Publicerad 1 kommentar

Stockholm har fler döda/invånare nu, efter 16 dagar, än Lombardiet hade.

Med FHM:s statistiska material lyckas Anders Tegnell bevisa att han gång på gång har rätt, fastän han gång på gång haft fel. Det gör det lätt att dra en enda slutsats: här produceras statistik som inte ger trovärdiga svar. Framförallt avser jag då svar på den mest brännande frågan: är Tegnells och Folkhälsans strategi korrekt? Och är vi inne i en fas då allt snart vänder? Såsom Tegnell så tvärsäkert påstår, snart sagt varje gång han yttrar sig? Svaret får vi denna vecka. Men redan nu har vi en långt värre situation i Stockholm, än vad FHM vill låtsas om.

Antalet ‘bekräftade fall’ – närmast totalt ointressant

FHM har liksom John Hopkins, utmärkt statistik för antal ‘bekräftade fall’, den är jämförbar med jordens alla länder, den kan skäras på korsan och tvärsan, delas ned i ålder och kön och tidsserien bakåt är möjlig att följa dag-för-dag. Men det alla vet är ju att denna är helt missvisande. Antalet redovisade fall korrelerar mer med teststrategi än med antal faktiskt smittade.

Dödsfallssiffrorna – de enda någorlunda säkert fastslagbara

Vad man nu vill få reda på är om vi följer Italien i spåren, eller inte. Det lämpligaste sättet att titta på antalet dödsfall – för lagt kort ligger, detta är en statistik som är mycket svårare att manipulera. Genom att gå tillbaka till den dag då vi fick vårt andra dödsfall och räkna detta som dag ett, sedan göra detsamma med Italien, eller ännu hellre Lombardiet, som drabbats värst, och som först sattes i karantän – då kan vi se hur vi ligger på deras kurva. Men gissa om det är svårt att hitta just sådana siffror! Folkhälsan redovisar för säkerhets skull enbart den senast ackumulerade dödsfallssiffran. För hela tidsserien så hade man varit tvungen att själv plocka dessa siffror en och en från dag ett. Av någon anledning så anser inte FHM att detta är något man själva vill se – eller låta andra se.

FHM döljer sifferunderlagen. Varför?

FHM är överhuvudtaget helt obenägna att släppa någon statistik som ger stöd för de beslut man fattat, till skillnad från andra nordiska länders motsvarande myndigheter. I SvD frågade man sig varför i förra fredagstidningen; och hur FHM samtidigt kan ifrågasätta sina nordiska kolleger för att vara politiskt påverkade. Den slutna attityden gör ju bara att man misstänkliggör sitt eget beslutsfattande. Det är förstås riktigt. Och FHM har fortfarande inte släppt något. Man kan konstatera att policyn bara blir logisk om man faktiskt har något att dölja. Bara då är attityden begriplig. Men det är ju inget vidare bra skäl.

Antal vårdfall – avtagande ökning förklaras av att man redan nått kapacitetstaket

I DN redovisas även antal sjukhusvårdade fall och antal på IVA, intensivvård. Eftersom jag började spara den från första början då den först redovisades, så kan jag göra en jämförelse bakåt och få den där tidsserien som jag är ute efter. Den ger redan ett avtagande intryck de senaste dagarna; antalet IVA-fall ökar allt långsammare. Men detta kan förstås bero på att man redan har nått den nivå där resurstaket ligger. Och det är ju just vad Björn Eriksson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Stockholm, säger till TT, enligt artikel i SvD. På måndagen ‘fanns fortfarande lediga platser’, påstår han, men behovet fortsätter rakt upp, trots att 6.000 frivilliga anmält sig att hjälpa till.

Lägg till antalet döda på IVA-platserna, så framgår den eskalerande utvecklingen, samtidigt som ökningen av totalt inlagda framstår som helt beroende av kapacitetsbrist och skulle annars ha varit ännu snabbare.

När man betänker att siffrorna är ett netto, som döljer att lediga platser också skapas av dem som dör bort, så framgår det ännu mer som uppenbart att statistiken är bedrägligt stabil. Vi kan utgå ifrån att ju närmare taket man kommit, desto hårdare har man tvingats prioritera. Och ingen kommer någonsin erkänna att det råder platsbrist. Det handlar inte bara om att ‘jobba mot ett mål tillsammans’. Det är också en fråga om skrålojalitet; man snackar inte skit om en kollega som just gått av ett långt skift; vårdpersonal som räddat liv kan inte samtidigt anklagas för att, genom sin tysta accept av Tegnells flockimmunitetsstrategi, vara medvållande till andras död.

Men att många vårdanställda är väl medvetna, framgår ju av att de köpt sig själva smittskyddande utrustning på byggmarknader, hellre än de kortärmade rockar som vården har att erbjuda. Och att 20-25% är sjukskrivna talar samma språk: huvuddelen stannar hemma av rädsla för Corona. Och vem kan kritisera dem? Myndigheternas slappa hantering behandlar dem ju som kanonmat. Under sådana omständigheter gäller inte någon ed eller normala lojalitetskrav.

Vi ser ut att vara i händerna på en strateg som styrs av ren prestige

Ett erkännande av ‘strategins’ misslyckande är omöjlig. Genom att sticka ut så mycket från alla andra länder så har Tegnell och FHM satsat all sin prestige. Deras strategi måste vara den rätta, annars kommer hela världen att peka finger åt oss. Det gör varje vändning allt mer omöjlig, nu gäller det att täta alla läckor istället. Eftersom Löfven och skurkregimen låtit sig dras med i experimentet, så har man också 100% backning. Och just nu så står det och väger.

Från dag 1 så har Italien ett brutalt hopp i antal döda dag 16. Hacken i den svenska kurvan förefaller främst bero på eftersläpning i statistiken över helgerna. Men ökningen dag 16 kan i värsta fall förebåda en liknande utveckling som i Italien.

Jämför man dag-för-dag nya dödsfall i absoluta tal så förefaller skillnaden vara stor mellan Sverige och Italien. I Italien steg antalet dödsfall ganska tydligt från dag nio fram till dag 14, sedan ser det ut som det skulle vika. Men från och med dag 16, så exploderade istället situationen. I Sverige började ökningen nästan samtidigt, dag tio, men dag 13 kom ett hack och precis som i Italien såg uppgångstrenden ut att helt brytas dag 15. Men istället följde en kraftig uppgång dag 16. Så har Tegnell och FHM rätt eller fel? Svaret får vi den närmaste veckan. Risken finns att den svenska smittcykeln är en eller ett par dagar längre än i Italien. I så fall kommer vår graf snart likna den italienska betydligt mer än vi skulle önska. Och den kan t o m bli värre.

Svensk strategi ger incitament att dribbla även med dödsfallsstatistiken.

Eftersom utbrottet länge var helt koncentrerat till Lombardiet med omnejd, så vore det mest relevant att göra en jämförelse med just den regionen, men där har jag inte samma underlag tillgängligt. Problemen med den svenska statistiken är också påtagliga, den hackar upp och ned på ett sätt som antyder att de olika regionerna inte tar rapporteringen riktigt på allvar. Det gäller även antal inlagda, där vissa siffror står kvar från dagen innan och ibland dras ned, ytterst tvivelaktigt. Efter helgerna tycks en eftersläpning ske även avseende dödsfallsrapporteringen. Vi ska också vara klara över att vi har fall som kan ha dött i hemmet och dessa är i så fall med all sannolikhet inte med överhuvudtaget. Att Sverige skulle visa sig vara mer otillförlitligt än Italien avseende myndighetsuppgifter, det trodde man ju inte, men så förefaller det vara.

Och frågan är om detta är en slump. Medan man i Italien och andra länder har valt en strategi som gör det till ett intresse att redovisa katastrofen korrekt, så gäller det omvända i Sverige. Dödsfallen redovisas därför inte över tiden på FHM, de bryts inte ned i tabeller på region, kön och ålder, så som antal smittfall. Och det är absolut antal som anges i jämförelsen med andra länder, när det istället är i relation till befolkningens storlek som gör jämförelsen relevant. För att ta del av sådana siffror är man hänvisad till privatpersoners sammanställningar.

Järvafältet – siffrorna lyser med sin frånvaro

Än mer kontroversiellt är förstås att redovisa från vilka stadsdelar de döda kom. Om överrepresentationen från Järvafältet är stor eller rent av ökande så talar vi om en massiv mörkläggning, som omöjliggör åtgärder t ex i form av en karantän av just Järva. Givet att man har en sådan överrepresentation, något som inte heller har dementerats. så skulle en sådan vara långt mer motiverad och samhällsekonomiskt möjlig att genomföra än en stängning av hela Stockholm. Här saknas även löpande uppgifter av andel smittfall. Siffror borde förstås offentliggöras oavsett hur det ligger till, om inte annat så att man kan avföra alla spekulationer. Hemlighetsmakeriet tyder med omvänd logik på att överrepresentationen är större än vad någon skulle gissa – och att man inte kan förmå sig att fatta politiskt inkorrekta beslut. Vilka effekter detta kan ha för spridning via hemtjänst och personal på äldreboenden kan vi bara spekulera kring.

Ett försök till skattning

Men faktaunderlaget som behövs för att dra enkla slutsatser är inte alldeles frånvarande. Med hjälp av uppgiften att Lombardiet hade 4.860 döda ackumulerad per 26/3, så har jag gjort en skattning hur antalet fall fördelar sig i Italien. Jag utgår då ifrån att resten av Italien ligger i snitt en vecka efter och därmed kan jag skatta antalet dödsfallen över tiden även för Lombardiets 10 miljoner invånare.

1.500 döda i Stockholm per mitten av april

Ackumulerat antal dödsfall per 100.000 invånare dag 16 blir då 0,28 i Lombardiet och det är 0,06 i Italien. Att jämföra med 0,14 i Sverige. Att Sverige har en mer än dubbelt hög andel döda vid motsvarande skede än Italien är förstås djupt oroande. Lombardiets siffra bör istället jämföras med Stockholm, som tycks ligga minst en vecka för övriga landet, troligen två eller tre. Antalet dödsfall i Stockholmsregionen var ackumulerat per dag 16 totalt 88. Det ger en siffra per 100.000 invånare på 0,39, d v s klart över Lombardiet. Med en trendframskrivning till dag 34, som för Lombardiet var den 26/3 då 4.860 avlidit, och som för Stockholm kommer infalla den 16/4, så är antalet avlidna i länet då ca 1.500, ca 400 fler än om man haft samma utveckling som i Lombardiet.

Lombardiets antal döda/100.000 invånare är ackumulerat dubbelt så många som i Sverige, räknat 16 dagar efter utbrottet. Italiens totalsiffra/invånare är mindre än hälften av Sveriges.

Stockholm riskerar att bli ett Lombardiet i kubik. Och resten av landet lär följa efter.

De italienska totalsiffrorna börjar visa en svagt vikande trend, vilket nog ska tolkas som att man lyckats med sin karantän av Lombardiet. Men uppgiften från 26/3 visar att smittan fortsätter att grassera i Lombardiet, den hann där få en alltför stor omfattning. Eftersom Stockholm ligger på en 40% högre kurva än Lombardiet, och eftersom sjukvården redan nu går på knäna och tycks ha slagit i taket, så ska vi nog heller inte förvänta oss annat än att kurvan kommer ta ännu längre tid att vända här – vi kan få ett Lombardiet i kubik tack vare Tegnells ‘flockimmunitetsstrategi’. Med denna strategi finns det i dagsläget heller inte mycket som tyder på att resten av Sverige kommer kunna undvika att gå i samma fotspår som Stockholm. Dessutom, hur mycket av en strategi kan man ens tala om? Tiden som gått tycks ha utnyttjats enbart för att göra nya jämställdhetsplaner. Var är skyddsutrustningen?

Andra dödsfall kommer öka

Till dödsfallen i Corona ska också läggas ett betydande antal som kommer dö i andra sjukdomar och olycksfall under perioden, på grund av överbelastningen av vårdapparaten; resurser kommer att saknas för att hjälpa dessa i tid. Och i den här gruppen talar vi förstås om alla möjliga åldrar. Just nu står t ex blodbussarna stilla i Storbritannien, akut blodbrist förväntas snart även i Sverige.

Fortfarande skulle åtgärder kunna genomföras för att mildra katastrofen

Det är i dagsläget inte aktuellt att låta barn med föräldrar i riskgrupperna vara hemma från skolan, oavsett om de går på högstadiet eller lågstadiet. Att hålla barnen hemma är brott mot skolplikten, såvida inte rektorn på en enskild skola fattar annat beslut. För en enskild elev kan detta innebära att viktiga prov missas och i värsta fall påverkar avgångsbetyg. Som förälder är detta en svårt beslut att ta, att gå emot alla andra, och riskera att barnet kommer efter. Få kommer kunna stå emot detta i längden. Det finns mängder av andra åtgärder som fortfarande kan vidtas för att minska omfattningen av ett nu hotande vårdhaveri. Men just nu talar rena prestigeskäl för att Tegnell och FHM hårdnackat kommer hålla fast vid sina beslut, oavsett vad som händer.

Jag kan bara konstatera: Stockholms län har 1.4 gånger antalet dödsfall per invånare i förhållande till Lombardiet på motsvarande stadie i smittutbrottet. Detta nämns inte med ett ord av FHM. Proportionerna i felbedömningen riskerar snart att ta folkrättsliga proportioner.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Wallenberg spår våld och social oro. Och en depression som inte kommer ge vika.

DI och SvD rapporterar om Jacob Wallenberg som uttalat sig i intervju i Financial Times. Tyvärr låsta artiklar överallt, men kontentan är att depressionshotet är reellt och att vi kan hamna i en situation där ekonomin stannar kvar i brygga, 20-30% under dagens, med ungefär lika stor arbetslöshet, kravaller och allmän social oro. Han bekräftar därmed vad jag skrev i min krönika för fem dagar sedan om apokalypsens fyra ryttare.

Personligen så är jag övertygad om att korrigeringen initialt måste bli ännu större, och att vi därför ska vara glada om ekonomin endast krymper 30%. Börserna är nu ner ca 25% sedan toppen, men bara 15% mot för ett halvår sedan. Med de förändrade utsikter vi har nu, så är detta ett alldeles för litet värdetapp. Kejsaren är naken. När ska någon ropa det högt? Ja, att du eller jag gör det spelar förstås mycket liten roll. Inte heller ekonomijournalister som Cervenka på DI. Kanske om någon mångmiljardär kommer i kläm, någon som Petter Stordalen, den norske hotellkungen ni vet; någon som inte får det stöd han förväntar sig från staten. Då kan det börja hända saker. Eller om Wallenberg höjer rösten. Men ingen av dem kommer säga något förrän de absolut måste.

Italien lånar till 1,68%. Vem gör den kreditriskanalysen?

Att Italien, en ekonomi totalt i koma och med stora strukturella problem att reda ut precis som Sverige, men utan det starka näringsliv som vi har, ändå kan låna pengar på under 2% ränta mitt i pågående Coronakris är förstås inte ett tecken på att marknadsekonomin fungerar, det säger istället motsatsen. Medan den reala ekonomin faller samman i allt snabbare takt, så är risken uppenbar att marknaderna väljer att tolka de enorma stödpaketen på ett helt annat sätt. Inte längre som den där karamellen som höjer börskurserna över en dag eller eftermiddag, för att gratis pengar i knät alltid ger en skön känsla. Utan som en ökad risk för att alla ska förstå att staterna löser ut banker och företag med rena monopolpengar. Och att förtroendet för pengars värde då över en natt riskerar att försvinna.

Då är det kört.

Detta vet JW. Eller borde veta. Ändå försöker han täta läckan, precis som alla andra, högt uppe vid relingen, som om vi fortfarande kan rädda allt. Det är ett högt spel som spelas och orolig är han förstås; han hör till den superrika elit som har extra god anledning till det. Karenstiden för Wallenbergkritik av regeringens och FHM:s krishantering har tydligen gått ut, efter de hyllningar han gav dem, just efter att ha fått pengar till SAS. Han är förstås glad för miljarder som räddar SAS och samtidigt hans egna aktievärden och var juste att klia lite rygg tillbaka. Men nu varnar han för våld och social oro som följd av Corona-nedstängningen.


Han är förstås ute efter att, precis som Hessius få samhället att ge upp Coronafajten och öppna upp igen så att vi undviker depression. Men i så fall borde han ha varit ute tidigare på banan. Hjälpt till att propagera för hårda och resoluta restriktioner, som medgivit en snabbare kvävning av smittan. Ingen. Absolut ingen politiker skulle idag kunna fatta ett öppet beslut om att häva blockaden, mitt i eskalerande dödssiffror. Inte ens Trump, för han vill ju trots allt bli omvald igen, mer än något annat.

Wallenberg har rätt i sak. Krisen kan slå hårdare mot samhället än någon kris sedan 1930-talet. Det kan tyckas onödigt, för Corona motiverar inte detta. Men det är inte där skon klämmer. Det är tidigare försyndelser vi nu får lida för. Och då borde ju inte receptet vara att staten (läs: skattebetalarna och småspararna) återigen ska baila ut de alltför länge gynnade lån- och risktagarna, som liksom 2008 tycks inbilla sig att det var staten som återigen skulle stå för hela risken. En korrigering är nödvändig och de som skott sig på nollränteregim och krondeprecieringar måste helt enkelt betala själva. Gissa att de kommer slåss innan detta sker. Dra i alla sina kontakter. Peka med fingret mot absolut alla andra.

Och de har goda språkrör.

Precis som Anders Borg (numera rådgivare på East Capital), Göran Persson (ordf. Swedbank) och en hel radda med bankekonomer, så är JW glad för att det trycks upp enorma summor som går in i banksystemet, utan att nödvändigtvis komma någon annan än bankerna tillgodo. Men det han samtidigt säger visar att han nog är helt klar över det faktum att sådana åtgärder är så gott som helt bortkastade. Vi kan inte rädda ekonomin på den nivå den varit.

Inte ens tanken att staten ska överbrygga med somliga företags löneutbetalningar till anställda, är så genomtänkt. Permissionslöner under flera månader, till kostnaden av flera hundra miljarder, är en livsfarlig idé, eftersom dels ingen just nu vet hur länge det måste pågå för att ge avsedd effekt, dels för att statskassan urholkas så rejält att inga andra åtgärder sedan kan genomföras, samtidigt som det mesta av dessa ur-hand-i-munnen-pengar inte kommer användas för mycket konsumtion, bara sparande. När sedan verkligt armod utbryter, vilket ingen kan utesluta, precis som JW säger, så är statens kassa tom. Var det då rätt att ge detta fåtal allt som fanns? En ersättning motsvarande A-kassa skulle vara vettigare, och kunna pytsas ut på längre tid, och uppfattas som mer rättvis. Men inte heller en sådan bör ges om vi inte kan sätta en trovärdig deadline. I så fall kanske den heller inte behövs, eller kan ges som ett räntefritt lån.

Social oro. Vad är då 257 bomber?


Wallenbergs kritik mot Löfvenregimen kunde ha kommit långt tidigare. Den sociala oro som vi andra redan har noterat motiverar detta. Långt innan 2019, då det slängdes 257 bomber, var befann sig JW då? Allt sådant har han förbigått i tysthet. Det sociala våld som nu kan bryta ut kan förvisso bli ännu mycket värre. Men att påstå att man inte såg det komma förrän nu? Som en av de mest inflytelserika i vårt svenska samhälle lokalt, såväl som globalt i hela världen, har Wallenberg ett mycket tungt ansvar för det som skett och även det som kommer ske.

Vem svarar för våldet i Wallenbergs och Säpos prognoser?


JW vet varifrån detta våld lär komma först. Coronaoron i Rinkeby har bara börjat innan anklagelserna mot den svenska staten och landstinget kommer. Och här finns både extremism och våldskapital. Att helt grundlöst kasta fram idén att det skulle handla om svenska tjänstemän är bara ett sätt att slå ännu fler blå dunster i våra ögon. Som Säpo, som varnar för ‘mer högerextremt våld’ och pekar på fyra platser i världen där sådant förekom förra året. Men de 257 bomberna nämns inte, det är ju inte formell terrorism. Enligt Säpos rapport så minskar det islamistiska våldet istället. Låter som ett upplägg för Morgan Johansson att smasha på: mer lagstiftning i orostider, allt för att kväsa yttrandefriheten.


Om Wallenbergs utspel måhända är eftertankens kranka blekhet eller endast en partiell omvändelse under galgen är oklart, oavsett vilket är det sannolikt för sent att göra helt om marsch för att undvika det kaos han nu ser, men som varit på väg i många år nu. Corona kan komma att katalysera även detta.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Detta är mer än en pandemi. Detta är skräcken för en syndaflod – straffet för allt vi gjort fel i över två decennier.

Ni har ju precis som jag hört hur beloppen susar förbi i flödet. Riksbankschefen Ingves lovar 500 miljarder i ‘gratislån’ till bankerna och sänkta kapitalkrav som gör det möjligt att låna ut 900 miljarder utan att backas av bankernas eget kapital, regeringen lovar 300 miljarder till olika former av företagsstöd, och SAS har redan tagit för sig, det kommer fler, var så säkra. Det handlar alltså inte längre om miljarder utan om biljoner, dvs tusentals miljarder. Och de kastas in i Jätten Gluff-gluffs mun, som utan att han ens hinner tugga eller svälja genast kräver mer. Gluff-gluffs alias är Marknaderna, men det är ett alltför abstrakt begrepp för att vi riktigt ska förstå denna omättliga hunger.

Varför stöder inte ‘stödpaketen’? Kan börsfallen t o m gödas av dem?

Vad beror det här på? Länsförsäkringars chefsekonom Alexandra Stråberg fick frågan av Affärsvärldens Matilda Karlsson, om det ens var meningsfullt att skicka in dessa dyra paket. Matilda är en bright ung tjej som vågar ställa den här typen av frågor, som annars de flesta låtsas vara för smarta för att ställa, och den fick nog Stråberg att haja till. Hennes svar var att reaktionerna kunde förklaras av en misstro från marknaden, att centralbanken vet mer än de gör, och att problemen tydligen är större än vad de själva anat, vilket skulle göra varje åtgärdspaket kontraproduktivt, ju mer omfattande desto värre. Men med den analysen borde man ju låta bli att ge dem? Det tycker ju inte Stråberg, troligen ingen annan heller. Lika lite kunde hon svara på vilken typ av stöd som var bäst.

Lars Söderfjäll, aktiechef på Ålandsbanken i DI Morgon idag, menar att aktiekurserna har fallit till en nivå som motsvarar minskade vinster med -20% för 2020, 25-30% för cykliska bolag. D v s att man resonerar kring en tillfällig kollaps under ett par kvartal, men att allt sedan återhämtar sig.

Jag tror tyvärr att det är värre än så. ‘Marknaderna’ påverkas alltid positivt av reda pengar som ramlar i dess knä. Och de har starka lobbyister bakom sig. När Jacob Wallenberg förklarar sig mycket nöjd med stödet till SAS, så gör han det i egenskap av flygbolagets störste private ägare. Att han sedan låter lika nöjd med regeringens och Folkhälsans Coronabekämpning kan vi alltså lätt sätta in i det sammanhanget. Wallenberg påstår att han inte är orolig, trots att han ‘vet’ att han kommer bli smittad har han fullt förtroende för regeringen. Tydligare än så har inte staten och kapitalet kamperat ihop på flera årtionden. En följdfråga vågade sig DN:s reporter inte på och i läsarspalterna var vänsterliberalerna förvirrat positiva, som vanligt lika omedvetna om att de utgör de superrikas nyttiga idioter. SEB:s chefsanalytiker Robert Bergqvist (AV 16/3) fick inte heller sådana följdfrågor som Matilda Karlsson ställde till Stråberg, och kunde bara glatt tacka för allt statsstöd; klart att hans ägare (Wallenberg m fl) skulle bli lite sura annars; man biter inte den hand som föder en.

Paketen till bankerna är som brandsegel utav papp: det krävs många, många fler.

Men glädjen balanseras mer än väl av en fundamental källa till panisk skräck: marknadernas instinkt säger att detta inte kommer räcka till på långa vägar. Bankerna vet med sig att de inte kommer ge nya lån oavsett gratis lånefinansiering och noll krav på eget kapital. Och även om 300 mdr skulle räcka för att hålla en hel del industrier under armarna en tid, så har det sjunkit in nu att Corona är här för att stanna året ut, kanske längre än så. Den genomslagskraft en så lång tid i karantän kommer ha sträcker sig därmed långt bortom pandemins sista dödsoffer. Vi kommer, som Stråberg ovan framhöll, ha ändrat våra konsumtionsmönster, vår riskvilja kommer vara mindre.

Ett mer riskavert samhälle med ordentliga buffertar kostar att bygga upp

Om något har väl Corona visat hur enorma brister vårt samhälle har för att möta stora kriser. Det är alltså inget dåligt i sig om man nu tar tag i frågan, tvärtom. Men att skapa buffertar kostar. Stater kommer höja skatter. Dels för att täcka av den ökade skuldsättning som Coronakrisen medfört. Men också – förhoppningsvis – för att förbättra sin förmåga att snabbt möta nya katastrofer. I Sverige har vi inget utrymme att höja skatten, så vi kommer istället bli tvungna att minska samhällsservice, transfereringar och trixa med trygghetssystemen (läs: minskade pensioner). Ändå måste vi anta, åtminstone för en tid, att folket, efter de många förtida dödsfall vi nu kan förvänta oss, kommer att kräva detta så starkt att staten kommer att prioritera det.

Och vi talar inte bara om att staten fyller på beredskapslagren igen och skapar reserver för att kunna möta olika typer av efterfrågan vid en större kris. Istället för att t ex bara köpa från Kina för lägsta pris, så skaffar företagen sig kompletterande leverantörer i Indien och Mexico, eller kanske ännu hellre i Bulgarien, så man håller sig inom EU – i den nya protektionismens tidevarv är ju tullar och handelsbojkotter det kanske mest realistiska hotet. Man lär också bygga egna lager igen, istället för att helt förlita sig på just-in-time. Detta gör man trots att dessa logistiklösningar är dyrare; man vill inte ta risken att stå helt utan.

Men värst av allt: för att genomföra en investering höjer vi vårt krav på avkastning och då blir mycket som annars slunkit igenom inte av. När bankerna höjer räntorna för högre kreditrisker så betyder det samma sak. Detta har redan skett, och jag vågar påstå att olusten inför nya kreditförluster kommer finnas kvar i minnet en längre period den här gången.

Företagscertifikat och skräpobligationer

Företagscertifikatmarknaden (se min artikel från 10/3), har vuxit enormt under det senaste årtiondet, ca dubbla årliga ökningstakten mot förut, och i USA uppgår den till närmast ofattbara 135 biljoner kronor mätt i dagens växelkurs. Det är ett belopp som kan vara relevant att ställa mot Trumps ‘jättepaket’ på 8,5 biljoner. Här kommer certifikatköparna också kräva – och få – högre räntor, vilket i sin tur kommer dra investerare från aktier, öka direktavkastningskraven och därmed bidra till de högre kapitalkraven. Numera svarar ‘skräpobligationer’ utan investment grade för en fjärdedel av marknaden, och de med lägst betyg, BBB, för hälften; en ökning från 39% från hur det såg ut före krisen 2008. Söderfjäll reser den berättigade frågan om det verkligen är staternas uppgift att rädda den här marknaden: investerarna tar ju de risker de förtjänar, och ska staterna i nästa steg även rädda aktieägare? Men sanningen är ju att certifikatmarknaden är närmast lika systemkritisk som bankerna. Företagsakuten, där SAS och andra länders flygbolag har ställt sig först i kön, verkar också komma aktieägarna till godo. Åtminstone Wallenbergs nöjda kommentar tyder ju på att aktieägarnas kapital inte har ansetts därmed förbrukat. Det borde det nog faktiskt vara. Men det finns också en annan moralisk aspekt: småsparare har mer eller mindre drivits till dessa mer riskfyllda investeringar, när nollränteregimen infördes. Man har haft pest eller kolera att välja mellan. Eller, som det visade sig: Corona.

Aktiemarknaden diskonterar alltid evighetsflöden, inte enstaka kvartal. Då är 30% lågt. För lågt.

Aktiemarknaderna har justerats kraftigt. Men är det tillräckligt? När jag värderade fastigheter på 90-talet slogs jag av att man var så ovillig att se nyanserat i det långsiktigt ekonomiska perspektivet; toppåret 1989/90 såg man en evighet av växande intäkter framför sig och värderade fastigheterna därefter. När det sedan vände nedåt så gjorde man i praktiken en evighetskalkyl baserad på de av konjunkturen sänkta driftnettona. Det innebar enorma och på lite sikt alldeles för stora värdesänkningar, ändå dröjde det länge innan de första köparna materialiserade sig. Det var riskvilligheten som saknades – en brist på kapital.

Med detta inte sagt att pessimisterna skulle vara irrationella i sina kalkyler, snarare mindre så än optimisterna. Jag tror att om Söderfjälls analys ovan är riktig, av marknadens aktiekurssättning, dvs att man ser några kvartal framför sig med extremt dålig avkastning, men därefter återvändande till status quo, så underskattar man tre saker. 1. De nyss nämnda långsiktiga effekterna på hur vi beter oss, liksom 2. att Corona när detta är över, kan ha förstört viktiga delar av vår samhälls- och näringslivsstruktur. Mängder av människor kommer att vara utan arbete, många kommer aldrig komma tillbaka till ett sådant igen. Detsamma gäller småföretagare, som ofta jobbat dubbel övertid för att få rörelsen att gå ihop. Efter att bankerna tagit verksamheten ifrån dem kan tröskeln vara för hög för att vilja och orka starta på nytt. Om många sådana entreprenörer istället tar anställning för ett 9-17-jobb så är det en betydande samhällsförlust.

Det låga resursutnyttjandet (fastigheter, kunskap, arbete) kommer förvisso att bidra till en billigare och därmed rent teoretiskt även en snabbare återhämtning, men i mitt scenario är det 3. bristen på kapital, precis som i de tidigare kriserna, som kommer vara överordnad detta; vi kommer i så fall få dras med outnyttjade resurser länge ändå. Detta tror jag alltså att börserna också bortsett ifrån hittills. Man är och har varit så upptagna av Coronapanikens omedelbara följder att man glömt bort att vi redan innan Corona kom, faktiskt talade om att en konjunkturnedgång var på väg, och att denna i sin tur skulle kunna trigga de långsiktiga strukturproblem man skjutit framför sig. De nu efterföljande trappstegen nedåt i aktiekurskurvorna, som jag förväntar mig, blir i så fall resultat av att man börjat räkna på detta.

Corona katalyserar ett paradigmskifte?

Högre kreditriskpremier är sunt och detsamma gäller högre räntor generellt. Men en omställning från nollränteekonomin tillbaka till en mer normal situation kommer vara ytterst smärtsam, och detta kan inte göras snabbt, utan att man ånyo översvämmar marknaden med ny likviditet, vilket skulle vara som att – än en gång – kissa i byxorna; varmt och skönt ett litet tag, sedan kallt, obekvämt och illaluktande. Sanningen är att centralbankerna har med ständigt ökande penningmängder stått och kissat ända sedan 2008. Nej, det är förstås inte sunt, det förstår alla. Men oftast inte förrän efteråt.

Man kommer säkert försöka fylla blåsan igen. Men jag tror att detta kommer att misslyckas. Vi ser det just nu, hur Gluff-gluff tuggar i sig, men jag tror alltså att marknadsmekanismerna stängts även på längre sikt, av våra betendeförändringar och riskperception. Det handlar om en korrigering av ett decenniums försyndelser, ja, egentligen två, eftersom 2008 stökades av genom att ge ännu mer lån än de som så när höll på att fälla världen den gången. Visst vill man göra det igen, men sådant funkar bara när ingen ser eller vill se. Coronakrisens många döda, verkliga offer, kommer öppna våra ögon på vid gavel, och vi kommer återigen se vad risk verkligen är. Vi har utfört ett konststycke, att gå på slak lina högt uppe bland molnen – och har inte varit rädda, för vi har inte kunnat se marken. Men snart kommer sikten vara klar och då är ingen längre villig att ta enda steg till.

Dominoteori, låg innovationstakt, usel produktivitet – och noll ledarskap

Vad staterna gjorde 2008 var att ge stöd till alla banker utan undantag. Bankerna i sin tur fick strikta förhållningsregler, man skulle hellre fria än fälla. Nytryckta pengar har använts för att stötta den här ‘affärsmodellen’ och den har lett till att även de svagaste och minst förtjänta verksamheter har hållits vid liv, mer eller mindre med hjälp av konstgjord andning. Dessa företag har bidragit till att sänka produktiviteten globalt. I Sverige har vi dessutom mängder med mer eller mindre ‘snällanställda’ på framförallt kommunerna, som inte bidrar med mycket alls, snarare är de oftare en belastning, som konkurrerar ut privata verksamheter eller med inkompetens i upphandling, till ökade kostnader för de flesta (även de företag som borde vunnit anbud, men inte gjorde det).

Vi har fått ett samhälle där hästen satts före vagnen; postmodern ‘intersektionalitet’, ‘positiv’ särbehandling och ungdomskultur in absurdum har bidragit till att meritokratin är på stark tillbakagång, och vi har fått ett ledarskap som är mindre utbildat, med mindre adekvata erfarenheter från liv och näringsliv och/eller med sämre intellektuella utförsgåvor än medelbegåvade Svenssons. Den genomsnittliga åldern för riksdagsledamöter var redan 2014 bara 47 år, och färre än hälften hade ens påbörjat en eftergymnasial utbildning. Detta är trender som resten av EU – och världen tycks vilja följa efter oss i spåren. Regeringens utbildningsnivå är ‘bedrövligt låg’ enligt Expressen – hälften av ministrarna saknar examen, flera av dem har hoppat av sina högre studier, men försöker istället påskina att de är mer utbildade än vad de verkligen är. Bristen på gott ledarskap är framförallt tydligt i kriser, men lär enligt min bestämda uppfattning inte bara göra krisen värre utan också svårare för oss att häva den än vid tidigare tillfällen.

Riksdagen 2014 bestod av ett betydande antal tjugo- och trettioåringar. Betydligt högre andel än mellancheferna i ett större företag.

Nästa akut: fastigheter och internationell bankmarknad.

Vi kan också förvänta oss att betydande delar av fastighetsbeståndet nu snabbt blir vakant (och nej, att fylla det med flyktingar är inte en samhällsekonomisk vinst), både pga att antal företag och sysselsatta minskar och att det kommer bli mer vanligt med hemarbete – även efter krisen förstås. Både 1990 och 2008 var banksystemet och dess intima koppling till fastigheter i fokus. Så är det ännu inte i Coronafallet, men det är närmast oundvikligt att fastigheter dras in i detta, som en följd av i tur och ordning ökade vakanser, lägre marknadshyror – och högre räntor (samt avkastningskrav). Att bankerna är villiga (eller ovilligt medverkande till) att temporärt höja belåningsgraderna riskerar då att förorsaka stora finansiella störningar i banksystemet, statsstöd kommer i så fall krävas och det innebär ett långt harvande, under vilket bankerna inte kommer kunna eller vilja fullgöra sin funktion som kreditförmedlare fullt ut.

Minst lika hotfull ter sig en möjlig inomeuropeisk statskollaps. Italien bedöms enligt en tidigare IMF-ledamot kräva ett gemensamt EU-paket på 7,5 biljoner kronor. Vi kan befara en ny våg av sydeuropeiska problemländer till EU:s akut. Men vem ska hjälpa dem? Tysklands ekonomi har hackat ordentligt redan innan Corona och Storbritannien går bort. Solidariteten EU-länderna emellan tycks också vara måttlig att döma av hur Italiens böner om hjälp med sjukvårdsutrustning föll på hälleberget, liksom Greklands begäran om hjälp med gränsskydd. När beloppen blir för stora är det på samma sätt – hjälpande nationer kommer drabbas kännbart även de, kanske är storleksordningen helt enkelt ohanterlig. Återigen dessa biljoner… Som alltså riskerar att tillkomma ovanpå Coronahjälppaketen. Detta är odiskonterade belopp som sammantaget får de hittills annonserade stöden att se ganska otillräckliga ut.

Kriserna 1990 och 2008 var inte värre än Corona har förutsättningar att bli.

90-talskrisen. Det tog 2 år och 1 kvartal för börserna att nå botten den gången. Och för att nå tillbaka till kurstoppen före fallet tog det tre och ett halvt år. Bankernas skräck för fastigheter var i alla fall på SEB, där jag blev kreditanalytiker 1996, inte botad förrän år 2000, nästan tio år senare.

De långsiktiga strukturproblem som vi sopat under mattan det senaste decenniet och som Sverige lider mer av än de flesta jämförbara länder, talar för att Coronakrisen kommer bli djupare än både vår hemmagjorda kris i början på 90-talet, som vi hade god draghjälp från omvärlden att ta oss ur, och finanskrisen 2008, då den reala ekonomin i grunden var sund och gick att bygga vidare på, efter att finansbubblans effekter klingat ut. Som framgår av graferna så har de tidigare kriserna varit långdragna och besvärliga nog (2008 krisen reflekterad i S&P 500-index i USA; Sveriges finanskris var en mild västanfläkts av omvärldens beroende på mycket speciella förutsättningar och är därför inte jämförbar; IT-bubblan 2000 var mest aktiemarknadsspekulation och därför inte heller lika relevant).

Brist på såväl riskkapital som lånekapital, strukturella problem i befolkningssammansättning liksom i ledarskap kommer göra en återuppbyggnad av realekonomin långsammare än vid de båda föregående kriserna. Och trots att många kommer se och ta tillfällen som yppas, så kommer totalen tyngas av att en större grupp människor kommer stå helt utanför arbetsmarknaden. Frågan är varför skulle vi anta att Corona kommer bli mildare?

Krisen 1990 tog 3,5 år. Krisen 2008 5,5 år (i USA). För att nå botten tog det 2,2 respektive 1,4 år. Jag är rädd för att det kommer behövas ännu längre tid – kanske mycket längre – för återhämtning denna gång.

S&P 500 dök i oktober 2007, då man började ana finanskrisen…
1 år och 5 månader senare bottnade det. Då var man 54% ned.
Först i mars 2013, nästan fem och ett halvt år efter toppen 2007, nåddes samma nivå igen.

Sverige kommer inte automatiskt renas av Corona från sina strukturella problem.

De långsiktigt tyngande faktorer, som vi kommer bli tvungna att ta hand om när Corona är över finns konkreta bevis för redan i den högkonjunktur som varit. Globalt har nollränteekonomin inte inneburit några rekordår, varken för Sverige eller västvärlden i stort. Vi har tvärtom sett en ganska blygsam BNP/capita-tillväxt i de flesta utvecklade länder, och i Sverige i synnerhet. Tar vi kronkursfallet i beaktan så har svenskarna relativt sett blivit rejält mycket fattigare. Det beror på att vi sedan 90-talet har fört allt större mängder människor till detta land, som bidrar mycket lite, men som delar på resurserna. Somliga är förstås duktiga och ‘välintegrerade’, men i genomsnitt kostar oss invandringen, trots dessa undantag, enligt olika forskarrapporter 4-5 mkr per individ. Allt talar dessutom för att de senaste årens invandring, 100.000-150.000 individer per år, kommer bli ännu dyrare.

Med en ryggsäck på 50.000:- per år och heltidsarbetande svensk så är uppförsbacken i en återhämtning mycket tuffare.

Multiplicerar vi 1,5-2,0 miljoner immigranter med 4-5 mkr kronor så blir kostnaden mellan sex och tio tusen miljarder. D v s även här talar vi biljonbelopp. Utslaget per heltidsarbetande så blir beloppet ca 50.000 för varje yrkesverksamt år. Två miljoner att bära som en ryggsäck över en livstid. Detta är den reala ekonomin, inget finansiellt hokus pokus. Tillsammans med kriminalitet och lägre välfärd leder detta till att mängder med arbetsföra svenskar röster med fötterna inom riket, man flyttar från de kommuner som (självförvållat) lider värst. Effekterna kostar staten miljarder i ökat kommunstöd, men ovanpå den redan skenande totala kommunskulden så är det ändå små belopp i jämförelse med vad som är på väg att blomma ut. Totalt är kommunsektorns skulder 656 miljarder, 156.000:- per heltidsarbetande (se krönika 16/10-19). Andelen av vår BNP är 14% och har fördubblats på tio år. Så vi har bara börjat beta av det här, det kommer bli mycket, mycket värre med tiden, särskilt som vi just nu fortsätter att importera ännu fler bidragstagare.

Samhällsekonomiskt olönsamma klimatinvesteringar och en skola på dekis.

Med miljöpartiet i regeringen har man också ställt om politiken så att den främjar uselt avkastande eller skadliga s k miljö- och klimatprojekt. Företagen har trivts med olika former av subventioner och lagkrav som gör kostnaderna möjliga att övervältra på konsument, en hel del via högre priser, men också via skattsedeln direkt. Mycket litet av allt detta är motiverat ur miljösynpunkt, än mindre ekonomiskt, men vi har kunnat offra vårt överskott på sådant, mest för att döva våra onda samveten. Det är en lyx vi just nu ser ut att vilja fortsätta med, trots krisen. Vi får se hur det blir med det, men att sådana krav kommer väckas till liv efter denna är svårundvikligt och kommer i så fall obönhörligen förlänga återhämtningsperioden.

Vi genomför också sedan många år en allmän kvalitetssänkning av skola och högre utbildning, där den kanske mest allvarliga effekten är att man nonchalerar att pojkar inte förmås uppnå de betyg och kunskaper de borde klara; strängt förenklat eftersom de inte läser, gör sina läxor eller lyssnar på lektionerna. Pisatesterna bekräftar tyvärr att det inte är flickorna som blivit bättre, utan att alla blivit sämre, men pojkarna mest, i en skola där den livsviktiga ordningen ofta saknas och där det är fult att tävla. De duktigaste studenterna, liksom våra driftigaste företagare flyr också ut ur landet. Detta innebär försämrad produktivitet på alla fronter. Sådant har pågått länge, men fenomenet ‘white flight’ har av allt att döma påtagligt ökat de senaste åren och vi kan utgå ifrån att detta kommer öka ännu mer och bidra till svårigheterna vi nu har framför oss, även efter Corona – ja, det är rent av troligt att det kommer få en baltisk eller grekisk omfattning, eftersom andra västländer, åtminstone som det ser ut nu, kommer ha mindre problem än vi, såväl med kriminalitet som med andelen bidragsberoende.

Varför 500 miljarder inte räcker till

Problemet är att man lappar och lagar på fel ställe – man tätar uppe vid relingen på en båt med ett stort hål läckande nere i durken. Den obehagliga sanningen är att aktiekurser inte till varje pris måste eller kan försvaras. Om något katastrofalt, som Corona inträffar, så är en korrigering av olika tillgångsvärden ofrånkomlig; somliga mer, andra mindre. Svensk ekonomi kommer se mycket annorlunda ut när det här har lagt sig.

Corona kan inte botas med pengar. Och att laga relingen är alldeles för sent. Vi har ett stort hål nära botten i vår ekonomi.

Apokalypsens ryttare kom inte ensam

Sådana här gigantiska omställningar kan också leda till följdeffekter som är ännu mer oönskade och framförallt mycket svåra att förutspå. Uselt ledarskap och allmän panik övergår inte sällan mer än civil olydnad, det kan bli fråga om än mer våld, revolter och terror. Jämför apokalypsens fyra ryttare: pest, svält, krig och död. Vi har just nu ‘glömt’ kriminaliteten omkring oss, en bomb i centrala Stockholm får bara ett tjugotal läsarkommentarer i DN:s läsarspalter. Men när den akuta krisen är över kommer dessa problem bli mer synliga igen – och risken är överhängande att de kommer att växa än mer i det krisande svenska samhället, i synnerhet om man anser sig inte kunna fortsätta leverera bidrag till den importerade underklassen. Att det finns god grogrund för extremism av alla slag i en djup ekonomisk depression vet vi redan. Tyskland, Sovjet och Kina var inte heller ensamma i att uppleva oroligheter under mellankrigstiden, även här i Sverige var vi mycket nära anarki. Marknaderna brukar inte fundera så mycket på sådana här ytterlighetsscenarion, det är garanterat inte ‘inprisat’, vågar jag säga. Men sannolikheten är så hög att de nog borde vara det, om det inte vore så svårt att sätta en mer exakt peng på det.

Vad kan göras? Förslag: moratorium på låneskulder.

Det här handlar inte om en vanlig efterfrågekris, som Thomas Olofsson i DN påpekade, en kris som vi kan stimulera oss ur med lägre ränta eller skattelättnader; mer pengar gör inte att fler vågar gå på restaurang, klädaffärerna är stängda och ingen köper bil när man inte har någonstans att åka. Det viktiga är istället att se till att den produktionsapparat vi har i Sverige finns kvar, så vi inte får alltför stora konkurser.

För detta ändamål bör staten föra över riskerna från den reala ekonomin till den finansiella, där man kan förse bankerna med överbryggningslikviditet. Det räcker dock inte med morötter. Det måste till en piska: en lag som utfärdas med generellt moratorium för alla amorteringar och skuldåterbetalningar till banksystemet, till dess krisen anses överstånden. Danske Bank gjorde nyss frivilligt något liknande i mindre skala, när man annonserade amorteringsfrihet för bolånekunder, och liknande diskuteras även för alla bankkunder. Men det räcker ju inte för att hejda konkurserna.

Ett moratorium skulle lämpligast rent tekniskt se ut så att de delar av lån som skulle ha amorterats eller som förfallit får en statlig garanti. Garantin ska vara billig men kan inte vara helt gratis, och de som inte önskar den betalar som vanligt. En delikat fråga att fundera över är om det finns andra klausuler som kan tvinga låntagaren till förtida betalningar; om dessa ska fortsätta gälla och hur man i så fall ska räkna med eller utan den del som har statlig ‘garanti’. Hur och vem ska stå för extrakostnader när företag ändå går i konkurs? Här måste staten sannolikt vara generös redan på förhand. Skall även räntebetalningar ingå? På helheten eller bara för de kapitalbelopp som inte garanterats? Initialt kan för simplicitetens skull räntan vara lämpligast att exkluderas. Men om även den måste inkluderas, hur ska ackumulerad ränta i så fall sedan beräknas, t ex om marknadsräntorna stiger? Allt går att lösa, men man måste snabbt hitta en form för att kunna implementera den innan den spelar ut sin roll. Och allt är underordnat huvudprincipen – att likviditeten behålls på status quo – och kommer kunna lösas.

Riksbanken förser alltså bankerna med den likviditet, krona för krona, som man går miste om, det kommer inte uppfattas som otillbörligt gynnande, och det kommer vara avgörande för mängder av verksamheter som vi nu utgår ifrån drabbas av ett tillfälligt, möjligen ett eller 1,5 år långt avbrott, men där förutsättningarna efter detta bör vara likvärdiga som de var nyss. Med dessa konkreta lättnader i betalflödena kommer de flesta företag och privatpersoner att få andrum. Man kommer slippa destruktiva och långdragna förhandlingar med bankerna, med påföljande krav på personlig borgen och andra mer eller mindre genomtänkta tvångströjor som villkor för att förlänga krediterna.

Bankerna skulle förstås inte gilla det här. Åtgärden är ju på ett sätt ett direkt underkännande av deras kredithantering och riskerar att krångla till denna betydligt. Det kommer lägga många problem i knät på dem, inte minst när man så småningom tänker sig att lösa moratoriet. Men det är fel att se det som en misstroendeförklaring mot bankernas expertis att hantera kreditrisker på individuell nivå. Bara för en tvärt nedåtgående marknad som helhet. I praktiken borde bankerna uppskatta den eftersom ju även de gynnas om man på detta sätt undviker ett scenario där alla jagar marknadskreditrisker, i ett lopp som drivs av allas gemensamma fruktan.

Hur långt detta kommer räcka är förstås osäkert. Reaktionerna vi hittills sett är nog för att befara det värsta, och om smittan inte helt överraskande upphör så kommer den oundvikligen sätta djupa spår i samhällskroppen. Mitt grundtips om en djup och lång lågkonjunktur, värre än både 1990 och 2008 ligger kvar, även om man skulle göra alla rätt. Det kommer säkert också att krävas även annat finansiellt stöd till både företag och branscher utöver detta via statskassan. Kanske även till privatpersoner.

Vilka övriga konsekvenser kan ett moratorium få? Bankerna kan inte få akuta betalningsproblem så länge som staten servar dem. Men man kan ju formellt hamna i ett läge då man måste begära konkurs, om inte staten ställer upp också med nytt eget kapital. Detta skulle riskera att leda till förstatligande. Om problemen blir ännu större, så kommer alla nytryckta pengar leda till misstro mot statens egen kreditvärdighet, höjda räntor och i förlängningen till stagflation eller rent av hyperinflation. Men sådana katastrofscenarion kan alltså inträffa även utan ett moratorium, och enligt min uppfattning ännu troligare i så fall. Personligen så gissar jag att Bankföreningen kommer slåss med näbbar och klor för att ett moratorium – eller liknande – aldrig införs. Och med vår handlingsförlamade regering lär det inte finnas någon som matchar dem i sådana här frågor. Det lär nog därför inte genomföras. Vilket i så fall är ännu ett bevis för och exempel på hur avgörande dåligt ledarskap kan vara.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Börsrasen. En påminnelse om att Armageddon lurar runt hörnet.

Lehmankrisen – vad var det för nåt?

Ställ frågan till en genomsnittlig svensk. De flesta har knappt hört talas om Lehman. När börserna nu runt hela globen rasar med 5% eller mer över en natt så innebär det att många ofrånkomligen påminns om den finansiella krisen hösten 2008. Men inte så många av oss, eftersom den gick över så snabbt i vårt land. Det var en följd av gott fotarbete från den borgerliga regeringen, som också hade manegen krattad för sig, efter den lyckade krishanteringen på 90-talet. Man hade gjort läxan och man kom ihåg: för en gångs skull var Sverige bättre förberett än omvärlden, och hade heller inte mycket egen skuld till problemen, medan krisen på 90-talet var helt hemmagjord.

Lehman? Vad var det för något, undrar gemene man. Inte bara dem födda efter 1990. Artikeln är Cervenkas, just före börsraset.

VI hade också en banksektor som var kvar i gamla patriarkala traditioner: här sparkades ingen. Medan investmentbankerna i London omedelbart hade permitterat 20% av arbetsstyrkan, så var arbetslösheten på svenska banker bara någon procent – trots att massor med folk bara satt där och rullade tummarna. Låneriskerna försvann sedan i princip helt när Riksbanken (till slut fattat och) satt räntan till noll. I omvärlden fortsatte krisen till 2012, först då började guldpriset sjunka tillbaka igen – den ‘safe haven’ man flytt till behövdes inte längre.

Corona bäddade för den. Oljan utlöste den. Men i grunden beror paniken på dåliga minnen.

Att kraschen igår blev så stor berodde förvisso också på hårda fakta: det var oljeprisfallet, inte Corona, som utlöste det. Men det som driver på är rädsla. Banksektorn – som redan sedan tidigare är värderad under eget kapital – sjönk betydligt mer än genomsnittet. Det betyder att marknaden oroar sig för att lågkonjunkturen kommer slå så hårt att den hotar banksystemet, precis som 2008. Och där sitter skräcken. Vi har ungefär som efter WWII svårt att leva oss in i hur ‘de krigförande’ ländernas invånare kände sig: i omvärlden är minnet av finanskrisen levande på ett helt annat sätt, man vet hur jobbigt det kan bli, för man har det i närminnet, vi har hunnit glömma.

Och vad som talar för att omvärldens bedömning är korrekt är att det är många som lånat så mycket mer pengar nu är 2008. Många av dem ser ut att kunna få stora problem pga oljepriset, inte minst de företag som måste sälja USA:s oljeskiffer för 50$/tunnan eller mer för att inte göra förlust. Samtidigt är flygbolagen hårt ansatta av Corona, liksom andra delar av resebranschen, hotell och konferens. Men också restauranger, biografer, gym och fysisk detaljhandel generellt tappar ju kundunderlag när folk väljer att hålla sig inomhus. Visst klarar de större kedjorna oftast att övervintra, men många människor kommer ofrånkomligen bli av med jobbet – och småhandlarna kommer att få stora problem. Fastighetsföretagen kommer drabbas av större vakanser, värderingarna måste ned.

Så här resonerar optimisterna

Den onda cirkeln kan brytas, Corona klingar av i Kina. Saudiarabiens nyckfulle diktator lär komma till sans, bestämma sig för att höja oljepriset igen, och centralbanker och finansdepartement kommer stimulera så det sprutar likviditet och skattelättnader för både företag och konsumenter. Trump kommer göra allt för att vinna i höst och då måste han satsa allt nu. Kina kommer komma i gång nu och både kineser och japaner kommer gynnas av det låga oljepriset. Putin kommer kunna hålla ut, rysk olja lönar sig fortfarande att sälja och ryssarna har köpt massor med guld som backar rubeln. Räntorna kommer fortsätta att vara låga, nära noll, ja ännu lägre. Det är köpläge på börsen – se bara, jätterekyl direkt – och vad ska man annars investera i? Det finns bara aktier.

Och så här tänker pessimisterna

Det här är reaktioner som drabbar oss efter ett helt decenniums försyndelser. Ingen har vågat ‘döda’ usla och mediokra affärsverksamheter av rädsla för att skapa dominoeffekter; detta har lett till låg produktivitet och massor med dödkött som bara kan överleva så länge som högkonjunkturen råder. Detta kommer nu ändras på och de smärtsamma rationaliseringar som krävs kommer leda till mängder med permitteringar – globalt – men inte minst i Sverige. Skatteintäkterna kommer därmed att minska drastiskt och gör det svårt att stimulera – man har helt enkelt inte råd. När långivarna ser kreditriskerna växa så kommer istället räntorna att stiga, trots nollinflation/deflation; detta kommer göra det än svårare att betala skulderna för drabbade företag, högbelånade bolånekunder och kommuner. Samt stater. Minst en konjunkturbotten har man hoppat över och så sker inte ostraffat, det är hökarnas tid nu.

Italien är pessimisternas Svarte Petter, ett kort som spelas nu.

Det som nu seglat upp som det största hotet är nämligen en mycket stor dominobricka: Italien. Igår utökade premiärminister Giuseppe Conte där sina redan unikt långtgående karantänsbestämmelser för Lombardiet – nu omfattas hela landet. Detta är delvis ett försök för Conte att verka proaktiv; utlandet håller ju på att stänga gränserna mot landet i alla fall. Men det är samtidigt förstås en desperat åtgärd att komma tillrätta med en situation som hotar att övergå i ren panik; respiratorerna räcker inte längre till, det är nu upp till läkarna att besluta om vilka som ska leva – eller dö.

Men åtgärderna förstärker förstås kraftigt effekterna på ekonomin, som redan är i fritt fall. Och det är illa även för Europa och i förlängningen hela världen; Italien är nämligen en nästan tio gånger större ekonomi än lilla Grekland, som var den förra krisens europeiska onda frö. Inte nog med att landet är värst drabbat av Corona, Italien är extremt överbelånat – och det har ett gäng banker med minst lika usel finansiell ställning. Cervenka i DI skriver att enligt en tidigare IMF-chef så kan man behöva ett stödpaket på i storleksordningen 7.500 miljarder kronor. Sådana belopp snyter inte ens Merkel ur näsan, särskilt inte eftersom Tysklands ekonomi redan hackar betänkligt.

Den onda cirkeln – depressionsscenariot

Stimulanserna måste, för att få rätt effekt, göras innan alltför många företag börjar gå i konkurs, och innan deras företagscertifikat blir värdelösa. Den totala volymen i USA var i slutet av 2019 13.500 miljarder dollar, nytt rekord. Och de här lånen ligger ovanpå bankernas, med sämre rätt alltså, och utgör en marknadsrisk som banksystemet inte tar hänsyn till när de gör sina riskbedömningar på det individuella låneobjektet/-klienten. Och certifikatmarknaden har också expanderat i segment den aldrig förut tillåtits bli så stor i. Cert med det lägsta kreditbetyget BBB utgör 51% av totalen, mot 39% 2007. Och skräpobligationerna, de som helt saknar betyg står för en fjärdedel av hela marknaden. Detta är en ofrånkomlig effekt av de obefintliga räntorna för säkra låntagare – alla jagar ju avkastning, och noll är helt enkelt för dåligt. Hittills har det gått bra. Risken har man mött med kortare löptider, och för den enskilde certifikatköparen har det också förefallit vara acceptabelt kompenserande. Men det betyder att hela marknaden måste betalas av snabbare, vilket knappast, i en pressad situation, gör att scenariot ser gynnsammare ut. Totalt 32% av stocken, 4.400$ miljarder, (mer än dubbla Italiens BNP) ska betalas inom de närmaste tre åren, och det var bara 25% för 10 år sen, enligt Bloomberg. Det här är en marknad som heller inte kommer nås av stimulansstöd till bankerna.

Statsskulden i världen är 88% av BNP – 60% räckte vid den förra krisen

Stimulanser måste också ges snabbt, helst innan småsparare och pensionsfonder börjar realisera sina förluster. Men viljan för sådant är minimal. Statsskulderna har ökat från 60% av BNP vid förra krisen till 88% nu. Och i Sverige som skryter med en låg sådan så är det istället kommunerna som lånen slussats till; fusk i balansräkningen, som avslöjats direkt om man sett offentlig sektor som en koncern. Det förklarar varför Löfven och Magdalena Andersson inte ens vill ge stöd för Coronasmittade som sätts i karantän i hemmet – förrän i höst. När timingen betyder allt så är ju detta helt idiotiskt, men möjligen bara ännu en avsiktlig plakatåtgärd. Reala konkurser och förluster kommer sänka investeringar och konsumtion även långsiktigt. Företag som inte kan betala sina certräntor sätts i konkurs även om bankerna ger dem anstånd – och det betyder problem – även för bankerna. Då ligger vi riktigt illa till. Staten kommer behöva ny upplåning för att kunna ‘överbrygga’, men det är inte troligt att denna kommer vara lika billig som den staten har för närvarande. Att trycka på sedelpressen? Ja, då har vi den där igen – stagflationen, som ‘aldrig’ skulle kunna komma tillbaka. Räkna med att INGEN räknat med det.

Guldpriset steg långt före krisen 2008. Men så inbillade man sig att den var löst, och då sjönk guldpriset tillbaka, just när krisen verkligen skulle slå till. Toppen kom 2011, men få vågade tro att krisen var över förrän sent 2012.
*
Notera nu hur historien tycks upprepa sig. Priset har stigit ända sedan årsskiftet 2015/16. Och vi är redan i samma härad som man var vid 2011/12. Hacken i de långsiktiga kurvorna avslöjar varje förhoppning om att ‘allt löser sig’. Så är det inte, om man inte är villig att ta medicinen, då kan den mest smärtsamma kuren till slut inte undvikas.

Dödsstöten

Pandemier kommer sällan i en enda våg, utan flera. När kinesiska tillfällighetsarbetare nu återvänder till sina arbeten i städerna betyder det att Corona kan blossa upp igen. En spridning till länder i Mena, Afrika söder om Sahara och Sydasien skulle också kunna få smittan att studsa tillbaka. Det var Spanska sjukans andra våg som var den i särklass värsta, och den kom, precis som vi kan föreställa oss kan hända nu, när alla (inte bara Tegnell) anser att man kan blåsa faran över. I det kraftigt försvagade läge människor, företag och nationer då befinner sig, skulle en andra våg vara katastrofal för ekonomin även om den inte slår värre än den första.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 3 kommentarer

Grekernas motståndskamp på Lesbos ger hopp om Europa.

DN förfasar sig enligt rubriken: ‘hjälparbetare och journalister attackeras’. Men är man så upprörda egentligen?

Fulspelet vid den grekiska gränsen. EU:s yttre gräns, som EU inte vill bevaka själva.

Stormakterna spelar ett fult spel vid EU:s yttre gräns i sydost. Det fattiga Grekland har en landgräns men också en övärld som i praktiken är oskyddad mot den aggressiva stormakten Turkiets hot. EU har betalat Turkiet, som det påstås för att upprätta och hålla emigrantläger på sitt territorium, men pengarna har helt eller delvis gått åt till att finansera turkiska styrkor i Syrien. När Erdogan nu behöver mer pengar för sitt angreppskrig – inte bara mot kurdiska delar av Syrien – så använder han de 3,6 miljonerna av påstådda flyktingar som ett hot: de ska in i Europa, samtidigt som Coronaviruset härjar.

Att låta Turkiet svara för EU:s yttre gräns – så dumt att det finns en tanke bakom

Idén med att betala den notoriske skurken Erdogan för att hålla EU:s yttre gräns är så dum från början att man måste inse att det inte är hela sanningen som vi fått veta. Varken Merkel och Macron, som tillsammans styr EU, vill ha mindre invandring, de vill ha mer. Hade målet varit att täta gränsen, så hade det varit Grekland, inte Turkiet, som pengarna skulle ha gått till. Under de år som passerat medan striderna mot IS kulminerat och klingat av, så har det funnits gott om tid att stärka det grekiska gränsförsvaret, men så har inte skett. Och nu när horder av människor återigen står vid gränsen, så kommer vare sig pengar eller trupper från EU:s ledare. Förutom hjälp från enskilda östeuropeiska stater så får grekerna klara sig själva. Och grekerna är sedan länge upptagna med att bota sig själva. Landet är Europas sjuke man sedan över ett decennium tillbaka, helt i händerna på sina (främst tyska) långivare.

En ny ringlande miljonkö vid Öresund

Det kan snart stå och stampa miljoner människor även utanför vår gräns. Och vi har en stor grupp femtekolonnare inom riket som vill göra allt för att släppa in dem. Resten av EU är bara alltför glada om miljonerna väl når sina förhoppnings mål, vi kan inte förvänta oss något stöd från dem. Merkel och Macron kanske ger oss en dusör för vårt ‘ansvarstagande’ och en klapp på axeln. Östeuropa kommer bara skaka på huvudet och Sydeuropa kommer kräva att vi tar emot dem, eftersom det är vi som lockat dem hit. Ann Linde och diverse andra sossar kommer åka på toppmöten kors och tvärs och Sverige kommer få sitt internationella erkännande för att vi verkligen är världens finaste. Löfven kommer få utmärkelser av FN. Men sen är det stopp.

I långa ringlande led kommer marschen över bron fortsätta i dagar och veckor. Provisoriska baracker och mottagningar kommer upprättas i alla lediga husrum vi har – vi har faktiskt en lag som säger att staten har rätt att ta våra sommarstugor i anspråk för sådana här ‘nödsituationer’. Den lär komma att utnyttjas. Eftersom skatteuttaget inte kan ökas mer, så är det sannolikt våra fonderade trygghetsmedel som kommer tas i anspråk för att hålla immigranterna vid liv och på gott humör. Så gott det nu går – det var inte för att få en tallrik soppa de kom hit, de hade blivit utlovade mycket mer. Vår lilla ynkliga pk-brigad ledd av en hbtq-besatt ÖB har inte minsta möjlighet att kontrollera massorna. Den varken kan, får eller vill det heller. Och polisen kommer beordras att skydda de invällande från rasistiska svenskar, inte skydda svenskarna från det klanrelaterade, kriminella och religiöst motiverade våld vi redan vet alltför mycket om. Alltmedan exalterade vänsterbarn dansar glädjedans i MSM, över hur mycket mångkultur man tagit hand om. Nätmedia har tystats.

Så vad ska vi göra då?

Vi ska lära av grekerna!

Grekerna på Lesbos var som vi är nu. En mil från den turkiska kusten, har de tagit emot och hjälpt emigranter från Mena-regionen i många år. Emigranter som bara blev fler och fler. Men nu har de fått nog.

En läsarkommentar till DN:s artikel om grekerna på Lesbos. Det bor 90.000 på ön. 30.000 är emigranter som bor i läger, just nu.

Utländska journalister och hjälparbetande volontärer är inte längre välkomna på Lesbos:

Observera: hotade till livet. Men man nöjde sig med att ge sig på bilarna. Vi har många fler här i landet som helt oprovocerat ger sig på andras bilar.

Attackerna har dock även lett till fysiska angrepp på person:

Och försöken att hindra båtarna att ta sig i land stöds av många fler, en folkmajoritet med all säkerhet:

Nej, Lesbos vill inte ha fler flyktingar. Att detta är folkmajoritetens vilja är solklart, detta skulle aldrig kunna hända annars.

De aggressiva handlingarna har alltså ett tydligt folkligt stöd. Men inte bara det. Man tycks även ha ett passivt stöd från lokal polis:

Enögdheten hos lagens väktare i Grekland påminner om svenska åklagares, som inte kan se hatbrott mot svenskar ens när gärningsmännen pissar på dem. Men i Grekland har man valt att ställa sig på den motsatta sidan.

Varför denna aggressivitet mot utlänningarna då? Jo, det finns faktiskt en förklaring även till det. DN talar med en öbo, som först får uttala sig lite typiskt rasistiskt, så att de DN-läsare som vill kan placera honom rätt:

Den sista anklagelsen hade läsaren kunnat lämnas att tro på om han vill eller inte, men DN låter oss faktiskt få ett svar:

Det låter väl oskyldigt? Och behjärtansvärt? I själva verket är ju det här en definition av människosmuggling, just den typ av stöd som behövs från landsidan, för att verksamheten ska fungera. Att detta naturligtvis även kräver kontakter med de anländande smuggelfartygen försummar dock DN:s reporter att nämna. Istället påpekar han att ingen har åkt fast:

Det sistnämnda är intressant. Den grekiska samlingsregeringen skulle alltså vara på öbornas sida? Men den grekiska regeringen är i praktiken en högerministär, ledd av den center-högerorienterade presidenten, Pavlopoulus och hans parti Ny Demokrati, som utsågs när grekerna till slut tvingades foga sig i sitt öde och börja betala av på det skuldberg som vänsterpopulistiska (tänk, ett ord som stavningskontrollen inte ens känner igen…) och korrupta kommunister skaffat dem. Öborna på Lesbos röstade vänster i senaste valet och allt talar för att den gräsrotsrörelse som nu har fått nog är vänster, inte höger; i Grekland finns det nämligen nationalister även bland kommunisterna. Att det inte heller råder så goda relationer mellan regering och öbor står också klart:

Icke desto mindre agerar nu regeringen för att mota flyktingarna på ett sätt som EU inte alls sanktionerat:

Den grekiska regeringen har böjt sig för folkviljan!

Pavlopoulus har fått hedersbetygelser och ordnar från både höger och vänster, inte minst Macrons Frankrike; han har lydigt gjort vad han måste för att säkra landets ekonomiska framtid – och politiskt ligger han nära den franske presidenten. Hur förklarar man då hans åtgärder mot emigranterna från Turkiet? Att man har böjt sig för folkviljan. Dels för att den sannolikt delas även av stora delar av regeringsunderlaget till höger, dels eftersom man insett att grekerna är beredda att göra revolution igen, om man inte lyssnar. Det förhållandevis milda våld som Lesbosborna visar upp är kontrollerat men bestämt: MAN FOGAR SIG INTE LÄNGRE.

Svenska folket kommer också stå upp när det väl ställs på sin spets.

Vår egen ‘situation’ då? Jag har varit rädd för att vi svenskar inte någonsin kommer göra något, mer än knyta näven i fickan och klaga på facebook. Men jag börjar se ett litet hopp. Det börjar skymta en medvetenhet även i Sverige. Medvetenheten om att ifall vi skulle drabbas av ett flöde av den här dimensionen så skulle landet aldrig någonsin resa sig igen. Insikten kommer fram i tonen som DN-artikeln håller. Den kommer fram i antalet läsarkommentarer, där de som stöttar och ha förståelse för grekerna är i klar majoritet – t o m bland DN-läsarna. Den kommer också fram i det faktum att man inte censurerat mig eller andra för kommentarer som den här:

Jag hade kunnat lägga till en mening till, bestående av ordet: Ännu.

Civilt motstånd, aktivism och våld. När är det legitimt?

Jag är ingen våldsförespråkare. Inte som svensk media, som så gärna glorifierar vänstervåldet. Man ser mellan fingrarna, ungefär som de lokala poliserna på Lesbos gör enligt artikeln. Eller så kallar man det för aktivism, och gör något fint av det. Men vänstervåldet går ut på att förtrycka. Det är avsett att skrämma politiker från att lyda en folkvilja som vi vet är i majoritet, men som Riksdagen valt att ignorera. Vänstern vill också skrämma enskilda från att öppna sin mun, skrämma alla som hyser andra åsikter än de själva. Och man har med medias benägna bistånd lyckats skapa en låsning som gör att demokratin de senaste trettio åren fungerat allt sämre, framförallt när det gäller massimmigrationsfrågorna.

Tyvärr talar mycket för att dessa låsningar kommer finnas kvar även efter valet 2022. Varken M eller KD är villiga att ställa upp på krav att reformera Public Service, vilket är en nödvändighet för att återupprätta den svenska demokratins funktion. Inget riksdagsparti förordar ännu repatriering som en förstahandsprioritering i immigrationspolitiken. Istället vill man ha mera utbildning och duttar med bagatell- och plakatåtgärder. Talar om hårdare straff när ändå nästan ingen fälls. Man envisas med att kalla extremistiska muslimer som sällsynta undantag och förnedringsvåld och våldtäkter är fortfarande bara utslag av ‘socioekonomiska parametrar. Det kommer aldrig att fungera.

En ny flyktingström konstituerar ett nödläge som kräver civilt motstånd.

Detta kommer kunna leda fram till ett sådant nödläge där civilt motstånd inte bara är legitimt, utan även motiverat. Ja, med en flyktingström från Erdogans Turkiet så kan detta inträffa mycket snarare än så. Fysiskt motstånd är fortfarande närmast en otänkbar tanke, men så kommer det inte vara i en situation där det mer eller mindre bokstavligen är vår existens som individer, folk och nation står på spel. Jag vill hävda att en ny flyktingström på flera hundratusen eller ännu fler konstituerar just en sådan situation.

Vi måste då också inse att vårt motstånd inte kommer respekteras om vi inte visar en vilja och förmåga att ta till våld om sådant krävs. Vi kan inte bara låta oss hunsas med, vi måste ställa hårt mot hårt. Givet att staten sviker oss, vilket vi vid det här laget måste inse och räkna med, så tror jag att detta också är vad som kommer att hända. Jag tror att svenska folket trots allt har det i sig när det gäller. Några kommer gå före, när de tolkat att de har folket med sig. Sedan är bollen i rullning, utan att statsmakterna längre kan eller våga hindra den. Just såsom grekerna har visat vägen. När rättsstaten inte gav dem det stöd de har rätt att kräva så tog tålamodet slut. Och motståndet har visat sig fungera. Grekernas kamp ger därför hopp om Europa. Ja, kanske t o m om Sverige.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ett allmänt påpekande: det är olagligt att uppmana till våld, enligt BrB 16 kap. och kallas för uppvigling. Så ni förstår alla varför jag varken kan eller avser att med denna krönika göra något sådant. Civilt motstånd ska ske när alla andra vägar uttömts, det ska inte bestå av mer våld än nöden kräver, och det ska vara riktat mot dem som förtjänar det. DS.

Brottsbalken 16 kap. 5§, om uppvigling.
Publicerad 5 kommentarer

Corona knackar på dörren. En handlingsplan, tack. Nu.

Hundratals smittade i Italien. Och flera döda i Iran, ett land vi inte ska förvänta oss perfekt rapportering ifrån. Nu är Corona snart över oss ser det tyvärr ut som. En dödlighet på över två procent är alltså detsamma som 200.000 döda bara i Sverige, om pandemin lyckas slå igenom våra försvarsbarriärer. Vilka dessa nu är. Är Löfvens Sverige berett att göra vad som krävs? Har vi handlingskraften? Resurserna? Det handlar inte ens främst om vårdpersonal. Det är lika viktigt med militär och ordningsmakt som kan hålla stadsdelar inom karantän. Det handlar om försörjning avseende livsmedel och andra livsuppehållande system. Det handlar om att kunna hålla de verksamheter igång som kräver det och att – blixtsnabbt och resolut – stänga ned sådant där riskerna för spridning är stor.

Exempel på konventionella och icke-konventionella mer eller mindre resurskrävande grepp som jag tvivlar på ens föresvävar nuvarande – brottsligt inkompetenta – styre:

  • Göra svenskarna krismedvetna. Se till att man på frivillig basis undviker att göra resor som inte är helt nödvändiga. Förbättra uppmärksamhet på hygien.
  • Tydliga rekommendationer och krav avseende personer som känner influensasymptom.
  • Hårdprioritera sjukhusens vårdplatser.
  • Kommenderat arbete och övertid för berörd personal.
  • Trovärdiga rutiner för att vårdpersonal inte ska drabbas och sjukhusen bli rena smittohärdarna.
  • Övriga samhällsnödvändiga funktioner: dito (allt från polis och militär, bankväsende, till statliga och kommunala servicemyndigheter, värme-, el- och vattenförsörjning, sophämtning, liksom telenät och internet).
  • Resolut stänga daghem, skolor, samt andra offentliga mötesplatser på orter där smitta rapporteras.
  • Stänga ned flyglinjer och gränser för annan trafik så fort riskdestinationer identifieras.
  • Total/partiell tillfällig inhibering av all internationell flygtrafik.
  • Stänga gränserna, helt eller delvis, för annan trafik.
  • Stänga av publika transportmedel i storstäderna. Helt eller i delar.
  • Låta alla som har bil åka in till stan utan trängselskatt och att p-bötfällas, så länge man inte står i vägen för någon trafik. Samt använda bussfilerna…
  • Obligatoriskt hemarbete för alla som kan – rapportering från företag till myndighet av vilka som ska få/måste röra sig mellan arbetsplats och hem.
  • Tillfälligt straffbelägga vårdslös smittospridning (hostande och nysande ska inte befinna sig på offentlig plats etc utom ev till/från läkarmottagning/vårdinrättning).
  • Livsmedelsaffärerna: särskilda åtgärder för att minimera smittorisker här, ev ransonering.
  • Livsmedelsleveranser i täckta bilar som saneras vid utfart från smittade områden.
  • Ev flyg-/helikopterleverans av förnödenheter till utsatta områden satta i karantän.
  • Undantagstillstånd och slumpmässiga id-kontroller för alla som rör sig enligt särskilt tillstånd.
  • Hålla militära styrkor för karantän av smittade stadsdelar. Ja, även om det är utanförskapsområden. Ja, även om det är Djursholm.
  • Finansiering av alla strandsatta via tillfällig statlig katastroffond (sannolikt ryker ännu mer av våra pensionsmedel om man inte kan dra ned på kostnader i budgeten eller låna pengar).

Staten ska vara förberedd på det värsta – panik utbryter bara om så inte är fallet

Låter det som panik? Vi måste tänka och agera redan nu, som om viruset kommer. Vara förberedda.Sannolikheten har på ett par dagar gått från medel till mycket hög och kan på ytterligare några timmar närma sig 100%. Då duger det inte att vara nonchalant, hellre överreagera nu än sen. Spanska sjukan tog livet av många fler människor än krigsoffren i WWI – på mindre än halva tiden. Även unga, friska människor dog i klasar, snabbt. Den lätt arroganta tonen, närmast spänd förväntan, som lyser igenom i vissa av de kommenterar man kan ta del av i läsarkommentarerna till DN:s artikel – liksom på andra håll – är inte bara osmaklig, den understryker också att man inte vill ta riskerna på allvar. Sverige lär vara ett av de sämst mentalt förberedda länderna i världen, bortskämda och vana som vi är att tro på auktoriteter, samtidigt som dessa ju, som somliga – men bara just somliga – av oss är alltför väl medvetna om, ljuger allmänheten rakt upp i ansiktet. När inga larm skickas från våra myndigheter så tar vi inga hot på allvar, även när signalerna borde vara tydliga nog. Lite som när brandlarmet går så ska de ‘coola kidsen’ låtsas oberörda. Men som alla vet – börjar en springa så blir det snabbt panik. Då kommer det vara kö till matvaruaffärerna och slut på diskarna.

Att andra länder, som Österrike, agerar resolut tolkar jag som mycket positivt, better safe than sorry. Men den svenska attityden är ju närmast motsatsen. Man förlöjligar åtgärderna. Börserna tokrusade pga övertro på Kinas motåtgärder – business as usual – i den heliga ekonomins namn. Självklart är ekonomin viktig, men det är viktigare att kunna ta en paus när den behövs, även om detta sänker börserna några punkter eller för den delen några procent. Gör vi det inte så kan det handla om mycket mer än så. Det är nära till hands att kalla marknadsreaktionerna både för hybris och för världsfrånvänd naivitet. Är det så avtrubbade och framgångsblinda man har blivit av nollränta och ständig depreciering av den svenska kronan? Hur tror man diktaturen Kina rapporterar egentligen – med total öppenhet och sanningsenlighet om problemen skulle vara värre än man tror sig kunna hantera?

I parentes sagt, börserna borde givetvis kunna ta detta iskallt rationellt, för även om två procent av världens befolkning skulle dö så överlever ju ekonomin. Om detta skulle utlösa en depression så är det på grund av redan gjorda försyndelser. Vet man med sig att sådana är gjorda? Jo, det kanske man gör när det kommer till kritan. Särskilt här i Sverige. Notera i så fall att vi kan förvänta oss betydligt större börsfall när Corona är över oss än vad som vore ‘rationellt’ om det nu ‘bara’ leder till 200.000 människors död innanför våra gränser.

Värre är det inom vårdsektorn. Vem kommer vilja riskera sitt eget liv för att vårda andra? Hur många lär inte sjukskriva sig bara för att slippa? Vad kommer Löfven ha för hårdhandskar att ta till för att göra något åt det? Och när facket börjar prata övertidsregler, hur kommer sådana formalia att bemötas? Och vem kommer vilja bli vårdad på sjukhus om Corona kommer dit? Många riskerar att dö på grund av ett brutet ben och liknande om de fattar fel beslut. Som svar på min läsarkommentar fick jag inte bara enfaldigheter utan även det här referatet om hur det ser ut i Kina:

En diktatur kan kommendera folk till sjukhusen. Hur kommer Löfven göra här?

Vi bör förstås agera för att skydda oss så gott vi kan, alldeles själva. Men sanningen är att de flesta av oss är så beroende av våra system, att vi mycket snabbt kommer få problem om vi inte får adekvat hjälp av myndigheter och kommuner.

Stabsläge på sjukhusen – redan nu?

Det vore därför hälsosamt i alla bemärkelser att nu höra regeringens goda planer för hur detta skall tacklas och inte bara att man ‘följer detta noga’. De stora riskerna här är, förutom bevisad inkompetens 1. tomma ord, 2. feghet och 3. rädsla för att framstå som löjliga om man tar till storsläggan för ett hot som aldrig materialiserar sig. Följderna? Inget nu, inget sen, och sedan allt på en gång. Eller i fel ordning, för mycket här och för lite där. I så fall kommer vi drabbas mångdubbelt hårdare än vad som vore nödvändigt.

Flera sjukhus i Stockholm rapporterar om stabsläge redan som det är pga personalbrist – hur gör man då när Corona når hit? Konkreta anvisningar tack. Och en trovärdig handlingsplan som går ut i alla medier. Med Coronas spridning till Mellanöstern, där många av våra invandrare som bekant kommer ifrån, och regelbundet pendlar till, krigsrisk eller inte, så är Sverige sannolikt ett av Europas högriskländer. Italien kan vara drabbat av slumpens lagar, men hör ju också till de länder som har stora kontingenter med ‘genomresande’ immigranter. Det säger sig självt att detta ökar riskerna. Och i Sverige så har alla sådana här ämnen varit tabu att tala om. Kommer Corona att ändra på det? Kommer man peka ut och isolera en högriskgrupp om det skulle röra sig om flyktingar, eller kommer som vanligt, i antirasismens namn, omsorgen vara större för att dämpa alla eventuella ‘rasistiska stämplingar’?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Nya stora flöden in i EU-venerna förväntas snart ge mångkulturknarkarna en skön fix. Detta ‘ännu mer’ är vad som nu krävs för att få den.



Ni läste väl om den ‘halvhemliga gruppen’ inom EU som vill sätta fart på invandringen igen, trots alla miljarder som satsats på en hård yttre gräns? Nu är den inte hemlig längre. Sverige var med så klart, och vi lär vara med även när det nu är dags att skriva under. Man rundar i så fall de nationalstatsvärnade länderna, som får se till att hålla undan nya horder genom att stärka sina egna gränser – vilket de förstås också kommer göra. Det som ‘öppnat’ för initiativet är Italiens regimbyte, som innebar att Lega och den invandringskritiske Salvini försvann från regeringen. Med lite smörjmedel har Merkel och Macron sedan fått med sig de motspänstiga. Italien och Malta vill nu istället skicka vidare problemen.

Tyskland och Frankrike styr Eu lite som de vill och deras agenda är att bryta ned nationalstaterna. Macron i egenskap av nyliberal globalist, Merkel säkert också med ett motiv att stärka tyskarnas makt över helheten.
Och här är nu lackmuspapperet för regeringen Löfven. Ska vi säga ja till ännu mer? Det finns nog många som kommer vilja säga nej, men kommer man att göra det?

Frågan är dock om Sveriges ja eller nej spelar roll. Om detta avtal väl signeras så är ju den yttre gränsen punkterad. Vad som händer då är att man söker sig dit man får det bäst. Och alla ‘vet’ ju att det är Sverige. Vi har ingen egen gränskontroll värd namnet, så när flyktingarna väl står här är det fait a complete – fullbordat faktum.
Nu undrar du med vilken logik detta sker. En och endast en, som jag kan se det. För de vanegodhetsknarkande krävs ständigt nya fixar, och de måste också ständigt öka dosen.



Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.friatider.se/eu-l-nder-verens-afrikaner-ska-snabbt-f-ras-till-europa?fbclid=IwAR19LKX-uqD0hmJtuJVO9_8eWxV1u3AceXXgYiW-EIMlyanKf0gE22Hj0H0

Publicerad Lämna en kommentar

Merkel, Macron och Löfven i samma båt: sågar hål där man just tätat: immigranterna bara SKA in.

Så var det dags igen. Det ständigt skuldtyngda och defaitistiskt lagda EU känner hur det dåliga samvetet trycker på igen. Vi är fortfarande för rika. Fortfarande för vita. Fortfarande är hälften av oss män. Så nu bara MÅSTE vi låta fler islamistiska fundamentalister och kriminella komma hit och slänga bomber och granater.


*

Min senaste krönika, med färsk statistisk från polisen, säger att det hittills i år slängts 120 bomber i Sverige, som nu inofficiellt redan är det nya Libanon. Ni som läste den borde undra varför det svenska folket inte samfällt står upp och inte bara ropar: Slut! utan framförallt: Ut!
Men Löfvens ministär fortsätter istället tondövt: In!
Som om 120 bomber på ett halvår är absolut ingenting att bry sig om. Varför?
*
Svaret är alltså de godhetsindoktrinerades skuldkänslor. Och: att min krönika inte blir läst av mer än ett litet fåtal, för fb skuggar den, så att den i stora grupper där jag delat den bara har en eller ett par likes, inte många fler har då heller sett den.
*
Den lågintensiva krigföring som imamerna och de gängkriminella bedriver mot den västliga civilisationen har varit effektiv. Godhetsnarkomanerna har, i sin förtvivlan över att aldrig lyckas tillfredsställa de nytillkomnas allt fräckare krav, gjort reträtt på reträtt – men utan att få den där välsignade tacksamheten från alla de ‘behövande’, så som de så innerligt önskar och vill göra sig förtjänta av.
*
Den kommer de så klart aldrig heller att få. Inte heller när man nu upphäver ’vapenvilan’, den som ett oenigt EU skapade med den hårda yttre gränsen – genom att göra ännu en reträtt. En potentiellt mycket betydelsefull sådan. De godhetsknarkande har nämligen bestämt sig för att öppna gränserna alldeles på egen hand.
*
Tyskland och Frankrike, de stora förlorarländerna i det senaste stora kriget, och Sverige, som fegt nog inte ens deltog, har så klart inte lyckats få med sig de stater i öst som under 1900-talets senare halva fick bära konsekvenserna. De, Tyskland och Frankrike, vill därför sköta vad de är bäst på själva: kapitulation. EU:s alltså, inte motståndarnas.
*
De 14 mest invandringsglada länderna inom EU har gått ihop i en ’halvhemlig grupp’ för att se till att omintetgöra poängen med den hårda gräns som upprättades efter framförallt Italiens klagomål. Lite som att först täta båtens läckande skrov för att sedan med hinkar fylla den upp till relingen. Eller såga hål i durken. Och den som trodde att Sverige skulle kunna låta bli att stötta ett sådant hål-i-huvudet-förslag har naturligtvis fel. Vi måste ju bevaka vårt godhetsrykte!
*
Med motiveringen att det nu pågår mänskliga katastrofer på Medelhavets människosmugglingsrutter, jobbar Merkel och Macron för fulla muggar med att ge människosmugglarna mer villigt gods att förflytta: budskapet är att om Ahmed bara når över ska i alla fall Tyskland, Frankrike och de 12 andra ’goda’ staterna fortsätta att säga välkommen. Det låter som att det skulle kunna locka en och annan. De dumma östeuropéerna och italienarna får väl ta på sig livvästen, för här ska sågas rejäla hål, så att det riktigt kan strömma in.
*
Har det möjligtvis slagit någon att det är länder som Tyskland och Frankrike som med sina frikostiga löften om ekonomiska bidrag lockar människor att ta enorma risker? Gambla med sina liv? När UD:s hemsida har en lång lista på vilka bidrag som finns tillgängliga i Sverige så är det en väldigt tydlig (och sannolikt helt medveten) signal man skickar: här är paradiset (och underförstått, där behöver man inte ens jobba).
*
Otaliga undersökningar har vid det här laget visar att det är ‘ekonomiska flyktingar’ som helt dominerar flödena. Att de är unga starka män till över 90% säger samma sak; det är de som har resurser och kraft som kan ta sig hit. Det cyniska spelet för de egna väljarna (inkl. dem man lockar hit) är vad som är den direkta orsaken till tragedierna på Medelhavet. Merkel, Macron och Löfven hör till de mest skyldiga.
*
Så. Vad tror ni skulle hända om den här gruppen helt enkelt sade “stopp och belägg, det är nog nu”? Då skulle flödena minska dramatiskt. Liksom dödsfallen. Och de som av godhetsapostlarna dömts att lockas hit till ett förnedrande bidragsliv utan tillstymmelse till integration skulle med all säkerhet få ett bättre liv där de är. Inte minst att rakryggat stanna kvar och göra den värnplikt man deserterat från lär vara bra för självkänslan.
*
Sluta lova ett liv i lyx. Säg att vi kommer skicka alla tillbaka så fort det verkar rimligt. En ‘helhemlig’ grupp skulle sedan kanske komma överens med Italien hur man ordnar med dem som ändå väljer att ta den farliga vägen hit – trots att ingen lovat dem ett enda bidrag. Några av dem kanske faktiskt behöver den hjälp vi erbjuder.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/nyheter/varlden/pia-gripenberg-frankrike-och-tyskland-forsoker-radda-havererad-asylpolitik/
Min krönika med färsk bomb- och skjutningsstatistik, som fb skuggat:
https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/posts/729615980802576?__tn__=K-R