel och förefaller vara väl knuten till den sista serien både talmagiskt och innehållsmässigt. Men valet av symbol förefaller då inte helt logisk. Njords symbol kunde ha och borde kanske ha fulländat runraden genom att återges med ett solkors, eller snarare ett brutet sådant.

Medan Gifu återgavs med en hake formad som ett kors, så fick den rådande himmelsguden Eihwaz två hakar. Det hade varit logiskt om den kommande himmelsguden erhållit ännu en dubblering, och fått fyra. Ett gammakors, dvs en svastika. Som alltså stod för den lycka och välgång som offer till gudarna förutsattes ge tillbaka till människorna.

Sådana fanns representerade på bronsåldershällarna och blev mycket vanligare i järnåldern, inte minst på brakteaterna. Så vanliga att man då 1. kan konstatera att om Runmästaren levt då, så hade de varit närmast oundvikliga att inkludera på ett eller annat sätt i runraden. Men det skedde alltså inte.

Eller 2. Om de bara varit ännu lite vanligare så skulle nog inte bara Asea ha plockat upp symbolen och gjort den till sin. Kanske någon stor biltillverkare eller dagligvarugrossist?

Tänk om fler valt detta som symbol.

I så fall hade den därmed redan upplevts som alldeles för upptagen och gjorts omöjlig för de mystiker som ville skaffa nationalsocialisterna i Tyskland ett varumärke. Tänk vad bra! Eller?

Knappast. Det är nog bara Morgan som inbillar sig att andra världskriget hängde på en sådan formsak. Eller att alla skulle bli ’mindre nazistiska’ om vi bara slutar använda runor.

Hur som helst. Runmästaren valde att inte använda denna variant. Kanske för att ett gammakors med 45° vinklade sekundärhakar är väldigt svårt att rista. De ser lätt ut som döda spindlar. I förhållande till planet så ligger dessutom minst fyra vinklar fel, dvs de är inte 45°, så fort man vrider på huvudstaven.

Som en död spindel.

Även om 45° lutning kan uppnås med en svastika med räta vinklar så är den också rätt svår att rita då. Och en rundad variant var ju heller inte aktuell. Så det fick bli Färunan. De uppåtriktade stavarna ska väl påminna oss om Assrunan och dess motsvarande nerfällda.

Men finns det då något som knyter talet 24 till nordisk talmagi? Det borde ju rimligen vara det mest förekommande av alla, givet att runraden fick just 24 runor, något som varken den grekiska raden har eller latinet, eller för den delen feniciernas eller etruskernas. Och svaret är… jo, absolut!

Även de mest skeptiska har medgivit att det mycket vanligt förekommande runteckenskombinationen ’alu’ 3+20+1 = 24 lär ha magisk funktion. Att den skulle ha med öl att göra, som somliga hävdar, är sekundärt eftersom tecknen också förekommer i annan ordning.

Agrell hittar många sådana och andra kombinationer som ger 24 på skånska Lindholmsamuletten, där också talvärdet är jämt delbart med 24 och även antalet tecken är 24. Och varför annars upprepa samma Assruna åtta gånger? Alu är som synes också med, för säkerhets skull.

Den försvunna runan kan antas vara Naudhis eller Bjarka.

Även i samernas magi finns exempel. Det största offer som kunde göras var 24 renar. Agrell har också hittat gamla lapptrummor med just 24 figurer; om dem skrev han en hel bok. Men det mest hänförande exemplet på talmagi kopplad till rikedom, menar jag finns på de så kallade guldhalskragarna.

Närömanuskriptets Lapptrumma

Tre fullständiga exemplar av sådana har hittats, en på Öland och två på Falan i Västergötland. Rent tekniskt överträffar de – med hästlängder – den nämnda Havorringen. Även den är omöjlig för moderna guldsmeder att kopiera. Och halskragarna, tillverkade ett halvt årtusende senare har vid sin tid inga jämlikar. Tillsammans är de m a o ett världsunikt arv.

Överst: Ålleberg, mitten: Färjestaden, underst: Mönne

Den närmast okände riksenaren kung Adils levde på 500-talet vid tiden då ringarna tillverkades eller strax efter. Som jag omtalade i lucka 22, så råkar han för övrigt vara omnämnd inte bara som Västergötlands sannolike betvingare, hans dotter Skuld påstås i Skjöldungasagan ha gifts bort med en kung på Öland.

t v: den sjuringade kragen från Mönne, t h: den femringade kragen från Färjestaden

Händelserna under och efter Adils död är ett så infekterat, ja rent av traumatiskt ämne bland samtida danska historieskrivare, att vi måste ta detta med en nypa salt, men det förtjänar ändå att nämnas. För i Västhögen i Uppsala, den hög som Birger Nerman kallar Adilshögen, så har man bland de illa brända gravresterna lyckats hitta ett filigranarbete som överensstämmer exakt med den sjuringade kragens. Halskragarna ser alltså ut att kunna ha varit fyra.

Det går att berätta mycket mer om dessa ringar, men här handlar det om de hundratals pyttesmå figurer som guldsmederna har placerat mellan varje ring. Den treringade kragen har 16 zoner med två rader per zon, den femringade har 22 zoner med fyra rader per zon och den sjuringade 16 zoner med sex rader per zon.

Moderna så kallade källkritiska forskare vill inte se någon talmagi. Jag har korresponderat med Alexandra Pesch som dokumenterat det hela i en jättelik bok med massor av vackra bilder, och guldet mäter hon med sedvanlig tysk noggrannhet i hundradels gram, men att bara avfärda Wilhelm Holmqvists teori är helt enkelt… slarvigt.

Totalt är figurerna nämligen 648 stycken. Och för alla tre ringarna så är figursumman jämt delbar med… 24.

När jag kom ihåg detta insåg jag förstås att det inte finns någon värdigare representant för den rikedom som rätteligen ska fylla lucka 24. Samtidigt som jag ju egentligen hade tänkt att placera den leende Njord från Tureholmsringen här.

Så insåg jag att det mest stilenliga förstås vore att låta Njords ring samsas med Havorringen i lucka ett, och därmed representera återfödelsen av den nya värld som Njord är tänkt att härska över. Kanske blir det efter att vår egen värld störtar samman, vem vet?

Runkalendern är öppnad! Minns du vilken lucka/runa som varje föremål/företeelse på bilden är kopplad till utan att tjuvkika?

Så, är ni övertygade? Om runornas ålder? Om grekiskan som förebild? Om talmagin? Det behöver ni inte vara, det räcker med att ni blivit intresserade och vill veta mer. Runorna är ett av våra mest framträdande kulturarv, ett av de där som svenskarna inte äger överhuvudtaget enligt Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Det är alltså väl värt att ta vara på och hålla under livfull debatt och i alla svenskars minne.

Jag ska avslutningsvis nämna att de där runologerna som jag har klagat så mycket på givetvis inte alla är skurna i samma form. Det är pk-majoriteten, även här, som tyvärr dominerar, men det finns uppfriskande undantag. Vilket också kan nämnas för den som vill läsa mer.

Richard Morris och Elmer Antonsen är två sådana mycket erkänd runologer, som båda bestämt hävdar att runorna kommer från grekiskan och uppfanns eller uppstod cirka 300-400 år före Kristus.

Ingen av dem har heller ändrat denna ståndpunkt sedan 30 år, för det postmodernisterna har kommit upp med under denna period har inte direkt imponerat. Här som på alla andra områden alltså.

Elmer Antonsen menar att den äldre runraden måste ha uppstått då en gemensam urgermanska fortfarande talades, vilket är helt i linje med min här förfäktade hypotes; detta var i bruk långt tidigare än de först funna inskriptionerna. Han visar också i en uppställning avseende 21 olika egenskaper som den äldre runraden har att etruskiskan överensstämmer med två, grekiskan med sex, feniciskan med hela tio, men latinet bara med en enda.

Det faktum att feniciskan överensstämmer flest (men inte nödvändigtvis bäst) med runraden, stämmer också med en annan runologs, Theo Vennemanns teorier. Han tror att runorna kom via Atlanten från feniciska Kartago, minst 300 år före Kristus.

En viktig poäng i det resonemanget är förstås att även de som förespråkar latin eller etruskiska har svårt att förklara varför runorna inte först dyker upp närmare limes. En annan runolog, danske Jørgen Christian Bang, ser istället likheter med sydsemitiska tecken och tror att de färdades till Norden via Svarta havet och på ryska floder någon gång vid Kristi födelse, innan de nådde Danmark hundra år senare.

Jag vill särskilt nämna en svensk, Leif Stille, som skrev sin mastersuppsats om detta 2015. Han har visat att hällristningar från bronsåldern ser ut att ha mer med runor att göra än man tror.

Hällristningar. Från Stilles uppsats (2015).

Dels finns det faktiskt en väldig massa tecken på hällarna som är runliknande – eller rentav är runor. I Malmers stora översikt är de inte ens med, för de passar liksom inte in i systematiken. Malmer var en typisk företrädare för den s k källkritiska skolan, helt i Weibulls anda. Därför har alla runliknande symboler på hällarna passerat väldigt obemärkta.

Det finns flera runinskrifter som tydligt hänvisar till de hällristningar man långt senare ristat runorna på. Att man relaterat till hällristningsbilderna är helt klart. Och så finns det den här, från Himmelstalundshällen utanför Norrköping.

Världens äldsta kända runinskrift. Eller snarare okända. För i Sverige ska vi inte förhäva oss. Vi har ju ingen kultur.

Som av allt att döma är ristade samtidigt med hällens skepp. Som i sin tur har bedömts, av hällristningsexperter, vara från 1.000-talet före Kristus. Osäkerheten i hälldateringar är notoriskt stor, men detta är med största sannolikhet världens äldsta kända runor.

Sex erkända (utländska och äldre svenska) runologer läser lite olika, braido eller brando, det senare betyder ’den som svingar’, ett vapen eller trollspö kanske. Men man har alla tolkat detta som runor.

Dock inte svenska moderna arkeologer, som inte ser detta alls, utom som av ren tillfällighet format kludd. Och det är så det går till mitt herrskap, när man förringar, förminskar och raderar det svenska kulturarvet. Vi har givit bort världens äldsta runristning till danskarna, genom att låtsas som att vår egen inte finns. Jag finner inte ett ord som passar bättre för detta än ren självutplåning.

Så varifrån kom då Runmästaren? Jag har tagit fasta på att det bland tidiga inskrifter, dit Kårstadsristningen säkert ska räknas trots alla försök att senarelägga den, finns såväl norska, som angliska och gotiska runor. Samt i danska mossar, krigsbyten från lite varstans.

Ska någon av dessa områden få äran? Eller en östgöte? Det verkar ju både vara där den äldre runraden startar och slutar. Men, nej. Vad man i dessa områden ger prov på är ju bara att man varit dåliga på att bevara en hemlighet.

Nej, jag skulle hellre placera Runmästaren och hans senare följare på Gotland. Här hade man kontakter med alla de ovan angivna regionerna. Och här visste man hur man höll käften.

Den nämnda Kylverstenen, med den allra första runraden inristad i sin helhet, utgjorde en bjässe till taksten i en gravkammare, vänd med runristningen nedåt. Det var bara den döde och dödsrikets makter som skulle se den. Och den har faktiskt inte alls en Färuna först, bara ett streck, som man velat läsa in mer i.

Obs: de liknande hällristnings-‘granarna’ ovan.

Men det ska vara en Isruna, det är rätt lätt att se. Sist i raden står istället något som ser ut som en liten gran. Men det är en typisk lönnruna, sådana som långt senare blev så populära. Och den har exakt samma idé, långt före sin tid. På ena sidan anges antal ätter, på den andra position i ätten. Åttonde runan i sjätte ätten alltså. Men vad betyder då sjätte ätten? Det finns ju bara tre?

Jodå. Först finns det de tre ’officiella’ ätterna. Sedan de tre dolda, bara för de invigda. Och den åttonde runan i denna sjätte ätt är ju faktiskt just – färunan.

Magnus Stenlund

Och på Swebbtv finns allt i ljud och bild.

2 reaktioner på “Runkalendern 24. Fä

  1. Tack för en suverän runrad! Jag tror jag kommer att höra mer av dig i ämnet framöver och ser fram emot det. Fornhistoria har många luckor och det krävs skarpa intellekt för att öppna dem. Att försöka göra såna kopplingar som man gjorde som en självklarhet i en nu främmande kultur.

    Angående talmystik. Jag är som du finansekonom och har tränat huvudräkning för att snabbare kunna analysera den värld av siffror jag arbetat med. Jag passar mig noga för all sifferromantik, det finns ju sånt som s.k. “teknisk analys” som utger sig kunna göra prisprognoser baserat på att lägga två strån i kors och liknande. Men jag förstår konceptets känslomässiga frestelse och det måste ha varit vanligt i alla tider.

    Jag har lärt mig “divisionstabellen” utantill till bättre än 1% precision. Division är ju den inom ekonomi viktigaste operationen, att sätta två storheter i förhållande till varandra. De mönster som då råkar uppstå i decimalföljderna är väldigt hjälpsamma för ens minne. T.ex. en sjundedel 1/7 = 0.14285714285… 7, 14, 28 och 56 fast 56 avhugget med omstart efter 5:an. Alla kvoter med 7 i nämnaren är därför lätta att “se” ur minnet (hjärnan gör ju allt för att slippa räkna!) genom att helt enkelt flytta 7:ans produktrad i multiplikationstabellen åt höger eller vänster.

    Detta i det decimala talsystemet, men det finns ju motsvarande mänskligt intuitiva mönster oavsett talbas. Liksom man då använde bl.a. allitterering och rim som minnesteknik för berättelser så använder jag nu det som huvudräkningsteknik. Jag vet inte hur runraden användes som talsystem, men man hade ju inga separata siffror så man måste ju ha räknat med runor.

    Jag tror definitivt att tal”magi” har och har haft stor betydelse. Om inte som magi så som intuitiva mönster som vi ordnar vårt lilla minne enligt för att lättare kunna hitta tillbaka i det.

  2. Appropå talserier, t ex 6-12-24!
    Ledungen organiserades i bygder, som bildades av 6, 12, 24 enheter. Med tillägg av den enhet som innehades av (inte självklart alltid “ägdes”) av styrmannen/befälhavaren. Då blir talserien 7-13-25, sett till trupp med befäl. Som en händelse följer denna utveckling av ledungen samtidigt romerska härens organisatoriska utveckling!

    Enandet av “storlanden” i Norden är en intressant fråga. Att enandena är kopplade till upprättandet av den Nordiska ledungen är klart. Dessförinnan fanns det ett antal mer eller mindre självständiga “stambaserade” (klanbaserade) “nationer”. En är Geaterna, d v s ett område motsvarande norra Halland, Vgl, Bohus resp regionen runt Oslofjorden samt området runt Mjösa. Längs Norska västkusten utgör fjordbygderna t o m Tröndelag. Denna storbyggd var rikast och byggde på metallframställning, bl a koppar och järn (sedemera stål). I Danmark fanns byggderna 1-2 på Jylland, Fyn, Själland, Skandia (ungefär gamla Malmöhus Län – ingen slump att detta område så småningom blev länsenhet). För Sverige gällde förutom Geater, Goter, Wender resp Fenni (Helsingar – Norrland). Wender (Finland) bebodde även V Estland, Ösel. Goter bebodde således Gutland, Öland, Möre, Ö Skåne. (Born-) Holm, Möre, Ögl, Södermanland, Uppland, Närke, Västmanland, Gästrikland, men även delar av Östersjökusterna i öst resp syd. (Notera att en “Got” kunde tala ett slaviskt språk). Dalarna var del av Fenni, men övertogs av Västmanlänningarna.
    Här finns förståss massor av detaljer att beskriva och ovanstående har förståss även stora luckor! Kanske väcker detta nya tankebanor hos intresserade!

    Ledungen bygger på 3-tal, varför är det ingen som vet säkert. Kanske skulle ca 1/3 utgöra anfallsstyrka? Alltså blivande Sverige, Norge, Danmark. Varje del hade en “överbefälhavare”, med titeln “kung”. Eg var “Lagmannen” överbefälhavare, men denne var oftast så gammal att denne inte var fältduglig. De 3 överbefälhavarna träffades regelbundet utanför “Älvens” mynning på en Ö. troligen var det eg de olika hösta lagmännen som träffades. Här gjordes upp om gränsdragningar mellan rekryteringsområden för ledungens olika “förband”. Den största frågan man löste handlade om att Geaternas klanområden måste splittras i 2 delar. På så sätt kom Bohuslän och Oslofjordsregionen med Mjösa att ingå i det blivande Norge – ledung. detta måste ha varit mycket traumatiskt, men samtidigt demografiskt nödvändigt.

    De östra Geaterna (våra Västgötar) kanske mutades genom att få “äran” att inkorporera goterna runt Mälaren i Ledungen. Varvid de “besegrade” mutades genom att den gemensamme “överbefälhavaren” skulle utses av “goterna” ur den mäktigaste Geatiska klanens (kärnklanens) män, samt sedan resa runt under vissa formalia och mönstra övriga ledungsförband och samtidigt få deras godkännande som “kung”.
    Kungarna hade alltså inledningsvis ingen “politisk” formell ställning. detta är något som utvecklas via kontakter med framförallt de Romersk Katolska områdena. Märk att det mesta tyder på att Norden i stora stycken hade kristna bekännare bland den stora massan. I Danmark fanns Britonsk Kristna, liksom i Vgl resp 10-häradsbygderna. I de gamla Gotska områdena var den kristna delen bekännare av Grekisk ortodoxi resp Armeniskt kristna. Sannolikt fanns det Arianer inblandat överallt. Liksom bland Fenni resp Wender.
    Herulerna, en informell klan av “krigsherrar” för uthyrning, hade kontakter med sina gamla hembyggder och efter att de besegrats ca 512 av “Langobard-klanen”, så flyttade de mest “karismatiska” klanerna till Norden, bl a till Fenni (Helsingländerna). Deras klanfränder hade redan utvecklat en “kultur”, som markerades av 3 (obs 3-talet) monumentala gravhögar samt en 4:e tingshög. Inom kort flyttade de sedan till det Gotiska området och tog makten i Uppsala, samt byggde 3 gravhögar resp tingshög även där (ca 550). Det är alltså dessa Herulhärskare som Geaterna konfronterade bara kort därefter.

    Inledningsvis ingick alltså inte Helsingländerna, Wendländerna resp 10-häradsbyggderna i det första trevande riksenandet. Orsaken är att dessa länder var kristna, men icke Romersk Katolska. Wendländerna erövrades så småningom med “korståg”. 10-häradsbyggderna motstod Romersk katolska makten då de hade ett eget stift sedan urminne och accepterade en allians med riksenheten under förutsättning att man fick behålla sitt stift (och därmed sin i grunden icke Romersk Katolska liturgi etc). Helsingländerna var oerhört rika vid tiden. De framställde i symbios med den samiska befolkningarna det STÅL, som var grunden för uppbyggnaden av det Rusiska väldet i Ryssland, samt all handel med Östrom resp Arabvärlden. Slavhandel är en myt, då alla krig i söder genererade massor av slavar. Visst kompletterades stålet av “varor” som legosoldater (truppförband), elfenben, narvalständer (så småningom), päls, täljsten. När teknikutvecklingen möjliggjorde ståltillverkning med andra metoder (Bergslagerna) och digerdöden inträffade, bröt Helsingländerna samman och inkorporerades i Centralmakten 1364 (Upplands lagsaga resp ärkestiftet – Tuna stift lades ned)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *