Publicerad Lämna en kommentar

Wallenberg spår våld och social oro. Och en depression som inte kommer ge vika.

DI och SvD rapporterar om Jacob Wallenberg som uttalat sig i intervju i Financial Times. Tyvärr låsta artiklar överallt, men kontentan är att depressionshotet är reellt och att vi kan hamna i en situation där ekonomin stannar kvar i brygga, 20-30% under dagens, med ungefär lika stor arbetslöshet, kravaller och allmän social oro. Han bekräftar därmed vad jag skrev i min krönika för fem dagar sedan om apokalypsens fyra ryttare.

Personligen så är jag övertygad om att korrigeringen initialt måste bli ännu större, och att vi därför ska vara glada om ekonomin endast krymper 30%. Börserna är nu ner ca 25% sedan toppen, men bara 15% mot för ett halvår sedan. Med de förändrade utsikter vi har nu, så är detta ett alldeles för litet värdetapp. Kejsaren är naken. När ska någon ropa det högt? Ja, att du eller jag gör det spelar förstås mycket liten roll. Inte heller ekonomijournalister som Cervenka på DI. Kanske om någon mångmiljardär kommer i kläm, någon som Petter Stordalen, den norske hotellkungen ni vet; någon som inte får det stöd han förväntar sig från staten. Då kan det börja hända saker. Eller om Wallenberg höjer rösten. Men ingen av dem kommer säga något förrän de absolut måste.

Italien lånar till 1,68%. Vem gör den kreditriskanalysen?

Att Italien, en ekonomi totalt i koma och med stora strukturella problem att reda ut precis som Sverige, men utan det starka näringsliv som vi har, ändå kan låna pengar på under 2% ränta mitt i pågående Coronakris är förstås inte ett tecken på att marknadsekonomin fungerar, det säger istället motsatsen. Medan den reala ekonomin faller samman i allt snabbare takt, så är risken uppenbar att marknaderna väljer att tolka de enorma stödpaketen på ett helt annat sätt. Inte längre som den där karamellen som höjer börskurserna över en dag eller eftermiddag, för att gratis pengar i knät alltid ger en skön känsla. Utan som en ökad risk för att alla ska förstå att staterna löser ut banker och företag med rena monopolpengar. Och att förtroendet för pengars värde då över en natt riskerar att försvinna.

Då är det kört.

Detta vet JW. Eller borde veta. Ändå försöker han täta läckan, precis som alla andra, högt uppe vid relingen, som om vi fortfarande kan rädda allt. Det är ett högt spel som spelas och orolig är han förstås; han hör till den superrika elit som har extra god anledning till det. Karenstiden för Wallenbergkritik av regeringens och FHM:s krishantering har tydligen gått ut, efter de hyllningar han gav dem, just efter att ha fått pengar till SAS. Han är förstås glad för miljarder som räddar SAS och samtidigt hans egna aktievärden och var juste att klia lite rygg tillbaka. Men nu varnar han för våld och social oro som följd av Corona-nedstängningen.


Han är förstås ute efter att, precis som Hessius få samhället att ge upp Coronafajten och öppna upp igen så att vi undviker depression. Men i så fall borde han ha varit ute tidigare på banan. Hjälpt till att propagera för hårda och resoluta restriktioner, som medgivit en snabbare kvävning av smittan. Ingen. Absolut ingen politiker skulle idag kunna fatta ett öppet beslut om att häva blockaden, mitt i eskalerande dödssiffror. Inte ens Trump, för han vill ju trots allt bli omvald igen, mer än något annat.

Wallenberg har rätt i sak. Krisen kan slå hårdare mot samhället än någon kris sedan 1930-talet. Det kan tyckas onödigt, för Corona motiverar inte detta. Men det är inte där skon klämmer. Det är tidigare försyndelser vi nu får lida för. Och då borde ju inte receptet vara att staten (läs: skattebetalarna och småspararna) återigen ska baila ut de alltför länge gynnade lån- och risktagarna, som liksom 2008 tycks inbilla sig att det var staten som återigen skulle stå för hela risken. En korrigering är nödvändig och de som skott sig på nollränteregim och krondeprecieringar måste helt enkelt betala själva. Gissa att de kommer slåss innan detta sker. Dra i alla sina kontakter. Peka med fingret mot absolut alla andra.

Och de har goda språkrör.

Precis som Anders Borg (numera rådgivare på East Capital), Göran Persson (ordf. Swedbank) och en hel radda med bankekonomer, så är JW glad för att det trycks upp enorma summor som går in i banksystemet, utan att nödvändigtvis komma någon annan än bankerna tillgodo. Men det han samtidigt säger visar att han nog är helt klar över det faktum att sådana åtgärder är så gott som helt bortkastade. Vi kan inte rädda ekonomin på den nivå den varit.

Inte ens tanken att staten ska överbrygga med somliga företags löneutbetalningar till anställda, är så genomtänkt. Permissionslöner under flera månader, till kostnaden av flera hundra miljarder, är en livsfarlig idé, eftersom dels ingen just nu vet hur länge det måste pågå för att ge avsedd effekt, dels för att statskassan urholkas så rejält att inga andra åtgärder sedan kan genomföras, samtidigt som det mesta av dessa ur-hand-i-munnen-pengar inte kommer användas för mycket konsumtion, bara sparande. När sedan verkligt armod utbryter, vilket ingen kan utesluta, precis som JW säger, så är statens kassa tom. Var det då rätt att ge detta fåtal allt som fanns? En ersättning motsvarande A-kassa skulle vara vettigare, och kunna pytsas ut på längre tid, och uppfattas som mer rättvis. Men inte heller en sådan bör ges om vi inte kan sätta en trovärdig deadline. I så fall kanske den heller inte behövs, eller kan ges som ett räntefritt lån.

Social oro. Vad är då 257 bomber?


Wallenbergs kritik mot Löfvenregimen kunde ha kommit långt tidigare. Den sociala oro som vi andra redan har noterat motiverar detta. Långt innan 2019, då det slängdes 257 bomber, var befann sig JW då? Allt sådant har han förbigått i tysthet. Det sociala våld som nu kan bryta ut kan förvisso bli ännu mycket värre. Men att påstå att man inte såg det komma förrän nu? Som en av de mest inflytelserika i vårt svenska samhälle lokalt, såväl som globalt i hela världen, har Wallenberg ett mycket tungt ansvar för det som skett och även det som kommer ske.

Vem svarar för våldet i Wallenbergs och Säpos prognoser?


JW vet varifrån detta våld lär komma först. Coronaoron i Rinkeby har bara börjat innan anklagelserna mot den svenska staten och landstinget kommer. Och här finns både extremism och våldskapital. Att helt grundlöst kasta fram idén att det skulle handla om svenska tjänstemän är bara ett sätt att slå ännu fler blå dunster i våra ögon. Som Säpo, som varnar för ‘mer högerextremt våld’ och pekar på fyra platser i världen där sådant förekom förra året. Men de 257 bomberna nämns inte, det är ju inte formell terrorism. Enligt Säpos rapport så minskar det islamistiska våldet istället. Låter som ett upplägg för Morgan Johansson att smasha på: mer lagstiftning i orostider, allt för att kväsa yttrandefriheten.


Om Wallenbergs utspel måhända är eftertankens kranka blekhet eller endast en partiell omvändelse under galgen är oklart, oavsett vilket är det sannolikt för sent att göra helt om marsch för att undvika det kaos han nu ser, men som varit på väg i många år nu. Corona kan komma att katalysera även detta.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Hur Järvafältet blev värsta smitthärden? Det var inte skidåkare som tog Corona dit.

Snart har en arbetsvecka gått sedan Löfven höll sitt landsfaderstal. Ännu inte några hårda paket i sikte tycks det, men sossarna har vunnit tre procent i opinionen, så man får väl förlåta dem om de har svårt att koncentrera sig på annat, och en falska känsla av säkerhet kan också ha infunnit sig pga börsuppgången de senaste två dagarna. Jag ska återkomma till den i senare krönika, men kan redan här och nu citera Cervenka i DI: “Sluta titta på marknaden – den har upphört att existera“. Tror du, liksom amerikanska Fed, att sex nytryckta sillioner är rätta lösningen, så är du antagligen en av huvudaktieägarna i SAS.

Flock-immunitet är fortfarande den rådande strategin

Vad som slår mig, i likhet med 1900+ svenska läkare och forskare, är att den svenska strategin trots Löfvens allvarstal tycks fortskrida i oförminskat tempo (lågt) och i exakt samma riktning som förut: Tegnells flock-immunitetsexperiment ska genomföras. På t-banetåg och bussar har man fått fortsätta trängas, eftersom man av besparingsskäl infört helgtrafik. Särskilt Nacka-Värmdö-pendlarna har fått stå som packade sillar i rusningen. Att trafiken övriga tider i många fall gått mer eller mindre tom har inte föranlett några nya rekommendationer från myndigheterna, som t ex att man ska försöka växla arbetstider om det går.

Varför inte mer spridning i områden runt skidåkarna från Italien?

Och nu börjar det stå klart att det knappast är skidåkarna från Italien som utgör den största riskgruppen för spridning längre. Nej, på något sätt har det uppstått en övertalighet bland somalierna på Järvafältet. Där bor totalt knappt 90.000 människor, dvs mindre än 4% av befolkningen i Stockholms län, ändå svarar man för en dryg 1/7-del av alla smittfall, 3,6 ggr mer än snittet, och ännu större andel av dödsfallen, nästan en tredjedel av de första 19 fallen – en total som dubblats idag, utan uppgift ännu om vart offren hör hemma.

Utanförskapsområdena på Järvafältet har blivit den värsta smitthärden

Varför detta? Hur gick det till? Enligt somaliska företrädare är det usel kommunikation från myndigheterna. Men detta är nys, det finns etablerad sjukvårdsupplysning på 11 språk ute på Järvafältet, varav somaliska är ett. Att man invaggats i falsk säkerhet om man lyssnat på Löfven (‘man kan inte ha bacillskräck i mitt jobb’) är förstås en del av det. Men det gäller många andra, främst inom pk-kollektivet och de allmänt odödliga.

Vad det istället handlar om? Min misstanke är också att man gjort mer för att informera än vad somalierna påstår och att långt ifrån hela problemet ligger där. Det är mer trångbott, få ensamboende, generationsboende är vanligare, rökning likaså. Att somalisk kultur liksom kulturerna från Mena generellt skulle vara mer ‘närgångna’ med kroppskontakt i form av puss och kram är väl heller ingen dålig gissning. Man är vana vid och trivs bäst med att ha folk omkring sig. Normalt skulle allt detta vara okontroversiellt att säga, men eftersom det nu har en negativ implikation så censurerar DN mig när jag påpekar detta – och stänger av mitt konto helt.

‘Spekulationer’. Ändå alltså.

Noll hälsoscreening

Mer fördomsfullt kan det låta att hävda att nytillkomna kan ha sämre kropps-, bords- och mathygien. Men det är också lätt förklarat helt objektivt; där man kommer ifrån är rinnande vatten och tvål inte alls lika självklart tillgängliga alltid. Det skapar vanor som inte slösar med vatten som vi gör. Men också sämre hygien. Något som är så känsligt att säga, att vi naturligtvis inte gör det. Tillfället vid gränsövergången, då de borde sättas i karantän för hälsoscrening finns inte, för den görs inte; trots att vi vet att man i snitt är bärare av multiresistenta bakterier i hela 25% av fallen, läs min krönika om MRA –multiresistenta bakterier här .

Så varför skulle detta skilja sig från hur det ser ut i Coronatider?

Anhöriginvandringen fortsätter

Det här känns ju extra tryggt att veta, nu när det avslöjats att vi också fortsätter att släppa in anhöriginvandrare. Att restriktioner för inpassering vid gränserna fortfarande inte förhindrar anhöriginvandring är den politiska korrekthetens verkliga adelsmärke. Den påminner närmast om dödshjälp till dem som redan befinner sig på Järvafältet m fl liknande områden; främst de anhöriga på plats men också områdena som helhet och i slutändan även vi i det övriga Sverige. Men insläppet får säkert alla inblandade beslutsfattare att känna sig tappert ädla ändå.

‘Papperslösa’ spridare

Och så har vi de ‘papperslösa’, de som befinner sig här illegalt och som knappast ger sig tillkänna bara för att de börjar hosta lite. De är utmärkta smittspridare, både när de befinner sig ute på stan i mer eller mindre ljusskygga ärenden, som inte påverkas ett dugg av allmänna rekommendationer, eller där de tillsammans gömmer sig i lägenheter med betydligt fler antal boende än vad de är avsedda för, men där sanitetsartiklarna är färre eller frånvarande helt.

Hotet om flyktinginvasion från Afrika

Nu kommer också rapporter om Coronaspridning i Afrika. Där är befolkningen inte så gammal, men den är ofta försvagad av bristsjukdomar. Peter Eriksson, miljöpartist och biståndsminister (nog måste denna post vara himmelrikets högstol för en sann godhetsknarkare?) är genast snabb med att lova nya bistånd utöver vad Sverige redan skänker. Vi kanske ska be Riksbanken trycka upp några miljard till afrikanerna? Det lär ju knappt märkas i den allmänna konkursen. De afrikaner som kan flyr just nu från områden där smittan mycket väl kan vara mer spridd än här, utan att någon säkert vet. Och det är förstås gärna hit till Sverige man vill, för här är sjukvården relativt sett så mycket bättre och smittrisken upplevs som mindre. Det är tänkbart att somaliernas övertalighet bland de döda kan vara förklarad av detta faktum, men det är också troligt att detta i så fall bara är en viskning av vad som kan komma.

Förnuftsskälen kan staplas på varandra. Invektiven över idiotin. Liksom ett kallt hat emot dem som till synes medvetet ägnar sig åt att förvärra smittspridning av en dödlig farsot bland det svenska folk man fått förtroendeuppdrag att företräda. Men jag orkar bara be den här gången. Snälla. Hur vore det att stänga gränsen för mer invandring? Åtminstone just nu?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Corona kämpades ned på sex veckor i Kina – med rätt ledarskap skulle vi kunna göra det på dubbla tiden. Sätt ned foten Löfven!

Just nu pågår en kamp på flera fronter. Vi har dem som sätter kampen mot Corona främst, övertygade om att vi annars hamnar i en situation där viruset sprids okontrollerat, muterar och i värsta fall förorsakar mångmiljondöd över hela jordklotet. Sedan de som istället ser en hotande depression på grund av drakoniska åtgärder mot smittan, som minskar konsumtionen till ett minimum, stänger ned näringsliv och mycket snart kommer försätta oss i en global depression. Vem har rätt? Troligen båda. De senare, företrädda av Kerstin Hessius, hävdar att medan det första inte är säkert, så är det andra det. Slutsats: vi bör öppna samhället igen och ‘ta smällen’. Men där har hon fel.

Hessius är marknadernas taleskvinna, kom ihåg det

Hessius är glasklar och visst har hon rätt i att kostnaderna snabbt blir oerhörda. Men hon säger också att det är mer eller mindre kört på bara en vecka. Det gör henne dels mindre trovärdig, vi vet i praktiken lika lite detta, som hur allvarligt ett globalt Coronautbrott skulle kunna bli om vi inte gjorde något – just nu pågår börsens försök att värdera saken, som alla kan konstatera är den fortfarande väldigt osäker.

Och Hessius ambition, att häva alla Coronaåtgärder på en vecka, är fullständigt orealistisk. Vi talar om beslut som ska fattas (eller dras tillbaka) av alla länder på jorden. Åtminstone hela EU och Nordamerika, västländerna, måste göra halt helt om. Det kommer man inte att göra. Bland annat skulle det rasera all trovärdighet för staternas ledarskap – vilket inte heller vore bra, om vi vill komma ur detta. Hela den kostnaden som lagts för dessa åtgärder skulle också vara helt bortkastade.

Är Corona oundvikligt? Skjuter vi bara upp henne, till ofantliga kostnader?

Hessius, misstänker jag, försöker ankra vid en vecka för att se till att vår ‘Coronablockad’ blir så kort som möjligt. Hon är rädd för att den ska dra ut på obestämd tid, kanske tre, kanske sex månader, kanske ännu längre. Och vad skulle hända sedan? Om vi inte uppnår ‘flock-immunitet’ så kommer ju viruset tillbaka! Då får vi samma problem när sanktionerna väl hävs, i samma omfattning. Den frågan är det fler som ställer sig.

Om man får tro Imperial Collage så måste vi behålla sanktionerna t o m augusti/september. Men detta skulle ändå bara skjuta upp epidemins effekter. Vad är värdet med det?

Tyvärr har just den här uppfattningen, genom att ett sådant diagram som ovan, tillåtit sprida sig inom mycket stora och ofta inflytelserika kretsar, utan att ifrågasättas. Imperial Collage rekommendation, den långa karantänen ter sig ju obegriplig och onödig, om smittkurvan bara flyttas framåt i tiden lite. När man som Hessius ser på de uppenbara och enorma kostnaderna för detta, så måste den avvisas. När det gäller vad som redan inträffat, så skulle Hessius säga att skadan är skedd: det är sunk cost, bättre ta förlusten och dra oss ur. Det är också vad i stort sett hela finansmarknaden vill just nu. Några hundratusen döda eller ej. Det är ju trots allt mest gamla och sjuka vi talar om.

Håglösa mellanmjölkslösningar i valet mellan pest eller kolera ger oss både Corona och depression

Pressen på politikerna är enorm. Vad som håller emot på andra sidan är allmänhetens skräck, oro och hotande panik. Sådana som Löfven känner sig säkert som amöbor pressande mellan två bergmassiv. Det är därför inte att förvåna att han försöker att låta bli att välja. Håglösa mellanmjölkslandningar som inte gör någon glad. Samtidigt som vi har en statsepidemiolog som låst sig i en uppfattning, för att sedan ändå göra en kappvändning, rakt emot sin egen övertygelse, tvingad därtill under galgen.

Men Hessius et al borde kunna se ljusare på situationen, om de visste att ‘blockaden’ skulle kunna få en tidigare deadline. Den kostnad som lagts ned är inte onödig – givet att vi konsekvent går vidare i samma spår. Tomas Pueyo är den forskare som hittills lyckats beskriva detta på det för mig mest övertygande sättet. Rapporten är ganska lång att läsa och tar upp ett komplicerat ämne, men är ändå hyfsat lättillgänglig. De viktigaste aha-upplevelserna för mig kommer i slutet, och rör vad som namnger den: ‘Hammaren och dansen’.

Hammaren

Hammaren är Pueyos namn på virusblockaden, den som Royal Collage anser måste sträcka sig till augusti-september. Men den goda nyheten här är ju att det inte alls behöver handla om så lång tid. I Wuhan-provinsen i Kina har man tvärtom lyckats häva smittspridningen på mindre än sex veckor. Blockaden, som inleddes 23 januari hade per 3 mars givit så gott resultat att smittan kunde beskrivas som under total kontroll. Och detta i den allra värst drabbade provinsen i världen hittills.

I Wuhanprovinsen med 60 miljoner invånare drabbade Corona först och värst. Men man klarade att få kontroll på sex veckor.

Detta är också den strategi, mer eller mindre, som vi nu implementerat i Europa. I somliga länder mer bestämt, i andra mer obestämt. Mest motvilligt och senfärdigt i Sverige, förstås. Jämför man med Kina så är även Italiens, Spaniens och Frankrikes åtgärder mindre restriktiva. Kineserna föreskrev t ex att endast en person i hushållet fick gå ut och handla mat var tredje dag. Straffen för brott mot föreskrifterna var också hårdare. Vi kan alltså förvänta oss att det tar längre tid för Italien att få kontroll, men enligt Pueyo rör det sig om en gradskillnad, jag tolkar detta som ett par-tre veckor eller så.

För Sverige som reagerat långsamt, tveksamt och plågsamt lamt, kan det dock behövas mer tid, samtidigt som våra ‘naturliga’ förutsättningar nog är bättre (glest befolkat land, kulturellt betingade som vi är att hålla avstånd från varandra, många ensamhushåll, färre rökare) i genomsnitt (etniska svenskars normer är som bekant inte längre allas normer, Stockholm är relativt tättbefolkat och i utanförskapsområdena är ensamhushållen färre och rökarna fler).

Det väsentliga är att man måste nå ned till en nivå där smittspridningen (R) går ned under ett, dvs färre än en ny smittad per redan smittad. Därefter dör smittan ut av sig självt. Det här är en mycket viktig insikt. Coronas smittsamhet ligger på R= ca 2,5 i utgångsläget, mer än dubbelt så hög som en vanlig influensa. Som ni vet så är de flesta av oss tillräckligt mottagliga för att få influensa och är man en familj på fyra eller fem så brukar minst tre få den.

Om man har tur med vädret (varmt och fuktigt) så minskar smittspridningen automatiskt utan någon kostnad alls. Låg befolkningstäthet hjälper också till. Men resten måste vi göra själva.

Olika åtgärder måste till för att få ned smittsamheten. Men de kostar ju olika mycket. Vackert väder ingenting, butiksstängning kostar massor – och åtgärderna har också olika grad av effekt. Pueyo har hypotetiskt prissatt dem, och givit dem en uppskattad effekt på R:

Hypotetiska exempel, som måste tas fram och som kunnat vara reella redan om FHM och MSB gjort sitt jobb.

Pueyos hypotetiska exempel: Att rekommendera folk att stanna hemma, bortsett från att handla och utföra de mest angelägna ärendena skulle ha stor effekt, R=0,22, och kosta förhållandevis lite, och vi kan vara säkra på åtgärdens nytta. Att stänga skolor skulle ha något mindre effekt, R=0,15, kosta ungefär lika mycket och vi kan vara mycket säkra på nyttan. Att stänga alla butiker skulle kostar mycket mer och ger lägre effekt. självklart kan det då kosta för mycket, åtminstone om det får pågå för länge. Detta är vad även Hessius efterlyser: en balanserad analys så att vi gör rätt saker. I själva verket vad MSB och FHM borde ha ägnat tiden åt sedan i början på januari, men vad man ännu inte gjort.

Dansen

OK, vi ser att många människor dör. Men även människor har ett pris och det får inte kosta för mycket att rädda dem. Även en depression har ett pris, mycket lidande, mångas död. Är det värt detta? Pueyos prognos för hur det skulle se ut i ett scenario där man inte gör någonting eller försöker sig på en ‘mitigerande’ kontrollerande taktik, är förskräckande.

Bygger på att 75% smittas (i USA) och 4% av dessa dör.

Det är enkel matematik. Vad kontroverserna handlar om är exakt grad av smittsamhet och exakt dödstal. Båda nyckeltalen beror bl a på vad Corona muterar till och detta vet vi inte, bara att Corona redan muterat och visar benägenhet att mutera snabbt. Tendensen i tidigare pandemier är att de dödligaste varianterna sprids långsammare, vilket kan göra smittan mindre dödlig över tiden. Spanska sjukan gjorde tvärtom, vilket har att göra med hur den spreds; det var de sjukaste som flyttades, medan de mildast drabbade stannade i skyttegravarna. Problemet är att vi inte vet och att en snabb smittspridning bara gör det lättare för Corona att mutera. Flock-immunitet är därefter inte garanterad. Även med bara 25% smittade och 0,4% dödlighet så kommer en halv miljon amerikaner att dö. Effekten kommer bli ännu värre vid en okontrollerad spridning, eftersom många fler kommer dö i andra sjukdomar, när sjukvården är överbelastad.

Corona-paniken är redan här, deal with it!

Slutligen: alla ni som anser att detta är överdrivna estimat: det skulle kunna vara så, jag är inte epidemiolog, jag kan inte svära på att det jag befarar är sant och säkert och jag kan inte avgöra om Pueyos siffror är rimligare än andras. Jag kan också personligen tycka att man borde besinna sig mer. Att agera snabbt och resolut är inte detsamma som nu skett, agera mer eller mindre på känsla och kanske förhastat i vissa avseenden. Men allt detta är i dagsläget historia: även ni som inte håller med måste ta hänsyn till att stora delar av allmänheten befarar det värsta och att den kan ha rätt. Av bevisningen som hittills lagt fram så finns det faktiskt goda skäl att uppfatta Corona som ett dödligt hot och är man i en riskgrupp så är detta kanske slutet. Oron måste alltså respekteras, ingen politiker kommer kunna – eller bör – negligera den. Vad vi däremot måste försöka göra något åt är att göra motåtgärderna effektiva, såväl mot Corona som mot en hotande depression.

Så låt oss för guds skull glömma alla låt-gå-strategier och koncentrera oss på den vi nu har valt (eller som Löfven, nästan valt). Gör vi det rätt och resolut, stänger skolorna, och föreskriver att folk stannar hemma, så kan vår milda variant av Kinas leda till att vi är färdiga till halvårsskiftet. Åtgärder som dessa kan bara bli fel om vi redan i praktiken nått ett låt-gå-läge där smittan är spridd överallt. Vad vi alltså borde utgå ifrån som grundprincip är att strängare åtgärder som förkortar tiden är betydligt mindre dyra för samhället. Tvekar vi ännu mer så får vi nog lägga på de där månaderna som Royal Collage rekommenderar, och någon gång i augusti-september är smittan under kontroll. Oerhört dyrt, men som man kan gissa, det scenariot ligger i trendens riktning. Och börjar vi dra tillbaka åtgärder för tidigt så kan detta förlängas ännu mer. Oavsett när vi har kontroll då, vad händer när vi väl är där?

Nyckeln: smittesterna

Det absolut centrala, som bl a visats i Sydkorea, är att man vid det laget utför tillräckligt antal tester, även av symptomfria. Med dessa kan vi avgränsa områden med nya smitthärdar snabbt. Sådana kommer från tid till annan att dyka upp, eventuellt kräva nya åtgärder av liknande slag som under ‘Hammaren’. Skillnaden är att detta då kan ske för mycket mindre väl avgränsade områden.

I ‘dansen’ så handlar det om att hålla smittsamheten (R) lägre än 1. Då är tester nyckeln.

Detta är en ‘dans’ som inte alls kommer innebära samma monumentala påfrestningar på vårt samhällssystem. Men kostnader likafullt förstås. Samtidigt måste vi inse att det också är något helt annat än vad Royal Collage visar upp med sin graf: vi har inte bara skjutit upp en stor smitthärd några månader, vi har förhindrat den. Om det sedan innebär att vi får leva med Corona under lång tid, eller om vaccin och botemedel snabbt kan ta död på denna farsot är nästa fråga – just nu måste vi fokusera på hur vi överlever både den akuta pandemins härjning och ‘hammaren’ och dess konsekvenser på ekonomin; och det gör vi bäst genom att inse att det även finns en morgondag.

Tiden är avgörande

Tegnells och andra experter som förordar flock-immunitet som något slags universalmedel utgår ifrån att vetenskapen inte är kapabel att uppfinna motmedel. Det är närmast obegripligt att man på landets högsta myndighet för smittskydd är så tvärsäkert – och defaitistiskt – är övertygade om status quo på denna punkt. Hur smart skulle det kännas om vi hittar ett vaccin i april, mitt under ett pågående ‘flock-immunitetsexperiment’? Faktum är, som Pueyo framhåller, att vi redan har lovande forskningsresultat framme. Antalet vetenskapliga rapporter i ämnet växer exponentiellt för varje dag som går.

Vetenskapen jobbar för högtryck mot Corona. Det finns goda både ideella och ekonomiska motiv för det. Och vi ska ha tilltro till detta. Gäller såväl politiker som marknadens företrädare.

Och det är inte allt som kan göras. Vi hinner utbilda fler som kan hjälpa till inom vården. Sjukvårdspersonal som själva smittats – och sannolikt blivit immuna – hinner återkomma till arbetet. Vi hinner skaffa skyddsutrustning. Vi hinner utvärdera vilka metoder som fungerar bäst för att begränsa smittspridningen. Vi i Sverige är på det sättet lyckligt lottade för vi skulle kunna dra nytta av de länder som ligger före i förloppet: Sydkorea, Hongkong, Taiwan, Italien. Men då krävs det ju att vi har kompetenta resurser och ett regim som visar ledarskap.

Sverige och ledarskapet – den avgörande frågan

Vi har valt spår, vare sig vi gillar det eller inte. Vi har dessutom valt rätt spår. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Att avblåsa ‘Coronablockaden’ efter en månad eller mindre skulle vara katastrofalt, eftersom vi då både får Corona tillbaka och drabbas av finansiella kostnader som gör det ännu svårare att bekämpa de nya utbrott som vi då har att vänta.

Tiden kostar mest, och måste användas rätt

Vi måste se till att minimera dessa kostnader. Det börjar med att bli överens om att jobba mot detta mål. Vi bör stänga skolan helt och minimera alla sociala kontakter genast, och på så vis förkorta den tid som behövs, det är kostnadseffektiva åtgärder. Sunt förnuft säger att tiden är den mest dyrbara faktorn. Ett slutdatum måste ges som upplevs som betryggande. Om det sedan är två eller sex månader – det beror ju på hur resolut vid bekämpar smittan. Här har våra politiker sin viktigaste uppgift. Men ledarskap ska också kunna övertyga om att detta inte är något vi bara ‘härdar ut’, vi kan faktiskt se det som en annorlunda semester istället, vi får chansen att umgås med vår familj på ett sätt vi aldrig fått förut, vi får förmånen att uppleva en unik sammanhållning, som britterna under Blitzen. Den som kan, ta vara på detta.

Deadline är nödvändig – och effektiva finansiella motåtgärder

Men vi måste få veta vad detta kommer kosta, och vi måste få mål som gör det möjligt att starta upp snabbt igen. Livet är fyllt av motgångar, detta är en. Get over it. Visa kreativitet, ta fram lösningar. Undergångsscenariot är verkligt, det finns där för att vi saknar ledarskap och för att vi riskerar att hamna i en situation där vi strategin är varken hackat eller malet. Då får vi både Corona och depression. Men vi måste ha ambitionen att vi i karantänen istället fixar ‘det dukade bordet’ – för en framtid som inte alls är så långt bort just nu, om vi bara hanterar krisen rätt.

Börja med att sprid detta! Se till att vi gemensamt tillämpar en så strikt smittspridningsstrategi som möjligt. Om alla ställer upp så är vi inne i ‘dansen’ före sommaren. Det är då fortfarande möjligt att undvika depression, särskilt om vi även vidtar rätt finansiella åtgärder mot en sådan – se mitt förslag i förra krönikan – och har en tydlig deadline. Det överlever både folket och ‘marknaderna’.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

Detta är mer än en pandemi. Detta är skräcken för en syndaflod – straffet för allt vi gjort fel i över två decennier.

Ni har ju precis som jag hört hur beloppen susar förbi i flödet. Riksbankschefen Ingves lovar 500 miljarder i ‘gratislån’ till bankerna och sänkta kapitalkrav som gör det möjligt att låna ut 900 miljarder utan att backas av bankernas eget kapital, regeringen lovar 300 miljarder till olika former av företagsstöd, och SAS har redan tagit för sig, det kommer fler, var så säkra. Det handlar alltså inte längre om miljarder utan om biljoner, dvs tusentals miljarder. Och de kastas in i Jätten Gluff-gluffs mun, som utan att han ens hinner tugga eller svälja genast kräver mer. Gluff-gluffs alias är Marknaderna, men det är ett alltför abstrakt begrepp för att vi riktigt ska förstå denna omättliga hunger.

Varför stöder inte ‘stödpaketen’? Kan börsfallen t o m gödas av dem?

Vad beror det här på? Länsförsäkringars chefsekonom Alexandra Stråberg fick frågan av Affärsvärldens Matilda Karlsson, om det ens var meningsfullt att skicka in dessa dyra paket. Matilda är en bright ung tjej som vågar ställa den här typen av frågor, som annars de flesta låtsas vara för smarta för att ställa, och den fick nog Stråberg att haja till. Hennes svar var att reaktionerna kunde förklaras av en misstro från marknaden, att centralbanken vet mer än de gör, och att problemen tydligen är större än vad de själva anat, vilket skulle göra varje åtgärdspaket kontraproduktivt, ju mer omfattande desto värre. Men med den analysen borde man ju låta bli att ge dem? Det tycker ju inte Stråberg, troligen ingen annan heller. Lika lite kunde hon svara på vilken typ av stöd som var bäst.

Lars Söderfjäll, aktiechef på Ålandsbanken i DI Morgon idag, menar att aktiekurserna har fallit till en nivå som motsvarar minskade vinster med -20% för 2020, 25-30% för cykliska bolag. D v s att man resonerar kring en tillfällig kollaps under ett par kvartal, men att allt sedan återhämtar sig.

Jag tror tyvärr att det är värre än så. ‘Marknaderna’ påverkas alltid positivt av reda pengar som ramlar i dess knä. Och de har starka lobbyister bakom sig. När Jacob Wallenberg förklarar sig mycket nöjd med stödet till SAS, så gör han det i egenskap av flygbolagets störste private ägare. Att han sedan låter lika nöjd med regeringens och Folkhälsans Coronabekämpning kan vi alltså lätt sätta in i det sammanhanget. Wallenberg påstår att han inte är orolig, trots att han ‘vet’ att han kommer bli smittad har han fullt förtroende för regeringen. Tydligare än så har inte staten och kapitalet kamperat ihop på flera årtionden. En följdfråga vågade sig DN:s reporter inte på och i läsarspalterna var vänsterliberalerna förvirrat positiva, som vanligt lika omedvetna om att de utgör de superrikas nyttiga idioter. SEB:s chefsanalytiker Robert Bergqvist (AV 16/3) fick inte heller sådana följdfrågor som Matilda Karlsson ställde till Stråberg, och kunde bara glatt tacka för allt statsstöd; klart att hans ägare (Wallenberg m fl) skulle bli lite sura annars; man biter inte den hand som föder en.

Paketen till bankerna är som brandsegel utav papp: det krävs många, många fler.

Men glädjen balanseras mer än väl av en fundamental källa till panisk skräck: marknadernas instinkt säger att detta inte kommer räcka till på långa vägar. Bankerna vet med sig att de inte kommer ge nya lån oavsett gratis lånefinansiering och noll krav på eget kapital. Och även om 300 mdr skulle räcka för att hålla en hel del industrier under armarna en tid, så har det sjunkit in nu att Corona är här för att stanna året ut, kanske längre än så. Den genomslagskraft en så lång tid i karantän kommer ha sträcker sig därmed långt bortom pandemins sista dödsoffer. Vi kommer, som Stråberg ovan framhöll, ha ändrat våra konsumtionsmönster, vår riskvilja kommer vara mindre.

Ett mer riskavert samhälle med ordentliga buffertar kostar att bygga upp

Om något har väl Corona visat hur enorma brister vårt samhälle har för att möta stora kriser. Det är alltså inget dåligt i sig om man nu tar tag i frågan, tvärtom. Men att skapa buffertar kostar. Stater kommer höja skatter. Dels för att täcka av den ökade skuldsättning som Coronakrisen medfört. Men också – förhoppningsvis – för att förbättra sin förmåga att snabbt möta nya katastrofer. I Sverige har vi inget utrymme att höja skatten, så vi kommer istället bli tvungna att minska samhällsservice, transfereringar och trixa med trygghetssystemen (läs: minskade pensioner). Ändå måste vi anta, åtminstone för en tid, att folket, efter de många förtida dödsfall vi nu kan förvänta oss, kommer att kräva detta så starkt att staten kommer att prioritera det.

Och vi talar inte bara om att staten fyller på beredskapslagren igen och skapar reserver för att kunna möta olika typer av efterfrågan vid en större kris. Istället för att t ex bara köpa från Kina för lägsta pris, så skaffar företagen sig kompletterande leverantörer i Indien och Mexico, eller kanske ännu hellre i Bulgarien, så man håller sig inom EU – i den nya protektionismens tidevarv är ju tullar och handelsbojkotter det kanske mest realistiska hotet. Man lär också bygga egna lager igen, istället för att helt förlita sig på just-in-time. Detta gör man trots att dessa logistiklösningar är dyrare; man vill inte ta risken att stå helt utan.

Men värst av allt: för att genomföra en investering höjer vi vårt krav på avkastning och då blir mycket som annars slunkit igenom inte av. När bankerna höjer räntorna för högre kreditrisker så betyder det samma sak. Detta har redan skett, och jag vågar påstå att olusten inför nya kreditförluster kommer finnas kvar i minnet en längre period den här gången.

Företagscertifikat och skräpobligationer

Företagscertifikatmarknaden (se min artikel från 10/3), har vuxit enormt under det senaste årtiondet, ca dubbla årliga ökningstakten mot förut, och i USA uppgår den till närmast ofattbara 135 biljoner kronor mätt i dagens växelkurs. Det är ett belopp som kan vara relevant att ställa mot Trumps ‘jättepaket’ på 8,5 biljoner. Här kommer certifikatköparna också kräva – och få – högre räntor, vilket i sin tur kommer dra investerare från aktier, öka direktavkastningskraven och därmed bidra till de högre kapitalkraven. Numera svarar ‘skräpobligationer’ utan investment grade för en fjärdedel av marknaden, och de med lägst betyg, BBB, för hälften; en ökning från 39% från hur det såg ut före krisen 2008. Söderfjäll reser den berättigade frågan om det verkligen är staternas uppgift att rädda den här marknaden: investerarna tar ju de risker de förtjänar, och ska staterna i nästa steg även rädda aktieägare? Men sanningen är ju att certifikatmarknaden är närmast lika systemkritisk som bankerna. Företagsakuten, där SAS och andra länders flygbolag har ställt sig först i kön, verkar också komma aktieägarna till godo. Åtminstone Wallenbergs nöjda kommentar tyder ju på att aktieägarnas kapital inte har ansetts därmed förbrukat. Det borde det nog faktiskt vara. Men det finns också en annan moralisk aspekt: småsparare har mer eller mindre drivits till dessa mer riskfyllda investeringar, när nollränteregimen infördes. Man har haft pest eller kolera att välja mellan. Eller, som det visade sig: Corona.

Aktiemarknaden diskonterar alltid evighetsflöden, inte enstaka kvartal. Då är 30% lågt. För lågt.

Aktiemarknaderna har justerats kraftigt. Men är det tillräckligt? När jag värderade fastigheter på 90-talet slogs jag av att man var så ovillig att se nyanserat i det långsiktigt ekonomiska perspektivet; toppåret 1989/90 såg man en evighet av växande intäkter framför sig och värderade fastigheterna därefter. När det sedan vände nedåt så gjorde man i praktiken en evighetskalkyl baserad på de av konjunkturen sänkta driftnettona. Det innebar enorma och på lite sikt alldeles för stora värdesänkningar, ändå dröjde det länge innan de första köparna materialiserade sig. Det var riskvilligheten som saknades – en brist på kapital.

Med detta inte sagt att pessimisterna skulle vara irrationella i sina kalkyler, snarare mindre så än optimisterna. Jag tror att om Söderfjälls analys ovan är riktig, av marknadens aktiekurssättning, dvs att man ser några kvartal framför sig med extremt dålig avkastning, men därefter återvändande till status quo, så underskattar man tre saker. 1. De nyss nämnda långsiktiga effekterna på hur vi beter oss, liksom 2. att Corona när detta är över, kan ha förstört viktiga delar av vår samhälls- och näringslivsstruktur. Mängder av människor kommer att vara utan arbete, många kommer aldrig komma tillbaka till ett sådant igen. Detsamma gäller småföretagare, som ofta jobbat dubbel övertid för att få rörelsen att gå ihop. Efter att bankerna tagit verksamheten ifrån dem kan tröskeln vara för hög för att vilja och orka starta på nytt. Om många sådana entreprenörer istället tar anställning för ett 9-17-jobb så är det en betydande samhällsförlust.

Det låga resursutnyttjandet (fastigheter, kunskap, arbete) kommer förvisso att bidra till en billigare och därmed rent teoretiskt även en snabbare återhämtning, men i mitt scenario är det 3. bristen på kapital, precis som i de tidigare kriserna, som kommer vara överordnad detta; vi kommer i så fall få dras med outnyttjade resurser länge ändå. Detta tror jag alltså att börserna också bortsett ifrån hittills. Man är och har varit så upptagna av Coronapanikens omedelbara följder att man glömt bort att vi redan innan Corona kom, faktiskt talade om att en konjunkturnedgång var på väg, och att denna i sin tur skulle kunna trigga de långsiktiga strukturproblem man skjutit framför sig. De nu efterföljande trappstegen nedåt i aktiekurskurvorna, som jag förväntar mig, blir i så fall resultat av att man börjat räkna på detta.

Corona katalyserar ett paradigmskifte?

Högre kreditriskpremier är sunt och detsamma gäller högre räntor generellt. Men en omställning från nollränteekonomin tillbaka till en mer normal situation kommer vara ytterst smärtsam, och detta kan inte göras snabbt, utan att man ånyo översvämmar marknaden med ny likviditet, vilket skulle vara som att – än en gång – kissa i byxorna; varmt och skönt ett litet tag, sedan kallt, obekvämt och illaluktande. Sanningen är att centralbankerna har med ständigt ökande penningmängder stått och kissat ända sedan 2008. Nej, det är förstås inte sunt, det förstår alla. Men oftast inte förrän efteråt.

Man kommer säkert försöka fylla blåsan igen. Men jag tror att detta kommer att misslyckas. Vi ser det just nu, hur Gluff-gluff tuggar i sig, men jag tror alltså att marknadsmekanismerna stängts även på längre sikt, av våra betendeförändringar och riskperception. Det handlar om en korrigering av ett decenniums försyndelser, ja, egentligen två, eftersom 2008 stökades av genom att ge ännu mer lån än de som så när höll på att fälla världen den gången. Visst vill man göra det igen, men sådant funkar bara när ingen ser eller vill se. Coronakrisens många döda, verkliga offer, kommer öppna våra ögon på vid gavel, och vi kommer återigen se vad risk verkligen är. Vi har utfört ett konststycke, att gå på slak lina högt uppe bland molnen – och har inte varit rädda, för vi har inte kunnat se marken. Men snart kommer sikten vara klar och då är ingen längre villig att ta enda steg till.

Dominoteori, låg innovationstakt, usel produktivitet – och noll ledarskap

Vad staterna gjorde 2008 var att ge stöd till alla banker utan undantag. Bankerna i sin tur fick strikta förhållningsregler, man skulle hellre fria än fälla. Nytryckta pengar har använts för att stötta den här ‘affärsmodellen’ och den har lett till att även de svagaste och minst förtjänta verksamheter har hållits vid liv, mer eller mindre med hjälp av konstgjord andning. Dessa företag har bidragit till att sänka produktiviteten globalt. I Sverige har vi dessutom mängder med mer eller mindre ‘snällanställda’ på framförallt kommunerna, som inte bidrar med mycket alls, snarare är de oftare en belastning, som konkurrerar ut privata verksamheter eller med inkompetens i upphandling, till ökade kostnader för de flesta (även de företag som borde vunnit anbud, men inte gjorde det).

Vi har fått ett samhälle där hästen satts före vagnen; postmodern ‘intersektionalitet’, ‘positiv’ särbehandling och ungdomskultur in absurdum har bidragit till att meritokratin är på stark tillbakagång, och vi har fått ett ledarskap som är mindre utbildat, med mindre adekvata erfarenheter från liv och näringsliv och/eller med sämre intellektuella utförsgåvor än medelbegåvade Svenssons. Den genomsnittliga åldern för riksdagsledamöter var redan 2014 bara 47 år, och färre än hälften hade ens påbörjat en eftergymnasial utbildning. Detta är trender som resten av EU – och världen tycks vilja följa efter oss i spåren. Regeringens utbildningsnivå är ‘bedrövligt låg’ enligt Expressen – hälften av ministrarna saknar examen, flera av dem har hoppat av sina högre studier, men försöker istället påskina att de är mer utbildade än vad de verkligen är. Bristen på gott ledarskap är framförallt tydligt i kriser, men lär enligt min bestämda uppfattning inte bara göra krisen värre utan också svårare för oss att häva den än vid tidigare tillfällen.

Riksdagen 2014 bestod av ett betydande antal tjugo- och trettioåringar. Betydligt högre andel än mellancheferna i ett större företag.

Nästa akut: fastigheter och internationell bankmarknad.

Vi kan också förvänta oss att betydande delar av fastighetsbeståndet nu snabbt blir vakant (och nej, att fylla det med flyktingar är inte en samhällsekonomisk vinst), både pga att antal företag och sysselsatta minskar och att det kommer bli mer vanligt med hemarbete – även efter krisen förstås. Både 1990 och 2008 var banksystemet och dess intima koppling till fastigheter i fokus. Så är det ännu inte i Coronafallet, men det är närmast oundvikligt att fastigheter dras in i detta, som en följd av i tur och ordning ökade vakanser, lägre marknadshyror – och högre räntor (samt avkastningskrav). Att bankerna är villiga (eller ovilligt medverkande till) att temporärt höja belåningsgraderna riskerar då att förorsaka stora finansiella störningar i banksystemet, statsstöd kommer i så fall krävas och det innebär ett långt harvande, under vilket bankerna inte kommer kunna eller vilja fullgöra sin funktion som kreditförmedlare fullt ut.

Minst lika hotfull ter sig en möjlig inomeuropeisk statskollaps. Italien bedöms enligt en tidigare IMF-ledamot kräva ett gemensamt EU-paket på 7,5 biljoner kronor. Vi kan befara en ny våg av sydeuropeiska problemländer till EU:s akut. Men vem ska hjälpa dem? Tysklands ekonomi har hackat ordentligt redan innan Corona och Storbritannien går bort. Solidariteten EU-länderna emellan tycks också vara måttlig att döma av hur Italiens böner om hjälp med sjukvårdsutrustning föll på hälleberget, liksom Greklands begäran om hjälp med gränsskydd. När beloppen blir för stora är det på samma sätt – hjälpande nationer kommer drabbas kännbart även de, kanske är storleksordningen helt enkelt ohanterlig. Återigen dessa biljoner… Som alltså riskerar att tillkomma ovanpå Coronahjälppaketen. Detta är odiskonterade belopp som sammantaget får de hittills annonserade stöden att se ganska otillräckliga ut.

Kriserna 1990 och 2008 var inte värre än Corona har förutsättningar att bli.

90-talskrisen. Det tog 2 år och 1 kvartal för börserna att nå botten den gången. Och för att nå tillbaka till kurstoppen före fallet tog det tre och ett halvt år. Bankernas skräck för fastigheter var i alla fall på SEB, där jag blev kreditanalytiker 1996, inte botad förrän år 2000, nästan tio år senare.

De långsiktiga strukturproblem som vi sopat under mattan det senaste decenniet och som Sverige lider mer av än de flesta jämförbara länder, talar för att Coronakrisen kommer bli djupare än både vår hemmagjorda kris i början på 90-talet, som vi hade god draghjälp från omvärlden att ta oss ur, och finanskrisen 2008, då den reala ekonomin i grunden var sund och gick att bygga vidare på, efter att finansbubblans effekter klingat ut. Som framgår av graferna så har de tidigare kriserna varit långdragna och besvärliga nog (2008 krisen reflekterad i S&P 500-index i USA; Sveriges finanskris var en mild västanfläkts av omvärldens beroende på mycket speciella förutsättningar och är därför inte jämförbar; IT-bubblan 2000 var mest aktiemarknadsspekulation och därför inte heller lika relevant).

Brist på såväl riskkapital som lånekapital, strukturella problem i befolkningssammansättning liksom i ledarskap kommer göra en återuppbyggnad av realekonomin långsammare än vid de båda föregående kriserna. Och trots att många kommer se och ta tillfällen som yppas, så kommer totalen tyngas av att en större grupp människor kommer stå helt utanför arbetsmarknaden. Frågan är varför skulle vi anta att Corona kommer bli mildare?

Krisen 1990 tog 3,5 år. Krisen 2008 5,5 år (i USA). För att nå botten tog det 2,2 respektive 1,4 år. Jag är rädd för att det kommer behövas ännu längre tid – kanske mycket längre – för återhämtning denna gång.

S&P 500 dök i oktober 2007, då man började ana finanskrisen…
1 år och 5 månader senare bottnade det. Då var man 54% ned.
Först i mars 2013, nästan fem och ett halvt år efter toppen 2007, nåddes samma nivå igen.

Sverige kommer inte automatiskt renas av Corona från sina strukturella problem.

De långsiktigt tyngande faktorer, som vi kommer bli tvungna att ta hand om när Corona är över finns konkreta bevis för redan i den högkonjunktur som varit. Globalt har nollränteekonomin inte inneburit några rekordår, varken för Sverige eller västvärlden i stort. Vi har tvärtom sett en ganska blygsam BNP/capita-tillväxt i de flesta utvecklade länder, och i Sverige i synnerhet. Tar vi kronkursfallet i beaktan så har svenskarna relativt sett blivit rejält mycket fattigare. Det beror på att vi sedan 90-talet har fört allt större mängder människor till detta land, som bidrar mycket lite, men som delar på resurserna. Somliga är förstås duktiga och ‘välintegrerade’, men i genomsnitt kostar oss invandringen, trots dessa undantag, enligt olika forskarrapporter 4-5 mkr per individ. Allt talar dessutom för att de senaste årens invandring, 100.000-150.000 individer per år, kommer bli ännu dyrare.

Med en ryggsäck på 50.000:- per år och heltidsarbetande svensk så är uppförsbacken i en återhämtning mycket tuffare.

Multiplicerar vi 1,5-2,0 miljoner immigranter med 4-5 mkr kronor så blir kostnaden mellan sex och tio tusen miljarder. D v s även här talar vi biljonbelopp. Utslaget per heltidsarbetande så blir beloppet ca 50.000 för varje yrkesverksamt år. Två miljoner att bära som en ryggsäck över en livstid. Detta är den reala ekonomin, inget finansiellt hokus pokus. Tillsammans med kriminalitet och lägre välfärd leder detta till att mängder med arbetsföra svenskar röster med fötterna inom riket, man flyttar från de kommuner som (självförvållat) lider värst. Effekterna kostar staten miljarder i ökat kommunstöd, men ovanpå den redan skenande totala kommunskulden så är det ändå små belopp i jämförelse med vad som är på väg att blomma ut. Totalt är kommunsektorns skulder 656 miljarder, 156.000:- per heltidsarbetande (se krönika 16/10-19). Andelen av vår BNP är 14% och har fördubblats på tio år. Så vi har bara börjat beta av det här, det kommer bli mycket, mycket värre med tiden, särskilt som vi just nu fortsätter att importera ännu fler bidragstagare.

Samhällsekonomiskt olönsamma klimatinvesteringar och en skola på dekis.

Med miljöpartiet i regeringen har man också ställt om politiken så att den främjar uselt avkastande eller skadliga s k miljö- och klimatprojekt. Företagen har trivts med olika former av subventioner och lagkrav som gör kostnaderna möjliga att övervältra på konsument, en hel del via högre priser, men också via skattsedeln direkt. Mycket litet av allt detta är motiverat ur miljösynpunkt, än mindre ekonomiskt, men vi har kunnat offra vårt överskott på sådant, mest för att döva våra onda samveten. Det är en lyx vi just nu ser ut att vilja fortsätta med, trots krisen. Vi får se hur det blir med det, men att sådana krav kommer väckas till liv efter denna är svårundvikligt och kommer i så fall obönhörligen förlänga återhämtningsperioden.

Vi genomför också sedan många år en allmän kvalitetssänkning av skola och högre utbildning, där den kanske mest allvarliga effekten är att man nonchalerar att pojkar inte förmås uppnå de betyg och kunskaper de borde klara; strängt förenklat eftersom de inte läser, gör sina läxor eller lyssnar på lektionerna. Pisatesterna bekräftar tyvärr att det inte är flickorna som blivit bättre, utan att alla blivit sämre, men pojkarna mest, i en skola där den livsviktiga ordningen ofta saknas och där det är fult att tävla. De duktigaste studenterna, liksom våra driftigaste företagare flyr också ut ur landet. Detta innebär försämrad produktivitet på alla fronter. Sådant har pågått länge, men fenomenet ‘white flight’ har av allt att döma påtagligt ökat de senaste åren och vi kan utgå ifrån att detta kommer öka ännu mer och bidra till svårigheterna vi nu har framför oss, även efter Corona – ja, det är rent av troligt att det kommer få en baltisk eller grekisk omfattning, eftersom andra västländer, åtminstone som det ser ut nu, kommer ha mindre problem än vi, såväl med kriminalitet som med andelen bidragsberoende.

Varför 500 miljarder inte räcker till

Problemet är att man lappar och lagar på fel ställe – man tätar uppe vid relingen på en båt med ett stort hål läckande nere i durken. Den obehagliga sanningen är att aktiekurser inte till varje pris måste eller kan försvaras. Om något katastrofalt, som Corona inträffar, så är en korrigering av olika tillgångsvärden ofrånkomlig; somliga mer, andra mindre. Svensk ekonomi kommer se mycket annorlunda ut när det här har lagt sig.

Corona kan inte botas med pengar. Och att laga relingen är alldeles för sent. Vi har ett stort hål nära botten i vår ekonomi.

Apokalypsens ryttare kom inte ensam

Sådana här gigantiska omställningar kan också leda till följdeffekter som är ännu mer oönskade och framförallt mycket svåra att förutspå. Uselt ledarskap och allmän panik övergår inte sällan mer än civil olydnad, det kan bli fråga om än mer våld, revolter och terror. Jämför apokalypsens fyra ryttare: pest, svält, krig och död. Vi har just nu ‘glömt’ kriminaliteten omkring oss, en bomb i centrala Stockholm får bara ett tjugotal läsarkommentarer i DN:s läsarspalter. Men när den akuta krisen är över kommer dessa problem bli mer synliga igen – och risken är överhängande att de kommer att växa än mer i det krisande svenska samhället, i synnerhet om man anser sig inte kunna fortsätta leverera bidrag till den importerade underklassen. Att det finns god grogrund för extremism av alla slag i en djup ekonomisk depression vet vi redan. Tyskland, Sovjet och Kina var inte heller ensamma i att uppleva oroligheter under mellankrigstiden, även här i Sverige var vi mycket nära anarki. Marknaderna brukar inte fundera så mycket på sådana här ytterlighetsscenarion, det är garanterat inte ‘inprisat’, vågar jag säga. Men sannolikheten är så hög att de nog borde vara det, om det inte vore så svårt att sätta en mer exakt peng på det.

Vad kan göras? Förslag: moratorium på låneskulder.

Det här handlar inte om en vanlig efterfrågekris, som Thomas Olofsson i DN påpekade, en kris som vi kan stimulera oss ur med lägre ränta eller skattelättnader; mer pengar gör inte att fler vågar gå på restaurang, klädaffärerna är stängda och ingen köper bil när man inte har någonstans att åka. Det viktiga är istället att se till att den produktionsapparat vi har i Sverige finns kvar, så vi inte får alltför stora konkurser.

För detta ändamål bör staten föra över riskerna från den reala ekonomin till den finansiella, där man kan förse bankerna med överbryggningslikviditet. Det räcker dock inte med morötter. Det måste till en piska: en lag som utfärdas med generellt moratorium för alla amorteringar och skuldåterbetalningar till banksystemet, till dess krisen anses överstånden. Danske Bank gjorde nyss frivilligt något liknande i mindre skala, när man annonserade amorteringsfrihet för bolånekunder, och liknande diskuteras även för alla bankkunder. Men det räcker ju inte för att hejda konkurserna.

Ett moratorium skulle lämpligast rent tekniskt se ut så att de delar av lån som skulle ha amorterats eller som förfallit får en statlig garanti. Garantin ska vara billig men kan inte vara helt gratis, och de som inte önskar den betalar som vanligt. En delikat fråga att fundera över är om det finns andra klausuler som kan tvinga låntagaren till förtida betalningar; om dessa ska fortsätta gälla och hur man i så fall ska räkna med eller utan den del som har statlig ‘garanti’. Hur och vem ska stå för extrakostnader när företag ändå går i konkurs? Här måste staten sannolikt vara generös redan på förhand. Skall även räntebetalningar ingå? På helheten eller bara för de kapitalbelopp som inte garanterats? Initialt kan för simplicitetens skull räntan vara lämpligast att exkluderas. Men om även den måste inkluderas, hur ska ackumulerad ränta i så fall sedan beräknas, t ex om marknadsräntorna stiger? Allt går att lösa, men man måste snabbt hitta en form för att kunna implementera den innan den spelar ut sin roll. Och allt är underordnat huvudprincipen – att likviditeten behålls på status quo – och kommer kunna lösas.

Riksbanken förser alltså bankerna med den likviditet, krona för krona, som man går miste om, det kommer inte uppfattas som otillbörligt gynnande, och det kommer vara avgörande för mängder av verksamheter som vi nu utgår ifrån drabbas av ett tillfälligt, möjligen ett eller 1,5 år långt avbrott, men där förutsättningarna efter detta bör vara likvärdiga som de var nyss. Med dessa konkreta lättnader i betalflödena kommer de flesta företag och privatpersoner att få andrum. Man kommer slippa destruktiva och långdragna förhandlingar med bankerna, med påföljande krav på personlig borgen och andra mer eller mindre genomtänkta tvångströjor som villkor för att förlänga krediterna.

Bankerna skulle förstås inte gilla det här. Åtgärden är ju på ett sätt ett direkt underkännande av deras kredithantering och riskerar att krångla till denna betydligt. Det kommer lägga många problem i knät på dem, inte minst när man så småningom tänker sig att lösa moratoriet. Men det är fel att se det som en misstroendeförklaring mot bankernas expertis att hantera kreditrisker på individuell nivå. Bara för en tvärt nedåtgående marknad som helhet. I praktiken borde bankerna uppskatta den eftersom ju även de gynnas om man på detta sätt undviker ett scenario där alla jagar marknadskreditrisker, i ett lopp som drivs av allas gemensamma fruktan.

Hur långt detta kommer räcka är förstås osäkert. Reaktionerna vi hittills sett är nog för att befara det värsta, och om smittan inte helt överraskande upphör så kommer den oundvikligen sätta djupa spår i samhällskroppen. Mitt grundtips om en djup och lång lågkonjunktur, värre än både 1990 och 2008 ligger kvar, även om man skulle göra alla rätt. Det kommer säkert också att krävas även annat finansiellt stöd till både företag och branscher utöver detta via statskassan. Kanske även till privatpersoner.

Vilka övriga konsekvenser kan ett moratorium få? Bankerna kan inte få akuta betalningsproblem så länge som staten servar dem. Men man kan ju formellt hamna i ett läge då man måste begära konkurs, om inte staten ställer upp också med nytt eget kapital. Detta skulle riskera att leda till förstatligande. Om problemen blir ännu större, så kommer alla nytryckta pengar leda till misstro mot statens egen kreditvärdighet, höjda räntor och i förlängningen till stagflation eller rent av hyperinflation. Men sådana katastrofscenarion kan alltså inträffa även utan ett moratorium, och enligt min uppfattning ännu troligare i så fall. Personligen så gissar jag att Bankföreningen kommer slåss med näbbar och klor för att ett moratorium – eller liknande – aldrig införs. Och med vår handlingsförlamade regering lär det inte finnas någon som matchar dem i sådana här frågor. Det lär nog därför inte genomföras. Vilket i så fall är ännu ett bevis för och exempel på hur avgörande dåligt ledarskap kan vara.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Corona dag för dag, natt för natt…

Idag måndagen den 16 mars har börsen gått ned ytterligare nästan 5% (som mest 8%) och eftersom den amerikanska börsen är ned just nu 8% så kan fortsatta fall förväntas imorgon. Detta efter att regeringarna kastat mångmiljardpaket efter mångmiljardpaket i käften på den hungriga jätten Gluff-gluff, som aldrig tycks bli mätt mer än för någon enstaka timme. Tyvärr är ansträngningarna inte bara dyra, de är fåfänga. Här är det nämligen fråga om mer än timing. Man lagar högt upp på en fördämning som redan spruckit nere vid fundamentet. Det är inte möjligt att rädda den ekonomi vi har haft, så som man försöker. Alla företag kommer inte kunna räddas, lika lite som alla Coronaoffer. Kanske inte heller alla banker eller ens alla stater. Coronakrisen kan bli den värsta i mannaminne.

OMX: tre års utveckling mer än utraderad, 16/3 efter stängning. Ingen vet hur mycket mer det kan falla.

Men det hindrar förstås inte försöken att strypa misshagliga röster som min från att höras i bruset. Facebook har slagit på en osynlig skärm runt mig igen, och jag når som bäst en tredjedel av mina följare, antalet gillningar är kanske som mest en sjättedel av vad som kan förväntas, troligen är censuren ännu mer omfattande, eftersom vi kan utgå ifrån att många fler är på nätet än normalt. Jag märker att kommentarerna är mer kritiska, från sådana som inte brukar läsa mig, vilket visar att jag syns rent slumpmässigt i enstaka flöden, samtidigt som de som brukar kommentera i många fall uteblir. Därför har jag sammanfattat nedan de tre senaste fb-inläggen nedan. Det ger också en bild av hur Coronakrisen eskalerar, som är direkt kuslig. Nyast först:

Macho eller inte macho, det är inte frågan.

Jag frågade i en tidigare krönika retoriskt travesterande Shakespeare ‘att vara eller inte vara pk – det är frågan’, eftersom pk har gjort det till en lojalitetsfråga med regimen, huruvida man är beredd att utsätta sin familj för experiment med flockimmunitet o d. eller inte. Alla som inte är beredda att skicka in sin familj rakt in i en Coronahärd är minsann illojala och därmed antagligen fultänkande rasister. Hotet har inte varit explicit, det har räckt att skiljelinjen utkristalliserat sig så tydligt på DN:s läsarforum, för att alla rättroende ska inse att de kan bli moraliskt dömda av sina likar.

Det här har gjort många ängsliga curlingmammor och velourekiperade syltryggar till vad som lätt kan förväxlas med machomän. Och nu, under förevändning att vi måste sluta upp bakom landsfadern, så har man plötsligt enats bakom de nya parollerna. Man har fått den normalt så ängsliga flocken att unisont bräka att det är bäst det som sker, låt oss smitta ned varandra, få det gjort.

Samtidigt har det bland oss fritänkande dissidenter funnits en misstänksamhet mot de överdrifter som Coronahotet tycks förknippas med. Det är vanligen sunt och sansat att tänka så, att inte låta sig svepas med och att låta bli att känna efter i onödan. Kort sagt, manliga värderingar som balanserar hysterin.

Men ibland måste man inse att det naturliga flockbeteendet har en funktion. Det finns inte där för skojs skull, utan är nedärvt sedan den tid då vi behövde hålla koll på tigrar och lejon. I verkliga kriser så kommer det till sin rätt – och Corona är en sådan. Det är komplett idiotiskt att skicka sina barn till en skola full med potentiellt smittade, ‘för att få det gjort’. Man vet helt enkelt för lite om de båda muterade varianterna och vad som händer om och när det muterar igen. Man vet för lite om smittsamhet under inkubationstid och om dödlighet i olika riskgrupper resp. grupper som påstås vara riskfria.

Framförallt vet ingen av oss mycket nog om hur svensk sjukvård är rustad för att hantera detta, när det väl smäller till ordentligt. I en debattartikel i SvD så argumenterar sju av landets främsta experter inom området virologi-epidemiologi, för att vi är ett par-tre veckor efter Italien. Att Italien gjort i princip allt rätt, bara lite för sent. Att Lombardiets sjukvård bör beskrivas som välfungerande, men överbelastad, så att man nu måste välja vilka som ska få leva eller inte. Sådana prioriteringar måste ske trots att smittan för de allra flesta visar sig i milda symptom. Svensk sjukvård är inte bättre. Och den var överbelastad redan när detta startade, 105% mot EU-snittet 85%.

Att skicka sina barn till skolan innan vi vet hur svensk sjukvård klarar av situationen med en extremt snabb smittopp är inte bara att abdikera från sitt eget ansvar för den egna familjen, det är också illojalt mot alla dem som är i riskgrupperna. Som erfarenheterna av Spanska sjukan visade, så är det också troligen ett recept för att öka dödligheten flera gånger, i onödan.Diagrammen över döda i St. Louis och Philadelphia visar att den som inte såg om sitt hus kan drabbas av minst trefaldiga dödstal.

Det är inte manligt att låta sig utnyttjas som kanonmat, det är bara korkat. Om pk vill gå först till slaktbänken, låt dem göra det. Se till att under tiden skydda er så länge som möjligt. Detta är civil olydnad när den är som mest motiverad. Om ni sedan ändå drabbas, så kommer det förhoppningsvis att vara i en period då det värsta lagt sig och då det återigen finns tillgängliga intensivvårdplatser.

Det är heller inte manligt att låta bli att hamstra i en situation då det går att föutse att alla kommer göra det. Det är bara osmart. Och det gäller alldeles oavsett om man tycker att Corona är löjligt överdriven eller inte. Det är bättre att förekomma än förekommas i sådana här situationer. Om man är medveten om att flockdjuren på savannen just nu vägrar att flytta på sig, för att ledarfåret råkar vara en enfaldig gammal get – men att det lätt går att räkna ut att de alla snart kommer vara på väg till det enda vattenhålet som inte torkat ut, ja, då är det rätt klokt att förse sig innan de kommer.

Vi som varnar kan bara hoppas på att alla lyssnar och att förutsättningarna skapas för ett samlat försvar – och en ordnad reträtt, när ställningarna är omöjliga att försvara. Men om huvudstyrkorna vägrar att ta skydd så måste vi agera för att rädda dem som vill rädda sig själva. Det gör man inte genom att underskatta riskerna, som en komplett oduglig ledning vill få oss att göra och att delta i den påföljande förvirring som sedan obönhörligen uppstår i leden.

Riskerna med Corona må vara möjliga att leva med, men det samhälle vi skapat var dömt att reagera för sent och för lite. Vilket sedan betyder alldeles för mycket, då det varit bättre om vi kunnat behålla huvudet kallt. Detta gick att förutse och det var sannolikt oundvikligt.

Nej, de bräkande har inte förvandlats till tigrar bara för att de ännu en gång lyder blint, det ser bara ut så. De kommer i vanlig ordning skylla den panik som nu uppstår på oss som varnade för den. Men ansvaret ligger där det alltid legat: hos våra komplett inkompetenta så kallade ledare.

För den som inte ännu abonnerar på SuntFornuft.space, mitt finrum, anmäl dig på länk nedan:

Förre statsepedemiologen bekräftar konspirationsteorierna

från 15/3

“Folkhälsan dementerar strategin att låta folk smittas för att skapa flockimmunitet.” Det vill man ju gärna tro, men faktum är att Tegnells åtgöranden, uttalanden och brist på åtgärder alltsedan detta startade, på alla sätt stöder den ‘konspirationsteorin’.

Precis som en finansminister heller inte kan eller ens bör knysta om en förestående devalvering, så är det förstås också lika omöjligt för FHM att öppet plädera för något sådant; att en viss andel av befolkningen ska ‘dö av’ för att uppnå det förespeglade och enligt experterna på FHM självklart rationella – men bara teoretiskt möjliga – målet.

Ett mål som f ö råkar överensstämma med aktiebörsernas önskan om att reducera ovisshet så snabbt som möjligt, även om det gör ont att ‘riva av plåstret’ snabbt. På så viss kan ekonomin räddas utan större långsiktig effekt, de flesta företag kommer snabbt upp på banan igen, bara inte kaoset pågår för länge.

*

Som jag tidigare talat om så innebär kostnaden för att snabbt låta epidemien ‘rasa över’ dock troligen en flera gånger högre dödlighet, såsom jämförelsen mellan Philadelphia och St. Louis olika strategier för att bekämpa spanska sjukan 1918 visar. St. Louis gjorde vad man kunde raskt och resolut, smittan dödade mycket färre*, men under längre tid. Det var bra för vårdresursutnyttjandet slog inte i taket, men ovissheten för ‘marknaderna’ blir dock större, och företag löper då större risk att slås ut långsiktigt.

*

Det bästa – och enligt min bedömning enda – sättet att göra en trovärdig dementi, är att stänga skolorna snarast. Och byta ut Anders Tegnell som talesperson, han får gärna tillbringa resten av tiden innan Coronasmittan dött ut, i Somalia.

*) Jag har tittat på de båda kurvorna och gjort en höftning, som tyder på att Philadelphia som gjorde som Anders Tegnell och Folkhälsan nu, dvs så lite som möjligt, drabbades av tre gånger fler döda, men nu har jag läst att det handlade om åtskilligt mer, snarare nio gånger mer.

Beware of greeks bearing gifts…

från 14/3

500.000.000.000 kronor gav Riksbankschefen Ingves igår till bankerna i lån – med noll ränta. Jag vet inte vilken löptid vi talar om, men det låter som på evig tid. I praktiken en gåva alltså? Sedan lättade man på kapitalkraven, vilket betyder att man får låna ut till vem som helst utan att behöva stoppa in egna kulor. Bankerna skulle nu t ex kunna ge lån till ‘Robinson-Jannes’ 50-vånings flyktinghotellprojekt och en ny kinesisk nöjespark söder om Gävle från tak till golv; till något kuvösföretag med luftiga idéer om hur man ska använda internet för att teleportera – eller kanske ett genusterapicenter i Hässleholm. Allt med hundratio procents belångingsgrad, utan att vare sig bankens eget kapital används, eller Robinson-Jannes.

Ingves, finansmarknadsminister Per Boman och Magdalena Andersson har kokat ihop de här idéerna, uppenbart utsatta för akut skitnödighet; marknadernas buhu fick dem att visa alla sina kort på en gång, utan att kräva någonting i gengäld alls. Tvärtom! Man hejar på för att bankerna genast ska börja spendera. En marknad vars strukturella problem är att den är överbelånad ska alltså botas med en quick fix bestående av ännu mera lån. Som att ge knarkaren en riktigt rejäl dos med heroin. Det kan ju funka, åtminstone om man bara har ett perspektiv över helgen – eller fram till klockan fem.

Pengarna är visserligen inte ‘riktiga’ – just nu. Det blir de bara om något går på tok. Om Robinson-Jannes affärsidé inte håller. Genusterapin inte visar sig så efterfrågad. I så fall lär bankerna raskt ställa sig i kön till den nya bankakuten, man har ju då ‘visat samhällsansvar’ och se hur det gick! Surt förvärvade skattepengar måste då offras, för då blir det till att efterskänka nollräntelånen illa kvickt, innan hela systemet pajar.

Vid det laget kommer å andra sidan inte bara Robinson-Janne och genusterapientreprenören stå i kön bredvid, den med alla krisande företag. Ska man rädda dem så är det också riktiga pengar som gäller. Så viss förståelse har jag faktiskt för att Magdalena just nu är så snål. Men hon kommer snart bli så illa tvungen att lätta på plånboken hon också, var så säkra. Kommer hon då ha samma generösa inställning till alla nyss permitterade? Alla som förlorat sina pensionsbesparingar i kraschen? Fan tro’t och även om hon faktiskt velat, så är det stor skillnad på att vilja och kunna.

*

Nåja, vi kan nog lugnt utgå ifrån att bankerna knappast lär ta erbjudandet, som kan beskrivas som hjälp till självmord. I bankerna är det just nu panik ska ni ha klart för er; alla bolag som nu hotas av konkurs utgör kreditrisker som sammantaget kan förbruka det egna kapitalet utan att man spenderar en krona av riksbankens flotta kredit. Vad händer vid en procents rätnehöjning? Två? Fem? Det blir blodbad. Men kan räntor gå upp? Ja, det är precis det som händer nu, och det är inte efterfrågekurvan som skiftat upp, det är utbudskurvan som skiftat ned – bankerna stramar alltså åt. Ny utlåning lär bara – som vanligt – gå till dem som annars hade fått den ändå, de som inte behöver den, i alla fall inte akut.

Vad bankerna (och Ingves) framförallt oroar sig över är nog interbanksektorn och vad de övriga europeiska bankkollegerna har haft för sig. Filurerna i Italien t ex. Här handlar det inte om något ‘samhällsansvar’ inte, det är var man för sig själv och att ta någons hand för att rädda den gör man bara om man redan är så hårt fastkedjad att det inte ens hjälper att hugga av den, utan att risken för att man dras med i fallet fortfarande finns kvar. Och, för att alla ska förstå det rätt: så måste det vara just nu, vi ska vara glada om bankernas självbevarelsedrift fungerar.

*

Det som är det mest beklämmande med Ingves panikåtgärd är att den tycks motbevisa påståendet att det inte finns något som heter en ‘gratis lunch’. Att bli ‘tagna i örat’ och högtidligen få lova att inte spendera allt på godis är vad bankerna krävts på i samband med den här gigantiska överföringen. Det brukar krävas åtminstone skriftligt kontrakt för miljarder gånger mindre.

Hade sedan inte Trump utropat ‘nationellt nödläge’ så hade hela denna fluffiga gräddtårta dessutom varit uppäten strax efter 16-tiden, utan att man ens haft smak i munnen kvar av den; då var kurserna ner igen lika mycket. Världens dyraste eftermiddagsfika någonsin.

Nu återstår bara att fråga sig varför marknaderna ska uppleva en mer bestående eftersmak av den eufori som Trumps nödlägesproklamation tydligtvis utlöst. Att USA-börserna tokrusade för att Trump utlyst nationellt nödläge ger ett nästan komiskt korkat intryck. Ena dagen ner tio procent för att han stänger Atlanten, andra dagen nästan lika mycket upp för att han säger att det är nöd? Antingen är detta en överreaktion från Trumps sida och i så fall något som kommer kosta mer än det smakar. Eller så visar åtgärden att faran är verklig och betydligt större än man alldeles nyss fattade. Eller så är åtgärden ett rent slag i luften. Hur kan något av detta vara positivt?

*

Måndag morgon har man hunnit komma på detta och då går börsen ned 27%. Innan den stiger 13% igen för att det är vackert väder och 13% till för att designen på nationalgardets uniformer är så fin, och den skulle nog stiga 13% till för att det snöar och det är ju bra för klimatet. Men då slår tekniska säljsignaler till och… puh! Vi räddas av gonggongen i tredje ronden, innan hela uppgången utraderats igen. Förlåt att jag raljerar över den globala idiotin, men jag skulle inte sätta mina löständer på att börserna startar upp på måndag, såsom säkert många just nu tror. Det är bara en teoretisk möjlighet.

Magnus Stenlund
Sunt förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Nationell samling – och några goda råd. Annars ger vi ‘landsfadern’ Löfven evigt mandat.

USA stoppar flyg till och från Europa – börserna faller.

Åtgärden gäller en månad till att börja med, och är väl ganska välavvägt. Australien överväger samma åtgärd. För den som inte förstår konsekvenserna av detta, så titta gärna på börsindex. Det gäller än så länge bara flyg, men det är, ska man ha klart för sig väldigt mycket gods som hanteras genom flygfrakt, och fysiska möten över Atlanten är närmast en förutsättning för att upprätthålla handelskontakter. Åtgärden kan också följas av restriktioner för hanteringen av fartygstrafiken, som påverkar handeln ännu mer direkt. Att Trumps dramatiska åtgärder, ovanpå de som redan vidtagits av Italien, Kina och nu en hel rad andra länder, påverkar inte bara smittspridningen utan också allt ekonomiskt liv på planeten är ofrånkomligt. Min analys avseende vart vi är på väg håller snabbt på att slå in, snabbare än vad någon kunnat tro. Och det är ett skrämmande scenario. För den som ännu inte läst, så gör det här: Armageddon är runt hörnet.

Smittan är på båda sidor om det grovmaskiga nät man försökt fånga den med.

I Sverige nöjer sig Löfven, med FHM:s tillåtelse, med att förbjuda folksamlingar. Men i Stockholm är resurserna redan på upphällningen, fyra storsjukhus är i stabsläge och landstinget prioriterar ned vad man anser mindre viktigt. Så blev det svårt igen för pk-folket. Det här kan ju låta som låt-gå-politik, den som man älskar så mycket. Inga tester av den som misstänker sig ha fått Corona, undantagen är endast de som redan ligger på sjukhus eller som tillhör riskgrupp. Men det är ju som sagt borgerliga Stockholms läns landsting som fattat beslutet! Då går det plötsligt bra att gnälla på det man förut inte ansett vara värt att höja rösten för: otillräckliga åtgärder. Säkert skönt att äntligen få släppa loss.

Nu får pk-isterna äntligen släppa loss sin frustration och ilska – det är ju Stockholms läns borgerligt styrda landsting som agerar låt-gå och ‘bara vill spara pengar’.

Inringningsåtgärderna har misslyckats. De är nu som att ösa båten med en hink utan botten.

Vad det innebär, som är så svårt att förstå, är att inringningsåtgärden har misslyckats. Det där som Tegnell var så säker på skulle ge effekt att han – två gånger – ansåg toppen nådd, smittan besegrad. Istället har den tagit sig igenom det grovmaskiga nätet och det finns redan mer smitta på utsidan än på insidan. Då är det förstås meningslöst att fortsätta kontrollera en särskild grupp, resurserna läggs bättre på annat.

Smittan kommer sprida sig vidare, det handlar nu mest om hur fort det ska gå. Om det går fort så riskerar vi Italiens dödstal, som igår låg på 6,2%. Om det går långsammare, så att äldre och svagare inte genast kommer i vägen, så kanske lägre dödstal är mer relevanta. Tiden är avgörande. Vi kommer hinna behandla de sjuka i större utsträckning inom det kapacitetstak som, av allt att döma är strängt begränsat för de allvarligt sjuka. Det kan handla om stora skillnader. Om du vill behålla din mormor m fl äldre släktingar och vänner ytterligare några år så är det hög tid att ta detta på allvar och minska risken att du är med och för smittan vidare.

Stockholmsföräldrar – mitt råd är: håll barnen hemma.

Samtidigt ska vi ha klart för oss att mycket starka krafter hellre kommer vilja ha det här avklarat fort, panik eller inte. De ekonomiska sanktionerna kostar, och för börsen är detta skillnaden mellan en konjunktursvacka och en depression. Det måste gå snabbt, säger Handelsbankens chefsekonom på AFV-tv igår, och hon har förstås rätt. Men här är det trots allt människoliv som måste komma först. Vi måste nu vara med och övertyga Löfven att våga säga ifrån mot narcissisten Tegnell, som inte kommer rubba en tum på sina åsikter. Tegnell bör genast flyttas åt sidan. Gud vet att han redan har fattat så många felaktiga beslut att han ska vara glad om han inte blir åtalad, så det borde naturligtvis inte vara alltför svårt, om det inte vore för att Löfven är den han är.

Vad vi hur som helst måste verka för är att snabbt få till stånd stängning av grundskolor och gymnasier, så som Danmark genomför (med mycket färre smittade) och som enligt professor Giacomo Grasselli, Italiens samordnare av intensivvårdsarbetet i Lombardiet, i DN-artikeln i förrgår med emfas hävdade är ett måste för att minska en explosionsartad spridning.

De föräldrar som har barn i Stockholms grundskola bör trycka på för att skolorna annars självmant stänger och i tredje och sista hand överväga att ta sin Mats ur skolan på eget bevåg. Den som skickar snoriga barn till skolan bör kunna åtalas, på samma sätt som man nu ska kunna straffa den som deltar i större folksamlingar. Det handlar inte bara om Corona, självklart, det handlar om att inte göra barn och andra sjuka i vanlig influensa, vilket skulle riskera att de drabbades immunförsvar försämras och gör dessa till lättare offer även för Corona.

Stockholms län i karantän?

Det diskuteras karantän av Stockholm, vilket kanske hade varit rimligt före Mello, men nu är det bara dumt. Kostnaderna skulle vara enorma, så som landets kommunikationsvägar ser ut skulle det också drabba landsorten mer än Stockholm – samtidigt som vi med all sannolikhet snart (eller redan) lär bli varse att smittan hursomhelst trängt igenom även detta nät. Det är de bristfälliga och senfärdiga åtgärderna vi sett som bäddar för detta.

Vad vi nu kan göra är att hålla oss hemma så mycket det går och undvika kontakt som inte måste tas. Den som sträcker fram en hand bör mötas med en glad honnör, och påminnelse om att vi nu hjälps åt för allas bästa. De som inte håller avstånd eller som snuvar och snorar bör vi avlägsna oss från omedelbart, trots att det ‘känns pinsamt’. Inte bara för vår egen skull, utan för allas.

Det är svårt att undvika att falla in i de kulturyttringar vi är födda med. Vi är annars rätt stela av oss och gillar att hålla avstånd. Detta kommer troligtvis hjälpa oss i förhållande till Italien där man precis som i alla sydligare länder både är vana vid mer folk omkring sig, där även ytligt bekanta kramas och pussas, och där man inte backar undan när någon ställer sig så nära att vi nordbor skulle känna oss okomfortabla. Det är en kulturell skillnad som annars kan förefalla sympatisk, men som troligtvis bidragit till Italiens problem, och som alltså skulle kunna innebära att vi reserverade nordbor har fog för lite optimism i all bedrövelse.

Löfven – landsfadern, Socialdemokratin vinnarna?

ja, det är tyvärr en fullt möjlig utveckling som vi ska ha klart för oss ligger i korten. Från och med nu är det nationell samling som gäller. Det innebär att det kommer att betraktas som illojalt att kritisera statsministern. Hans feghet, handlingsförlamning och närmast brottsliga försök att komma undan ansvar under det att Coronakrisen seglade upp, är historia. Och en historia som sossarna kommer göra allt för att vi ska tvingas glömma. Det handlar om en historierevisionism som redan har börjat. Jag har sett den i läsarspalterna, där man förut föraktfullt kallat mig för alarmist, fnyser man nu irriterat åt mitt ‘besserwissrande’. Och idag får man inte yttre det jag skrev i stycket ovan om Löfven och Tegnell, i DN:s läsarspalter, jag blev censurerad för ‘personkritik’, trots att man låtit betydligt värre påhopp passera ända fram tills igår. Det uppfattas också som drygt att påpeka att jag har haft rätt och pk-isterna ändrar även sin egen berättelse: låt-gå-strategin har hela tiden berott på att det vi nu tvingas uppleva är ofrånkomligt.

Det är en lögn som vi aldrig kommer kunna låta stå oemotsagd. Vi ska upprepa att det redan i över hundra år varit väl känt hur effektivt man minskar spridningen och dödstalen om man agerar snabbt, såsom St. Louis gjorde, medan Philadelphia gjorde som Löfven och Tegnell. Men vi måste göra det utan att visa hämndbegär, utan att visa ilska eller hat. För det kommer bara slå tillbaka. Risken att Löfven står där som en landsfader när detta är över och att sossarna få stabil majoritet för att fortsätta regera är nämligen överhängande – och kommer inte bli mindre av att vi påpekar faktum i vild affekt. Vi måste, på något sätt, infoga oss i denna nationella samling, för att detta är det överordnade.

Sprid! Sprid! Sprid! Inte smittan, men kunskapen om att resolut handling hade kunnat rädda oss från det här. Den inkompetente och handlingsförlamade Löfven kommer om Philadelphia-scenariot slår in ha tredubblat antalet dödsoffer.
Låt oss slå vakt om att en sådan skurk inte får bli landsfader, en mer oförtjänt än så lär sällan ha drabbat världen.

Yttre hot – inkompetenta ledares frälsning genom alla tider

I alla stora kriser förväntas folk sluta upp kring sina ledare, och det är få fall där sådana kriser inte lett till att dessa ledares ställning stärkts. De behöver inte ens avvärja hotet – det räcker med att de lyckas beskriva hotet som ett yttre hot, en fiende vi måste hjälpas åt för att besegra. Ofta har yttre hot framkallats medvetet av sådana inkompetenta och folkfientliga ledare, för att avleda intern kritik – såsom t ex Ugandas ökände diktator Idi Amin, som startade krig med grannländerna, när trycket blev för stort.

Är man riktigt cynisk och konspiratoriskt lagd så kan man undra om inte vår egen skurkregims extremt senfärdiga reaktion på Corona faktiskt rent av syftade till detta; så närmast obegripligt korkat och inkompetent har man betett sig att vi vill hitta en mer rationell förklaring. Men det är enligt min uppfattning en enorm överskattning av sossarnas hjärnkapacitet, om än ej av deras bakslughet och samvetslöshet. För att fungera måste ju dessutom omvärlden drabbas i ungefär samma omfattning, vilket vi ännu inte vet om så blir fallet, men i förödelsen som kan uppstå räcker det nog ganska bra med att alla drabbats hårt nog. Det kommer då att framstå som småaktigt att påpeka att Sverige fått fler smittade/döda än andra jämförbara länder, futtigt att bråka om ansvarsfördelning, när nationen bara kommer behöva läka sina sår.

En vinnare – mot all förmodan? Landsfadern vi förväntas sluta upp kring? Oavsett ansvar för vårdslös smittspridning och onödig överdödlighet?
Det kan bli så.

Djävulens verk ser ut att göras ordentligt – och i så fall räddar han Löfven.

Den kris som Sverige behöver för att öppna de politiskt korrektas ögon, kan alltså, om den framstår som helt och hållet externt framkallad, istället få ännu fler att stänga dem. Det kommer i så fall inte spela ett dugg roll att Corona bara varit en katalysator som avslöjat alla de övriga strukturella missgreppen, som decennier av vanstyre skapat och som under Löfvens fem år vid styret fullkomligt galopperat ut ur de ansvarigas händer. Det är outhärdligt att behöva säga det, men Corona kan vara vad som får Sverige att gå under på riktigt – samtidigt som viruset räddar den valhänte Löfven och skurkregimen kvar. Kanske var det naivt att hoppas på något annat; att förvänta sig att bli räddad av något som så lätt kan beskrivas som djävulen verk? Nej, om djävulen ligger bakom detta så lär han vilja göra sitt jobb ordentligt. I så fall blir Löfven kvar på evig tid.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Med en icke-ledare som statsminister och en narcissist som chefsepidemiolog: Italien nästa.

För att travestera Shakespeare: att vara eller inte vara pk – det är frågan. Att ha den rätta tron och benhårt obstinat hålla fast vid den har blivit en i sann mening existentiell fråga, det handlar nu bokstavligen om liv eller död.

Vi går nu mot ett italienskt scenario rakt in i Corona-härdsmältan. Och pk-folket har gjort en glidning. Från att det var viktigt att inte drabbas av panik och att Corona var en överdriven hype, till att de ju ‘hela tiden’ har sagt att det är meningslöst att bekämpa Corona, den kommer ändå drabba oss, lika bra att få det gjort. Denna inställning är väl spridd inom vårt kära fiendeläger. En viss Joel som uppger sig arbeta inom vården har kommenterat och uppger att ‘det var länge sen man som vårdanställd ansåg att ‘arbetsuppgiften var ett kall’. Det är skrämmande om han skulle företräda en stor andel av sina kolleger och jag tror att han har fel, att de flesta faktiskt drivs och motiveras av empati med de svaga och sjuka.

Löfven: ni ska göra jobbet, och jag vill inte ha skulden

Men att det finns fler som Joel tvivlar jag inte på, och att detta är en följd av att vi har ett samhälle där folket bara förväntas betala sina skatter och hålla käften, tror jag är en viktig förklaring i så fall. Här är det inget ledarskap som går före och uppfattas som trovärdiga förebilder som vi vill göra uppoffringar för och tillsammans med. När Löfven säger att vi ska lösa uppgiften tillsammans menar han två saker: att det är vi som ska göra jobbet, och att han själv inte kommer ta på sig skulden om det går fel.

Pk-isternas nya hållning skulle kunna rymma en defaitistisk sanning, så det måste motas av fakta. Fakta som virologerna känt till i hundra år, alltsedan Spanska sjukan. Det är helt avgörande att man handlar snabbt och resolut. Då kan antalet offer minska med ca 2/3-delar. Det finns en Harvardstudie på det, där man jämför St. Louis med Philadelfia; den första staden agerade just så snabbt, medan den andra gjorde typ ingenting. I St. Louise blev effekterna mycket mindre, de kom senare och var ganska jämt spridda under en längre period. I Philadelphia brakade helvetet lös i ett inferno, där alla resurser genast överansträngdes.

Var tror ni att det rådde panik? I Philadelphia under 5/10 t o m 23/11 eller i St. Louis, där resurserna aldrig ansträngdes på samma sätt?

Nu har skurkregimen i Sverige underlåtit att förhindra 35.000 från att se på Mello tillsammans, ett icke-beslut i sann Philadelphia-anda, innan man som Löfven nu gör, talar om att man ‘har sett över’ möjligheterna att förbjuda större folksamlingar – om FHM vill det. Så om några dagar (veckor?) så kanske vi får ett sådant förbud. Alla inser väl – utom Löfven – att det redan är för sent efter mello. Men han är ju en typisk svensk icke-ledare, som avskyr konflikter och att fatta beslut som han måste ta ansvar för ensam. Så han fortsätter att huka bakom Anders Tegnell.

Tegnell: en narcissist, komplett oförmögen att ta till sig andra uppfattningar än sin egen

En man som saknar all förmåga att lyssna. I en DN-intervju säger han frustrerat: “Varför gör inte alla bara som jag säger?” Han indelar forskare och virologer i två grupper: de som stänger av och de som blir övernojiga. Han själv är uppenbarligen stolt över att vara en som ‘stänger av’ och som ser sig själv som odödlig. Jo, han säger det rakt ut.

Det framgår också av intervjun att Tegnell ser det som en prestation att göra ingenting, eftersom detta är rakt på tvärs mot vad svenska folket, kolleger och andra forskare vill. Att stå emot trycket – det är att uträtta något det, det är ett aktivt beslut. Han säger att lunch är för mesar och jämför sig med filmkaraktären Gordon Gecko, han kan inte bli en mer uppenbar schablon av Machomannen, den där barnsliga fåfänga sorten, som ju har allt utom just verklig manlighet.

Vilket innebär bl a total oförmåga att prioritera rätt. För samtidigt som inte har råd att avbryta sin dyrbara arbetstid med lunch, så har han tid med att ‘åka och rädda barnen i Afrika’, på ett i förväg bestämt event för att hålla föredrag för Somalias Hälsovårdsmyndigheter.

Från Italien: fakta som går helt på tvärs mot vad FHM matar oss med

En italiensk professor, Giacomo Grasselli uppmanar nu Sverige att stänga alla skolor. Allt han säger går rakt på tvärs mot Tegnells envetna motstånd mot att göra någonting. barn smittar i allra högsta grad, även om de inte själva blir sjuka. Det är därför skolorna ska stängas. Och jodå, även unga kan bli allvarligt sjuka; yngst i respirator i Italien är en 18-åring. “Människor måste hindras från att träffas för att undvika en katastrof!” säger professorn. Och att ‘Corona är inte mindre smittsamt än en vanlig influensa, utan mer’.

Men i Sverige råder letargisk ovilja att lyssna. Efter min kommentar är det genast tre opponenter, som förklarar professorn inkompetent och oinsatt. Ingen i pk-gänget vill lyfta ett finger för att höja beredskapsnivån, allt sådant är fortfarande ‘panik’ och något som går emot pk-normen, den outtalade förbannelsen, att om man reagerar, så associeras man kanske med de outcasts, rasisterna, som bara vill sänka Sveriges goda rykte som humanitär stormakt.

Min yngste son har f n influensa (hostar ej, inga problem med andningsvägarna). Detta efter att ha gjort PRAO på en förskola i förra veckan. Var och varannan unge var snorig och det är uppenbart att det är därifrån han fått smittan. Jag anser att det är en lika stor skandal att föräldrar i dessa tider lämnar snoriga ungar på dagis, som att dagis tar emot dem. Men den största skandalen är att LEDAR(S)KAPET som kunnat peka med hela handen och sagt till alla att ta detta på allvar, istället har abdikerat och låtit en tjänsteman på FHM ta alla beslut.

Att mjukisen, den fega icke-ledaren Löfven, gömmer sig bakom en psykopatisk narcissist som Tegnell är inte att förvånas över. Att den förstnämnde är statsminister och den andre innehar en roll som landets mest ansvarstyngda beslutsfattare om Corona, det är däremot två fullkomliga obegripligheter.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Kommentarer till nyhetsflödet, som är massivt:

6,22%

Italiens dödstal stiger snabbare än antalet smittade. Den är nu över 6%. Nej, så högt ligger inga andra länder. Men eftersom de allvarligt sjuka kräver upp till 4 v. behandling, så är det väl rimligt att förvänta oss att andra länders dödstal kommer stiga likt Italiens.

60-70% av tyskarna kan smittas. 6,22% * 70% * 82,79 miljoner = 3,6 miljoner döda.

Nu går självaste pk-drottningen Merkel ut och varnar tyskarna. 60-70% kan smittas, säger hon. Ja, det är i så fall ditt fel Merkel, för du har agerat nästan lika letargiskt ovilligt, som din kollega här i Sverige, statspajasen Löfven. Och siffrorna är inte Merkels egna, de är den tyske chefsepidemiologens.

Att jämföra läget nu med finanskrisen 2008 är knappast något som är en underdrift, men heller inget som ECB-chefen förväntas säga. Finansministrar går inte ut och talar om att de ska devalvera. Och tunga företrädare för en centralbank talar inte om oroligheter i onödan, inte utan att bifoga en trovärdig förklaring hur detta ska botas. De kan göra det om de anser att man behöver få gehör för besparingar och tuffa finanspolitiska åtgärder, men här handlar det ju om att mota paniken i grinden, inget annat. Och vad har då Lagarde att erbjuda? Superbillig finansiering. Som om detta inte redan överflödade marknaderna. Nu behövs det mer av samma. Som att försöka bota knarkaren med en överdos. Ni som inte redan läst min sammanfattning över vad som nu hotar, gör det här.

Publicerad Lämna en kommentar

Börsrasen. En påminnelse om att Armageddon lurar runt hörnet.

Lehmankrisen – vad var det för nåt?

Ställ frågan till en genomsnittlig svensk. De flesta har knappt hört talas om Lehman. När börserna nu runt hela globen rasar med 5% eller mer över en natt så innebär det att många ofrånkomligen påminns om den finansiella krisen hösten 2008. Men inte så många av oss, eftersom den gick över så snabbt i vårt land. Det var en följd av gott fotarbete från den borgerliga regeringen, som också hade manegen krattad för sig, efter den lyckade krishanteringen på 90-talet. Man hade gjort läxan och man kom ihåg: för en gångs skull var Sverige bättre förberett än omvärlden, och hade heller inte mycket egen skuld till problemen, medan krisen på 90-talet var helt hemmagjord.

Lehman? Vad var det för något, undrar gemene man. Inte bara dem födda efter 1990. Artikeln är Cervenkas, just före börsraset.

VI hade också en banksektor som var kvar i gamla patriarkala traditioner: här sparkades ingen. Medan investmentbankerna i London omedelbart hade permitterat 20% av arbetsstyrkan, så var arbetslösheten på svenska banker bara någon procent – trots att massor med folk bara satt där och rullade tummarna. Låneriskerna försvann sedan i princip helt när Riksbanken (till slut fattat och) satt räntan till noll. I omvärlden fortsatte krisen till 2012, först då började guldpriset sjunka tillbaka igen – den ‘safe haven’ man flytt till behövdes inte längre.

Corona bäddade för den. Oljan utlöste den. Men i grunden beror paniken på dåliga minnen.

Att kraschen igår blev så stor berodde förvisso också på hårda fakta: det var oljeprisfallet, inte Corona, som utlöste det. Men det som driver på är rädsla. Banksektorn – som redan sedan tidigare är värderad under eget kapital – sjönk betydligt mer än genomsnittet. Det betyder att marknaden oroar sig för att lågkonjunkturen kommer slå så hårt att den hotar banksystemet, precis som 2008. Och där sitter skräcken. Vi har ungefär som efter WWII svårt att leva oss in i hur ‘de krigförande’ ländernas invånare kände sig: i omvärlden är minnet av finanskrisen levande på ett helt annat sätt, man vet hur jobbigt det kan bli, för man har det i närminnet, vi har hunnit glömma.

Och vad som talar för att omvärldens bedömning är korrekt är att det är många som lånat så mycket mer pengar nu är 2008. Många av dem ser ut att kunna få stora problem pga oljepriset, inte minst de företag som måste sälja USA:s oljeskiffer för 50$/tunnan eller mer för att inte göra förlust. Samtidigt är flygbolagen hårt ansatta av Corona, liksom andra delar av resebranschen, hotell och konferens. Men också restauranger, biografer, gym och fysisk detaljhandel generellt tappar ju kundunderlag när folk väljer att hålla sig inomhus. Visst klarar de större kedjorna oftast att övervintra, men många människor kommer ofrånkomligen bli av med jobbet – och småhandlarna kommer att få stora problem. Fastighetsföretagen kommer drabbas av större vakanser, värderingarna måste ned.

Så här resonerar optimisterna

Den onda cirkeln kan brytas, Corona klingar av i Kina. Saudiarabiens nyckfulle diktator lär komma till sans, bestämma sig för att höja oljepriset igen, och centralbanker och finansdepartement kommer stimulera så det sprutar likviditet och skattelättnader för både företag och konsumenter. Trump kommer göra allt för att vinna i höst och då måste han satsa allt nu. Kina kommer komma i gång nu och både kineser och japaner kommer gynnas av det låga oljepriset. Putin kommer kunna hålla ut, rysk olja lönar sig fortfarande att sälja och ryssarna har köpt massor med guld som backar rubeln. Räntorna kommer fortsätta att vara låga, nära noll, ja ännu lägre. Det är köpläge på börsen – se bara, jätterekyl direkt – och vad ska man annars investera i? Det finns bara aktier.

Och så här tänker pessimisterna

Det här är reaktioner som drabbar oss efter ett helt decenniums försyndelser. Ingen har vågat ‘döda’ usla och mediokra affärsverksamheter av rädsla för att skapa dominoeffekter; detta har lett till låg produktivitet och massor med dödkött som bara kan överleva så länge som högkonjunkturen råder. Detta kommer nu ändras på och de smärtsamma rationaliseringar som krävs kommer leda till mängder med permitteringar – globalt – men inte minst i Sverige. Skatteintäkterna kommer därmed att minska drastiskt och gör det svårt att stimulera – man har helt enkelt inte råd. När långivarna ser kreditriskerna växa så kommer istället räntorna att stiga, trots nollinflation/deflation; detta kommer göra det än svårare att betala skulderna för drabbade företag, högbelånade bolånekunder och kommuner. Samt stater. Minst en konjunkturbotten har man hoppat över och så sker inte ostraffat, det är hökarnas tid nu.

Italien är pessimisternas Svarte Petter, ett kort som spelas nu.

Det som nu seglat upp som det största hotet är nämligen en mycket stor dominobricka: Italien. Igår utökade premiärminister Giuseppe Conte där sina redan unikt långtgående karantänsbestämmelser för Lombardiet – nu omfattas hela landet. Detta är delvis ett försök för Conte att verka proaktiv; utlandet håller ju på att stänga gränserna mot landet i alla fall. Men det är samtidigt förstås en desperat åtgärd att komma tillrätta med en situation som hotar att övergå i ren panik; respiratorerna räcker inte längre till, det är nu upp till läkarna att besluta om vilka som ska leva – eller dö.

Men åtgärderna förstärker förstås kraftigt effekterna på ekonomin, som redan är i fritt fall. Och det är illa även för Europa och i förlängningen hela världen; Italien är nämligen en nästan tio gånger större ekonomi än lilla Grekland, som var den förra krisens europeiska onda frö. Inte nog med att landet är värst drabbat av Corona, Italien är extremt överbelånat – och det har ett gäng banker med minst lika usel finansiell ställning. Cervenka i DI skriver att enligt en tidigare IMF-chef så kan man behöva ett stödpaket på i storleksordningen 7.500 miljarder kronor. Sådana belopp snyter inte ens Merkel ur näsan, särskilt inte eftersom Tysklands ekonomi redan hackar betänkligt.

Den onda cirkeln – depressionsscenariot

Stimulanserna måste, för att få rätt effekt, göras innan alltför många företag börjar gå i konkurs, och innan deras företagscertifikat blir värdelösa. Den totala volymen i USA var i slutet av 2019 13.500 miljarder dollar, nytt rekord. Och de här lånen ligger ovanpå bankernas, med sämre rätt alltså, och utgör en marknadsrisk som banksystemet inte tar hänsyn till när de gör sina riskbedömningar på det individuella låneobjektet/-klienten. Och certifikatmarknaden har också expanderat i segment den aldrig förut tillåtits bli så stor i. Cert med det lägsta kreditbetyget BBB utgör 51% av totalen, mot 39% 2007. Och skräpobligationerna, de som helt saknar betyg står för en fjärdedel av hela marknaden. Detta är en ofrånkomlig effekt av de obefintliga räntorna för säkra låntagare – alla jagar ju avkastning, och noll är helt enkelt för dåligt. Hittills har det gått bra. Risken har man mött med kortare löptider, och för den enskilde certifikatköparen har det också förefallit vara acceptabelt kompenserande. Men det betyder att hela marknaden måste betalas av snabbare, vilket knappast, i en pressad situation, gör att scenariot ser gynnsammare ut. Totalt 32% av stocken, 4.400$ miljarder, (mer än dubbla Italiens BNP) ska betalas inom de närmaste tre åren, och det var bara 25% för 10 år sen, enligt Bloomberg. Det här är en marknad som heller inte kommer nås av stimulansstöd till bankerna.

Statsskulden i världen är 88% av BNP – 60% räckte vid den förra krisen

Stimulanser måste också ges snabbt, helst innan småsparare och pensionsfonder börjar realisera sina förluster. Men viljan för sådant är minimal. Statsskulderna har ökat från 60% av BNP vid förra krisen till 88% nu. Och i Sverige som skryter med en låg sådan så är det istället kommunerna som lånen slussats till; fusk i balansräkningen, som avslöjats direkt om man sett offentlig sektor som en koncern. Det förklarar varför Löfven och Magdalena Andersson inte ens vill ge stöd för Coronasmittade som sätts i karantän i hemmet – förrän i höst. När timingen betyder allt så är ju detta helt idiotiskt, men möjligen bara ännu en avsiktlig plakatåtgärd. Reala konkurser och förluster kommer sänka investeringar och konsumtion även långsiktigt. Företag som inte kan betala sina certräntor sätts i konkurs även om bankerna ger dem anstånd – och det betyder problem – även för bankerna. Då ligger vi riktigt illa till. Staten kommer behöva ny upplåning för att kunna ‘överbrygga’, men det är inte troligt att denna kommer vara lika billig som den staten har för närvarande. Att trycka på sedelpressen? Ja, då har vi den där igen – stagflationen, som ‘aldrig’ skulle kunna komma tillbaka. Räkna med att INGEN räknat med det.

Guldpriset steg långt före krisen 2008. Men så inbillade man sig att den var löst, och då sjönk guldpriset tillbaka, just när krisen verkligen skulle slå till. Toppen kom 2011, men få vågade tro att krisen var över förrän sent 2012.
*
Notera nu hur historien tycks upprepa sig. Priset har stigit ända sedan årsskiftet 2015/16. Och vi är redan i samma härad som man var vid 2011/12. Hacken i de långsiktiga kurvorna avslöjar varje förhoppning om att ‘allt löser sig’. Så är det inte, om man inte är villig att ta medicinen, då kan den mest smärtsamma kuren till slut inte undvikas.

Dödsstöten

Pandemier kommer sällan i en enda våg, utan flera. När kinesiska tillfällighetsarbetare nu återvänder till sina arbeten i städerna betyder det att Corona kan blossa upp igen. En spridning till länder i Mena, Afrika söder om Sahara och Sydasien skulle också kunna få smittan att studsa tillbaka. Det var Spanska sjukans andra våg som var den i särklass värsta, och den kom, precis som vi kan föreställa oss kan hända nu, när alla (inte bara Tegnell) anser att man kan blåsa faran över. I det kraftigt försvagade läge människor, företag och nationer då befinner sig, skulle en andra våg vara katastrofal för ekonomin även om den inte slår värre än den första.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Paniken? När ‘bacillorädde’ Löfven ska skaka hand. Och när Corona kommer till prinsessan Estelles skola. Då bryter den fram direkt.

Här skickas signaler ut på löpande band från Anders Tegnell och Folkhälsan om att allt är under kontroll. Den letargiska inställningen har varit legio sedan start och senfärdigheten i att stänga flygvägarna för släktträffarna i Iran och för återvändande skidturister i Italien kan med stor säkerhet förklara alla de smittfall vi hittills sett i Sverige. När det gäller skolorna så är det upp till dem, ‘barn påverkas ju ändå inte så mycket, för dem är Corona inte värre än en vanlig influensa.’

Kan någon förklara för mig varför just prinsessan Estelles skola ska stängas?

Det är vad vad vi för höra, men när en ambulanssköterska ställdes inför ett personligt val, så vägrade hon att utföra sitt uppdrag, av rädsla för sin 8 månader gamla bebis. Och nu, alltså, när det gäller kungligheter, då tar man till storsläggan direkt. Här tas inga onödiga risker inte.

Jag vill göra klart en sak, som jag skrivit tidigare: Corona ska tas på allvar. Tvätta händerna ordentligt. Undvik onödig kontakt med obekanta. Och ta framförallt egna sjukdomssymptom på allvar. Köp gärna hem lite extra konservburkar och torrmat, så länge du kan äta upp det före hållbarhetstidens utgång så är ingen skada skedd med det. Men när vi väl vidtagit dessa enkla åtgärder så ska vi inte drabbas av onödig panik. En dödlighet som i Italien nått över tre procent och som drabbar vissa segment av befolkningen betydligt värre (äldre, svaga) kräver just medvetenhet och beredskap. Men det är inte domedagen, mänskligheten kommer överleva. Liksom de allra flesta människor i Sverige, även om pandemin drabbar oss med full kraft.

Men marknaderna har sin egen inneboende logik. Det hjälper inte att alla ‘vet’ att det är just så som jag säger. Det hjälper inte ens att alla vet att alla vet. Just nu hålls börserna helt under armarna av centralbankernas massiva interventioner. Man är livrädda för Corona. Inte för att en och annan gamling trillar av pinn, det ser man som nationalekonomiskt fördelaktigt. Utan just för att paniken är självdrivande. På ett sätt som aldrig förr, vid liknande utbrott. När det brittiska lågprisflygbolaget Flybe nu går i konkurs så är det en exakt parallell till den stora makroekonomins problem: Corona är tuvan som kan stjälpa hela lasset; det är tidigare försyndelser som är grundorsaken, men vad som händer nu kan bli avgörande och katalysera alla de händelsekedjor som aktiemäklarna drömmer mardrömmar om.

Löfven – landsfadern ‘utan bacillskräck’

Samtidigt har Löfven – till slut – insett att han måste visa sig och leka landsfader, bilden är perfekt arrangerad med den modige, icke bacillrädde, som ensam vågar trotsa den osynliga barriären utan skyddsdräkt, de andra står förbluffade kvar och betraktar honom, men icke som en våghals, ehuru han bland dem är känd för sin omdömesgilla fattning i varje svår situation. Hell, dig o store ledare.

Så långt bilden. Läser man vad han säger så hukar han förstås fortfarande bakom Anders Tegnell och Folkhälsan och har inget mer att bidra med. Folk behöver inte få veta hur många platser som finns eller några andra mer precisa besked överhuvudtaget, och han avkrävs heller inte någon förklaring avseende regimens brist på egna åtgärder eller initiativ. Han har i Corona-frågan i princip redan avgått. En inställning som istället därför borde bekräftas med svar på en fråga som inte ställs: om han anser allt som Folkhälsan gör och gjort varit helt i överensstämmelse med den egna uppfattningen – eller om detta är egalt, eftersom det ändå är så att han delegerat allt beslutsfattande till dem och inte planerar att återta det.

Att Löfven försöker få oss att tro att han är macho. Att han samtidigt hos många lockar fram just den oansvariga attityden som det innebär att utsätta sig i onödan för eller inte ta på allvar riskerna, är bedrövligt. Lite extra komiskt blir det när Löfven efter att ha spelat rollen som ‘oberörd utan bacillskräck’ ska begå intervju med DN och – som det framgår mellan raderna – egentligen innerst inne inte vill skaka hand, men efter diverse palavrer slutar det med ett överdrivet kraftigt handslag, ni vet ett sådant där somliga gör, för att de inbillar sig att de på så vis ger intryck av att vara väldans rekorderliga.

Vår statspajas Löfven förnekar sig inte. Inte ens när allt är krattat i manegen, väl iscensatt och genompreparerat. Han tillhör också en sannerligen mycket liten exklusiv klubb: statsministrar som inte vet att Corona är ett virus och ingen bacill.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 2 kommentarer

3,6 miljoner stenkastare, med Corona som följeslagare. Öppna era hjärtan.

Så här i Coronaspridningstider så är det ett välkommet besked från Erdogan att han nu bestämmer sig för att öppna gränsen till Grekland och lämpa över 3,6 miljoner flyktingar. Välkommet eftersom det alltid är av godo när en riktig skurk avslöjar sig så tydligt för vad han är, så att ingen längre ens kan låtsas tro annat. En despot utan minsta hänsyn till omgivningen. Hans beslut kommer utan tvekan bidra till att tusentals, kanske hundratusentals människor dör. Och då talar jag inte ens i första hand om flyktingarna, utan om konsekvenserna av den smittspridning dessa kommer bidra till.

EU.s idiotstrategi att lita på en diktator som öppet hotar och använder maktmedel så fort han inte får som han vill, är därmed avslöjad som komplett värdelös. Om inte EU nu agerar för att hjälpa Grekland eller (mindre sannolikt) Sverige nu stärker sitt obefintliga egna gränsskydd, så kommer en försvarlig andel befinna sig här inom loppet av några veckor. Extra lägligt tajmat med Coronaviruset som extra resesällskap. Öppna era hjärtan.

DN anser att man inte får skriva så som jag just gjort (läsarkommentaren omfattar endast det närmast föregående stycket).

Notera att det jag skriver endast riktar sig mot Erdogan, EU och svenska staten. Kritik mot dessa måste alltså hålla ‘god ton’. Jag har inte fått svar från DN Ifrågasätt på flera månader nu, inte heller denna gång verkar det.

Som alla vet har Sverige inte bekymrat sig om att förstärka sitt eget försvar av gränserna sedan 2015 då det senaste lämmeltåget från söder vällde in. Det hade ju kunnat ses som en aning inkonsekvent när Lövin, Lööf och Löfven samtidigt upprört fortsätter att tala om hur EU måste släppa in många fler. Att vi i själva verket kunnat förlita oss på EU:s yttre gräns för att slippa just detta och att de tre Löven därmed morskt kunnat gläfsa mot vargflocken på andra sidan stängslet, det är förstås uppenbart för alla utom de mest välmarinerade. Den gången var det en dryg miljon som tog sig in. Den här gången handlar det om 3,6 miljoner. Varav vi kan utgå ifrån att en försvarlig andel kommer ha Sverige som slutmål.

Inte ens Mp höjer just nu rösten för att kräva att vi ska ta emot dem, när t o m DN visar bilder på vilka stenkastare det är frågan om så kan vi utgå ifrån att alla är medvetna om att vi kommer gå under om vi gör det. Men tar de sig in i EU så har vi väldigt lite att sätta emot ändå. Vare sig legalt eller fysiskt. Enligt vårt nuvarande regelverk ska vi ta emot ‘flyktingar’ om de står på vår mark. De är bevisligen från krigshärjat område. Och vem ska hindra dem från att ta sig förbi en obevakad gräns? Eller avvisa dem när de väl nått hit? Det här är inga hövliga, kravlösa människor som ber oss på sina bara knän och som snällt vänder om vi nekar dem. De kastar sten och hotar om de inte får som de vill – de vet ju att det är så man fått mjuka väststater att ge efter förut.

Emigranthopens följeslagare: Corona

Samtidigt fortsätter Coronapandemin alltså att närma sig med stormsteg. Och beredskapen i Sverige är under all kritik. Det framgår väl med all önskvärd tydlighet bara av den hukande Löfvens hållning på den här bilden:

“Följer Corona minut för minut”. Jovisst. Men utan att göra ett skapandes grand.

I en en kritisk analys av Stenberg så plockar DN äntligen fram de regimkritiska fakta som förekommit i läsarkommentarerna sedan en vecka tillbaka. Det här var min kommentar:

Regimvänliga DN går nu till slut ut med konkreta uppgifter som ger svenska folket all anledning att ifrågasätta Folkhälsans ständiga mantra om att ‘allt är under kontroll’. Uppgiften om maxkapacitet på 1400 vårddygn har cirkulerat länge utan att på allvar analyseras vad den betyder, men Dagens Samhälles bedömning om ett tak vid 100 patienter är snarast optimistisk, eftersom de svårare fallen har visat sig kräva fyra veckors vård.

Uppgiften om överbeläggning på svenska sjukhus har funnits tillgänglig i dessa kommentarsspalter i en vecka, men DN har inte skrivit om dem. Och den som tror att detta är en tillfällig situation kan konstatera att så inte är fallet: beläggningsgraden har pendlat runt 105% i över ett år enligt landstingens egen statistik, och den är stadigt på väg upp ända sen september.* Att det i första hand inte beror på platsbrist utan avsaknad av personal bör tilläggas; det gör situationen än mer svårlöst och än mer kritisk när även vårdpersonal kan förväntas insjukna.

Brist på skyddsutrustning – och på offervilja, för en regim som aldrig ger tack

Och hur har man hanterat den vägran från ambulansvårdpersonal att delta i vårdarbetet, som tidigare skrevs om? Utan att statuera exempel eller använda morötter som extra betalt har regimens handlingsförlamade tystnad bäddat för en massflykt från uppdraget. Och att vädja till hög moral är ju svårt för en skurkregim som alltid kräver offervilja, men aldrig ger eller går före med gott exempel. Svenska Intensivvårdsregistrets uppgifter om att skyddsutrustning saknas var ny för mig och är den kanske mest allvarliga. Det var kanske sådan man saknade när ambulanssköterskan vägrade. Många förstår henne.

Tegnells okända felköp av sockerpiller – för 260 mkr

Potentiellt skydd för svenska folket finns dock i massor. Vi väntar bara på juristernas utlåtande. Vi har dock väntat sedan 2009, så hoppet är inte stort att människoliv kommer gå före juridiken i detta fall – som det heller aldrig brukar vara. Och vad är detta då? Jo, man köpte in 18 miljoner doser Tamiflu för 260 mkr av skattebetalarnas pengar, doser vars senaste förbrukningsdatum redan gått ut 2010. Förutom det juridiska haveriet är det dessutom tveksamt om pillren har någon effekt. Av medicinsk expertis har Tamiflu förklarats vara lika lite verkningsfulla som Panodil. Om detta Tamiflu alltså ska få komma folket till någon nytta alls, måste alltså utredas av jurister först, så att staten inte åker på skadestånd vid ev. bieffekter. Frågan är om man kommit fram till något ännu?

Tegnell försvarar sig. Ur SVT:s artikel.

Inköpet som i SVT:s intervju av medicinprofessorn Peter C. Götzsche döms ut som ‘den största stölden i Europas historia’ kan nog tänkas förklara Tegnells ovilja att nu spendera en endaste krona på motmedel för att förhindra Coronas spridning. Han var nämligen med om att fatta beslutet – och den som senare försvarade det. Dels har Folkhälsans budget och behörighet att göra fler liknande tokköp beskurits, dels lär Tegnell vara bränd av sitt egna misstag, även om det sista han vill göra är att erkänna det. Vad ingenting i världen kan förklara är däremot hur en inkompetent usling som Tegnell får fortsätta att företräda Folkhälsan på den position han har nu. Vem med formell utbildning skulle kunna vara mer olämplig?

Varför tar inte arabländerna hand om de sina?

Frågan är felställd. Den borde vara: varför vill inte arabiska flyktingar emigrera till arabiska grannländer? Svaret gavs av Pettersson, ni vet bloggaren. Enligt intervju i ungersk media med Ahmed Aboul Gheit, president iArabförbundet är detta lätt förklarat och vidimerat:

AAG: ” Mycket enkelt. Vi gör inget undantag för dem. När de passerar gränsen och söker asyl, är nästa steg att de behöver underteckna ett åtagande för att följa reglerna i värdlandet. Om de begår brott, får de samma straff som andra invånare i landet (som kan vara dödsstraff i svårare fall) det blir påskyndat förfarande, och efter straffet (om inte dödsstraff) kommer de omedelbart att utvisas till sitt eget land. De måste också underteckna att de måste betala tillbaka det integrationsstöd de fått under de två åren, för om de inte gör det kommer vi att konfiskera deras värdesaker och omedelbart deportera dem. Om någon inte kan läsa och skriva, får han samma frågor och han undertecknar med fingeravtryck. Det finns ingen ursäkt för att inte känna till kulturen dit man kommit, och arabernas kultur är mycket tveksamt. De verkar ha nåtts av informationen och vill inte bosätta sig i arabiska länder. “ (fritt översatt Petterssons blogg).

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) hej alla sköterskor i Stockholm, som sedan lång tid skyllt era bekymmer på det borgerligt ledda landstinget. Vill bara nämna att att beläggningsgraden på sjukhus i Stockholm, trots SÖS stabsläge, är lägre än snittet för landet. Och att det är värst i Malmö, sossarnas ‘mönsterkommun’, med nära 110%. Kan vara bra att rikta ilskan mot där den hör hemma: skurkregimen som fördelar resurserna och som gör det svårare att privatisera, så att sköterskor kan få konkurrensutsatta (marknadsmässiga) löner. Nej, jag vet, det kan vara svårt att förstå. Men höga skatter är inte ett tecken på att allt är toppen, trots allt.